Att lära sig flyga

 Vi är nu inne i det sista skälvande slutet på augusti, när getingar och bålgetingar kalasar på äppelskörden, björk och asplöv pyntar trädgården och kantareller står på rad strax bakom den lilla vägsnutten. Allt jag behöver finns inom en armlängds avstånd, vilket tycks mig allt mer sanningsenligt, åtminstone just nu. Att kunna vara ute, hänga tvätten utomhus, känna doften från bondens nyslagna åker och veta att badsäsongen innebär bastu och drägliga inomhustemperaturer, och att jag har några månaders fast lön kvar, gör mig lugn och glad. Vinterfönsterna är på plats, jag har talat med vedleverantörens hustru, sinnet är stillat. Det är en lyx att känna så, jag vet det alltför väl. 

I min omedelbara närhet är världen stillsam och så gudomligt skön att jag ibland tänker att jag måste ha lämnat ett riktigt skitliv bakom. Född in i ett land i fred, med tempererat klimat och möjlighet att se en framtid som kvinna, det är sannerligen inget axiom, och har aldrig varit. Jag ska inte glömma det, inte heller ska jag förminska möjligheten att se det stora i det lilla. Livets ljuvligaste mysterier finns där jag minst anar det, i smaker, dofter, ljud och allt som kroppen fångar upp och hjärnan registrerar. Hjärnan - min bäste vän och värste ovän; just nu älskar jag dig. 

Får man verkligen känna sig så här, när världen runt omkring står i brand och vänner och bekanta blir sjuka på löpande band. En mörk tjeckisk öl med tjock krona hade blivit över från helgens kräftskiva, kanske den är svaret på euforin, och så valet av böcker såklart, och solen. Solsken efter regn värmer även de kallaste själar och i vinden dunstar nattstånden fukt bort. 

Tösen har varit hemma igen för att gå på en väninnas bröllop och med goda nyheter i bagaget. Boendet är säkrat, pojkvännen kom in på marinbiologi, och hennes andra årskurs som startades digitalt hemifrån handlar om fantastiska ting. Jag ser fram emot framtida diskussioner: Populationsdynamik. Bevarandebiologi. Marina ekosystem. Fältstudier på forskningsstation... att se dottern lycklig gör mig hög.

 

Townes Van Zandt - To Live Is To Fly 

Townes Van Zandt - I'll Be Here In The Morning

Jag läser Mrs Dalloway, av Virginia Woolf och så lär jag mig att spela schack.

Nymphalis antiopa

 Det är en underbar kväll. Jag sitter ute och äter resterna från gårdagens fest och ser mig omkring, trädgården är så fin nu, gräset är klippt, häckarna ordentligt ansade och så nöjd jag blev med fönsterfärgen. Den gröna nyansen gör sig riktigt väl ihop med grönskan och blommorna och plockar upp både solglimtarna och skuggan från bladverket. Sådant är viktigt, färgnyanser, dofter och ljud kan verkligen sätta fart på känslorna och innan jag bestämmer mig måste jag vara helt säker för att slippa bli irriterad. Gröna fönster är skogstorp för mig, nedtonat och enkelt och precis så som jag vill minnas ett ställe från barndomen. Jag har blivit litet nostalgisk med åren. 

Från grannens håll hörs vedklyven och en brun mosaikslända jagar förbi efter några flygfän som just inlett kvällsvaket. Den rika plommonskörden har lockat till sig mängder av fjärilar och insekter, särskilt bålgetingar, sorgmantlar och amiraler när solen har vågat sig fram. Arter som annars visar sig sporadiskt här omkring tycks gilla den kyliga och blöta augustimånaden. Sorgmanteln är vidunderligt vacker. Majestätiskt seglar den fram på praktfulla vingar och landar på ett valfritt smakrikt underlag. Under det att vingarna långsamt sluts och öppnas, sluts och öppnas visar den upp en djupt vinröd ovansida med glimmande droppar av blå ocean och gräddvita spetsbårder. Den struntar värdigt i både ettriga getingangrepp och plötsligt kalla vindstötar och signalerar med pulser från en annan värld och tideräkning att det är precis såhär evigheten ser ut. Det är en slående uppenbarelse, sorgmanteln. 

Det blev en härlig avslutning på sommarsäsongens utebad med perfekt temperatur och heta duschar, trots kalla nätter och lika kalla vatten på sistone. På första svamprundan fann jag i stället för trattkantarellstället nu ett torrt kalhuggt månlandskap, det var väl bara en tidsfråga innan remsan som skilde de omkringliggande hyggena åt skulle försvinna. Gula kantareller, blek taggsvamp och blodsopp i stora mängder, alla karljohansvamparna var ockuperade av knytt, och så kaffe på en solig glänta med tolv tranor kretsande över mig. Hösten är här. 

 

Jakten på tonträ, SVT Play jakten på perfektion

Serendipitet

 Så var semestern till ända. Jag slöt cirkeln kring något som kom att bli en berättelse om mångfald genom att sista resan gjordes till samma plats som den första. Hallands väderö - en sagolik plats som jag bär med mig i varmt första minne som treåring, och som jag sedan dess har försökt att återvända till åtminstone en gång varje år - förra året blev undantaget som bekräftade regeln. De första veckorna tog jag mig till Hven på cykel och Ivön i bil tillsammans med M, och på så vis alla större öar inom Skånes gränser. Med M inleddes även nästa berättelse som kom att handla om vatten; våtmarker som är det finaste jag vet och ligger djupt inbäddat i mitt medvetande. Har man vuxit upp med doften av pors och solvarm tallskog behövs inga närmare förklaringar. 

T är hemma för att semesterarbeta på orten, och under hennes lediga dagar har vi gjort några gemensamma turer uppåt mina gamla hemtrakter, för att skåda skillnader och rikedom på platser som ofta inte beskrivs som annat än beklagansvärda och fattiga, och för att återse sådant som hon fick uppleva under påskveckan som liten ihop med sin mormor och farbror. I mina trakter växer mossa och ljung och det är stenigt och fuktigt, och har man tur kan man se orrar som skräms upp under turen på högmossen, och man kan sucka högt över mänsklig fåfänga och historielöshet när man vadar i resterna av fällda träd på de ständigt förlåtande sankmarkerna. Den rikedom som finns i norra Skånes skogs- och myrmarker är avundsvärd, förmodligen har detta alltid stuckit i ögonen på folk som ser på kortsiktigt planerande som en dygd och på långsamhet som enfaldigt. Mina trakter andas motstånd och ilska, här vilar en grundmurad misstro mot allt som heter makt och förtryck. Dessvärre har denna misstro övergått till organiserade avarter och ideologiska program numera, som sprider konspiratorisk hatpropaganda och annan lögnaktig dynga som stinker värre än gristräck, men på ett personligt plan finns det godartade civilkuraget ännu kvar. Där skogen tar vid och sjöarna breder ut sig kan du köpa en glass i en obemannad kiosk, betalningen görs förvisso digitalt, men i övrigt är förtroligheten lika stor som i tider när växelkassan låg öppen. Ett dopp i en sjö, eller tre, det finns alltid en vik som ger skydd för dig som vill bada ostörd eller ohörd ihop med trollsländor, fågel och fisk som sällskap, ja tösen och jag tycker till och med att hästiglarna är att föredra när huvudet är på semester. 

 

tösen ger mig vingar

Min sommar har varit bra, jag har sovit bra och kunnat mota bort de tillfällen då varje cell i kroppen skrikit inför kommande säsong i en organisation jag nu fullständigt har tappat förtroendet för. Jag har varit på tre konserter, gjort avstickare till vänner och bekanta runt om i Skåne, men mest har jag hållit mig till hemtrakterna, simmat och cyklat och fått fönsterna klara. Det har blivit en hel del läsning, precis som önskat, och av de böcker jag ställt i bokhyllan efter höstens och vårens samlande har nu flera blivit utlästa. Mest minnesvärda lässtunderna har varit i Salman Rushdies värld, befolkad av en mångfald röster, tider, kulturer, religioner. Hans svallande glada berättariver bildar en fläta där varje strå bidrar med en ton och varje flätning skiftar mönster. Det stora är det lilla och omvänt, inget går att undvika, allt är förgängligt och cykliskt - och alldeles, alldeles underbart. Att se på människan i sin helhet är en berättelse utan slut, en resa utan mål, och en tillvaro utan ensamhet - detta tar jag med mig in i en framtid som är den mest ovissa och svåra någonsin i mänsklighetens historia. Mångfald är ett ledord, ansvar ett annat. Så lev, lev som om varje dag var den sista, och alltid med insikten att just du är en avgörande del i någons berättelse och därmed en bidragande länk i en unik kedja av slumpvisa händelser. Stjärnorna kvittar det lika.

 

klippan i någons tillvaro

Jag har läst: Om skönhet av Umberto Eco (lika bra som första gången), Ur vulkanens mun av Helena von Zweigberck (hemskt tunn och förses med varning; läs ej), Förtrollerskan från Florens av Salman Rushdie (en underbar, underbar läsupplevelse), och läser nu Marken under hennes fötter av Salman Rushdie.

Croz the Boz fyller 80! If I Could Only Remember My Name

Karin Mamma Andersson på Louisiana

 Bra konst ska ge fler frågor än svar, helst ska det inte finnas några givna svar alls. Bra konst känns i magen, i det vekaste underlivet, dit hjärnans grå inte når. Karin Mamma Andersson kan det där med bra konst, hon är skicklig som få och letar ständigt efter nya gåtor att presentera, för sig själv och för oss som gillar att tolka, söka, finna och jämföra. Att botanisera bland hennes bilder är julafton för oss konstvetare och konsthistoriker, i hennes värld finns det hur många referenser som helst som nog även tilltalar många andra intellektuella; musikälskare, litteraturläsare, ja sökare i allmänhet. I henne lever en fri själ som inte räds några barriärer. 

 

 

 Utöver berättelserna är tekniken suverän, vid första anblicken verkar allt litet skevt och fel, proportioner kastas om, djupverkan sker på fel ställen, detaljerna tycks ha hamnat på de minst viktiga platserna och horisontlinjerna verkar ofta luta en grad. Men allt detta är skenbara misstag, Mamma (som hon kallar sig, bara det en sådan sak som får mig att tänka till) låter överraskningarna smyga sig på och det är först när du går riktigt nära som du ser hur komplext och intrikat det "enkla" är uppbyggt. Det är precis som livet. Lagerna av färg, skiftningarna mellan olika material och tekniker ger de stora tavlorna en slags slumpaktig patina med slående konsekvens. Färgkontrasterna vibrerar och gör att bakgrund blir förgrund, suddigt blir skarpt och skickligt förvillas våra sinnen. Om man får lov att jämföra henne med samtida konstnärer, vilket man måste, är Mamma Anderssons konst som en mix av Peter Doig, Tal R och Cecily Brown fast med ett distinkt stråk av underliggande svärta. Svärtan och mörkret finns såväl i färgbehandlingen som berättelsen, i hur exakt hon balanserar mellan obehag och njutning. Resultatet är retfullt, kittlande och oerhört vackert. Skönhet kan vara så dubbelt, i mötet mellan oro och lugn väcks ofta åtrån. Konstnärligt kallas detta sublimt; ett grepp som föddes med romantikerna och uppstod under en tid av oro, krigsfasor, svält, fattigdom och ofattbara orättvisor som krävde djupare förståelse för den ångest som många kände inför livet, och som kunde skapa starka känslostormar. Att göra konst som både är cerebral och hjärtlig utan att bli övertydlig och banal är svårt, men Mamma bemästrar den konsten. Hon har det man kallar je ne sais quoi, som i hennes fall sprungit ur en känsla av att aldrig riktigt passa in, att alltid behöva anpassa sig, och på så vis tvingas bli mästare på att spela flera roller och tolka otydliga tecken. Att förstå hennes bildvärld är som att läsa sig själv.

 

 

 Jag har gått igenom många faser i livet, en av dem var min konstnärliga. På en förberedande konstskola till Mejan fick jag pröva på flera tekniker, där fastnade jag för oljan och grafiken, två tekniker som utvecklade färgsinnet och fördjupade kärleken till det slumpmässiga. Oljemåleriet är i det närmaste gränslöst i sin tvådimensionalitet, intrycket av djup, ytan och valörerna kan du få dit du vill om du bara vill jobba hårt. Grafiken, däremot är nyckfull och kräver att du litar på såväl papperstillverkare som kemikalier och utrustning. Att nå fram till olika resultat och behärska tekniken tar tid, jag ville så gärna stanna kvar efter stängningstid, men skolans lärare saknade befogenheter och jag fick finna mig. Det fick bli staffli i köket i den lilla andrahandslägenheten i Enskededalen istället, och grafiken glömdes därför sakta bort. Inför den sista terminens slututställning målade jag några tavlor som påminner litet om hur Mamma Andersson skapar porträtt. Jag hade gjort en triptyk baserat på ett färgfoto på mig som treåring, taget av min pappa. Det är första sommaren i vår nya trädgård i Örkelljunga och jag står i gräset, frontalt med armarna hängande utmed kroppen och benen tätt ihop. På fötterna har jag ett par röda tofflor med svarta remmar, i övrigt är kroppen bar. Mitt mörka hår har mamma klippt, med lugg och strax över axlarna, och jag ler konstlat mot kameran. Fotot har förstås försvunnit men jag undrar vart tavlorna tog vägen. Kanske de blev kvar på ön i Bruzaholm, eller möjligen ligger de kvar någonstans i ett vindsutrymme i  Karlskrona? Alldeles bakom mig där jag sitter just nu står i alla fall ett av de självporträtt jag utförde i torrnål under konstskolans grafikklasser. Slumpens vägar är outgrundliga. 

 

Hypnos