tisdag 29 april 2014

Mitt

det börjar med att jag ser ett löv, ett grässtrå, kirskål, små växter på fel plats och jag börjar plocka. Så försvinner jag in i detta gröna, i allt som plötsligt spirar i den mjuka myllan. Omgivet av en skyddande mörkröd strumpa och späda rötter ger plantan snabbt med sig för min hand.  Jag lägger den åt sidan, små högar kantar nu husets omgivande rabatter. Bara här med, och här… Fåglarna vänjer sig snart vid min närvaro och fortsätter sina morgonsysslor. De pippar och kvittrar som fåglar gör mest och liksom jag själv är de alldeles uppslukade av nuet.

Det är grönt, varmt, doften av hägg är ung och mjuk. Våren är en tid som lockar sinnen, tankarna dras mot fruktbarhet och framtida skördar av tunga blommor och mustig skogsdoft. I ett hörn hör jag vaktlarna klucka, i ett annat hörn sprids Katsurans koladofter och i bakgrunden hörs bilarna vars förare stirrar in i fjärran på väg mot utstakade mål. Här är jag. Mitt i naturen, mitt i kulturen. Mitt i livet. 

tisdag 22 april 2014

roi du soleil

påsk; jag har varit lat och ägnat mig åt kroppsarbete. Det är precis den paradox det låter som, för jag har inte ägnat mycket tid åt att skriva eller fundera utan har haft fullt upp med att ställa ordning på torpet tillsammans med vännen. Som belöning har vi varit ute med lilla Ida, där vi bott under påskhelgen. Hemma: härligt kroppsarbete - ute: härligt kroppsarbete! och det ger resultat. Jag har fått fräknar och är gladare, blommar ikapp med trädgården som nu har blivit så vacker som den förtjänar. Och vad Ida anbelangar har även hon fått skina ikapp med de övriga få skutor som har fått vatten under köl och durk.

Man blir både trött och mör av att segla och elda ris, men till skillnad från kontorsarbete, som sätter sig i själen, gör det tunga kroppsarbetet mig lugn och glad, ja nöjd. Nu slipper jag grubblet och kan se på verkligheten med ny blick - allt är görbart när man är två, allt är så enkelt.

Jag har nu lönearbetat ett par timmar, första dagen efter en lång skön ledighet och om en halvtimma är tvätten hängd och vännen vaknad. Om en stund ska vi äta frukost ute i naturen, väskan är packad. Solen skiner.


tisdag 8 april 2014

i egen takt

Snorre
vi är många som är trötta nu, jag läser det bl.a i en av mina favoritbloggar, det märks på Fb och jag känner det i benen. Tröttheten lägger sig som en aktivitetsbarriär och det gör ibland även fysiskt ont. Kanske det är en förkylning som spökar, kanske det är månen. Just nu har vi haft fullt upp med trädgårdens alla höstfällen och Sambon som är en händig person driver mig till stordåd. Jag ser till att det blir några pauser emellanåt och skubbar duktigt med kaffe, lunch och frukt. Att släpa gran mellan täta busksnår när man snorar är inte ett enkelt jobb. Jag sneglar ofta bort mot den upphängda hängmattan och längtar och vet att det blir bättre när de båda skuggbjörkarna väl är nere… mycket ris blir det. Mycket ved till vintern med.

Jag lever ett bra liv, vaknar och somnar nöjd och lugn. För tösens del har omställningen inneburit tankar på maktbalans men även en gryende vänskap, de båda har en hel del gemensamt. Sambon är lyhörd och har ett stort mått humor, bjuder på sig själv och vill lära känna. Själv axlar jag som vanligt den uppfostrande rollen och försöker att bibehålla respekten - även om det inte är enkelt, för tösen har blivit tonåring och trött och känslig och ännu mer lik mig, stackaren. Men hon är fortfarande min underbara motsats i mycket. Den lilla personen vi har fått ynnesten att lära känna spelar ofta på sin gitarr, hon har lärt sig inte mindre än 4 låtar på en kvälls övning. Hon tecknar simultant med en kvällsfilm, en ritual som Sambon girigt deltar i. Tonåringen sitter då som alltid i Pernillan, med benen på pallen hos katten och med ritblocket i knät. Sambon suger i sig allt detta familjära medan jag ligger där och njuter, tillsammans med honom; på soffan, och henne; i fåtöljen. Harry Potter fogar oss samman, genom magi på sitt trollkarlsvis.

Nu regnar det plötsligt och jag har rusat ut och räddat in tvätten som har hängt där ute i ett dygn. Det är trångt inomhus och tvätten doftar så mycket bättre när den fått torka ute men ibland får en ge sig för önskan. Brödbaket är strax klart och om en halvtimma kan vi få njuta av en gemensam frukost. Min blir en second, hans blir en uppstart på dagen.  Kanske vi diskuterar skottlossningar och polisfrågor, kanske vi pratar om dagens promenad, eldning av ris eller om knäppa grannar. Hur som helst, så blir det en bra dag. Till.

torsdag 3 april 2014

doxa

idag är jag ledig, fri, ensam.
Äntligen.
Livet har gått så fort, så fort under den senaste månaden att jag knappt orkar summera, men för att fatta mig kort och på ett bloggvis adekvat sätt kan jag avslöja att jag idag har en sambo och en ny chef på arbetet. I båda fallen innebär installationerna en grundläggande omvälvning av livet eftersom båda inkräktar och utmanar det liv en byggt upp och trivdes med. Förändringar kräver som bekant uppoffringar men utan dem vinner man inget heller, det är sant. Ensamhet är trist i längden. Människan är inte en ö.

Samboskapet, liksom relationen chef/anställd, rör två och i de flesta fall fler personer och handlar om logistiska lösningar såväl som rubbad maktbalans. Att samarbeta i relationer kräver tid och övning, personkemi och vilja. Där chefskapet blivit pådyvlat ovanifrån har samboskapet utgått från en gemensam och överenskommen känsla. Graden av sympati, ömsesidig respekt, lojalitet som ett krav eller önskemål utgör den skillnad som antingen skapar obehag eller välmående. Det är nu frihetsbehovet ställs på sin spets. De stora frågorna kring livet, varat och universums olika samband blir tydliga.

En vill gärna förändra status men på villkor som inte inkräktar på individnivå. En vill vara med och avgöra berättelsen om sitt eget liv, från början till slut. En vill slippa känna sig kopplad, övervakad. Om ena parten i ett samarbete tror att människan går att detaljstyra och göra till en vinstmaskin hoppar jag av. Jag blir blockerad, nervös och trängd och vill då bara sova… men om parten blåser luft under vingarna och ser möjligheterna i ett gemensamt behov, ett samarbete baserat på respekt för individens olika egenskaper, DÅ skapas magi.

Jag älskar min sambo och jag älskar att kunna säga ord som Vi, Oss, Ihop, Tillsammans, vanliga ord som har fått en djup betydelse i mitt liv igen.

Min chef har en hel del att lära.