torsdag 31 december 2015

A la vôtre!



Hoppas att alla får ett Gott slut och går en vacker, ljusare och justare framtid till mötes.
2015 utvecklades för egen del till det som jag önskade för ett år sedan: tyst, lugnt, med mycket tid för tankar och grubblerier. En får akta sig för vad en önskar sig...

Jag går in i det nya året med en hel del lösa linor, och med tanke på det så kan jag meddela att telefonledningen åter kopplades upp igår. Döm av min förvåning när jag upplevde att det sista jag hade förväntningar på faktiskt infriades. Däremot har en tristare utveckling skett på närmare front... Trist och trist förresten, för en gångs skull har jag satt ner en fot och där ska den stanna. Jag har fått nog av att bli utnyttjad för min introverta och förstående medlande personlighetstyp INFP-T. Nog nu.

I det nya året ska jag vara noga med att vakta mina gränser. Om ett par månader släpps den person som slaktade mitt liv i stycken fri igen, efter 1,5 års slapphänt övervakning, och det gäller att vara förberedd. Och pappan ska visa vem som är viktig i hans liv. Kärlek innebär så mycket mer än presenter på julafton. Tycker jag.

Så med detta årets sista bittra inlägg säger jag Gott Nytt År. Nu tar jag på mig finstassen och med tösen i hand seglar vi till ett ställe där elden aldrig falnar och kylen alltid innehåller choklad och en flaska fin champagne. En flicka behöver godis för att överleva.


I Want Candy - The Strangelovers original från 1955


måndag 28 december 2015

Glapp

jag blir så djupt gripen ibland, av saker jag läser och ser och hör. Men då jag vill få ner känslan på pränt stockar det sig. Det är nog inte för att orden saknas, eller jo, ofta får jag fundera en stund innan jag kommer på vilket ord jag ska använda, men det är en annan sak med. Det där att få en historia att självsvänga, ge den en vacker klang, en grundton. Det är så vansinnigt svårt.

Idag läser jag artiklar igen, nätet tillåter det. Birger Schlaug skriver fantastiskt vackert, det märks att han är både kunnig och klok. Inte smart och klipsk, utan klok. Ibland lyser hans texter som små tomtebloss och berör på djupet, som den om tolvbarnsmamman Elin.
I media idag snackas det mycket om faran att tänka med känslan, men vad är vi om vi inte känner? Antihjälten Saga Norén i TV-serien "Bron" är en modern kvinna med någon form av bokstavskombination. Hon står utanför känslorna och gör det hon har blivit tillsagd, läser lagtexten och följer den. Med hjälp av ett underdogperspektiv skapas en person som gör rätt genom att lyda lagen. Inga synliga inre konflikter. Inget samvete. Ingen kletig känslomänniska. Är Saga Norén drömbilden av nutidens kvinna? Hon är snygg, sexig, hård och utan samvete. En person som kan ta sex utan konsekvenser. En människa vars driv består av att utföra en order, utan kroppsliga eller andliga behov. Chefen är hennes Gud, statens hennes boning.

Jag slår samman Saga Norén med Schlaugs Elin för att leta efter en felande länk. Kvinnan som barnaföderska och moder, uppoffrande, tacksam och tyst - och kvinnan i det moderna dramat, stark, individuell, handlingskraftig och rationell. Däremellan gapar avgrunder. Där i glappet simmar jag.


söndag 27 december 2015

Arv och miljö


Frukostdiskussion om gener, om samhörighet och hur saker blir som de blir. Om mjölbaggar och inavel, om Schweiz och värden. Musik, skratt, kaffe, sista lussebullen och så plötsligt...

...vad tyst det blev. I morse beslutade P att ta med T till nya familjen i Dalsland, så medan hon packade gick jag ut i regnet och hämtade in ved. Regn i ansiktet och gegga under stövlarna, fula jävla jackan och de förbannat fula byxorna, allt är grått och mörkt och fult och eländigt. Sprickorna i lekstugans fönster grinar elakt och vattenflödet under den japanska bron hotar spefullt spola bort fundamentet. Känslan av att leva som en lus.

Nu är det svårt. Åtskilliga saker påminner om hur liten jag är, obetydlig, obemärkt. Åter en jul utan att mamma hört av sig, ett SMS i all plikt från brorsan. Den sista familjespillran som fanns kvar har lämnat oss. Det är svårt att leva med minnet av morsans sista ord, den där djävulska veckan efter rättegången i september för snart 1,5 år sedan. "Som du förstår kan jag inte hjälpa dig". "Varför måste du alltid vara så hemskt negativ". Jag tackade tyst och lade på luren, sedan dess har ingen av oss hört av sig. Psykologen jag fick tre sittningar hos efter sammanbrottet i maj tyckte det inte var min sak att höra av mig. Jag är inte ensam skyldig att hålla ihop en familj, det ligger inte på mitt ansvar att ständigt be om förlåtelse, särskilt inte som jag är den som behöver stöd.

Min mamma har aldrig stöttat mig. Min mamma består av två mammor, en till sin son och en till mig. Jag har alltid antagits klara mig själv, kan inte minnas att jag fått tröst av henne, eller uppbackning, eller beröm. Inte då min pappa dog, inte med skolarbete, aldrig någonsin för mina personliga livsval. Första gången hon uttryckte något som lät som en uppskattning var när hon fick läsa mitt namn och titel i Bukowskiskatalogen. "Varför har du inte berättat att du har en kandidatexamen?" Vid det laget var jag nästan färdig med magisterexamen och beskylldes för försumbarhet, hon fick skämmas inför sina vänner, eftersom jag inte hade gjort klart för henne att jag hade en examen. Och då jag ringde brorsan efter vräkningen och sökte tröst efter ytterligare ett självmords-SMS från sambon, och fick en utskällning av henne per telefon. Jag fick inte göra min bror upprörd, eftersom han stod i begrepp att starta upp sitt företag. Så har det sett ut.



Min mamma har två barnbarn men eftersom hennes dotter har blivit utsatt för misshandel och suttit i domstol har hon tvingats skära av bandet från ett av dem. "Sådant klarar man inte av, det är inte sådant vi gör i vår familj". Och psykologer ska vi inte tala om, sådana är till för sjuka människor, svaga stackare. Jag minns när jag presenterade min pojkvän ED för familjen, en intellektuell och oerhört snäll man från Belfast som jag lärde känna vid skolan i Dalsland. Som den utbildade möbelsnickare och designer E var, tog mamma tillfället i akt och lät honom utföra ombygget av undervåningen. E var snäll och tog inte betalt, det skulle han aldrig göra mot en vän, som han såg mamma. Hon är trevlig och belevad, bjuder gärna på whisky och lagar mat och E kände sig som hemma. Han berättade för henne om sitt liv, delade med sig av sig själv. Därefter kallade hon honom svag. Han var svag eftersom han inte kunde ta en motgång. Sanningen var att han hade tagit sig helskinnad ur Belfast 1970-tal, bort från en supande pappa och djup fattigdom och hade lärt sig att pengar är flyktiga värden. För E var musik, skratt, vänskap och poesi viktigare än allt och jag är tacksam över den tiden vi hade ihop.

Min mamma är två mammor. Min mamma tycker att pojkar far mycket mer illa än flickor när en pappa går bort. Min mamma tycker att homosexualitet är en sjukdom. Min mamma älskar att höra på när vänner berättar om sina långväga resmål, golfmiddagar och jakttroféer. Hon avskyr filosofi. Att lyckas i livet innebär att tjäna mycket pengar. Samtidigt ska det inte vara vräkigt, för nyrikedom är något fult. Nyrika fnyser man åt. Någonstans måste jag tycka väldigt synd om henne, för visst är det tråkigt att aldrig få känna sig riktigt hemma i det egna skalet. Om självbilden är en kung och omgivningen är av grus kan det lätt bli så, att omvärlden får ta stryk. Vi som inte passar in får veta det. Gärna ofta och hela tiden.

"Usch så ful du är i håret"
"Varför kan du inte ha skor med klackar, du går som en kossa"
"Har du tänkt på att du börjar bli bred om baken"
"Varför kan du inte tänka mer som Karin, hon läser en bra linje, något man kan livnära sig på"

Så det är inte konstigt att jag gillar lågmäldhet, djupsinnighet och ödmjukhet. Eller är det?




Isobel Campbell & Mark Lanegan - Come Undone
Townes Van Zandt - Lungs
King Crimson - Fallen Angel

fredag 25 december 2015

Gladsax


törs jag knysta att vi har rätt juste uppkoppling utan att den försvinner i stormen ikväll? Jag tar chansen, även om häcklandet av Gorm blev en dyr historia.

Nåväl. Julafton blev riktigt fin, tösen fick en skivspelare och nu äntligen kan vi börja spela vinyler igen. Vi fick plocka ner de få skivor jag har från väggen. Två konvolut jag gillar särskilt mycket hänger där, till synes helt utan inbördes beröringspunkter, men med var sin personlig story. Roxy Music och Mikael Ramel. Dubbel LP:n Eat A Peach som jag hittade på lopps i Stockholm senast fick inte plats i Gladsaxramen, så därför har vi spelat den mest. Perfekt julmusik, perfekt torpledighetsmusik. Perfekt musik för avkoppling, helt enkelt. Som till högläsning av årets finaste julklapp från tösabiten, en egenhändigt illustrerad, surrealistisk drömberättelse i bokform. Den stunden är en given ny juldagsmorgontradition här på torpet.

En annan tradition vi har, juldagspromenaden, togs i Skäralid som jag inte har sett på en månad nu. Många träd har fallit och det är ordentligt blött överallt. Jag tog långa rundan och lämnade P och T efter. T behöver nya stövlar igen, de vi köpte på Lantmännen för två år sedan har redan fått torrsprickor. Sicken dret! Det lär bli likadana som de jag köpte åt mig själv i höst, jag är väldigt nöjd med de höga ställbara skaften och de kom väl till pass idag.


Slötittar på film, glad att jag inte kör på juldagsfest. Passar på att vila upp mig till nästa veckas arbete, då det blir mycket långväga besök av kunder som vill kolla på historiska jaktvapen. Måste uppdatera mig litet, jag har blivit ringrostig efter några års bortovaro från kvalitetsbranschen. Annars har jag skaffat mig senaste tegelstenen om svenska möbler, den ligger här bredvid och tittas i med jämna mellanrum. Det är en gammal kollega som har sammanställt boken med hjälp av foton från min gamla arbetsplats. På det viset har han lyckats få ner priset, det är verkligen humant med 400 SEK för ett lexikon!

Tankar på praktiska ting varvas med existentiella. Så är livet. Just idag är jag mätt och nöjd, ingen vet hur morgondagen blir och väl är väl det.




torsdag 24 december 2015

Stora Dopparedan

ett bildminne från julaftonspromenaden

ja... så har vi firat ytterligare en jul på torpet. Trots allt. Utan telefonuppkoppling och sporadisk internet håglöshet och depression, fast med en hel del positivt med. Vin, årgångscalvados och glögg hjälper förstås, för bättre bränsle måste man ändå leta efter. Tösens humör och betyg på topp, vad vore livet utan barn. Och så dök pappan upp, slutligen. Och torpet har plötsligt blivit fullt med paket, kylen aldrig så välfylld och för första gången kan nu torpet ståta med en vinylspelare. Vi inledde eran med Allman brothers -70-tal, så vad kan gå fel nu, liksom?

Nu är trasig dator, kass uppkoppling, Telias svek (vi har för andra gången blivit lovade kontakt med omvärlden, nu senast är det lovat den 16 januari - sedan den 30/11) och ständiga elavbrott på grund av inget alls - ett suddigt minne blott. Det är bara att bryta ihop och gå vidare. Business as usual.

Nu passar jag på att blogga och visa mig själv att jag är seg som tuggummi, och omvärlden, att internet fungerar ibland. Jag intalar mig själv att inget kan vara omöjligt efter den här hösten och vintern. Året... Just nu känns det som om jag klarar allt, särskilt med naturen i ryggen och träd som inte skvallrar om läget. Jag använder skogen som snuttefilt, önskar ibland att det fanns ännu mer plats för primalskrik än idag men är nöjd med läget. En är väl civiliserad.Tänker att detta ändå är ljusår bättre än i Vasastan.

Under veckan har det firats med arbetet, vi har varit i Köpenham och ätit på Michelinkrog och tittat på läckert auktionsgods. Ljuvlig Porr! Min chef och kollegor uppskattar mig och jag känner mig som en del i gänget. Jag har fått uppdraget att författa texten till senaste, viktiga slottsauktionen. Prestige för en auktionist. Och kollegan M är kul, som bromsar mig med långa, intensiva samtal om barockvapen, gammalt tenn och fajans. Hen känner mig redan bättre än många jag kallar för vänner.

Jag är nörd bland nördar. Kanske det bor en samlare i mig, trots allt motstånd... och så är jag kär i all hemlighet. I livet, universum och litet till.

The Allman Brothers - Ain't Waistin' Time No More
Songs:Ohia - Farewell Transmission

somliga saker klarar sig mot alla odds

fredag 18 december 2015

Tankar sent i december



Vad livet har lärt mig, hittills. (Eftersom livet lär mig, kontinuerligt.)

att inte förtrycka den som behöver hjälp
- och använda min egen erfarenhet för att avgöra smärtan bakom irrationella handlingar

att inte ge igen med samma metod
- utan veta att det finns konstruktivare vägar att ta än våld, hat och elakheter

att vända en nackdel till en fördel
- och veta att livet beror på hur jag agerar, jag är inte fatalist

att se det stora i det lilla
- och se omvärlden med öppna ögon

att vårda det jag har
- och känna med öppet hjärta

att hellre fly än illa fäkta
- och vika undan för dumhet, girighet, elakhet, rädsla

att vila i tanken på detta enkla; att ett rent samvete är bästa huvudkudden

att försöka älska med de medel jag har och den kärlek jag förmår och fortsätta hoppas

att fortsätta motarbeta den cynism som är så lätt att odla i underläge

att lägga ner pretentionen på att vara mer än människa och försöka visa sårbarhet,
trots blottad hals 
trots risken för att bli utnyttjad
trots risken att bli förhärdad

För att
jag tror på människan
jag tror på godhet
jag tror på kärlek och på att den finns där jag minst förväntar mig den

Jag föraktar rädsla och feghet, eftersom de genererar låsta positioner och polarisering
Jag undviker ilska riktad mot generaliserade mål, eftersom de gynnar ett osynligt mål
Jag vill slippa hat, hot och personattacker, och sänker mig inte till en nivå jag föraktar
Jag litar på mitt omdöme och förlåter mig när jag tagit fel väg
Jag sonderar och går vidare med en erfarenhet rikare

Vissa plattityder går an, som:
Framtiden får utvisa - för vissa saker rår man inte över
Naturen läker - alltid
Tiden tar ut sin rätt - i ett långt perspektiv, ja

Medan andra inte gör det, som
Allt har en mening - för så är det inte.
Ta dig samman - varför inte ge mig tid att sörja istället?
Var stark - för vem, och vad är att vara stark?
Det kommer en morgondag - och nutiden då? lita inte på att allt ordnar sig per automatik


ATT SORG INTE GÅR ÖVER UTAN MÅSTE KANALISERAS
att sörja innebär att bära något tungt, för alltid. 
Livet handlar om vilken teknik du använder för att bära upp tyngden

Credo:
Jag vägrar att bli cyniker.
Jag vågar leva.
Jag älskar jorden under mina fötter, blodet i mina ådror och skulle hellre gå under än vika mig för något jag föraktar eller inte tror på.

för min Tro är stark.
på ödmjukhet
på villkorslös hjälpsamhet
på reciprocitet
på behovet av närhet och kroppskontakt

Jag är stolt över att livet har lärt mig vikten av
moderlighet
ansvarstagande
konsekvensanalytiskt agerande
katastroftänk
och att läsa mellan raderna.


8 simple words to say (and not say) when someone you love is grieving

torsdag 17 december 2015

en ny människa

Våld är ett språk man lär sig tala.
Vi väljer om vi vill förstå, dechiffrera språket och använda det
- kanske för att motverka att innehållet sprids.
Eller så tar vi den enkla vägen och svarar med samma ord.
Våld föder våld. Den enkla sanningen är den svåraste att lära.
Varför?

Du bär det yttersta ansvaret för hur Du skapar Din omvärld och vem Du vill vara.
Du väljer, ingen annan.

[Kolonial]makten är inget tänkande väsen, det är inget annat än renodlat våld och kommer enbart att vika sig för ett ännu starkare våld.
Frantz Fanon 


Om våld -  Göran Hugo Ohlssons arkivsök för DOX kan ses på SVTPlay tom 30/12



måndag 14 december 2015

one down


Här ligger hon, mitt gamla vackra äppelträd. Hon får symbolisera allt som ligger, alla som behöver tröst, som kan behöva mer än en vinsch för att räta på sig.

Stormar, infall, mode, trender. Måsten och krav. Naturen fortsätter oförtrutet i något som för en utomstående kan verka vara en seg motvind. Tallen räcker långa fingrar åt Gud och Allah. Björken sänker graciöst sin garde. Äpplet har åldrats och återgår i Nirvana.

Jag vill ge naturen en eloge för att hon struntar i politik och en kram för att hon står pall.
Tack. 

fredag 11 december 2015

Det är natt och folk går över en å

"Så är det natt och folk går över en å, fast det är egentligen förbjudet-
Och det är en konstig å, ty den skiljer en värld från en annan.
På ena stranden: bakom järnridån. På andra stranden: framför.
Ack vore det ändå en ridå som på teatern.
Men detta är inte teater. Det är verklighet.
Och i verkligheten skrämmer människor andra människor på flykt.
Och de skrämda kommer hit, över åar, över berg, genom regn, genom natt.
De skrämda flyr från skräck till vanmakt
De har inga namn. Vi kallar dem flyktingar.
De har inget yrke. De är flyktingar.
De har inget hem. De har läger.
De saknar allt- utom tid.
De är inte ovälkomna- men heller inte välkomna.
De är inte gäster- men heller inte främlingar.
De är flyktingar. Så heter deras folk, deras ras, deras yrke.
Förstod vi deras språk skulle vi höra de säga:
Ge oss en fast punkt på jorden- och vi ska få den att blomma.
En flod har sin bädd, ett träd sin skog och en myra sin stack.
Men vårt folk som kallas flyktingar har inte en handfull jord
om vilken vi kan säga: Den är vår.
Så ge oss en handfull jord och ge oss en fast punkt
och ge oss ett annat namn. Namnet: Människa."

Stig Dagerman (1923- 1954)

måndag 7 december 2015

GORM!



det är en lugnare dag idag, jag kan faktiskt känna en slags tillfredsskap, om det finns ett sådant ord. Bryr mig verkligen inte, det finns andra saker att anlägga ansiktsveck för. Mina tankebanor har dock på senaste tiden tenderat att luta sig mot sentimentalitet och negativitet, sådant som jag tidigare brukade avfärda som tidsödande och okreativt tjafs, men när man väl har hamnat i backspin är det svårt att stanna rörelsen och vända den rätt. Bromsen har liksom rostat fast men jag testar den emellanåt.

Det finns litet gott i situationen också. Så länge vi har el och kan få vatten ur brunnen och har råd att driva bilen kan vi göra betalningar och bankärenden hemma hos vänner och på arbetsplatsen. Träffas. Umgås.

Teleavbrottet har gjort att jag har vandrat runt hos grannarna och diskuterat problematiken. Farhågorna - att den planerade fiberkabeln i närheten kommer att medföra att Telia släcker ner sitt nät här- besannades av IT-chefen under veckans landsbygdsråd. Detta skulle innebära att vi i bästa fall skulle ha ett telenät om 5 år, till en självkostnad av 30.000 med samma prestanda som idag. Kommunen har ingen handlingsplan, det finns ingen garanti.

Telia kommer inte att titta på kabelbrottet förrän den 17 december (jag anmälde den 1/12) en nonchalans som i mina öron låter som om det finns en överhängande risk för att man kommer att strunta i att reparera luftkabeln över huvud taget. Detta drabbar oss som redan saknar mobiltäckning. Ja du hör... jag sänker mig hela tiden. Tankar på framtiden, jag lägger ansvaret på mig själv när det borde finnas fler människor som är intresserade av att hjälpa till. Som sitter i samma båt. Grannarna är inga storföretagare, inga förmögna personer, inga unga snobbar i finansbranschen eller gamla rävar inom politiken med brett kontaktnät. Men de flesta har bott här i 20 år och betalat skatt och räkningar. Ska de nu inte få något tillbaka av sina insatser? Är det inte kommunens förbannade plikt att ta hand om oss? Är det inte Telias plikt att förse sina kunder med den produkt vi har tecknat kontrakt för? Ingen tycks bry sig. Alla skakar uppgivet på huvudet och säger att: det är bedrövligt, så kan det inte fungera. Något måste man kunna göra. Någon måste göra. Och jag är så trött, så fruktansvärt trött.

Men idag är det lugnt. Tvättmaskinen surrar i lillstugan, det är rent och fint, jag har sytt köksgardin och skafferiförhänge, lussebullar och lammgryta ligger i frysen. Saker som påminner om vad man hinner göra mellan ström- och telekabelbrott.

I veckan ska jag arbeta, träffa gamla och alldeles nya vänner för glögg och förtroliga samtal, och på väggen hänger en ny tavla och en till är på väg. Jag har laddat upp laptopen med en rad intressanta artiklar som jag hade tänkt läsa idag och gammelradion går på batteri. Jag är motiverad, det finns ett liv utanför internet. 

lördag 28 november 2015

så blött


det är lördag och jag har sovit länge, tänt en brasa och satt på överraskningsmusik från en väns playlist. Veckan har varit grå, med sina promenader och praktiskt hemarbete. Harar, massor av rådjur, korp och en och annan gärdsmyg. Hönskok, vedintag, städning, simning, läsning av artiklar följda av förfärade utrop. Det mest upplyftande var väl att känna igen platsen från ett foto taget av en fotografvän, sådant gillar jag, och så frågesporter.

Fy fan va trist. Ska man vänja sig vid detta nu?

För inte så längesedan raljerade jag om hur litet tristess det fanns i mitt liv, men nu verkar sanningen ha kommit ikapp mig. Jag har lyft locket på Pandoras ask, börjat längta.
Faarligt, som Kamaji skulle ha sagt.


The Preatures - Two Tone Melody

torsdag 26 november 2015

så trött

pigga töser


jag är så fruktansvärt trött.

Två dagar räcker för att jag måste stänga dörren om torsdagen och plocka fram näsduken. Två personer kort på kontoret, tidsbrist och underliga prioriteringar. Dag 1. Dödsbo på 5 våningar utan hiss. Trappor, jag räknade ut 3500 steg under tyngden av böcker, möbler och husgeråd. Det känns i mer än vaderna. Dag 2. Koncentration inför värderingar, värdeföremål, diamanter, husgeråd, konst, möbler, förfalskningar. En kollega är ledsen. Det ringer på dörren, telefonen. Olika önskemål, olika situationer. Omställningar, inget går på rutin, allt beror på den. Det är som vid ett akutintag. Datorer, koder, system. Tillit.

Kaffe och lunch på löpande fot. Jag berättade för kollegorna. Om livet. Varje tanke som går åt fel håll drar ner, ökar tyngden bakom ögonlocken. Vill inte bli påmind.

Hemresan, i mörkret. Vägarna är slitna. Utan vita kantmarkeringar blir underkyld regndimma en livsfara. Ständigt på spänn. 10 timmar. Hemma, tösens ridning hade uteblivit av vädret. Brasan sprakar och hon har tagit in ved. Den enda människa som gör livet värt att leva.

Tog en TO från matlagning igår, och bjöd in oss på Quizkväll i Röstånga, den sista i värdarnas regi. Trevligt, stämningen stiger i takt med de sjunkande nivåerna i vinglasen. Mat. Skratt och musik. Energi.

Idag har jag ledigt och ingen att förklara mig för. Inget att klaga över. För om man jämför så är detta kanske ett lyxproblem. Man måste alltid jämföra. Svarade på mail, kände en anklagande ton. Vad är vänskap.
Att orka. Livet.

Måste stålsätta mig.

UNT.se  - Våld mot kvinnor handlar om makt

Gillian Welch - Dark turn of Mind

söndag 22 november 2015

exsqueeze me

För att undvika missförstånd:

1. Tag inte med väska på bio
2. Bär inte huvudbonad
3. Fäll ner huvan på jackan
4. Raka dig
5. Sluta se skum ut
6. och för Guds skull; Anmäl ditt Facebookkonto hos polisen!


No Man's Land - Down By The Riverside

lördag 21 november 2015

Utanförskap

Att döda andra kräver inte mycket eftertanke, men att ta andras liv i en självmordsattack kräver ett helt liv präglat av självförakt och ett behov av mening. Vem du är avgörs av din omgivning, du är ingen ö. En extremist uppstår inte i vacuum.

Utanförskap. Smaka på ordet, känn efter. Känner du aromen av kaffe, cigarr och olja och svetttstanken av dödsångest? Ser du taggtrådarna, vattenbristen, torkan, bristen på utbildning? Bra, för då kanske vi kan diskutera samtidshistoria, du och jag. Vår gemensamma världshistoria. Vi skulle kunna tala om värden som gått ur tiden med det populärpolitiska bakvattnet. Om liberalism. Om rättigheter och skyldigheter, om ansvar och etik. Om religion och ideologi. Om humanism.

Vi har alla ett gemensamt intresse av att sluta upp att heroisera och demonisera terrorism. Globalisering. Hur illa vi kan tycka om varandra, så sitter vi i samma båt. Vi hör ihop, och måste samarbeta, nu mer än någonsin. Att föra krig mot en idé är en dum sak, ännu värre är det att föra krig mot en vansinnig idé. Så sluta hetsa för din Guds skull, sluta skyll ifrån dig på abstrakta saker som religion och inse att du är personligt involverad. Du är inblandad och medskyldig. I bilens drivmedel, ditt morgonkaffe, dina smycken och den livsstil du för finner du korn av terrorismens ursprung, längre än så behöver du inte leta. Är du beredd att offra allt det du har för fred? kan du tänka dig att kapa litet av din vardag? skänker du bort smulor, avlagda strumpor? är du nöjd.

I gemenskap och inkludering, kultur och socialt engagemang går det inte att investera pengar. Kultur är dyrt. Pengar styr världen och värde likställs med ekonomi. Om vi ville bli av med ISIS skulle vi enkelt kunna strypa de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att upprätthålla en maktstruktur, men vill vi det? Krig är lukrativt, orättvisa, segregation och klasser behövs för att definiera strukturer. Varför pratar vi inte längre om Boko Haram?

Det är inte svårt att se mönster, det enda som krävs är öppna ögon och självkritik. Men sådant verkar hopplöst omodernt och jobbigt. Mycket lättare att låta bli att fundera och låta nästa generation ta skiten. Lösningen ligger i gemensamt ansvar. Ibland undrar jag om det finns något värt att kalla diplomati längre.



Varför blir man muslimsk extremist? en pakistansk studie

torsdag 19 november 2015

core



Terror är som en sjukdom
det enda man kan göra är att bota sig från rädsla
och se till att inte smitta andra


måndag 16 november 2015

Frihet, jämlikhet och rättvisa



Det brinner, världen står i lågor. Det finns så många aspekter av attentaten som måste tas in, men människor känner att de måste ta parti och vi sätter upp skygglappar istället för glasögon. Terrorattacker skapar osynliga gränser, sätter upp höga murar, och plötsligt flaggar vi för nationer vi annars aldrig skulle ägna en tanke. Nationella gränser, religiösa gränser, tankerum, åtskillnad. Allt följer samma hemska logik, vikten av att välja sida. Någon sätter upp murar, vi följer blint med in och utgår från en ryggmärgsreflex som är inställd på höger - vänster - vi - dem - rätt - fel. Hämnd.

Jag förlorade en vän på fejan igår, hen orkade inte läsa mellan raderna hos inläggen bland mina vänner. Många bekanta saknar förmåga att förstå det de läser, utan skummar och väljer att utgå från rubrikerna, och med ledning av den där ryggmärgsreflexen färgas det lästa av fördomar. Det är synd, vi fungerar kanske så under stress. Känslorna tar överhand.

Jag tog själv bort en bekant igår, en vän som jag ansåg förväxlat vänskap med makt och som missbrukat det gemensamma utrymme vi kallar internet genom att förtrycka. Ibland medför människor inget annat än sorger och en förlust behöver inte vara tung. Men ändå. Det gemensamma utrymme vi har bör värnas om, om vi inte läser in varandra som individer med olika åsikter, hur kan vi då få möjlighet att utvecklas eller förstå varandra? Det är genom möten vi utvecklas, det har därför varit viktigt för mig att ha vänner från olika "läger" och värna om dem som vågar stå för sin åsikt utan att se mig personligen utsatt. Det är dock viktigt att förstå att med internet följer en stor portion respekt, ansvar och skyldighet. Inte bara rättigheter. Om vi inte släpper in oliktänkare och låter dem tala ut, hur ska vi då kunna förstå deras motiv? Å andra sidan, om vi tror att världen är svart och vit, och att livet är lika enkelt som en fotbollsmatch, är vi då inte väldigt lika de enögda krafter vi säger oss vilja bekämpa? Med respekt, tolerans och vänlighet kommer man långt, dock kräver den insikten ett visst mått av intelligens och vilja. Och tyvärr utnyttjar inte alla den.

Jag vet att det är svårt att ta in alla aspekter av livet och att vi därför måste lämna över ansvar till människor vi väljer att lita på. För allt handlar om tillit. För en del av oss är principer viktigare än förståelse. För en del människor är strikta regler och raka besked och knivskarpa gränser sköna kuddar att vila på. För mellan att tänka fritt och slippa ta ansvar är valet ofta enkelt. Kuddar är bekväma, det är knappast en tagelskjorta... fast vem har sagt att vi måste välja? Och måste vi tolerera hämnd, när vi lika gärna kunde diskutera frihet, jämlikhet och rättvisa?


Robert Fisk:






lördag 14 november 2015

pⒶris

mina tankar går till Paris och till alla de människor som nu befinner sig i undantagstillstånd. Allt annat känns oviktigt.


"I was really struck that half the suicide attacks were secular. I began to look at the patterns and I noticed that they were tightly clustered, both in where they occurred and the timing, and that 95 percent of the suicide attacks were in response to a military occupation."
Myth Busting: Robert Pape on ISIS, suicide terrorism, and U.S foreign policy

onsdag 11 november 2015

Gemüt

en guldMacka
det händer litet saker i livet just nu, jag trivs verkligen med arbetsplatsen och tycker väldigt mycket om mina arbetskamrater. De månar om. Vi pratar strunt emellanåt och bromsar upp arbetet med en kopp java eller två (eller tre) vid den nya, flotta, leasade kaffeautomaten i köket. Trivsel, sådant som är så himla viktigt i livet.
Chefen har gjort en f.d. fabrikslokal till en vacker arbetsplats och jag delar ett rymligt rum med stora fönster ut mot trafiken på Stockholmsvägen med en kollega. Det känns som N.Y fast på bottenplan, faktiskt den finaste arbetsplats jag någonsin har haft. Tänka sig, fönster och dagsljus! Branschen brukar annars hålla till på källarlokaler och i gamla garage och säkerheten brukar ställa till det där med trivseln annars. Vi sysslar visserligen med mycket skräp också och ibland undrar man om det kan bära sig, men sådant kan jag strunta i en stund till. Än så länge är jag vikarie och har faktiskt inte ens fått kontraktet på papper än. Chefen är vimsig, har alldeles för mycket att göra och de övriga (en person till egentligen) får arbeta extra de dagar jag inte är på plats. Men jag ska strunta i det med. M, som jag lärde känna på förra arbetsplatsen och som rekryterade mig (jo, jag är headhuntad, låter inte det flådigt?) säger att jag arbetar in det som andra gör på en vecka, på två dagar. Och idag tog jag hand om en tysk kund. Alla är jättenöjda. Jag ska nu vara nöjd jag med och sluta oroa mig.

I helgen var jag på föreläsning om Kinas Kvinnor på Dunkers med S som kommit ner från Storstaden, och GUD vad jag har saknat ett begåvat samtal. Jag måste försöka ta mig på fler öppna föreläsningar, sådant kan jag leva för. På kvällen gick vi på lokal i grannbyn, jag hade förbeställt biljetter för konserten men vi kom dit på tok för tidigt. Tack vare att några bord var avbokade kunde vi äta gott innan, det var väl en smula dyrt men stämningen var go och flera vänner satt omkring och åt, så vi tog chansen och slapp på så vis köra rundor. Massor av gamla bekanta sedan gymnasiet var där, jag träffade en av mina gamla klasskompisar som visade sig bo i närheten, och det blev ett varmt återseende. Tösen bekantade sig med sonen och de båda bytte gemensamma intressen - musik och konst - och det märktes att hon trivdes i minglet. Under konserterna kunde vi sitta kvar vid bordet och T skissade då av musikerna. En kom fram efteråt och frågade om han fick fotografera av bilderna på sig, de båda snackade ett tag och så fick hon hans autograf.

Vänner, kramar, småsnack, en och annan klapp på ryggen, blickar av förståelse, värme. Hela kvällen var varm och trevlig och gemytet motade framgångsrikt bort gamla skavsår. Mer sådant.

en av mina äldsta vänner

söndag 8 november 2015

Fars Dag


pappa, jag saknar dig varje dag och undrar hur vi hade haft det tillsammans om vi fick chansen att lära känna varandra som åldrande individer. Du hade varit mitt kompromisslösa stöd de gånger jag har blivit lurad, slagen, förödmjukad och utnyttjad och jag hade förstått och stött din ordlösa vädjan att få vara själv, fri och obunden. Vi hade kunnat vandra på skogsstigarna tillsammans och där hade du lärt mig allt om flora och fauna. Vi hade varit reskamrater på alla de kulturresor vi pratat om, du hade lyssnat på mina tirader om dynastier och feministiska teorier och du hade varit så stolt över det enda jag kan. Aldrig någonsin hade du sagt att jag använder för många ord eller att jag tänker för mycket.

Om våren skulle vi hoppa på stenarna på Stensån igen och skratta oss dubbelvikta åt den av oss som först plumsade i. Vi hade tipsat varandra om favoritböcker och gungat sida vid sida i två randiga hängmattor under äppelträdet och kastat macka i sjön om sommaren. På hösten och vintern hade vi dragit oss undan i den lilla jaktstugan i Stavershult, där vi hade experimenterat på den rödglödgade vedkaminen och hoppats att ingen kom på besök.

Nu fick vi aldrig den chansen, men vi ses i Nangijala, Pappa. Där ska vi sitta på en brygga under de bommande körsbärsträden och doppa fötterna i den ljumma sjön, dricka vin och pokulera in absurdum. Vi ska läsa, binda fluga, hoppa sten och spana jaktfalk och segla in i evigheten för fyllda, röda segel.

Jag glömmer dig aldrig

onsdag 4 november 2015

mannen som räddade världen

i brand
jag hann se den, filmen om världens minst namnkunnige man som vi alla har våra liv att tacka. Jo, det låter fantastiskt men saken är den, att utan Stanislav Petrovs kritiska omdöme och kärlek till hustrun hade det tredje världskriget varit ett faktum 1983. Tänk på, att några sekunder kan innebära skillnad på liv och död.

Hemma igen efter en tuff dag på jobbet, trött och nöjd. Dopamin i lagom doser gör mig lycklig och kär igen, i livet, universum och allting.

Charles Trenet - La Mer
Edit Piaf - Je ne Regrette Rien

lördag 31 oktober 2015

infinity

Yayoi Kusama
Gleaming Lights of the Souls

så var höstlovet över. Vi har haft det skönt, tösen och jag. Igår åkte vi till Louisiana och upplevde Kusama och Freud, två ikoner inom konsten och två stora favoriter. Vi har hälsat på vänner och varit hemma och tecknat, gjort musik och lyssnat på massor av ny. Just nu sitter jag ensam hemma och läser i de gamla brev som jag hittade bland mina gamla strumpbyxor idag när jag letade efter saker till tösens zombieutstyrsel. Tänk bara att de finns kvar! efter allt mina hem har varit med om...

Sugs in i stämningar, läser och lyssnar på musik. Snart dags att hämta sötnöten, men först en låt till. Tänk vad mycket jag har fått se ändå, så mycket kärlek jag har fått och så mycket det finns kvar att ge. Jag har ofta vänt blad i livet. Ibland, när de där bladen bläddrar tillbaka, kan man finna att orden faktiskt inte har åldrats ett enda grand. Ord med lyskraft är som energi, de strålar tillbaka till dig som om tiden stått stilla. Och jag minns.
Allt.

Bill Withers - Ain't No Sunshine

lördag 24 oktober 2015

rebel rebel


i bilen hem från köparenan lyssnade vi på musik och pratade om nära och mer avlägsna planer, och kom in på rymningar. Om jag hade rymt. Ja. Visst hade jag det, har jag inte berättat det? Näää.

Jo, serru, jag som var en snäll flicka och aldrig vågade sätta mig upp mot mammas humör eller äventyra hennes tålamod tog beslutet att följa med på en bilresa med vänner till Göteborg för att titta på U2. Mina idoler. The Unforgettable Fire Tour på Scandinavium. Året var 1985 och det var januari och vi var sex personer som skulle få kvarta hos bästisens storebror i Majorna. Inget kunde stoppa mig, jag var för sjutton arton. Myndig.

Morsan (så kallar jag henne i protest, hon avskydde det) tvärvägrade och hävdade att jag inte fick, varför spelade ingen roll. Så jag beslutade mig för att packa natten innan, den lilla väskan bar jag ner i källaren som ligger i anslutning till köksdörren, ställde klockan och inväntade sömnen- tror inte den blev så djup. På morgonen gick jag ner från mitt vindsrum och aktade mig för att låta ektrappan ner till nedre plan knarra sådär som trappan alltid gjorde. Genom att hänga på räcket gick det att gå på den lilla upphöjda kanten, där trät var så kompakt att det inte gav ljud från sig. Det var flera års vana som låg bakom, flera års smygtitt och smyglyssningar på förbjudna TV-program. Nere, äntligen. Då hördes hennes sovrumsdörr. Fan fan fan. Skyndande ner för källartrappan och där nere stod jag och tryckte under den evighet som morsan tog på sig inne i köket. Bara fem meter från mig. Känslan av triumf blandade sig med rädsla. Bara inte hjärtslagen hörs upp. Bara jag inte svimmar. Här nere började jag bli rädd för andra saker med, som att mina vänner skulle köra ifrån mig. Fan fan fan. Jag beslutade mig för att smyga upp och ta mg ut, så snart jag hörde en bil närma sig. Jag måste ta den chansen.

Jag hade tur, tog mig ut i snön, satte på mig jackan i språngmaschen på uppfarten och klev in i den vita Volvo 244:an som stod och väntade. Räddad. Musik och vänner. Nu skulle mitt liv börja.

Efter den resan hände mycket med livet. Jag vågade mer, gjorde tågluffar ensam, ibland utan att låta någon veta var jag var. Friheten i att vara osynlig, kunna röra mig utan att meddela vart, utan strypkoppel, har jag tagit med mig än idag. Och jag bannar samtiden som sätter stopp för kvinnors möjligheter att röra sig fritt utan rädsla. Jag bannar dig som säger att jag ska vara rädd, försiktig och hålla mig vid ljuset. Det ger jag blanka fan i, för jag trivs i mörkret och jag tänker inte offra min frihet för att andra säger så. Och vad rebell angår så vet min dotter att det är en sak som tillhör tonåren och som aldrig någonsin skall kännas kymigt. Att vara upprorisk är en del av vår utveckling, för i värsta fall kan vi i avsaknad av den fasen fastna där för resten av våra liv...

Min dotter skriver nu på en parallell version av min berättelse, hon lägger större fokus på relationerna mellan mig och mamma och på den invecklade kärlekshistorien som naturligtvis också fanns med i bakgrunden. Kanske jag drar den en annan gång, men be mig inte, för då skiter jag bara i det.

Sex Pistols - Pretty Vacant
U2 - Pride
Setlist 26/1 1985 

fredag 23 oktober 2015

Terror



om media tog större ansvar för vilken skit de sprider, hur de formulerar sig och vilken vinkel de tar skulle ensamma våldsverkare med extrema åsikter inte få luft under vingarna. Det är i mitten dyngan skits ut, vaniljsvensken och grannen med den välklippta gräsmattan sitter hemma och gjuter bensin på lågorna genom att sprida förstockade åsikter om en fiktiv nation och fabulerad tillhörighet. Genom att sprida rädsla och påstå vanstyre och falskspel skapas syre för ensamma galenpannor. Utan denna trojka hade hatet som pyr inte fattat eld.

Svensson skiter
Media sprider dyngan
Galenpannan äter skiten och dör sin hjältedöd

tisdag 20 oktober 2015

slit å släng

eremit

men idag är jag finito. Herregud vad jag är trött. Företagets policy som går ut på att ta hand om hela hem betalar sig inte alla gånger. Idag har vi, 4/6 av personalstyrkan, varit i ett dödsbo utanför Helsingborg och rensat innan näste ägare flyttar in. Två dagar har vi på oss att sondera, fundera och plocka ut, markera och packa det som går att sälja och sen ta hand om det övriga. Allt källsorteras och det är bråttom. En macka och ett glas vatten på gående fot, sedan ta itu med garaget och vinden. Fina kläder, sänglinnen, köksgeråd, böcker, CD-skivor, sängar, rubbet kastas på tippen. Av tidsbrist. Det är för jävligt.

Åtta timmars slit för att slänga sådant som folk behöver, och sälja sådant de inte behöver, känns i ryggen men mest i själen. I morgon är en ny dag.

måndag 19 oktober 2015

finito


Tänk om det ändå vore så väl... 
just nu är jag så trött på debatter och debacle och nu vill jag bara vara i hatten
imorron är det slut med friheten.
Tjoflöjt!

lördag 17 oktober 2015

Villagers

kaffet är svart och hett, elden sprakar från vedspisen, spinnande musik och katt intill. Bilen är servad och har fått nya vinterdäck, bara besiktningen kvar nu. Hoppas att de har överseende med reservtanklocket som jag fick skaffa efter slangningen häromveckan. Jäkla ungar... jäkla E-moppar.

Ute i Ljungbyhed har gator och torg fått nytt liv, flyktingarna ser till att fylla den annars så öde byn. Byborna är nyfikna, en del tar med sig kameror och bevakar varje steg, som de sen lägger ut på sina sociala nätverk. Andra är hjälpsamma och några har fått arbete i förläggningen. Jag känner hopp. Nyfikenhet är bra.

Att bli förstådd är en fin sak. Jag fick ett nytt ljudspår av G igår, som jag har lyssnat på, på repeat.


Villagers - Courage
Everything I Am Is Yours

torsdag 15 oktober 2015

nuffror


att försova sig har sina fördelar, en är att man är utsövd. Som väl är har skolan infört en bullpåse för ett självkostnadspris av 10 SEK/st. Den har räddat tösen många gånger under långa förmiddagspass. Vi stiger upp tidigast av alla och tar frukost 6.30, så att vänta till lunch kl 12.30 är en mara, särskilt när arbetspassen är så långa som 100 minuter, med korta raster mellan. Jo, idag finns det tydligen inte något som säger att 40 minuter är legio lektionspass längre, dubbelpass innebär idag 80 minuter utan rast och vissa dagar har klassen inte mer än två femminuters raster, totalt. Det är mycket siffror. Mycket nuffror som ska klämmas in i en arbetsdag. Vad jag inte förstår är att sifferkunniga inte kan se till att siffrorna har bärighet i verkligheten... livet är inte förutsägbart alltid, men att planera en skoldag kräver knappast nobels pris i ekonomi.

Angus Deaton heter årets nobelpristagare i ekonomi. Priset är diskutabelt i sig, som "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne", men eftersom tiderna förändras och ekonomi påverkar oss vare sig vi önskar det eller ej, så är detta ett pris att verkligen hålla ögonen på. Vart blåser vindarna. Vad vill man ha sagt, finns motmedel och är vetenskapen absolut? Nationalekonomi är en lurig sak.

Professor Deaton fick priset för sin "analys av konsumtion, fattigdom och välfärd", vilket känns som en bra start. Nu ska vi se om fattigdomsanalysen är ett sätt att kritisera ekonomin inifrån, eller om det är en andra-världen-diskussion, som skulle förskjuta problemet åt något annat håll... men det visar sig snart att det är ett nödrop. Vad händer om världens likvida tillgångar plötsligt förskjuts åt ett distinkt håll? kommer de som nu har blivit stenrika kunna uppbära världens behov av konsumtion - du vet, det där hjulet som ska rulla för att ekonomi skall kunna legitimeras som var mans behov och egendom. Konsumtionen varierar nämligen mindre än inkomsten.

No shit, Sherlock!

Nu står en prisad man och säger att Keynes recept var ett sockerpiller! haha... ja, om man verkligen har upplevt fattigdom så låter det inte som en paradox. När gubbar förstår att ekonomi, som avser allas bästa, borde grundkollas på gräsrotsplats och sociologiskt, är det kokta fläsket stekt. Nu när vi står inför faktum och det faktiskt är försent att ändra på systemet, vore det förmätet om ingen drog i nödbromsen, åtminstone på pappret... Nej, jag säger som så många goa gûbbar gjort tidigare: Jag är glad att jag är fri från skuldbördan. Verkligen. Glad.


Blå Tåget - I miljonärskvarteren med min absoluta favorit CJDG <3

Global Infantilists - Still Waters med Mare Kandre


onsdag 14 oktober 2015

Tabula rasa


i dagens tankar för dagen berättar Annika Borg genom Rickie Lee Jones om hur det är att leva ett liv utan rutiner. Det som romantiskt kan upplevas som frihet kan även handla om ett existentiellt dilemma. Du väljer oftast inte tillfällena när rutinerna försvinner. Plötsligt kan du stå där, utan hem eller tillhörighet, och från den stunden blir du tvungen att omdefiniera tillvaron, minut efter minut. Du tvingas bli opportunist, ta dagen som den kommer. Utan rutiner har tillvaron inga ramar, inget skelett.


Att leva utan rutiner kan vara ett val - det handlar till viss del om personlighet, du går mot strömmen för att du inte känner att du passar in -  men det handlar även om yttre omständigheter, som då något i livet förändras på ett sätt som inte går att förutse. När livet plötsligt tar en ny vändning av smärtsamma skeenden. Du blir av med ett jobb, kanske närrelationen havererar, eller om staden du bor i, bussen du sitter på, eller ditt hem blir utsatt för ett attentat. Tillfällena då livet tar extremt tvära kast, och tillvaron rämnar är oförutsägbara och kan hända vem som helst, när som helst, och var som helst. I båda fallen måste du omdefiniera din verklighet och relatera till en ny omvärld. I bästa fall möts du av förståelse.

Dom har rutiner, medan jag måste skapa min känsla av vad som är jag själv. Varje dag


Att omskapa sig själv varje dag, definiera sig i omvärlden, ständigt omvärdera sig, passa in, väga och känna in blir lätt en ensam process, eftersom det är svårt att definiera det osynliga och göra sig förstådd. Vi har alla olika förutsättningar och helt personliga bagage, så hur ska vi då någonsin orka förstå... och jag tackar Annika Borg och Rickie Lee Jones som låter mig förstå att detta faktiskt tillhör mångas vardag. Det är en tröst att veta att fler upplever livet som om varje dag är en kamp för överlevnad. Ett evigt tabula rasa. Har du inga rutiner blir det så, man strävar efter att återfinna sig själv. Varje dag.

Vi som inte passar in i givna mallar, där livet stannat upp av oförutsedda händelser, försöker återskapa oss en känsla av vem vi är eftersom tillvaron har rämnat. Paniken du upplevde i terrorögonblicket återupplevs. Varje dag.


You never know when you're making a memory.


måndag 12 oktober 2015

Den sårade divan

det har varit en omtumlande helg med många intryck och nu har jag väldigt mycket att smälta.

Det är ännu några dagar kvar innan jobballvaret startar, vilket känns som ett halvfullt glas. Mycket att tänka på där med, inte minst sedan jag fick det där varnande telefonsamtalet från en gammal kollega. Nåja, jag ska inte måla fan på väggen, nu har jag garderat mig och tagit kontakt med facket åtminstone, så slipper jag stå ensam igen.
Min gamla chef som nu basar för spritmuseum i Storstaden brukade säga att auktionsbranschen är som en bok av Charles Dickens. Väldigt träffande, på många plan.

Ikväll har jag ett möte i närkommunen, jag har valts ut att representera närområdet i ett nystartat Landsbygdsråd som jag inte lyckades nästla mig ur, och ett viktigt föräldramöte vid skolan strax innan, plus måndagssimningen med T och Å. Men först ska jag värma upp torpet och läsa några kapitel ur Den sårade divan, innan jag tar på mig jackan och kliver ut i naturen. Vem har tid att arbeta?


Balthazar - Bunker

söndag 11 oktober 2015

ord utan innehåll

Min vän som är skådespelare använder sig själv och kroppen som redskap, vilket för med sig att vi ser på kroppen med väldigt olika ögon. När vi träffas, vilket vi gör med jämna mellanrum, pratar vi intressen och djuplodar psykologi, rättssociologi, humanism, sex, politik och trams om vartannat. Han är Eckhart Tolle och Mark Manson medan jag är Erasmus, Montaigne och Kierkegaard. New Age kontra existensfilosofi. Det är högt i tak, vi har inte alltid samma åsikt men är överens om grundläggande tankar och vi ger varandra så mycket förståelse och cred genom att prata igenom allt, grundligt. Herregud vad vi kan prata... eller rättare sagt, han underhåller och jag tolkar och fyller i och ställer frågor. Vi gör det vi är bäst på, helt enkelt. Motsatserna bygger vår vänskap, vi kompletterar varandra.

T älskar att lyssna och fyller ofta på och ändrar på samtalsriktningen. Hon är en mycket klok person och jag märker hur hon har mognat i sina resonemang, så i fredags blev det även mycket spånande kring gruppdynamik och mobbning. T skriver en bok om en rockgrupp nu, och arbetar hårt med att få personerna trovärdiga genom att ge dem ett komplext psyke och invecklade bakgrunder. Hon skriver dessutom allt på engelska och har verkligen lyckats med att få till ett trovärdigt språk, särskilt i dialogerna, jag är lika förstummad varje gång hon läser upp ett nytt kapitel för mig. Hon har en fantastisk kapacitet att väva in fiktion och självupplevt och har övat på det sedan hon knäckte läskoden för elva år sedan. Tre år gammal skrev hon sin första serie.

Vi kom i säng efter att ha påmint varandra under några timmar... han hade ett uppdrag på lördagen och jag skulle ju på Forsbergmöte och konsert inne i Helsingborg, men hur det nu än blev så fortsatte samtalen och de vansinniga skratten till halv fyra, så jag glömde mötet.

Under lördagen fortsatte samtalen och kikskratten, och jag var väl inte den bästa värdinnan som fick ge gästen en flyhänt macka innan avfärd kl halv tre. Då hade vi iofs satt i oss en stadig frulle och resterna av äppelpajen, han klarar sig kanske... Innan han for kunde jag stryka ett streck och lägga till en ny rad på lappen på kylskåpsdörren, denna gången lånade han "Flugfällan". Perfekt. Ser redan fram emot nästa session.

Så fortsatte lördagen med musik och samtal, litet middag och proviantering. T skulle vara ensam hemma, alla hennes vänner är på konfirmationsläger (Jag har närt en stolt fritänkare vid min barm). så vi bunkrade upp med snacks och B&J från Ica Röstånga och när klockan blev sex femton hade laddningen på mobiltelefonen nått upp till 46% och jag kunde ge mig av. Kram och puss. Gå nu då, mamma.


 En helt ny värld öppnar sig när man kliver in på konsert. Stämningen är förväntansfull och man går till baren, tar en öl, ställer sig på en plats med bra översikt. Jag gillar att gå ensam på konsert, ta in atmosfären och smyglyssna på vad folk berättar. Fick litet skön bakgrundsinfo Christian Vanders privatliv på kalmaitiska innan förbandet klev upp på scen.

Mats/Morgan golvade mig från första stund med sin täta, suggestiva atmosfäriska filmmusik. Känslan av musikalisk anarki fyllde rummet, nu tar vi över det är bara att hänga med eller kliva av. Hela känslospektrat gicks igenom - humor, vrede, glädje. Det var skälmskt och lurigt och hela tiden gavs musikaliska ironier, man lekte med allt. Otroligt skickligt percussion- och keybordspel av två samspelta individer som lät som... jag har aldrig varit med om maken, och kommer nog inte göra det igen... musik som denna kräver verkligen livescenen.

Så kom Magma in på scen, en man kort... Tivoli var fyllt till bredden och de togs emot med ett öronbedövande jubel. Även Magma kräver liveframträdanden för att komma till sin rätt, det är svårt att sitta hemma och lyssna sig till alla nyanserna. På hemsidan bjuds på liveinspelningar och här finns även ett legendariskt solo med, kan vara bra att veta om man vill släcka ner en kväll och söka stämningslägen. Magma startade som ett världskritiskt fenomen och passar därför väldigt bra idag, så många unga människor var samlade och jag är glad över att se så få resta knytnävar. Fransmän kan det där med stil och finess, frontsångarna Stella Vander och mannen som ersatte Klaus Blasquiz (jag hittar inte hans namn någonstans), gjorde framträdandet elegant, leende, härligt och varmt och jag påmindes om det acapellaband jag hade ihop med bästisen L, där vi sjöng tvåstämmigt och ljudade på ett påhittat språk. Sklavelivi-sklaveli-sklavelivi-sklaveli... vi fann inspelningen åtskilliga år senare och trodde att vi skulle få en skrattfest, men det visade sig inte så dumt ändå... ord utan innehåll är ofta mycket vackrare att lyssna till.


Gaffa-redaktionens recension av  Magma: här


lördag 10 oktober 2015

pain


"the most painful thing is losing yourself in the process of loving someone too much, and forgetting that you are special too."

- Ernest Hemingway

fredag 9 oktober 2015

pris med förhinder


jag är osäker på om valet av nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj, var det bästa för litteraturen... Hennes metod består av att intervjua tusentals människor, för detta krävs tid, och tiden är kort. Snart finns inga människor kvar att vittna om upplevelserna och ett uppmärksammande pris som nobels litteraturpris kan skapa barriärer för henne. Hon är redan stämplad som propagandist och jag vill inte tänka på vad som diskuteras bakom de stängda dörrarna hos Lukasjenko.

Det är så synd att människor ständigt tenderar att politisera och polemisera litteraturen, när tanken är att ge en röst åt de människor som kan vittna om annars onämnbara ting, som krig och förtryck. Jag minns hur vi som små barn förbjöds att leka krigslekar, att pistoler och vapen var bilder av ondska och att mord skapas av rädda människor med vapen. Generationer försvinner och det arbete och slit Aleksijevitj gör är obetalbar för en framtida fred, och för en förståelse för det djupt mänskliga hos oss.

Om kärlek heter det nu pågående projektet, ett tema som genomsyrar hela hennes produktion. Allt hon berättar handlar om kärlek, ömhet, tillgivenhet, besatthet, till partiet, nationen, landet eller människorna... t.om. under brinnande kriget kan man känna sympati för de tyska soldaterna, även om de samlande kallades "fascister", för att skapa en känslomässig barriär. De togs hand om som människor, deras barn smektes, förälskelser uppstod... en vän berättade att hans vän har följt A under tre år för att göra en dokumentär. Fascinerande, viktigt, kompletterande och förhoppningsvis utan pretentioner att skapa en enögd biografi. Det skulle motarbeta hennes arbete, hennes grundkänsla för det goda kollektivet och för samarbetet, och för driften att visa att symboliken genom en maktfullkomlig ledare kan förändra allt utopin står för.

Kvinnor är av tradition de som uppbär en tradition. Männen skapar den - kvinnorna bär upp den. Och genom olika mekanismer, som grupptryck, upprätthålls sådant som talar emot logik och förnuft. A är medveten om detta och undviker därför stora retoriska drag.

Jag känner flera kvinnor som kallar sig feminister, de talar gärna vitt och brett och använder sig av retorik och citat kring rättvisa för att bevisa sin ståndpunkt. Oftast stannar den dock vid retoriken... Forum som Fb samlar gärna på sig personer som håller hov genom vida och breda utvikningar, oftast handlar det om egot, som göms bakom svadan. Ordsvagare personer blir ofta bländade av rikedomen och den genom citat påvisade kunskapen. Det är sådana människor som skapar hovet och därmed upprätthåller fenomenet. Det är få människor som har förmågan att både granska orden och se människan bakom dem.
Jag är rädd för människor som för fram sin åsikt genom ordbajs, men struntar i handling. Så gör politiker med, särskilt totalitära regimers frontpersoner. De använder sig av ord för att påverka massan som den behöver för att kunna förtrycka.

Ord är vapen. Det A gör är därför omåttligt viktigt. Hon lämnar över rösten till de röstlösa, ger dem mandat att själv föra fram en åsikt. Visserligen blir rösterna redigerade och visserligen är det med hjälp av känslan hon för fram språket, men A har visat att det inte är omöjligt att skapa en ljuv symfoni av en kakafoni av spruckna röster...


och döm av min förvåning när denna dök upp idag: K-special gör ett meta-reportage om dokumentärfilmaren som följer Svetlana Aleksijevitj; Staffan Julén. 

torsdag 8 oktober 2015

Ocean chemistry

"The ocean provides special marine environments inhabited by extremophiles that thrive under unusual conditions of temperature, pressure, and darkness. Such environments include black smokers and cold seeps on the ocean floor, with entire ecosystems of organisms that have a symbiotic relationship with bacteria and hydrocarbon compounds that provided energy through a process called chemosynthesis."


det tog en timma innan jag kände samhörighet idag. Ibland är det som om jag har spärrat av mig själv och då märker jag inte av omgivningen förrän efter en stund. Böcker jag läser, musik jag har lyssnat till, väder och drömmar gör så med mig och jag måste beordra mig själv att lyssna till omgivningen. Gå ut. Och när jag väl befinner mig mitt i naturen och det går upp för mig, då händer något med mitt inre. Jag vaknar och öppnar mig igen.  Blicken höjs, dofterna kommer till mig, ljuden hörs igen och de inre dimmorna skingras. Men jag måste anstränga mig till det yttersta. Det är inte alltid känslan vill mitt bästa.

Jag har funderat mycket igen, mest på hjärta och smärta. Jag är en banal person, i en banal liten värld. Kommer att tänka på G, hur vi träffades i Paris, hur vi fann varandra i en förort till London och hur vi skildes åt på perrongen. Hans sista ord. Alla de vackra brev jag fick, år efter år, tills han slutligen tröttnade på att aldrig få svar. Jag har dem kvar, minns hur jag med svårighet försökte besvara dem. Brev efter brev med misslyckade formuleringar som skrevs och kastades. Hur svårt det var att sätta ord på känslorna, jag ville skriva att jag saknade hans musik, hans humor, värmen från hans kropp. Hur kan en person påverka en annan efter två veckor, en sommar? Kemi? Tiden gick och det blev svårare att formulera sig. Så en dag hittade han mig på ett av de sociala nätverken och vi fick kontakt igen efter 25 år. Timingen var perfekt. Det var perfekt. Men min feghet och känslan av att inte kunna uttrycka mig tillräckligt på ett annat språk gjorde att jag förblev tyst, och så började vår ordlösa kommunikation. Hans musik har länge varit viktig i mitt liv och jag vet att han vet det. Musik påverkar oss på ett närmast magiskt vis, den flyter genom ordlöshet, saknad, oro och år. På Spotify kan vi se varandras senaste lyssningar och där påverkar vi varandra, fortfarande. En hel ocean av tid och vatten flyter mellan oss och ändå.


Trees - Polly on the Shore 

Rudimental - Never Let You Go

tisdag 6 oktober 2015

Utanför utopins gränssnitt

I Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget ansikte berättar kvinnor om det utanförskap som uppstår med krigssituationer. Under krig är all utrustning, förståelse, behov och önskemål undermåliga och den militära standardiseringen blir uppenbar, särskilt för kvinnorna. All form av särbehandling betraktas som en utgift, man underordnar sig därför normen. Uppoffrar sig för utopin.

Menstruation, rakade flätor, fyra nummer för stora stövlar, långkalsonger sommar som vinter... det är symbolerna som saknas flertalet kvinnor, inte mat eller dryck. Trots hungern och nöden vinnlägger sig de kvinnliga soldaterna om att vara snygga, propra, uppskattade. En kvinna utför samma arbete i fält som en man, ofta tyngre, för att överbevisa sin duglighet. Ofta får de använda list och knep för att komma till fronten, där drömmen är att få strida sida vid sida som soldat. Som sjukvårdare kryper, släpar, sågar och lagar hon de soldater och de gevär som snabbt skall återtas i bruk. Det är som om döden och blodet är enklare att återge i minnena, än kärleken. Romantiken är dödligare vid strid än angreppen.

Paradoxalt nog, när jämlikhet är ett faktum - t.o.m. över nationaliteter och ideologier, och kvinnor och män strider ihop - är det åtskiljande värden som eftertraktas. Männen efterfrågar kvinnliga röster, och kvinnorna en uppskattande mans blick. På dödsbädden är det en kvinnas röst, hennes armar och kyss som är viktigast för en manlig soldat, inte att han överlever. Och en kvinna gnider stövlarna blanka med de sista råa äggen. Att vara proper och få uppskattning för sitt yttre är viktigare än att stilla hungern. Blod, smuts löss, stympningar, hårt arbete, hunger och död tillhör vardagen för dem alla, kanske det är därför det är så viktigt att få behålla ett korn av individualitet..? Som bolsjevik är kravet ännu hårdare, så man tar sig friheter. Trots hårda krigsreprimander sotas ögonbryn, rullas det knappt utvuxna håret upp på kottar, och skonas den nya soldatkappan från smuts under bombangrepp. Det är skönhet eller livet. För vad är livet utan uppskattning? Vad lever vi för? Vad strider vi för?

Det är som om individualiteten hängde på en skör genustråd. När kriget är över river kvinnorna alla bevis för sin delaktighet i kriget. En kvinna skall nu vara könsstereotypiskt kvinnlig för att över huvud taget ha en chans till tvåsamhet och samvaro, kunna leva ett normalt liv. En kvinnlig soldat har dålig chans att gifta sig och skaffa barn, eftersom manliga soldater väljer glada kvinnor, bullbakande mammor, sådana som inte påminner dem om kriget. Männen vänder sålunda sina forna vänner, kamrater, medsoldater och räddare ryggen och gifter sig istället med de koketta. Männen är hjältar. Kvinnorna fälthoror. De kvinnliga soldaterna står sedan där, ensamma. De saknar röst, inte bara sin egen. Kvinnliga soldater är ansiktslösa, svikna, förlorare. Och utan bevis för att skadorna är krigsrelaterade får de nu ingen ersättning av staten, den utopi de stred för. Det är plågsam läsning, men viktig.

Ingen berättar en kvinnas historia, om hon inte gör det själv...

måndag 5 oktober 2015

minnen från en barock klostercell


helgen över och jag är trött och litet mör. Mycket skratt och kramar och god mat och dryck har det varit, en del barlast har skakats av och mycket sinneslugn har vunnits.

Lördag på middag hemma hos bästa vännen vid slottet. Champagne och ostron, gös och vit bourgogne, ost, glass, cigarr och armagnac... i källarvåningen har T och jag var och en ett eget litet rum, där tjocka väggar av gråsten, små fönstergluggar och tunga barockmöbler skapar känslan av en lyxig klostercell. Inget påminner om vardagen, här nere är du fredad. Och om morgonen vaknar man av steg från trägolven på ovanvåningen, en vänlig signal att det är OK att gå upp. Dusch, ombyte till något bekvämare. Tösen ligger och läser tidningen från det mjuka morgonljuset som silar genom springan under rullgardinen. Frukost framför kakelugnen. Svart, svart nymalet kaffe och valnötsbröd. Samtal och skratt till Mozart. Utsikten genom de höga fönsterbågarna är som en tavla av Aelbert Cuyp. Kossor, böljande engelsk park, ekdungar, stengärden, allt höljt i markdimma. Timmarna flyter och när det är dags att köra hem har vi samlat vackra intryck som räcker för resten av veckan.

Hemma blev det bullbak till den gemensamma glad-playlisten, och tösens tekniska förmåga fick den lånade musikanläggningen att låta riktigt bra på toppad ljudnivå. Inget gör själen lika glad som en god middag, kul minnen, bulldoft och söndagskrigsdans.

Nu kaffe och tankar, jag laddar en stund till innan jag ger mig i kast med vardagen, det har jag råd med.

Jorma Kaukonen - Genesis
Canned Heat - Time Was

John Coltrane - Alabama

fredag 2 oktober 2015

rara ärtor



vilar på lagrar och dricker kaffe i hängmattan. Kombinationen med domherrens pjuuu känns onekligen Oktober.

Det är fredag och jag har fått ledigt av chefen. Vi har druckit kaffe och läst sparade artiklar ur SvD som envisas med att erbjuda ett fåtal gratis per månad, gått en promenad och hängt tvätt- solen värmer genom fleecejackan och jag fick ta av den ute på raksträckan. Obligatorisk paus vid bryggan, ryggläge i en kvart, sen tillbaka genom Forestad city. Pedanterna på hörnet ska visst sälja, de blev less på grannen och gav upp drömmen om friheten. Ett annat hus är till salu här i närheten, även där har de schaktat ur och grävt upp den gamla trädgården så det som blev kvar av ett torp är nu en blankmålad villa med garageuppfart. Tänker att det var synd på så rara ärtor.

Ikväll blir det lammkotlett och Gratin Dauphinois, hummusen är färdig och ligger på kylning. En måste fira att det är rustat för vinter, även om den känns avlägsen ännu.

Nosferatu - Found My Home

torsdag 1 oktober 2015

dagens bild, Oktober

Departed
det är Oktober igen och de nyskapade molnen har lagt ett värmande lock över världen, igår satte jag på golvvärmen i badrummet och under veckan har jag kluvit och staplat ved till kaffeved. Vädret har varit perfekt, det gäller att passa på. Resten av det som inte fick plats i vedskjulet i maj fick jag placera runt garaget, men sommarens regnande har gått hårt åt veden, så en del har jag fått lägga åt sidan och hoppas det torkar under hösten. Annars är frystorkning ett bra alternativ mot röta...

Livet på landet är en envis kamp mot makterna, mot fukt, vind, kyla och torka. Att bo nära naturen är både en tröst och en känsla av litenhet, känslan av att vara en del i en kedja av händelser gör sig ständigt påmind. Kretsloppet är synligt i mossans makt över träpaneler och takfall, i vätans påverkan på generationer av stenbrytare, soppkokare, djurhållare och skogsförvaltare, allt syns i markerna, på husen, på kläderna, t.o.m. i umgängesformerna. Det är som om fukten långsamt tar över människors sätt att tänka här, den tränger in i generna och blöter upp varat. Mossan vinner alltid i Skåne, den och vattendroppen.

looking for eels

Jag har fått tillbaka kontakten med en konstnärsvän som försvann för ett år sedan. Hon gifte sig och försvann lika snabbt ur sikte som hon en gång dök upp i mitt liv, och jag har ofta tänkt på hur hon har det idag. Så kom hon tillbaka igen, ivrigt påhejad av glada supporters. Nu skulle allt bli som förut, åh vad roligt allt skulle bli igen! Men något hade hänt. Mönstret och metamorfosen från en vild, levnadsglad, fräck, rapp och intelligent ifrågasättare till en tyst och tillknäppt går att känna igen. Sara-Vide har blivit vuxen, med allt vad det implicerar.

Sara-Vide Ericson heter hon, den unga, snygga tjejen som tidigt etablerade sig bland eleverna på Mejan och Idun Lovén, är en färgstark och oerhört skicklig och produktiv person. Sara-Vide är en av Sveriges mest skickliga bildberättare idag och hon axlar Sveriges tunga målartraditioner på ett genialiskt sätt. Hon är ett geni. Att både ge svar på tal på Zorns påståenden om den eviga kvinnan, och föra diskussionen in i nutidens krav på individen, är ingen lätt balansgång. Du måste ha självförtroende och ständigt ifrågasätta dig själv, så till den milda grad att du närmast utplånar dig genom att vara förtrolig och generös.



Och i vetskapen om att vargar kalasar på dina inälvor ska du leva. Du ska njuta av det, för det är din livsluft.
Och i vetskapen om att din egenskap som kvinna gör dig både stark och svag, förmår du att balansera utsatthet och styrka. Först då kommer du att vinna ryktbarhet.
För bilden av din kropp är skapad i någon annans ögon. Etablissemanget kräver ditt kött.
Mansblicken i evighet. Amen.

nykränkt av det undermedvetna

Sara-Vides bilder är som ett knytnävsslag i mellangärdet. Hon förmedlar det outsagda, det omedvetna; hur det är att vara nyfiken kvinna i en värld av motstånd, lockelser, drömmar, faror. Vad händer med dig när du inser att världen har gränser, som barnet i dig aldrig behövt ge akt på. Könsbarriärer, nationella, sexuella, intellektuella gränser. Förhoppningar och drömmar, uppvaknande och insikt. Behövs de i måleriet? Svar: NEJ. Måleri ska vara gränslös, det är måleriets grej, dess storhet och vara. Det enda som krävs är förmåga...



I Sara-Vides konst blandas myter med erfarenheter. Drömmar med verklighet. En stor del av känslan sitter i hur hon behandlar färg och utsnitt, figurerna är avskurna, vi ser speglingar, skuggor, ofta är det varulvar på hetsjakt, ibland är hon själv varulven, hon är ofta med på bild och gestaltar olika tankar. Det är en intellektuell kamp hon för, Sara-Vide Ericson, som berättar om saker som sker utanför ramarna, om drömmarna, rädslorna, utsattheten, vilsenheten, och viljan att berätta är monumental, den ger kraft att fortsätta, trots allt och alla. Och hon har förmågan.

Sara-Vide sätter penseln på triggerpunkten. Mitt i solar Plexus. Hon vänder det många skulle kalla svaghet till styrka och är aldrig, aldrig ett offer. Sara-Vide Ericson har humor och integritet och är alldeles för intelligent för att gå under av något så småborgerligt som konventioner. Hon har något så ovanligt som distans, både till sig själv och sitt yrke och berättar om hur hennes mamma fick henne att söka in på konstskolan, och hur hon motstridigt gav med sig. Distanseringen syns i handlaget, tematiken och livsinställningen och den är kanske svaret på bildernas mystik, om man nu måste avmystifiera... Sloppiness is her middle name. Men skenet bedrar.




Att måla är ett oerhört tungt och tidskrävande arbete, det ställer krav på dig och din omgivning, både fysiska och psykiska. Måleri är både en vän och en fiende, du måste prestera i tid och otid, helst i otid. Kvinnor föder barn och försvinner ofta av den anledningen från konstscenen, antas därför vara inkonsekventa och opålitliga. Historiskt har produktivitet varit en garant för kvalitet, något som lagt sten på bördan och gjort att konstböckerna ofta saknar kvinnliga alternativ. Men idag är vi varse och tekniken hjälper till att göra spridningen bredare, akademierna och galleristerna är visserligen fortfarande viktiga, men måste inse att kvinnor inte bara är producenter. Vi kvinnor köper också. Och vad jag hade köpt om jag hade kunnat... Jag hade varit mästersamlare, vid min gud!



The Master's Apprentices - Games We Play