frihetstiden

Jan Weenix, 1716

Under en gammal tall ligger det en ekorre. Jag böjer mig ner och ser då blodet som gnistrar rubinrött i frosten, den mörkt röda levern kontrasterar mot den mjuka och rostfärgade pälsen. Färgerna är mustiga, som på ett stilleben av Oudry, eller Weenix, men konsten placerar in djurkropparna i en världsordning som utgår från människokroppen och undviker skickligt slaktens blodiga kontrovers. Röda bär symboliserar det spillda blodet och det flådda köttet framställs putsat och smakfullt, redo för grytan. Bilden jag har framför mig nu saknar all form av sådan tillrättalagd tematik, jag ser endast den ordning som utgår från naturen själv, och den är minst lika anslående. Den lilla kroppen är prydligt halverad, inget söl syns runtom och det ser ut som om döden har kommit fort.

Jag tänker att i takt med att naturskogarna krymper blir kampen för överlevnad påtaglig hos de djur som vi delar omgivningarna med. Avverkning sker skamlöst och utan hänsyn till vare sig häckning eller biotopskydd, och eftersom markerna är tämligen små här omkring tycks djungelns lag lyda. Grannarna enas bara när det är dags för avverkning; snabbt ska det gå, och billigt, rationellt. Djupa fåror i leran efter skogsmaskinerna får ytvattnet att byta riktning, grusade vändplatser är livlösa för en lång tid innan rallarros och mer invasiva arter orkar bryta genom skalet. Det är som om människans ansträngningar bara gick ut på en sak, och varje gång hon ringar in ett område går detta etnocentriska mantra igen. Listor av utrotningshotade varelser blir en manual och ett frikort, det är sedan länge.

Ett stycke längre upp på skogsvägen syns djupa avtryck av en fullvuxen älg i den frysta leran, avståndet till nästa steg är stort. Uppe i trädtopparna sitter det en ekorre, den håller mig under stadig bevakning. När jag passerar sitter den blick stilla och sen tar den ett vigt skutt och fortsätter vidare mot den gamla tallen.

The The - The Whisperers

mellandag

 Så går dagarna. Mellan bokläsning och braseldning dricks det kaffe och äts en bit mat. Emellanåt hämtar hon brasved och fyller på vattenförråden, simmar och vandrar. Ibland möter hon grannen med den vackra skogen. Samtalen flyter som gyllene honung, deras åsikter liknar varandra och även om deras liv har tett sig väldigt olika har båda kommit fram till snarlika slutsatser. Det önskas glad fortsättning, och jag tror att de båda menar det.


I snåren hörs stjärtmesarna och rödhakarna varna för inkräktande smygare, högre upp bland grenverket hackar nötväckorna och trädkryparna obekymrat vidare. Bland löven under mosstäckta ekar och skruvade bokar hoppar trastarna, och över fältet korsar korp och kråka. Ödesmättat hörs deras rop förena sig mot de kala grenarna av skogen i bakgrunden. Gladare tillrop hade skurit sig.
Det är som om allt omkring henne hade förenats i en medvetet omedveten harmoni; färgen från fälten, prasslet från fryst vass, kraset av tunn is under stövlarna, mossans dämpade grönska under frosttäcket och åvattnets försiktiga kluckande porl antyder att överenskommelsen är total, och pakten sluten.

Skönheten finns i reflexerna, det enda som krävs är vår förmåga att ta emot.

För Melankoliker till Förströelse

Olga Tokarczuk

Att vakna av morgonljus och starta dagen med ett par kapitel ur en bra bok, och läsa tills det blir för kallt om armarna som sticker fram ur täcket, sedan tassa ut i strumplästen och göra en brasa, fixa frukost och sakta höra hur huset vaknar till liv, och hela tiden ha de där nya tankarna med sig från boken är en fantastisk sak. Böcker kan bli likt de där vännerna man saknar, eller egentligen aldrig har haft. Man ställer ofta höga krav på sin omvärld utan att riktigt orka att ge tillbaka i samma omfång. Jag försöker att lära mig, eller åtminstone få en inblick i hur vänskap kan se ut i litteraturens värld. Om vänskapen där blir för schablonisk och svårrelaterad kan man ju alltid byta bok, men hos författare av Olga Tokarczuk's kaliber blir man knappast uttråkad.

Vi pratar litet om det där vid frukostbordet, tösen och jag; om att tillhöra något större än det man kan ta med sig och om tryggheten som gemenskap och sammanhang ger. Och när dörren öppnas och hennes pappa kliver in, gör vi kaffe, och samtalen glider in på sådant som vi har gemensamt, eller kunde ha gemensamt, såsom musik, smak, små upplevelser; bra ting. Nu har de som utgör min familj rest vidare och jag sitter kvar i stugvärmen. Båda katterna vilar på fåtöljen, med sina små nosar djupt inborrade i de mjuka magarna.

Att leva ensam är en tvåeggad klinga. Att ha och inte. Alla längtar efter sammanhang som bygger på gemenskap genom delade minnen. I Jakobsböckerna, som jag läser nu, beskrivs mänsklig kontakt och nätverkande som den livslust som gör oss humana, och att det är först när mänskliga fel och brister accepteras som hon blir komplett. Omänsklighet, däremot, uppstår när en kropp utesluts från andra kroppars gemenskap, och hon misstar perfektionism för visdom. Det är när humorn och självdistansen försvinner som terrorn och självföraktet tar vid. Resandefolk och nomader vet sedan generationer av nedärvd erfarenhet att det är det vi bär i kroppen som räknas vid livets slut, och att minnen och lärdom är det enda av verkligt värde som vi någonsin kan äga.

Under frukosten kommer vi in på vetenskap och metodikens brister. T samlar på vattenprover som skall analyseras och jämföras när kommande termin startar. Hon tycker att det är svårt, eftersom hon måste veta vad hon letar efter redan innan hon ställer frågorna. Just detta är vetenskapens styrka, och brist. Vi ringar in ett specifikt område och specialiserar processen genom uteslutningar, men genom att ställa riktade frågor riskerar vi att utesluta de svar vi egentligen behöver. Samma problematik uppstår inom de flesta människoskapta tankebanor, vi människor tenderar att cirkulera kring sådant vi redan känner till, och fördjupar oss därför ofta i onödiga ting.

Gemensamma minnen byggs på allteftersom vi möts, och på så vis uppstår även de sagor och berättelser som har lyckats transcendera genom tid och rum. Genom att medvetet välja vem som får ingå i skapelseberättelserna blir minnet sålunda mänsklighetens starkaste vapen. Ett alltför hårt uteslutande kan dock måla in det egna samfundet i ett hörn, på så vis har också många religioner dött ut. De trosföreställningar som har en tillåtande, accepterande, och rentav felande gudomlighet är bärkraftigast. Tankefigurer är skörast när de vilar på dogmer, för vem kan älska perfektion?
Starkast är acceptansen - eller som den kallas på kristendomska: kärleken.

"Mellan hjärtat och tungan döljer sig en avgrund, sade han. Kom ihåg det. Det gäller att inte blotta sina tankar, särskilt om du haft oturen att födas till kvinna. Tänk så att de tänker att du inte tänker. Förled dem med ditt sätt att vara. Så måste vi alla göra, i synnerhet kvinnor. Talmudisterna känner till kvinnans styrka men är rädda för den, därför sticker de hål i öronen på småflickor för att försvaga dem. Men inte vi. Vi gör inte sådant, för vi är själva kvinnor. Vi gömmer oss. Vi spelar dumma, låtsas vara någon annan, som vi inte är. Väl hemma rycker vi loss masken från ansiktet. Tigandet tynger oss, stoltheten vi går och bär på.

Och nu när Jenta ligger nedbäddad upp till halsen i vedboden i Korolówka vet hon att hon har lurat alla."

Utdrag ur kapitlet Jentas berättelse i Jakobsböckerna, av Olga Tokarczuk

Sufjan Stevens - Barcarola (You Must Be A Christmas Tree)

Änglavak

Det är midnatt efter julafton och jag samlar ihop mig själv och tankarna litet. Det blev en fin jul, trots allt.

T:s faster, A hittades djupt medvetslös i sin lägenhet i Oslo för ca10 dagar sedan. Vi tror att hon hade kollapsat av ett krampanfall - ett otyg som går i släkten - och slagit i huvudet illa.
Vi vet inte exakt hur länge hon hade legat där, på golvet, vid den öppna balkongdörren i den nedkylda lägenheten. När P ringde och orosanmälde, och räddningstjänsten slutligen tog sig in genom det öppna balkongdörren, hade det gått 5 dagar sedan man senast hade hört av henne. Vid det laget var A så nedkyld och uttorkad att vi var en hårsmån från att förlora henne.

Men vi hade tur. Tack vare att hennes kropp var så gravt nedkyld (28° C) hade hon inte tagit skada i den omfattning som man annars kunde befara. Efter två dagar noterade sjukhuspersonalen ögonrörelser, och på så vis fick vi konstaterat att A faktiskt, mot alla odds, höll på att vakna ur koman. När man skulle starta uppvaknandet för fyra dagar sedan var njurarna för svaga, och hon hade fått lunginflammation och feber av sviterna efter sondmatningen, så därför avvaktade man tills hostan lagt sig tillräckligt och hon var tillräckligt stark.
Det var en av hennes gamla kollegor från hemorten i Karlskrona, och som hon inte hade träffat sedan den tiden, som vårdade henne vid intensiven, och jag vet att kollegorna från dialysen i Oslo såg till att hon hade det så bra det bara gick, vid uppvaket. Genom deras omsorger blev undret möjligt.

Den 19 december skrev A plötsligt ett meddelande på FB och gratulerade P på födelsedagen, och då fick även jag meddela mig med henne en liten stund. Den känslan, oerhörd. Och idag har hon fått en timmes permission från sjukhuset och kunde fira litet jul ihop med sin son, T kusin. Hon har redan fått äta fast föda (nåja lompe och pinnekött, men ändå), och P kunde äntligen få prata med sin syster i telefon medan T och jag satt framför honom på golvet och lyssnade, andaktsfullt.

Bästa julklappen en människa kan få.
Var rädda om er. Livet är skört, men så länge det finns liv, finns det hopp

Ålevangeliet

Onsvalakällan

 Att läsa är att göra en resa. När resan lär dig något nytt, eller bekräftar det du kanske har misstänkt utan att kunna beskriva det, eller när resan får dig att förstå att du är så liten och världen så stor. När du fäller en tår över saker som handlar om din arts vedervärdiga fåfänglighet. När naturvetenskapen sätter ljus på den humanistiska tesen att vi måste granska de mänskliga rättigheterna, ja - när vetenskaperna står enade. Då vet du att resan varit mödan värd.

Människosläktet är den enda art som medvetet styr sig in i fördärvet. Hon är dum nog att inse det, och ändå inte göra något åt situationen. Hon kallar varningarna för alarmism, och beskyller andra för orsakssammanhang som borde ge en hint om att arten hänger ihop, och är beroende av att samarbeta. Nu, mer än någonsin. 
Till skillnad från ålen, som har en djupgående agenda och handlar utifrån cykler som går utanför tid och rum - sätter människan upp regler utan att förstå hur hon själv fungerar. Att hon är ett däggdjur med enkla regelmässiga jordbaserade behov, men med en hjärna som strävar mot stjärnorna.
Ja, hur kan hon, med sina mänskliga förutsättningar, riktigt förstå alla samband som går utanför den egna dimensionen...

National Geographic top 10 scientific discoveries of the decade

Och ändå vet vi inte var ålen fortplantar sig och dör, det enda vi vet med säkerhet, är bara att vi vet att det sker. Varför, varför är frågan...

Jag citerar löst ur årets bästa fackbok, ja bästa boken ö.h.t: Ålevangeliet

Förståelse kan göras logiskt korrekt genom reduktionism eller empiri eller med hjälp av vetenskapens traditionella tro på sanningen som uppenbarar sig i mikroskopet (teleskopet). Men utan att förlita sig på den egenskap som människan kanske trots allt ännu är ensam om att besitta. Det vill säga fantasin, vore det omöjligt.

Pentimento

Jag mötte en jägare på promenaden, jaktvapnet obrutet, GPS i hand. Frågade om det var hans tax som hördes borta vid mitt torp. Jägaren svarade ja. Frågade om han jagade vildsvin. Jägaren svarade nej, taxen hade fått upp vittring på rådjur. Vildsvinsjakt var svårt. Frågade varför man lägger ut mat till vildsvin när man vet att de då förökar sig. Frågade om han förstod sammanhanget. Frågade om han någonsin jagade vildsvin. Frågade hur han kunde vara nöjd med fyra vuxna grisar om året. Frågade om varför vildsvinskött inte finns i affärerna, om det är så gott, och så lönsamt, och så enkelt att registrera. Frågade hur mycket han tjänade på att arrendera ut sin arrenderade mark i andra hand, till någon som sköt sin rätt för 10.000 sekiner. Jägarens blick hade nu mörknat bakom glasögonen, vapnet ännu obrutet, frågade mig om jag var jägare. En markering, bredbent.

När jag insåg att jakt inte handlade om att se samband, eller att vara ödmjuk mot naturen, som jag hade fått för mig en gång, utan enbart handlade om att ha, och ta rättigheter; var det inte längre något jag ville ha att göra med. Det vore alldeles för enkelt. Simpelt.
Kontroll är inte att bära ett vapen. Det är möjligt att det ger en känsla av makt och övertag, men det är en annan fråga. Att ha kontroll är att se helheten genom att lyssna på tusende detaljer, och att inse att man aldrig, någonsin kommer kunna kontrollera det vilda, eftersom det vore en anomali. Kontroll är att inse sina begränsningar och finna sig i dem. Att vara nöjd med det lilla.

Människor har kontrollbehov, men saknar kontroll. Det räknas, kontrollräknas, organiseras, kategoriseras. Det sätts i fack, ges namn, systematiseras. Människor älskar känslan av att ha övertag. Ju mer övertag, dess bättre. Det ger mening, en sysselsättning. Det läggs på hög, i drivor. Hela livet går ut på att organisera det kaos som är natur. Och när kategorierna är gjorda, sätts motstående specimen in i fack. Bakom dörrar och luckor med prydliga etiketter ligger döda skal av utdöda liv. Museum. Musealt. Ett minne blott.



Den Inre Skogen

influenser

Det är sex dagar nu sedan influensan tog ett järngrepp om min kropp och hjärna. Bara tre dagar kvar.

Blev inbjuden till en ny musikgrupp, och den passar mig nog. Med bara trettio inbjudna går det att hålla koll på flödet. Grupper som flödar över blir som en bångstyrig deg, och det är alldeles för svårt att hitta rätt på russinen.

Jag eldar och läser, eldar och läser. Dricker te, hinkvis, eftersom kaffet smakar illa och vattnet som jag hämtar utifrån är för kallt. Under veckan som gått har jag ändå gjort en intervju utomhus, lämnat in bilen på service och däckbyte, och så har jag fuskat med motionen för att undvika den annars förestående och ökanda åkomman rumpveck. Hängröv gör ingen människa glad.
Nu hostar jag och rosslar, igen. Det är så tråkigt att till och med facebookflödet verkar upplyftande.
Jag är en true sucker för elände.

Townes van Zandt - Lungs
Waitin' Around to Die 

Allhelgona

Det är redan november. Regnet som har strilat hela dagen är ändå bättre än ickeväder. Jag gillar regn, och nu, när taket blivit tillfälligt lagat med en nödplåt, behöver jag inte oroa mig för huset längre. Att behöva vänta länge på hjälp är en trist sak med att äga hus på landet.


Det blev en tur till Traneröds mosse idag, eftersom det är kongenialt väder för både november, regn och mitt humör. På myrmarkerna känns det som om mina nervtrådar hittar hem, det är något med luften, dofterna, lugnet och den där känslan av tidlöst allvar, som tilltalar mig. Till och med de där irriterande granarna stannar i växten och blir som svarta och förkrympta repliker av sitt storvulna ego. Mossan som täcker marken är väldig, mjuk och skrämmande på samma gång. Det är som om jag återvänder till en tid före allt, där hud och hår existerar sida vid sida om mossa och vatten. Sinnligt och varsamt, jämlikt och ödmjukt. På samma gång mystiskt och fridfullt.
Under min tyngd hörs gasbubblorna spricka, över mig en hackspetts nervösa vingslag och så kungsfågeln från tallarna. Annars är det tyst som i graven.

Under skogspromenaden ser jag ting jag aldrig riktigt sett förut. Det är naturformer: förvridna, krossade, vittrade och upplösta, som i dimman ter sig mer levande än flertalet människor jag känner. Stenen gör inga utvärderingar av hopplösa projekt, den gamla boken gnäller inte för en förlorad gren och stubben skvallrar inte missunnsamt över sin högvuxna granne.
Tänk om människosläktet ändå gav skogen rättigheter snart, så att det kunde lära sig att leva varsamt och förstå att tid inte läker alla sår.

 

This is the Kit - Bullet Proof (live at KEXP)

kulturrapport från utmarken

Under natten till lördagen den 12 oktober 2019 gick Sara Danius bort under något som framstår som mytologiska omständigheter. Symboliken kring hennes död ligger tung, precis som den gjorde under hennes liv.
Att hon länge varit sjuk i bröstcancer har aldrig hemlighållits, men ändå kom döden som en chock för mig. Jag är fortfarande djupt bedrövad, men samtidigt stärkt i min övertygelse om att det finns fler människor som har en sådan obändig tro på rättvisan, och som inte låter sig tryckas ned.
För en övertygelse kan vara lika med livsvilja, så stark att den blir din rustning, och så mjuk att den flyter genom minsta spricka.

Jag läste något intressant i dagarna. Kvinnokroppens cykliska fenomen står till grund för människocivilisationens förmåga att se sammanhang, bilda repetitiva mönster, och skapa datum, kalendrar och himlasystem. Kvinnan som kulturbärare, mannen som utförare, och de mytologiska varelser som står däremellan - vi kallar dem hen idag, budbärare. Det är en vacker och simpel förklaringsmodell till varför civilisationer uppstår, blomstrar, och dör.

sova räv

så var det fredag, och hösten har slagit sina färgglada klor i oss. Själv sitter jag hemma och försöker koncentrera mig på att skriva något vettigt, men som vanligt kastar jag mig mellan tankarna som far förbi dessa nobeltider. Litteraturpriset, då. Ett märkligt val i år, men helt i linje med en jury som har gjort det till sin livsuppgift att vara helt tondöv för annan politik än den som berör den egna magen.  Bästa sättet att undvika kritik från massan är att skickligt undvika samröre med den... men jag tror att den gamla strategin gick fel i år, möjligen var det på grund av okunskap. Möjligen.


Valet av förra årets pristagare i litteratur kan ställa till ett rabalder bland de som gillade årets val, och omvänt. Att tro att de tar ut varandra är som att gjuta bensin på ett brinnande granplantage. Olga Togarczuk v/s Peter Handke, feminism ställd mot nationalism. Kom sen inte och säg att valen är opolitiska, inga val är det. Möjligen dumma, ignoranta, fega eller protektionistiskt-elitistiska, men inte opolitiska.
Det kommer att bli spännande att se vad trollfabrikerna hittar på, framöver.

Nu väntar jag med spänning på vad Oslo har att säga oss

Schwamp

ibland undrar jag om vi människor inte är kapade av svampar. Jag menar, kolla på oss i makroperspektiv! Vägnät, internet, stadsplanering, till och med hur vi interagerar ser ju precis ut som ett mycel
Kom ihåg var du läste det först

Electric Banana Band - Jag Vill Bo I En Svamp

Friday for life

Intellectus och ratio är inga motsatser, de samarbetar i cirkulär form. Så länge som människan är välinformerad och lärd handlar känslor om allt sådant som gjort oss djur framgångsrika genom tiden och evultionen. Instinktivt handlar vi med kunskap och erfarenhet i ryggraden och undviker att falla i gropar eller fällor, och precis som rådjurskidet vet vi värdet av att ligga lågt när omvärlden ter sig alldeles för stor. Och instinktivt undviker vi sådant vi lärt oss är skadligt, för vi växer av praktik och teori. Vetenskap är just vad det heter.

Jag läser en artikel i The New Yorker. Den handlar om Greta och Trump och författaren Masha Gessen ställer dem som två motpoler, så som man kan förvänta sig att en amerikansk artikel bör se ut. Välskriven, lätt agitatorisk, med flera viktiga och roliga poänger, sågar den sig fram steg för steg för att sluta i ett vackert crescendo. Precis så linjärt som amerikanen har lärt sig genom att sedan barnsben likrikta fotboll med livet självt - tankemönstret som är USA:s mest framgångsrika export är även orsak till vår världs undergång.

Tävling och liv har väldigt litet med varandra att göra, det vet jag av erfarenhet.

Yhe New Yorker /Masha Gessen - Greta Thunberg Is The Anti-Trump 

Barb Wire Dolls - Heart Attack

utanför filterbruset

en bild som kan misstolkas

Jag har alltid känt en stor skam över skrivandet, sedan barn har den varit en undanflykt och gömställe. Ungefär så säger Karolina Ramqvist i en intervju som gjordes nyligen och jag vet vad det är hon säger. Ord som uttalas eller skrivs tas ur sin kontext i samma ögonblick de tar form och det är inte alltid så att syfte och tolkning sammanfaller.
All konstnärlig yttring som är väl utförd utgår från glappet mellan sändare och mottagare. Om jag inte litar på mina läsares förmåga att använda sin fantasi och personliga erfarenheter under läsning, vad är jag då annat än en wiki-bot, en informativ robot?

Jag tycker inte om att bli recenserad, har svårt att tala om det jag skriver eftersom jag vid tillfället måste beakta så många parametrar. När jag skriver i yrket är det likadant fast sju resor värre. Min största kritiker är jag själv, nu har jag en betalande uppdragsgivare som i sin tur är beroende av statliga och internationella medel för sitt uppehälle. Så, jag försöker smyga in mig själv mellan raderna, och i bilderna som jag ändå behärskar bäst går det kanske att se en version som inte är helt rentvättad från tankar eller ideologier.
I tider där ord står mot ord går det att ersätta kommunikation med bilder, såvida de inte är sönderretuscherade och filterbrusiga. Sådant som äkthet går igenom där vi minst anar det, och människor har en utsökt förmåga att pejla. Använd hjärnan, intellectus är trots allt större än ratio.

en annan bild som lätt kan misstolkas, givet plats och tid

Livskvalitet

En reflexion efter två veckors arbete med att försöka kartlägga och presentera olika landsbygdsprojekt är att det finns ett viktigt nyckelord:
Livskvalitet.
Genom att samarbeta på olika vis, och utifrån olika metoder, och beroende på förutsättningar, tradition, ideologier och möjligheter, betonas prefixet SAM i samarbete och samhälle. Hur får vi ihop oss? Det är den stora frågan som alla ute på landsbygden arbetar med och som alla, verkligen alla borde arbeta med

Ett annat ord som blivit nämnt i flera sammanhang är
Ensamhet.
Låter det ordet sjunka in en stund

Sju

Det finns inte mycket som klår känslan av att klara av något man trodde närmast omöjligt, nästan ännu bättre är känslan när man har överbevisat andra skeptiker än sig själv om saken.  Det är nu sju år sedan den första veden låg staplad och klar inför vintern, lika många år är det (på dagen faktiskt) sedan tösen började skolan i kommunen och klev på skolbussen för första gången. För sju år sedan visste vi inte heller om, eller hur, vi skulle klara av vinterkylan, och jag föreställde mig hur vi skulle kura ihop oss framför brasan och att jag skulle få hålla eldvakt genom vinternätterna. Dock blev den planen aldrig en realitet (som väl är) trots några riktigt bistra nätter med temperaturer under - 30°. Vårt lilla torp visade sig ha oanade isoleringsresurser och understiger sällan 14° (som ju är dubbelt så varmt som sju!). Inte heller visste vi hur ekonomin skulle te sig, efter att summan som blivit över efter torpköpet tagit slut. Enligt beräkningarna kunde jag ta det lugnt i ett år, för att hålla koll på skolan och det praktiska runt boendet, först därefter skulle jag behöva söka mig ett jobb. Efter ett och ett halvt år blev jag kontaktad av en exkollega som bad mig komma och hjälpa till, och sedan dess har jag faktiskt haft en lön att räkna med.

Kanske tar det sju år för högkonjunkturen att vända, vem vet? Vad jag däremot vet idag, är att på landet hjälps man åt, på riktigt, just för att samhällsapparaten och samhällskontraktet brister ute i landets marginaler. Vore det inte för människorna runt omkring oss, grannarna, vännerna, lärare, och arbetskamrater, alltså alla de underbara individer som utgör landet, hade vi med största säkerhet inte klarat av två år. Fast å andra sidan, i Storstaden hade vi inte klarat av en enda månad till.

Sju är ett magiskt tal. Så många år tar det innan kroppen har bytt ut alla sina celler, sju är dessutom atomnumret för kväve som är huvudingrediensen i din och min urin och den restprodukt som våra kroppar måste göra sig av med efter ungefär sju timmar. Världshaven är sju till antalet, liksom kontinenterna, och Roms kullar, och kaksorterna på ett fint kalas (!) och det är just till den sjunde himlen som varje kabbalist och muslim ämnar nå en särskilt vacker dag, och det är den sjunde tonen som avgör durskalan. Du ser, allt hänger ihop. Sen var även dvärgarna sju till antalet, och deras ringar, och veckans dagar, likaså dödssynderna, och det där bergmanska inseglet, inte att förglömma. Och så får vi inte heller glömma bort hur svårt det är att uttala 7 på skånska, särskilt om man är från Tyskland och vill göra en begriplig beställning på antalet (schüll), då kan frasen "tag sex -  äsch förresten, lägg till en..." vara behjälplig. Bara ett tips! Och har man otur, och råkar klinka en spegel strax innan man begynner ett nytt liv på ny ort, kan man sannerligen tycka att sju år är på tiden. Fast vem håller på och räknar olyckor, när det finns så mycket roligare saker att göra. 

Idag fick jag efter sju månaders debacle äntligen upprättelse för förre arbetsgivarens giriga skattebedrägeri och undanhållen semesterersättning. Stort tack till DIK och skatteverket!

The White Stripes
Beethoven
Bach

Gröntankar

 Imorgon kan man säga att den egentliga semestern är över och då tar ledigheten vid, något jag hade tänkt råda bot på genom att fortsätta göra ungefär som hittills. Jag har idkat ordning på torpet i lättare tempo än övriga år, om man inte räknar med de första två åren här, förstås. När jag bläddrar tillbaka till den tiden tycks det mig som om jag var en lugnare och mer samlad person då, men jag vet också att det är svårt att läsa in sådant som försiggick mellan raderna. Jag oroade mig då också, fast för andra saker.

Livet på landet. Jag har lyckats med en del, och misslyckats med en annan del, men sådant är livet vart man än vänder sig. Fördelarna med att bo litet offside är bl.a. att kunna betrakta saker och ting från sidan, litet som en fluga på väggen. Nackdelen är att man oftast får lov att köra bil för att kunna ha något att jämföra med och det är dyrt, men fungerar än så länge.

Jag sneglar litet förskrämd åt ungarna i A-traktorer här omkring. Bakrutedekalernas comic sans deklarerar att där framme sitter det någon som struntade i protesterna och istället överlät det åt dekalfirman. Uppgivenheten. Fattigungarna har alltid fightats där det känns som mest i deras vuxennerv: plånboken och rädslan för utanförskapet. Idag är det miljön som ska få sig en känga. Miljö och Eko är dyrt, och dyrt är dåligt - ungefär så låter det nog hemma hos A-traktorgänget medan knäppet från ölburkarna ackompanjerar storbildsflimret. Det är tragiskt, men oundvikligt.

Jag hade önskat mig en aktivare miljörörelse, särskilt här på landet, som fångade upp ungarna tidigt och höll kvar dem när de behöver mest guidning. Litet som ett alternativ till lumpen, som alltid har förstått potentialen i att hämta ungarna när andra släpper dem. Jag spånar. Kanske ersätta det tidiga 1900-talets potatisledighet och slåtterveckan med medhjälp vid skogs- och lantbruk? Sätta in ungdomar där för att hålla kontakten med jorden och kretsloppet. Eller i djurhållningen, för att vidmakthålla en etisk djurhållning, där vikten av närkontakt med djuren betonas. Eller varför inte fånga upp ungarnas kunskapspotential och ge dem tillgång till och utveckla mer miljövänliga alternativ, som i Dalsland? Här lär sig ungarna i samråd med den lokala fordonsindustrin att konvertera sina A-traktormotorer till elmotorer. Vinsterna vore enorma, och vi kunde få se en levande landsbygd igen.
Ett samarbete mellan privat och offentlig sektor behöver inte rimma illa med miljön. Statligt ägda företag är inte alltid lösningen, se bara på hur illa statliga Sveaskog sköter sin miljöcertifierade skog. Ofta är det de små, lokala företagarna som sköter sig bäst och som vill mest för miljön - men i händerna på svenska lagar som kräver förtätning och ekonomi är det inte lätt att göra sig hörd. Små skogsägare sugs upp av stora föreningar, som låter juridiken och ekonomins piskor vina. Bort med mångfald, in med enfald. Det går att råda bot på allt som människan skapat, bl.a genom att fler människor kommer in och hjälper till med sina kroppar. Inget får ett kulturvärde att stiga högre än närkontakt.

Vad som helst som får ungdomarna att känna delaktighet och samhörighet med närmiljön vore en god idé för framtiden - istället för att politisera och ekonomisera allt in absurdum som det görs idag. Miljö och ekologi handlar om allas framtid, och utan landet stannar Sverige, så enkelt är det. Jag förstår hur illa det rimmar med dagens politiska beslut ovanifrån, men om viljan till förändring finns... och ju fler röster som känner att de räknas, dess större chans till verklig förändring.
Och vad vore Sverige utan ideell naturvård...?

Catapilla - Embryonic Fusion

Slåtter

I över en månad har rosorna vid trappen blommat för oss, och med en intensitet och rikedom som varit vida större än de tidigare sju åren. Det är en gammal, rosa sort som sprider en ljuvlig doft, särskilt om morgonen när daggen ännu ligger frisk, och under de ljumma duggregnen med påföljande sol, förstås. Trånande, tunga insekter, humlor och guldbaggar, tynger ner deras begärliga kalkar, och pigga solitärbin och små skira blomflugor svävar med högt stämda vingljud omkring knopparna och kronorna. Det enda jag har gjort för att förtjäna denna slösande fägnad är att beskära i april/maj och sedan plocka bort det överblommande allteftersom, att lägga i en glasskål på fönsterkarmen och njuta av när dörren är stängd om kvällen.

Om morgonen går jag ut med tallriken och plockar hallon, jordgubbarna tog slut under veckan men har försörjt oss under flera veckors morgonmumsande. Te, hallon med yoghurt och müsli, och två trånande katter som hellre än något annat vill ha slutslurpen, vad de älskar yoghurt.

Trädgården har börjat bli rufsig och högvuxen och det är hög tid för sensommarslåtter. Det var för dyrt och litet för krångligt att skaffa egen lie, så idag tar jag hjälp av en vän som kommer förbi. Kanske ångrar jag tilltaget. Igår svärmade flera flugor över kaskaderna av röllika och blommande ax, och även fjärilarna har börjat få fart.

I dammarna trivs svart, blodröd och tegelröd ängstrollslända, och pudrad flicktrollslända parar sig i mängder. Vi såg en patrullerande, brun mosaikslända där igår, men så har jag inte varit särskilt aktiv skådare. Går oftast bara dit och njuter med en termos och en påse för eventuella svampar. Min första rapport till Artportalen, någonsin, gjordes också igår, mest för att känna hur det kändes att bry sig om art istället för skönhet. Jag kommer nog inte att vara särskilt aktiv där, heller.

Det har varit en skön, lat sommar för mig. Tösen är inne på sin sista arbetsdag idag, hon har haft ett utomhusarbete i lag och gått upp kl 05.00 och kommit hem ca 12 timmar senare, trött men lycklig. Snart bär det ut igen, till världen omkring oss.

Real Woman - Poison Girls

Nyfiken, röd på en nyfiken, gul

Mystik

Utan mystik har vi inget att utforska, Alexander skulle inte bli den Store om inte hans lärare Aristoteles lämnade luckan öppen genom att påpeka att världens ände ännu inte var känd. Om allt redan är förklarat, blir då inte det vi utforskar en upprepning av sådant vi redan känner till?

Gränslöshet betraktas som ett oroväckande och elakt ting, precis som ovetskap, idag. Om humanioras största egenskap och vinning handlar om icke-vetande är det inte svårt att förstå varför ämnesområdet ses som onödigt från logiskt och matematiskt håll. Icke-vetande handlar om motsatsen till gränser och vetande, och utgör just därför en öppning och ett fönster mot det outforskade, spännande, förlåtande och förstående. Behovet av icke-vetande gäller alla ämnesområden, inte minst naturvetenskaperna, och utan matematik, logik eller systematik hade vi famlat i mörker. Vi behöver gränser, men om gränserna utgör fast murade enheter utan utrymme för fantasi eller egensinne, vad är då vetenskap annat än regelverk? Och regelverk utan fantasi?

Där, på andra sidan om dimridåerna finner vi sanningarna vi ständigt letar efter. Meningen med livet kan inte vara att likt Platons idioter, sitta framför en bergvägg och se livet fladdra förbi likt oformliga och förbjudna skuggor.

Libera me /Requiem - Birgit Nilsson/Giuseppe Verdi 

Magiskt tänkande

Domarring vid Hästäng

 Människan är den jordiska livsform som i större grad än andra har utvecklat ett metodiskt och problemlösande sinne. Förmågan att lära sig känna igen och undvika faror delar människan med åtskilliga andra djur och växter, och många arter har utvecklat speciella beteenden genom att antingen skrämmas, luras eller genom att sända ut ljud eller doftspår i den nära omgivningen - mimicry-tekniker används även positivt för att sprida artens specifika anlag vidare.
Men enbart människan har kännedom om sin framtida död, och därför lägger hon mycket av sin energi på att planera, strukturera, demonisera och mytologisera sig själv i den miljö hon ser som sin egen.

Urvalet av erfarenheter som har blivit avgörande för människoartens levnad och framtid har utvecklats i generationer med hjälp av abstrakta teckensystem. Tecken fullkomligt genomsyrar och genomlyser människans alla dagliga göromål, från vaggan till graven.

Fast rotad i sin tro på tecknens helande och läkande krafter har hon sänt en metallplakett ut i rymden med en abstrakt bild av henne i två dimensioner. Bilden skall delge andra livsformer hennes existens och är synlig för alla andra med ögonpar, och möjlig att tolka för alla med liknande hjärna, lemmar och utskott som hon själv. Hon visar att hon förmår abstrahera liv på en bricka av metall (vars ursprung kommer från en annan himlakropp än hennes egen). Tanken är inte dum om man lever och delar vissa fysiska erfarenheter, och kan läsa mellan raderna.

Att ge samband och se strukturer i omgivningens alla händelser och skeenden är en mänsklig egenskap som hon abstraherar tillsammans med sin miljö och den kultur hon har skapat. Rädd för att inte se skogen för bara träd - för det blir lätt missförstånd när begreppsvärldar är underförstådda - har hon på senare tid gjort det till sin viktigaste uppgift att undvika allt som är förknippat med sin skapade motsats. Dualismen är hennes kraftfullaste vapen och hon går till angrepp mot allt som tycks hota hennes särarts existens, i stort som i smått.
Stackars rädda varelse.

Tanken på att säkra sin art medelst kommunikation är djupt inlemmad i hennes teorier. Människans hela tillvaro och djupaste tillit går till abstraktionerna, och under tilldyrkan kallar hon dem för symboler, tecken, alfabet, hieroglyfer och siffror. Ja, i så hög grad litar hon på dessa påhittiga påfund, att hon i skuggan av dem verkar glömma bort att leva sin korta, utmätta tid.

Om alla sinnesintryck och instinkter som gör henne mänsklig har reducerats till siffror och bokstäver, hur ska hennes sanning se ut för framtidens uttolkare? Att i så hög grad ägna sin tickande tidsrymd åt att hänge sig åt att försöka ge en objektiv bild åt framtiden, måste ändå kallas hängiven dedikation. Det är faktiskt rörande.

En dag kommer även lämningen efter detta uppfinningsrika liv betraktas av en förbipasserande livsform, som i lika mån undrar över sin existens, och precis som skaparen tycker att jämförande akter borde vara det kitt som för dem samman.
Kanske.

Ultimate Confusion - Jethro Tull
Georg Friedrich Händel - Ombra Mai Fu (Xerxes)

Brunifiering

Man får inte vara lat om man vill bosätta sig på landet. Så börjar jag dagens lilla anförande som jag hade tänkt skulle handla om kolonisering och likriktning av den mänskliga hjärnan, vi får väl se var jag handlar mot slutet av tankebanan.

På radions P1 lyssnar jag på allt som sänds, jag tycker om att guidas utan att själv ta ställning och påminns då om hur mycket jag inte vet, och som jag vill ta reda på. Å andra sidan, kan det ibland hända att jag förfasar mig över flatheten som reportagen visar. Särskilt när det strösslas med uttryck och fackord utan att ge dem resonans eller förklaringsmodell för sammanhanget. Som humanist vet jag hur viktigt det är att sätta ord i ett sammanhang för att det inte ska avfärdas som antingen elitism, eller snömos. Ord förvanskas lätt och idag sker det med ljusets hastighet, internets trollfabriker tar inte rast, och livnär sig på att skrämmas.  

Kontext, som är grunden för all bildning, finner man inte i en snabb googling eller i ett excelblad. Det innebär att du måste sätta det du undersöker i kontrast, göra jämförande analyser, belysa dess platsspecifika karaktär, och se återkommande mönster, d.v.s kontextualisera. Men först och främst måste du inse dina, och dina läsares kunskapsbegränsningar,  utan den insikten klarar vi inte av att göra oss förstådda. I boken jag läser kallas detta för icke-vetande och behandlas som humanioras viktigaste tillgång. I icke-vetandet föds nyfikenheten och det är här dragna gränser synliggörs. Det är just i icke-vetandet som humaniora skiljer sig från naturvetenskaperna, som i motsats enbart arbetar med på förhand dragna riktlinjer och kvantifierbara parametrar, såkallad evidensbaserad kunskap.

Dagens Klimatspår handlar om Bolmenvattnet, vars råvara raskt håller på att ändra karaktär. Det som händer kallas brunifiering och oroar fiskare på plats, och för att vattnet härifrån skall kunna användas som livsmedel måste det nu tillsättas kemikalier, menar experten. Det går tydligen inte att rena brunifieringen på annat sätt. Vattenreserven, som det har tagit årtusenden att skapa, ligger på gränsen mellan Halland och Småland och tillhandahåller Skånes kommuner med dricksvatten - en halv miljon människor.

Genom en gigantisk tunnel drivs vattnet från Bolmensjön i Ljungby till Äktaboden i Klippan, och därefter forslas det vidare genom ett enormt vattenrörsystem som skär tvärs genom Skåne. Det var för ca fem år sedan som grävprojektet drabbade oss, när ett 30 m brett och 10 m djup snitt skulle skapas. Grävningarna omringande mitt torp, och enorma maskiner satte marken i gungning under fyra år. Stora areal våtmarker dränerades, och däribland ett mycket gammalt alkärr och en järnålderslämning i min absoluta närhet. Allt skulle återställas, sa man, och med maskinkraft lades de ytliga stengärdena tillbaka i snörräta rader, och där våtmarken varit grävdes två dammar istället. På marken där det tidigare hade vuxit grova ekar och bok har man nu planterat granplantor och lärk, direkt ovanpå tunneln får inget som skapar djupgående rotsystem planteras, därför tilläts ett tätt julgransplantage.
Där vattenledningen drogs går idag ett djupt ärr rakt genom landskapet, och vi som berördes får inte koppla på oss. Den koloniala tanken dröjer kvar. Var det någon som frågade? Hade vi ens önskat kommunalt vatten? Eftersom det brunifierade vattnet från Bolmen först måste gå via reningsanläggningen där kemikalier tillsätts, måste kvalitetsansvarig och projektansvarig för utbyggnad i landsbygden finnas. Men någon sådan plan finns ej.

Brunifieringen måste fixas så att vattnet blir klart och luktlöst innan det når till kranarna. Utan att sätta ord under lupp blir de lätt uttryck för vanmakt istället för situationsspecifika lösningar. Det finns forskning gjord om brunifiering, som leder oss till just kärnan av problemet, men då hamnar vi utanför vatten- och livsmedelförordningarna och landar hos skogsvårdsstyrelserna istället. Om ordet brunifiering hade genomlysts från flera olika håll skulle vi enkelt kunna se andra samband som kunde ge oss en lösning på sikt. Men samband som handlar om granskogsplantage, och avverkningarnas påverkan på yt- och grundvatten gör att vi hamnar utanför de enkla och trygga excelbladens hank och stör, och vem skulle då vara skyldig? Marknadens osynliga hand?

mellan orsak och princip

En kort skur, en stilla stund i dörröppningen med katten och morgonens tekopp. Jag tjatar för dottern om hur fantastisk sommaren har varit och kan inte förstå den som klagar. Regnet har kommit med små mellanrum och fyllt förråd och bäckar, gråväder har blåsts undan av friska vindbyar och vi har simmat och promenerat under blå skyar.

Forsakar

Varannandagsutflykter på småvägarna har givit vackra vyer och god mat, konst, kultur, och knasigheter har givit mersmak. Mittskåne är ljuvligt med sina kullar, dalar, stengärden och skogsomgärdade beteshagar. Här finns de största och bästa slotten och de minsta och mest oaktade torpen och vad vägnätet anbelangar är det logiskt, ur bosättnigens perspektiv. GPS är ett påfund som utgår från stadstrafik och kranskommuner och bygger på att trafikanterna har bråttom och behöver vara rationella på vägar som alltid leder dem till en stad. Småvägarna, däremot, måste zoomas in för att plötsligt materialiseras ur ett töcken av till synes ovägat ingenmansland.

Yangtorp

Jag vill lära känna vägarna, deras egenskaper och funktioner, och kör på känsla. Vanligen brukar jag beskylla mitt lokalsinne för att vara obefintligt, åtminstone i relation till skapade siffror och parametrar. Däremot är jag ganska bra på att minnas synliga kännetecken; det är lilla dubbelbjörken, den knotiga eken med halv krona, grusvägen med en alldeles ny mötesskylt, det lilla gula huset med det nya perspektivfönstret på gaveln, eller den sluttande hagen med två skäckar och en isabell. Bilder istället för siffror, känsla för proportioner istället för rationalitet och brådska, sådant passar min hjärna bättre.

Kafé Kagan

Jag pratade med en skolbusschaufför om detta en gång, mannen hade trafikerat småvägarna runt vårt torp sedan sjuttiotalet och kallade ställena vid lustiga, beskrivande namn. Det var just trädens, vägarnas och husens utseenden som yrkeschaufförerna använde för att lokalisera och återberätta dagsetapperna för varandra. Logik som utgår från den upplevdes sinnen, istället för en icke-upplevd parameter, har under senare tid blivit ersatt av något som liknar ett mellanting. Småbyarna har fått fina namnskyltar som underlättar vid navigering via GPS, men detta är i grund och botten ett maskinrationellt, kategoriserande sätt att vägleda oss på, och därför namnges även oskyltad och nybyggd infrastruktur. Avtagsvägar, ringleder, industritomter och påfarter har fått namn som inte går att läsa på skyltar någonstans, eftersom namnen är senare, tekniska påfund, istället för inarbetade och kända.

mellan Ulltorp och Nävlinge

Den som kör med näsan i skärmen glömmer lätt bort att se sig om, och förlorar sig i en förutbestämd och från ovan avgjord rutt som bortser från den enkla och sköna logik som människan och naturen en gång samarbetat om för att utarbeta. De gamla vägarnas identitet och nytta är borta, och då är det lätt att skapa om dem till raka och breda farleder.
Utanför den lilla orten Linderöd löper två breda och asfalterade motorfarleder, parallellt. Jag minns att detta även var vad jag noterade i norra Spanien, och beskyllde då EU-reglemente och arbetsmarknadspolitik för slöseriet av land och backe. Likadant är det här, alltså.

rönnen i Kalvaboda

Södra Rörum är en stjärnpunkt mitt i Skåne, och består av en klunga hus runt fem vägar. Den rutten måste du ta utan GPS, om du inte omedelbart vill bli hänvisad till snabbaste vägen mot Kristianstad eller Lund. Upptäck din medfödda förmåga, tag tiden i hand och bege dig ut och återta landskapet innan det är för sent.

Sarah Schwartz, Wanås

Neil Young - Human Highway

Det hemliga Skåne

Ljuvliga sommar. Man stiger upp när man vaknar, planerar saker som inte behöver fullföljas, besöker vänner som bjuder på middagar och kaffe, simmar ensam i kalla bad och bastar sedan ihop med de blåfrusna barn som inte heller bryr sig om vattentemperaturen. Ibland badar jag i ljumma gölar, och så dricker jag mycket kaffe, jag har en del kaffande att ta igen. Tidspunkten då jag stiger upp eller lägger mig spelar inte någon roll, armbandsuret har legat där jag lade det i onsdags efter avslutad tjänst.

Jag har sagt upp mig i förtid och har nu två månaders ledighet att spendera på precis allt jag vill. Tack vare nattregnen slipper jag vattna mitt lilla trädgårdsland och kan se på hur gräsöarna växer sig manshöga och på de olika axen som svepande vajar för vinden. Och när jag har tröttnat på att läsa, titta, lukta och lyssna på min närhet tar jag bilen och far iväg.

Mittskånes inland är ett stort hål i mitt medvetande, det tänker jag råda bot på. Via gamla, och ibland dåligt märkta småvägar, hittar man litet udda ställen som oftast ingen annan än bosättarna hittar till. Västerstads gamla bortglömda kyrkogård, med bevarade gravstenar sedan 1600-talet och en kyrkoruin, vars absid är från sent 1100-tal, är en sådan udda plats. Kyrkan är alltså lika gammal som Lunds domkyrka, och ett stenhuggarmärke styrker att delar av hyttan i Lund även varit verksam precis här, på en plats där det idag betar får. På en gammal mossig skylt vid den hänglåsförsedda grinden ute mot vägen går det att läsa litet om kyrkan, men du måste vara nyfiken för att hitta hit.

På bageriet i Önneköp serverar sonen till de båda ägarna den godaste Tom Ka Gai jag vet. Här, i närheten av Önneköp, kan man också gå på kannibalmuseum om man känner för det, eller tala paraguyansk samtid med den driftiga handlarn som har sett till att ge invånarna tillgång till systembolag, post och närbutik. Hon håller på att bygga upp ett kooperativ som ska stå pall för eventuella konkurrenssituationer, och den dag ICA bestämmer sig för att etablera sig här hoppas hon att människorna är kloka nog att inse vad det är de verkligen behöver. Scenariot är känt.

Av en viss anledning är det just i Skånes mittersta inland som solar från hela världen samverkar för att ge landsbygden det den behöver. Anledningen är nog så enkel som att det krävs en utomstående som med frisk blick ser och stillar behoven. För visst är det dessa ideellt, godhetsdrivna individer som är de riktiga Sverige- och landsbygdsälskarna? En annan, lika viktig anledning kan vara att anonymiteten och småskaligheten är något man vill värna, så träd med försiktighet. Balansen mellan anonymitet och behovsstyrd verksamhet för att kunna föda en liten befolkning är hårfin... nätverk såsom vägar, fungerande internet, och kunnigt och strävsamt folk med genuint servicetänk är A och O.

När jag tänker på att jag under åtminstone ett helt år framöver ska få ägna mig åt detta hemliga land i min närhet, känns det som om alla goda gudar ler mot mig. Jag har det bra, jag.

Vad jag läser? Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, såklart.

Hög standard - Peps blodsband

bad, no bad

Två dagar kvar till semester. Måndagen och onsdag, sen drar jag ett streck över branschen och går över till offentlig verksamhet för första gången sedan den sommaren då jag sommarjobbade som hemsamarit i hemorten. En evighet sedan. Privat verksamhet i ett helt liv, inte att undra på att en blev utbränd.

Det blev en cykeltur till gölen efter jobbet istället för utebadet idag. Stället, alltså badet, var fyllt till bredden av uppblåsbara hoppborgar och leksaker. Jag såg dem inte, men bilarna som hade transporterat alla lekgalna gamänger fyllde parkeringsplatsen. Hade jag inte glömt baddräkten hemma så skulle jag säkert trängts för min rätt att simma. Man har tur att vara glömsk.

På bryggan såg jag en geting landa med en larv av något slag under sig. Tänk dig att flyga med en kropp lika stor, om inte större, än du. Naturen är fantastisk. Igår hörde jag näktergalsungarna flöjta på gamla stället vid Svältebacken, det måste ha varit näktergalens småttingar, så starkt som tjötet var. Två nya var det, ett välkommet tillskott sedan de sista årens stadiga nedgång.
Det är något visst med näktergalens sång, i mitt liv är den närmast magisk. Jag tänker alltid på min pappa då jag får höra den, han sitter garanterat intill och ser leende på mig när jag lyssnar.

Tösen har det gott i Dalsland, jag har blivit bättre på att meddela mig och vi hörs av med jämna mellanrum. Den där rädslan för att störa är bara dum. Man tror att man tar hänsyn och i själva verket gör man sig osynlig och verkar ointresserad. Det är alltid bäst att ta kontakt och hålla den.

I morgon blir det ett tidigt dopp, jag ska cykla till utebadet, simma och basta så snart stället öppnar. På vägen hem tänker jag planera för kvällen, om jag inte fastnar för något spännande under tiden. Så mycket som händer i naturen nu, jag har svårt att hinna med. Det ska bli skönt med fyra veckors betald semester, första gången sedan mitt senaste, fasta jobb.

Denhär känslan, vitt vin i glaset, med en nyskördad jordgubbe i. Två dagar kvar till semester. Oslagbar. 

Johnny Cash - I See A Darkness
Lucky - Regi John Carroll Lynch på SvtPlay, från 2017

ett jävla solsken

Det tar några dygn innan jag har varvat ner och fått ut Stockholm ur kroppen. Hur mycket jag än turistar i mitt eget tempo, så kryper sig ändå den där hetsen in i mitt omlopp. Det är så mycket att se, så mycket att göra och att bry sig om i den där staden.

Här hemma är ljuden av ett annat, och mycket kärt slag, närmast hörs de humlor och bin som kalasar bland rosorna och den nyutslagna spireans långa gräddvita vippor. Den älskade koltrasten, rödstjärten, trädgårdssångaren, kärrsångaren, ärtsångaren  och svarthättan flöjtar från solskuggans glitter inne bland trädkronorna alldeles intill, och på litet längre håll hörs lövsångaren, grönsångaren och duvan. Allra längst bort i mitt hörselregister hurrar en gök.

Sommaren är här. Det är obestridligt, ovedersägligt, oomkullrunkeligt, absolut säkert och sant. Varje år vid den här tiden känns det extra angeläget att påminna mig om att tiden flyter på, även om (och kanske särskilt för att) nuet känns som en outslitlig evighet. Jag vill bromsa, trycka på stoppknappen. Lägger mig sent, som för att sakta ner, spelar samma visa om igen. Påminner mig om förra sommarens ökenlika torka och medföljande umbäranden och tänker att det ändå är fantastiskt att flödet finns, och att jag kan känna, se, höra och förnimma det. Här inne i trädgården känns den cykliska och sol-månbundna tiden i sin återkommande och  tröstande, eteriskt sköna skepnad, den som är av ett annat slag än den tekniskt mätbara, armbandsberoende, och som ger mig stöd för livet jag lever, emellanåt.

Bo Hansson - Solen (parallellt eller 90 grader)

 

Dungen på Mosebacke

en bärs på plattan

Tösen och jag har varit i Storstaden och lekt av oss. Första kvällen rivstartade vi med Dungen på Mosebacketerrassen, där minglade vi med trevliga musiker och konstnärer och jag fick återse SB igen, efter en evig tid. Konserten var överraskande bra, jag har hört att Dungen är ett band som inte brukar vara särskilt begivna på att jamma, men det ryktet kom verkligen på skam. Kanske det berodde på att de spelade på hemmaplan (lokalen är fantastiskt fin med sin utsikt över Riddarfjärdens glittrande vatten), eller så var det det soliga vädret, hur som helst så var alla i bandet på topp och tösen fick sig en liten pratstund med GE efteråt. Vi stannade kvar efter spelningen och pratade vidare med gänget i/kring Pershagen, som är ett band som jag nu tänker promota litet skamlöst, inte bara för att de har ett fantastiskt gung, utan för att de är ett oerhört sympatiskt och roligt gäng. Pershagen är stora i Japan, dessutom, men i Sverige är de ännu okända. Vad är det med folk!

en per i hagen

Hemma hos kompisen var det svalt och skönt och vi somnade sött på nybäddade lakan efter att ha pratat litet till. S hade ytterligare en dag kvar till semester och behövde sova...
Dagen därpå drog vi in stadsluften i långa, giriga andetag. Vi ägnade oss åt sådant som man gör när man är på drift i en gammal välkänd stad; litet skivblädder, litet secondhand-häng, några vattenhål och en obligatorisk falafel, kompisträffar och några kalla glas på trevliga solgläntor. I gamla hoodsen lämnade jag av tösen hemma hos en kompis, och stötte själv på en bekant vid Odenplan, pratade skäggdoppingar med en cykeltant i Hagaparken och drack ett kylskåpssvalt glas vitt vin hemma hos Ch&M. Jag struntade blankt i att gå på museum eller ens de nya hippa utställningarna, tänker att sådant tar jag nästa gång, när det är regnväder.

ett par kalla på trottoaren

Stockholm är sig, glädjande nog, likt. T.o.m mitt gamla Vasastan som jag hade blivit varnad för att besöka såg ut som jag kommer ihåg det. Man ska undersöka saker på egen hand, ting ter sig litet olika ur olika människors perspektiv.
Under dagarna gjorde jag sådant som jag inte har kunnat göra på år, ihop med kompisen, och fick mig t.o.m. köpt en fin liten gladblus på NK-REA. Och efter fyra härliga storstadsdagar, på tåget hem på midsommaraftonsmorgon, kände jag mig litet uppladdad inför kommande arbetsveckor.

en droppe på glaset

Kl 14.30 under midsommarafton landade jag på båda fötterna i spenaten runt Ankhult, efter att ha blivit upphämtad av P vid stationen i Hässleholm. Hussain och hans gulliga dalkulla bjöd på chokladkaka med turkish delight och jag fick gullat med kossorna och de veckogamla kalvarna. Efter att ha dragit upp grönsaker och sallad inför kvällens middag for vi vidare mot kåken på skånes minsta ås, där det bjöds på god middag och ett obligatoriskt midsommarhällregn. Regnsmattrets ihärdiga trummande mot uterummets glastak varade under en hel jazzlåt, och jag tror faktiskt att Bird aldrig har kompats så perfekt förut.

Dungen - Ta Det Lugnt
Det Du Tänker Idag Är Du Imorgon 

en disco