bara vanligt vatten

en utmärglad groda, dagen innan frosten

Min blogg har gått från att handla om allmänt tankegods kring relationer, till väder och klimat, vilket kanske inte är så underligt, med tanke på hur jag lever. Livet har gått från att ta livsviktiga saker förgivet - som vatten och värme - till blodigt allvar. Den lokala frostknäppen under veckan som gick, med temperaturer under -14°, skapade kaos. För andra gången på två år har varmvattenberedaren uppe på vinden gått sönder, med vattenläckage som påföljd. Jag hämtar ännu dricksvattnet från arbetet, i dunkar, eftersom vattentillförseln inte räcker. Det är för torrt, helt enkelt.

Extremväder är något vi måste vänja oss vid, det säger nu flertalet röster på etern, men jag vet att innebörden inte kommer att tas på allvar förrän människor verkligen upplever konsekvenserna. Utan att klappa mig för bröstet - för det har förekommit åtskilliga gånger då jag har funderat på att kapitulera till en hyresrätt, tro mig - men jag tycker mig åtminstone ha en viss aning.

Nu är det inte så illa som jag kanske får det att låta. Förra gången jag råkade ut för vattenläcka såg jag till att få monterat avstängningsventiler ut till lillstugan, och min oerhört vänlige granne ryckte ut och monterade bort varmvattenberedaren på min inrådan igår. Under ödesnatten fattade jag beslutet att inte ha varmvatten alls, åtminstone inte så länge jag är hänvisad till vattencistern uppe på vinden. Egentligen hade jag redan vid inflyttningen för sex år sedan önskat att få den förflyttad ner till krypgrunden, men ingen ville åta sig att göra arbetet och jag vågade inte själv. Konsekvensen av det beslutet lever jag med idag. Men, som jag brukar avsluta allt med - det finns mycket värre saker. Jag har ju vatten, och möjlighet till uppvärmning, tak över huvudet, och hälsan i behåll! Dessutom slipper jag den där onödiga utgiften att värma upp en hel tank för några droppar. Tvagningsvatten går att värma upp med ved, precis som jag har gjort med diskvattnet sedan snart fem år, och mänskligheten i några tusen.

Jag älskar mitt liv här; det är fritt, tyst, kanske litet ensamt ibland, men det är ett aktivt val, och så länge jag orkar och min tös är med på noterna, kommer jag tycka att valet jag gjorde 2011 var bland det bästa jag har gjort i mitt liv. Det finns nämligen saker som man inte rår på, som väder och vind, och då är det bara att gilla läget.

Lady of Avenue A - The Black Crowes

Silver Linings

 Javisst, nu har kylan kommit. Och som lök på laxen anlände den under kvällen när vi hade planerat att vara borta under flera timmar, men det var det värt. Baby Grandmothers och The Cult of Boydah på Folk & Rock i Malmö gav styrka nog för att klara av den kyliga natten, och energin höll i sig under hela måndagens marathonarbetspass. Eftersom T fick sluta tidigare på grund av en sjukskriven spansklärare kunde jag dessutom komma hem till ett underbart, uppvärmt hem.


Under helgens promenader har jag vandrat längs med Rönne. Torkan håller i sig, så strandbankarna visar upp ett gytter av nakna rötter under djupt överskjutande grästuvor. Tillflödena som normalt gör det svårt att gå längs stränderna ligger nu torrlagda och nedtrampade av klövar från vattenletande djur. Jag hade hoppats att få träffa på en kungsfiskare, men fick i gengäld se massvis av andra underbara ting. Strömstaren satt så fint och visade upp sitt bländvita bröst på en av de nybildade öarna, och sångsvanar, knipor och gräsänder samsades vid ställena där vattnet är solupplyst och luften varmare. Uppe på brinkarna går man ibland bland alarnas trädkronor och där kan man få en närbild av de nyfikna och närgångna stjärtmesarna, som i jakt efter frukt i alkottarna totalt verkar strunta i mig. Det påminner mig alltid om att jag måste fixa systemkameran...

När huset är varmt och katterna mätta, och man har tänkt på att ta in ved, och vatten, och isolerat ventilerna, och när bilen har fått vinterdäcken på. DÅ är det extra skönt med en varm glögg framför brasan.  Så nä, kölden för inte bara med sig klagomål. Det finns inget ont som inte för något gott med sig, och sådant.

Baby Grandmothers - ADHD
The Cult of Boydah - Stay

https://www.facebook.com/tcobmusic/photos/a.519748584895326/928955993974581/?type=3&theater

Isildur

I fredags kom vännen från Island på besök, Isildur som jag till tösens förtret kallar honom. Hela helgen har jag fått höra berättelser och fakta om ön som jag inte har mer än en aning om, och mina öron har varit på helspänn. Nu vet jag litet mer om landet långt där borta mellan Norska haven och Atlanten, tänk om jag en dag finge se det i verkligheten.

I lördags gjorde vi en resa till huvudstaden på andra sidan sundet, och ungarna fick roa sig med sitt medan jag tog kurs mot Davids samlingar, jag älskar det stället, inte minst för att inträdet är gratis. Egentligen hade jag planerat att se Jeppe Hein-utställningen på Cisternerne innan, men räknade snart ut att jag inte skulle hinna utan stress, så jag tog en tur genom secondhandbutikerna istället. Dagen rann som sand genom ett timglas, plötsligt var det stängningdags, och mörkret signalerade hemresa.

 

 Två timmar senare var vi hemma igen. Brasan sattes på, och en het och mustig tomatsoppa som jag hade ställt färdig dagen innan värmdes upp, tillsammans med oss, katterna och huset. Frusna, trötta och hungriga som vi var, blev soppa med en öl ändå ultimat lördagsmiddag och efter att vi hade varvat ner med en gemensam favoritfilm var det dags att krypa ner. Jag med den nya boken om Bröstens historia som jag hade hunnit hämta ut på Lantmännens postkontor dagen innan, ungarna med sitt. Ibland är jag ett under av god planering.

Idag sken solen och under dagens promenad satt två törnskator villigt och synligt på telefonledningen. Fåren hade äntligen fått ta över Jällabjers nejder igen, de bräkte förnöjt och spred sina mustiga dofter. Uppe på toppen kurrade ekorrar kring bland trädstammarna, men mest hördes korp och kungsfågel. Där hemma hade ungarna roat sig med att ta hål i grabbens öra, och sen bakat en pizza som vi avnjöt innan det blev dags att lämna av Leifur vid stationen i Helsingborg. Det har varit en riktig toppenhelg.

Torgeir Waldemar - Streets
Trúbrot - Sunbath

Status quo

förebild

I dagens tidning står att läsa hur man övervinner deppiga november. Jag har inte läst artikeln men har ändå en vag idé om vad som gäller - åtminstone för mig, eftersom kuren ändå måste vara ganska personlig. Jag menar, inte alla bär väl på novemberdepp? Och visst finns det värre saker? Nåväl. I alla fall.


Mamma klarade av operationen och är nu förflyttad till vårdavdelning på självvalt lasarett. Hennes gamla ego har även kravlat sig fram bakom opiatdimmornas rus, och det kan man ju tycka saker kring. Jag påminns om sådant jag gärna hade velat ha undanstoppat, och lovar mig att inte falla i fällan. Fördelen är ju att man alltid har ett val, och om valet består i att välja det som smärtar minst för den man älskar mest är tystnad ett väl beprövat knep. Om fördomar tycker jag inte.

Jag har tagit till stickningen igen, och tillsammans med ljud och ljus och långa promenader betvingas mörkret. Mörkertiden som jag bävade inför under sommaren har ändå visat sig riktigt hygglig, vädret är ljumt och snällt och eftersom veden tänder direkt blir brasan en ren njutning. Sprak och knaster, massor av nyinköpta tesorter och böcker och jag kommer att klara av även denna period. Om sex månader öppnas dörrarna igen, det ska bli riktigt skönt med litet vila under tiden. Så jag hibernerar och funderar litet kring saker som engagerar, som Ester Blenda Nordström, t.ex, och Emma Romney!

idol

Jeff Beck Group - Situation

Apophenia

Vedspisen är tänd, och i väntan på att diskvattnet ska bli hett läser jag igenom skörden av inlägg på nätet. I mitt ständigt pågående ordsamlande fastnar jag för Apophenia, som passar in i de tankar jag har kring jämförelser mellan mig och andra människors erfarenheter, idag. Människans medfödda förmågor har patologiserats och dissekerats långt före postmodernismen, det har varit ett led i kommunikationsprocessen sedan innan tryckpressens dagar att förstå och staka ut normalitet och dess motsatser, särskilt det sistnämnda. Jag ser för mitt inre öga hur flinka munkar transkriberar, drar paralleller, och förtydligar sådant som lockar till nyfiket bläddrande, genom illuminerade bilder sprungna ur en rik, inre värld. I marginalian frodas fantasifostrets underligheter. Vidunder krälar och sträcker sig odygdigt runt de stramt linjalraka textraderna, och misstag och plumpar förvandlas till blommor och insekter. Människan är ett kommunikativt under.


Vi älskar att känna igen oss och letar efter paralleller som ger oss stöd. Ibland kan stödet vara en käpphäst, ibland är det en lian. Behovet av stöd varierar, liksom trygghetsbehovet och viljan att se något vi inte vill, med livet. Ett öppet sinne mot världen vidgar vyerna, men släpper även in sotpartiklar. Så måste det vara, eftersom det är det svarta i ögat som ser.

Mamma ligger sedan en vecka inlagd för vård, och idag förflyttas hon till Lunds lasarett. I morgon har hon tid för operation. På kort tid har hon förvandlats framför mina ögon, men det hör ihop med åldrandet - både mitt och hennes. Jag läser, frenetiskt. För att förstå.