berättelser

Ana Teresa Fernandez, Telaraña

En kvinna hänger tvätt, allt händer men ändå inget. Utöver ett vitt fladdrande lakan syns ett par brunbrända och musklade vader och fötter, och fingrar som fäster lakanet på en tvättlina. Kroppen står bakom lakanet, det är motvinden som skulpterar och avslöjar hennes figur och kroppsliga existens. Vi är utomhus, kanske på en strand. Ett svalt solljus faller in lågt och kastar en lång, svart fågelliknande skugga som utgår från de svarta skorna. Från höger i bild kommer en kortare skugga in som nästan snuddar vid henne, men når bara lakanet. Detta kunde vara en alldaglig scen, men benen i de svartklackade fötterna tar ett elegant danssteg i riktning mot oss, medan händerna fäster distansen, eller lossar den. Tolkningen är valfri. Det är en bild med många bottnar, performativt och storartat greppar den tag om mig och får mig att fundera. Bakom varje människas vardag döljer sig en hemlighet och ett rikt inre liv, en dröm och en styrka som får oss att klara av existensen, även under isolering.

Ana Teresa Fernandez heter konstnären, jag vill att du lägger henne på minnet.

Spår

 Så blev det fredag igen, denna arbetarens längtansfulla dag då allt ska hända och inget får ske. Jag firade genom att ta en promenad längs Rönne å, för mig som redan sitter alldeles för mycket i bilen är det avkopplande bara att kunna dra på mig de slitna stövlarna och gå ut. Ibland dyker drömmar om resor upp, och då är det lätt att bli litet melankolisk. Detta år, som skulle bli det första utan att behöva vara hemma och vara mamma på över tjugo år, har inletts litet tråkigt, och vem vågar planera för något sådant som utlandsresor? Nä, jag får ändå vara nöjd med att kunna röra mig fritt (tänkte hon lakoniskt).

 

 

Idag låg ett tunt snötäcke på marken igen, och det har blivit litet kallare och ska förbli så veckan ut. Det krasar där jag går, vägen är skottad och blänker i det grå diset. Från ektopparna och slånbuskagen hörs småfåglarna, de större fåglarna gömmer sig inte där inne så som de brukar göra när det ska bli riktigt kallt, utan är ute på uppdrag. Jag öppnar en glipa i taggtrådsstängslet och tar mig igenom, och traskar över hagen mot ån. Det har gått räv här, flera stycken, och i samma spår syns rådjur. Litet längre fram där beteshagen blir buskig och trädbevuxen delar spåren på sig men samlas åter vid strandbanken, jag följer deras väg, korsar ett stengärde med två rader rostig taggtråd och kommer nu in på marken där det hänger en massa fågelholkar. Vid alarna intill ån såg jag kungsfiskaren senast, men idag hänger ett större gäng knipor här. De är fina där de ligger i vattnet, honorna med sina varmbruna dräkter bryter av mot hanarnas grafiskt svartvita, de vita ögonen lyser tydligt och syns på långt håll. Så snart de får syn på mig ger de sig av med ett visslande, som drar med sig ett par tunggumpade gräsänder, och undanröjer därmed varje chans till att jag ska få se något annat. 

 

 

Jag klättrar över ytterligare ett stengärde med taggtråd och följer räven, som liksom jag själv undviker de våtaste partierna. Passerar alkärret och vidare upp mot den kuperade beteshagen med sina gamla aplar och pansarbarkade björkar. Efter århundraden av grustag från de små åsarna har det bildats gropar där stora stenhögar lämnats kvar, nu är de mosstäckta. Här i hagen växer stolt björksskivling i sådana mängder om hösten att jag numera passerar dem utan att ens ta notis. Jag klättrar över ett stengärde till och kommer in på kohagen invid amerikahuset, och härifrån vandrar jag vägen fram genom centrum, tar sedan den lilla vägen in i samhället, förbi bilgårdarna och det nyrustade torpet med hopphagen, och nybygget invid sjön, passerar vägspärren och går sedan vidare inåt skogen i riktning mot gölen. Efter en stunds traskande i opistad terräng blir jag blöt och litet kall av den snötyngda björkslyn, men kommer strax fram till den tidigare så vackra gläntan där de åskslagna ekarna stod. Av stubbarna finns nu bara mjuka rester kvar, och vildsådda granplantor från plantaget intill står här överallt som en tät, kvävande heltäckningsmatta. Nu rundar jag gölen, går förbi rader på rader av gran i samma ålder, tar en obligatorisk titt från bryggan för att se om inte fiskgjusen syns idag, och vandrar sedan tillbaka mot hemmet. Vid Svältebäcken hörs en fasan ropa och strax innan grannarnas backe sveper en duvhök över mig och fågelbordet, och får en sky av sparvar och finkar att ta skydd längre in i björken och buskarna.

Tvätten är klar, jag hänger tröjor och strumpor i närheten av kaminvärmen och sätter på en skiva.  

 

Van Morrison - Streets of Arklow

 

Bam!ako

stora moskén i Djenné, typbild

 För två dagar sedan fick jag en inbjudan att följa ett hemligt konto på Insta, det är bästisen L som bor i Mali för tillfället. L vill lämna rapporter från sin nya värld, och jag tänker att hon på samma gång kan få output av oss här utifrån. Hennes man som är polis och gammal kickboxarchampion, utbildar sedan en tid specialstyrkor med bas i Schweiz, och då han fick frågan att arbeta i Mali från Bamako där läget ännu är lugnt, tackade hon ja. 

På de få bilder jag har fått ta emot hittills kan jag se hur hon checkar in med sin lilla nakenhund, en bild på något som ser ut att vara en nybyggd bostad i två plan, med lokaltypisk adobeputs och med stora tonade fönster, samt en lyxig utsikt över Nigers strand som ligger alldeles intill. En bild som är tagen genom ett finmaskigt nät visar hur det ser ut när det lokala livet torkar tvätt vid stranden. På de röda jordväggarna som skymtar till vänster och på marken nedanför ligger plaggen platt i den starka solen, jag tänker att de tar nog bara ett par minuter att torka. L berättar att hon har beställt tre fotsida klänningar men att hon slipper slöja, och att hon vill att jag kommer ner så att hon får lov att se sig om... hon är kortfattad men vi känner varandra så väl, och vet bättre än att vara alltför explicita.

Min vän ser sig själv som opolitisk, men är mycket intelligent och jag vet att jag, genom hennes blick, kommer att få mycket humor, värme och alternativa berättelser till de vi kommer att få här utifrån. Och i jämförelsen med mina rapporter, som utgår från ett politiskt perspektiv och från det jag får från tidningar och nätet, samt det lilla jag läste om Mali när jag läste utomeuropeisk konst (Djenne, Timbuktu...), ska det bli väldigt spännande att se om vi kan läsa något i glappet mellan de två världarna... Och nej, jag tänker inte sticka under stol med att jag i smyg hoppas på att få kunna besöka henne.

Boubacar Traoré & Ali Farka Touré - Duna Ma Yelema

Boubacar Traoré - Hona 

 

 Konflikt 30/1-21 - Sverige på Frontlinjen, om det komplicerade kriget i Mali

All Africa 22/1-21 - om det groende missnöjet med Frankrike och kolonialhistorian

Ahram-online 22/1-21 - Sahel-regionens gemensamma problem stegras

All Africa 26/1-21 - 5G-planer för Sahel fördröjs pga massakrer på civila

Lady of attraction

 

 Vad är det man vill minnas innan man dör, och vad är det man vill hinna göra innan det blir så dags? Sådana tankar för dagen tror jag att många i vår privilegierade del av världen går och dras med nu under coronatider. Tänk om man aldrig tog den där chansen, eller såg den där saken, tänk om man glömde bort att säga de där orden? Att vara stolt, feg, rädd och selektiv är en förmån man har när man är mitt i livet, precis som att vara dumdristig och snabb, drastisk och våghalsig när man är i början av det. Med åldern kommer mognad, och tankenärvaro med balans mellan ord och handling. Det kanske inte alltid uppfattas som så spännande med visdom, men den kräver sin rätt. Sexighet ligger i hur en människa uppfattar sig själv i förhållande till sin omvärld, sensualism är när alla sinnen är påslagna och när du är medveten om vilken påverkansmakt du har, utan att behöva vara taskig. 

Att vara självsäker är en upplevelse som varierar stort mellan generationerna, med åren lär man sig att vara ödmjuk och att se sig i ett roat tillstånd av självdistans, utan ironi och helt ärligt. Erfarenheter, kunskap, humor och smak har ackumulerats och kristalliserats till den person som vi har blivit, ärr och allt. Ibland kan det vara en tröst att veta att ju äldre jag blir, dess sexigare blir min hjärna. Därför matar jag den med sådant som jag gillar. 

Airplane Head Woman - Pete Brown & Piblokto! Alan Black session

 

The Guardian/Eleanor Morgan - Lost touch: how a year without hugs affects our mental health

Handjagat

 Vädret har varit milt ett tag och snön har nu smält bort, så när som på några envisa vita stråk vid jordärtskockorna. Det tycks mig som att det har regnat ideligen under veckan som gick men idag kom ett uppehåll, och det passade utmärkt för att äntligen såga till de långa vedklamparna som har legat och retat mig så länge. Att handjaga ved kan tyckas litet overkill, men jag gillar att stå och såga några timmar tills mjölksyran gör sig påmind, och se på hur vedstapeln sakta minskar på ena sidan och ökar på den andra. Sen inbillar jag mig att armarna blir rätt snygga med, ja högerarmen alltså. Att låta saker ta tid är bra, jag ser det som meditation och låter sågen göra jobbet - och så tar jag massor av pauser, att pausa är viktigt. Plockar med hönsen, flyttar in de sista utemöblerna som plötsligt fick plats efter att cykeln hängdes upp, fixar en kopp ingefärsdryck med honung och rostar mackor. Det kan ta hela lördagen om man vill eftersom man har sovmorgon och löser melodikrysset först. Och sen går man in och tvättar av sig, lagar en snabb och lyckad broccolisoppa, och under det att man lyssnar på musik kollar man in matchrapporten på nättidningen och tar en kall öl. Jo, jag har blivit med två nya grabbhobbies, litet otippat, men alla blir saliga på sin tro. 

 

Warhorse - Woman Of The Devil

Bortkastad tid

 

 Jag går mina promenader, funderar och tänker. Sorterar bort tankar och får nya, ser saker i nytt ljus och låter mig ibland bli distraherad av sådant som händer omkring. Fyra nästan sotsvarta hjortar, en råbock, och hägern korsar mig väg, fågellivet är modest men finns där om man vet var man ska leta. Trädkrypare, två måsar och hemlistan är uppe på 40, det är åtminstone vad jag har lyckats skrapa ihop hittills.

Hemma hos grannarna har lammen börjat komma, idag fick jag se de två första kullarna, två gånger två rangliga ullknyten som på darriga ben söker sin spene. Det är inte alls så självklart som man gärna tror, förstagångstackorna är ovana, och de nya små liven har sina egenheter. Favoritspenen kommer först efter att tackan har visat vägen, och ungen börjar dia när den har förstått att den är hungrig. Grannen berättar gärna, och vi står där i ladan en stund och bara tittar. För att komma åt halm som jag hämtar åt mina hönor får jag lov att gå in bland de dräktiga tackorna. De skingrar sig i panik, och därför skyndar jag mig ut igen. 

 

Vattennivåerna i Rönne och biflödena är höga nu, snösmältningen har gjort att min bäck har nått maximum innan den flödar över. Jag kan tvätta bäst jag vill och skrapar ihop allt som finns. Det är en lycka att kunna leva i en tid där man får tid över. David Thurfjell sa igår, att vore det inte för att vi avverkar skog skulle vi inte ha råd att njuta av den. Det ligger något i det dilemmat, även om jag kan tycka att det är en förenklad bild. Avverkningstakten är inte en konstant, när välfärdsstaten Sverige byggdes var det under en tid när mycket avverkades för hand och hantverksskickligheten var stor. Den tillväxttakt vi nu ser är för att vi kan, inte för att vi måste. 

Jag talade med Telias kundkontakt idag, uppkopplingen är dålig. Tre timmar för "goddag yxskaft" när jag hellre går ut på promenad. Så ser jag mig omkring med själen som redskap, och inser att det jag inte kan påverka ändå är en stor del av livet. Gråskalor, svarta fläckar, flagor av sot, regn på en helt vanlig onsdag - tomheten (vad jag älskar den), och skönheten finns alltid där man minst anar det.

 

A Girl Named You - Supersister 

 

More Of Everything, en film om den svenska skogen

The Lady in the Van

 Damen som kliver ur skåpbilen bär en sjaskig grå kappa, lika sjavig sjalett och bedagad regnhatt, visserligen har persedlarna sett bättre dagar, men de utgör en imposant och övertygande helhetsbild ihop med det gråbruna sextiotalsscenariot Camden Town, och kanske särskilt med tanke på stadsdelens nutida förklädnad. När vi först får lära känna henne är det genom grannarnas ögon och engelska syrlighet i kommentarerna, förklädda till välmenad artighet har de gaddat ihop sig för att bli av med denna, i deras mening, stinkande vederstygglighet. Det talas om ökade tomtvärden så snart den nyinflyttade pjäsförfattaren dyker upp i kvarteret, och metoderna för att bli av med vagabonden förfinas. Med tiden lär vi genom ett raffinerat spel av ljusskuggor och kontrastverkan såväl i tillbakablickar som persongalleri, känna henne, och med den typiskt engelska charmighet som vilar mellan munterhet och sorg - det som engelsmännen kallar wit, bjuds vi som åskådare in i det inre landskapet som utgör en hel människa. The Lady in the Van är en fantastisk film om stolthet och fördomar, men även om en vänskap utan sötsliskiga spetskanter (med Maggie Smith i huvudrollen vore det en omöjlighet). Resan som pjäsförfattaren och damen gör ihop är precis så udda som det kan bli när två excentriker möts, och utan att falla in i gråtmilda fällor eller sensmoraliska taktpinnar stannar smaken av det jag just sett kvar. Hur vackert är inte livet med alla sina törnar och skrymslen. Tänk bara, hur många fantastiska levnadsöden finns det inte där ute som bara väntar på att få berättas, alla dessa människor som förtjänar en upprättelse, alla röster som har tystats i skuggan av ett sminkat narrativ av instagram- och såpoperaliv. Och när damen i slutscenen ber om att få ta författarens hand, där hon ligger nybadad i sin stinkande kärra, och hon tillägger att den nu är ren, är det med ett djup och en värdighet som är svårslagen. Jag kommer att tänka på en video från New York som blev viral för några år sedan, med en uteliggande hemlös person som erbjuds en hårklippning och nya kläder, och som träffade mig rakt i solar plexus. Det är vad värdighet verkligen handlar om. 

"det är inte jag som har valt det här livet, utan det här livet har valt mig"

Miss Mary Shepherd / Margaret Fairchild

Solar Plexus - Jorden Är Ett Underbart Ställe 

 

Jag läser: Vild iris, av Louise Glück

Alcedo atthis

 Det här med att vara isolerad känns inte lika svårt under vädervarningarna. Man har ett syfte, förbereder sig, och inväntar det som ska komma genom små planerade steg och åtgärder. Här ute i risbygden behövs bara vatten, ved och helst ett fungerande internet för att allt ska kännas tryggt, utöver det har vi allt som vi en gång valde då vi bosatte oss här. Snö och ordentlig kyla skapar små umbäranden som man kan göra något åt, ja man får kanske rentav känna sig litet duglig ibland, särskilt efter att ha klarat av något så obetydligt som en -14° frostnatt och sluppit frysta vattenledningar och spruckna varmvattenberedare. För oss emellan, den vintern det hände två gånger ser jag inte gärna igen. Jag får nog se till att fixa varmvatten till badrummet på ett annat sätt, men snart nog öppnar väl badhuset igen och vem har dött av smutsigt hår? Kylan i år har faktiskt bara varit ren och skär njutning, och jag har inget emot att hålla mig i närheten för att elda, värma vatten till hönsen och se till att katterna har det gott. Åtminstone över en helg. Promenaderna har varit ovanligt sköna, jag har besökt ställen där jag har vandrat minst hundra gånger, och varje gång har jag tänkt att jag måste bo på den vackraste platsen i världen.

 

 

Mitt hem, som ligger vid det vackraste av vackra, ger mig stor valfrihet och rörlighet. Det dyker upp nya vägar och stigar hela tiden, och alla är möjliga att vandra. Jag tänker att det är viktigt att jämföra med hur övriga vänner har det, inte minst öster om E22 där det verkar som att landägarna inte gillar fotgängare på sina marker. Kanske det beror på att det inte är tradition att promenera där, och för att slättmarksboende är mer hemmafixerade eller ägande, jag vet verkligen inte, men att skillnaden finns kan ändå vara värt att notera. En nyinflyttad vän från Storstaden beklagar sig ofta över att inte kunna vandra utanför sin tomtgräns för att skåda fågel, och då bor familjen på Österlen. Skogsbygderna tycks mig rörligare, och att vandra här är inget som möts med misstänksamhet utan det hälsas glatt och pratas ett par ord - om man ens möter någon. Jo förresten, jag vill minnas att när jag var nyinflytttad var det en en äldre dam som undrade var jag hade hunden när vi möttes under promenaderna. Hon kom ursprungligen från slätten utanför Malmö, och vande sig snart vid att jag gick okopplad. Sedan dess har det flyttat in litet nytt folk, men de får väl vänja sig vid att man driver omkring, de med. Jag hoppas det i alla fall. Hittills har vi här ute knappt påverkats alls av det ökade intresset för uteliv som rapporterats under coronapandemin, utan det är mest det vanliga klientelet som är ute och går. Ibland syns en utländsk registreringsskylt utanför en stuga, eller en skylt som varnar för jakt, men det finns som sagt andra stigar att ta.

 

 

Rönne å är för mig en kärlekshistoria utan slut. I går fick jag äntligen ett efterlängtat möte med kungsfiskaren. Sittandes på en gren på andra sidan ån, och med det gnistrande vintervädret omkring oss, kändes uppenbarelsen närmast andlig. Först såg jag det orangea bröstet, som lyste klart mot en svartvit fond, och sedan, när den flyttade sig ett par meter, glimmade den turkosa ryggen till i solskenet. Så satte den sig igen och kikade, flyttade sig åter en bit under juvelblänkande blixtar, och sen satt den alldeles stilla, bara 15 meter från mig och lät mig njuta ett tag. Det var som om den var medveten om sin utsökthet, och likt en primadonna ville den spara mig nöjet till den dag när den framstod som allra vackrast. Kameran, den hade jag förstås lämnat hemma.

Med den bilden för det inre ögat vandrade jag vidare, och allt var som förtrollat. 

 

Rufus Zuphall - Waste Land

 

Snösmocka

 Vad ljust det blev, plötsligt kan hon andas normalt igen och känna pulsen vibrera, ja det är som att ha champagne i venerna när solen skiner på en vintervit dag. Tänk att hon varit så oroad förut, litet sol och snö och så är allt som bortblåst. Men samtidigt så vet hon ju också, att utan det där katastroftänket så hade väl inte dagen blivit lika bra, ja för hur vore väl livet utan topparna och dalarna. 

Bilen drog fram med lugn hastighet och skar fint i kurvorna, marken var täckt av ett tjockt islager och ljudet från motorn låg inbäddad under ett lager is som kvasten inte hade rått på. Vägen var krokig och vit, och solen som just höll på att stiga upp i horisonten bakom vulkankullarna lyste orangeröd, likt en apelsin, tänkte hon där hon stoppade upp trafiken bakom. Låt dem bara hålla på, jag har gott om tid och när jag kommer fram ska jag faktiskt inte ens bry mig om att låsa bilen, tänker hon spotskt. Litet daredevil är hon allt. Vid dammarna syns en rutig person närma sig, det är dagens intervjuoffer som redan har kommit och de tar vänligt i hand, behandskade som de är. Hon får lov att låna kikaren för att titta litet på strömstaren som sitter på kanten av det breda fallet. Vattenspegeln är alldeles klar och trögflytande, ytan ser nästan ut som på en såpbubbla och reflekterar solens strålar som skiner genom trädens grenar och skapar blixtar i fönsterrutorna runt omkring. Nu börjar de prata om projektet, och medan de går kommer de in på saker som handlar om miljö, vatten, boende, hälsa och nöjen, och får hela tiden återgå till saken. Vad lustigt det är med samtal som inte följer en strikt agenda, det var så längesedan senast man kunde låta tankarna få associera fritt och leda in en på avvägar, tillåta sig att prata om sådant som gör en intervju levande. Under pandemin hade hon fått vänja sig vid att föra diskussioner över en digital skärm, sådana sessioner vill man bara ska gå undan så att man kommer ut, tänker hon för sig själv, men håller med om hur förträffligt det är. För miljön och tiden man sparar.  

 

På vägen hemåt känner hon sig riktigt glad och nöjd, tänker på saker som får tiden att kännas som honung, så som hon brukar känna när det är sommar, och sol, och fåglarna sjunger i buskar och snår. Tänk vad litet snö kan ställa till det. 

 

Siri Karlsson - Långt Där Ute

 

Jag läser: Rosens namn, av Umberto Eco

Köldsmocka

 

 Jag kan höra en kattugglehona skria alldeles utanför, det är mörkt och djuren börjar mobilisera inför det som vi människor brukar undvika. I skydd av mörkret händer ting som vi inte har så mycket kunskap kring och därför har skytt som farligt. Berättat sagor om, kring lägereldar. Det låter på ett annat sätt när det är mörkt och kallt, t.o.m. vattnet i bäcken låter annorlunda, liksom vassare, klarare. 

Jag tog en runda över bron som leder till andra sidan av Rönne å idag, och tänkte ta litet bilder från den sidan. Där skogen höggs för två år sedan har markägaren nu planterat silvergran, dikena är nygrävda och så djupa att det är omöjligt att följa strandkanten så jag blev tvungen att gå tillbaka och korsa granplantaget. Marken är kuperad och sandig, jakttorn är resta uppe på varenda höjd och i sänkorna har man anlagt dammar, det är ett dystopiskt slagfält för jägare att förlusta sig på. En lekplats för vuxna. Litet längre fram kommer man till det som förut varit ett stort och sammanhängande skogsparti av blandskog, det som höggs i fjol. Här hade det tidigare vuxit präktiga ekar och grova aspar, och nu står här bara några enstaka stackars träd, en ursäkt för att få kallas naturhänsyn. På de stora rishögarna som ligger kvar efter de praktfulla kronorna, jag räknar dem till åttio stycken när jag har gått runt skogen, är namnskyltar placerade, med ett nummer och en hänvisning. Namnet ger ingen träff i närområdet, den som äger skogen har en entreprenad på lagom avstånd för att slippa se, att det som en gång varit boplats för miljoner kryp och fåglar nu ska berika fossilbränslet i bilarna. Naturhänsyn. Litet längre in håller en man i en enorm schaktmaskin på att bereda en vändplats för lastbilar, jag får veta det av mannen som pausar en stund när jag passerar. Vi pratar litet, och jag beklagar mig över alltsammans. Hopplöst, eftersom jag vet att han gör det som anstår honom, men han håller med mig om girigheten och ser litet sliten ut. Maskinen han sitter i ägs tydligen också av markägarna, så där föll teorin om att markberedarna är skuldsatta och måste låta maskinerna gå dygnet runt. Tydligen kan man genom att fälla skog skaffa sig maskiner, kanske det är en skatteteknisk grej, hur som helst går tankarna till leksaker igen. Det är för bedrövligt. Vägen jag nu går är nyplanad och bred, och jag undrar om det verkligen är nödvändigt, nu när stockarna redan är bärgade. Eller är det tänkt att man ska ta allt det övriga med? 

 

När jag har rundat den gamla lövskogen och kommit in i Domänverkets fula granskog börjar det regna småspik. Det är nollgradigt och dropparna fäster inte på jackan, utan pärlar av som små vita korn av is, efter en stund börjar det att snöa. Jag drar åt jackans öppning i halsen, rättar till vantarna som glipar litet och beger mig hemåt. I brevlådan ligger det en påminnelse från Trafikverket om att den nya järnvägen fortfarande kan komma att dras över marken. Tänder en brasa, värmer mat och tänker på annat. Kanske det blir bistert redan inatt, det är nog bäst att lägga på en extra vedbit. 

 

Trojaborg

Ivan Aguéli, Gotland 1892

 

  Lyssnade på Katharina Hahr möter igår, och avsnittet om Lotta Ramel. För att kunna gå igenom kriser och komma ut stolt och rak igen krävs en hel del som har med omgivningens mottagande att göra. Att kunna tillåta sig att gå ner sig helt, för att sedan vända igen och bygga upp ett nytt förtroende, både för sig själv och omgivningen, och att få tappa greppet och sluta sig, få vara arg och ond och till och med hatisk, kräver att du har ett stöd som backar upp utan frågor eller undran, och som litar på dig som den person du var, är och vill bli. Det som krävs är tid och utrymme för att rensa ut alla tankar, och gå igenom skärselden med alla de medel du har tillhands. Och, nota bene, stödet som finns där bakom, den goda skuggan, kan lika gärna vara ett familjeband eller en vän, en nära relation, eller i brist på detta, en författare, det viktiga är att det som möter dig, möter dig med respekt. Skuggan får aldrig någonsin visa att du är bestraffad för något som du själv har åsamkat dig, utan att det är ditt bästa som gäller, oavsett vad du säger, gör eller tänker för tillfället.

Att inte älska sig själv är destruktivt men djupt mänskligt. Jag tror att mor Theresa sa ungefär såhär; att skada, och få ont av det, är ett gott tecken. Kärlek är inte alltid förståelig eller glädjande, kärlek bara är. 

Att älska är att vilja väl, men vägen dit är ofta obskyr och oklar. Inom religionerna finns det en mängd hänvisningar till kärlek, och det som kallas esoterika handlar om sådant som inte går att se, mäta eller väga men finns där, likväl. Min mormor brukade säga att vi skulle älskas som mest när vi förtjänar det minst och som troende katolik levde mormor efter devisen och jag fick lära känna den. Att vända andra sidan till kan ha stora samhälleliga fördelar, men på ett personligt plan krävs både inre gränser och god inledande vägledning för att inte övergå i självdestruktivitet. Jonna Bornemark går till den medeltida mystikern Mechthild von Magdeburg för att förklara hur moderskap och graviditet står i direkt förbindelse med villkorslös kärlek. Inne i dig växer en annan kropp, och din kropp omger detta liv utan motkrav eller vilja. Denna visdom går att lära ut, och är vad uppfostran handlar om. Det inre livet är en labyrint. Du ska kunna gå igenom livet med förbundna ögon, och ta dig ut seende. 

 På Gotland finns några av de ca 400 labyrintiska stensättningar i Sverige som troligen har använts i fruktbarhets- transitions- och initiationsriter, som bröllop och andra viktiga föreningar. Bilden av labyrinter finns över hela världen, det heliga mysteriet är gemensamt för alla kulturer, folk, åldrar och bildar en stark bindning över tid och rum. Trojaborgen i Visby har jag dock inte besökt, än. Kanske att jag, en vacker dag, kan ta med mig mamma dit.

 

"Jag älskar dig att älska dig och att inte bli älskad, för ingenting fyller mig mer än att se dig glad."

-George Sand-

 

 Keef Hartley Band - Sinnin' for You

 Theme song, on route, reprise

 

 

The Atlantic - Labyrinth and the dark heart of childhood. 

fridag

 

Jag hade föresatt mig att fotografera den skånska vintern idag, och den fick jag sannerligen känna på. Nu droppar det från pannluggen och flätan är tung, låren börjar tina upp, liksom tårna, och kläderna hänger på tork över stolar och krokar litet varstans. Idag togs vandringen på låglandet, via Rönneå som flyter alldeles inpå hemmet, där följer jag dagsfärska spår efter vildsvin och rådjur som håller sig längs strandkanten för att finna vatten och något matnyttigt. 

 

Vildsvinen har jag fått omvärdera, särskilt efter att ha sett att på marken där revlar av täta nässelsnår har bearbetats av trynen, orkar nu även andra örter titta fram. Ibland kan man se hur svinen har bökat fram långa, raka fåror ute på fälten, förmodligen i jakt efter smågnagare och deras bon. Det har varit mycket gnagare i skog och mark, och risken för obalans är knappast överhängande. Sådant reglerar naturen på egen hand. Grisarna som är allätare klarar sig vanligen fint på rötter och nötter och mat som kräver mindre energi att söka upp, men hjälper vissa år till att få undan överskottet. Under snötäcket, som jag fortfarande kan se fyllas på från där jag sitter, gömmer sig mössen och smågnagarna från rovfåglarna. Idag kunde jag höra hur det prasslade till under löven, och någon gång när jag kom för nära lät de höra ett litet förstulet pip, lika näpet som kungsfåglarnas. 

 

 

Det var tur att jag drog på gummistövlarna idag, marken var tidvis väldigt sank och blöt. Vid flera tillfällen fick jag dra upp stöveln med händerna eftersom foten hade sugits fast i gyttjan. Vis av tidigare erfarenheter hade jag först tagit av mig vantarna och lagt dem i tryggt förvar i fickorna. Risken för att annars stå där med dyngiga vantar efter att ha fått ta spjärn mot marken hade inte varit skön i det här nollgradiga vintervädret. Nu råkade jag inte ut för det idag, däremot blev fötterna ordentligt blöta efter att ha gått igenom ett tätt buskage av bok- och björksnår. Med de torra löven fulla av tung snö som drösade ner och fastnade på byxorna, rann sedan smältvattnet ner och gjorde sitt, nå som väl var hade jag vid det laget bara ett par kilometer kvar. Dessförinnan hade jag hunnit med att vara alldeles ensam på ett övergivet slagskepp, vandra i Amazonas, forcera ett mangroveträsk och se gamarna cirkla över nejden. Nå, nästan i alla fall. Vandringen tar mig ofta genom svårigheter, dock av ett helt annat slag. 

 

 

I mina anteckningar kan jag läsa; "bröl från en pilsk hjort", "tunga vattendroppar i kaskader", "imploderade röksvampar ser ut som elefantfötter på ända", samt "svartvioletta alsilhuetter". Skalden i mig firar ytterligare segrar.  

 

Nu börjar sista slatten av höstens kantarellsoppa bli varm och brasan med, så med detta vill jag önska alla en riktigt härlig helg. Glöm nu inte att fira Bowies födelsedag!

David Bowie (HIPPHURRA!) - Suffragette City

Polarisering

 

Snön har anlänt till Skåne och det knarrar under skosulorna igen, så längesedan det var. Vitheten ger huvudet en skön paus och vana vägar och stigar känns alldeles nya och spännande. Idag tog jag bilen upp till Tranarps mosse för att verkligen få vandra mitt i det pärlvita ljuset. Här nere i dalen har snön tinat så pass att de små stigar jag borstade fram med piassavakvasten igår, nu har blivit gröna. Uppe på åsen var snön intakt av nattens snöfall och träden och gångarna täcktes av ett mjukt vitt täcke. Det var visserligen inte mycket till fågelliv, och utöver kungsfågelsång och sporadiska sprättande koltrastar såg jag bara skymten av en skugga passera och försvinna rakt in i den vita, täta granskogen. Det är möjligt att det var en uggla, av den raka flykten verkade det så, men jag fick varken höra eller ser mer av den, inte heller kikaren gav någon ledtråd.

 

 

Promenaden var nödvändig, grubbel tilltog under natten och jag vaknade flera gånger av olika tankar, mest på händelserna som utspelat sig i Washington. Jag tänkte på de människor som inte kan värja sig för det eskalerande hatet genom att stänga av datorn, och som lever mitt i allt detta. Vad händer när Trump är martyriserad expresident med fortsatt makt att påverka genom fler lögner och konspirationsteorier? Andra saker som låg i grubblet var av ett bättre slag. Det goda samtalet jag hade med mamma igår, handlade om morfar och mormor, och kan vara en tråd som kan föra oss litet närmare varandra. Jag vet inte vilken gång i ordningen jag har försökt, men jag ska inte ge upp. Coronapandemin har verkligen både lyckats föra samman, och separera människor. 

 

 

Chicken Shack - The Letter

 

Capitol error

Genom att skapa motsättningar mellan priligerierade och oprivilegierade, och blåsa på elden med en uppenbart fascistisk retorik, har Trump på alldeles egen hand byggt upp en personkultmobb av ytterst farliga individer, mestadels bestående av internetknarkande incels och muskelbyggare. Medan denna lilla klan av hatare har givits privilegier och kallats patrioter och nationalhjältar, och därmed inbjudits och släppts in i Capitolium under natten mellan 6-7 januari, har feminister, miljöaktivister, funktionsnedsatta, och svarta fredliga demonstranter blivit avhysta som brottslingar av den federala polismakten. På grund av graden av mediauppbådet, de utkablade bildernas fokus och uppbyggnad, och vilken genomslagskraft dessa får tillsammans, kan en liten klunga män i larvig klädsel kablas ut och bygga på de motsättningar och missnöjet som verkligen existerar där ute. Jag befarar att det vi nu ser kan vara inledning till ett inbördeskrig, om inte Amerikas förenta stater agerar likt Twitter, och stänger ner de kanaler som ligger till grund och orsak för händelserna.

Det är ett fatalt misstag att mena Trump agerar i vacuum, det är inget mindre än vansinne. Trump har redan från början arbetat intensivt på att skapa polarisering i svart/vitt, och det är nu alla måste inse konsekvenserna av hur motsättningarna blir behandlade av media, och av oss själv. Om vi inte tar kuppen för vad den är - och jämför med terrorregimer eller försök till statskupper i historien, som alltid har utförts av obildade, arga människor, är risken för ett blodigt inbördeskrig mycket stor. Och, måste jag tillägga, det Trump har sått ger efterdyningar som kommer att kännas över hela världen. Polen, Ungern, Brasilien, Kina, Ryssland, Filippinerna...

Vem tar på sig att berätta för Ebba och Ulf att fascister är lika farliga här som där?

Chicken Shack - King Of The World

 

Jag läser: I straffkolonien och andra berättelser, av Franz Kafka

Löfte

 Första stora promenaden för året togs idag, och eftersom jag hade föresatt mig att gå den långa Jällabjerrundan med start från hemmet, hade som väl var jägarna beslutat att hålla både sig och bössorna hemma. Fyra timmars vandring med kaffe och smörgås gav för mig rätt imponerande 36 olika fågelarter och två korta och trevliga samtal med människor jag mötte på vägen. Mest minnesvärt var kanske två mindre hackspettar på olika lokaler, och morkullan som jag fick se passera över en liten skogsglänta invid Rönne å, men att se gässen återkomma och sångsvanarna samlas med familjerna, eller stå mindre än två meter från en klunga matglada kungsfåglar är inte heller så dumt. Vad roligt det ändå är med kikare, genom prismat lär jag mig att fokusera på en sak i taget och t.o.m. känna närvaron av ett annat liv. Det är som att kika in i ett annat universum som trots att det ligger alldeles inpå knuten kan kännas fullständigt nytt och spännande.

Att vandra i skog och mark fungerar som balsam för själen och plåster på hjärtat, det händer ibland att jag får kramper i hjärttrakten och blir litet katatonisk och glädjelös, och hade det inte varit för att jag bor mitt i naturen hade jag nog inte levt så länge. Ute i skog och mark läggs fokus på allt utom mig själv, tankarna blir ljusare och får mig att inse hur liten och obetydlig jag är, vilket oftast skänker tröst. Så kommer jag hem igen och kan läsa och skriva av mig en stund, med samlade tankar och litet bättre fokus. 

 

 

Jag är ingen person som avger löften, av rädsla för att inte hålla dem och därmed skada den som råkar stå i vägen. Jag har själv råkat alldeles för illa ut, alldeles för många gånger, av löften som inte har infriats, ja, vem har inte det? Svek och löftesbrott gör ont, just för att de väcker en förhoppning om en framtid som hela tiden skjuts framåt, tills tiden runnit ut, dagen släcks och du står där som ett fån. Men jag är mycket hellre ett fån än ett hån. Kanske att det är som Wohlleben påminner mig om i boken jag läser, att just mitt oroliga beteende kan vara nedärvt i generna sedan åtskilliga traumatiserade generationer tillbaka. Så årets löfte blir att stå på mig och att försöka vara ärligare mot mig själv, och därmed förhoppningsvis även få tillbaka kraften att påverka min egen framtid, så som mina förfäder har gjort mot alla odds. Och jag ska aldrig, någonsin tappa hoppet.

 

Chicken Shack - When The Train Comes Back