SNIPPA!

Artemisia Gentileschi visste vad det innebar att utsättas för gubbslem

Ett litet ord har blottat den strukturellt misogyna hierarki som präglar det svenska rättsväsendet. Genom teknikaliteter kan förövaren frias och offret och fallet helt hamna i skymundan. Precis som då missbruk, yrkesval eller klädval kommer på tal. Eller ursprung, hudfärg eller sexuell läggning. Betydelsen av kön och ålder har nu befästs. I en viss svensk hovrätt finns det bara utrymme för en sorts individualitet.

Oisín Cantwell undrar också varför rätten inte bad om ett förtydligande, om nu ordet snippa var oklart, och varför friades mannen helt? En femtioårig gubbes händer har inget i en tioårings trosor att göra.

på små ljusblå moln av bensinånga

 Att bo på ett vedeldat torp har sina avigsidor. Man oroar sig t.ex. ständigt över kommande vinter, hur och varifrån man ska få till vedförrådet är en viktig pusselbit för att få livet här att fungera. Nu har veden blivit så dyr att det inte längre lönar sig att elda om man inte själv äger skog, och priserna kommer inte sjunka ens när elpriset gör det, om och när nu det sker. Det är krigsvinter, och som lök på laxen står jag för närvarande utan inkomst vilket inte gör saker och ting enklare, men nödlösningar är den fattiges lön. Man ska aldrig ge upp en dröm. Jag har med handkraft skrapat ihop så mycket ved jag har kunnat och orkat, främst från tomten och av sådant som har fallit i stormarna i närheten, frågat grannar och grannars grannar om tips, och fått ont i ryggen (utan att erkänna det). I fredags fick jag slutligen nog och kontaktade en god vän som kom för att såga upp björkstammarna som jag och en kompis tagit ned och släpat på förra veckan. Vi satte oss först i det nedkylda huset, pratade, drack kaffe och åt torr köbekaga som är det enda huset äger, och dryftade alla möjliga livskriser, så som man gör på landet när en vän kommer på besök. Efter ytterligare en timme var det som om en foffbomb briserat över allt slit. Allt arbete, klämda tår och blåmärken, svordomar och svett var plötsligt som en hägring i en blå bensinånga. En hjälpande hand med fossildriven motorsåg är faktiskt ändå da shit! säga vad man vill. Igår kunde jag, med lättare kropp än på länge, klyva merparten, och äger i nuläget ett stolt lager som åtminstone kommer att räcka under tre kalla vintermånader. Rena forntidsfasonerna, jag vet, men vad gör man inte för att få litet sympati. Vännen tyckte synd om mig och erbjöd mig att köpa ved, ett lager som skulle kunna räcka för två hela vintrar. Bara den som har yxat, sågat och släpat för hand vet vad det innebär att ställas inför en man med så potenta hästkrafter. Jag tog såklart tacksamt emot erbjudandet, kalla mig våpig. I morse vaknade jag utan nackspärr och under dagens promenad kändes det plötsligt som att vandra på luddiga små moln. Och solen den sken och fåglarna kvittrade. Ja, du fattar.

Idag har jag arbetat litet med en krånglig textredigering, gudarna vet om det blir ett betalt arbete i framtiden, men jag löser det också. Jag löser allt. Just nu är jag faktiskt väldigt nöjd med mina tre surt förvärvade kubik, men mest är jag nöjd med beslutet att ta hjälp - och att få den. Vänner och fossila energier. Vad vore vi utan? 

 

 

Jag läser The Rise of the Sixties, av Thomas Crow

Februaritankar

 Det enda som väcker mitt intresse är möten mellan människor. Orden kommer från en vän som beskriver sitt författarskap som en lamentation över narcissismen. Vad han ger uttryck för är något jag själv har tänkt på mycket under det gångna året. Skrivandet har alltför mycket varit ett förhållande till en osynlig kritiker, någon man aldrig ser i ögonen och kan tolka eller diskutera med. Om jag inte fullt ut vågar vara i fantasierna, kommer jag att bli betraktad som en maskin, en idiot som matar flödet åt andra maskiner, så har jag tänkt, och att endast genom att överlämna mig åt någon annans blick värdesätter jag, och uppskattar någon annans fantasi men egentligen har allt handlat om rädslan för att möta mig själv. Det finns otaliga problem med att vara ensam i sitt skrivande, dels eftersom det är destruktivt att hävda gränser genom självcensur, och dels för att allt man skriver, alla impulser, måste komma utifrån. Detta gäller särskilt för fantasierna, fakta går att hämta varhelst man vänder sig. Jag hade länge tänkt att genom att försöka skriva som en människa, med fel och brister, tankar och associationer, göra texten till en spegling av just det specifika som utgör Jag. Men är det njutbart? Kanske det, säkert är i alla fall att den ännu inte kan skrivas av en robot. 

 

 

För att kunna göra avstamp, bort från det inlärda, från rädslorna och kulturen om man så vill, krävs att man känner dess gränser. Det krävs kunskap för att strunta i kunskapen, ontologi, men kanske framförallt självaktning, den får man bara i mötet med en annan. Allt som skapas är en form av narcissism, även om den är maskerad till fakta. Nu ett år efter krigsutbrottet kan jag inte låta bli att undra, vad är då krig eller politik om den förs för sin egen skull - krig för krigets, och makt för maktens. När nationalism har blivit demokratins motpol är den då inte en mycket ond form av narcissism, och som jag ser det, en spegling av en människa som utan vidare offrar allt och andra för egen vinning, bara för att ha, ta och få rätt. Det blir fyrkantigt. Klaustrofobiskt.
Jag reducerar mig själv till en omöjlig förhoppning, och det skrivna riskerar att bli ett dåligt spektakel. Men det är i alla fall äkta, eller ett ärligt försök att spränga ramar, och skadan är bara min.

 Att bli äldre liknar mycket ett husbygge, där de inre gränserna och självbilden byggs upp sten för sten. Utan kritiska möten kan bygget bli som en fönsterlös fästning, och väggarna rigida, enahanda. En fasad utan dörrar blir dessutom ointaglig och ogästvänlig, det är som ett moment 22. Detta gäller inte bara formen utan också innehållet. Där innanför häckar någon som tror sig behöva vingar för att bli fri, någon som har glömt bort hur enkelt det är att riva barriärer när de fortfarande är låga murar. Väggen har blivit en självklarhet efter all möda det har tagit att bygga den, och friheten ter sig som en omöjlighet, trots att du redan har allt som krävs för att skapa frihet med.

Det är ingen slump att så många riktigt framstående konstnärer, författare och musiker har varit unga när de skapat sina bästa verk. De har sluppit gränserna och självcensuren, åtminstone viss kännedom om dem. Debutanterna har kallats lovande av äldre branschkritiker, vars egen publik har matats med en schablonartad framtid, där ytterligare förbättringar alltid är att vänta. Snobbig kritik som förminskar och begränsar en känslig själ gör att det inte är konstigt att Andra verket är svårast - särskilt om du är mottaglig för andras kritik, vilket jag ser som ett gott karaktärsdrag. Mottaglighet är som en mur som ännu går att rasera. Möjligen är det därför som jag inte vill se mig i en kritikers kläder när jag skriver på uppdrag, utan försöker balansera texten mellan betraktare och konstnär. Sen tycker jag att resultatet blir fegt och opersonligt eftersom jag har gömt undan mitt eget ställningstagande i ett fåfängt försök att vara tillmötesgående. Men det finns såklart även bra kritik, som är engagerad, lyfter och är inkännande. Att fånga någons intresse utan att hänga ut, förminska, rama in, eller begränsa, tycks vara det svåraste en skribent kan göra idag. Samtidigt som det är så enkelt att på tangenterna skriva: Ärlighet. För vad betyder det, egentligen? Introversion eller ett tyckande? För egen del är svaret enkelt, men tråkigt. En dålig kritiker tror jag är en person som har blivit bitter och träig av att aldrig ha skapat något i sitt liv.

Vi går in i slutet av februari och mars nalkas, kanske märker du att bakom orden idag tryter orken och kroppen känns tung, att nacken är stel och ryggen värker. Snart kommer en tid för utevistelser och möten igen, det är bara att stå ut en liten stund till. Värmen och ljuset kommer tillbaka.

Gary Bartz NTU Troop - Celestial Blues

Grus grus

ena källan till torpets lilla bäckfåra

 För två dagar sedan hördes det första tranparet sjunga duett från Hennys kärr och ängar och igår syntes en ägretthäger i dämmet vid Kättabro, på exakt på samma ställe som för några år sedan. Idag var näsan djupt nere och nosade i den första tibastblomman, det är tradition, och tusentals gula vintergäck med gröna kermitkragar lyser kapp med solen vid ödetorpet igen, det är precis lika mycket tradition det. Det går åt rätt håll, för när jorden hinner bli uppvärmd och solen gassar på mot söderväggarna väcks alla frusna knölar och lökar till liv. Popp, plopp, man kan nästan höra hur det sprakar om cellerna när de små benen vill upp och sträcka på sig. Blå himmel och små moln far snabbt förbi över kalhygget, där svävar en rundnätt rovfågel. Ljus, bukig, breda vingar med mörkare fält. Törs man ens tänka ordet jaktfalk? Fin och värdig, inte lik något jag har sett förut, på en halv minut var det över och den stackars högstubben fick ta emot hela glädjen. Vid dammarna rastade en flock gräsänder, det var som att beskåda hur en ström fåglar stötvis föddes ur träskets mörker och kom utsimmande i ljuset, och när hela den lilla vattenspegeln nästan var full tog de gemensamt luft under vingarna och lämnade endast ett par kvar. En märklig syn, nästan magisk. Fem korpar kretsade vittnande över alltsamman men från granarna hördes en talltitas nedslående toner, fem på rad, som ur ett besserwisserlexikon. Det är en skön tid nu, tycks i alla fall talgoxarna säga, som gör sitt bästa för att övermanna och överraska med minsta möjliga medel, vårvinterns små minimalist-ekvilibrister. Piggelin vitamin, precis lika glada oavsett om vi människor bryr oss eller inte. 

 

alkärret som delar vattenspegel med Rönne å

Berättelsen om trollen och solen

Tolv ledande kommunpolitiker har uteslutits ur partiet. De uteslutna hävdar toppstyrning och godtycklighet, medan de som utesluter hävdar nolltolerans mot extremism. Det som sker är ingen överraskning, problemet med partiet ligger nämligen inte på personnivå. Valet av ideologi är - ännu så länge - fritt. De partimedlemmar som trott att de skulle kunna styra kommunen utan riksdagspartiets godtycke hade fel, och partiet som trott att deras partikamrater går i ledband hade också fel. Drillas man till hat och misstro då blir det såhär- det är enkel logik, eller sunt förnuft, för att låna den hårda skolans eget lexikon.  

På regeringsnivå framgick det efter en knivskarp analys i DN (som just nu briljerar, men även en blind höna kan ju hitta ett frö) att man har schabblat med energistödet, alltså inte det godtyckliga stödet, som nu skall börja utbetalas i dagarna och som lär kosta över 1Mdr i administrationsavgift eftersom det svenska ledarskapet har valt att lägga arbetet på en myndighet som helt saknar operativ insyn i elnätet, utan det stöd som EUs övriga länder har beslutat om. Genom att lägga ett valfritt intäktstak på elproducenterna går överskottet tillbaka in i statskassan och till elanvändarna, som slipper oroa sig för att vräkas eller frysa under vintermånaderna, men så har alltså inte Sverige gjort. För Sverige är numera en fars. Pjäsen, som heter Inkompetens, är ytterst noga castad av och med makthungriga individer som fullkomligt älskar strålkastarljuset. Att få ljus i de egna ögonen gör att man slipper se sin publiks och kan lägga all sin tid på viktig nagelvård istället. Småföretagarna ska inte gnälla, inte instahäckarna, influerarna eller bloggarna heller, för verklighet och sanning är lika med antalet följare. Det vet ju varje mediadrillad dåre.

Chapeau! 

 

Händelsen med avföringen

 Hon avbryter arbetet med att flytta grangrenar från sydöstra tomten till nordöstra, tar en klunk av kompisens svartvinbärssaft som hon har fyllt på en petflaska och ställt på verandan, och kliver in i stugan. Snart är alla avknipsade vresrosorna täckta av barr. Tanken är göra platsen sur, skuggig och så outhärdlig att de sakta tynar bort. Wish her luck. 

På radions P1 hör hon - utöver nya rapporter från platser som för ganska exakt ett år sedan varit mer eller mindre okända - på kulturradion. I Hannover har en balettchef vid namn Marco Goecke attackerat en kritiker vid namn Wiebeke Hüster, med hundbajs. Tilltaget skedde vid premiären av hans uppsättning Glaube - Liebe - Hoffnung. Hon hade vid ett tidigare sammanhang sågat en av hans uppsättningar genom att tycka att den var trist, och han såg det absolut nödvändigt att beväpna sig med hundbajspåse och därmed försvara operan som nu riskerade att tappa medlemmar, allt på grund av henne. 

Det visar sig att Hilma af Klints större verk är ett samarbete mellan flera kvinnor, några av dessa är Anna Cassel som får upprättelse i en ny antologi, och i viss utsträckning även i en resande utställning kurerad av en känd kulturman. För säkerhets skull under täckmantel Swedish Ecstacy. Och för att inte förminska det ekonomiska värdet hos konstverken, som vi vet styrs av en häpnadsväckande och väl utbroderad story om konstnärens unicitet och genialitet, visas dessa verk med andra, lika unika konstnärer, flest män. 

I Ukraina uppvärderas ordet feminism. Det tidigare negativt laddade uttrycket har visat sig äga nationella förtecken, och de anonyma kvinnonätverken har det också visat sig, äger kvaliteter som politikerna kan dra nytta av. Traditionell vård och sorgearbete i all ära, men de verkligt heroiska insatserna som media har kallat det Ukrainska undret har i mycket berott på de hemliga smuggelvägar för information och materiel som dessa tysta kjoltyg har bidragit med. Och i filmfestivalen i Berlin toppmöts skådespelarkollegorna Sean Penn och Volodymyr Zelenskyj för att tala om filmen "Superpower". 

Besattheten vid att hänga upp historiska skeenden på en person, att tänka på en sak i taget som hon också har lärt sig göra, får konsekvenser. Personkulten riskerar att placera utvecklingen av både idéer och vetenskap i en petriskål, så att allt som produceras bara är repetitioner och direkta kopior av redan känt material. Eller är det nödvändigt med ett visst mått av reduktion och kontroll, kanske särskilt under tider som känns splittrade och kräver fokus? Den tanken ligger mycket, mycket långt från hennes hållning om armlängds avstånd, hon får fundera vidare på saken en stund, snart kommer en hjälpande hand med motorsåg och timmersaxar. Det är enklare så, och mycket roligare. 

 

Anna Cassel omgiven av två av sina verk. Montaget är lånat av SR.

Dont´t Break The Oath - Wucan

Kill The King - Wucan

Turn The Page Over - Steel Mill

Femme Fatale

Franz von Stuck målade Tilla Durieux, Die Sünde, 1893

 Det är söndagskväll och jag har just avslutat en närmast outhärdligt trevlig film om Louis Wain, kattmålaren från förra sekelskiftet som blir schizofren. För att inte göra publiken alltför obekväm har man, där det skulle finnas risk för litet mänsklig svärta, satt in en kvinnlig, perky berättarröst, och den kvinnliga huvudpersonen reducerar allt som är jobbigt med  uttrycken silly och cuddly. Gud vad jag avskyr infantila och fördummande producenter som tar sin publik för småbarn. 

I Hamburg pågår det nu en spännande utställning om konstens Femme Fatale. Den skulle jag gärna se. Tyvärr så har man genom underrubriken Gaze - Power - Gender, safeat helt i onödan, precis när det kunde bli litet spännande och bränna till litet. Som om vi inte visste vid det här laget vad det innebär att bli avbildad och vara kvinna? Gäsp. Kanske det är dags att ta klivet ut från salongen och in i sovrummet, och låta bli att vara så jäkla oroliga för att en konstkritiker kan ha missat grundkursen? Kanske börja lita litet på besökarnas omdömen och upptäckarglädje! Femme Fatale må vara manligt skräckobjekt och freudianskt ögongodis, men hon är extremt fascinerande, säga vad man vill. Om producenten skulle nöja sig med att konceptualisera sekelskiftet, ikläda sig de manliga skorna, läsa på om ockultism och kulturgrupper, och försöka förstå vad det var som drev dessa konstnärer till att ägna all sin tid och pengar åt att avbilda vampen, istället för att vara så förbannat osäkra på sin publik, då skulle vi nog få en mycket mer spännande samhällsdebatt. Och kanske skulle vi i den då även se att det där bigotta, som vi alltid tycks vilja tillskriva dåtiden, faktiskt är vår alldeles egen spegelbild. Dagens betraktare är nämligen avsevärt mindre intellektuell jämfört med det förra sekelskiftets, och kräver därför förklaringar på silverfat, som hos skräpet på Netflix. Nej, vad världen behöver är fler färgstarka och spännande kvinnliga förebilder (som Sally Wainwright's Catherine Cawood) att hålla i när åskan går. 

 

Man kastas mellan ytterligheterna, här är vi i en synnerligen vacker februari och strax österöver eskalerar katastroferna som helvetet på jorden. Tidningarnas inledningsvis heroiserande krigspropaganda är över, tack och lov. Det tycks mig som att reportrarna har gått in i en fas med ett mänskligare, humanare anslag nu. Tag Peter Englund och Paul Hansens reportage i DN från det makabra och meningslösa skyttegravskriget i Ukraina, och Orhan Pamuk som skriver från Ankara om den ofattbara nöd som jordbävningen orsakat för miljontals människor runt Syrien och Turkiet. Det är nära och drabbande läsning. Att FN ännu inte har skickat hjälp till Syrien är en skandal. 

 

Black Mountain - Pretty Little Lazies

Black Mountain - Boogie Lover 

Black Mountain - High Rise

aggregation

 Forskare inom fysikalisk kemi har upptäckt att is som skakas under extrema förhållanden får en ny aggregationsform. Den nya upptäckten liknas vid en oordnad molekylstruktur som mer beter sig som vatten eller ett vätskeliknande pulver än den is vi är vana vid. Fysikaliskt beskrivet, uppstår det en amorf struktur av slumpartat skiktade iskristaller när den hexagonala molekylstrukturen förändras under tryck. Detta är nummer 20 i ordningen av nya former som har upptäckts när forskare har fått lov att leka med helt vanligt vatten. Fascinerande. 

Unga muslimer som väljer att bli våldsbejakande jihadister anger ekonomi som främsta anledningen. Deras överlevnad under extrema former och ett hårt yttre tryck var orsaken till att de valt och skapat de nya nätverken, inte religionen. Fascinerande.

När författare, konstnärer och musiker funderar över sina vägval och framgångar nämns oftare A-kassan än den kommunala kultur- eller musikskolan. Främsta drivkraften har varit en kravlös grundplåt och egentid. Många som är verksamma säger att skolans krav hade begränsat och hämmat kreativiteten. Ofta är det skilsmässobarn, förortskids och lantisar, fattiglappar med ett stort behov av att få ta plats i samhället och av att beskriva sin verklighet och som annars inte hade haft en chans. Fascinerande. 

Plötsligt har snödropparna åter tjocka knoppar och mesarna sjunger igen, och det visar sig att musen på vinden inte är en mus, utan en mård... visst är det också fascinerande! 

konstnärskollektivistisk aktivism är farligt brännstoff: Gauguin med vänner.

Ted Gärdestad - Sommarlängtan

Ted Gärdestad -Come give me love

Rackelhane

 Det har varit sol idag igen, men först hann jag ta en städdag. Det blir inte så många sådana som man kanske hade behövt, det ska medges, men så blir det inte så snuskigt när man bor ensam, och så är det så tråkigt att städa. En fördel är att det blir extra fint när det väl är gjort. Man måste väl se sitt arbete. Många tycks ha städritualer varje lördag, men det vägrar jag. Ritualer är till för att brytas, och städa det gör jag när det behövs. Bakdagen är avklarad, idag blev det tvätt istället, det behövdes också. Sen satt jag och vilade en stund och funderade på att ta om gårdagens promenad. Den som gjorde att jag hittade en liten magisk sjö med en biotopskyddad skog intill, alldeles bakom de där trista granarna. Men så kom jag på att jag nog ville ta en tur till högmossen istället, dit brukar jag annars styra när det är grått och regnigt, och när jag är allmänt nere, för då är mossen som bästa vännen. Det finns inget som känner mig som en tyst och hemlighetsfull mosse. Träsk och kärr fungerar också.

Det har gått en rackelhane på högmossen sedan ett par dagar och det ska också medges, att jag har undvikit att ta mig dit av den anledningen. Det är synd om den stackaren, särskilt på helgen. Jag ser framför mig alla tusentals nyfikna med sina enorma objektiv och tänker inte vara bidragande till hans hjärtstillestånd. Men så sken solen, och jag var på mossehumör, och packade jag ner simkläderna kunde jag alltid ta vägen om badhuset efteråt. 

 

 

På platsen mötte jag ett rart pensionärspar som jag återsåg flera gånger under min vandring, det visade sig att de visste var jag bodde och att de var lika intresserade av orkidéer och av fåglar som jag. Jag fick ett fint tips på den hemliga mossnyckeln. Rackelhanen stod inne i talldungen, alldeles intill spången, bara tio meters avstånd. Han lät sitt litet gurglande och rosslande läte och puschade upp sig för mig, jag fick mig en liten film och tjugo bilder, sen ville jag låta honom vara ifred. Men hannen tycktes vilja annorlunda och följde efter mig en stund, men beslutade sig ändå för att ta sig en lunchbit istället och försvann bakom en tuva. Han tycks gilla tranbärsblad och lingonblad, det snappade han åt sig och åt med god aptit, även den andra gången jag gick förbi, halvannan timme senare. Vid det laget var det fler skådare på platsen, fler av dem visste vem jag var, jag känner som vanligt ingen. 

 

 

Inne i skogen sjöng mesar och en spillkråka, som satt högt uppe i en torraka och ropade, lät sen höra sitt flyktläte eka genom dalgången. Himlen var alldeles blå och snön låg som ett tunt pudersocker över marken, lärkarna sken som aprikos och de vittrade kalkstensklipporna var som staplar av mjuka kuddar i pastell. Rosa, grön, ljusblå. En mindre hackspett ropade vid kvarndammen, där som en sprucken sten ligger och vill se ut som isen. Inte ens ett flygplan störde vandringen idag, det var verkligen fulländat. 

 

Det utvidgade fältet

dubbelt upp

 Solen! efter en tid med gråväder kom den så äntligen. Hon hade längtat efter detta, och efter att få sträcka ordentligt på de där ringrostiga benen igen. Hon hade förberett en ärtsoppa som hon värmde upp på kaminen under frukosten och sen packade ner i ränseln med litet vatten och en skiva fläskpannkaka. När stövlarna, halsduken, mössan och vantarna, hela köret i påklädningen som tog så lång tid, var klar, häktade hon slutligen av kikaren från kroken, hängde den om halsen och stegade ut. Nu bar det av. Det hade blivit en hel del utflykter på senaste tiden, hon och kompisen hade tagit sig till både större städer och mindre orter med bilen, men även till otillgängligare platser. De hade som vana att spana in ställen med en blandning av både kultur och natur när de var ute, och belönade sig ofta med något gott på vägen. Mixen av sinnen och kunskaper gav en lekfull udd till diskussionerna under resan. Vindlande vägar skänkte vindlande tankar, plötsligt uppdykande ting skapade hastiga tankesprång, allt som hände på vägen vävdes in i värderingar och funderingar kring sådant som kunde handla om antropologi och humanekologi, kultur och ekologi, ja allt som fördjupade förståelsen för omvärlden och tände fantasignistan. 

Till och med ett grått vattenreningsverk kunde förvandlas till en tableau vivant. När den blåvingade årtan äntligen visade sig vid deras andra försök låg han och vilade alldeles intill den lilla stigen, bakom gick en solgul forsärla och pickade på gräset bland olika sim- dykänder och lustiga rörhönor, så det var visst menat att de behövde ta om alltihop och starta i rätt ordning; Först måste de ta en semla, se på senmedeltida klosterkonst, och sen betrakta en loj trädgårdsträdkrypare som klättrande uppför ett parkträd mitt inne i Lundagård  under värsta middagstumultet där sången blandades med domkyrkoklockor, trafikbuller och en dåres deliriumvrål, innan de verkligen kunde ta tillvara på tillfället och uppfatta hur unik hans närvaro var. Plötsligt gick det upp för henne hur fantastiskt rik den grå omgivningen faktiskt var, och hur viktiga detaljerna varit för att uppfatta allt detta. Tavlan hade faktiskt ändrats, nu såg hon utöver en blåvingad årta även att han var på väg att bli fullt utfärgad, och hon såg tydligt skillnaden mellan snatteränderna, bläsänderna, och skedändernas profiler där de simmade runt och njöt av varandras närvaro. I värmen och maten från det öppna vattnet kunde hon riktigt höra hur de njöt, hade det inte varit för semlan, sällskapet och allt det andra runt omkring så hade kanske dammen bara varit en fyrkantig damm och fåglarna endast ett nytt själlöst årskryss.

Dagen kunde inte få en bättre inramning, innan den grå dimman lagt sig över nejden och över den betande skocken gäss och mufflonfår de körde förbi, lyste en värmande sol och när de anlände till Krankesjön fick de se hur en magnifik havsörn jagade tätt över vattenytan och hur änderna och skarvarna tog skydd i vikarna och vassruggarna. Uppe på fågeltornet stod ett par långväga skådare, det var ett par av de där pensionerade männen vars fina utrustningar och långa resor bekostats av besparingar, enkla matpaket och kaffe i termos, och som troligen hade umgåtts och delat intressen sedan tonåren. Grabbarna som gärna delade med sig av sina erfarenheter och tankar kring fåglar de hade sett, satte utan att bli ombedda genast igång med att ställa in och fälla ner tubkikaren, så att en kortare person fick lov att ta del av det vackraste de visste. Idag var det de rödhövdade dykänderna, ägretthägrarna och salskrakarna som hon fick se på och beundra vid strandkanten på andra sidan sjön, det hade inte varit samma sak utan kikarsiktet. Av snålblåsten eller ösregnet som tydligen hade fallit den dagen kommer hon faktiskt inte ihåg ett dyft.  

 

det var en gång en ärtsoppa

När hon nu själv är ute och går blir tankarna färgade av omgivningarna, men upplevelserna trängs också in med det hon har lärt sig och av den lilla värld som hon känner till. Och trots att det emellanåt dyker upp något smått hänförande och helt fantastiskt, som en kungsörn eller en kungsfiskare, så jämför hon det mesta hon möter med vad som varit och hade kunnat bli. Det är kunskapens baksida, det är lätt att bli cynisk om ingen utifrån bryter tankarna. Cynismen började ta onödigt stor tankeplats i hennes liv, men så var det också senvinter och hon var faktiskt ganska trött, och litet ensam. Hon ser på den nedlagda skolan och lanthandeln och tycker att det som en gång hade varit för allmänhetens nytta och glädje nu har blivit onödigt stora lägenheter för alldeles för få människor, och när hon vandrar i den privatägda skogen kan hon inte låta bli att förargas över hur gamla slingrande djurstigar beläggs med tegelkross bara för att en enda traktor ska kunna fälla ytterligare ett träd. Där som det en gång har varit ett träsk står nu granarna tätt, det är fult och tyst som i graven, endast vinden hörs och det låter så ohyggligt kallt. 

det var en gång en stig

När hon är ute och vandrar behöver hon ett glatt utflyktsmål, något som kan jämka för de enorma kalhyggen som har blivit planterade med gran och lärk, eller de hårt gallrade ekbackarna där bara de rakaste stammarna har skonats. Som väl är finns det ett par platser kvar där tankarna får vandra på slingrande stigar och slipper fyllas av oro över framtiden eller påminnas om samtidens hårdhänta och ekonomiskt styrda verklighet. Det är små spillror av natur här och där, små plättar som skall räcka till för sådana som hon, och till djur och insekter som måste fly hit för att kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Det är med dåligt samvete som hon smyger sig fram, hon vill inte störa det lilla vilda som finns kvar, och hon tänker att här finns det något att ta fasta på. Om hon måste vara hänvisad till en sådan liten plats i världen, och dessutom känner sig marginaliserad av den, hur är det då inte för djuren? Den enkla rättvisefaktorn måste vara politikens ensak, orättvisa och snedfördelning får inte hända i ett rättvist samhälle och går inte att bortförklara med BNP eller hög levnadsstandard.

Högt uppe på toppen av en vulkan ser hon stammarna av hundraåriga bokar vaja i vinden, några har fallit och lutar sig trött mot varandra och på marken ligger fallna jättar där hackspettar letar efter föda under mossiga täcken. Under fötterna välver sig ett mjukt lager doftande jord med ett myller av osynligt liv djupt inunder, men så snart hon ser upp igen och strax bakom allt detta underbara, livgivande och nervlugnande galler av knotiga, krokiga grenverk, står de där dystra granplantagen som mörka kolosser och glor tillbaka, däremellan små ljusare områden av strikt ordnade björkdungar med rasslande klenved, tätt och ogästvänligt. Februari och mars kräver särskilt mycket vänlighet och sällskap för att orka med. Det är nu som allt som har skett under året ställs på sin spets och alla lager och skafferier är i det närmaste tömda. Men det är så det måste vara. 

 

det var en gång en vulkan

Det var en gång en tid när tid inte räknades i pengar. Innan orden Arbetstid och Fritid mätte upp våra liv i Nyttigt och Onyttigt. När livstid inte var ett straff. Långt därborta hörs spillkråkans rop, ekot mäter den exakta ratio som krävs för att ljudet ska ta sig fram mellan stammarna och kullarna till en annan spillkråka. Det är verkligen allt som behöver mätas. Och över Natthall skiner två solar. Hon kisar och får fram en grimas som faktiskt liknar ett leende. Jo, det är fortfarande vackert att leva.  

 

Solar Musick Suite - Steve Hillage