Kontroll

 Jag tittar på Youtubeklipp med flinka händer som lagar hål i jeans, där blir stickade tröjor och annat trasigt helt och jag kommer på mig själv att njuta. Det är något visst med skickliga händer, jag blir inspirerad, får lust. 

 Efter att ha avslutat en bok som jag haft svårt med inledningsvis (den tog sig mot slutet) beslutade jag mig för att ta mig till saneringsarbetet och avsluta det som jag påbörjade igår. Vid det här laget är de stora riv- och slitprojekten färdiga och nu börjar det bli svårt att ta tag i saker. Märker hur svårt det är att fatta beslut, vilket var anledningen till varför jag tog mig an jobbet på egen hand. Tänkte väl att det kunde vara enklast att riva och slita och slippa alla jobbiga kognitiva saker, men så hittar man grejor och börjar grubbla. Går ner sig i detaljer och funderar istället för att få saker ur händerna. Men inte är väl det konstigt, huset har varit mitt hem sedan jag var tre och mamma bodde där i snart sextio. Man drar sig för att plocka på ställen som inte har rörts på länge, som på vinden och källaren, kattvindarna och dialysrummet. Idag tog jag tag i tre rum som har renoverats i omgångar och där minnena är blekare. Hemma igen kunde jag ta mig en god öl som jag hittat i "vinkällaren", ett rum i källaren med nätförsedda skafferidörrar och enkla träbritsar, typiskt för svenskt funkis, och när maten lagades tänkte jag att det har varit en bra dag. 

Det går naturligtvis upp och ner, utöver begravningen har även ett annat nedslående dödsbud från Oslo kommit. Men tösen har varit här och tillsammans har vi hållit ljuset för varandra, vi gör det vi är bäst på. Värre är det för hennes pappa och farmor, jag har svårt att tänka mig ett värre ont än att överleva sina egna barn. 

Gasolin - Hva gør vi nu, lille du? Live 1975

Jag har läst Drömmen om ett träd av Maja Lunde och läser nu Skogslandet, en granskning av Lisa Röstlund

Hej vår, hej helg!

inte riktigt än, men snart så

 Jag sitter utomhus på trappen igen, med helgfrukost och hett te till vårens fågelsång. Just idag har en av de stationära koltrastarna beslutat sig för att stämma in, litet motvilligt efter att ha inväntat alla de andra trastarna. Först hit kom som vanligt dubbeltrasten, därefter taltrastarna och i år kom även muren av rödtraströster tillbaka. Nu sitter herr koltrast och djupsjunger från väst medan taltrasten undervisar från öst, lika påstridigt som vanligt men inte lika tjatig som gransångaren förstås. Kolis tar i från tårna, braverar med koloratur och övertoner och den hona som inte har öron att höra med är det verkligen synd om. Över ängarna jagar skogssnäppan, som med sitt omisskännliga joddel inte påminner om något annat man kan höra här. Där bröt just årets första lövsångare in, en oerhört uppskattad första gladsång. Det dröjer inte länge innan luften fylls av dessa ivriga lyckoröster, men den första är alltid den första, och det bådar gott. Mindre hackspett trummar nu på mindre än tjugo meter från mig, och två stjärtmesar som har fattat tycke för varandra jagar spindlar under takfallet. Omedvetna om min existens kommer de så nära att jag nästan kan spegla mig i de små pepparkornsögonen. Vilka busiga skönheter! Snabbt försvinner de in i mitt blandskogsparti. Gärdsmygen, den lille luftmusen som leker rövare inne från träskets virrvarr av nyutspruckna bladrosetter av salix och häggar gör att hjärtat tar ett glädjeskutt varje gång trumvirveln drar igång, lilla älsklingen. Tranorna spelar och lockar till dans, och snart är trädlärkan på sin dagliga visit, med sin känsliga röst får den varje nervtråd att vibrera i samklang.

Idag bröt även min inre gladröst igenom, efter en lång tid av tät och grå dimma och otäcka koncentrationssvårigheter är den också varmt välkommen. Idag ska jag och en kompis hand om resterna av den fådda veden, och under tiden kan jag njuta av veckans slöjd som blev ett skyhögt ärttorn och nya flätade ramar till odlingsbäddarna, och finns det ork kvar kanske jag gör klar spaljén. Igår baxade jag bort innerdörren till köket och en tvätt med trasmattor rullar på från lillstugan. Det ska bli varmt och torrt idag igen, hela sjutton grader så man får sannerligen passa på. Hej våren, hej på dig helgen!

Skinshape

spegling

Banksy

 

Jag har aldrig blivit mobbad.

Eller rättare sagt, jag har aldrig sett mig som mobbad. Kanske är det därför som jag har förstått mekanismerna och kan se på dem utifrån. Måhända är det även därför som jag har haft styrkan att ge mig av när det väl startar. Jag kan ha varit provocerande vid det laget, för det har varit frestande att istället för att visa att jag är sårad och ledsen ge kärlek tillbaka. I sådana fall har mobbaren blivit perplex och per automatik gett mig ett så kallat moraliskt övertag. Ibland har detta övertag kostat mig mer än det smakat, för en mobbare är okänslig för ironi och ser sig själv som överlägsen. Har man då otur kan responsen bli att mobbaren tar till hemskt drastiska metoder. 

Jag brukar litet raljant säga, att då mobbning är en metod som följer en logik är den även lätt att genomlista. Ofta räcker det att vara kvinna för att bli utsatt, men även kvinnor är mobbare. Dock oftast utan den drastiska slutsatsen som går ut på att förgöra den andres existens. Mobbning är en strukturerad och dualistisk stridsmetod som kräver två sidor. Den ene kallas stark och den andre för svag. Detta spel kände Mahatma Gandhi till, och vattnet, vinden, och vågorna. Till och med fröet känner till att verkligheten är mycket mer komplex än den som uttrycket mobbare vill göra gällande. 

Att besvara mobbning med ickevåldsprinciper är med en spegel i handen omedelbart skicka tillbaka den sura trasan i nyllet på den som kastat den. I bästa fall är trasan så infekterad att stanken måste skrubbas varje timme, minut och sekund, påminnande om att livet är ett livslångt lärande. I värsta fall är trasan ett skarpladdat vapen, riktat mot en person som saknar självkänsla (och den där spegeln som hade kunnat skicka tillbaka skulden och hatet där det hör hemma), blir domen hård. Hela samhället sviker den som av olika anledningar saknar självkänsla.

Mobbning finns hos alla sociala kategorier och åldrar, jag har själv sett det pågå i skolgården och från lärarpulpeten. Försök att mobba mig har gjorts, till och med i det egna hemmet. Oftast har jag sagt till, kanske inte riktigt så ofta som jag borde, för när ironi eller självbespegling inte räcker kan utfallet bli fatalt och mobbning för all tid stanna kvar i väggarna.

Nonviolent Communication - Marshall Rosenberg

slut

När man ser världen rotera utan att känna att man är med.

När man inte förstår vad som sägs mer. 

När man har tappat lusten till det lustfulla. 

När kappan inte längre går att vända, och vinden ständigt blåser i din riktning.

Och nej är det enda ord du känner till. 

.

.

.

... är det dags att omvärdera

igen. 

 

 

 

 Big Love Ahead - Mon Rovîa

Trolleybus - Viktor Tsoi´s Kino

New Noise - Refused 

 

Jag läser Större trygghet aldrig fanns, av Klas Östergren

beware, oh take care

 

 Det ekar tomt sedan mamma gick bort, plötsligt saknas riktning, och enkelheten. Det logiska i att sitta och hålla handen under en hel dag, det begripliga i att se någon sakta dö i sjukdom, i att slippa fatta beslut och att bara göra någon glad, allt dog i samma stund som mamma. Döden lämnar oss inte.

Vi fick tre veckor, dagar att visa vår ömhet och kärlek, sorg och förlåtelse på. Mitt i smärtan fann vi kärlek och tröst. Nu tar annat vid, döden tar en annan riktning. Känslor byts mot rationalitet. Ekonomi, entreprenörer och tjänstemän. Det känns ovärdigt och problemtungt. Jag hinner inte tänka klart, sörja ut, läka. Livet ställs på vänt. 

Söker svar. Hos trädlärkan, vårlökarna, vännerna, grannarna, och i konsten. Arbetet. Hemma sågar, städar, tvättar, diskar och bakar jag tills utmattningen kommer som en befrielse och suddar ut drömmarna. Jag vet att döden är en del av livet, det är naturligt och fint, det får oss att mäta vår livstid och se vår skröplighet. Men allt det andra, jag kan inte tycka att det är fint. 

Några timmar senare, och jag har kunnat ta mig ut och möta våren. Fått distans till mig själv. Naturen gör så, den får mig att se allt annat, all den rikedom som jag har inpå, och hur lycklig som kan få möta en ny vår. När döden kommer naturligt, när det finns en rimlig förklaring, då finns det tröst.

CRB - Beware, Oh Take Care

 

ett mammahjärta

 

 När en mamma ligger för döden, då spricker världens fundament. Då upphör tiden att fungera och allt kastas om, klockorna går baklänges. Då blir gammalt ungt och en sekund bär på minnen från en livstid. Sedan du kom in på lasarettet och opererades för en massiv stroke gick allt så fort. Från den stunden har du fått bära din mammas och din avlidne mans nemesis på dina redan tyngda axlar. Du förlorade talet och lades förgäves in på dialys, men hoppet var där och vi pladdrade på vårt vis om vardagsting så länge du orkade höra på, reste hem och hoppades och återkom igen. Men din kropp orkade inte och snart insåg vi hur kol, förkalkning, tromboser och ett sargat hjärta hade tagit ut sin rätt. 

För varje dag förändras vi ihop, vi får känna din djupaste ångest och din högsta lycka övergå i någon slags insikt om livet. För kanske det är som det sägs, att vi får de bördor vi orkar med. Du har lyckats hålla ljuset. I varje antydan till ett leende, och för varje gång du orkar öppna ögonen för att ge oss en sådan varm och kärleksfull blick, och när du knappt orkar andas mer, men ändå, gång på gång låter min hand få bli kramad mellan din mjuka kind och taniga axel, då ljusnar minnena och klarnar sorgen. Din dödskamp är min överlevnad, precis som när du födde mig, och på så vis sluts den cirkel som kallas moder-dotter-relationen. Jag är inget utan dig, och därför gör du allt för mig.

 När en mamma dör, då brister navelsträngen till universum. Allt jag känner till, och alla skärvor som har byggt min grund, splittras och strös ut i vintergatan. Vore det inte för att du, lilla älskade mamma, lät mig ligga intill dig när jag var ett knytt, trots alla rekommendationer, och trots att jag kom med ändan först och med navelsträngen om halsen för att slippa vårvinterns brutala ljus. Ja, trots allt detta massiva motstånd, och trots våndan och skadorna jag gav dig som förstföderska, var jag alltid ömt välkommen i din famn. Du sa aldrig ett ord om smärtan, utan berättade stolt hur vacker jag var när jag kom till världen, med ett klotrunt huvud och en hjässa täckt av tjockt, mörkt hår. Tack vare din kärlek skall mina skärvor hitta hem igen. För så är det med kärleken, den gör ondast av allt, för den spränger hjärtan, men bara den kan läka såren.

Att vara mamma, det är det mest otacksamma, det mest slitsamma, kostsamma, oroliga och mest hjärtskärande arbetet av alla, och därför är det en livboj. För ingen bättre än en mamma vet hur mycket ett liv är värt. Du skänkte mig en fast grund att stå på när världen rämnar och universum flyter bort, för jag vet att jag alltid är och har varit djupt älskad. Vad jag älskar dig, min fina, vackra, modiga mamma.

ett liv utan våld

 tänk att överge din frihet för att delta i ett stridande förband, att tycka att livet är så trist att den enda lösningen är krigspsykosen. Där, som krig framstår som en befrielse från tristess, en inbjudan till hjältemod, ett botemedel mot dekadens, en lösning på allt som är fel med samhället, som ett reningsbad. Kriget är i detta psykotiska tillstånd den enklaste och effektivaste genvägen till en omstart där chauvinismen kan få råda oemotsagd från feminism, antiimperialism, antikolonialism, antifascism, xenofobi och fler postmoderna teorier. 

tänk dig att aldrig kunna leva utan att behöva se dig om på gatan, att aldrig mer kunna lita på den du möter, äta mat som andra har lagat eller överlåta din kropp åt en okänd. Tänk dig att aldrig mer kunna somna och sova gott hela natten under resten av ditt liv. Rädslan gör så med oss, den raserar allt vad klokhet heter.

Idag blev Sverige godtagen medlem i Natohelvetet. Och Georg Riedel har lämnat oss med, det känns som en tanke. En annan tanke jag har är att vi nu har inträtt i en ny epok; en tid där demokratin har övergivits för att aldrig mer kunna resa sig. Framtidens historiker kommer att fråga sig vad fan det var som hände, vi som verkligen hade allt.

 

Tänk om det bara är vi

Jag läser Weimarkulturen 1918-1933, av Peter Gay

Stormcock

 När jag lägger in backen och kör ut på grusvägen har jag redan upplevt tillräckligt för att dagen skall kännas fulländad. Det är den tiden på året då känslosvängningarna är störst, litet sol över morgonpromenaden och en sjungande fågelkör är mitt uppåttjack. Jag pundar fågelsång och natur, så är det bara, har alltid varit så. Att sedan kunna ratta in Spanarna och se landskapet sakta skölja över vindrutan; tranorna i par vid de fuktiga gläntorna, en röd glada på jakt där marken öppnar upp, klungor av snabbvingade duvor, och retliga skator som kivas med korparna över mossiga takåsar av eternit, det är livet på en pinne för mig. Finns inget bättre. 

Jag ser fram emot en sista arbetshelgdag med bara anställda. Kökschefen är tillbaka på halvtid igen och på helgerna extraknäcker en vänlig och intelligent kvinna i caféet, vi tre gör ett superteam. Jag skrattar högt och uppsluppet åt de bisarra inläggen och skämten från radion, och när programmet är slut blir det klassiskt i P2. Snabbt, så att jag slipper höra på fler spekulationer kring krig. Bästa tänkbara resesällskapet är en mjuk röst som kan berätta saker som jag aldrig tänkt på själv, och som ger mig uppslag inför dagen, kanske en ny text till en kommande utställning. Klassisk musik och en spirituell röst, det är bästa fixen. 

Arbetsdagen går fort, jag har trevliga och nyfikna gäster som dyker upp i lagom takt vilket jag tar som kompensation för förra helgen. Att extraknäcket har anmält sig sjuk gör inget heller, jag känner mig oövervinnerlig idag. Har t.o.m smugit ner en bok i väskan att kunna läsa om det ges tillfälle - vilket det naturligtvis inte gör men känslan av att kunna läsa, räcker. Och så, slutligen, äntligen kommer resan hem med Esmeralda Moberg och Gussy Löwenhielms mixtape, kanske det bästa av allt! och som att det inte vore nog - för när jag är tillbaka på parkeringen hemma och stiger ur bilen möts jag av MissAnn och en dubbelrast ljuvligt sjungande från den lilla eken mitt emot stugans grindar. Då vet jag att jag har det bäst i hela, vida världen. 

The Same Old Rock - Roy Harper

Me And My Woman - Roy Harper

banal nationalism

Otto Dix, Die Skatspieler, 1920

 Bland filmer som bör ses på bio är Zone of Interest av Jonathan Glazer absolut en. Du som har läst om filmen har nog förstått det chockartade greppet att få följa med i förövarens vardagsliv. Jag ger dig all heder om du har tänkt se den på bio, eftersom dialogen och skådespelarnas prestationer kräver din fulla uppmärksamhet - för de är verkligen enastående, särskilt Sandra Hüllers gestaltande av Hedwig Höss som en präktig, bondsk nazisthustru med ett kroppsspråk som lyckas personifiera rasideologin. Uttrycket Den Banala Ondskan gjorde Hannah Arendt känd hos allmänheten, det ligger som en grundton genom filmens hela bildvärld, men då betydelsen kunde kännas alltför uppenbar och därför vara lätt att svepa bort krävs Mica Levis geniala filmmusik. Efter de första och sista minuterna när publiken sitter på helspänn i fullständigt mörker och tystnad, kommer en bisarr ljudstrof med inslag av skärande dissonanta toner som fysiskt kryper in under skinnet på dig. Och under filmens idylliska trädgårdsscener, när barn och vuxna vadar runt i ett soldränkt trädgårdsland och diskuterar vardagsnonsens och firar födelsedagskalas, hörs skott, skrik och misshandel från andra sidan av den grå muren. Det är en fysisk film och tidvis mår man illa, men även den känslan återspeglas när Rudolf Höss klöks i slutscenen, dock är det inte av vämjelse inför det han gör, utan av överansträngning; på Auschwitz Birkenau avrättades under hans überrationella regim över 1,1 M män, kvinnor och barn. Det finns ingen pardon, ingen ursäkt eller utväg för någon som har överlevt den vetskapen.

Någon har skrivit om det ironiska draget i Martin Amis bok, att det inte gick hem hos den tyska publiken. Möjligen är det mitt eget ursprung som spökar eftersom jag har svårt att se någon humor i filmen - men det kan förstås även bero på hur filmmanuset är tolkat. Ironi är svårt att ta in och gestalta, även om jag i efterhand kan se det groteska i de folkligt förankrade, makabra överdrifterna och dissonanserna, så är det ett faktum idag att många väljer att tro på konspirationsteorierna. Möjligen för att skalan är så ofantlig, möjligen för att det är svårt att ta in skammen. Hur som haver, filmen är en viktig del i vår samtidshistoria och jag uppskattar särskilt mycket hur det normala, vardagliga och allmänna kan få oss att fundera kring var gränsen kring delaktighet går. Det är stora frågor, viktiga spörsmål som nog tyvärr inte kommer att ses av den som behöver se. En pedagogisk film är det definitivt, och som kommer att gå till historien som en klassiker.

 

Förövrigt anser jag att Rysslands nemesis är hennes politiker och att hon kommer att implodera - om bara ingen föder björnen.

camera obscura

Odilon Redon

 Medvetandet har sedan renässansen betraktats som en mänsklig egenskap, men denna exkluderande kunskapskategori börjar sakta att luckras upp med frågor som: Vad är medvetande, och: vem skall sättas till doms över vilka sinnen som avgör vad ett medvetande är? De flesta idag känner väl till att medvetandet inte bara är präglat av det som vi däggdjur kan förnimma genom syn, hörsel, känsel och smak, utan vi vet även att omvärlden faktiskt uppfattas högst individuellt. Ingen vet exakt vad "grått" är.

Genom forskning om kärlväxternas sinnligheter har vi sedan en tid förstått att växter har känsel. Nu börjar vi även förstå att kärlväxter i jakt på ljus och näring även har en spatial uppfattningsförmåga. Om vi tar ett träd som exempel, så måste bladbärande grenar öka åt solsidan, rötterna ökar dit källan är, och stammen parerar detta genom att vrida sig i takt med omvärldsförändringarna. Allt detta sker på cellnivå och bestäms av synfunktionen; något som populärt brukar kallar för urögat och har utvecklats litet olika. Bland kärlväxterna är urögat som en hålkamera, bland fåglar och insekter har den med tiden förstärkts med en flexibel superlins som kan göra grått till en färgexplosion genom att uppfatta UV-ljus. Synförmågans evolution har gått parallellt med jordens, och kan ses som ett sätt att skatta och värdesätta den plats som organismen har råkat landa på. 

- Går det att överleva här? Vad krävs av mig för att bli långvarig? Denna tvåvägskommunikation förutsätter ett självmedvetande; en intellektuell intelligens med förmågan att se sig själv utifrån och som del i en värdefull kedja av sammanhang. Det som blott kallas medvetande kräver ingen större insikt om de yttre sammanhangen, alltså ingen intelligens utöver vad som krävs för att tillfredsställa det inre jaget. Den sortens medvetande förväxlas ibland med ett embryonalt stadium, ett stadium som förbluffande nog faktiskt förfäktas av några s.k. tänkande människor.

En fisk känner dofter genom sina känsliga membran, och likt havsfåglarna kalkylerar den avståndet till dofternas ursprung, vetskapen är lagrat i minnet, liksom vilken hastighet som krävs för att kunna parera omvärlden. Mörkerlevande organismer kan se med ljudvågor och känselspröt och jättebläckfiskar har utvecklat ett ultrasensitivt seende och en hjärnkapacitet där idérikedom och problemlösningsförmåga överstiger många tvåbenta individers kapacitet. Möjligen för att nå fram på ett så energieffektivt sätt som möjligt, men säkert är att artens överlevnad hänger på individen. Om växter kan se och tolka bilder genom sina cellväggar, är det då så konstigt att de även kan skåda under jord och kommunicera sina behov och önskemål tillsammans med andra intelligenta arter, som svampar, lavar och maskar. Deras genomsläppliga membransystem fungerar som en jättelik moderkaka med uppgiften att nära och fostra kollektivt liv.

Vi är som art något mycket viktigt på spåren när vi ställer frågor om våra förmågor. Det är ytterst intelligent att inse att vi har begränsningar, och därför är det mycket korkat att tro att det vi skapar av vår (bristfälliga) avbild skulle kunna göra världen till en bättre plats. Intresset för ökade kunskaper om oss som art i en allt mer krävande omvärld skulle urholkas, och ensidigheten sakta utplåna vår existens. Men, vem vet, det var kanske väntat. 

Jag läser Empusion av Olga Tokarczuk

 

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas - Filippa Ronqvist, Flamman

bondeupproret 2024

  Det handlar om överlevnad. 

I den franska tidningen Le Monde skriver Benôit Bréville om hur den europeiska massmediala kören slagit in på en och samma refräng om klimatkritik, när protesten egentligen handlar om konsekvenserna av böndernas icke-existerande valmöjligheter. I en på förhand avgjord match, utstakad av byråkrater och investeringsfonder som ser möjligheter att roffa åt sig ytterligare några sekiner, är historian inget mindre än en Red Herring. Meningen med den är att dölja en annan historia. Vore det inte för den gränslösa monetära handeln, och tidningarnas nära band till densamma, så skulle vi förstå att de få resterande bönderna som orkar med sitt värv vill kunna välja bort växtförädling, besprutning, storskalighet och robotisering - alla dessa produktionseffektiviserande krafter som inte bara gör arbetet till ett tvång, utan gör dem sjuka, förvärrar deras möjligheter genom att förstöra klimatet de lever av, samt tvingar in dem i skyhög belåning och en arbetsdag utan ände. 

Det är en skam att vår egen massmedia som kallar sig neutral har slagit in på samma trista bana. Som väl är, finns det fortfarande ett par tidningar kvar som är värda att läsa. Polarisering är inte en väg ut ur krisen, den är krisen.

Det europeiska bondekriget.

 

Joseph - Cold Biscuits And Fish Heads

 

 

jaktsäsong

 Hennes söndag är här. Efter en vanlig frukost på havregrynsgröt klär hon på sig sina vanliga kläder, hänger kikaren om halsen och går ut på sin vanliga promenad. Solen skiner och de första talgoxarna sjunger igen, hon tycker faktiskt att kråkorna låter gladare än vanligt och tänker att det nog hänger samman. Inga stora åtbörder, inget svulstigt eller märkligt händer på promenaden men den är ändå förtrollad på något vis. Blänket från bäcken, nötväckorna som letar mat på ekarna, flocken med stjärtmesar, och så talgoxarna, allt så normalt att hon kanske inte skulle lägga märke till det om hon hade letat efter något särskilt. 

Det fanns en tid när hon sökte efter något, hon hade lagt mycket tid på sökandet i sina dar. Så kom det en annan tid, så som det vanligtvis gör när man söker efter saker och det går upp för en att man inte letar på rätt plats. Hon såg sig omkring, överallt och på allting som fanns där uppe på kullen, och märkte hur det ändrade karaktär och att något inombords öppnade upp. En liten glänta, undanskymd och så obetydlig att bara älgkon visste dess värde. De såg på varandra en stund, hon på den högbenta grå bakom busksnåret och kon mot den lilla tvåbenta blå, så avlägsnade de sig, älgen tyst på älgars vis och hon på sitt.

vattenkraft

 Det börjar bli ljusare igen och det är åter möjligt att ta sig ut till kvarnruinen innan jobbdagen startar. Mitt dagliga vardagsnöje såhär års är att spana in vattenflödet i Rönneå, som ca tre dagar efter den hårda kölden har slagit nya smältvattenrekord. Nu forsar hon fram som en argbigga, ställvis med sjöstilla strandbankar där hundratals änder och sångsvanar kan få vila ut. Det översilade alkärret vid amerikahuset intill flödet är en suggestiv sjöskog med vertikala alstammar där kungsörnen jagar med svepande vingtag över vattenytan. Strax intill har ormvråkarna och korparna funnit ett vildsvinskadaver som markägaren slängt ut, de kretsar ivrigt över trädkronorna och sätter sig sedan likt gamar på lur. Det är starka krafter, vattnet, inte mycket som rår på när det väl har bestämt väg. På min egen tomt ligger stigen intill bäcken under vatten och stiger det ytterligare ett par decimeter så kommer mitt inre vedförråd sakta segla iväg som barkbåtar mot Rönneå.

 Enligt SMHI ekonomiskt knutna varningssystem är det röd flagg på Kävlingeån, och Ringsjön och Finjasjön har stigit så att strandfastigheter nu står i lervatten. Trafikverket har stängt vägen mellan Forestad-Färingtofta, eftersom infrastrukturen inte har tagit hänsyn till det omkringliggande våtmarksområdet står åter en välkänd sänka intill Polemanska huset under vatten, vilket ofta sker såhär års. Marken andas, hela vattensystemet andas ut och in, det är en naturregel utan undantag. Starka krafter, som sagt.

 

och det stiger än

Men nu till dagens rant, trodde någon att jag hade glömt?

 A propos vatten, ja. Kommunens simhall är stängd på obestämd framtid, man har sparat pengar på att strunta i underhållet och skyller på en komponent till en fläkt som tar flera månader att reparera. Nu vill man istället bygga en ny badanläggning. Arbetet går förstås till samme svågerentreprenör som den konkursfähige göken som halvbyggde det på förhand kritiserade och helt onödiga dagiset, (som dessutom placerades klots intill utebadet i Ljungbyhed) innan han klappade ihop. Där börjar det likna Spanska solkusten, minsann. Kan man inte resa för klimatets skull så får man väl ta hit costadelsol. Förattan. Jag har skrivit och beklagat mig men har naturligtvis inte fått svar. Nej, för i en kommun vars företrädare envist slår sig för bröstet och proklamerar att alla människor har egna swimmingpooler numera, att klimatförändringar är en konspirationsteori, att elen blir billigare om man inte river de gamla slussarna till Rönneå, att man ska bygga på som attan och särskilt vid vatten, och att konst och kultur bäst drivs med gratisarbete, då kan man inte vänta sig annat. Sånntede, såatteh. 

Regeringen tycker att unga ska ta bolån med högre belåningstak, samtidigt som svenskarnas skulder rusar i höjden. Vi har en stark marknadslobbyism i landet som även infiltrerar EU. Och snart är vi medlemmar i Nato. Det går bra nu, sa banken. 

Krigets påverkan på klimatet. 

 

Bsí - David Berndsen

lördagen den 13

 Guess what.

Kocken är sjukskriven på obestämd framtid och sedan idag tar chefen ut semester ihop med särbon. Sålunda blevo fem små negerpojkar en. Så inleds detta arbetsår för en utbränd konstvetare fil.mag. anno 2024.

”De tog unicaboxarna och gick. Alldeles tyst, mycket stillsamt. Inget riktigt tåg, ingenting egentligen organiserat, inte i rad, inte i flock. Men utspritt och långsamt gick de en och en från sågen …” 

P.O. Enqvist - Musikanternas uttåg

 

Om arbetsplatsens diktatur

postveckosvammel

 Efter två stadiga whisky kommer jag nog att somna. Noga med att folk ska förstå att jag inte är försupen, eller rättare sagt, asrädd för att framställa mig själv som nidbilden av en nucka i övre medelåldern på dekis, poängterar jag att det är två glas. Små. I veckan. Jag är så smärtsamt självmedveten att jag antar en lätt aggressiv försvarsposition och utgår från att omvärlden ser på kvinnor-som-jag-själv med dubbla måttstockar. För som jag ser det, är skillnaden mellan män och kvinnor kantad av fördomsfullt hybridreligiösa åsikter, en slug slags misogynitet som gör att jag måste akta mig, ständigt hålla garden uppe. Män kan minsann visa upp sig och sina sunkiga tröjor bakom trettiofem ölglas på en bar utan att bli kallade försupna, de framstår som skojfriskt busgulliga, och om någon skulle reagera på den nedlegat skrynkliga skjortan eller de mörka dragen dagen därpå, är det enbart igenkännande. Skulle jag så mycket som råka sluddra på orden, glömma något, eller stava fel i ett socialt inlägg (!!!) är himmeln sedan länge nedfallen och stjärnorna slocknade: "Vi visste det", tecknen fanns där. 

Misstag som sker med din utbrända hjärna märker du inte förrän dagen därpå. Utbrändhet och utmattningssymptom är ett vanligt och välkänt sjukdomsfenomen främst hos kvinnor, och då är det med avvaktande och skeptisk kännarblick hon blir bedömd. Av alkade män och kvinnor med "erfarenhet". Vi arbetar dubbla skift, utan betalt. Ändå går jag rättframt fram och förkunnar min sjukdomsdiagnos, min svaghet. Det är som om jag måste utmana mig själv och fördomarna. Oftast, i alla fall. För nuförtiden orkar jag oftast inte berätta. Varför utsätta sig för dumma, faktaimmunskeptiska granskningar, de där ögonen som säger att Det som inte syns, det finns inte. Som påstår att svaghet är ett personligt val - Varför valde du att bli utbränd, kunde du inte bara sluta med det? Tänk dig frisk, ta det lugnt och var som folk. Tagga ner litet, ändra inställning. Har du testat yoga?

Efter en tung arbetsvecka har det varit vernissage idag och folk har halkat in från modden. Rättare sagt, Vällde in efter julens ledighetstristess. På jobbet har köket en ny kock sedan igår, som har rest hit från Västmanland bara för att arbeta över helgen. Den ordinarie är sjuk på obestämd framtid, så nu är det bara jag kvar i staben. Som lök på laxen har chefen beslutat sig för att han och frillan ska förlusta sig i Stockholm nästa vecka, och då ska jag ta hand om allt. Rubbet alltså - på egen hand. Detta fick jag mig serverat för två dagar sedan. Kök, café, städ och disk, bädda rent och städa efter kvällens övernattande vernissagegäster - ovanpå ansvaret för mitt eget arbete med konsthallen förstås och så utställningstexten som ska vara klar till utskicket jag ska göra veckan därpå. Torpet och katterna kommer inte att bli glada av att få stå utkylda när nästa köldknäpp kommer, inte sömnen heller. Chefen tyckte (på fullt allvar) att jag skulle sätta på ett extra element under tiden jag är borta, han betalar mig ju en lön. Sant! Så sa han. Kom mig inte för att svara på enfalden, nu kokar jag inombords, men kanske två (små) whiskypinnar hjälper? Normalt ska vi vara fem personer på plats under vardagarna, två i köket, en i caféet och två i konsthallen, men det har inte hänt under min arbetstid. Den där Frillan, eller särbon som lever lyxliv som pensionär utbrast högt över ett glas vitt vin och framför alla som var närvarande, att jag kunde väl värma soppa åt kunderna, det gick fort. Nej, sa jag då. Storögt såg hon på mig, och när jag i köket deklarerade den gamla vanliga litanian om min utbrändhet blev hon förnärmad. Varför hade jag inte sagt något till henne förut? Visste chefen om det? Chefen vet ju mycket väl, och han bryr sig inte. 

Kan man vara för snäll?

Nej, jag vill inte tro det. Snart har brasan värmt upp stugan, mig själv och katterna så pass att jag kan gå och lägga mig. Om några dagar är det vardag igen, men innan dess ska jag ha försöka att ha det riktigt tråkigt. Vilken outsäglig lyx det är, att få ha det så trist att hjärnan tystnar och kroppen slappnar av.

Epifania enligt Hugin

 Mitt lilla bo är nu inne på det tredje dygnet där temperaturen inte har lyckats kravla sig över -10°. Som väl är hade jag missuppfattat chefens tidsplan med en vecka, och kan istället för att fortsätta oroa mig, sitta hemma och värma upp mig och huset i ett par dygn till. En annan sak som är tursam är att jag har råd att värma upp lillstugan i år, och har därmed sluppit ispropp, trots en rad bistra minusnätter runt -20°. Det är lätt att tro att alla runt omkring har det likadant som jag själv, därför har jag inte brytt mig om att kommunicera läget utan tänkt att det är normalt. Men nja, normalt är det väl knappast. Detta är förvisso den strängaste vintern som jag har upplevt sedan jag flyttade hit, och då har jag ändå upplevt en del riktigt bistra dygn, det ska sägas, men i år verkar det som att alla fördämningar har brustit. Nu är jag rädd att detta påfund med flera riktigt kalla nätter på rad kanske kan bli det nya svarta, och att jag inte kommer att kunna leva som jag gör så länge till. Ja, rädd är jag inte, men skakad. För även om det är normalt med köldknäppar, så är det inte normalt att Sverige ser ut som en blå ö mitt i ett rött hav, på de kartor som visar jordens medeltemperatur 2023. Fjolåret har varit det varmaste sedan mätningarna började och rekorden kommer regelbundet. Orättvist kan man tycka, eftersom det gnälls över väder från det blå bältet när klimatförändringarna torkar ut floder och smälter glaciärer i det röda. Sakta men säkert försvinner allt det där som har legat till grund för människans makalöst framgångsrika expansion och fantastiska, uppfinningsrika kulturer. 

 

Nej, det är inte lätt att leka torpare när väder råder, och vem kan jag klandra. Än så länge har jag ved, och vatten rinner i kranen, och om batteriet till bilen fungerar på måndag så kommer jag att kunna köra till macken och tanka billig bensin, och simma, och handla, och leva vidare ungefär så som jag brukar göra utan att tänka mer på saken. Men så tänker jag också att det är fördjävligt att man kan hålla på såhär, slösa på resurser och leva på stor fot alldeles ensam när man vet hur illa det är ställt med övriga världen. 

I mitt nästa liv, då ska jag fixa så att alla bor kollektivt i vackra små byar, och så tänker jag ordna så att ingen behöver känna sig alienerad, genom att besluta att jobb och meningsfulla sysslor måste utföras av egenvilja istället för krav knutet till en lön. I en sådan värld kunde man få läsa och skriva, äta och dricka, göra konst och musik, och berusad av skönhetsupplevelser älska sig genom livet om man ville det, sedan odla litet i trädgården och titta på småkryp och örter medan man gjorde walkabouts och filosoferade över livet i lugn och ro, om man önskade det. Och vi som art skulle mäta framgång i hur bra vi tog hand om varandra, för vi skulle genom naturstudier förstå hur dyrbart ett liv är och att en födsel inte är en tillfällig och individuell vånda, utan en högst kollektiv angelägenhet. Vi skulle sätta kvinnokroppen i fokus, och med hennes behov skulle en ny världsekonomi födas. Och även om det är en utopi att låta en introvert person med introverta idéer vägleda andra, så vore det ändå en ganska skön sak att testa någon gång i framtiden. Kan jag tycka. 

 

 

Fimbulvinter

 bild från lokalblaskan

 Fyra korpar ropar och leker fatt med kastvindarna, det är de enda fåglarna som märks i snöyran förutom en ensam, ropande domherre. Det varnas för snöoväder och vi som kan stanna hemma har blivit ombedda att göra det. Sådana här dagar påminns jag extra mycket om hjältarna som inte har möjlighet att jobba hemifrån. Hemtjänsten, snöröjningen, tåg- och bussförarna, brandpersonalen, och sjukvårdspersonalen, all omsorgspersonal, alla så dåligt avlönade att de måste pendla långt till sina centralt belägna arbetsplatser och riskerar sina liv för andra i ur och skur. I dagens lokaltidning raljeras det, som vanligt med stolpe - ut. Bistra vädret kallas "snösmockan" och temperaturrekord läggs upp för jämförelse med årets nyrikaste personer. På bilderna syns en nykomling från spelindustrin, och en ICA-handlare på Östermalm flashar nöjt leende intill de vanliga aktieägarna till företag som säljer lågprisprodukter till en allt fattigare, grå massa (jo, sådana bor också på Östermalm). Är det då konstigt varför girigbukarna aldrig någonsin kommer att förstå i vilken grad de är delaktiga i klimatförändringen och nedmonteringen av samhället - att de känner till sammanhanget är självklart, det kallas för prognoser och ligger till grund för framgången - när tidningen målar upp dem som hjältar och kreativa förebilder. Det är precis som en gång i tiden Oscar "Bladerunner" Pistorius, ända tills han dömdes för mordet på flickvännen Reeva Steenkamp. Han släpps fri om två dagar. Och med tanke på hur saker och ting har utvecklats, skulle det inte vara förvånande om han har en villig och framgångsrik sponsor mycket snart. Mycket pekar åt det hållet. 

I år är det supervalår. Världsläget som redan är löjligt overkligt kan bli riktigt ödesdigert. Allt verkar hänga och dingla på en skör tråd, hanterad av en handfull män som anser sig ha rätt att bete sig som idioter bara för att de är just, män. Likadant ser det ut här i Sverige. Nu monteras kulturinstitutioner ner eller går i konkurs på löpande band. Och med dem begravs de sista rösterna som kan åkalla gudarna och blidka deras överseende, men när ingen längre står på barnens sida ekar bönerna stumma i en evig, kall rymd.