onsdag 31 december 2014

Et quote


Det mesta är redan sagt, därför väljer jag avsluta året med ett citat av en av mina favoritförfattare.

"Blod flyter, människor lemlästas, elände och förtvivlan överallt och jag bryr mig inte om det. Endast mina egna problem intresserar mig. Ett jordskred har gått fram över min tillvaro och jag sitter ensam och frysande kvar. Det gör så ont i hjärtat. Hur ska jag orka resa till stan och låtsas leva ett normalt liv." [--] "Ett helvetes halvår har jag haft sista hälften av 1944 och grunden under mig skakar. Jag är förtvivlad, nere, besviken, trist till mods, men egentligen inte olycklig. Det är så mycket som fyller ut min tillvaro ändå."

dagboksanteckningar av Astrid Lindgren, skrivna för ganska exakt 70 år sedan


Hejdå 2014, jag kommer inte sakna dig. Men HALLÅ 2015!


söndag 28 december 2014

PMB och kärleken

kärlek
Idag har vi varit utomlands och kulturella. Mellandagsrean står sig slätt om man jämför folktätheten med hur det var på Louisiana, men det var det värt. Varenda minut! T och jag fick en välbehövd respit, hon och jag har båda varit nere, hennes pappa hade varit tvungen att ge sig av redan på juldagen och ovanpå allt har vi haft PMS, lovtrötthet och allmän deppighet, allt på samma gång. Men igår lättade det. En tanke på en resa räcker, en liten plan bara, men orken för att den där lilla gnistan ska få liv har fått gå till att göra sådant som är nödvändigt och livsuppehållande istället. Trist. Men nu är det lov och på lov ska man vila för att kunna göra annat än livsuppehållande, trista saker.

Jag tittade på Astrid Lindgren på SvT1 förut och såg hur hennes far intygade sin kärlek för moren. Det är kärlek minsann, så vackert att tankarna vandrar. De gör det rätt ofta nuförtiden, en börjar bli sliten och gammal, uttänjd som Bilbo sa. En får akta sig så det inte sätter sig i själen, en får inte glömma bort Pippi som sitter där inne någonstans och vill ut, precis som Rilkes panter. Rainer Maria Rilke som var bästa vän med Paula Modersohn Becker fick sin nuna avbildad av henne. Ett av hennes mycket ovanliga mansporträtt faktiskt. Hon tyckte att han var värd att förevigas och jag håller med. Det är också kärlek förresten. Att vilja föreviga någon.

Rilke med blick för evigheten


I veckan fick jag en fin komplimang. Det var tösen som i bilen efter badet sa att jag var en rolig mamma. Hon var stolt över att jag tramsar, visar långfinger och stänker vatten offentligt. Jag är en sådan mamma som man skrattar ihop med, tyckte hon. En sådan är jag, trots allt. En kärlek som vår förlänger både livet och käften.



lördag 27 december 2014

himjamalayan slow-food

generationsvin
en dag som denna passar en het gryta bra. Jag kunde inte bestämma mig för om det skulle bli en jambalaya eller en indisk köttgryta, så jag tog båda. Sådant kallas för crossover och om man tar god tid på sig och använder hemodlat och närmatat är det slow-food. Tillsammans blir en helt vanlig gryta mycket trendig.

Börja med att tömma frysen på eventuella köttrester. Jag hittade en stor bringa som jag pustade och tärnade, av fettet gjordes talgkörtlar åt småfåglarna. Putset fick katten. Majskolvarna togs också ut, de tar stor plats. Jag är inte av sorten som brukar flasha med foton på mina matinköp, att allt är ekologiskt är en självklarhet och detta utgår jag från att alla tycker.

Sedan tänder man vedspisen, lägger i en stor klick smör i järngrytan och under tiden grytan blir uppvärmd och smöret brynt låter du de små köttärningarna bli rumstempererade, det tar en stund. Under tiden hinner du ta in mer ved och kolla upp med böckerna och internet om du har ingredienser hemma. Det har du, eftersom en kompis som ofta reser till Indien har tagit med sig en rejäl påse chili och kryddblandningar. Se till att ha en kompis.

Bryn nu köttet och ha i ordentligt med garam masala, currypulver, sex starka medelstora chilis och salt. Du vill att smakerna ska bränna, så i med råge.
Tärna så upp alla grönsakerna du har hemma. Lök, vitlök, purjolök, röd paprika, ingefära, tomat var vad jag hade. Jag lämnade kvar gurkan, surkålen och morötterna. Allt slängs på det brynta köttet och denna röra får puttra under lock tills allt blir mjukt, sedan har du i tre msk kokosflingor, en paket krossade tomater, ca 5 dl vatten och två starka ölkorvar i småbitar. Fortsätt koka.

Nu ska allt puttra länge och väl tills köttet är mört och grönsakerna ser ut att ha varit tuggade. Länge. Smaka av med citron eller lime. Ris ska bli gott till. När några minuter återstår av riskoket lägger du i majskolvarna som du har delat till korta bitar och som tillsammans med ölkorvarna utgör den jambalayiska basdelen och är därför en oumbärlig ingrediens. Under tiden tar du en paus, korkar upp vinet och ser till att musiken stämmer med stämningen. Svårare än så är det inte. 

torsdag 25 december 2014

Athena

jag är ett skal. Känslorna är tillfälliga gäster som provar utrymmet, är det stort nog, fint, svart, varmt? När jag läser är jag en del av orden, de blir jag för en stund. Senast Helioskatastrofen. En sublim bok som handlar om mig. Nu Stoner. Den handlar om mig.

när känslorna inte får plats i min kropp går jag ut för att gråta. Kalla tårar, det är som om saltet hade tagit slut.
Juldagen 2014, det värsta året i mitt liv. Året då hoppet försvann.

Easy to be hard

Drago Mlinarec - Izgleda Ostat ces sam

söndag 21 december 2014

Château feur Tveau

mörker och trötthet hänger ihop. Det är svårt med orken nu, riktigt svårt att hitta motivationen för kommande terminsplanering, att vara orutinerad har sina sidor. Jag hoppas verkligen att väderprognosen som förutspått snö på juldagen prickar rätt, gnistrande snö vore faktiskt inte alls så dumt nu när man inte behöver köra så långt på ett tag.

Har nyss kommit hem efter en skön middag hemma hos en vän, där avståndet mellan köket och matsalen är så stort att man måste springa en bit för att kunna meddela köttets innetemperatur eller för att hämta disktrasan om öl råkat hamna vid sidan av glaset. Sådant är en inte van vid längre! Tanken på att kunna ha en hel byrå för julsakerna eller att slippa vädra ur vindslukten ur finklänningen bländar för en stund. Det är lätt att bli fartblind men jag vill inte klandra den som har valt att leva på större fot än 40m2. Två badrum. På samma plan, i samma hus! Arbetsrum. Möblerbart sovrum. Matsal. Mysrum med plats för musikanläggning och LP-skivor... suck.
Så kommer en tillbaka igen, efter en halvtimmas färd genom mörkaste skogen i regnvädret. Sätter på en brasa, lyssnar litet på dotterns gitarrspel, ser sydgrannens cellofaninlindade presentkorg som fortfarande står på bordet. Hemma. Här kan jag läka ihop och ta det riktigt lugnt. Tösen kan fästa hur många bilder hon orkar på väggarna och så länge en betalar avgiften är utbudet på Spotify gott. Det räcker så länge. En vacker dag kanske vi flyttar närmare en bra gymnasieskola, men som det ser ut nu trivs vi i vår skokartong.

Om två dagar är gravlaxen klar, i morgon gör vi presentkolor och fixar med julgröten innan vi far på julelögning med bad och bastu i grannkommunen. Lillejulafton kommer P och då börjar vår jul på riktigt. Vi hoppas på snö.

Arne Domnerus - Karl Bertil Jonssons Julafton

lördag 20 december 2014

Begåvning

Kerri Greer
det finns några begåvade människor i min omgivning, men de är få, faktiskt. Kanske det beror på mig, att jag mäter utifrån min egen horisont och missar det som är uppenbart för andra, eller så har ordet en innebörd som ett nålsöga. Det ska vara svårt att passera, liksom. När jag läste Niklas Orrenius text om Jeannette Bonnier idag kom jag att tänka på Sanna Björling, som jag lärde känna under året på samma konstskola, jag tror det var 94-95. Henne minns jag som begåvad och blev inte det minsta förvånad över att läsa henne på DNs ekonomisidor några år senare. Jeannette Bonnier är inte heller en person som lätt låter sig imponeras. Hon beskriver i texten sin (dessvärre mycket tragiskt avlidna) dotter som en begåvad person och jag känner igen det, det är inte många jag kan räkna in i skaran men min dotter är definitivt en. Att förstå och resonera kring både mina abstrakta resonemang och konkreta saker, som jag själv har svårt för, kräver intelligens. Jag hoppas att jag lyckas ge henne det hon förtjänar i livet. För allas vår skull, ungar som hon ger hopp om framtiden.

Röyksopp & Robyn - Monument

torsdag 18 december 2014

Ur Fokus


tänt vare här
jag ser flera julpyntade hus på vägen från Helsingborg, där jag har varit för snart sista gången med tösens tandställning. Vi skådar slutet... vilket de där husen inte tycks göra. En del är så överhängda med bjäfs att jag anar att ägarna har tjuvkopplat elen. Dessa vansinniga detaljer. Upplysta tomtar, renar, björnar och klockor, pyntade stolpar och flaggstänger. Jag kräks lite i munnen (trendigt uttryck som visar att en hänger med) och tycker mig ana en bristande helhetssyn hos den som har format skapelserna. Anar de inte att grannen riskerar få sömnbrist och epilepsi eller att biltrafikanterna bländas av blippet? är det med flit de understår sig att förstärka det trista på sina redan tradiga kåkar, för ironi handlar det väl knappast om, när människor under juletid lägger ner en oförsvarlig mängd resurser på bling-bling och bjäfs som snarare förstärker fulheten hos en gråbrun jul än tvärtom.

Jag ser mig omkring; En självlysande jultomte i ett panikavsågat träd efter senaste stormen. Strålkastarbelysta papperssnögubbar som blivit uppspikade på rad över den oproportionerligt stora inglasade verandan. Vandrande ljusslingor i många kulörta färger på det nybyggda täckta trädäcket (som snart får skjutbara fönsterglas, eftersom söderläget inte visade sig vara så mysigt mot den trafikerade vägen). Hastigt uppslängda ljusslingor på spikrakan av låga grindstolpar. En upplyst tuja. Och alla obligatoriska trekantsljusstakar, placerade i VARENDA fönster, även uthuset såklart (för här skall inte en chans till upplysning förgås). Med fördel sätts stakstackarna som ärvts av mor och far upp på vindsfönstret, eftersom de inte längre passar in i det perfekta arrangemanget av varannan trekantsljusstake och fönsterstjärna på pinne, ( på så vis blir stjärnraden ABSOLUT snörrät, för vem vill uppleva trassliga, sneda hängstjärnor igen, det är ju SÅ 90-tal). Detaljer, detaljer.

Hade dessa kriminella pyntmarodörer bara brytt sig om att ta några steg utanför den inglasade verandadörren (tidigare vackra farstun) skulle de kanske se det jag ser. Att det tidigare gamla, charmiga gårdshuset eller torpet har vandaliserats genom uppstramade 90° vinklar och tillbyggen, enorma, trekantiga vindskupor, billiga treglasfönster med moderna prefabricerade fönsterfoder,  panoramarutor med alldeles för stora spröjsrutor (praktiskt löstagbara, såklart), exakt gjutna takpannor, blanka träfasader i fantasifalurött, eller att den gamla uppvuxna trädgården har förvandlats till enorma, rakschaktade gräsmattsytor... ovanpå allt är det alltså obarmhärtigt upplyst och förstärkt. Det är så att man gråter.

Somliga skulle verkligen må bra av en allroundsyn. SD, t.ex. som envisas att deras Sverige mår bra av etnisk rensning och att Demokrati är något som kan jämställas med ultranationalism och en därtill anpassad, enögd kultursyn. Eller Alliansen, vars kulturförakt senast visade sig i vansinnesförslaget att radikalt minska stödet till kulturtidskrifterna. Ja, nu fick de visserligen ge med sig en smula, efter ett massivt motstånd från oss kulturarbetare som förstår att ett kulturliv utan en medial bas utöver mainstreamets bling-bling av rara katter och TV-chocker utarmar förutsättningarna för ett fortsatt framtida intellektuellt liv.
Så.
Mindre detaljfokus, tack.


en vacker björk förtjänar allt ljus på

Sensation's Fix - Music is Painting in the Air

måndag 15 december 2014

Follow the Yellow Brick Road

men allt är inte kiss-kass. Efter att ha fått spy ur mig galla och tycka rejält synd om mig ett tag i morse, tog jag tag i ett problem och gick och bad om hjälp hos grannen i norr. En björk hade fallit illa under Alexander och behövde plockas bort innan surgrannen i öster skulle undra. Norrgrannen tyckte inte alls att det var en underlig fråga att ställa och gjorde "så som grannar gör" - hjälpte mig att såga ner fanskapet. Jag fick dessutom allt kubbat och klart för klyvning inför kommande eldningssäsong, så nu ligger bitarna på min tomt och sura östgrannen kan gräma sig bäst han vill.

När tösen kom hem gav vi oss till SPAt i Perstorp och hade en skön stund i poolen och bastun, gjorde hårinpackningar och masserade varandras nackar, så som bara vi kan. Det är inte hela världen att be om hjälp, trots allt. Det gäller bara att våga. 

Midvintermåndag

Jag vaknar av ren tur, signalen är ytterst dämpad och jag snarare känner vibrationerna än hör ljudet genom öronpropparna. Natten har varit orolig efter åtskilliga mardrömmar med långa vakperioder. I den senaste drömmen befann jag mig i hårt strukturerat kaos, hänvisad till någon annans liv och till att behöva be om hjälp för allt, från minsta detalj som ingredienser till morgongröten till privatekonomin. Jag återupplevde känslor av sådant som jag har gått igenom i mitt tidigare liv, som maktlöshet, hjälplöshet och oförmågan att göra mig själv synlig. Att inte hitta ro i sitt eget hem, vara platslös. Pressen av andras önskemål, andras viljor, andras val och andras strukturer materialiserades i drömmen i formen av ett enormt, vitt och hårt upplyst kök där jag var omgiven av högt staplade flyttkartonger. Köket var den yta jag var hänvisad till men som någon annan hade arrangerat och inget jag letade efter gick att finna, havreflingorna skulle repas från kvistar och vattnet i kranen rann inte. På spisen stod färgpytsar och möblerna var inplastade. Jag hade bråttom till arbetet och insåg att jag skulle bli sen eftersom jag ännu inte hade hittat kläderna eller hårborsten, gummibandet, sminket eller tandborsten. Min sambo samtalade med en hantverkare och jag fick inte gehör, sprang runt och försökte få till stånd något som liknade ett liv och jag kände hur förståndet började ge vika. Tårar av uppgivenhet, vanmakt, oförstånd, litenhet och tyst förtryck, att inte lyssnas på, inte synas, inte förstås eller tas på allvar.

Jag förmodar att jag smälte tankarna från telefonsamtalet jag hade med en vän innan läggdags och sådant jag upplevt under helgen. Gamla spöken som väckts till liv och som hjärnan nu bearbetade till insikten att mitt liv till stor del har bestått i att vara andra till lags, att ta order, utföra tjänster och ändå ständigt känna mig otillräcklig. Sedan mycket liten har jag fått vara vuxnare än min förmåga. Som storasyster, och dotter till en dödssjuk pappa och en ung mamma var jag hänvisad till andras behov - vad jag själv ville var det egentligen aldrig någon som frågade. Läxorna ordnade jag själv, kontakten med överförmyndarmyndigheten och banken med, då jag flyttade till Paris var det jag som fixade med notarius publicus och passmyndigheterna för arbetsvisum, efter att ha sett vad min väninnas mamma hjälpte henne med. De sommarjobb jag haft har jag själv ordnat. Universitetet med bostadsköer och formalia fixade jag själv. Mamma noterade inte att jag hade en examen i konstvetenskap förrän det stod att läsa i auktionskatalogerna, det var åtskilliga år senare. När jag senast pratade med henne fick jag höra att jag allltid är så negativ och att hon inte kunde hjälpa mig med mina bekymmer. Det var två dagar efter rättegången. Jag tackade för mig och lade lugnt på luren och har inte ringt upp sedan dess. Flickor ska inte tänka så mycket. Snart är det jul.

Jag är dålig på att be om hjälp, jag vet inte hur man gör. Vet inte vad jag vill. Vet inte vad jag gillar. Vet inte vad jag behöver. Det enda jag vet är vad jag har och även om det inte är mycket så är det tösens och mitt. En gör så gott en kan. Efter frukostrutinerna, samtalen vid gröten vid brasan och med flera tända ljus känns natten avlägsen igen. Somliga morgnar känns det bättre att vakna än andra.

Julfilmen - Anders F Rönnblom

fredag 12 december 2014

mörkt

Alexander drog förbi utan större oväsen, jag tror att stormen peakade under hemresan från jobbet. Snöglopp gör inte fredagströttheten bättre kan jag säga men jag lyckades ta mig hem utan kontakt med rådjur även idag. Ibland känns livet rätt meningslöst, varför ut och köra när man riskerar så mycket? Inte en sekund idag gick utan att jag tänkte på stumpan. Eftersom planen för luciafirandet var oklar gav jag mig av tidigare i morse, jag ville inte riskera att missa något. Klasslärarna hade gett eleverna ledigt på förmiddagen - min morgonlektion uteblev alltså - så jag hade alltså kört hemifrån före tösens buss kom, helt i onödan. Meningslöst, sa Bull.

Ordinarie bildlärare var på blixtvisit idag. Ett glatt återseende för kollegorna kändes som femte hjulet för en annan. Som vikarie är man en mix av tillfällig resurs och ovälkommen rival, så ser livet ut för alla resursarbetare och något jag får leva med ett tag men jag tror att jag klarar mig! Att jag inte identifierar mig med lärarna kan bero på att vi inte pratar om samma sak, har samma humor eller utbildning, men främst tror jag det beror på att jag är på genomresa och sparar på krutet, precis som "kollegorna". Man gillar läget, liksom. Gör jobbet. Och med handen på hjärtat, ser jag inte fram emot jullunchen som jag tecknade mig för på fredag. Jag är ingen minglare, utan en trist person som faktiskt mycket hellre gillar att bjuda på små intima middagar hemma och som föredrar att gå på teater eller bio ihop med en god vän och tösen. 

Jag har en lång resa kvar innan jag kommer att orka med stora sammanhang och ljudliga tillställningar igen. Efter sommarens katastrof och som livsläget blev därefter är jag glad att jag orkar med ett nytt arbete, för det är en pärs för mig. Minsta omställning är som att rida rodeo, men den känslan begär jag inte att någon skall förstå. Jag kan bara säga att jag är nöjd med det lilla livet jag har som är det bästa jag vet. Allt annat är utanpåverk, ett sätt att klara livhanken ekonomiskt, om jag inte kör på ett vildsvin eller rådjur eller halkar av vägen innan. Men så kan man inte tänka.


torsdag 11 december 2014

ljust

senaste teckningen av favoriten
det har varit en bra dag, efter veckans städning och vedintag tog jag en tidig tur till närmaste storstad och skämde bort mig själv. Åt lunch och fika med en vän, provade underkläder, letade julklappar, glömde bort mig i bokhandeln en stund, promenerade och tittade på konst. Simmade, bastade, kom hem till en uppvärmd stuga och en nöjd tösabit - det bästa av allt. Sen har vi skrattat, pratat, beundrat geografiarbetet och den senaste teckningen av senaste favoriten, lyssnat på senaste låten, slötittat på film och fixat kvällsmat tillsammans. Nu blir det läsa och sen släcker jag lampan efter en av flera bra dagar på sistone. Det ser ljust ut.

onsdag 10 december 2014

wrong

by blacklodge
jag tror aldrig jag har tagit med mig arbetet i samma omfattning förr som nu, eller så är det jag som glömmer. Visst höll jag på med auktionsresultat, gick igenom varje klubbslag på nätet, alla tillgängliga nättidningar om branschen, nyhets- och trendspaningar. Och då jag pluggade... Helg vad är det, liksom? men nu, jag gör inget annat än skriver om arbete på bloggen, vad hände? det hjärtat är fullt av talar munnen sägs det, jag vet inte. Nu när två veckor har gått kan jag konstatera att det som är roligt med skolan är eleverna, inte lärarna. Jag är litet trött på jargongen, såg att det fanns ett litet uppslagsverk om skolans fackvokabulär i hyllan ovanför mitt skrivbord. Det är en märklig värld där ute, å ena sidan talas det om att göra sig förstådd, medan å andra sidan är det tydligen viktigt att inte vara alltför lättolkad. Jag antar att det är likadant för alla yrkeskårer - självaktningen ligger tydligen i retoriken.

Nåja, jag har idag fått min egen dos rappakalja, fick nämligen hem senaste avhandlingen från mitt Alma Mater; "The G-Word: Virtuosity and Violation, Negotiating and Tranforming Graffiti" av eminente Jacob Kimwall. Jag tror att ingen annan fakultet är lika passionerat intresserad av att såga sig själv vid fotknölarna som den konstvetenskapliga. Här har vi ytterligare ett bevis för detta. Vi konstvetare älskar att ifrågasätta allt så till den milda grad att vi ansätter oss själv och de grundvalar som ämnet har vilat på under decennier, tills det spricker i fundamenten. Visst är det härligt! Jacob Kimwall är ämnets nye gossen Ruda, killen vi alla vill känna, han som kommer från golvet, en skitig arbetartyp med sprejfärg på jeansen. I den konstnärliga akademiska världen idag finns det inget fulare än akademism, inget som stinker värre än konformism, inget som är tristare än estetik... i denna världen är det chic att vara anti, men det gäller att veta vilken sort för det är lätt att ta fel om du vill vara rätt. Och om du tror att det alltid är tidningarnas kulturjournalister som sätter tonen tar du fel. Ironi är ute, elakheter är ute, blockpolitik är totalt ute. Idag är det subjektiv ärlighet, gedigen kunskap och emotionellt djup som gäller om du vill vara rätt. Inget är fel då du är påläst, minst av allt om det som alla avskyr att prata om, som svårplacerade saker likt etik och moral, sådant älskar en konstvetare. Graffiti, t.ex. är det konst?

blacklodge. Favorit just nu.



tisdag 9 december 2014

right

Pablo tecknade också med höger
jag tränar högstadieelever att använda höger hjärnhalva, därför är min vänstra nu utmattad. Även om det kostar på vet jag hur viktigt det är, för genom att öva upp den högra halvan lär vi oss holism, att se helhet, skönhet och nuet, ett komplement till det vi till 90% drillas att kunna idag, nämligen detaljer, detaljer och detaljer, igår och imorron... Genom att öva oss att se utanför det kroppsliga jaget, till sammanhang och känslor, färger och smaker, dofter och humor, tränar vi oss samtidigt att bli vackra sociala människor. En själ som bara får se hårda fakta riskerar bli maskinell, rationell, beräknande och kalkylerande - visserligen en bra arbetare och förmodligen en utmärkt programmerare och administratör - men skulle du vilja leva med en robot? är det en sådan individ jag vill älska med? ha som chef? Obviously rhetorical.


En elev berättade idag att de hittills knappt hade tecknat eller fått använda fantasin utan hade ägnat mycket mer tid åt att skriva av tråkig konsthistoria som läraren stod och orerade. Varför, undrar jag, när det är exakt sådant man enkelt kan tillskansa sig genom att googla, åtminstone på högstadienivå. Jag uppmanar istället mina elever att träna sig i att kladda, teckna, skissa och att träna händernas intelligens, det får bli deras läxa och framöver förväntar jag mig ungar som istället för att säga att de inte kan, vågar utmana sig genom att finna på egna lösningar på bildproblem. Fantasi är en träningssak, tro inget annat.

Så idag har jag kommit till en insikt, jag har fattat ett viktigt beslut. Nästa termin skall jag bara träna eleverna i att använda höger hjärnhalva. Inga prov, inget skrivet kunskapstest. Bara färg, mellanrum, skuggor, bilder, ljud, ljus och mer bilder. För om de inte får det hos mig, var skulle de annars få det?


A propos hjärnan. Här kommer en TED-favorit i repris: Jill Bolte Taylor som såg sin egen stroke som en möjlighet att förklara vad det är som händer. Ett fascinerande reportage inifrån medvetandet.
OBS: Varning för känslor!


söndag 7 december 2014

PBS

jag lider av Post Breakfast Syndrome - alltid värst under adventstider. Den där förföriskt lockande lussekatten som har fått ligga och sprida doftspår från kaminens värmehylla är som spiken i kistan, ändå dristar en sig att fylla mättnaden efter den långa frukosten. Kombinationen av äkta smör, socker och fluffig vetedeg mättad med mustig saffran är en ond drog, när sedan kaffefixen intas ovanpå är döden omedelbar. Hur ska jag nu orka hänga tvätt, hämta in ved, byta sängkläder och klä på mig? Äh, jag får ta en sak i taget och tänka på kommande skolvecka. Mycket spel och lekar är inplanerade. Life's a Bitch.

Heavy Jelly - Just don't feel so good

torsdag 4 december 2014

Favorit

självporträtt av
en ung man i kunskapsmörker
Veden är inplockad, stugan städad och mail till förra vikarien avklarade, så har förmiddagen gått av stapeln och jag kan sätta mig ner med min första kopp kaffe. Brasan sprakar och där ute någonstans lurpassar katten på småfåglarna som för året har fått ett eget smörgåsbord med lyxiga vildfågelfrö. Lantmännen i Ljungbyhed förser oss med fågelmaten, även till vaktlarna som fortfarande lägger ägg. I morse möttes jag av ett radband vackert spräckliga ägg, lagda alldeles precis innanför dörren till den gamla lekstugan som har fått bli deras tillfälliga respit. Min plan är att försöka bygga till stugan till våren, så att de kan få ännu mer solljus och en fin rastgård där de kan få vara i skydd av katter, rävar, ormvråkar och andra rovdjur. Under björkarna och den knotiga boken finns det gott om plats och där tänker jag hänga upp en randig hängmatta till sommaren.

Mina närmaste tankar går ändå främst till skolan och till de ungar jag har fått möta. Det är en salig blandning av förmågor och behov, och jag har redan skaffat mig tre favoriter... jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den känslan, men antar att det är svårt att avhålla sig. Kanske det är lika bra att erkänna och genom favoriseranadet visa att det är OK att gilla varandra, precis lika mycket som det är att inte göra det. Livet ser ut så, vi får se till att acceptera varandra ändå men måste för den skull inte gilla varandra lika mycket.

Förra fredagen gick jag bredvid den vikarie jag nu ersätter, och medan hon enskilt gick igenom betygen gick jag runt i klassrummet och bekantade mig med eleverna. Vi pratade om proportioner, disposition, färglära, komposition och annat ämnesspecifikt och jag förstod i vilken grad de använde sina grundkunskaper, och att väldigt många verkade hämmade av olika saker. Generellt var det flickorna som stördes av att deras mål var orimliga, att det blev "fult" och att "de inte kunde". Killarna tycktes mer vara störda av varandra, de flesta är drillade i lagarbete (skolan har en fotbollsprofil) och har kanske svårt att se sig själv utanför gruppen.

Camo-Beuys av Warhol
Längst bak, med jackan på, satt en kille och såg uttråkad ut. Det var tomt på bordet framför honom så jag gick fram och frågade om han var färdig med alla uppgifter inför betygssättningen. Då fick jag veta att detta var hans första lektion med klassen, att han inte förstod svenska men att engelska gick bra. Vi började prata, jag ställde litet frågor och han berättade att han spelade piano, gillade Mozart men inte hade kunnat spela sitt instrument sedan han hade kommit till Sverige. Jag visade honom konstboken som låg intill och stannade av en slump vid bilden på Josef Beuys av Andy Warhol. Jag sa nog något om popkonstens besatthet av kändisskapet, om gränsbrytningar och vad som anses vara fin konst, om Beuys konstnärskap utifrån sina krigsupplevelser och om camomönstret. Korta meningar, inget svårbegripligt men jag såg på honom att han visste, jag förstod att han faktiskt var van vid att titta på bilder på ett sätt som går utanför planschverk och banala illustrationer. Han fick välja teknik och jag lämnade över boken åt honom att fortsätta bläddra i för inspiration - klassen hade tidigare ägnat tre lektioner åt konstpastischer så jag ville ge honom en chans att prova på. Mot slutet av lektionen vinkade han åt mig och visade upp sin teckning. Han hade valt en av konsthistoriens finaste självporträtt... en enkel stol målad av Vincent van Gogh 1888, och jag förstod då att kommande termin blir spännande.

En sjundeklassare som förstår att disponera tid, kunskap och teknik och på kort tid klarar av att skapa en färdig bild, förtjänar stor uppskattning, det är inte någon självklarhet. Inte alla barn har fått chansen att lära sig ta ansvar för sin tid, eller blivit uppskattade för att de tar egna initiativ. Många elever är kuvade, både direkt och indirekt, för genom att curla kan du som vuxen skada ett barns initiativförmåga lika mycket som om du ständigt bannar det.

en självmedveten Zorn i vargskinnspäls
Under denna veckan mötte jag ytterligare en tystlåten elev som också visade sig vara en riktig djuping. Han hade valt att göra ett vänskapsporträtt av klasskompisen istället för en selfie och teckningen är något jag kommer att bära med mig i tankarna framöver. Genom att studera elevernas arbetsmetoder lär jag mig massor om individerna och hur jag måste gå tillväga för att lära ut. Slutresultatet måste inte alltid vara det enda som räknas, en förmåga kan lika gärna visa sig i förmågan att disponera tiden och materialet och det är en sak jag vill lära min elever, bland andra; processtänkande, dispositioner, att kritiskt granska och att korrigera utan att vara nedlåtande och så arbetsro, att tillåta sig vara i sig själv för en stund. Jag vill lära dem att släppa prestationsångesten och att argumentera för sin idé. Jag vill få dem att förstå att genom att se sig själv ser man andra och att konstbetraktelser och tolkningar övar din empatiska förmåga, eftersom du måste sätta din in i någon annans tankevärld. I samma klass går en rätt stökig kille som inte heller ville göra en selfie utan ägnade större delen av lektionen åt att försöka fnula på vad han kunde göra. Slutligen valde han ett befintligt idolporträtt av ett fotbollsproffs med ett väldigt karaktäristiskt utseende (Rio Ferdinand har ett grymt drag runt munnen som gör sig bra i svartvitt).

Jag var stolt över att kunna presentera flera bilder mot slutet av dubbelpasset som visade både processen, dispositionen, argumentationen och i flera fall helt färdiga resultat. Och kanske det viktigaste av allt: att ett bra resultat inte nödvändigtvis innebär perfektion.

En studie i ödmjukhet



Interstellar Overdrive - Music For the Trees

tisdag 2 december 2014

Rakel Spektakel

så hette min första vikarie, det var i grundskolan och vi förstod snart att ta tillfället i akt för att ena oss som klass och gå emot denna oönskade nya bekantskap. Ordet vikarie har sedan dess haft en skev klang, något som skulle sättas upp mot och testas. Nu är jag själv i sitsen, pilutta mej!

Idag har jag haft två morgonpigga 7:or och en eftermiddagstrött 9:a som nu får sina avgångsbetyg i bild i julklapp, de kommer att ha hemkunskap nästa termin så jag förstår att deras motivation är noll. Men präktigheten hos en taggad fröken Rakel Spektakel tog över och åtminstone några (bättre än inga) niondeklassare ansträngde sin motivation, om inte till bristningsgränsen, så åtminstone till ett visst resultat. Men ska inte slita sina gråa hår i onödan, en sak jag har intalat mig är att försöka göra arbetet med glädje. Är jag inte glad, så blir inte eleverna det heller, är jag omotiverad blir de det med och jag vill verkligen inte sabba den lilla skaparglädje de har kvar sedan sist de fick skapa utan betygskrav eller fasta stenciluppgifter. När jag tänker på vad det nyaste betygssystemet kan ha gjort med skaparglöden blir jag lätt desillusionerad... tvånget att bevisa resultat genom presenterbart material kan ha mördat mången glad entusiasm i sin linda. Främjande av skaparglädje står faktiskt i läroplanen, men den går inte att lära ut som matematik eller grammatik. Kvalitativ kunskap kräver tid och tanke, och hos mina klasser verkar det vara mängden papper som avgör en elevs betyg, inte arbetsprocessen eller den personliga utvecklingen eller glädjen. Och med tanke på att mina klasser nu är inne på sin fjärde Rakel är det inte konstigt att dokumenteringen av elevernas utveckling har fått stå efter...  för som lärare är det säkert lättare att hålla sig till hårda dokument än till något så eteriskt som glädje. Men jag vet att de finns, lärarna som litar på sina kunskapsomdömen och som vågar se på läroplanen som en rekommendation. För allt är förstås en tolkningsfråga, eller hermeneutik som vi humanister plägar säga.

Ja, det blev en liten utvikning och jag kan ha fel, så rätta mig gärna. Var var jag nu, trött i huvudet.
Det var alltså eftermiddag och jag hade fått en knapp femminuterspaus mellan dubbellektionen före, som jag ägnade åt att städa undan efter klassen innan. Inget fikakaffe hanns sålunda med, nota bene, något som ni ickelärare genast kan slå ur hågen. Alla lärare dricker inte kaffe hela tiden och en del av dem måste betala för sin fix. I mitt lärarrum står en massiv automat som brygger acceptabelt kaffe till 3 SEK, man kan välja mellan svart till något som kallas wiener melange men den sortens excesser gör mig bara rådvill. Varmvattnet är gratis.

Nå, dagen var inte alldeles fel för den hade börjat oerhört lyckat så utgångsläget var svårslaget. Morgonpassets sjuor hyllade uppgiften (en del med stående ovationer...) och några kinder glödde av entusiasm då de insåg att de faktiskt kunde teckna, och sådant gör ett vikariehjärta litet blödigt. Eller till och med väldigt mycket så, för inget slår en väckt epifani! Nu återstår bara att återskapa  ögonblicket...

Att arbeta med höger hjärnhalva är väldigt stimulerade. Du tränar hjärnan att tänka utan logik, något som faktiskt är mycket svårare än vi kan tro. Vi tror oss veta hur bilder ska se ut och lägger därför till konturer och detaljer som egentligen inte finns där. Resultatet blir därför ofta en bild som begränsar dig genom ytterkonturer och en massa tidskrävande detaljtjafs - och de allra flesta av oss har då redan gett upp hoppet. Det är för svårt. Genom att vända upp och ned på motivet framträder plötsligt ett spel av skuggor och ljus, mellanrum och former istället. Magi! Tanken med uppgiften var att ge eleverna stimulans och en kick, något jag kan dra nytta av inför nästa termin... ren egoism alltså.

Jag lät eleverna börja med att ta en "selfie" med sina mobilkameror och berättade samtidigt om olika porträttperspektiv, här utvecklade jag sådant jag visste de hade lärt sig tidigare och la även till en historisk kontext. Beroende på hur man väljer att placera kameran ger du betraktaren en bild av dig som antingen är jämställd, över- eller underordnad - Eleven fick lära sig se sig själv i andras ögon, något ingen hade funderat på tidigare. Det valda perspektivet kunde de leka med och förstärka på teckningen, och tanken på bilden ur ett maktperspektiv var såklart något jag hoppas att de tar med sig i framtiden, eller inför nästa självbild. Min lilla revolution har startat.


fredag 28 november 2014

swag

Herr Antites
är fredagstrött, nya personer att förhålla sig till, nya rutiner och ny miljö gör så med orken. Men det är en skön trötthet, för jag är nöjd. Inte så mycket för att min insats har varit stor ännu, utan mer för vad jag har åstadkommit med livet, för med tanke på hur snett allt hade kunnat gå under högstadieåldern - en av de mest omtumlande tider man kan genomgå i livet - så är jag rätt nöjd med både min egen och min dotters insatser. Jag säger som med Lajka, man måste alltid jämföra.

Nu har jag möjlighet att få följa den svenska grundskolan inifrån och det kommer att bli en spännande resa. Mycket har hänt sedan sist jag satte foten där under dagtid. Tänk bara: beviljad individuell (läs kraftigt reducerad) timplan redan på högstadiet, ett betygssystem som helt och hållet baserar sig på lärarens förmåga (och intresse) att bedöma, galopperande antal livshotande allergier och nyanlända ensamma flyktingbarn som sätts på skolbänken för integrering, när ett fåtal dagar återstår av terminen och de omöjligen kan förstå det som lärs ut... stackare, det måste kännas som att hamna på Mars.
Nej, allt är inte bättre idag. Facit syns i högstadiet, svart på vitt.

Förhoppningen ställer jag till kommande vuxengenerations kritiska process. För många av de ungdomars, jag skall undervisa, skull och för våra kommande generationers skull hoppas jag verkligen på en Hegelsk antites. Hur fanken kunde min egen generation gå så snett? vi som hade allt...


tisdag 25 november 2014

fr.o.m. torsdag är det fritt fram att titulera mig Fröken...

jodå, så är det. Knappt hade uppsägningstiden löpt ut förrän det var dags igen, ur askan i elden skulle man också kunna säga. Som väl är har jag inte någon större aning om vad som väntar, så just nu känns det som en kul utmaning.

Bildlärare, minsann. Ska bli förbaskat roligt och blir det som jag önskar kommer jag att lämna efter mig ett par högstadieelever med vidgad syn på maktmetoder, kvinnosyn och med en smula fördjupad insikt om bilders makt att påverka. Hurra!


in memoriam

idag, den 25 november är FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. ETC skriver hur det ser ut i Sverige, svarta siffror, svart statistik. Jag hade kunnat vara en av de 17. Hade skinnet gått sönder, ett ben gått av eller en läpp spruckit, då hade domstolen inte kunnat se genom några fingrar, då hade tillhygget setts som ett potentiellt mordvapen.
Men...
Jag hade tur.
Jag överlevde!

Fysiskt är jag hel men jag kommer förmodligen aldrig att helas.

Dagens tankar går till de kvinnor som har dödats, och till de kvinnor och barn som har levt i ett våldsamt förhållande, men som ändå har lyckats fortsätta i ett vuxet liv baserat på kärlek och ömhet, där maktrelationer är något som stannar i tidningarnas ledarsidor.

måndag 24 november 2014

sunnanvind

Yoko Ono, Wish Trees
i helgen har den lokala musikföreningen bjudit på musikunderhållning och tösen och jag pallrade oss dit, såklart. Först pimplades det läsk från restaurangen på ovanvåningen och så roade vi oss med att teckna med barnkritorna från mysrummet längst in, under tiden som arrangören arrangerade det som skulle arrangeras. Från fåtöljerna kunde vi i lugn och ro beskåda publiken som sakta fyllde lokalen, och prata med ett par bandmedlemmar, gamla vänner från hemorten. T tog chansen att ställa en mängd frågor kring musik och framträdanden, sådant man undrar mycket över som trettonårig blivande gitarrist och hon var väldigt nöjd med kvällen. Hennes första konsert!

Idag fick jag ett trevligt samtal i min nyköpta sladdtelefon, det första samtalet i den faktiskt, och ser det som ett gott omen. Intervjun under förra veckan har gett resultat och kanhända kan jag byta titel inom en mycket snar framtid. Man har hörsammat önskemålet om 50% och hittat en andra hälft som gärna vill dela tjänsten med mig. Det lönar sig alltid att vara ärlig!

söndag 23 november 2014

man shot in Russia in argument over Kant

Carl Fredrk Hill, Stilla kväll
som filosofistuderande kan man ibland undra över tankens förmåga att gå över gränser. Jag brukar hävda för tösen att det som gör konst, skönlitteratur, teckning och animerad film så stort är just möjligheten att strunta i gränserna, att istället utnyttja mediet och utvidga det och ena sådant som vi först inte trodde var möjligt att ena. Inom filosofin idag bråkas det som aldrig förr kring två läger, populärt kallade den analytiska och den kontinentala filosofitraditionen, och jag tänker att det aldrig kommer att bli en enig front så länge som skolorna envisas om att hålla sig på sin Kant...

Å ena sidan har vi oerhört begåvade analytiker som tar logiken som handlingsplan för en slutledning, å andra sidan förkastar lika briljanta tänkare naturvetenskapen som grund för alltings absoluta förklaring. För filosofer inom den analytiska skolan är det viktigast att nå fram till ett precist resultat, man strävar efter att sätta punkt för ett problem genom handgripliga (helst begripliga) lösningar. Denna sorts vetenskapsfilosofi uppstod som ett hjälpmedel för naturvetenskapen, i en strid om kunskapens möjligheter och gränser framstod den som mest förståelig och riktig. Matematiken förvandlades från att ha varit redskap till förståelsens absoluta horisont, och i Wien uppstod Wienkretsen som till varje medel ville utplåna metafysiken. Det som ej kunde förklaras på ett logiskt (läs matematiskt) sätt ansågs inte vetenskapligt och än idag är det svårt att på universitetsnivå få gehör för tankar som bygger på osäkerhet. En slags tankens Horror Vacui! Den andra skolan hävdar att hjärnan har begränsningar som sätts av yttre och inre påverkan - därför är all kunskap relativ. Iband kan en tänka att det vore oerhört uppfriskande om det plötsligt dök upp en briljant person som Alain de Botton, fast utan pretentionen att lösa alla problem på ett enkelt och universellt sätt. Livet är inte enkelt, kunskap har begränsningar och vi är alla olika, av olika anledningar.

De Botton har av belackarna kallats populistisk och hans kunskap redundant - och jag kan väl i viss mån hålla med. Men han är jäkligt bra på att sätta fingret på saker man tycker, tänker och vill uttrycka... vore det inte för hans torra, Mooreska common-sense-logik så hade jag kanske varit förtjust!

Det är skönt med eleganta lösningar på alla problem, men ibland så är det skönare utan... vad vore väl livet utan hjärnans små felsteg, och förståelsen för dem. Åtminstone ibland.

Alain de Botton - What is Art for?

C.F. Hill, granar

lördag 22 november 2014

de små, små sakerna

Solnedgång över Lüneburger Heide
jag vaknar ganska tidigt, går ut på toaletten och känner den kyliga luften mot de bara benen. Katten har ännu inte satt sig på sin väntplats vid verandaräcket, så jag går ensam tillbaka in och kryper ner under duntäcket och somnar om. Två timmar senare vaknar jag med samma glada känsla, det var längesedan, det måste varit en fin dröm. Nu släpper jag in katten som följer mig tätt intill, sitter bredvid mig där jag tänder brasan och tankar kärlek genom att smeka och krusa sig kring mina ben. Han vet att mat blir det först om ett tag och brukar vanligen påpeka detta misstag genom högljudda protester vid den tomma matskålen, men inte idag. Idag är han med mig och väntar in elden som snart ska värma hans sovplats. Idag lägger även jag mig igen, från duntäcket lyssnar jag på brasan och tittar ut genom köksfönstret som syns genom den öppna kammardörren. Frosten har ännu inte nått högre än topparna på mullvadshögarna, så färgerna är fortfarande mustiga. Jag kan se bokhäckens rostbruna löv, aspdungens ärggröna silver och en glimt av björkarnas smutsvita där bakom, närmast fönstret lyser järneken blankt grön men idag är det tyst bland småfåglarna som brukar gömma sig därinne. Örterna jag odlar i fönsterlådan är ännu gröna här och var, så jag har inte haft hjärta att slita upp dem än, men jag kan se hur fint det vore med ljung istället.

Ljung får mig både melankolisk och glad. Små strävsamma buskar med stark lyskraft som förebådade död om man tog in dem. Gamla minnen är förknippade med den lilla växten och den rimmar med saker jag gillar. Solnedgång över en vilande hed i norra Tyskland. Lärksång. Det växer ljung på pappas, farmors och farfars grav och många orter i närheten bär blommans namn, Ljungaskog, Ljungbyhed, Ljung... ljudet av ett gitarrackord i moll.

Nu har gumman vaknat så nu blir det frukost ute i det varma rummet. Katten lär bli nöjd. Som tack kommer han att låtsasvakta möss framför vedförrådet under vedspisen där jag hittade ett litet bo i fredags. Han är nog tidernas sämste musfångare men dess bättre på att vara gosig och ge kärlek. Det får vi i massor.

Grantchester Meadows - Pink Floyd

onsdag 19 november 2014

Glowing in the Dark

jag har FANGIRLAT ( och lärt mig ett nytt uttryck) och varit på premiär. Att se Mockingjay Part1 tillsammans med fyra lystna trettonåringar är som att sugas tillbaka till den åldern själv. Härligt! och på vägen hem sjöngs det sånger...

Skylar Grey - Glow in the Dark

och här hemma glöder det i kaminen igen, snart har torpet blivit uppvärmt till acceptabel temperatur. I morron hinner jag inte elda eftersom jag ska på tidig intervju. Nervös.

tisdag 18 november 2014

det skönaste

jag lovade mig själv att samla ihop minnesbilder som får mig lycklig idag. När jag simmar får jag alltid så fantastiska idéer, det är ingen som säger emot mig heller där jag skvalpar fram i min egen bubbla så idéerna får förbli oemotsagda.

Ett pojkrum i källarvåningen, morgonljus och en låtsat förvånad förälder som stormar in.  
Minnet av ett enfrancs-mynt på min min nakna skinka som fastnat där av värmen från natten. Systern som kommer in. 
Smaken av billigt rödvin på taket i St Germain des prés. Stjärnorna över, stadsljuset under.
En sallad med getost i ett minimal vindsrum i Paris. Lakrits eller ej.
Propellern framför ett soligt fönster i  Londons utkanter, full english breakfast.
En litet skamsen rundnätt motljussilhuett mot persiennerna borta vid skivspelaren, likt en bild av Ola Billgren. Just like heaven
Att sitta nära, bakom, på moped över stock och sten, långt bort mot skogstjärnen. Sommar, shorts.
En trasig tröjärm, lockigt långt hår sittande på en lutande stol vid bandsågen. Doften av snickeri.
En suddig bild inifrån ett buskage i Hoglands park.
En iskall natt på en parkbänk i Oslo, känslan av att allt ordnar sig.
Vedeldad bastu, iskallt sjövatten, whisky och stjärnklart.
Ett fönster mot skogen, rutiga lakan.
En nervös, förstulen hand i min. Gärdsmyg.
Fotmassage och långa berättelser, blickar som säger allt.
Gnistrande snö, en värmande kamin som knäpper. En morgon blir till kväll.
Att få vara liten och oerhört trygg hos en varm och stark kropp. 




Eklekticism

det är svårt att leva. Den tanken har legat och malt i huvudet sedan en tid och jag har haft svårt att gnida bort den, det beror kanske på kalheten som tränger sig på, nu när löven är borta och jag kan se ut på vägen från skrivbordet inne i Teklas rum. Bilarnas strålkastare lyser nu obarmhärtigt in från två håll och den ombonade känslan som häcken ger under lövtid är bortblåst. Breven jag har transkriberat har lämnat en tomhet bakom sig, jag jämför och upptäcker hur lika vi är som människor, avsett allt.

Just nu ligger jag med laptopen i knät inne i rummet med kaminen och lyssnar på klassiskt på spotify. Jag tänkte fortsätta med boken, men ställtiderna är långa och för att kunna ge en trovärdig beskrivning av min 1800-talskonstnär behöver jag vara i rätt stämning. Jag läser böcker och lyssnar på musik, miljön är tillräckligt bra.

den gamla judiska kyrkogården i Prag
Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco är nog den tradigaste jag har läst av honom hittills, eller så har min smak ändrats radikalt... jag har bara kommit halvvägs, kämpar mig igenom ett onödigt komplicerat sätt att beskriva den italienska och främst den Piemontesiska nationskampen. Dessutom är berättarjaget en av de mest otrevliga figurer jag har mött- en ultraantisemit, vilket jag visste, för jag lockades av tanken att pröva mina fördomar, samt av plotten. Dock finner jag de antisemitiska fördomarna överdrivna, klichéerna grova och de rasistiska fördomarna så ofattbara att det blir svårt att göra en trovärdig jämförelse med det som hände under 1900-talet och idag... dessutom är jag rädd att bokens (eventuella) välvilja är lätt att avfärda just därför. Det som en gång kanske varit tänkt att bli ett pekfinger i ögat på fördomarna kan även ge dem en skjuts. Ingen tror väl idag att judar bjuder på osyrat bröd, bakat av kvarlevor från kristna barnmartyrer, eller att en jude tre gånger dagligen måste fördöma en kristen eller tvingas kasta ner honom från ett stup vid ett eventuellt möte?


Gustave Courbet, L'Origine du Monde 1866.
En gång hängde den hos Jacques Lacan.
Jag har svårt för det sena 1800-talet, på de flesta plan, och det är därför jag en gång ville fördjupa mig i varför. Den andra hälften av 1800-talet utnämner sig självbelåtet som stående på toppen av historien, därför, med all rätt att låna, omforma och smeta över den del av historien som inte passar. Ingenjörerna är vårt nya prästerskap, allt går att förklara och förklaringen görs från ett håll. Det är nu de stora fängelserna byggs, ingenjörer skapar demoniska krigsmaskiner och utvecklar dynamit, en könlös drottning Victoria utnämner sig till kejsarinna över Indien medan kvinnan beskrivs naturalistiskt i litteraturen som sexualdemon eller vän tant. Allt är gigantiskt stort, magalomanin breder ut sig. Musiken excellerar, de överdådigt stora orkesterdikena rasar samman under tyngden av mässingen, i det burgna hemmets matsalar dignar överflödet. Aldrig förr har så mycket skrytobjekt tillverkats, aldrig förr har så många ingredienser använts i matlagningen. Balzac frossar nästan ihjäl sig på hustruns arv och spekulerar bort sin mors. Nationer byggs med mandom, mod och morske män, vindlande, trånga medeltidsgränder blir marschvänliga Boulevarder. Det är mannens tidsålder.


Auguste Rodin, Iris 1890/91
 Om jag skall kunna tillföra historien något nytt måste jag se saken inifrån, men även utifrån, som kvinna. Det är genom konsten och de personliga breven jag kan få en alternativ bild av Den Stora Historien. Jag läser genom rader, spekulerar kring synvinklar, uteslutningar, tänker mig in i skuggornas situation. Kvinnornas villkor dikterades av fördomar, precis som idag och med hjälp av gamla argument vidmakthålls bilden av henne som oförmögen till samtal annat än gräl och svartsjuka. Vetenskap används i kampen mot det uppenbara, när det kommer till kön tillåts inte kompromisser, vi tycks vara fast i en evig polarisering. Biologism, Rasism, Antisemitism, Sexism och Nationalism är några av 1800-talets bidrag till dagens samhällsklimat och jag vill väldigt gärna bidra med ett litet pyspunkehål i den uppblåsta ballongen.

Bara en liten tanke till: Antonin Dvořák komponerar 1870 den heroiska Operan Alfred, men inte förrän i september i år uppförs den i sitt originallibretto på tyska. Varför nu...

Antonin Dvořák - Slavonic Dances, Op 46

Carl Sagan beskrev livet på vår lilla blå planet en gång i tiden. Här kommer den igen, på svenska.


söndag 16 november 2014

after hours


drog mig ordentligt i håret idag och körde till Wanås med tösen, det gjorde jag rätt i. Veckans behållning var att få gå alldeles ensamma i ödeparken, bland bollar med pyspunka och stängda skjul. I Yoko Onos önsketräd hängde det fullt med nu gulnade lappar, en del hade fallit till marken likt höstlöv, och i skogen hördes ännu Marianne Lindberg de Geers kusliga ljudinstallation, med barnröster som ekar mellan stammarna.

Mamma... mamma? MAMMA! pappa... 


vi var inte beredda och höll om varandra hårt då en röst plötsligt hördes alldeles bredvid. Vi skrattade litet nervöst och gick vidare för att testa oss, var skulle nästa röst höras? Kramades, klättrade i träd, klängde på skulpturer, kramade om dem, pratade med en del.





I ödeparken blir objekten levande.

fredag 14 november 2014

solen är blå

blå jätte
inom semiotiken talar man om språkets teckensystem och olika betydelsenivåer. Konsten har även använt sig av semiotik, av den enkla anledningen att bilder består av tecken, precis som språket. Umberto Eco som jag läser idag igen, är en av de mest framstående semitotikerna, vilka hade stort genomslag under nittiotalet med Ferdinand de Saussure och Charles Sanders Peirce som stöttepelare. Iden att kunna dela upp saker i små beståndsdelar och på så vis kunna tränga igenom till en slags grundläggande, universell förståelse, är relativt gammal och idag har vi kanske övergivit den till förmån för mer komplexa förklaringsmodeller. Åtminstone trodde jag det... tills jag stötte på en forskare som anser sig kunna peka ut psykopater på facebook genom att granska statusuppdateringar. Sådan kunskap kan vara oerhört farlig i fel händer. Kvantitativa mätmetoder i all ära, men när det kommer till det mänskliga psyket behövs verkligt finkalibrerade verktyg. Som jag skrivit tidigare, så handlar språk om olika betydelsenivåer. Inom semiotiken graderar man nivåerna i fem skalor, från tomma tecken till kodade innehåll.  Ta den enkla meningen solen är blå. Den första nivån, kallad den ikoniska, ser på meningen som en mening med tre ord. Solen är blå.
Andra nivån, kallad index ger meningen innehåll, och vi börjar jämföra med andra substantiv och färger och kliver in i en vetenskaplig analysering.  Är solen verkligen blå? I den tredje, symboliska nivån, ges meningen en underförstådd innebörd som enbart en införstådd grupp människor kan förstå, meningen får en kulturell tyngd. Solen är blå, likt Marias mantel. I den fjärde nivån, den metaforiska, har gruppen människor krympt till att innefatta en tid, epok eller samhällsgrupp. Solen är blå kan nu innebära något dolt och inbegriper ett helt system av jämförelsematerial där substantiv och färg kan stå för något helt annat. Den blå solen är som mitt inre. I det femte och sista gruppen, kallad kod, har meningen fått en en diametralt omvänd betydelse och kan enbart förstås av ett litet initierat fåtal människor. Ironi befinner sig i detta stadium som även kan resultera i meta-varianter. Hur djupt som helst. "Solen" är "blå".

guldkod


Ja, vad ville jag säga med detta nu då, annat än att repetera gammal kunskap, raljera över en citerad forskare och varna för kvantitativa metoder och tycka att kvalitativa är att föredra... kanske inte något mer än att påminna om att livet inte alltid går att förutse med hjälp av grafer och kalkyler, se bara på dagens matematik och falsifieringsmodeller. Känslan går inte att förutse, och skulle den råka ut för det är den smart nog att ändra riktning. Känslan är friare än logiken och är därför, enligt min mening, störst.

Om solen var blå - Anders & Putte (Anders Lundin och Lars in de Betou)

Peek-A-Boo

jag är nere. Tänker på all besvikelse som har kantat hösten, på de vuxna människor som har försummat sina uppgifter, tagit sitt egenintresse i första hand och som vägrat att granska sina förehavanden självkritiskt. I jämförelsen med tösens matteläxa i geometri slår mig likheten; en självsäker individ är inte att lita på, eftersom det just är i självsäkerheten som felmarginalen ökar. En självsäker expert är ingen expert, eftersom erfarenheten talar om att det är i felmarginalen man lär sig växa. Självkritik borde vara alla människors moder.

I mitt liv har det på senaste tiden funnits många självsäkra experter. Om dessa experter dessutom sitter i position att avgöra en annan persons framtid... Jag känner här att jag måste vara kryptisk, eftersom jag vet att jag blir läst av ögon som granskar mig, inte för att de vill mig väl eller är intresserade av mig som person, utan för att jag kunde skriva något komprometterande. Jag har möjligheten men censurerar mig själv, vilket går stick i stäv med vad syftet med min blogg har varit från början. Frihet, ni minns. Du som läser, vilket är ditt syfte med läsningen av min blogg? Varifrån fick du adressen? eftersom adressen läckte ut under domstolsförhandlingarna läses den även av ögon som begränsar min egen synvinkel. Myndigheter gör misstag, människor gör sådana, men i myndighetens täckmantel behöver personen varken inse felet eller rätta till det.

Jag har dessvärre fått bekräftat flera misstankar denna höst. Det svenska rättsväsendet är fullkomligt inriktat på försvar av den som är tilltalad och jag har fått en insikt i mekaniken i när uppenbart solklara fall läggs ner. Unga flickor som har blivit utsatta för övergrepp får leva resten av sina liv i vetskapen om att deras förövare (ofta är de flera) är fria. I ordet frihet ryms så mycket. Du som förövare är som icke frihetsberövad fri att resa, ta ett arbete, en utbildning, ett villkorligt straff och förflytta dig vart du vill, utan att myndigheterna ens behöver underrätta den som varit utsatt för dig. Är det rättvist?

Ingen vill känna sig övervakad, förminskad eller granskad. Allra minst om en inte har gjort något fel. Myndigheterna släpper sin omsorg om den förorättade när domen är förkunnad. Du får själv uppsöka den hjälp du anser dig ha råd med, såväl ekonomiskt som psykologiskt. Jag måste idag leva ett liv utan tilltro till människor, min erfarenhet har talat om för mig att det är farligt att lita på andra. Ett liv i skräck är ett ohyggligt straff.

Peek-A-Boo - Devo

onsdag 12 november 2014

jag älskar litteratur

jag har varit ute och kört igen, lämnade av nycklarna och skrev på avskedet på jobbet - som väl är slapp jag träffa "chefen" - och kramade om mina kära gamla arbetskamrater. Det borde kanske ha känts mer vemodigt än det gjorde men jag måste faktiskt säga att jag kände mig viktlös. Lättad från skuld, från en oro för att kanske ha svikit mina kollegor eftersom jag inte har varit delaktig i det som de nu går igenom. Det är fullständigt kaotiskt där. Vi gav varandra fina ord på vägen och jag fick även bekräftat ett och annat som jag redan vid ett tidigt stadium i våras hade misstänkt, men att skriva om sådant skulle tangera förtal så det struntar jag i. Under en tvåtimmarslunch med min gode vän som ligger i skilsmässa har vi pratat om allt möjligt, planerat en resa och sporrat varandra genom att bara vara bästisar, som vanligt. Vänskap, inget mer. Det klickar inte, helt enkelt och det är det vi båda tycker är så skönt med oss.

Här hemma har jag pustat ut, det är ändå en liten pärs det där att ta itu med gamla känslor. Eldat, tittat på två gamla avsnitt av Babel som jag har missat. Jag känner mig hemma i den miljön, i litteratursoffan, med samtalande människor. Inte behöver jag verkligheten, när Babel finns? Jag kan bli förälskad utan risk att bli bränd eller reta mig utan att riskera att känna mig elak, t.o.m. känna igen mig hos genierna ibland. 

tisdag 11 november 2014

om altruism

i morse, innan jag besiktigade bilen inne i Klippan, fick jag fixat det brummande avgassystemet inne i Ljungbyhed. Min mekaniker som är djupt religiös är egentligen en högutbildad socionom som driver ett eget företag tillsammans med sin fru men "drygar ut kassan" genom att även driva en bilverkstad på heltid. Han har nu två anställda, en ung familjefar som nyss har tillfrisknat efter en tids svår njursjukdom och en ung, nyutbildad tjej. Ingen av dem hade förmodligen fått ett seriöst arbete inom branschen på grund av sina "handikapp", båda är därför beroende av mekanikern för sitt levebröd men också för sin självkänsla, men detta är inget mekanikern visar.

Inne i den lilla verkstaden känner man av samarbetet, viljan att driva en firma ihop och få det att fungera värmer upp den kalla miljön. Hit kommer farfar A, en fattig pensionär, för att byta till vinterdäck för 200 SEK. Här pratar man inte om hjälpsamhet eller om vänlighet och om att samarbeta, utan andan finns här på riktigt och den sprider sig. Förra gången jag var här, och arbetet med kamremmen drog ut på tiden, blev jag hemskjutsad av farfar A och som tack lovade jag honom att göra detsamma. 

Killar som min mekaniker växer inte på träd, han drivs inte av att tjäna storkovan utan av viljan av kunna göra världen till en bättre plats - på det vis han känner till och klarar av. Han är en ögonöppnare, precis som Aaron Swartz, vars häpnadsväckande story finns kvar att se i ytterligare två dagar på SvT Play. Har du inte sett den än så gör det. Två dagar kvar.




söndag 9 november 2014

Original

ollonår
träffade på vildsvin under långpromenaden idag, för första gången i mitt liv. Helt ensam mitt ute i ingenstans, två stora bestar. Jag tänkte att de kunde få vittring av min rädsla, eller höra mitt hjärta bulta och plötsligt anfalla i min riktning. Ett tag funderade jag på att hoppa i sjön intill men svinen tycktes, efter att ha funderat på riktning, ha bestämt sig för att skjuta iväg åt olika håll. Likt två bullriga kanonkulor, rakt igenom buskage och nyodlingar, knakade  det länge och väl innan lugnet lägrade sig igen och jag kunde fortsätta åt mitt håll. Rädslan var ömsesidig, den yttrade sig bara på olika vis. Massor tankar hann tänkas, 1800-talet har aldrig känts närmare.

Funderar på mycket nu, då jag kom hem hade jag nära på glömt bort incidenten i skogen. Hemma väntade en god middag på rester (jag är expert på att tillaga rester), med både förrätt och ostbricka och därefter tittade jag på ett inslag på K-special som jag hade sparat sedan fredags, om Mark Landis, en konstförfalskare vars halva liv gått ut på att lura museikotteriet i flera delstater i USA. Väldigt kul, särskilt om man känner till världen där inne, all prestige och viktighet som plötsligt imploderar. Det är humor!

Jag har sällan tråkigt, åtminstone inte då jag är ensam. Fick en förklaring på varför och är nöjd med den, det är alltid kul att låtsas vara ett original. Mark Landis är det, dock ett verkligt.