Vakuum

 ...är ett fysikaliskt uttryck för ett utrymme som inte innehåller någon materia alls. Så står det på nätets visserligen bristfälliga men ännu så länge tillgängliga informationskanal. Ordet vakuum kan man som kulturintresserad applicera på litet alltmöjligt - inte minst på samtiden. Opportunisten ser tomheten som en möjlighet, och sådana finns det gott om idag, opportunister. Jag har själv hävdat att det är i gråskalorna det spännande sker och att det är där som allt det som verkligen är värdefullt bor. Eftersom jag är benägen att i hög grad se på världen ur ett existentiellt perspektiv, vilket såklart beror på min utbildning, som är grundat i ett livslångt intresse för hur människor tänker, funderar jag ofta i antimateriella och metafysiska banor. 

Men även en fullödig materialist ser värde i det som ingen annan ser, det kan då kallas saker som finansbubbla och avvecklingspolitik. Ett flagrant exempel i nutid är hur bankväsendet skapar pengar ur luft för att ge bolån till de som verkligen inte har råd med lån, och som jag tidigare nämnt - våra politiker som ser till att detta och så mycket värre ting sker. Detta är människor som aktivt arbetar för att skapa missämja och hat där det inte ens är nödvändigt, och enbart för att nå personlig framgång. Framgång genom materia, vill säga. För den som vill att poängen med att bli betraktad som framgångsrik ska nå fram, måste framgången visas upp och bevisas. Och när denna materiella värdeskala har blivit satt i system, och många övertygande arbetar mot samma destruktiva mål, ja då är det ännu svårare (om inte omöjligt) för gemene man att fråga sig varför vissa skall ha i överflöd, men andra får sakna det mesta och måste betala för kalaset. Sammanhanget är ganska enkelt. Killen som dödar en annan för att slippa skulder, och bankchefen och politikern som vet att deras beslut kommer att påverka många andras framtid i uppenbart negativ riktning, de vet att det är fel men gör det ändå. För att de kan och för att de tjänar på det. Kortsiktighet ingår i paketet.

Men hur är det med måendet?

Där ute lyser min värld upp av snön som föll i natt, och det har varit riktigt bisterkallt några dagar. Det är gnistrande tyst, bara stickorna hörs. Att få sitta framför brasan efter en lång dag, se på hur elden sakta äter upp veden och blir till värme, och känna den nedlagda energin från våren och sommaren, det är grejor som värmer både fötterna och själen. Brasan får mig att varva ner och fundera på saker och ting och detta enkla ringar in allt som är gott med att vara människa. Sköna tankar kommer med mättnad, värme, litet lugn och ro i en egen vrå. Det tomrummet är det värdefullaste som finns.
Ett annat fint tomrum är hoppet om att det politiska vakuumet en vacker dag kommer att fyllas med substans och goda gärningar. Men det får bli en ny berättelse. 

Kurt Vile - Back To Moon Beach

Ett spartanskt liv i Lakonien

 Av den minskade arbetstiden med mer egentid blev det tvärtom. Resorna, arbetsbördan och det minimala intellektuella arbetet gjorde att tankarna på framtiden mörknade. Jag såg hur min semesterledighet skulle få klämmas in under en beordrad vecka i taget på senhösten, och hur solljuset och sommaren skulle gå förlorade för all framtid. Ju mer jag tänkte på att mina fritidsintressen, vännerna, huset, trädgården och allt det praktiska måste klämmas in på dagar när vännerna arbetade, och då jag sneglade på vandrarkängorna som jag hade köpt inför den tänkta fjällturen tyckte jag att allt varit förgäves. För det kändes som att mitt lilla liv hade krympt för att realisera en annan människas dröm, och när jag slutligen fick nog en dag sade jag upp mig för en struntsak - åtminstone tror jag att det var vad jag gjorde. För när chefen sa att det skulle vara en katastrof för honom kom vi överens om att "titta på saken". Jo, nog var allt en enda sörja, dagarna flöt ihop och jag minns knappt hur jag kom hem efter jobbet. Mörkret är en välkänd fiende som brukar komma krypande. Under normala förhållanden går det att vänja sig successivt tack vare sommarminnen och något fint att se fram emot, men när vintertiden inföll blev mörkret kompakt. Det var som att livsglädjen rann ur mig och jag stod än en gång med nästippen på den där satans väggen.

Precis då hörde min vän K av sig och frågade om jag var intresserad av att följa med på en resa med sonen och jag sa -Wow... ja!!! Att göra en verklighetsflykt (en årstidsförändring fast i fel riktning dessa dagar), tillsammans med en likasinnad, den tanken var verkligen som en skänk från ovan, så jag ringde och berättade för tösen som hurrade på, och jag fixade kattvakt, besiktigade bilen (och fick tid för reparation och återbesiktning), ordnade nytt pass, bad en vän om hjälp med att kolla stugan, och sa till chefen att jag tog ledigt. Ungefär i den ordningen. Det finns fördelar med att sakna anställningskontrakt. 

 

En vecka tog det, sen satt vi, en nyligen arbetslös parkarbetare, en trött universitetslektor med avslutad kurs och en förvirrad kulturarbetare, på en hyrbil på väg mot Greklands mest glesbefolkade område: Mani som klon på den av fastlandets fyra tassar som klöser sig längst ut i Joniska havet heter. Här har Odysseus suttit och ätit manouri-ost och olivolja flera gånger, och hit hittar bara ett fåtal turister. Resvägen hit från Aten tar lika lång tid som det tar för en stockholmare att resa till Skånes kuster. Här är vikarna svårtillgängliga för nyseglare och mellan bergen växer taggiga ekskogar och stränderna består av vassa stenar men bland allt snårigt och otillgängligt klappar ett hjärta som är vilt och vackert. Vi har likt partisanerna, herdarna och olivbönderna känt phryganans väldofter och badat vid dolda stränder av perfekta marmorägg. Vi har hört sjakaler yla under den hisnande vandringen tillbaka ned från ett nunnekloster högst uppe på toppen av ett berg, sett två svarta landsköldpaddor para sig under olivdungarnas skugga, och vandrande ängstrollsländor flyga över solgassiga getstigar, och även om småviltet är fåtaligt har vi fått se hökörnen speja högt över de fuktiga ravindalarna, där som ekskogen gömmer svartbräken och dungar av trädljung och myrten, och vi har fått höra en minervauggla ropa från en av de många småkyrkorna i byn. Livet här är verkligen som en saga, och jag hoppas att jag får lov att återkomma. 

 

En vecka återställer naturligtvis inte en utbränd, jag ställer fortfarande saker på fel ställe, säger saker utan att tänka efter och får hjärtklappning och ångest utan orsak. Men jag är gladare och sover litet om natten igen. De dumma misstagen som har gjort att jag har isolerat mig för att inte riskera att göra bort mig och slippa förklara, känns oviktigare. Jag är mindre viktig och går att ersätta. Heureka för den friheten!

 

Aphrodite's Child - The Four Horsemen

 Socrates Drank The Conium - Death Is Gonna Die

now and then

 Trots att jag ännu bara har hört en bråkdel säger jag: Jag älskar den, älskar den, älskar att den ger mig sådan styrka att jag bubblar över och måste skriva ner detta. Lyriken, det smäktande omisskännliga beatlessoundet, Lennons röst med det varma budskapet, vemodet och allt det där kärleksfulla arbetet som ligger bakom publiceringen av ett gammalt knastrigt band. Vad jag älskar det. 

Tänk vad musik och genuin kärlek kan göra. Världen behöver mer sådant.

Tack!