Höst

 Jag känner inte igen mig i min egen tid. Det gick så fort, alldeles för fort, denna nedmontering av det lilla som ändå fanns kvar av stolt nation med demokratiska jämlikhetsideal, sin urgamla vikingafeminism och det stadiga samhällsbygget som var till för alla oavsett bakgrund. Fransmännen jag varit hemma hos under 80-talet och som ville veta allt om mitt liv som svensk, det liv de beundrade så, de undrar säkert lika mycket som jag gör. "Marknaden" har tagit över, det vill säga den globala arenan utan ansvarstagande huvudman som kan ställas till svars för varför ungdomar saknar sin framtid.

Jag har också gått bet på det mesta av mina ideal känns det som, kör bil nästan varje dag och låter mig hunsas som privatanställd, igen. Underställd en lön som skulle få en teknisk eller ekonomisk akademiker att skrocka. Det där med att säga ifrån, det funkar bara om det finns någon att säga ifrån till. Jag gör allt på jobbet nu, utom maten.

Nå, men ändå. Jag har det gott emellanåt, trots att sommaren gick åt till att arbeta och för att mina semestrande vänner kom på besök när jag var ledig och fick hålla mig hemma så höll jag huvudet högt och svansen lågt, även när kommunen valde att stänga utebadet i förtid. Man ska alltid jämföra. Det hade kunnat vara så att vännerna inte kom förbi. Mina chiliplantor är förkrympta men har fått kraftig frukt, det finns mycket svamp i skogspluttarna i närheten och äpplena frodas på mina små träd. Ibland tänker jag att det vore skönt om jag slapp saknaden efter en mjuk och vänlig någon, en åtrå som jag på något vis alltid ansätts av när jag är trött, men också vet att det beror på utmattning och att det snart går över. Tänker då på den där hundraåriga damen som menade att receptet på hög ålder är att leva utan man, och så skrattar jag till inombords och nyktrar till igen. Det är tragiskt men sant. Litet kul också. Vem vill bli gammal, liksom.

Det har gått över nio månader och fyra kontaktade rörmokare sedan jag blev av med vattnet i lillstugan. Innan frosten kommer sätter jag min tilltro till en person som är bosatt en timmes körväg härifrån, eller rättare sagt, en kollega till den personen. Samma visa. Livet på landet är avskildhet, lugn och ro, och frihet från påpekanden och krav och det kostar ett högt pris. Ungefär samma inflationsnivå som vedpriset. 

Nu avslutar jag den här litanian med en liten trudelutt istället. Yunchan Lim är 19 och spelar Liszt som besatt, hans tolkning är teatralisk, purung och ursinnig och det bästa jag har hört. 

milstolpe

 Hon har lämnat in sin uppsats nu, den som ventilerades i förrgår och som har fört henne in i den akademiska världen. Historiskt sett den andra akademikern i familjen, någonsin. Från och med nu kan vi inte bara kalla henne biolog utan att se till den resa hon har gjort. Coronagenerationen, ensambarn till ensamstående mamma, uppvuxen i en av Sveriges fattigaste kommuner och i en valkrets där biologer (och akademiker) ses som paria, konstnärlig, musikalisk, vänlig och rättfram och orädd, och som alltid tar den mindre partens parti. Alltid. Därför skriver hon om granbarkborren, för att popularisera den lille gynnaren och för att belysa de fördelar som kommer med dess existens. Därför tar hon sig in i den mest mansdominerade av alla branscher. Skogsindustrin.

Är jag stolt?

Det kan du skriva opp.

Kvinna, biolog, stridbar amazon. Min dotter.

Mama's Broke - Dirty Mattresses

Tunbjörkland

Hej mitt vinterland

 På Fabriken i Bästekille pågår det nu en spektakulär utställning med 400 foton av Lars Tunbjörk, tagna mellan 1988 och 2004. Flera av dessa är till salu, många kallas retro (vad det betyder i sammanhanget är litet svårt att avgöra), och åtskilliga har framkallats postumt. Utställningens väggar har bemålats och pyntats med kongeniala, matchande stolar - till och med avfuktarna som står på golvet känns som en del av utställningen som utgör hela Fabrikens totala yta, och den är inte liten. Jag tänker på mottagandet, inte på det personliga som blev just personligt, eftersom jag hade tagit med mig material från vår egen utställning pratades det litet om personligheter - men på entrén. Dörrarna öppnas och där hänger han i storformat, den sedan 2015 avlidne Lars Tunbjörk, och ler varmt ner mot oss i en lappad sticketröja och med de typiska, fyrkantiga glasögonen med stålskalmar. Ett vackert porträtt på en snygg man, en man med sociala värderingar, återkommande vinterdepressioner och ett omisskännligt drag av grannpojke. Han var född i Borås, och jag tänker att knallelandet var nog ändå den mest perfekta utgångspunkten att skapa socialt pathos på. Hans samtid krävde dessutom en känsla utöver det vanliga. Ironisk, men stålvass gestaltade Lars tankar kring avvecklingen och kommersialiseringen av folkhemmet, och fick ganska snart ett eget uttryck: tunbjörkare. 

När jag vandrar genom den tematiska utställningen, byggd efter rubriker som han själv varit med om att författa i fotoböcker och brödfödeuppdrag för tidskrifter - slås jag ständigt av hur svårt det måste ha varit att frikoppla sig själv från verket för att kunna återge något så allmänt. Eller så är det bara så, att ärlighet varar längst. Eller rättare sagt, som jag känner igen mig och mina egna tankar från tiden då bilderna togs och hur bilderna påverkar mig idag. För jag vet att jag tillhör en minskande skara människor som tänker på samhället, och nationen - på gränserna som något konstruerat. Idag har nog flertalet anammat privatkonsumtion som något naturligare än sådant som det gemensamma arvet, det förra har blivit så påtagligt och reellt och det andra känns kanske mest som en abstrakt utopi, jag vet inte. Jag tycker mig ändå se hur alltfler har gått från att se möjligheterna i ett eget engagemang till att tro på en snabb utveckling mot en fiktiv trygghet, baserad på statlig övervakning och strängare straff. Undrar, då jag ser på Tunbjörks bilder, om inte hans dystopier av människan i en avhumaniserad värld har slagit in. Det misstag som varit möjligt att förändra har konsoliderats och befästs, och om det inte går att hänga på en vägg som ett uttryck för privatägande, är det inte värt att beakta.

På mitt galleri hänger just nu Carsten Regilds kvarvarande verk från perioden 1966-1990, en annan av de nästan-samtidiga samhällskritiker som liksom Tunbjörk har har kommit att bli en ikon för det omvända. Ironi, elakhet, konservatism och konsumtion tycks mig vara svåra, ja till och med omöjliga att runda i nutidsdebatten. Jag gör som alla andra, skyller på något osynligt. På AI.

The Groupies - Primitive

 

Jag läser Utan konst kan jag inte leva. Om Agnes Widlund och konstsalongen Samlaren av Eva-Lena Bergström