20-talet, take one

 

När det blir dags att försöka summera detta märkliga år gör jag det med utgångspunkt från att det har varit miserabelt och trist, vilket det har varit såklart, men året har även innehållit fantastiska ting som ändå måste få lysa i eget majestät. Min dotter, det finaste och dyraste som finns i mitt liv, har tagit studenten och flyttat hemifrån och hela den resan har varit mer central under året än vad jag förstod då det blev skarpt läge i höstas.

 

Vi har varit på två konstutställningar på Louisiana, Marsden Hartley under jullovet och Surrealistutställningen Fantastiska Kvinnor under sommarlovet. Det var när vi kunde röra oss litet friare och rekommendationerna tillät resor över sundet, jag minns att det var en del hattande kring formalian, ena dagen fick skåningar resa med personbevis, sen slapp vi papper men måste bära munskydd, så nästa vecka var det strikt förbjudet att resa över sundet igen, och under hela sommaren såg vi danskar, tyskar och stockholmare på resande fot runt oss. Jag har såklart varit på Vanås, och när Nimis fyllde 40-år var det med ett polisbevakat, hemligt jubileum under sedvanligt ståhej. Jag har återsett Vivian Maier fast nu på Fabriken i Bästekille, och så har det blivit mycket läst förstås, mest har jag hållit mig till Artur Lundkvist men även några fina faktaböcker kring Darwins naturlära, och en hel del om Skånes historia. Under vinterhalvåret passade jag på att besöka Gertrud Alfredsson på Blå Hallen i Höganäs och den dagen kommer jag att minnas som särskilt vacker. Saknaden efter goda samtal eskalerade när tösen hade flyttat, och jag fick ta mig i kragen för att söka mig bortom livet som mamma, jag har fått utmana mig själv och tror att det har gått ganska väl ändå. Det var därför som jag slutligen skaffade mig höns, 6 gamla tanter som behövde rekreation, och grannarna behövde avlastning. I skrivande stund är de nu bara två, vintern har varit tung för mig, men givit rovfåglarna desto mer kött på benen. Man får väl se det som så, att om man är höna är det kanske det bästa och kvickaste sättet att dö på...

Jag har med året insett att saknad är ohyggligt, medan längtan kan vara rätt hyggligt - så länge som målet inte är alldeles för avlägset och man får träffas och umgås med små mellanrum. Ja, det är med de orden jag går in i det nya året. 

Nu önskar jag alla som råkar läsa detta högst ointressanta inlägg ett riktigt Gott Nytt År! 

P.S. Om det är något jag önskar inför 2021 är det att få gå på konserter, konstutställningar och muséer igen. Och med litet hybris kan jag tänka mig en liten resa, fast å andra sidan, när våren anländer kommer jag kanske tycka att min lilla trädgård är det finaste ställe att vara på, eller inte. Den gamla längtan ut finns där, igen...

Bob Dylan - I've Made Up My Mind

Hemvägar

 

När jag vandrar på vägarna numera funderar jag alltid på hur sträckningen kan ha sett ut för hundra år sedan och vilka omständigheter som skapade just denna förbindelse. På gamla kartor går det att utläsa en hel del, men jag har märkt att många mindre vägar och samhällen inte är utmärkta av olika skäl. Kan detta exkluderande av byar och stigar ha att göra med framtida planer på exploatering av naturråvaror, som kaolinlera, sand eller grus, vilket är vanligt i mina egna trakter såväl där jag bor, som där jag kommer ifrån. Det påminner mig om ett samtal jag förde med en kommunanställd strateg, som menade att anledningen till att jag inte skulle oroa mig för en framtida järnvägssträckning där jag bor berodde på att staten såg för allvarligt på kaolinfyndigheten i närheten, och inte ville förlora den täkten för framtida brytning. Till skillnad från vad man kan tycka som boende och landägande, är landsbygdskulturen och människorna här alltid underordnade en ekonomisk agenda som är väldigt toppstyrt planerad. Järnvägen är i första hand en linjesträckning mellan storstadsregioner för att uppehålla handeln, och då får inte mark som tillför denna handel ytterligare ekonomiska fördelar förstöras. Det är ett kortsiktigt synsätt som sätter den samtida människan i fokus på ett ohyggligt dumdristigt vis. 

 

 

För inte så längesedan fann jag bara ett stycke från mitt lilla torp en sådan omärkt väg som ägaren hade varit förståndig nog att inte anlägga granplantering på. Den nästan osynliga och smala vägen, som kröker sig invid Rönne ås västra strandbank, är kantad av kraftiga stengärden och leder till ett stort mossbelupet och komplext stenupplag. Platsen som t.o.m. under min okunniga blick framstår som en planerad stensättning, består av flera lager historiskt material. När jag konsulterade kartorna igen kunde jag se att detta måste ha varit huvudleden in till Västra Forestad, och att stenlämningarna åtminstone har tillhört den del av det stora komplex bestående av inte mindre än sex stora fyrlängade gårdar som en gång hade stått här, och som ursprungligen utgjorde bykärnan. Ja, åtminstone sedan 1600-talet, när den första detaljerade kartan över området gjordes av svenskarne för härens behov, dessvärre är de tidigare och bevarade kartorna över området mycket skissartade. Med tanke på de rationellare jordbruksmetoderna och barnrikedomen som uppstod runt det förra sekelskiftet, med hög grad av utflyttning och nya yrkesspecialiseringar, hade de gamla gårdarna slagits ihop och grunderna lagts under plogen och på hög - en del bildar säkert brofundament och väggrunder vid samma tid. Efter en förödande brand som härjade här vid sekelskiftet 1900 hade resterna av gården som ägdes av nuvarande markägare flyttats intill den rakare landvägen mellan Röstånga och Färingtofta, det som idag utgör Forestads bykärna, (om nu något sådant epitet ens är möjligt utan service eller skola). Gården ligger än idag med gårdsplanen öppen mot stora vägen, på typiskt 1900-talsvis. Strax nedanför vilar den magnifika stenbron över Rönne å som delar byn Forestad i två socknar.  Namnet Forestad som betyder 'ett viktigt vadställe', att jämföra med engelskans ford, ger en inblick i hur viktig platsen har varit för samfärdsel och handelsutbyte mellan risbygdsfolket och slättbönderna.

 

 

Precis som i Forestad har vägarna där jag ursprungligen kommer ifrån förändrats och utplånats från kartorna. Härens kartor över området är väldigt sparsmakade och den bästa kartan över Skåne, Skånska rekognosceringskartan från 1812, når inte ens upp hit. Fortfarande för etthundra år sedan gick de bästa vägarna uppe på rullstensåsarna där det var torrt och stenfritt och man hade god sikt över rövarstråt och annat illasinnat knytt som kunde dölja sig i dalgångarna. Av den enkla anledningen sträckte sig vägarna utefter naturens former, och i sin tur skapades boställen och byar efter vägarnas olika handelsmöjligheter. Dessa nordliga gränstrakter, även kallade tassemarker, har stått under långvarigt hot från myndigheter och girigheter, och gör så än idag. Okunskap kring hur vatten och jord fungerar, både kulturellt och hydologiskt, har fått sprida sig likt en cancersvulst över mossar och blötmark, styrt av kontor utan intresse för platsens särskilda historia eller värden. Motarbetande intresseföreningar och ideellt arbete görs av en åldrande skara individer som får kämpa i motvind och uppförbacke mot nya markägare som tycker att smarthet är att göra sig en snabb summa pengar på tusenårigt slit, och tjänstemän utan vare sig anknytning eller känsla för den marktyp som står på agendan.

 

Viktiga samfärdsleder som förbundit människors handel av livsuppehållande och nödvändiga varor och tjänster under den era som föregick det allt snabbare 1900-talet håller i rask takt på att försvinna under rovgiriga grävskopor och förnedrande granplantage. Ekonomiska kalkyler eliminerar de få torpruiner och rester av gamla vägkrogar som kunde berätta för efterkommande om deras särskilda historia, den stolthet som växer långsamt och bara förekommer i samklang med den natur som kallas hemma. När nu även de sista människorna från den påminnande generationen går bort, kommer mycket specialkunskap och erfarenhet försvinna som har med det nya modeordet resiliens att göra. Resiliens är inget mindre än kunskap knuten till närområdet, och handlar om att ta tillvara och förvalta olika värden för kommande generationer. Att se och ta ansvar för konsekvensen och vikten av långsiktigt handlande och planering utöver en femårsplan är sorgligt nog en utdöende managementform. Underifrån kommer kunskap och behov, överifrån kommer krav baserade på forskning kring dessa behov. De båda måste lära sig att samarbeta igen, så som skedde före kvalitetsstyrningens tid som inleddes under 80-talet, detta torra tankeväsen, byggt på enkla excelfiler har exponerat sina svagheter under pandemin. Med kvalitetsstyrningens förlorade krav på verklig kvalitet, och som saknar bärighet på den fysiska världen, sitter vi med de samarbetsproblem vi har idag, och som yttrar sig i att den ena handen inte vet vad den andra gör hos våra stora institutioner och organisationer. Det är som om kontoren inte längre samarbetar, eller talar med varandra, kanske på grund av risken att ertappas för den dumhet tjänstemännen en gång anställdes för... När enskilda personer med makt att påverka andra glömmer sina styrkor och svagheter som människor, blir en statsapparat väldigt farlig för henne själv. Enklaste lösningen på detta komplexa problem vore att staten gjorde sig synlig ute i kommunerna igen.

 

 

Att lita på kunskap innebär inte per automatik att vara bildad och beläst, utan lika gärna om att stå nära det ämne som påverkas. Nyligen utnämnde HD nordvästra Skånes hundra mäktigaste personer, varav de flesta är kommunalpolitiker. Makten att påverka andra står högt på läsarlistorna eftersom ordet sedan länge har implikerat saker som har med pengar att göra. Men i några briljanta fall sticker humanismen igenom i journalistiken, och där tycker jag att tidningen lyser som klarast i sitt underifrånperspektiv och som landsbygdstidning. Människor som gynnar andra människor kan lika gärna handla om välvillig respekt, ödmjukhet och godhet, det är inte svårt är att se hur omsorg över generationerna kan ge efterskalv, däremot är det svårt att få tidningens chefredaktörer att inse att detta är vad läsarna vill ha, och att det som skrivs faktiskt påverkar. Liksom kommunstyrelserna har landsbygdstidningarna blivit centralstyrda enheter med allt mindre tid (om inte helt försvunnen) att granska nyheter på plats. När liv och lust reduceras till budgetstyrda enheter blir vägen till målet mindre värd. Sådant som tur eller slump kan spela avgörande roll för att ditt hem får stanna kvar på det framtida kartmaterialet, men så är det ändå alltid slumpen som styr evolutionen, och vem vet vad som sker om några år.  

Som avslut vill jag ändå skriva hur omåttligt stolt jag är över att ha fått tillhöra och träffa den där Kulla-Gullagenerationen som har lyckats behålla handen vid foten. Det är vår generations livsuppgift att uppfostra en ny generation ömmande, vårdande, älskade och djupsinniga människor som tar sig an de spillror av värden som faktiskt finns kvar. Jag tror att kunniga människor som tar individualitet in i en ny form av kollektivism är vad som krävs om vi ska överleva som varelser. Visst vore det väl för tradigt om vi som släkte plötsligt såg oss utmanövrerade av ett litet osynligt virus utan sinne för humor, ortsskrönor, familjeband, historia eller skönhet. 

 

Skånska Mord - Snow

Jul

Jag ligger med de skoskavda fötterna uppe i schäslongen, brasan sprakar och från tösens rum hörs voiceovern från ett labbsimuleringsprogram och knappret från tangentbordet när hon skapar anteckningar. Det har varit så skönt att få ha henne hemma igen. Terminen har varit tuff och många saker har skett som har ställt krav på prioritet och koncentration och hon har vuxit som person. Det har nog jag med, någonstans måste även vi morsor släppa på kontrollen och lära oss leva som vanligt folk. 

Julen är över och tösens vardag börjar sippra in igen, men vi tar det lugnt. Vi har tittat på Jakten på en mördare, tävlat i På spåret, lyssnat på skivor och lagat mat. Nyhet för i år var eggnog, vi valde förstås det tyngsta receptet med sex äggulor, vispgrädde, muskot, äkta kanel och vaniljstång, och ljummen med whisky i kan man nästan längta efter nästa jul. Mindre kul var kanske att de sex äggvitorna hamnade på golvet men sådant får tas med i beräkningarna när man bor i en kartong och alla vill hjälpas åt.

 

 

Efter en kort köldknäpp regnar det igen och ordningen är återställd. Vi hann ändå uppleva det krispiga ljuset från minusgraderna, ljudet av frostnattens härjningar på mark och trädgrenar under skosulorna, och dricka het glögg i ett vintervitt landskap innan regnet återvände. Det var nästan värt skoskavet från de omsulade stövlarna.

Nu när jag har tid för att ligga och läsa och fundera igen poppar det upp små fina bilder från året med tankar som jag suger på som karameller. Visst har det varit svårt med avskildheten för många, men den har även skapat utrymme för sådant som kräver eftertanke och långsamhet. Men så är det som man säger, att det man förlorar på gungorna det vinner man på karusellerna, och jag tror att mina karuseller snurrar åt rätt håll nu. 

 

 

I Believe - Máquina

Jag läser: Djurens gåtfulla liv. Kärlek, omtanke, fantastiska inblickar i en sluten värld av Peter Wohlleben

En strålande stjärna

 Så föll det sig på det viset att ett påbud kom om borgfred på jorden och åt alla och envar ytterligare en ytterst löjligt stilla natt. Regering och riksdag voro enade och folket sutto därför tysta i sina stuvor med glimrande ögon och inväntade nästa rapport från Folkhälsomyndigheten. Med hög och klar stämma förkunnade ängeln med den väna, men ack litet slitna rösten att nu var en ny era inledd. Långa tider av ovisshet voro äntligen förbi och ingen finge misströsta. För den strålande stjärnan Pfizer som lyser så klart över himlarunden går sin sakta ban över mänskligheten. 

Åt alla och envar, i förhoppning om enighet och börsernas stabilitet, i evighet, Amen. 

 

Det är snart jul. Värmerekord och coronarestriktioner gör sitt till att den lilla gnuttan stämning är i det närmaste eliminerad. Det är tur att man har musik, vin och människor som sin rädsla och oro till trots tycker att det är värt att testa de egna gränserna och umgås. Jag hade för avsikt att summera året men kan slött konstatera att både jag själv och den som vet, den vet. Livet går vidare, litet ljusare och förhoppningsvis litet visare, i vilket fall är det mycket gladare. Vad vore livet utan små hemligheter.

The Allman Brothers Band - Come and Go Blues

Ten Years After - Help Me (live -73)

 

I Agnes Wold

 

Det är korta dagar nu, man hinner knappt förtära frukosten innan mörkret faller igen. Jag har åtminstone varit ute på en rask och kort promenad till kvarnruinen och lyssnat på fågelsång och vattenplask. Ingen kungsfiskare, men dess fler stjärtmesar och sjungande gärdsmygar. De är för söta. I väster hörs en motorsåg och innanför de skeva grindarna kacklet från mina uppspelta höns som följer mig som hundar nu när ledarhönan försvann, och skrockar nöjt över de gamla fröna och utgångna nötterna jag hittade nere i skafferiets mörkare skrymslen. Sex ägg ligger i ett vackert inslaget paket och skall snart levereras till mammas dörr efter att jag har tagit julsäsongens sista bad. Det var något ärende som hemtjänsten hade missat och badhuset håller sedan stängt till obestämd framtid. Håret lär väl få se ut som svålen på en gris emellanåt men det finns värre saker att oroa sig för. 

Kommunen har en stadig uppgång av covid-fall och Region Skåne har utlyst förstärkt katastrofläge. Först nu talas det om en andra våg, vilket experter på smittskydd har varnat för sedan väldigt länge, medan politiker anammat går-det-så-går-det-mentaliteten i vanlig ordning. Nu sitter vi där vi sitter och måste hjälpas åt, oavsett orsak så går sjukvården på knäna.  Agnes Wold skriver alltid så bra och tröstande, men alltför få tar till sig hennes forskarord om öppen och gränslös förhållning till fakta. Det är förstås lättare att vara strikt kategorisk och skylla ifrån sig, särskilt på sittande regering, men vilken regering hade åtgärdat strukturerna som ligger bakom sjukvårdskrisen? Nej, vem orkar bry sig om historien bakom, och var i vetenskapen finner man stöd i redan på förhand dragna slutsatser och förutfattade meningar baserade på lösryckt statistik... Människor älskar drama, och när dramat ebbat ut skapar vi nytt i en ständig malström av död, elakheter och tristess.

När det finns så mycket vackert att leva för.

Själv fortsätter jag att lyssna på musik och vandra i naturen, och mellan de girigt slukade böckerna drömmer jag om en skön och grön framtid. Kalla mig världsfrånvänd, men det fungerar för stunden. Och om drygt fyra månader grönskar det! 

Glass Harp

Fukitol

 Det är svårt att förstå att det är december när nyckelpigor och sniglar krälar omkring och gärdsmyg och talgoxar sjunger, jag intalar mig genom att fokusera på yttre järtecken, såsom strömstare och julpynt att vi nu är inne på andra halvan av den sista månaden anno 2020. Nyligen läste jag att det tydligen inte är så ovanligt med fågelsång i december, men att de istället för att locka till sig honor med skönsång egentligen säger Fuck off! till alla runtomkring. Fågelhanarnas könsorgan är tillbakabildade såhär års, så nu hävdar de revir och är arga och tjuriga. Vad sniglarna beträffar kan de säkert finna en eller annan svamp att tugga på, men med nyckelpigorna är det en annan historia. Jag undrar om det finns käk för dem där ute. 

Mamma brukade noggrant notera alla dagarnas temperaturer och regnmängder, och jag tyckte att det var ganska trevligt att ha hennes siffror att hänga upp dagarnas, månadernas och årens skillnader på, även om jag själv aldrig fastnade för sådana noteringar, jag har ingen fallenhet för siffror direkt. Å andra sidan hjälper de sällan när det väl gäller, men kan nog kännas trygga att ha med sig om man vill jämföra saker mer exakt än att hålla på med nyanser och antaganden. Jag gillar antaganden, så länge de går att hänga upp på andras antaganden är det kul att hålla på med.

Jag tog med en av mina saffransbullar till lunch (jag önskar jag hade en Muminmamma), och satte mig på ryggsäcken vid den vackra platsen med utsikt över ravinens hjärta. Kaffet var hett och starkt, bullen kunde smakat mer saffran, men i övrigt var det väl rätt trivsamt. Nästan inte en själ hade jag mött såhär långt, och när jag stegade ner för branten för att ta stigen tillbaka längs Skärån kände jag på mig att strömstaren snart skulle sitta och guppa för mig på en av stenarna i bäcken - och se, jag fick rätt. Bara någon kilometer längre fram satt den lille rundnätte i sin blanka frack och lyste med sitt vita skjortbröst. Gupp, gupp! så upptagen med att dyka och plaska att den inte märkte av att jag smög fram och gömde mig bakom ett träd, tog spjärn och försökte ta några bilder ömsom med mobilen som jag håvade fram från bröstfickan, och den otäcka kameran som både låter och krånglar och hänger i vägen när man ska böja sig framåt. Ibland undrar jag vad det är jag håller på med, jag vet ju själv att jag har sett en fågel, insekt, snigel eller svamp, och att det är december. Vem bryr sig.

 

 

Bröd och Lakrits - Det regnar idag

Big Pharma's New Drug: Fukitol (Robin Williams) 

Jag läser: Hågkomster av min icke-existens, av Rebecca Solnit

Lucia

 

 

Lusse firades med lilla mamma i det stora huset. Bullarna hon hade tagit med var visserligen vackert gula men saffransmaken fadd; det är nog något som ligger i tiden, tänkte hon när hon åter svängde in med bilen på parkeringsplatsen. Ljuset var fortfarande såpass att det gick att se sig omkring i trädgården och hönorna skrockade milt från under den vildvinstyngda tujan som för inte så länge sedan, eller var det en evighet,  lyst röd som elden. Hennes numera fyra hönor hade börjat värpa igen, och de tyckte plötsligt inte alls att mörkret var särskilt skrämmande utan fortsatte resolut att picka sin väg runt grinden till hönsgården och ville absolut inte gå in. Marken var nu noggrant sprätt runt buxbomen och under mahonian, där sanden var så trevlig att bada i. Vem brydde sig om att det var geggigt?

Under tiden som hon hämtade ved och vatten kunde hon höra gärdsmygen drilla sin allra vaknaste vårsommarsång från alträdssnåret. Inifrån björkplantaget på andra sidan grusvägen ropade spillkråkan, och plötsligt var det som om hela trädgården vaknade till liv, för nu stämde även stjärtmesarna och nötväckorna, domherrarna och de för årstiden litet typiskt hesa koltrastarna in. Melodin var inte särskilt storslagen eller klingande, utan precis så ljuvligt ödmjuk utan att lova vare sig det ena eller andra. Det var som om kören hade glömt bort att hon stod kvar där, och eftersom det som hon nu bevittnade kändes alldeles hemligt, så dröjde hon kvar en stund och lyssnade, lyssnade tills mörkret slöt sig runt henne och det blev dags att stänga dörren till hönshuset och kliva in i stugvärmen. 

Camel - Migration

 

Styrka

 

Det brukar heta att man inte ska hänga upp sitt välmående på någon annan och att man måste finna lyckan inifrån, kanske har det påståendet aldrig klingat lika falskt som idag när vi lever i ett påtvingat universum av ensamhet och isolering, och relationer och mående ställs på sin spets. Flera organisationer och yrkesgrupper larmar om missförhållanden och överarbete eftersom den psykiska pressen är oerhört hård, särskilt för de som arbetar i direktkontakt med människor och djur. På jobbet har jag nyss fått höra att bönder är en yrkesgrupp där antalet självmord ökar stadigt, och särskilt inom djurhållningen. Att vilja sina djur väl är bondens grundföresats, men pressen på effektivitet och lönsamhet har gjort att många inom yrkeskåren har tvingats göra avkall på sina ideal för att tillmötesgå de stora företagens och marknadens krav. Resultatet efter stresspåslaget i och med coronapandemin har gjort att rekordmånga bönder har gått in i väggen i år, och för att slippa skammen har man valt att inte berätta. Inom bondekåren är etiken och självbilden i väldigt hög grad att man skall vara ensam och stark, och rädslan för elakt skvaller inom yrkeskårens organisationer är handlingsförlamande. LRF driver på myten om tillväxt, belåning och storskalighet. Att familjär småskalighet, mindre risktagande och tätare band mellan produkt och konsument kan vara vägen ut är det få som talar högt om, och säg vilken politiker som törs knysta om att skala ner.

Det finns nog inget så förljuget som den glorifierande ensamheten. 

Tedeschi Trucks Band - The Storm

Längtan

Giacomo Balla, The Hand Of The Violinist

Vetenskapsradion idag handlade om årets nobelpris och svarta hål, och berättarrösten förklarade att eftersom naturen hatar evigheten och allt jordbundet strävar efter ett mål eller åtminstone något som tar slut efter en viss tid - hade man länge sett svarta hål som en teori som saknade bärighet på verkligheten. I vissheten om att allt vi känner till har ett slut ligger det en hyfsad och rimlig chans till att något jag har längtat efter faktiskt kommer att inträffa, likaså att lidandet har ett slut. 

 När jag inledde tanken idag funderade jag på hur längtan har utvecklats med tiden, och tänkte att i jämförelse med hur längtan yttrade sig i litteratur och brev sedan ett allmänt brevskrivande blev möjligt, i och med skrivkunnighet, farbara säkra vägar och organiserat postande - har längtan kanske försvunnit eller åtminstone kortats av. Med alla tekniska innovationer är vi idag bara ett klick mellan längtan och infrielse, tänkte jag först, men jag är inte så säker på att den enkla förklaringen räcker. Längtan måste ha en djupare mänsklig innebörd, och är kanske t.o.m. den viktigaste ingrediensen i meningen med livet, det vore förmätet att säga att teknik har reducerat mänskligheten så grundligt. Oavsett tidsåtgång så fyller vi fortfarande större delen av vår livstid med längtan. Möjligen är det så att vi längtar med större frekvens idag, men det finns det egentligen inga belägg för. Skillnaden i längtan skulle kunna vara kvalitativ, men det finns det naturligtvis inga som helst belägg för, heller. Längtan handlar om känslor och de är universella, trots allt. Att längta ligger i människans natur och hon längtar efter stort och smått. Längtan kommer i olika skepnader och är förknippad med alla former av känslor, litet beroende på vad målet är. Ångest, glädje, förvirring, förvissning, känslor från alla väderstreck samlas i tiden före momentet där längtan tar slut, och en ny tar vid. Romantiker kände väl till detta och hos Schiller och Kirkegaard kunde det yttra sig i ångestfulla och kvalfullt drastiska beslut.

I det tyska ordet Sehnsucht implikeras en sjuklig mellanperiod som måste fyllas ut och avslutas för att subjektet inte drunknar i melankoli. (Sucht betyder fysisk eller psykisk sjukdom). Tiden före ögonblicket är en romantisk bild som ofta har använts i konsten. Bilden är effektiv eftersom vi ofta förbiser längtan till förmån för crescendot eller momentet då längtan går över i något nytt, men vi känner omedelbart igen oss då vi läser, lyssnar eller ser den gestaltad. Kanske att det är i tomheten som igenkänningen sker på bredast front, eftersom momentum kräver en uttolkare som pekar på exakt rätt känsla för en sekund som är omöjlig att hålla kvar... Giacomo Balla och de italienska futuristerna under 1900-talets tidiga maskinromantiska era var först med att försöka frysa det ögonblick där inget mer än tanken var verksam, på bild. Motorikens skönhet, tomhetens och repetitionens poesi som förvisso har kritiserats som protofascistisk, är en viktig del av människans syn på sig själv i jämförelse med en maskin.

Det waeliska Hiraeth berättar om saknad och ouppnåelig tillhörighet och om något som undflyr och gäckar, här döljer sig ett drag av ånger. Den formen av längtan är svart och svår och präglas av hopplöshet, till skillnad från tyskans Sehnsucht som trots sin sjukdiagnos ändå inte ser livet som en gyttjepöl. Portugisiskans Saudade som jag har berört tidigare, är till skillnad från de andra två planerad och förutsägbar. Ofta gestaltad av den unga vackra sjömanshustrun, som stående vid ett öppet fönster och med ett brev i handen väntar på sin älskade som är ute på fiskafänge i ett stormigt och nyckfullt hav. Hon vet att längtan är en del av livet, och att den innebär såväl glädje som sorg. Saudades längtan utgör en mycket viktig del av den portugisiska kulturen och hörs tonsatt i fadons själfulla melodier. 

Nu har jag plockat ut lussekatterna från ugnen och väntar på att de ska svalna, jag har beställt nya böcker och musik, ska strax åka och hämta en blivande julklapp på lantmännen, och samtidigt gnolar jag på musik från helgen som gick. Och när jag lägger mig kan jag känna dofter som påminner om en annan plats och en annan stund, och somnar med tankar på en obestämd framtid. Längtan utgör livet, och kommer med gott och ont, längtan kan både utgöra fruktansvärda kval och vara alldeles, alldeles underbar och det är nog inte alldeles överdrivet att påstå att längtan är det svarta hål som fyller livet med mening.

The Wizards From Kansas - 912 1/2 Mass

 

före frosten

 

 

Jag beställer skivor och böcker på nätet som om det inte fanns en morgondag och även jag har onekligen dragits in i coronabubblans förrädiska, trygga otrygghet av att jag kanske klarar mig bäst på egen hand. Bort med dig, hemska tanke. Sjas.

Splittring av människor är tidens farligaste vapen, och oerhört effektiv under falskt flagg. Internet med sina stängda chattrum har utvidgats till det normala med coronapandemin, och det är inte många röster som kritiskt ifrågasätter digitaliseringsprocessens påverkan på beslutsfattandet. Kognitivt sett, när vi samlas under strikta former och förväntas ta ställning under allt kortare tider, är vi oerhört enkla att påverka. Vi har redan styrdokument som gör oss fastnaglade vid kravet på effektivitet, och i alltfler verksamheter är det dokumenteringen som formar kärnverksamheten, istället för tvärtom. Den högsta kasten är en administratör som använder mötesproffs och moderatorer som duktiga idioter på mikronivå. Med ett enkelt mute tystas den som har något att säga som går utanför agendan, eller avgör vilket skrivet chattinlägg som skall lyftas. Plötsligt har styrelsesammanträdena blivit väldigt koncentrerade. Jag chattade med en kommunalpolitiker som tyckte att det var väldigt skönt med de kortare mötessessionerna, eftersom de alltid tenderade att dra ut på tiden. Samtidigt skulle jag inte bli förvånad om mötena nu blir fler, eftersom det står inskrivet i lagen om effektiviteten. Om vi dessutom matas med allt tätare information blir allt vi lyssnar på, och förväntas läsa in, omöjligt att ta ställning till på djupet. Vi har 24 timmar om dygnet, varav 8 timmar är betalda. Jämfört med en robot eller en dator är vi oerhört begränsade. Vad utgör människan, vilka är hennes styrkor och svagheter, drifter och drömmar...

 

 

En överläkare i pediatrisk psykiatri, Sven Román beskriver coronaläget som en konsekvens av kollektivt panikhandlande, och menar (liksom jag) att det är beslut fattade med amygdala som har satt världen i överdriven och ytterst farlig karantän. Cononapandemin är några personers våta dröm om total kontroll, förverkligad i och med digitaliseringen - samtidigt det stora tysta flertalets undergång.

Den nya skogsutredningen lyfter splittringen mellan ägande och miljö, att frågan ligger på bordet är bra. Jag hoppas att våra politiker orkar se vad som pågår.

 

Jag mötte en av grannarna ute i skogen, han stannade traktorn och vi pratade litet om omgivningarna och då berättade han om en märklig samling stenar som fanns på ägorna. Det var litet kinkigt att ta sig dit men det var det värt. Oavsett åldern på stenmurarna så imponeras jag alltid djupt av det slit och den envishet som präglat våra tidigare generationer här i risbygden. Sten på sten och långa, ibland trippla rader, ligger de där under lavar och mossor. Grannen är en klok man, han lät bli att plantera gran här under 70-talet trots ivriga påtryckningar. Som han uttryckte det, varför då, jag har redan allt jag behöver, och så är det mycket vackrare med lövträd. På platsen växer det fortfarande ask och alm. 

Van Der Graaf Generator (At Least We Can Do Is Wave To Each Other) - After the flood

 Whatever Would Robert Have Said

Out Of My Book

efter regn

Så kom ett par dagar av vitt alldeles i slutet av den mörkaste månaden, och på samma vis som snö och frostbitna trädtoppar lättar upp efter dagar av mörker så är det likadant med humöret. Det är alltid lika svårt att tänka sig att man någonsin kommer att kunna känna glädje igen när man är nere i brunnshålet, men så händer det saker och ting som tänder en gnista och plötsligt brinner det en liten låga långt därinne i hjärtetrakten. Det är som Alfons farmor brukar säga, att man måste ha tråkigt för att kunna ha kul. 

På lördagen tog jag mig till Gertrud Alfredssons vernissage i Höganäs, och även om lokalen var tom på besökare och egentligen var väldigt kall, så blev Gertrud väldigt glad över att jag dök upp. Vi gick runt och pratade litet om blommor, vänner, konst och om saker och ting som vi har gemensamt, och när jag satte mig i bilen igen var jag uppfylld av sådant som man blir efter en stund med hängivna, duktiga, vänliga människor. Jag har länge lobbat för att vi ska visa henne i kommunens konsthall och nu ska jag se till att det blir av, det har jag dessutom lovat henne. Att lova saker brukar vara jobbigt, särskilt när det är mörkt och allt måste ske på korta dagar. Man lovar för att man så gärna vill, och för att det gläder och värmer, och därför att man är övertygad om att det kommer att fungera. Men sen glömmer man alltid att det kommer annat i vägen, krav och måsten som ju händer i livet och som tunnar ut den lilla orken och lusten. Men helgen blev fin. Den var jättefin. 

Christine Perfect - Wait And See

 

 

Sweet freedom

 

Det är mycket funderande nu, och som så ofta kommer jag efter en stunds vändande och vridande på läget att allt är rätt bra, trots allt. Det tar alltid en stund att vänja sig vid förändringar i livet. Kanske att det är så enkelt att man med tiden verkligen, och då menar jag verkligen har förstått att saker måste ta tid för att bli riktigt bra. Att anpassa sig till rådande situation är inte bara en lösning på ett tillfälligt problem, utan också en urdarwinistisk definition av intelligens, och anpassning behöver inte betyda att man underkuvar sig en given ordning, utan det kan även vara motsatsen. Att acceptera saker som de är, ta en sak i sänder, och låta sig vara ledsen för att kunna gå vidare är viktiga steg i processen som gör oss till mänskliga individer. Hade vi enbart litat blint på den rådande politiska och ekonomiska ordningen, som underkuvar mänskliga svagheter och enbart gynnar vinnarmentalitet och konkurrenskraft, då hade vi inte haft någon kultursfär alls. Och utan kultur, vad har vi då att sträva efter.

Ja, tänker jag, kanske det t.o.m. är så att kulturen och jag som människa vinner på att behöva stå på egna ben igen, viss kultur vinner definitivt på det. Att stå ansvarig för en mecenat och uppdragsgivare, eller kanske ännu värre - att behöva ha människors utveckling och välmående på sitt odelade ansvar - kväver den skapande gnistan. Under romantikens sturm und drang föddes och frodades flera individer som än idag ses som kulturens friaste fanbärare, och kanske är det just för att deras generation hade fått se riktigt nära på elände och fattigdom, som fantasin fick vingar. Jag vet att jag nu balanserar på en slak lina, för jag menar inte att vi alla ska bli frisinnade liberaler och klara oss bäst vi kan - litet tvärtom menar jag att friheten ska leva under beskydd av en förstående stat. Precis som en god uppfostran ser ut, så ska frihet utvecklas under ansvar och med ett skyddande nät. 

Ganska självklara saker, egentligen. Så ändå inte, tycks det.

Budgie - Living On Your Own

 

Jag läser nu Samlade verk, av Lydia Sandberg 

och Mott, av Jörgen Lind

 

novembermonolog

Nu känns mörkret ändå in i märgen, och sedan hagelkornen försvann finns det inte mycket vinterglamour kvar. Till och med hönorna är ovanligt svårtflörtade om morgnarna, inte ens havret tycks locka och då är det illa. Sådana dagar sägs det vara tillåtet att stanna inomhus och göra inomhussaker, men på ett personligt plan vet jag att en dag utan utevistelse är en bortslösad dag. Jag är så fruktansvärt trött på allt, verkligen utled. Så vad göra? man kan elda, sätta på en tvätt, laga medeltidsgryta på rotsaker och köttben, sätta ett brödbak, elda, hänga tvätt, elda, läsa ut en bok, elda, och så hinna gå ut en runda innan mörkret kryper på. Ett favoritställe är en liten sumpskog som ligger alldeles i närheten och som går att nå på litet olika vis. Idag gick jag via grannen H:s ägor som nyligen har blivit illa sargade av avverkning. Hennes tre barn vill inte ärva, så de tar ut vad som går och planerar att sälja marken till våren... Eftersom dagen ändå var mörk så kunde det kvitta, jag blundade faktiskt ibland för att slippa se det värsta, precis så som jag gör när jag går förbi upplaget för fiberkabelläggarna - det som var en fårhage för fem år sedan. Folk tror att det är ett industriområde när de kör förbi, det är förfärligt fult. Jag är känslig för sådant som många andra inte reagerar på och är väl litet underlig. En särling.

Sumpskogen gav litet andrum i alla fall, där såg jag några älgskitar, mogna tranbär och blommande kochenillav, men inga fåglar hördes direkt. Det var inte förrän jag kom ut på ett av hyggena som småfåglarna verkade litet upplivade. Blåmes, stjärtmes, entita, talgoxe, nötskrika och koltrast. Man måste kanske ge saken litet tid och sätta sina egna preferenser i relation till den större bilden. Försöka se saker litet positivt. Hyggen är förvisso fula men efter några år växer det upp örter och sly som många djur och fåglar gillar. Fast jag kan ändå inte låta bli att tänka att det är allt mer livskraftiga arter som gynnas, och de rara små skogsfåglarna försvinner utan att någon ens märker det. Mängden fåglar är kanske konstant, frågan är hur det ligger till med mångfalden när skogen och fälten blir alltmer likriktade. Jo, just nu är mitt glas halvtomt. Inte mycket bevänt med optimisten alltså. Måtte april komma snart, med ljumma vindar och drömmar om en grönskande sommaräng, men tills dess tar jag min tillflykt i böckerna. 

Jag läser nu: Flickornas handbok i jakt och fiske, av Melissa Bank

Bucephala clangula

 

 

Så kom vintern plötsligt med storm och hagelbyar och som i ett trollslag blev stigarna och legorna som förut hade varit väl dolda för våra blickar skamlöst synliga. Nere vid ån blottar träden sina rötter och marken som nyss haft en täckande krinolin av nässlor och tistlar avslöjar nu gyttjespåren efter de skygga djur som brukar komma hit ner för att dricka sig mätta. En liten åkersork kilar förbi, jag känner en kryddig doft av krossade örter och vingljudet av en knipa som gömt sig under en gren. Dagens vackraste bilder kan jag aldrig fånga, för de tillhör redan en annan värld och en annan tid.

Journey In Satchidananda - Alice Coltrane

 

Buteo buteo

 

 

Första gången ute var i gryningen, andra gången gjorde jackan blöt, tredje gången var under blå skyar där ormvråkar kretsade över kvarnruinen. Högt, högt uppe i det blå, med sina vackra vita vingundersidor blottade, deklamerade de majestätiskt att från här uppe kan vi se allt som händer där nere. Vi kan se hur ni letar och att ni kämpar, och vi kan se hur ni mår. Det är för er skull som vi har så frapperande vingundersidor, för ni arma varelser ska också få något vettigt att titta på och vackert att längta efter. 

The Battle of Evermore - Led Zeppelin

 

jag läser igen: Sent i november av Tove Jansson

Sitta europaea

 

Stillhet. Inte ens nötväckan varnar längre, alla tycks upptagna med vinterförberedelserna. Talgoxen, blåmesen och koltrasten letar rester vid grillplatsen och högt ovanför ropar en korp efter svar. Duggregnet som driver fram i vinden bildar molnmassor och far i tunga sjok genom ravinen. Ljudlöst landar fukten på stammarna där droppar bygger upp skum i mossan. Dimma anrikas och samlas i hårbotten, rinner ner i nackens veck längs ryggraden, och nedåt, polerar alla veck och fåror. Även smörgåsen har blivit fuktig och med det heta kaffet förnims äntligen smakerna igen.

Gypsy - Morning Dew

 

Periparus ater

 

 

I det inre landskapet hör jag höstregnets hårda smatter mot de torra boklöven. Uppe på höjden vilar stenåldersben under mossiga stenbumlingar, och nere i dalen rostar vedspisen sönder medan kossorna stilla betraktar, idisslande, väntande. Nötväckor som hackar mossa på en gammal ek, en plötslig blixt från en svartmesnacke. Det är samma dofter, ljud och ljus sedan tusen år. Spåren i landskapet ritar vi på kartor och sänder ut i cyberrymden, och i härden brinner brasan. Evigheten är banal.

The Glorious Om Riff - Steve Hillage

 

kaffet

 

 

Du arbetar faktiskt halvtid, glöm inte det, sa chefen och spände ögonen i kollegan med de spända axlarna uppe vid öronen. Så återgick de till kaffet, och den obegripligt inkompetenta texten om kvalitessäkring löste upp sig som en vårgrön haschdimma och fick den medhavda lunchen på sopprötter att framstå som ett under av raffinemang. Alla hoppades de att kontorets kaffelager skulle hålla tiden ut.

Euphoria - The Hubschrauber

 

Aegithalos caudatus

Att inte du skulle göra en människa glad? vad är det för befängd idé, den ska du genast slå ur hågen, försäkrade korparna medan de dansade ringdans och skrattade så att solen sprack upp i ett snabbt, men ändå uppriktigt, leende. Uppe på toppen av en slocknad vulkan välkomnade stjärtmesarna med allsångskonsert och just som hon passerade en liten lönn tändes alla små lyktor och det var så hon återfann stigen hem. 

 

Just Like Honey - The Jesus And Mary Chain

 

Dryocopus martius

 

Lodräta stammar av fuktstrimmig bok, likt tändstickssoldater i stram givakt uppe på krönet, bryts av en spillkråkas lodräta flykt med den vita näbben glimmande som en projektil, först framåt och sedan upp upp upp försvinner den lik en svart ande högt bland kronornas klösande händer. Där stannar ekorren upp för en arg kommentar, svansen yvig som en flaskborste och stint stirrande nötblick. Blåmesar och talgoxar, svartmesar och nötväckor vaktande, vakande. Trädfällen och rödhakemelodi, stenras och gärdsmygstrumvirvel. Och nere vid källan dröjer hennes parfym kvar, doften av mysk och mossa släpar sina slöjor över bäckravinen, snart är allt inlindat. 

 

Hasche - The Hanged Man

Corvus corax

 

 

När hon hade kommit ut från skogen och funderat färdigt på den slutliga lösningen hade allt plötsligt ändrats. De skarpa kontrasterna i svart och vitt med inslag av brunt hade nu blivit inlindade i det mjukaste gråblå dis, och inifrån dimmorna hördes det träaktiga skorret från korpen som ropade på en vän. Vännen svarade, att här hör du inte hemma, du får fortsätta leta. Så det gjorde hon, och hon letar än. 

 

 

Sagor från Saaris - Agusa

 

Pleased to meet you

 

Jag hade tänkt skriva om enkla fina saker, om alldagliga promenader och om den långa och mjuka hösten med fågelsång till långt in i november. Om små saker som bara händer utan att man egentligen reflekterar vidare över varför eller hur, och om tiden som bara går. Jag ville skriva om sådant som jag ofta tar för givet, för att det är så vanligt, för att det är livets svarta materia som kittar ihop händelserna som man trodde var så viktiga. Katter som spinner och hönor som purrar, och möten med människor på vägen hem i bilen och man rullar ner rutan och samtalar om vädret, och om sådant som snackas om i all hast på simhallen, sådana saker. Korta strofer bara, inget märkvärdigt alls. Men livet hann emellan. Jag hann aldrig.

I går hamnade en av tösens bästa vänner på akuten efter en våldsam krock med en personbil när hon var på väg hem från träningen. Mannen i den mötande bilen avled. Vännens tillstånd är kritiskt men stabilare efter ett dygn på neurologen i Lund. Jag tänker på hur fort livet växlar, på hur viktiga småsakerna är.

 

Enligt SCB är dödligheten i Sverige fortfarande normal för årstiden, ja t.o.m lägre. Statistiskt sett ökar nu aktiviteten i ekonomin. Växthusgaser minskar, vilket man tror kommer av minskade utsläpp från transportindustrin. 

Nej, jag är inte rädd för spöken. PCR-testerna, och allt som vill få mig att bli skraj för livet, däremot. Jag ska försöka att bli bättre på att skriva om vardagssaker, vad skadar det att försöka.

 

The Rolling Stones - Sympathy For The Devil

Need the info

 

Corona är en lurig jäkel, när tösen var här fick jag veta att hennes hyresvärd hade varit dålig och testats positiv för två veckor sedan, hon själv hade inte känt av något mer än trötthet och eftersom undervisningen sker på distans har hon kunnat fullfölja kurserna från sin rumskarantän. Hon är klok och har ett fönster öppet under natten, vädring och korsdrag är väldigt bra recept för att undvika flunsor. Förmodligen har flertalet av oss redan haft en dust av smittan utan att märka någon skillnad från de vanliga höstkrämporna. Trötthet, svettningar, koncentrationssvårigheter, förlorad smak och lukt och allmän håglöshet är sådant som alla lider av, i olika grad och mån. Vad värre är, tycker jag, är det sociala experiment som vi nu står inför och som kommer att få djupa konsekvenser för framtiden. 

Människan som kulturvarelse har förändrats under pandemier, hennes sätt att tackla sociala barriärer och rädslor har löpt parallellt med tekniska landvinningar. När pestepidemier och farsoter dragit över oss har emellanåt hela landsändor ställts utan folk, med följden att flera små jordbruk slogs ihop och skapade utrymme för reformer och ny teknik. Det vi brukar kalla utveckling, och som ofta beskrivs likt en rak linje, är egentligen en cirkel utan vare sig början eller slut. Drivkraften är överlevnad, och överleva gör vi genom samarbete. Mitt cirkelresonemang är simpelt, och börjar och sluter sig kring information.  Känslolivet förändras av isolering, det är ett känt fängelseknep och väldokumenterat i både fack- och skönlitteratur. Ett socialt liv kräver övning, precis som vilken färdighet som helst, och vem vill se en återgång till en tid när det luktade kroppsvätskor och avskräde och folk inte hade lärt sig att sätta korken i vissa kroppsöppningar.

Ja, a propos så har Staterna fått ett valresultat och tidernas kanske störste narcissist måste abdikera. Det kommer inte att bli lätt att ta över rodret i ett så djupt polariserat och ruinerat samhälle, och vem vet vad som sker när Trump startar upp ett eget mediebolag med ensamrätt över ord och bild. Hur som haver, vi har åtminstone en seger för miljön, och det mina vänner är en seger för framtiden. Utan www (wood wide webb) stannar inte bara vi i växten.

Throw Me a Frickin' Bone - Austin Powers

Coronabubblare

Aldrig att jag hade trott att jag skulle kunna bli så stukad av min egen styrka. Ensamhet är en subjektiv upplevelse och går inte att jämföra, ingen känsla går att ranka och det är inte meningen heller. 

Går smärta att mäta? Är den jämförbar?

Det har varit oerhört svårt att skriva på sistone och jag har fått tvinga mig att sätta ord pränt. Bara att lova mig själv att beskriva något jag vanligen behärskar har känts övermäktigt. I det förra inlägget förstörde jag den ursprungliga berättelsen genom att fila och lägga till fakta, och efter ett tag blev texten en skämd bulldeg som jäste över min förmåga. Skrivandet är en kamp mot egot, och jag skulle enkelt kunna radera skiten, men eftersom det vore som att ljuga för mig själv så låter jag stå för att kunna editera och fila. Bloggen är en värld som förlåter misstag, och dit jag kan återvända och förändra tills jag är nöjd, eller åtminstone orkar gå vidare. Jag skriver som mest när jag mår dåligt, och det är för min egen skull. När jag beslutade mig för att börja blogga var det efter en tid när jag hade gått igenom en smärtsam förlust av såväl personliga ägodelar som ett halvt liv, och den virtuella världen hoppades jag skulle bistå mig med en plats som inte skulle försvinna på samma vis. Att en dag kunna gå tillbaka och läsa mellan raderna, se sprickorna mellan orden och förstå och förlåta mig själv för mina brister, kräver att jag är mitt eget vittne. Vem annars. Jag är splittrad nu, men vet att det är övergående, hoppas gör jag alltid. F*n vad jag längtar efter en dag när jag får njuta av konst och kultur igen. Jag är svältfödd på saker jag är skapt för, och tänk om de sociala skillsen försvinner...

Coronatiden gör det svårt för oss introverta att ändra på dåliga vanor, den valda ensamheten blir lätt en oönskad isolering nu. En redan liten krets nära försvinner så lätt i valet av människor som kanske är lättare att nå och förstå. Som är roligare. Vem vill vara en börda... tänker man och påminns om försäkringsbolagets klausul om att sanering vid sent upptäckt död ingår i premien. Hur kan jag ha missat den texten tidigare? Men så kommer det plötsligt en älskad människa och knackar på bubblan, och mosstuvan vänds på ända och man kan kräla fram från under stenen och bli litet mänsklig igen.

Tid är den vackraste gåvan.

Uriah Heep - Lady In Black

Horisont

 

Vi människor gillar att göra väl. Det som kan ställa till det är om vi befinner oss i fel sammanhang. I små grupper ges utrymme för diskussion, humorn släpps lös och vi kan alla komma till tals på ett eller annat sätt. Talet är som bekant inte begränsat till bokstäver utan vi tolkar även ytterst små signaler som kroppsrörelser och blickar under ett samtal, och med ironi och värme känner vi igen en viss personjargong eller vitsar. Suckar och leenden uppfattas inte som elaka i ett rum där människor som kan lära känna varandra enas om utrymmet, och om det skulle uppstå missförstånd kan man lösa det i efterhand. Under pandemin har vi fått se hur viktigt det är att mötas, för det är genom att känna in varandra som vi når ända fram.

Problem löser vi bäst genom erfarenheter som vi får genom år av repetition och genom att tillsammans lösa och tackla problem. Jonna Bornemark beskriver att vår strävan efter kunskap, att göra rätt, bli glad, utföra ett dagsverke, utgår från att bemästra det okända som finns bortom ett tänkt mål eller horisont. Bilden av horisonten är viktig och illustrerar inslaget av det ovissa, en potential som finns i all forskning och kunskapsinhämtning. Hos den medeltide mystikern och lärde Cusanus filosofi beskrivs vägen till kunskap i två steg, Intellectus och Ratio. Båda krävs i lika mån och samverkar för att skapa kunskap om världen. Icke-vetandet, som han kallar Vadheter, är kunskapskällan som börjar med frågor. Med hjälp av Intellectus står vi i relation till icke-vetandet, och fungerar som en håv som fångar upp allt viktigt med hjälp av färdigheterna känslor, intryck, sinnen och förundran. Intellectus ligger till grund för den erfarenhet och magkänsla som vi använder professionellt. För att kunna bringa ordning bland alla frågor och sinnen krävs Ratio, alltså något som städar upp och sorterar i en värld i ständig rörelse. Ratio går att jämföra med dagens excelark och ideologier och får aldrig bli rigid eller fundamentalistisk. Med Intellectus lärda intuition och Ratios tyglade ordning känner vi in och mäter av i en ständig process.

 

Vi har nått fram till fönstret, klättrat ut, paddlat fram till ön, här möter oss en ny horisont, nya utmaningar som ställer nya krav. Det är här yrkesskickligheten kommer in, samarbetet och erfarenheten, kompassen som skyddar mot onödiga misstag. Sjuksköterskan vet hur en patient ska ligga för att minimera liggsår, hur greppet ska tas för att undvika skador och inge förtroende, och läraren, psykologen, värderingsmannen och polisen hanterar människor under olika former av stress och livskriser. Om en människa befinner sig inför helt okända horisonter måste hon omvärdera, då hjälper inte det inlärda och vana. En process som skulle ta ett par minuter för en erfaren person kan ta åtskilliga dagar, ja år, för en annan. I normala fall sker förändringen i livet successivt och du hinner anpassa dig innan du tar ett nytt kliv mot en ny horisont, sådant kan vara välkommet eftersom det ger kunskapskickar. Men när omvälvningen är brysk ter sig horisonten likt ett hinder. Du har kanske vaknat upp från en trauma, startat ett nytt jobb i en ny bransch, flyttat eller flytt, varit med om en naturkatastrof. Oavsett graden av livshotande allvar kan du befinna dig på en mental plats, vid ett stup eller en mur som hindrar dig från att komma vidare. Då är det dags att samla ihop en grupp individer som kan ge dig styrka och värme. Närhet, samtal, förtrolighet behövs för att återvända till en verklighet som så småningom går att relatera till igen.

Aristoteles och Cusanus betonar horisontens båda sidor, vetandet och icke-vetandet. Aristoteles undersöker kunskapsformerna hos det kroppsliga och det mentala, men tyvärr har hans tankar urvattnats och mycket har glömts medan annat har förstärkts. Detta är en vanlig historisk urvalsprocess, emellanåt måste vi därför återgå till de mer bortglömda originalskrifterna för att hämta in helheten, och förstå utvecklingen mot samtiden. I Aristoteles moralfilosofiska bok Den nikomachiska etiken [IV] beskriver han såväl teoretisk som praktisk kunskap. Med tiden har empirin och det kroppsligt praktiska Techne tonats ned och ersatts av en föreställning om att kunskapsteori enbart handlar om säkerställande av bevis. I begreppet Episteme (vetenskaplig kunskap) beskrivs en sanning som gäller för allt och alla, och den enskilda idén blev snart bortkopplad och kidnappades av rigida fundamentalister inom kunskapsteori som ansåg att luddigheter såsom empiri - och framför allt känslor, inte var något som hade med kunskap att göra. Inom humaniora, som redan såg sig hotad av en vulgärvetenskaplig norm som krävde evidens och säkerställande av fakta, ansågs empiri vara väldigt svårhanterligt. Idag har Episteme hög status, "evidensbaserade studier” är Aristoteles sanningsetik förvanskad till oigenkännlighet. Empiri har idag ersatts av randomiserade studier, främst inom naturvetenskapen, och utförs i laboratorielika miljöer för att öka trovärdigheten. Kunskap skall idag vara så generell som möjligt, och baseras på statistik - inte genom mänsklig kontakt som för med sig oönskad osäkerhet. ”Evidensbasering” innebär en önskan att kontrollera utfallet så att effekten blir exakt likadan, varje gång, för att därefter kunna fungera som detaljplan och norm främst vid politiska beslut. Fungerar sådär vid sociala studier som antimobbing... eftersom kraftiga förenklingar skapar blindhet för lokala skillnader.
Kravet att arbeta med evidensbaserade metoder leder till arbetssätt som inte stöds av evidensbaserad forskning, skriver Bornemark och även om det är en kul slutkläm så leder tanken till något som har färgat samhället väldigt svart. Det inhumana kravet på ständig effektivitet och målstyrning har gjort att vi känner oss alienerade, främmande och ovälkomna, och det är ur denna sörja som antidemokratiska rörelser tar sin näring. Människroppen i sin helhet måste åter få ta plats i samhällsapparaten.

Jag skrev för ett tag sedan att jag som humanist hade börjat tappa tron på mänskligheten, men jag överdriver såklart. Det är inte människan som är felet, i grunden är hon väldigt god, rolig, snäll och anpassningsbar. Jag skrev också i ett tidigare inlägg att det är i de stora grupperna som den lilla människans små goda egenskaper lätt kan korrumperas. Platon skrev om detta i Staten och nämnde då ett hanterbart antal människor på 300. Det är visat att i grupper där människans personliga egenskaper suddas ut, som hon söker - och ersätter mänskliga egenskaper med gruppen istället. Grupperingar som övertar mänskliga egenskaper, och antropomorferar staten till en kropp med lemmar, uppstår vid tider och platser där stora människosamlingar klumpas ihop. Det är därför som ideologier blev så framgångsrika under 1800-talets industrialism och förtätade städer, det är därför militären kan förmå människor att bortse från hemmets värderingar och utföra saker som annars strider mot inlärd etik och moral. Det är därför NPM inte ser människan, eftersom hennes individuella behov strider mot styrdokumentens rigida krav på allmängiltighet. Men även sådant som ideologi, militär och NPM utgörs av människor - som i sin tur rekryteras av människor med horisonter och kunskapskrav. Felet som begåtts är den generaliserade begreppsapparat i bok - och manualform som skall säkerställa, ena, förenkla och spara på resurser, och uttolkningen som har blivit snäv och styrd. Bornemark myntade ordet förpappring, och ordet öppnar en avgrund som pekar mot samhällets allt mer polariserade syn på vad som är närande och tärande.

Nu står vi inför något som jag från min lilla horisont kan tycka är en av de värsta tidsåldrarna någonsin. Presidentval i USA, miljökatastrofer, klimatförändringar... och ovanpå allt i en tid där människor förvägras möten annat än i sammanhang som riskerar att spä på avsky och hat. Jag önskar att jag kunde lägga en fin punchline här, men om några timmar står vi inför en ny horisont. Vi får hålla ihop, och minnas det och dem vi älskar. Den utgångspunkten har vi, alla. 

 

Kevin Coyne - I Really Love You

alla helgon

En cykeltur i regnet, till Odensjön som idag var befolkad av fler som ville uppleva något. Några barn badade från bryggan, andra satt i smågrupper och pratade, några fikade. En vit gräsand fångade några personers uppmärksamhet, kanske det bara var jag som såg när en tornfalk fångade en av de kretsande fladdermössen mitt över sjön. Symboliken vilar tung över platsen och jag trodde kanske att jag skulle få vara ensam, saker man gör för att glömma. Fick en trevlig pratstund med en äldre man och hans kvinna från Moskva, vi pratade om miljö och kapitalism, elsäkerhet, och det ovissa, sådant som får en att välja livet. Resor och drömmar, minnen, och framtiden. Vi kom överens om att den kommer.

Handlade yoghurt i affären, och när jag kommit hem igen stängde jag om hönsens lilla hus som doftar tryggt och sött av färsk halm. Nu sitter jag med kvällens musik till boken som jag försöker djuptolka. Det som först kändes vettigt blev plötsligt rätt meningslöst. Jag saknar någon att prata med, saknar att vara den som räknas, saknar de viktiga sammanhangen. I varje bäck ser jag min mormor, i varje glänta min pappa, morfar finns i vissa dofter och i konsten, de finns alltid med mig, men minnena bleknar. När pandemin är över reser jag till Düsseldorf. Saker man gör för att minnas.

Come Here My Love - Van Morrison

villhöver

 Jag får regelbundna rapporter från min student i V. Götalandsregionen, där har de flesta biblioteken stängt och det har blivit väldigt knepigt att mötas inför tentor och annat som behövs för att hålla flitens lilla lykta lysande. För en student som har valt att bosätta sig i smeten för att få tillgång till information och litteratur är det extra svårt. Hon skuldsätter sig, för vad? 

Skillnaden på tillgänglighet och service mellan landet och staden är påtaglig, och sedan vi flyttade hit från Stockholms innerstad har hon fått vänja sig vid mycket som jag har svårt att tro att en innerstadsbo skulle acceptera ens en dag. Allt ifrån skolskjutsen, tand- och sjukvården, kollektivtrafiken, till inköp och nöjena har blivit allt svårare att få ihop under dygnets vakentimmar. Kostnaderna för tiden och resan till arbete, skola, kultur, vård och omsorg, har successivt förts över på individen, och den bristande kollektivtrafiken och samhällsservicen - som lagligen är alla människors lika rätt - skyller våra folkvalda på... kostnader. Det läggs ner skolor och busslinjer på löpande band. När blev vård och skola en kostnad, och kultur? Vi som bor på landet får helt enkelt skylla oss själv, särskilt om vi råkar bli sjuka eller åldras. Något som övergår mitt förstånd är alla gnällspikar häromkring som anser att skattesänkningar är den viktigaste valfrågan, fast säg den politiker som vinner väljare på något så osexigt som höjda skatter eller miljömål, när man för utlovade helikopterpengar kan resa till Thailand på svensk julresa istället? Våra förtroendevalda kommer att skratta hela vägen till sin privatfinansierade sjuksäng med utsikt över ett stinkande innanhav, men först efter att de tagit ett stärkande nakendopp i en hotellpool och tafsat på underordnade. Livet ska ju levas. Trista människor ska vara tacksamma.

Avståndet mellan stad och land blir alltmer likt tektoniska landplattor. Vi glider isär och talar olika språk, behoven är så i grunden olika. Så länge man kan göra politisk och/eller ekonomisk karriär som kommun- och regionpolitiker lär det inte finnas många som verkligen arbetar för sitt områdes bästa. Småkommun, bliv vid din läst. Sverige som land har tappat greppet över sina goda värderingar och i ökande grad efterliknar vi USA, vars system det finns mer än fog för att lämna medan tid är.

Tacksamhet. Är det vad vi behöver? Kan man tackla livet från andra håll; vad är viktigt, vad gäller för att överleva, resiliens och kompetens, sådant som jag har ägnat minst åtta år att fundera på kanske ytterst har varit att kamma utvecklingen mot avgrunden medhårs? Vi gnällrövar bör enas och ta upp de gemensamma problemen istället: sådant som verkligen gör det värt att leva i, och som lägger till grund för varför, vi vill leva i ett samhälle. Vad sägs om medborgarlön!

Under tiden jag började skriva försvann fyra av mina hönor. Jag överraskade en rovfågel som satt på min gammelhöna, henne har jag nu fått begrava, och hittade två vettskrämda hönor under eftersöket. Efter tre timmar hittade jag de övriga, rädda men vid liv! RIP bästa gammelmormor.

Kinks - I'm Not Like Everybody Else

Relief

 

Halva veckan är över och nu tar jag ledigt från lönearbetet. Här i Skåne har coronarestriktionerna tagit fart, och omkring oss stänger friluftsaktiviteter och kontor sina sociala dörrar. Min kommun håller öppet i badhuset för max 50 besökare, så att sådana som jag ännu kan tvaga sig. Det gäller att ta tillvara på de små glädjeämnena. Under gårdagens virtuella möten fick jag höra ytterligare en god nyhet, och plötsligt är boendet tryggat från expropriering. Efteråt gick jag ut i den gula omgivningen och firade och njöt av att bara kunna göra så. Stora och små nyheter som dessa är viktiga för boendet och livet, särskilt för oss som vanligen inte märks i statistik eller prioritet. Livet kan gå vidare. 

Jag håller på att skissa på en text om NPM baserad på Jonna Bornemarks senaste bok. Hon och jag har kommit fram till väldigt likartade slutsatser, men där jag saknar nycklar för att göra mig förstådd och svamlar i jämförelse med de som har NPM att förlita sig på, är hon både stringent och konsekvent. Jag är så glad över att hon har fått ett sådan medial uppmärksamhet, det är både hon och det hon arbetar för värd. Viktigare än så blir det inte. Men nu tar jag ledigt och går ut i min och de sjungande rödhakarnas och gärdsmygarnas omgivning. 

 

Jag läser nu: Jonna Bornemark - Horisonten finns alltid kvar. Om det bortglömda omdömet.

Daniel Norgren Live at AB Ancienne Belgique, 2016

In awe

 

Det här är min tid. På senhösten finns det verkligen inte någon återvändo, alla förberedelser man har gjort, eller inte, inför vintern avspeglas nu. Det är den mest oförutsägbara årstiden av alla, kanske det är för att hösten aldrig är sig riktigt lik som den ter sig så lockande. Det vilar en slags kalkylerbar oberäknelighet över hösten som både känns trygg och spännande. Till skillnad från våren vet vi aldrig riktigt hur färgerna kommer att bli, eller vad vi får skörda, eller om taket kommer att hålla för stormarna strax innan den långa vintern. Vi vet bara att hösten kommer... eller gör vi det, verkligen. Med klimatförändringarna förändras även årstidernas växlingar, och fundamentet för vår existens.

Hittills har året varit relativt regnfattigt och varmt, och kanske det är för att träden inte vågar släppa sina löv förrän det är absolut nödvändigt som vi har fått denna fullkomliga explosion i gult, tänker jag. Tänk om vi njuter, medan träden lider. Den tanken slår mig ofta, det gäller att inte ta något för givet. Lönnarna ter sig gulare än vanligt, ekarna med, och till och med asparna, som vanligen brukar fälla sina löv i en tråkig pissgul nyans med svarta fläckar, fullkomligt överrumplar med sin rika, gyllene skrud. Asken sticker av med en fantastisk absintgrön nyans, medan alträden och granarna får stå som trista panelhönor och se på, svarta i synen. Mitt ibland detta oändliga, oförklarliga står jag full av förundran och bara tar in, för vad kan jag annat. Och när jag skådar omvärlden med djupa, trånande suckar av hänförelse försvinner alla trista tankar kring miljöförstörelse och klimathot för en stund. Jag får med trädens sista suckar kanske energier och tillräckligt med jäklaranamma för att klara av vintern. När hösten är så vacker som nu är det faktiskt lika fantastiskt att köra till arbetet på en måndag som det var att vara liten och ligga på rygg under granen och titta på alla små ljuskäglor som glittrar i omslagspappret dagarna före jul. Ja, jag är så förälskad i oktober att det nästan inte är sant, och så inihelvete tacksam över att få uppleva det, ett år till. 

 

Camilla Åström & Petra Haraldson tolkar Karin Boye - Hur Kan Jag Säga...

Incredible String Band - October Song