måndag 26 oktober 2020

In awe

 


Det här är min tid. På senhösten finns det verkligen inte någon återvändo, alla förberedelser man har gjort, eller inte, inför vintern avspeglas nu. Det är den mest oförutsägbara årstiden av alla, kanske det är för att hösten aldrig är sig riktigt lik som den ter sig så lockande. Det vilar en slags kalkylerbar oberäknelighet över hösten som både känns trygg och spännande. Till skillnad från våren vet vi aldrig riktigt hur färgerna kommer att bli, eller vad vi får skörda, eller om taket kommer att hålla för stormarna strax innan den långa vintern. Vi vet bara att hösten kommer... eller gör vi det, verkligen. Med klimatförändringarna förändras även årstidernas växlingar, och fundamentet för vår existens.

Hittills har året varit relativt regnfattigt och varmt, och kanske det är för att träden inte vågar släppa sina löv förrän det är absolut nödvändigt som vi har fått denna fullkomliga explosion i gult, tänker jag. Tänk om vi njuter, medan träden lider. Den tanken slår mig ofta, det gäller att inte ta något för givet. Lönnarna ter sig gulare än vanligt, ekarna med, och till och med asparna, som vanligen brukar fälla sina löv i en tråkig pissgul nyans med svarta fläckar, fullkomligt överrumplar med sin rika, gyllene skrud. Asken sticker av med en fantastisk absintgrön nyans, medan alträden och granarna får stå som trista panelhönor och se på, svarta i synen. Mitt ibland detta oändliga, oförklarliga står jag full av förundran och bara tar in, för vad kan jag annat. Och när jag skådar omvärlden med djupa, trånande suckar av hänförelse försvinner alla trista tankar kring miljöförstörelse och klimathot för en stund. Jag får med trädens sista suckar kanske energier och tillräckligt med jäklaranamma för att klara av vintern. När hösten är så vacker som nu är det faktiskt lika fantastiskt att köra till arbetet på en måndag som det var att vara liten och ligga på rygg under granen och titta på alla små ljuskäglor som glittrar i omslagspappret dagarna före jul. Ja, jag är så förälskad i oktober att det nästan inte är sant, och så inihelvete tacksam över att få uppleva det, ett år till. 

 

Camilla Åström & Petra Haraldson tolkar Karin Boye - Hur Kan Jag Säga...

Incredible String Band - October Song

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar