Underbart

Äntligen kom regnet! även om vi fick vänta på ankomsten till lördagsmorgonen, och även om det inte blev någon störtskur, så har vi nu fått påfyllt i bäck och tunnor och växterna svarar direkt genom att sätta präktiga bladrosetter. Ute i bokskogen är det grönt och fint, det är bara de sena arterna, som ek, lind, asp och al som låter oss vänta, så vi kan ännu njuta av den skira undervegetationen.

Under helgen som gick har tösen haft en liten fest för bästisarna hemma, och därför bjöd jag in mig till vännen med det lilla huset på Linderödsåsen. Vi drog till Lund och shoppade god mat och vin, tittade på litet kultur och tog bilder av årets magnoliaexplosion utanför kårhuset. Det var dansens dag, så skolor och klubbar hade arrangerat uppträdanden litet varstans runt domkyrkan, det är alltid så kul att åka in och få litet stadspuls - fast lika härligt att få komma hem till en go brasa och fixa med maten i lugn och ro.
Det är sparristider nu, och därför tog vi med oss en beskedlig påse vita tyskar tillbaka från Mårtenstorget och utifrån det valet beslutade vi oss för en fin bit prima svenskt nöt från saluhallen och en kanonårgång Rioja ur specialsortimentet en trappa upp. Jag handlar alltid med gott samvete, om någon undrar. Resten av året lever jag på linser och gröt.

Idag tog tösen och jag en promenad på Söderåsen för att spana in lövsprickningen och känna av vårdofterna ihop med en mängd likasinnade trädkramare. Det är en god skånsk tradition att gå man ur huse och fira lövsprickningen. Gumman min är snart inne i en ny hetsig provperiod och vi tar båda tillfället i akt att komma ut så mycket vi kan, ibland får vi t.o.m. till det, ihop. Under veckan som gick har jag plockat ut vinterfönsterna, och under en av de varmare lediga dagarna fick jag stor hjälp av tösen att få upp mattorna på vinden. Nu ståtar vårt lilla hem, som vi litet raljant brukar kalla Tetra-pak, i gardin- och nästan mattfri vårskrud, och så inleds den ljust friska perioden av året som vi sett fram emot under de långa mörka och dammiga kvällarna. Det känns som att flytta in i en ljus och doftande sommarstuga, och lättstädat är det. Faktiskt alldeles, alldeles underbart.

Kurt Vile - Loading Zones

Läget

Sedan två dagar tillbaka har vi haft lövsångaren här hemma igen, och i gänget av trastar, starar, gransångare, skogssnäppor, morkullor och gärdsmygar är det svårt att inte känna sig litet lycklig. April är en underbar tid.
Idag är det den 25 april och jag kan se tillbaka på några fina lediga dagar och en födelsedag, som naturligtvis inföll på första arbets- och skoldagen efter påskledigheten. Vi hade såklart smygfirat T i förväg, när vi båda var lediga. Fördelen med att fylla år mitt i veckan är att man kan utöka firandet.

Tidigt på tisdagsmorgonen for vi till Arild, rustade med kaffetermos och kikare. Vi körde på vitsippskantade vägar med skirt ljusgröna trädkronor och blommande buskage, under en klarblå himmel. Ringlande, långsamt gick färden ut mot kusten och Kullabygden som jag har älskat sedan jag var ett litet frö. Hit åkte man under pappas lediga dagar, på småvägarna förbi lägen som lovar god mat och litet lugn och ro. Rekekroken, Svanshall, Skäret och så slutligen Arild är alla små orter som på senare tid har kommit att bli utbyggda, likt så många andra skånska, kustnära ställen. En gång i tiden bodde en gammal pojkväns familj och kusiner på den gamla prästgården här, och festerna avlöste varandra om sommaren. Det var grillaftnar på kaptensgårdarna, midsommarfester vid katolska kapellet och vardagskvällar på den lilla trånga puben under Strand. Det gamla fiskeläget är allt som har med sommar att göra för mig, för även om jag egentligen har ägnat mycket större del av mina somrar i Andalusien så känns minnena härifrån mycket klarare. Det är märkligt, men inte särskilt förvånande för den som har varit här.

Det skulle blåsa upp mot eftermiddagen, men vi hade gott om tid. Än låg en skön frånlandsbris över bukten som kom havet att krusa sig lätt. Med start från hamnen vandrade vi i riktning mot Kullaberg, förbi de väntande optimistjollarna och två små fiskebåtarna, genom de trånga gränderna med namn som påminner om det danska inflytandet och om människor som har bott här för längesedan, till västbryggan med bunkern. Över de fina strandängarna, med sin speciella flora och klapperstenarna med sitt tuktade björnbärsris, lät en skön bris rufsa oss i håret och fylla våra vindjackor. Vi fortsatte längs stranden, hoppade över stenar och hukade under gamla vitnade trädjättar där gäster har ristat in sina namn under lata dagar. I saltskogens smala stigar, som är kantade av viol och vitsippor, hördes både sjö- och skogsfågel, och vid stentrappan som leder ner till smuggelgrottorna kändes doften av de salta vågorna som brukar stänka högt över stenporten vid storm.

Platsen, som ligger gömd bakom de vassa klipporna, belönar den som hittar hit med sina släta, lutande stenhällar. Hit brukade jag gå för att ensam ligga och lyssna på näktergalen och bada klippbad, och stället är sig precis likt. Det sitter rostiga krokar inhuggna litet varstans i berget, tillsammans med vittrande betong och gamla järnlejdare påminner de om en tid då det gömdes smuggelgods här. Varorna byggde upp hotell Rusthållargården, och smugglarna utvidgade myten om Kullamannen för att hålla nyfikna ungar och annat löst folk borta.

Det finns en färgmärkt stig litet högre upp mot skogen, som leder till Nimis, men eftersom vi redan kommit en bit ville vi undersöka om det gick att fortsätta kustvägen. Bitvis var stigen där vi vandrade obefintlig, och bitvis väldigt brant, och ibland snubblade vi över luriga rötter och halkade på den torra marken som var täckt av fjolårslöv. Upp och ner, på zigzagande och meandrande stigar kom vi slutligen fram till den led som går från Himmelstorps gård ner till Ladonien. Här slöt vi upp med en liten dansk familj som också var på utflykt. Vägen ner mot Nimis är knotig och stenig och jag måste alltid påminna mig om, och berömma, Lars Vilks och hans gelikar för deras enorma tålamod och galna järnvilja varje gång jag går här. Att frakta material på den här vägen är inte något för den bekvämt lagde.

Nimis var vid god vigör, trots en enorm daglig påfrestning från tusentals turister under högsäsong, och hårda vindbyar under lågsäsong, och trots illvilliga rykten och sabotage. Vi satte oss på de rundade klipporna vid strandkanten och tog fram kaffet som var rykande hett och gott. Vinden hade nu börjat friska i, och ute i havsvattnet kunde vi se på när vita gäss byggdes upp av vågor som rytmiskt växte i höjd framför oss. Himlen som ännu var djupblå skvallrade inte om någon annalkande storm, men vi bröt för säkerhets skull upp ganska snart.

När uppdrag Nimis var slutfört tog vi oss upp för branten med bokskogen mot Himmelstorp, Haga och vidare tillbaka till Arild igen, fast denna gången på den utmärkta leden. Den vägen går igenom skogarna förbi skogvaktarstugan och bjuder på en enastående utsikt över havet med böljande backar och lummiga skogsdungar framför. I horisonten skymtar Arilds bebyggelse och där bakom, bukten med Bjärehalvöns potatisland. Det är så vackert att man tåras, och tösen utbrast euforiskt att det är här vi ska bo en dag. Jag är helt övertygad om att det är så här det ser ut i mitt nästa liv.

Efter fyra timmars promenad, med ett kort avbrott för obligatoriskt kaffande på stranden, hade vi turen att hinna få oss en utmärkt bit mat på Strand innan köket tog paus. Strand har bytt ägare ganska ofta och jag hänger inte med i svängarna, men mottagandet var trevligt och trots att vi var dammiga och utflyktsklädda fick vi ett av de finaste fönsterborden. Det bådade gott så jag beställde in två alkoholfria öl och dagens trerätters lunch. Vi var litet matta efter promenaden och man måste alltid ta tillfället i akt när det vankas trevliga upplevelser.
Först in kom en mjuk soppa på jordärtskocka och husets surdegsbröd, därefter serverades en mycket god torskterrin med romsås, potatiskaka och syrlig sallad, och slutligen kom en ärlig kopp kaffe med en liten uppfriskande och lagom söt, fruktglaserad polentakaka med myntablad. Efter en dryg timmes njutning med den vackraste utsikten och miljön du kan tänka dig, vankade vi mycket nöjda i gåsmarsch tillbaka mot bilen.

Vägen hem sen var en upplevelse i sig. Vinden hade då tilltagit ordentligt och när vi for genom de vida odlingsfälten utanför Ängelholm gick det nästan inte att se framför sig för all torr jord och sand som yrde omkring. Röken lystes upp av en obarmhärtig sol, det var som att befinna sig i inspelningen av Interstellar, faktiskt riktigt otäckt. Med stora, släta markområden utan stopp för vinden försvinner värdefull matjord vid minsta vindpust, särskilt vid harvning och plöjning efter svår torka. Sammanslagningen av mindre jordlotter till stora jordbruksarealer har gått väldigt fort på senare tid i Skåne och tycks vara en ostoppbar trend.

Väl hemma kunde vi läsa om bränderna som härjade runt oss. En svårsläckt brand som hade startat i en mosse utanför Hässleholm och ett antal hus och lador vid Klippan och Ängelholm hade rasat i den torra stormen. Torkan och vinden har alltså redan ställt till det för många i år och jag undrar förstås hur kommande sommar blir. Med egen brunn är vädret något som påverkar mig mer än dagsvalet av outfit. Enligt en tysk prognos ser det inte särskilt bra ut, regnet beräknas utebli på grund av de torra vindarna som skapas över redan uttorkade landområden. Inga moln, inget regn. Här är det nu fem veckor sedan senast det regnade och ja, jag är allt mer än litet bekymrad.

Västra muren

Västläget, med en aftondrink på stentrappan

Kan ni förstå att jag sitter ute på min älskade farstutrapp? Det är knappt att jag fattar det själv. Än är det minusgrader om nätter och morgnar och därför måste man elda en stund för att komma upp i drägliga temperaturer. Idag värmde morgonsolen upp mina väggar och fönster så pass, att efter mindre än en timmas eldning kunde jag faktiskt öppna ytterdörren.

Disken är klar, alla grytor och kastruller rena, A Passion Play spelar och jag har gjort en snabb genomgång av sådant jag brukar följa på nätet. Jag är ensam hemma några timmar till innan det är dags att hämta tösen vid stationen, därför ska jag försöka att fundera ut litet lösningar inför kommande dagar. Livet, du vet, består mest av lösningar och abrovinkler och däremellan ser man till att underhålla behovet av dem. Ett hebreiskt talesätt lyder: Om du vill få Gud att skratta, låt honom då veta dina planer. Jo, även jag har fastnat för Shtisel på Netflix. Te och serier, det är så kul jag har det. Vem klagar?

I gryingstimman ligger jag och funderar. Ibland flyter tankarna så bra, och jag tycker då att de kunde bli en fin text, men så händer det där som kallas vardag och tankarna flyter bort. Jag ska försöka att sluta starta upp med fejan om morgonen, alla spridda tankar där gör mig förvirrad. Egentligen vore en morgonpromenad det bästa, men det kommer med tiden, igen.

Under lunchrasterna sitter vi ute på parkeringen när solen skiner. Skolan ovanför oss är tom över lovet, och det har varit stilla och fritt från stolskrap, och annat, som annars ständigt hörs där ovanifrån. Det, och så litet mer, är sådant jag inte kommer att sakna när jag lämnar in nycklarna i augusti. Tänk att större delen av min bransch är så långt ifrån bildning och kultursamtal.

Notre Dame, ja.
Inte visste jag att pengar bygger katedraler. Och snabbt ska det ju gå, helst inom mandatperiod.
Donationer till uppbyggnaden strömmar in och budgeten är redan uppe i hisnande miljardbelopp. Att så få människor har så många att tacka för så mycket. Ingen som talar om det? eller om det faktum att ägandet är heligare än friheten, åtminstone enligt upplysningsidealet.
Lag och rätt är skapat av mänsklig hand och med ett tydligt syfte. Sorry, men kanhända är det skrifter i sten vi borde ägna oss åt i dessa "upplysta" tider. Lagar kan ändras så att fördelningen blir bredare och kommer fler till del, först därefter kan vi börja diskutera vem som är värd sin lön.

Absurditeter duggar tätt, se bara på de svenska mark- och miljödomarna, och minerallagstiftningen! Vanadinfyndigheterna i Österlen kommer mycket snart att sätta eld under ytterligare ett par "väl förtjänta" miljardärer, som sedan kan tävla med andra miljardärer om donationer till ditten och datten. Sen kan de sitta där, till dom över hela mänskligheten. Pandoras ask är bara inledningsorden i berättelsen om människans korta, men kostsamma historia på planeten Tellus.
Av jord är du kommen.

Pandora, Charles Edward Perugini

A Passion Play - Jethro Tull

Notre Dame

Det var med stor sorg jag öppnade nyheterna i morse och läste om branden i Frankrikes, och kanske världens mest omhuldade kulturskatt, Notre Dame. Katedralen med det inkluderande namnet (notre dame betyder vår fru) har varit en mötesplats och kulturskapare för människor under snart 900 år. Det är därför inte underligt att det skapas metaforer, sådant sker när kulturskatter skadas eller går under. Kultur skapar merkultur och när eld tuggar i sig delar av vår kända omvärld, då skapas huvudrubriker som påminner om bibelcitat.


Det är svårt att uttrycka den sorg jag känner, jag är redan tyngd av annat och det finns en risk att sorgen förstärks av mina privata angelägenheter, men jag vill åtminstone försöka att ge min bild av katastrofläget. Kanske är det så, att jag skriver allmänt, för att bredda synen på kultur. Kanske tar jag då chansen, likt mången annan kulturskribent har gjort före mig, att påvisa kulturens djupa innebörd och mening hos oss människor. Det tillfället tar jag, eftersom det är angeläget.

På radio i morse hördes en man uttrycka sin åsikt om branden i Paris, han menade att man borde bygga bilgarage på platsen eftersom det då skulle fylla ett behov, och för att kyrkan ändå stod för så mycket ondska.
En baxnar över hur mycket dumhet som kan samlas i en och samma person. Detta dumsekulära, mekanistiskt-stockteknokratiska ställningstagande kunde nästan bara komma från en svensk man. Kultur är inget vi kan påverka tekniskt, det ä r inget vi kan bygga bort, kultur är en bro som byggs av ord, tankar och känslor och är därför många gånger starkare än både sten och stål.

Notre Dame är möjligen den enda kulturella artefakt i världen som huserar så mycket kunskap, minnen och historia, att hon kan kallas en levande legend. Hon är en historisk kavalkad, ett hem, ett pilgrimsmål. Hon är ett levande tidsmonument över människans möjligheter att transcendera kulturella och nationella barriärer. Betydelsen som nationalhelgedom eller kulturnationell symbol är en bråkdel av alla de minnen hon för, och har fört med sig under sin levnadsbana.

Många är vi som har vandrat under hennes skugga.
Jag har själv bott i närheten och har ägnat en oräknelig mängd lunchlediga timmar åt att sitta och betrakta rosetterna på västgaveln. Med en bok i den ena handen, inköpt hos en av bokhandlarna vid St Germain, och en valnötsbulle i den andra, från bageriet bara ett stenkast därifrån var den soliga platsen framför henne perfekt för spännande möten. Notre Dame var det uppenbara stället för oss rotlösa nykomlingar, det var här vi möttes och bytte ögonkast, det var här vi stämde träff för en dejt, och det var här vi stal vår första, franska kyss.

Notre Dame är något så unikt som en träddunge av sten, ett källsprång av idéer, och en urskog där vördnad utövas. Gotiken kan mycket väl tolkas som en symbolisk övergång från nordisk naturreligion till romansk religiositet, och det är inte enbart floskler när jag skriver så. Viollet-le-Duc var artonhundratalets främste uttolkare av den gotiske arkitekten Marice de Sully och han såg tidigt potentialen och sprängkraften i symboliken. Styrkan i varje gotisk strävpelare, och hjärtat hos de flimrande rosettfönsterna, ligger i känslan, i mystiken. Du kliver in här och blir delaktig i något storslaget, på samma vis som då du vandrar i en riktigt gammal skog med glittrande gläntor, omgiven av ömsom höga vidjor, ömsom tjocka stammar. Det är magi. Det är mänsklig tillhörighet, på djupet.

Katedralen är en samling epoker, hon är ett litterärt storverk och en sång från jorden som stiger mot skyn. Men det är ingen klagovisa, inget kväde, Hon klagar aldrig, tvärtom. I framtiden kommer ärren från igår att synas och så läggs ytterligare ett kapitel i berättelsen om människorna runt henne, likt så många gånger förr.
 Det tragiska som hände, och som har fått så många av oss att gråta av förtvivlan, är en kraftfull bild av samtiden som kommer att ge resonans i framtiden.


Här är en av de vackrare rösterna från idag.

Branden i Notre Dame kan ses som en levande metafor för klimatkrisen.
Något som tagit lång tid att skapa, något som aldrig kan återskapas, försvinner i lågor på en dag.
Det är vår tids tragedi. Och när det gäller klimatet handlar det om sjöar, skogar, glaciärer och arter.

Sub rosa

Vi protesterar!

I morse vaknade vi till ett säreget ljus, som snart fick sin förklaring. Där utanför, på andra sidan om de isolerande, dubbla gardinerna, var marken täckt av ett tunt snötäcke och i motljuset singlade flingor ner. April är en gäckande årstid, det står säkert att läsa något varnande om månaden i bondepraktikan. För två år sedan fotograferade vi tösen i ett snöfall på hennes 16-årsdag, låt oss hoppas att det inte förebådar en liknande sommar som den. Vi vill inte ha torka såklart, men evigt regn är inte heller vad naturen kräver för att må bra. Inte min natur i alla fall.

Syrén är kränkt

Jag har tur ändå. Att få ha ett ställe som är mitt eget, i en tid där vi har rätt att tala, och under en epok där vi har rätt att leva som fria individer. Man måste alltid jämföra, som vännen och författaren så viktigt poängterat. Han vet hur det är att leva i motvind, R:

För en frilansare, som jag har varit hela livet, känns de där känslostormarna igen. Jag ser ändå en grundkänsla av beslutsamhet. Trampa inte på mig! säger den.

Och det är så rätt. För där inne i mitt veka liv spirar det en ros. En lika taggig jävel som skir och doftande, boar den mitt inre och påminner om min rätt att finnas, tala, älska, och ge det jag har att ge, åt den jag väljer att ta emot.

Nej, det är inga popcorn

The Pretty Things - Baron Saturday

Andrena

Hona av gyllensandbi, Andrena nigroaenea

Igår kom stararna hit på allvar. Vem behöver söka underhållning när buskarna fylls av allsköns fågelimitationer och luftakrobatik? Första sädesärlan för året såg vi redan den 24 mars, när vi var på besök i Utvälinge och såg nilgåsen vid Hasslarpsdammarna, men nu har den även återvänt hit. 

Idag har vi fått se flera sandbin gräva sig ner i den solvarma sanden på söderläget. Många arter bildar rena systerkollektiv, medan andra är solitärer. Insiktsfulla insekter, skulle man kunna säga. Över bäcken jagade en hungrig fladdermus mitt på ljusa dagen, och två mindre hackspettar gäckade loss från mitt lilla alkärr. Vi är många som trivs i värmen.

Lungört och vitsippa

öltankar

Klockan är nu strax efter sju och jag har precis kommit hem, packat upp matkassen, och nästan svept en öl. Sa jag att det är uteväder för öl? det är väsentligt i sammanhanget.
Ibland tänker jag att det vore då för kul att bo i en stad nu, men tar snart tillbaka tanken; där hade jag inte märkt av allt spirande och kvittrande som sker här ute i grönskan såhär års. Våren är för skön när den börjar märkas, ändå.

På vägen hem om fredagarna påminns jag om en hel del som har med tur att göra. Köandet på motorvägen t.ex. är en sådan sak. För att kunna simma innan helgen innebär omvägen storstadstrafik, och den är alltid utsatt för någon form av debacle. Det slår nästan aldrig fel. Stackars satar som sitter i bilkö varje dag, tänker jag. Jag vet ju själv hur det var då jag reste mellan hemmet och Malmö.

Bilandet är ett av mina största samvetskval. Jag önskar att kollektivtrafiken utökades häromkring, men möjligheten har istället dragits in. Det är för dyrt... för vem, undrar jag då.
Allt snack om miljömål ter sig löjligt avlägset för oss som inte har råd att bo i en stad, och även om jag ibland slår mig för bröstet och tycker att jag sköter mig rätt bra ur CO2-hänseende, så vet jag att det borde gå att göra mer. Å andra sidan spelar min insats ganska liten roll i jämförelse med vad industrin borde göra, så jag fortsätter att köra bil till jobb och mataffären. Min generation är skamligt fast i snåldumhet. Den är vår tids pest.

Allt mer skräp syns i naturen, jag ser framför mig hur djurmagar och trädkronor fylls av osmältbart skräp varje gång jag möts av besudlade vägrenar och fält. T.o.m. ute i skogen träffar jag på plast nuförtiden. Visst, bönderna borde ta större ansvar, och även sophämtarna, och trafikanterna såklart, men utan aktiv och statligt bekostad soprensning kommer vi nog snart att drunkna under plasten. Om inte den sätter sig i mark- och skogsägarnas dyrbara maskiner först, för annars kommer väl inget att hända.

Nu tänker jag tända brasan och värma mig litet mat. Samvetet tar jag hand om en annan dag.

I'd Love to Change the World - Ten Years After