onsdag 30 mars 2016

billig

Babyloniska skökan

idag känner hon sig som en urlakad tvättrasa, grå och påsig och vet att den lediga morgondagen verkligen skulle behövas, ändå tackar hon ja till en resa över till andra sidan. Lockad av fåfänga, av att känna sig viktig, av ett litet äventyr, av ny kunskap och ett lyxigt danskt smörrebröd. Är hon billig i drift, lättlurad och lika lättläst som pensionskuvertet, kanhända maskerar hon sig och låtsas vara Den Utvalda, hon som en dag ska få sitta på tronen över imperiet? Bekostad av en annan man, en annan världs ekonomi, ställs hon inför tusen frågor. Hon, vars tidigare kunskapstörst har handlat om att kritisera just detta: koloniers vedermödor, ojämlikhet, hierarkier, orättvisor, svarta pengar och exotism. Skäms hon inte?

Nu är hon uppvärmd av elementet från centralvärmen och mätt av kolonialvarorna, den kooperativa mjölken och det ekologiska teet, och från skrivbordet är det alltid lätt att peka finger. Men förut, i stridens hetta, då de basala behoven pockade och stressen gjorde sig påmind och hjärnan blockerades, hände något med moralen. Då glider den, sakta men säkert glider den och förskjuts och kapsejsar. Det är inte lätt att vara människa med högt ställda moraliska och etiska krav på sig själv, inte i ett land som styrs av svaghet, lättja och sinnesslöhet, inte i en tid av moralisk upplösning där opportunism ses som en fördel och bedrägeri likställs med nödvärn och barn hanteras som pusselbitar i ett tredimensionellt lego. Däremot är det lätt att skylla från sig, att skjuta över ansvaret är världens enklaste sak. Det vet alla i underläge.

Vad är värde?


ETC - Kajsa Ekis Ekman "Ni är inte modiga, ni är opportunister"



måndag 28 mars 2016

A Passion Play

Tjohej!

jag har firat påsk genom att införskaffa mig skivor och därmed inlett tösen och mig i frestelse. Samlare är jag dock i n t e . Inte än i alla fall, eller rättare sagt; jag kommer aldrig att kunna bli samlare eftersom jag saknar sinne för ordning och kategorier. Passion det har jag dock, i övermått.

Vi anlände i god tid och jag ramlade bokstavligen på skivor som jag länge hade velat ha. Vad ska man göra när pris och skick möter förmåga. Handla såklart! Så nu är de mina, Mina MINA... och så tösens såklart, eftersom det blir hon som får ta över guldet en dag... (jag är expert på att övertala mig själv)

Det blev även möten med några ansikten bakom musiksajterna och det var ju väldigt trevligt, och så fick jag uppdaterat mig på priserna sedan 1980-talet då jag brukade häcka på dylika ställen. Den första skivan jag köpte i Lund en gång Annodazumal försvann ihop med mina andra inköp, på ett av de otaliga sätt skivor kan försvinna, så nu kunde jag åter införliva den älskade skivan till mitt hem och dessutom i ett bättre skick än min gamla. Jag minns ännu känslan av att veckla ut och titta på gatefolden med popupfigurerna under idoga timmars lyssnande. Det var en skiva ingen i min närmaste krets skulle lyssna på och jag kände mig litet speciell. Knasig. Focus-knasig. Det var ett uppvaknande att lära känna personer med samma unkna smak som jag själv... jag är tämligen gubbig i min musiksmak, dragen mot långa solon och jazziga toner och blues som jag är. Det är nog endast smaken för elaborerat flöjtspel som röjer mig som fisk. Jag dejtade en sju år äldre man från Belfast ett tag och fick då smak för Hawkwind, Edgar Broughton Band och Arthur Brown men vi spelade också mycket Steppenwolf, Queen och Thin Lizzy och jag håller fortfarande dessa högt, även om de inte riktigt kvalar in på knasighet.

Om jag ska fortsätta min quest efter återupprättelse skulle det inte bli så dyrt eftersom den lilla samlingen jag hade var ytterst modest. Jag brukade handla med ögonen och brukar säga att det är där mina smaklökar sitter. Kriteriet är fortfarande knasigt, så om jag hittar In the Court of the Crimson King, Are You Experienced, och Abraxas igen, och till ett bra pris... smäller jag till. Omedelbums!


Every Noise at Once - En algorytmiskt genererad, och läslig, sprängskiss över den musikaliska genre-rymden, en totalanalys av 1387 genrer (m.a.o en karta över sociala världar)

lördag 26 mars 2016

ägande och havande

klosterlilja

så lägrar sig mörkret utanför mina fönster, snart syns inte dammet mer. Det har varit en bra påskledighet hittills, trädgården har fått sig ett par duster, bl.a. har en förvuxen häck fått vad den tål och så har jag eldat skiten ur fjolårets stormfällen. Nu ligger en trädkrona där det gamla bråtet förr låg, den ska få torka litet innan jag tuttar på. Ska bli gott med litet varmare väder så att den traditionella korvgrillningen inte fryser inne.

Jag har också pratat med kollegan i telefon, två gånger t.o.m. Jag tror att hen saknar mig. Skvaller och nyheter, en del kul, annat mindre roligt, det är så livet ser ut. Hen säger att jag är spirituell och menar på det anglosaxiska viset, och jag håller med. För första gången hör jag det sägas som något positivt och bär det med mig i tankarna. Vi är goda vänner och skratten lyfter humöret på golvet, det är bra för moralen även om chefen tycker annorlunda. Chefen är svartsjuk och sådant har jag fått nog av.

En gång i tiden tyckte jag att svartsjuka kunde vara gulligt, som ett tecken på tillgivenhet eller på att man var omhuldad. Nu vet jag bättre, jag har sett en sjuk variant och vill inte ha med sådant att skaffa igen. Äganderätt är fel på alla vis. På alla vis.

Läser att västerlänningars sexliv blivit bättre med åldern, kanske det har med minskat tabu att göra. I artikeln nämns viagra. Detta ständiga fokus på medel och mannens prestanda. En blir så trött... men artikeln är bra, Nina Lekander är bra.



onsdag 23 mars 2016

Jävligt bra

Ponte dei quattro capi

det här känns nästan tjatigt, redan andra gången jag måste skriva att jag mår kanonbra, och detta på kort tid. Och på en blogg ägnad åt desperation och grubbel. Kan man söka för löjliga lyckokänslor eller är det såhär livet ska kännas, rentav? Det är inte så att jag har gått en ny kurs i Yoga eller lyckats med ett perfekt surdegsrecept. Inte heller har jag vunnit pengar på spel och dobbel, tjänat storkovan på en lönsam affär eller hivat in stålar genom bonus eller lönepåslag, nej inget sådant alls, utan bara känslan av att vara jäkligt nöjd med tillvaron, faktiskt. Min mage är fortfarande i olag sedan resan och jag är alldeles ensam hemma, jag har en knasig chef och en bil som snart säger upp sig och snart ska jag ordna med veden inför kommande vinter, så vad är det nu som gör mig så infernaliskt och nästan skamligt lycklig? Kan det vara ölen jag drack nu till middagen, eller att arbetet och hela arbetsveckan är över? Kan det rent av vara så att jag känner vårkänslor? Vem vet, jag har inte en susning men känslan finns där och det är bra. Jävligt bra.

I morgon kommer min älskade tös tillbaka hem igen, hon har säkert en del att berätta om sin PRAO och veckan i Dalsland, det verkar på hennes meddelanden som om hon har haft en skön tid i alla fall, och jag med. Vi har en hel del att ta igen och Den känslan är oslagbar!


Richard Ashcroft - Check the Meaning
Stanley Brinks and the Wave Pictures - Orange Juice

måndag 21 mars 2016

Five Days In Rome


när en romare eller för den delen, en romarinna klär upp sig för att gå ut på stan görs det för att skapa god stämning. I en stor stad som Rom vet man att utan människorna vore staden ingenting annat än ett tomt skal. När en romare eller för den delen, en romarinna klär upp sig för att gå ut på stan är det av generositet och medkänsla, och absolut inte av tvång eller för att särskilja sig. Det är en gammal god tradition att klä upp sig för en annan här, och att visa sig på sin vackraste sida när man möter den Andres blick är en självklarhet. Man gör det av lust och bjuder gärna på ett skratt, ett par höjda ögonbryn eller ett leende. Sådant som jag tycker att vi svenskar är så dåliga på. Att klä upp sig kan betyda så många olika saker, man kan signalera tillhörighet, status eller önskemål om detsamma och i de flesta större städer jag har varit på har detta varit emblematiskt för storstadsvimlet. Skillnaden mellan Rom och andra städer är att personalen på fina gatan inte gör någon åtskillnad på folk eller fä. Alla får en chans i solen, en bortkommen turist likväl som en världsvan romare. Trevlighet är den åttonde dygden, skulle man enkelt kunna säga utan överdrift.

Om man vill besöka en stad är det alltid extra roligt om man känner någon bosatt där, någon som kan berätta om sin stad med stolthet och som kanske även gärna öppnar sitt hem. I en storstad är det senare ganska ovanligt, eftersom hyrorna är dyra och flertalet bor väldigt trångt, men om man råkar känna någon som inte bryr sig om sådant så kan det gå för sig. Om vännerna dessutom visar sig ha samma intressen som en själv, den ene hängiven audiofil, den andre gediget konstintresserad - och dessutom lagar fantastisk mat, blir inte kvällen dystrare. Vi hade så trevligt att vi kvällen därpå blev inviterade till lördagsmässa med konsert i vackra Santa Maria in Trastevere och därefter en brakmiddag på krog. Jag har aldrig varit så mätt... eller trött heller för den delen. Nu ska jag smälta intrycken med senaste delen av Krig och Fred och återkommer med rapporter en annan gång, en måste vila upp sig efter semestern först.




lördag 12 mars 2016

Freedom

jag har lärt mig älska de här dagarna av total ledighet, då tösen är på äventyr på annat håll och inget står på agendan. Lång frukost, kaffe, läsning och lång promenad. Idag sken solen och det blev min tur att höra sånglärkan som drillade så fint från ett hygge intill skogen. Trana, nötväcka, talgoxe och blåmes litet varstans och från ovan granet ropade korp och duva. Och dottern tyckte sig höra lövsångaren från bussen i veckan, men nu är det inte långt kvar.

Här hemma tvättas det och packas inför resan om några dagar. Jag skrotar runt och dricker ur resterna av födelsedagsvinet, äter upp resterna av fisksoppan och eldar i vedspisen. Lyssnar på musik. För varje låt jag hör tänker jag att den, den låten ska jag berätta något särskilt om, så kommer en till, lika bra och på så vis löper timmarna. Jag slösar med tid och känner mig rik. Och i morgon ska jag träffa kollegan för en värderingstur uppåt landet. Det blir musik från bilradion och långa samtal utan avbrott, lunch på okänd ort och väldigt mycket söndag.

GUD vad jag älskar livet!


Jefferson Airplane - And I Like It
Humble Pie - Bang!

fredag 11 mars 2016

Orch


om man verkligen vill reta människor ska man vara nöjd med livet. Jag är nöjd med livet, inte liknöjd utan nöjd som behagligt, gosigt, tryggt, nöjd. Då jag befinner mig mitt på ytpänningsskiktet, som när jag simmar och kan både under- och överblicka tingen, det är en oerhört skön känsla.

Det har varit många intressanta debatter på fejan på sistone, bland mina många intelligenta vänner märks främst författare och skribenter, människor som alltid ställer tankeväckande frågor utan att skämmas eller väja för feghet eller god smak och som dessutom äger förmågan att uttrycka sig. Jag deltar nu mer aktivt än förr i debatter eftersom orken har börjat tillta. Jag oroar mig inte lika mycket för att behöva svara på nedlåtande kommentarer om min person längre, för att som kvinna sticka ut näsan krävs hårt skinn. Alldeles för ofta är det min personliga moral som ifrågasätts av en man, nästan aldrig handlar det om vad det är jag säger. Men jag arbetar på att nå ut med poängen, att det är det vi säger - inte den vi är - som bör avgöra svaret och debatten.

Det finns så mycket att göra på nätet, så många konspirationsteorier, förutfattade meningar och misstag att sticka hål på, så många uppenbara fel. Som väl är, är jag begåvad med en förmåga att ta tillvara på och vända en nackdel till fördel, och jag har därför en aldrig sinande ström av nya vinklar och uppslag att arbeta med. Precis som med ytspänningen gillar jag att befinna mig i mitten, och uppskattar att granska så många olika åsikter som möjligt innan jag fattar beslut och tycke. Det tillhör mig personlighet, som introvert tar jag in och ackumulerar innan jag fattar beslut. Det tar tid att processa information och den tiden tar jag mig, och jag tycker som en god, nyvunnen vän; att jag är hellre upplyst och olycklig än puckad och lycklig.

En milstolpe i mitt liv är att ta vara på det inre, att tro på det esoteriska och att ständigt vara på vakt och jag säger som vännen Maria Küchen:
"eftersom alla grundläggande drivkrafter i människan är både konstruktiva och destruktiva, är min gissning: att sträcka sig mot det transcendenta, att älska, att utforska, att tro, att känna, att veta. Gudstro kan leda till självutgivande filantropi och övervåld i Guds namn. Kärlek kan leda till omsorg och tillit och dråp i hastigt mord. Vetgirighet kan leda till att livet förenklas för miljoner människor och till Mengeles experiment och Hiroshima (människor tänker ut en bomb och vill se vad den får för effekter). Människor gör allt detta, och alltid med samma brinnande övertygelse om att vi gör Det Rätta. Skepsis mot den alltför brinnande övertygelsen kan vara sunt." 


Kate Bush - Wuthering Heights

Popol Vuh - Hertz aus Glas

tisdag 8 mars 2016

L

Det har hänt en hel del på känslofronten under de senaste dagarna. En har fyllt ett halvsekel, ovanpå allt. En olycka kommer sällan ensam...  men det visade sig inte vara så smärtfyllt ändå, alla armar, tår och ben var intakta då jag vaknade morgonen därpå, liksom ögonfärg och hårfärg (nåja, litet spill får en räkna med). Och så har jag ju fyllt på alla tillgängliga byttor och pottor med blommor, så nu liknar torpet ett riktigt ståtligt hushåll, om än i miniatyr.

Jag har varit på begravning också, och träffat släkten, de underbara kusinerna, och mamma. Vi tog avsked från min älskade faster Sanningssägar-Gertrud i Örkelljunga kyrka, hon får nu vila hemma igen efter en onödigt lång tid med cancer. Kyrkceremonin var exakt så kort och nonsenslik, och kafferepet efteråt exakt så ystert som hon hade velat. Gertrud var verkligen ingen hycklare, inte någon martyr heller. Jag minns henne och hennes syster Eva som de roligaste kvinnor jag känt, näst efter min mormor. Vi är väldigt roliga, vi Borgcrantzkor, det märktes tydligt under kafferepet, och kusinerna är bäst. Jag fick så många igenkänningsfaktorer under de timmar vi sågs, att kvoten nära på höll på att tilta mig totalt. Tänka sig, att alla kusinernas flickebarn är så lika... och tänk, att mina egna olater har ett sammanhang och ursprung. Vi hade lätt kunnat fortsätta prata hela natten, men jag hade en fest som väntade och kusinerna en lång resa framför sig.

Å hade bjudit hem mig på födelsedagsmiddag, hon tyckte att jag skulle slippa laga mat efter begravningen så jag svängde hemom och bytte om, tog med tösen och drog vidare mot Ljungbyhed. Där, i soffan och bakom den största buketten rosor jag har sett, satt min bästis L som hade rest hela vägen från Schweiz, bara för att gratta mig! nå, hon har förvisso en syster som fyller jämnt om några veckor, och en kompis till som fyller jämnt... men ändå! När Tösen frågade mig om vilka vänner jag har, fick jag svara att det inte finns så många och att jag fick lov att tänka efter. Jag tror att jag kom fram till tre personer som jag verkligen kan kalla vänner, men L är min bästa och äldsta och det gör gott att veta att den känslan är ömsesidig.

För visst är jag rik! somliga har inga riktiga vänner alls. På jobbet idag pratade kollegan M och jag om saken och vi kom fram till att det är bättre med en riktigt god vän än ingen alls... och att det aldrig är för sent att skaffa sig nya. Vi förstår varandra riktigt bra, M och jag och imorron är det en ny arbetsdag och sen kommer L tillbaka hit och så får vi snacka bus igen.

Jo, jag gillar verkligen att vara 50.

torsdag 3 mars 2016

Pulse

Kim Keever 

jag vaknade med energi i kroppen, det är ljust ute och jag har sovit hela natten. Tösen hade ingen ridning igår så när jag kom hem doftade det ugnspannkaka och en varm brasa sprakade, musik strömmade från högtalarna och katterna vilade på var sin given plats, varmt hoprullade.
Jag skrider in i hemmet och omsluts av värme och liv.

I påsen jag fick med hem ligger terrakotttaväktaren ännu i bubbelplast. Törnrosasömnen ska brytas och symboliken han bär i sin lilla gestalt av lera kommer att sända pulser från sin nya plats vid läshörnan. Kanske han hjälper mig hitta diamanten som jag har burit sedan min 14-årsdag och som plötsligt försvann efter 100 års hemvist i släkten. Gör man jämförelser i tid svindlar tanken. Diamant, väktare, släkthistoria, kropp.

På den gamla judiska begravningsplatsen i Prag vilar mystikern Rabbi Löw. En gång skapade han liv av död materia. Golem, som skapelsen kallas inom kabbalistisk tradition, kom till ungefär vid samma tid som väktaren av terrakotta, och båda berättar om animerad, död materia som hotar eller skyddar vår lekamen, precis som Frankenstein, Prometheus, zombies och robotar. Narrativet om en tänkt brygga mellan liv och död och behovet av att stanna tiden, eller åtminstone kunna starta om, är mänsklighetens gemensamma öde. Vår fåfänga kamp.


En naturvetare kunde dra paralleller mellan kolväten och enzym och göra vackra kalkyler med gudomlig symmetri, medan en humanist kunde dra paralleller mellan tidslinjer och tankematerial och försöka ge mening åt det obegripliga. Båda parter skulle se likheter och skillnader, beroende på, och utifrån behovet för stunden, men slutsatsen skulle vara densamma som mystikerns.

Av jord är du kommen.


Pink Floyd - Time