tisdag 30 augusti 2011

Ödmjukhet


är ett annat ord jag ofta tänker på. Innebörden framträdde kanske litet särskilt för mig när jag tittade på dokumentärfilmen Hästmannen (har nu sett den 2 ggr) och även när jag alldeles nyss lyssnade på SVD:s polarprisintervju med Patti Smith. Är det verkligen så illa att man måste avskärma sig samhällets krav eller på annat sätt ställa sig över dem, för att kunna se bortom egot och unna sig att tänka på andra i första hand? Patti har ju nått en självklar status, både ekonomiskt och självständigt. Hästmannen går på i ullstrumporna, det är det liv han valde redan som elvaåring och som han kände var rätt. Han behövde inte rättfärdiga vare sig själv eller sitt livsval, det var självklart från början.

Ödmjukhet, är det en självklarhet bara för den som har möjlighet att tänka efter? Vad händer med människor i klämda situationer, som stress, stadspuls och ekonomiska krav? Jag tycker mig se en tydlig tendens att särskilja och omgärda intresseområden och skillnaderna (Mitt och Ditt, Jag och Du, Vi och Dem) betonas med en hätsk attityd i media. Vart tog de alternativa värderingarna vägen, som istället för att betona skillnaderna vill ge insikt och sprida gemenskap, solidaritet och samarbete? Ett synsätt som väljer att se frihet istället för gränser.

När jag cyklar ute i stan med min dotter blir jag ibland tvungen att låta henne använda trottoaren, eftersom biltrafiken bitvis är mycket häftig. En lördagförmiddag möttes jag av ett par i övre medelåldern, troligen nyblivna pensionärer, gott ställt med massor av tid och medel nog att förverkliga sina livs drömmar. Mannen förargade sig högljutt över att vi använde trottoaren och som han sa, "skulle du vilja att jag kör på din cykelstig?". Jag replikerade dessvärre med "du skulle förstå om du hade barn", vilket inte kan ses som särskilt ödmjukt enligt den tunna definitionen man kan läsa på Wikipedia. Där ställs Ödmjukheten som en slags motsats till Nyttotänkandet. Enligt mannens definition och enligt en gammal god Aristotelisk sed skulle nyttan går före oviljan att strida. Förlängningen av det resonemanget skulle då kunna förklara varför människor ständigt väljer och agerar som de gör. Att nyttan som tillfaller ett flertal skulle vara att föredra framför ett pacifistiskt och passivt, måhända egocentriskt perspektiv? Men så kan man ju inte tänka... för då benämns man fatalist och det går icke! Ja, hur jag än vänder på saken så hamnar vi i dilemmat och den stora frågan; vad är lycka? Den yttersta konsekvensen borde vara att föra en god dialog med sitt samvete, alltså att knyta an på ett personligt plan. Jag tror nämligen likt John Rawls, utilitarismens störste kritiker, att så länge som människan känner att hon kan ta eget ansvar och att hon därigenom kan påverka sitt eget liv även kommer att fatta rätt beslut, något som gagnar såväl dig själv som alla omkring. Jag återkommer alltid till den maxim som har präglat alla kulturer och som dessvärre även har utnyttjats i olika matktsyften, nämligen att man skall behandla sin omvärld på det sätt som man vill att omvärlden skall behandla dig själv. Ganska enkelt ändå. Och så oändligt svårt.

fredag 19 augusti 2011

Tira mi sú


oftast är jag så mätt på alltsammans, särskilt på min prettoattityd och allvarliga syn på livet. Jag måste lyssna mer på kloka vänner, och lova att inte ta livet på så stort allvar. För vem orkar med att lyssna på ytterligare en deppig person och vad är mina problem i det stora hela? Livet är för kort. Det är tur att man har vänner och bekanta som insett det, tack A, C och F.

Spegling


vad är det som gör att vi intresserar oss för människor omkring oss och vad är det som gör att vi fastnar för någon eller känner agg till en annan? naturligtvis går det inte att beskriva och ännu mindre bör jag försöka mig på det, särskilt inte i det egocentriska stadium jag befinner mig i nu.. eller kanske att det är själva poängen. Att vilja se människan mitt emot utan att jämföra den utifrån vissa ramar eller förutfattade meningar. Människor är mycket komplexa och jag dristar mig att säga att det är just denna komplexitet som gör oss så spännande. Hos en komplex människa ökar förmodligen förmågan att på allvar känna in och spegla den andra. Emmanuel Lévinas heter en filosof som sorterar under den fenomenologiska-existentiella franska skolan och som har fört diskussionen om etik och moral bortom de tidigare klassiskt-grekiska gränserna. Ja, det låter tungt och det är det också om man envisas att se världen som ett matematiskt problem, för då blir beskrivningen en motsats och som sådan ett problem. Lyckas man bara att se bortom världen som ett mätbart fysiologiskt experiment och istället provar ett par psykedeliska glasögon kan man se saken i ett annat ljus. Känslomässigt. Relativt. Relationellt.

Nej nej stopp nu! sluta inte läs bara för att jag beskriver flum på ett flummigt vis, se det istället som ett sätt att relatera till världen som ett nyfött barn relaterar till sin omvärld. Innan du har ett språk och har lärt dig att kommunicera med hjälp av de ramar som grammatik och ord sätter upp måste du lita på det känslomässiga språket. Så enkelt kan det vara att förstå saker som har med relationer att göra. Att knyta an, känna igen och relatera till någon i sin omgivning är så basalt, så enkelt som ett utbyte av blickar, en utsträckt hand eller en klapp. Oftast behövs inte mer för att en människa skall känna sig tillfreds, det ligger i reptilhjärnan. Med språket och inlärningsprocessen kompliceras relationerna och du börjar att söka efter någon som kan spegla och konfirmera din egen identitet. Jag pratade om det med en av mina mycket kloka vänner häromdagen och vi kom fram till att människan använder ett slags kodat språk med hjälp av olika förmågor vi har för att uttrycka oss. Mellan orden och gesterna kan man känna igen om den man talar till har erfarenhet av missbruk, känner sig ensam och missförstådd eller är av helt annat slag. Det dolda meddelandet lyser igenom de mest trevliga tonfall eller det mest sockrade orden. Du känner igen dig hos människan och i en sådan situation uppstår ett slags tycke. Ordlöst men inte innehållslöst.

Problemet med denna form av intuitiv kommunikation är ju att du ofta tenderar att träffa och gilla personer i din egen situation. Resultatet blir ju att de problem du en gång ville åtgärda istället mångfaldigas och förstärks, en slags ond cirkel eller nedåtgående spiral. För egen del har jag tenderat att söka efter personer i min omgivning som är i något slags behovsställning och en förklaring kan vara att det var så jag uppfattade min omgivning redan som ett mycket litet barn. Om man som jag är född först och med kort intervall mellan syskonet kan en slags konkurrenssituation uppstå om inte föräldrarna är medvetna om det. Är syskonet dessutom sjukt, svagt eller på andra sätt visar tydliga behov av extra omvårdnad blir situationen för det första barnet ytterligare ansträngt. I mitt fall kan jag nu se hur jag förmodligen alltid fått se mig som andrafiol, i skuggan av en bror som fått ta mycket plats hos mina föräldrars hjärta och hjärna. En flicka kanske antas kunna reda sig själv? När jag var åtta år sattes jag för första gången ensam på ett flyg mot Marbella i södra Spanien, med allt vad det innebär. Jag minns särskilt en gång i sjuttiotalets kristider, då jag fick sitta inklämd på ett litet rum i Madrid i nio timmar, i väntan på att flygstrejken skulle blåsa över och ett anslutningsflyg. Jag tror att jag var tio år då, alltså lika liten som min egen dotter är idag. Själv skulle jag aldrig låta mitt barn åka ensam utan försäkran om att hon kan kommunicera med mig. Tack mobiltelefoner!

Det finns så många känslomässiga luckor i mångas liv och jag anar att de till mycket stor del beror på hur barnuppfostran såg ut när vi var små. För hur mycket ensamhet måste ett litet barn ha fått utstå innan hon märker att gråt inte tjänar något till som kommunikationsmedel? Ett litet barn som gråter kommunicerar till sin omgivning en oro för att något saknas. För ett litet barn existerar bara det hon ser. Ett litet barn kan bara relatera till det som går att ta, se, känna och höra, annars finns det inte. Vad händer i en liten människas hjärna när hon upptäcker att hon är alldeles övergiven? Ge hon upp då, eller lär hon sig att kommunikation är onödigt? Att synas, höras, kännas inte spelar någon roll när ingen tycks bry sig? Kanske är detta anledningen till att nätverkande via cyberspace har fått ett så stort utrymme, vi har kanske inte fått lära oss vikten av direktkommunikation för belöning i form av ett ögonkast eller en öm beröring. Belöningssystemet har kanske omplacerat känslorna för äkta närvaro med ett substitut i form av TV, böcker och internet. Hemska tanke!

torsdag 18 augusti 2011

kontraster

jag har ofta beskrivit mig själv som älskare av kontraster och motsatser. Det kan vara en livsstrategi med tanke på att livet ofta tar tvära kast, men det kan även vara ett sätt att se världen an, en personlighet. Mina specialintressen har alltid legat kring sådant som på något sätt har relaterat till känslor och impulser. Jag ägnar mig ibland åt de mest monotona saker som simning eller långa promenader, för att få utlopp för och tid att fundera igenom sådant som händer omkring mig. När jag var svetsare kunde jag njuta av att befinna mig omsluten av hjälmens totala mörker. Bland de skönaste ögonblicken var när svetslågan helt följde mina impulser, min egen vilja och förmåga, när jag kände kontroll över de få element omkring mig som behövdes och att det bara var jag själv som bar ansvar för slutresultatet. Känslan av att kunna påverka sin situation är nämligen ingen självklarhet, något jag har blivit varse på senare tid. Livet utanför svetslågans monotoni var vid den tiden kontrollens raka motsats och skapade en skön balans till det livet. Jag älskade mitt bohemliv, med staffliet uppställt och hantverksverktygen redo. Det var ett underbart kaos av färg, doft och ljud som jag och sambon hade skapat oss i en gammal torpedverkstad med tjocka tegelväggar och djupa förnsternischer, helt enligt våra egna premisser och ideal. Vårt största rum, förutom ateljén som åtskildes mot bostadsdelen med en enorm japansk skjutvägg, var badrummet med ett gammalt gjutjärnskar i mitten och stora djungelväxter som skapade en lummig, fuktig grön oas runtom. En sinnenas bostad. Som lerduveskytt kunde jag ge uttryck för min förmåga att fatta extremt snabba beslut. Min gren var Sporting, vilket innebär att duvorna du skall krossa kan komma från oväntade håll och höjder och är utvecklad för att ge utlopp för ett sjätte sinne, intuitionen. Intuition kan beskrivas som en intelligens som står i diametral motsats till den logiska och kalkylerande, viken jag med tiden har uppfattat som den mest lönsamma av förmågor... lönsam sett ur både mänskliga relationer och ekonomiska termer. Att vänta och se tiden an har varit ett föredöme och rättssnöre hos de flesta kulturer och ofta beundras zen-buddhismen av den anledningen. När jag faller för en person har det alltid varit någon som förkroppsligar min egen motsats, nämligen den långsamma, kalkylerande typen. För att sådana motsatser skall kunna fungera ihop behövs en grundläggande respekt för varandras lika värden. Yin och Yang eller Zen-cirkeln som den även kallas får illustrera hur viktigt det är med balansen mellan kontrasterna och att de båda måste får finnas för att helheten skall bli total. Tankar på maktbalans finns inom de flesta kulturella yttringar och holism bildar även grunden inom zen.

onsdag 17 augusti 2011

Ord


det finns människor som får dig att växa genom att naturligt ta plats och visa vägen för hur de vill ha det i en relation. Tänk så enkelt när båda vet vad man vill nå, vad man önskar och hur långt man vill gå. Skillnaden mellan att ta plats och ta över en plats är hårfin. Du kan vila i en relation genom den säkerhet som finns i att veta att det du gör är rätt, att veta att det är uppskattat och att veta att det finns gränser för vad ni tål. Grunden för ömsesidig respekt sätts i kommunikationen.

Jag läste nyss ett utsnitt ur en bok som kritiserar det nya nätberoendet. Författaren uppfattar internet som orsaken till vårt nya staccatobetonade uttryck i tal och skrift och beskriver hur vi får allt svårare att koncentrera oss på långa meningar och djupa innebörder. Ironiskt nog läste jag utsnittet på en skärm. Nåja. Det jag tror att jag vill få sagt utan att tappa tråden är vilken risk vi människor utsätter oss för genom att tro att vi kan upprätthålla kontakt via internet. Tid och rum flyter samman. Låt mig ta ett litet exempel. Vi som inte har hunnit lära oss att en chatt eller ett meddelande på facebook (läs jag) inte är detsamma som ett vänskapligt samtal mellan fyra ögon kommer snart att bli varse riskerna genom att tvingas bli konfronterade med flydda ord.

Jag säger då det, annat var det när man skrev brev, då visste man att ord är vassa vapen och förstod att använda dem med försiktighet. Att skriva brev är en konst, att formulera sig så att mottagaren verkligen uppfattar det du vill säga är en konstart, eftersom meddelandet kommer att ändra innebörd och tonfall för varje gång det läses, beroende på triviala saker som väderlek, tidpunkt och sinnesstämning. Brev och meddelanden är färskvara, såvida du inte vet att hantera ditt blankvapen med förnuft. Tacka vet jag möten IRL.

tisdag 16 augusti 2011

balans


det finns bilder man vill minnas och gärna återvänder till när vinden blåser snålt. Det finns även bilder som man helst vill glömma bort. Det sägs att minnet utvecklas efter treårsåldern, men jag vet inte om jag kan hälla med om det. Själv minns jag saker som måste hänt tidigare, även saker som inte kan bero på foton eller diskussioner. I rädslan för att lagra smärtsamma minnen har jag utvecklat ett selektivt minne för de soliga, döm mig gärna för att vara drömmande och världsfrånvänd men det har varit en framgångsrikt recept för att kunna överleva. Inför terapin igår hade jag laddat upp med de mindre vackra minnena, vilka nu har fått ledsaga mig under den gångna veckan. Jag hade noga sett till att mina närmaste inte befann sig i närheten då... jag ville skona dem helt enkelt. Minnen som jag framgångsrikt sorterat in och överlevt plockas fram och dammas av. Kanske alldeles för många och för snabbt för att kunna bearbetas under en timmes terapitid.

måndag 15 augusti 2011

Ensamhet


att definiera något som ensamhet är en annan sak som jag funderar på ibland. eller ganska ofta när det kommer till kritan. Jag som är kass på att definiera saker överlag skall nu försöka att kategorisera ordet. Burr kategorier, systematik är inte min starka sida, men jag gör så i alla fall för att göra mig förstådd.

Ensamhet. Är den vald är det inget problem värt att diskutera kanske, den sorten ensamhet är nödvändig och skön att befinna sig i , och särskilt som den lätt kan brytas genom ett samtal eller ännu hellre ögonkontakt blir ensamheten istället respekt. När ensamheten inte är vald utan ett resultat av yttre omständigheter, som dödsfall, separation eller ekonomisk förlust då talar vi om ett existentiellt dilemma. Enligt en god gammal Maslowsk princip behöver människan först materiella förutsättningar innan hon ens orkar bry sig. Materialismen föddes av Hegel och uppfostrades av marxismen, med utgångspunkt i tänkandet att basen är grund för en överbyggnad. Principen döljer ett hierarkiskt tänkande som skall bevisa och förklara, materialisera och så småningom kunna bena ut problem och orsaker, ett synsätt som systematiskt sorterar in saker i viktigt - mindre viktigt och som har existerat sedan människan började samla egendomar, skapa samhällen och började att känna behov av att definiera sig själv i motsats till sin omvärld. Hierarki. Dominans. Rätt och fel. Inne och ute. Ja, var var jag nu, ensamhet ja. Enligt Maslows definition utesluts känslorna till förmån för materia. Eller hur var det nu... en sexuell relation, en kram och en handpåläggning. Alla tre går att köpa i en fri marknad men går känslan att köpa undrar jag? Var går gränsen mellan rent materiellt och kroppsligt behov och det andliga behovet? Kärleken, värmen i en förstående blick, ett inkännande ord, stundens ingivelse. En plötslig nuddning av fötter under bordsduken, andedräkten om morgonen hos den du älskar, minnet av en solbränd nacke, de fina vita fjunen, dofter, smaker. Var går den gränsen? Och vad är det som händer när allt det jag nyss beskrev plötsligt inte är lika fint längre? när nuddet känns som ett stick, andedräkten får dig att kväljas, minnet är förflutet och av en annan än den du bor hos och alla sensationer plötsligt slutar att vara sköna, vackra varma... när tvåsamhet blir ensamhet. Att bo ihop men utan respekt för varandra, när luften man delar plötsligt blir en kamp om livsutrymmen, om överlevnad? När beröring känns som ett övergrepp? Var ställer sig den gode Maslow då?

Echinacea purpurea

att beskriva sig själv är verkligen inte lätt, särskilt som man som jag ser jaget som en blandning av andras förväntningar och egenbilden. När egenbilden är en produkt av minnen och erfarenheter, drömmar och förväntningar, vem är då "jag" egentligen? Bloggen du nu har hamnat på är en av dessa otaliga försök att definiera en profil. Ett försök att ta plats, se bilder, tolka skeenden och meningsfullhet i en värld av tillfälligheter, till synes slumpmässiga och momentana. Jag slår i ett synonymlexikon för ordet tillfällig och finner 15 ord som beskriver känslan av att inte finna sin plats. Samma lexikon erbjuder mig 30 ord som korrelerar med ordet säker.

Naturen har länge fått definiera ståndpunkten att vi lever i ett planerat och meningsfullt nav. För inte kan knappen hos Echinacea Purpurea eller hårvirveln hos ett nyfött barn ha kommit till av en slump? Religion, matematik, filosofi har skapat ramarna för vår mänskliga tillvaro, dessa har samlat ihop och kontrollerat, befäst och domderat alternativa och luddigare tankar kring varat. En tredimensionell värld i en tvådimensionell klädnad, möjlig att utforska, förstå och förklara... men känslan, intuitionen, alla de inre händelserna som gör livet värt att leva har vi ännu svårt att definiera med logiska metoder. Det är den - känslan av det oerhörda, det som inte går att förklara, det är den friheten jag vill ta tillvara på här.