Du

människans mått, från en tid när ödmjukhet var större än egot

 Det kommer alltid att vara du. Låt oss strunta i varför, det finns ingen rationell förklaringsmodell för känslor, de bara är. Tag som exempel att försöka förklara detaljer, det skulle riskera att det flyktiga och ärliga försvann och blev materia istället. Magin skulle försvinna. Jag blir glad av det som är flyktigt och oförklarligt, mystik, ett enigma som kanske når en lösning. Långt där inne i maggropen, glad. Lycklig, om man så vill. Detta slitna gamla begrepp. 

Nyligen fick jag läsa att det jag håller på med när jag skriver här på bloggen är en filosofisk form som inte går att finna i Sverige, den heter filosofisk antropologi eller antropologisk filosofi. Max Scheler var tysken som gav denna kärleksfilosofi livsluft. Det var mitt under andra världskriget och han var ensam om att från sin doktorsstol i Köln varna för vad de nationalsocialistiska och kommunistiska ideologierna kunde göra, precis som kapitalismen, som han ansåg var en mind-set. En inställning, ett sinnesfördärv. Varför har Sverige valt den andra vägen, den fullt ut rationella och materialistiska vägen som utesluter allt vad magkänsla, intuition och mellanmänsklig etik handlar om? Existentialisterna hör härtill, liksom Max Weber och Husserls fenomenologi, och den judiska och katolska tron med sina vackra trösterika berättelser om människan i sin relation till andra. Panteismen är den filosofiska antropologins svar på människans ställning i Kosmos, där går hon aldrig någonsin ensam. En av ett otal strålande stjärnor, oräkneliga och obestämbara, i en oförutsägbar och spännande omvärld som kräver samvete, samarbete, samvaro, samspel. Detta fina lilla prefix som bär på ett så enormt stort innehåll. 

När vi retar oss på varandra är det för att vi bryr oss så mycket, och för att vi vet att det är egot som felar. Det människan retar sig på är det som är känt hos henne själv. Allt vi gör, allt vi kan, utgår från våra egna kroppar. Kroppen som maxim. Redan hos de gamla sofisterna fanns det en man som hävdade kärlekens lag, sofisterna som aldrig lärde ut sanningen utan istället visade de sina adepter vägen till ett bättre liv. Empedokles. Så hette han, sofisten som lärde ut att kärlek och hat är dynamiska principer och de fyra elementen deras material. Attraktion eller repulsion. Så enkel världen var. 

Under de gamla sofisternas tid gjordes ingen åtskillnad mellan natur och kultur, den barriären restes först under tidigmodern tid och klyftan fortsätter att vidgas. Idag är gapet så enormt att det verkar vara det enda som står kvar, stadigt och ståndfast är det skillnaderna som poängteras. En ständig strävan mot att särskilja oss mot vår natur kallas nu framsteg och utveckling. Att likt Empedokles hävda att det är i balansen mellan de fyra elementen som kärlek uppstår tycks vara precis vad som kallas flum idag, kanske för att det inte är mätbart, vägbart eller jämförbart. Det tragikomiska hos människan som man förr gapskrattade åt har blivit dagens rättesnöre, sanning och äkthet. Jag lever i fel tidsålder.  

Helena Granström, Respons: Kan den subjektiva upplevelsen någonsin fångas med vetande?

Jag har just avslutat Den oändliga rättvisans matematik av Arundhati Roy, och läser nu Stenarna i själen av Sven-Eric Liedman.

mat för minnet

 Ute på trappen har melodierna mjuknat, lövsångare och koltrast sjunger vid sidan av starar och lärkor, emellanåt punkteras slingorna av en rapp gärdsmyg som skvallrar om det som händer vid bäcken på andra sidan huset. Ingen katt går obemärkt. Skatorna har lyckats bygga ett bo nu, de kurrar sött från en av de unga ekarna och så högt upp att det är omöjligt att peta ner dem. Jo, jag tillstår att jag någon gång faktiskt har stört deras bygge, eftersom jag har gått på myten om skatornas rovgirighet. Men så läste jag att de är lika viktiga som larmcentraler och därför gillar de att bygga där katter smyger omkring. Att boken har rätt hade jag redan fått bekräftat; skatan och jaktkatten leker kurragömma och tycks ha ganska roligt ihop, skatan bekräftar hennes leklust och avslöjar henne utan att hon blir misstänksam, nu får hon äta mat ur skålen istället. Det ska bli spännande att se på framöver.

För några veckor sedan smygtittade jag på en rödhakekurtis genom köksfönstret. Hannen kastade ibland huvudet rakt bakåt och vaggade fram och tillbaka med halsen sträckt, näbben öppen. Så visade han henne sitt tegelröda bröst och såg nog mycket skräckinjagande ut. Den ormlika dansen tror vi är ett sätt att injaga henne skräck, eftersom den påminner om ett farligt rovdjur är den en framgångsrik strategi hos flera arter. Genom att visa henne att han kan överlista rovdjuret ger han henne ett underhållande skådespel och kalla kårar, och framstår både som ståtlig, stark och intelligent. Kanske han förmår att få henne att frysa till en stund, länge nog för att hon ska lyssna till den förförande serenaden som ska få henne att mjukna. Det jag såg där över diskhon var inget mindre än en uråldrig dans som tilltalar många hondjur. Det var detta Edmund Burke kallade sublimt, när upplevelsen består i en hisnande skräck som ändå fyller oss med välbehag. Vi känner oss hotade men vet ändå att vi är trygga. Hannens skådespel gav henne den känslostorm som hon behövde för att fälla avgörandet. Om han var spännande nog, det såg jag aldrig, sista biten av kurtisen är så snabb att bara en blinkning skulle göra att jag missade den. Men å andra sidan, resten av livet är ett spännande skådespel och ett stegrande crescendo av olika moves, sounds, wins and losses. 

 

I Göteborg sken solen, det var visserligen kalla vindar men i övrigt så underbart som bara en storstad kan vara. Här består faunan istället av människor i bjärta kulörer som har lärt sig en mängd intrikata sätt att tilltala varandra på, och naturen som ska överlistas i jakten på mat och kärlek består av trafiken och alla nytillkomna byggarbetsplatser. Måsar och duvor som lever på det som blivit över är därför lika övergödda och i lika stort näringsbehov som flertalet stadsprimater. "Civilisationen är ett enormt och omättligt vilddjur som slukar allt" som Éric Vuillard skrev. 

På dagen då T fyllde 21 blev vi åtta runt bordet på Dawaat, där blev det kramar och skratt, en del anekdoter och minnen, sen barhoppade hon och jag tills kvällståget tog mig tillbaka till mina egna jaktmarker igen. Dagen innan födelsedagen ägnade jag åt konstmuseet, som hade gratis inträde, och gav fantastiska Barbro Östlihn och lika spännande Duane Michals på olika soloutställningar. Därefter blev det en lång promenad med falafelstopp på Hagakiosken, och sen pratade F och jag tills jag slutligen utmattad kraschlandade i soffan. Jag lägger ytterligare en helg av fantastiska dofter, smaker och färger på minnet.

 

Jag har läst Mot paradiset av Hanya Yanagihara, under resan sällskapade jag med Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig av Bodil Malmsten, och nu läser jag De fattigas krig av Éric Vuillard.

Försommarsång

 Nu går det verkligen undan, påsken är förbi och med den kom flera härliga milstolpar. Tösen har varit här och tillsammans har vi bevittnat svarthättans, lövsångarens och den svartvite flugsnapparens ankomst, och dörren till köket är öppen igen. Även den gamle rödstjärthannen har låtit höra sin traditionella törn- och ärtsång, men jag har inte fått se honom ännu. Litet extra nöjd är jag med årets påskägg - en trana som ligger på ägg, och så har jag skaffat henne en anorak som kommer att bli bra att ha istället för rocken som hon har haft på sig under sina utflykter. Det blåser och regnar en del i V. Götaland och Bohuslän... man är väl morsa. 

Idag har vintermattorna åkt upp på vinden och vårtvätten av trasmattorna har påbörjats. Egentligen hade jag tänkt sitta och läsa vidare på tegelstenen, men eftersom vinden är perfekt och solen skiner tog jag tag i trädgårdsbänken som har retat mig i ett år nu istället. Violett blev inte alls så bra som jag hade hoppats och nu har jag strukit över ribborna med vit linoljefärg. Sommaren får avgöra vad det blir för färg till slut, just nu lutar det kanske åt racing-green, men vitt är kanske inte så tokigt ändå, senapsgult är också fint till den jugendgröna ytterdörren. Ja, jag velar: än tänker jag si, än tänker jag så, men eftersom jag har tid att göra som jag vill och mår bra av att ta det med ro, så är det inte några problem. Jag tänker långsamt och ångrar mig ofta, så är mitt nya liv. 

I frysen ligger isbitarna på lut och jag har plockat fram dryckerna från källarhålet, så om vädret håller i sig får det bli en premiärdrink utomhus ikväll. Väder och vind får avgöra, jag låter det ske som sker. Jag har lovat att ge mig den här tiden i gåva, jag behöver den. Att kunna möta våren detalj för detalj är verkligen något fantastiskt. Ibland stiger jag upp med solen och ser rådjuren dricka, ibland stannar jag uppe för att se nattlivet vakna. De första nordfladdermössen har börjat slå sina täta lovar över huset och tomten och ibland hörs en kattuggla, även om de har blivit avsevärt färre. Ibland undrar jag hur många framtida generationer som får höra dem hoa och klävitta, skrika och leva om, dessa tidigare så vanliga fåglar som jag drömde mardrömmar om som barn. Rödvingetrastarna hann omgruppera och solosjöng vackert i fallande toner innan de begav sig av norröver. Nu fylls luften av lövsångare, taltrast, gärdsmyg och svarthätta istället och rödhaken kvirrar på som en iskall bäckfåra. Det är vidunderligt vackert.

Kevin Ayers - See You Later/Didn't Feel Lonely Till I Thought About You

Motacilla alba

 Jag följer den osynliga stigen över ängen, korsar stengärdets öppning, där som det har rasat, och tar sedan traktorvägen vidare uppåt och över mjukt rundade kullar omgiven av buskage och skogsgläntor. Där på toppen ter sig alltsamman så klart, den lilla kullen är min dagstidning. Jag ser på Rönne ås glitterflöde hur dagarna har varit, hör från skogen mittemot vad det är som pågår och blir alltid överraskad av någon nyhet som dyker upp. Under vägen hit idag följde jag ett ljud som jag inte har fått höra så ofta, och eftersom taltrasten är en skicklig imitatör var det inte förrän sparvugglan upprepat sig många gånger som jag fick ge med mig. Tjat kan löna sig. 

För tre dagar sedan blev ön där forsärlan häckade översvämmad och jag har undrat om de kanske hittat sig en mer stabil tillvaro någon annanstans, men idag syntes de båda igen. Två vippande stjärtar, ömsom svingande sig över vattenytan i vida vågor, halsbrytande födointag i luften och de gula brösten lysande i solen. De älskar solen precis lika mycket som jag. Efter en halvtimmes kontemplation här, mer behövs inte för att bli lycklig, bröt jag upp från sittplatsen på den gamla ekestocken, och medan jag spatserade upp mot kullen igen hördes den lilla sparvugglan lättat utropa, pöh - pöh. Ändå var det när två helt vanliga sädesärlor mötte upp där uppe på toppen som jag blev tvungen att sätta mig ner på platsen. Det var något i deras tyngdlösa lättsamhet, sången och deras vippande struttighet som fick mig på fall. Pladask bara, så krossades vinterns fördämningar, och jag kunde få gråta bort all dammig köld och oro i deras sällskap. Precis sådär tror jag att människor har känt i alla tider, för lättnaden är enorm den dagen då sädesärlan bestämmer sig för att stanna.

April

 Nu är jag framme vid rätt sida av april månad, nu blir det bara bättre. Nog kommer det ett par bakslag till, men fåglarnas sång och kirskålens livsglöd visar vägen rätt in i grönska, liv, dofter och värme. Jag har varit utomhus, mest i trädgården (och i närheten av den) under större delen av de senaste dygnen, pallat vidjor av vide och sälg hos grannen och lyssnat på fåglar. Där som bonden har gett sig på buskarna med kedjor och klingor har de kommit igen med ståtliga skott, perfekta för korgflätade rabattkanter. Stolpar av ene förstås, precis som det ska vara, och trots att de har fått ligga och vänta i tio år doftar de ännu krydda och slöjdsal under sågen och yxan. Nu står fyra vackra odlingsbäddar med flätade sarger och fulla med trädgårdens alldeles egen jord beredda, som små bäddade sängar som väntar på besök där bara det bästa är gott nog. Riktig matjord, det är rörande vackert, tänk dig att kunna gräva med hela armen utan att det tar stopp. De ratade gamla pallkragarna ligger på undantag och får vänta på sin tur, det är ingen brådska, men de två sämsta har fått bli drivbänk ihop med några skivor plexiglas som jag hittade längst inne i garaget.

Med blodad tand och trots kalla vindbyar tog jag idag hand om en del av trädgården som har fått bli skamligt åsidosatt, ändå är den centralt belägen, och kanske är det just därför. Nog är det väl ofta så, att sådant som jag har mitt framför synen glöms bort, det går säkert att förklara men kan lika gärna få vara osagt. Nu är i alla fall kirskålsrötterna och nässelrötterna väck (om än inte helt eftersom det är omöjligt), och så pass rensat att det skulle kunna gå att sätta något annat i jorden där. Och det ska det: Krolliljor, funkior, nävor, piprankor och daggkåpor ska få omge den stackars gömda och klena kaprifolen som jag tillfälligt har hängt upp på ett litet körsbärsträd som vildgrott under oxeln. Snart slår den ut, precis som äpplena, körsbäret och plommonet.

Just nu är tiden viktig och behöver tas om hand. Nog är väl all tid vi har viktig, men att få möjlighet att ägna sig åt den är ingen självklarhet. Det är så mycket som händer i världen, och tankar kring existensen är ständigt närvarande. Om man har varit med om en del ondska i livet, för mycket ont för att någonsin kunna bli riktigt hel, då måste man ta tiden som blivit över på allvar. Det finns mycket kvar
att glädja sig åt, och trädgården hjälper mig att se vad som måste göras, och vad som kan struntas i. 

 

I gigekonomins tidevarv har min egen gamla bransch börjat värdera tid som en handelsvara. Naturligtvis är det alltid kunden som har rätt, särskilt mest rätten till min tid eftersom tid enligt nationalekonomiska och handelsekonomiska termer värderas olika. När jag som anställd råkar bli sjuk av stress eller på annat oförutsägbart vis, säg postcovid, är det mitt eget fel och därför är min egen hälsa ett personligt ansvar. Men om jag väl tar hand om mig, och klarar av det, blir det väldigt suspekt, eftersom den inneboende logiken hos gigekonomin även bestämmer vem som ska kunna tas om hand. Läs: det ska betalas för för att räknas. Om du inte kan betala någon annan för att hämta din mat, renovera ditt hem, hämta din post, eller odla din trädgård, då ska du fanimig inte kunna ta det lugnt heller. Jovars, tjovars. 

It begins with a blessing, but ends with a curse...

Handsome Boy Modeling School - The Truth

 

vakna

Fransisco de Goya 1810-15, Los desastres de la guerra.

 Kom igen. Kom igen, du som trodde att krig kommer med en manual och följer en agenda, går enligt plan och kan fjärrstyras. Kom igen, om du trodde på abstrakta resonemang kring rättigheter och skyldigheter, på lagar och förordningar, som reglerar och ramar in. Kom igen, du som trodde att krig föder hjältar, att soldater är uppfostrade till gentlemen. Kom igen, om du trodde att mänskliga rättigheter plötsligt gick före äganderätten, och att lagar är allmängiltiga och universella. Krig är motsatser, de föder motsatser och lever på motsatser. Krig är allt som ett treårigt barn aldrig skulle drömma om att göra mot ett annat. Om du trodde något annat eller är förvånad över vad som sker, kom igen. 

 

Fransisco de Goya 1810-15, Los desastres de la guerra.

 

Krig är förödelse, död, stank, förruttnelse, förnedring och smärta, oavsett var och när det sker. Det finns inget mer att säga. Fråga den som har varit med, det finns med stor sannolikhet någon i din närhet, en släkting, någon du känner eller arbetar med, som kan väcka dig ur törnrosasömnen. 

 

Fransisco de Goya 1810-15, Los desastres de la guerra.

Den mediehysteri som nu överöser oss i en kapplöpning av vidrigheter skapar en skock duktiga idioter. Resultatet är att vi fattar oöverlagda och känslomässiga beslut kring NATO-medlemskap och lägger resten av vår tid åt att hinka öl och gapa okvädesord över två motståndarlag, den bistra sanningen och krigets verkliga logik är att det är precis detta som kallas BNP. Samtidigt som vi skickar vapen och underhåller krig på håll, smälter nordpolen och kollapsar Amazonas. Men vem bryr sig om det som vi verkligen kan göra något åt, sådant är ju bara asjobbigt? 

 

Fransisco de Goya 1810-15, Los desastres de la guerra.

 

När Fransisco de Goya skapade bildsviten över det spanska självständighetskriget var det med hjälp av minnet och fantasin, dagens fotografer använder sig också av teknik, men avbildar någons älskade vän, släkting, krossade dröm och verklighet. Det är stor skillnad. Och, jag säger och, hade någon frågat en bildvetare under det tidiga skedet av det ukrainska kriget skulle hen kunnat varna för folkmord. Att medvetet, strategiskt och målinriktat sikta in sig på museer och bildkonstnärer med nationalistiska förtecken säger mycket om den framtida utvecklingen. Redan den 28 februari förstördes Maria Primatjenkos museum. Den 9 mars skriver CNN om händelsen. 

Duncan - Paul Simon

som en knärot

 Den som mobbar hittar alltid en ursäkt.

Idag regnar det, det är en lisa för själen när aprilvindarna kommer från södern, det tycker rödvingarna som trycker i buskaget utanför fönstret också. Helgen har varit fin, en smula kylig men i Lund skiner solen. Hatten på katedralen är av, studenterna firar post-coronavår i täta klungor, och puderrosa balklänningar skymtar fram under värmande pälsknoppar. Det är som om allt var som förut, en tid som aldrig har funnits och ändå, på något vis, alltid finns trots olycksfåglar och svartrötter. Det man matar sig med kommer ut på andra ändan, en härlig smet av självosande substanser som utgör energin vi skänker efterkommande att odla sina alldeles egna drömmar i. 

Knäroten vet var den ska sätta sina knölar, kvalitet framför kvantitet är blommans credo. Var som knäroten. Var alltid en knärot. 

 

 

Mammal Hands - Boreal Forest

Elva kriser som nu går under radarn.