söndag 26 juni 2016

Synd


Bryggbad, midsommar, fylla, nakenhet och skam, avund, svartsjuka och missunnsamhet. Jag har sett allt på nära håll, den svenska synden kan vara lika underbar som fruktansvärd.

Dottern firade midsommar ihop med tre bästa vännerna här hemma på torpet, själv var jag på sedvanlig fest på hästgården utanför Helsingborg. Där har jag firat varje år sedan jag flyttade hit, med ett undantag för två år sedan. Dåvarande sambon, N. föreslog då att vi skulle ta en ensam färd med båten, han ville inte dela med sig av mig (det var hans egna ord). Drygt en månad senare förstod jag den sanna innebörden, slogs blodig och medvetslös i mitt hem av samma händer som såg till att fästa mig med säkerhetslina på segelbåten under midsommarfärden. Att vilja inskränka den andres rörelsefrihet kan vara en akt av kärlek, om viljan går utöver rå egoism och simpel äganderätt. Kärlek är en tvåvägshandling. Att lämna sitt liv i en annans händer ställer höga krav på förtroende. Jag gav det förtroendet. Han tog det och smulade sönder det - och mig - till atomer. Sådana trista midsommarassociationer bär jag med mig idag och de kommer att ta tid att städa bort ur minnet.

Så många minnen som har etsat sig fast, tyvärr är inte alla bra. Jag försöker att rensa hjärnan genom långa promenader och mycket natur, igår gick jag i ösregn till min favoritplats gölen och när jag kom fram sken solen upp och jag torkade kläderna jag hade haft på mig, på bryggan. Låg och tittade på luddiga små moln, satt på stenen mitt i sjön och lyssnade på två spillkråkor som satt i varsitt dött träd och kommunicerade. Fiskgjusen var där med, och många olika trollsländor och det var en skön stund, något jag gärna hade velat lägga på minnet för framtiden. Men så är det så, att om minnen inte delas med någon som man kan tala om dem med, så tenderar de att försvinna lika fort som de dykt upp. Det gäller goda minnen likväl som onda. Att prata om minnen gör att de lever vidare, det är en viss nackdel med terapi förstås, men samtidigt gör rädslan för att de trista minnena ska börja spöka och leva ett eget liv att man vill lasta av sig. Trauman är jobbiga att bära på egen hand. Att dela vackra livsminnen med någon Annan kräver förtrolighet, och jag är rädd att jag är för skadad för att kunna ge någon det djup hen förtjänar, så jag har dragit mig ur när anbud dykt upp. Det har varit enklast så.

Jag försöker aktivt att glömma sådant jag inte vill minnas och brukar säga att en stor fördel med att vara hjärnskadad (jo, för ser du - att vara utbränd är en hjärnskada) är att du förlorar närminnet. Det är naturligtvis inte så kul som jag försöker få det att låta, men som klassens clown låter en världen gissa och anta att de kan läsa mellan raderna. Jag har väl tyckt att den som förstår mig på djupet är värd en fortsatt diskussion, och den som inte gör det kan man strunta i, att en mogen människas privilegium är att välja sina diskussioner, men så vet jag samtidigt hur egocentriskt det är att anta att andra skulle vara intresserade av att läsa mina tankar. En rak person är ju så mycket lättare att tycka om. Eller?

Den som ändå var rak som en huldra, trogen som en käpp och smidig som en ål. Eller hur var det nu. Absurt är det där livet i alla fall.





fredag 24 juni 2016

Andrum

jag flydde verkligheten igår och drog till Köpenhamn. Två utställningar med Hammershøi, och tankarna vaknar. Jag möts av ett vaksamt lugn, ensamhet, utanförskap, en konstnär utan tillhörighet men med en envis vilja att skapa sig ett hem gestaltas med Vermeerisk noggrannhet och romantisk sparsamhet. I en tid då klunkestilen och industrialismen är norm i Danmark målar Vilhelm ett hem med gardinluft och eftertanke och i sidoljuset står hans kvinna som en värmande parallell till kaminen. Ida, värmen i tillvaron, hon som är motsatsen till det materiella och hårda livet utanför dörrarna.



De fick aldrig några barn men följdes åt, hans vardag gick ut på att stångas mot väderkvarnar och under hela sin levnad fick han hjälplöst se sig nedskriven och begabbad av kritiker som inte kunde se samtiden i bilderna, eller att hans motvilja till nationalism, industrialisering, mekanisering gick att läsa hos framstegkritikerna på andra sidan Nordsjön, hos Ruskin och prerafaeliterna. Fortfarande ägnas spalter åt att förstå honom, han har kallats melankoliker, klassicist, särling - och det är kanske just i hans envisa motstånd som vi udda fåglar känner igen oss. Vilhelm blickade inåt när andra blickade utåt. Ingenstans går det att se en vajande fana, ingenstans ser du ett elljus brinna hos grannen i huset mitt emot.

Fem porträtt, 1901


När konstnärskollegorna i Skagenkolonien bråkade om hustrur och tillhörighet, tävlade om revir och äganderätter, såg Hammershøi tidlöst på omgivningen och höll andan på samma vis som Ivan Aguéli gjorde. Under tider av stort tumult tycks de båda få sitt lugn genom konsten, det är måleriet som gav dem respit. Andrum.

När Hammershøi avporträtterar sin antagonistbroder, "myntsamlaren" placerar han honom i skuggan, långt ut till vänster, i det svaga ljuset av två stearinljus och ljuset räcker inte för att bedöma värdet. Det vi ser är en vit stärkkrage och det diffusa i en nedslagen, sökande blick - halva bildytan upptas av en stängd dörr i dunkelt ljus. Dörrarna är ofta i fokus hos Hammershøi, det är mig som om längtan bort från materia och samlande är hans modus operandi, och skönheten ligger i tanken på att där, bakom allt, finns antingen friheten eller tumultet... och jag minns en dröm jag själv hade en tid efter jag lämnat Stockholm.

Att kunna vända sig om och öppna en dörr, det är friheten i valet ut - eller in. Vi väljer vår egen samtid och kanske får vi den framtid vi förtjänar. Hur nu Brexit kommer att utkristallisera sig i framtiden ska bli spännande att bevittna såhär litet på håll. Den svenska mediasamtiden utmålar händelseförloppet som ett utslag av antingen nationalism eller ekonomism. Den som lever i samtiden får se, vi andra överlever ändå... men som en vän uttryckte det: man kan njuta av sin trädgård men inte stänga in sig i den. 






lördag 18 juni 2016

Nike

Luft under vingarna
det har regnat in sig, är ett uttryck jag har med mig sedan barnsben. Rent praktiskt betyder det att vädret är tradigt under mer än en vecka och sådant har man att göra med om man har valt att bosätta sig på "fel sida om åsen". Jag är uppväxt på en sådan plats och har alltså valt att flytta till en likandan, så då gäller det att gilla läget eller omvärdera. Eller flytta på sig en stund. Idag valde jag det enklaste alternativet och for till en kompis födelsedagskalas i Malmö. A-L bor i en av de lummiga trädgårdarna i Norr och vi gäster kunde alltså sitta utomhus och svettas i solskenet, barnen doppa sig i den uppblåsbara poolen och grannarna klippa gräs, grilla eller göra saker som grannar brukar i villakvarter. Vi käkade tårta och jordgubbar, drack kaffe och skålade i rosa bubbel och diskuterade lättsamheter i samma takt som fluffiga små moln passerade revy. Vännerna var trevliga, diskussionerna varierande och ibland fördjupades samtalen, vi pratade om framtid, nutid och dåtid och en av de trevliga danska väninnorna som var författare lyckades slå vatten på ett groende frö och eldade på min redan överhettade fantasi.

Jag hade en klok handledare en gång. Han sa: skriv! Gör det bara, så kommer resten automatiskt, och så var det. Efter tre månader hade jag skrivit, editerat och gjort research i ett projekt som jag hade ett halvår på mig att utföra och som hade tagit mig tio år att starta... det sägs att de saktmodiga äro saliga, men det kan rimligtvis endast gälla om de saktmodiga lämnar ett minne efter sig. De tio åren behövdes för att samla mod och kunskap, de tre månaderna det tog mig för att skriva ner tankarna var bara upptakten till en ny framtid.

Jag skriver inte bäst, jag har aldrig haft den ambitionen, men jag vet att jag har något att förtälja och jag tror att det finns några som gärna skulle vilja läsa det. Det är bara det, att jag alltid har en ursäkt för att slippa börja. Antingen är det: Att börja skriva är lätt, det är fortsättningen som är svår, eller rättare sagt: att ha något att skriva om har alla, det gäller att skriva ner det. Eller så låter det: Hur skriver man stilistiskt om man är känslomänniska och inte kan hålla sig till en form? hur behåller man stilen och är konsekvent i sitt uttryck... Eller den här ursäkten då: Hur vet jag att jag är färdig? tänk om jag överarbetar, eller blir petig och förlorar friskheten och flowet? Nå, som min nya väninna uttryckte det: Tag en sak i taget. Det handlar bara om att skriva. Börja med en story och inse att det räcker tills det blir dags att börja editera.
Så...
Börja arbeta. Sluta stoppa dig själv (det gör andra så bra redan) och se till att ha en sommarstuga med ett skrivbord över en tomhet, en partner som sköter markarbetet och ser till att du kan leva på ett gage på 42.000 per bok. För så ser verkligheten ut. Malene som själv är introvert och ogillar möten med stora folkhopar har fått inse att det är genom att ge föreläsningar, uppvisa sig på mässor och vara social som hon kan se en inkomst. Att vara framgångsrik författare kräver kunskaper utöver fantasi och språkhantering, man ska helst vara jurist och ekonom i första hand i denna nyliberala agenda som kallas verklighet och så länge jag inte vill släppa taget om min dröm så får jag finna mig i att med ett stukat ork och begränsade tillgångar kommer en eventuell utgåva att ta tid. Men... sa tar det da riktig god tid at lave go mad, och regnväder tar slut, för i morgon kommer tösen hem igen!


Groundhogs - Garden
Daniel Lanois/Black dub - The Birth Of Bellavista Nights
Ten Years After - One of These Days

Just not doin' it anymore



fredag 17 juni 2016

Carmina Burana



när jag kom hem från arbetet i onsdags, slutkörd efter en fuktig och het och påfrestande dag, låg min vackra vinranka över trädgårdsmöbeln. Den hade fallit ner efter ett hårt ösregn och låg nu där som ett dåligt samvete. Jag hade önskat mig en pergola i femtioårspresent, hade samlat på mig virke och funderat på förankring och konstruktion, men ibland räcker inte tanken. En ska liksom göra något av den också... "Knowledge is only rumour until it is in the muscle", as ye all know.

I går blev det inte mycket av vare sig planer på, eller bygge av pergola. Det ösregnade och jag for till simhallen och fick faktiskt litet sol på ryggen istället. Att simma utomhus is da shit. Det tar 35 minuter att bli av med negativ stress. Och att därefter få duscha, basta och klä sig i ensamhet, för en regnig sommar är folk inte här, är en av mina lisor för själen och något jag gärna prioriterar framför annat. Så kom kvällen och jag fick god tid att klä upp mig och lyssna in mig på kvällens begivenhet; Carmina Burana som jag skulle få se på Helsingborgs vackra konserthus tillsammans med vännerna. Å och D kom för att hämta mig med bilen, båda uppklädda till tänderna. D hade lånat äldste sonens examenskavaj, dagen till ära!

Helsingborgs vackra konserthus, som är ritad av av Sven Markelius och uppfördes -32, är ett av de tidigaste och bästa representanterna för funkisen i Sverige. Och det vill inte säga litet. Markelius första arkitektutkast hade dock varit i klassicerande 1920-talsstil, s.k. Swedish Grace eller Art déco och jag undrade litet hur det hade känts att uppleva den nästan samtida Carmina Burana i en sådan miljö istället... möjligen att gamla tyska nationalspöken animerats tydligare. Men nu var det inte så.

Och för att inte tappa konceptet helt, vara mentalt begränsad, eller på annat sätt missa den historiska kontexten, så vill jag poängtera att innehållet i tonsättningen handlar om alla de känslor som uppstår mellan man och kvinna. Kort och gott. Uppsättningen var magnifik och väldigt påkostad med inte mindre än tre solister, Helsingborgs konserthuskör och -symfoniorkester, och salen var fylld till bristningsgränsen. Inte en människa hade fått rum till. Vilken upplevelse!

Efter en skön timmes hårresande, tårdrypande och ryggradsrysande öronextas begav vi oss - ett litet sällskap på åtta pers - på krog och på så vis fick även magsäcken och smaklökarna sitt. Bygge av pergola kräver mycket skön uppladdning och inspiration, en vill ju inte att den ska bli ett hastbygge.

En annan man som behöver upprättelse heter Randy California, men det är en litet annan historia.
Spirit - Taurus




måndag 13 juni 2016

La Chute des Anges Rebelles

Pieter Bruegel
la Chute des Anges Rebelles, 1562
så sitter jag här på trappen igen. En kopp kaffe, mörk choklad och humlorna ser till att jag landar mjukt efter tre intensiva men fantastiskt uppfriskande dagar i Bryssel. Jag har varit på mässa, träffat gallerister och samlare, lämnat ett konstverk på Christie's och pratat konst med andra experter, ätit moules frites, filét med grönpepparsås och druckit fantastiska viner och spännande öl. Borta är mina fördomar över belgisk smak, och vilken vacker stad Bryssel är - kuperad och lagom stor med massor av historia och minnen i väggarna. Landskapet omkring ger staden ett ganska extremt mikroklimat som gör att sommaren består av dagar med korta och intensiva åskskurar som efter 30 min övergår till ett fantastiskt sommarväder, ja, helt enkelt allt som jag gillar. Det enda jag missade var väl Manneken Pis, men honom kan jag glömma... däremot fick jag se en fantastisk, tillfällig Bruegelutställning på Royal Museum of Fine Arts. Om du har möjlighet, se den.

Utöver alla möten och intryck så har jag fördjupat en vänskap och jag tror jag har funnit en vän för livet, någon jag faktiskt tror att jag kan lita på i vått och torrt och som är allt annat än en blöt fläck -Utan att kräva något annat av mig än repriserad vänskap ser hen mig som den jag är, en pålitlig vän och förtrolig. Om något sådant som lycka existerar, skulle jag kategorisera min belägenhet som sådan. Just nu.


Steven Harley - Make Me Smile
Stealers Wheel - Stuck In The Middle With You

tisdag 7 juni 2016

Good Life



två pers på kontoret kunde ha varit katastrof om det inte vore för att vi har kul ihop. U och jag spelade musik för varandra, tog hand om kunder och skrev in det som fanns. Däremellan har vi druckit kaffe och sorterat, städat och haft det rätt lugnt... de dagar chefen inte är på arbetsplatsen är den en semesterort - trots att vi arbetar för lönen. Pay peanuts, get monkey, som en gammal kollega på Buckan brukade säga. Jodå.

Det blev ingen date inne i Malmö, O blev försenad på mötet inne i Köpenhamn, så jag kunde ta mig hem till vanlig tid och i köket stod tösen och lagade mat! en blir bortskämd.

Efter en gudomligt god tortilla och gårdagens sallad tog jag min lilla rygga och traskade till gölen. Ett par varv runt sjön och promenaden i solnedgången gjorde att det kändes som om jag aldrig hade varit på jobb. Så enkelt det är att leva gott...! och på den lilla grusvägen förbi raggargrannarna försökte två gubbs i svettiga linnen rulla ner en åkklippare från ett släp på en gammal innerdörr. Jag tog inga bilder men lovade att hålla en tumme.

CCR - Up Around The Bend
Circles Around The Sun (Neal Casal) - Hat And Cane

måndag 6 juni 2016

The Prince Of Evolution


nu har vi ätit första grillade köttbiten i trädgården, T och hennes D stod för grillningen och jag för resten. Solen har gassat hela dagen så jag har kunnat ägna mig åt en bok som snart är utläst. Just nu saknar jag inte något alls i livet men vet att dagar kommer där jag känner mig ensam och i behov av sällskap. Men just nu, som sagt, inget alls.

Jag tror jag fortsätter läsa en stund och begrundar en vis persons livsmål, tron på altruism och samarbete som den grundläggande livskraften och viljan till liv. Tänk om det fanns fler människor som prins K, då skulle världen vara en underbar plats att leva på, även mitt under smällkalla vintern.


Octopus - We Are Losing Touch
David Byrne - Don't Fence Me In


lördag 4 juni 2016

i stormens öga


det är lätt att glömma bort stunderna när de avlöser varandra med sådan fart som de har gjort på senaste tiden. Igår intogs smörrebröd med baier och en lille en tillsammans med två semesterglada norrlänningar i ett soligt Helsingör. Sen blev det samtal i vindlande tankebanor kring konst, film, tecknat, politik, musik och livet, på ett soldränkt Louisiana, EYE-ATTACK och ILLUMINATION levererade under åtta timmar massor av ögongodis, såklart. Efter en lyxig buffé i en förvånansvärt folktom restaurang och en summerande parkvandring med underhållande musik fick jag en resa hem genom ett gyllene dis. Somnade förstås ovaggad och sov sedan som en död tills jag vaknade halv tio i morse!



Rummet var då kvavt som helvetet, så vi slog genast upp alla fönster på vid gavel och drog sedan fram parasollet vid uteplatsen. Helgfrukost och läsning i hängmattan under björken, ja vi hann tom med två koppar kaffe innan den efterlängtade urladdningen drog över oss med åska, ljungande blixtar, regn och hagelskurar. Att sitta i lä och betrakta ett oväder som drar över har alltid varit bland det bästa jag vet. Idag fick vi se åskvädret torna upp sig med en preussisk blå horisont och tystnande fåglar. Snart hördes regnet nalkandes och vindens oroligt ruskande om trädtopparnas lövverk, sedan gravtystnaden som förebådade stormen - Och så, äntligen, den stora smällen. KABOOOM! Och med den regnet, dofterna! Ett tag befann vi oss mitt i stormens öga, det är då man inser saker man har förstått för evigheters evighet sedan... sin monumentala litenhet.




Men frågan är åndå om inte kvällspromenaden till gölen var den bästa stunden. När vädret började lätta packade vi ner handdukarna i ryggsäcken och drog på oss klänningarna och sandalerna. Vandringen dit tar ca 40 minuter och varje gång vi går genom det fantastiska landskapet - som nu är vårt hem - känns det som en ny upplevelse och varje dag känns som första gången. Här trängs småbruk med stengärdad odlingsmark, skogsgläntor med gamla lövträd, blandskog, större och mindre vattendrag, sjöar med olika botten och strandkanter, gamla tallbevuxna grustag och aktiva betesmarker, och beroende på väderlek och årstid sker ständiga förändringar och händelser växlar av varandra som på teatern.




Målet, gölen själv, har utvecklats från att ha varit en ganska medioker och homogen trollsländelokal med främst större rödögonslända och guldtroll, till en plats där patrullerande större trollsländor kan ses jaga mygg och flicksländor - och det på riktigt nära håll. Ute i sjön ligger nämligen ett kluster större stenar och man kan sitta där, mitt i vattnet och beskåda insekter och fåglar, och eftersom vattnet är så varmt som det är redan, är det en njutning att få sitta och se kvällningens dimslöjor dra förbi. Idag fick vi se en fiskgjuse göra tre generösa lovar över oss innan den gled vidare, strax därefter flög skogssnäppan, sjungande från sin dolda plats bakom albuskaget, över sjön, och hela tiden hördes de två härmsångarna som verkar ha etablerat sig här över sommaren.




Efter att ha torkat på bryggan i de sista solstrålarna för kvällen tog vi vår lilla ryggsäck tillbaka till torpet, fast denna gången förbi åkrarna med rörsångare, trana, drillande sånglärka och de bäbisstolliga tofsviporna istället. I motljuset från den nedgående solen syntes deras nykläckta dunungars fjuniga fjäderboor lysa varmt brunrött mot den svarta, ännu regnfuktiga jorden.
Kära vintern. Allt är förlåtet.



Cortex/Freddie Wadling R.I.P. - We Are The Freaks


torsdag 2 juni 2016

Glappet


pliktskyldigt plitar jag ner den gångna veckans möten. För att jag måste, eller måste jag?

Jag har lyssnat på Måns Hirschfeldt igen, en av de lugnande röster jag vill omge mig med, en annan är telefonrösten som nu har tagit gestalt. Det känns bra, än är det för tidigt att skriva mer.

Radiorösterna berättar om Kullahusets hemlighet och vetenskapsfamiljen Piccard. Det berättas om hur det är att befinna sig i glappet mellan nyfikenhet och kunskap, och jag känner igen andemeningen. Viljan att förstå och beskriva det okända övergår kunskapen med eoner. Jag trivs i glappet. Det är här jag får lust att skriva, här finns utrymme för fantasi och jag törs utmana både fördomar och bättre vetande. I glappet mellan okunskap och kunskap, strax innan det första bettet på kunskapens äpple tas, finns ett utrymme som jag omhuldar. Kanske det är just därför jag föredragit barockens vetenskap framför upplysningens, eller alltid hamnat som generalist bland experter i yrkeslivet, möjligen är det därför att jag tröttnar så fort. Möjligen för att jag uppskattar utmaningen framför tryggheten. Möjligen därför att jag är en feg en. Eller så är det för att jag vill vara utan pekpinnar, krav och regelverk... precis som på film.

Det är inte som barnet, som med stora ögon ser på livet och förundras med tappad haka, inte heller som professorn som  med lugnt mod kan luta sig tillbaka och vila på sina lagrar och söker passa in allt i på förhand prövade kategorier - utan kanske mer som forskaren eller gesällen, som hela tiden försöker ompröva, testa och förstå efter eget huvud och viss lärdom. Kanske jag har fått uppfinna hjulet igen några gånger, men vet åtminstone hur det fungerar. Om jag går in för saker görs det med stor entusiasm. Livet, som jag ser det, är en enda lång härlig lektion.