torsdag 31 december 2020

20-talet, take one


 

När det blir dags att försöka summera detta märkliga år gör jag det med utgångspunkt från att det har varit miserabelt och trist, vilket det har varit såklart, men året har även innehållit fantastiska ting som ändå måste få lysa i eget majestät. Min dotter, det finaste och dyraste som finns i mitt liv, har tagit studenten och flyttat hemifrån och hela den resan har varit mer central under året än vad jag förstod då det blev skarpt läge i höstas.

 

Vi har varit på två konstutställningar på Louisiana, Marsden Hartley under jullovet och Surrealistutställningen Fantastiska Kvinnor under sommarlovet. Det var när vi kunde röra oss litet friare och rekommendationerna tillät resor över sundet, jag minns att det var en del hattande kring formalian, ena dagen fick skåningar resa med personbevis, sen slapp vi papper men måste bära munskydd, så nästa vecka var det strikt förbjudet att resa över sundet igen, och under hela sommaren såg vi danskar, tyskar och stockholmare på resande fot runt oss. Jag har såklart varit på Vanås, och när Nimis fyllde 40-år var det med ett polisbevakat, hemligt jubileum under sedvanligt ståhej. Jag har återsett Vivian Maier fast nu på Fabriken i Bästekille, och så har det blivit mycket läst förstås, mest har jag hållit mig till Artur Lundkvist men även några fina faktaböcker kring Darwins naturlära, och en hel del om Skånes historia. Under vinterhalvåret passade jag på att besöka Gertrud Alfredsson på Blå Hallen i Höganäs och den dagen kommer jag att minnas som särskilt vacker. Saknaden efter goda samtal eskalerade när tösen hade flyttat, och jag fick ta mig i kragen för att söka mig bortom livet som mamma, jag har fått utmana mig själv och tror att det har gått ganska väl ändå. Det var därför som jag slutligen skaffade mig höns, 6 gamla tanter som behövde rekreation, och grannarna behövde avlastning. I skrivande stund är de nu bara två, vintern har varit tung för mig, men givit rovfåglarna desto mer kött på benen. Man får väl se det som så, att om man är höna är det kanske det bästa och kvickaste sättet att dö på...

Jag har med året insett att saknad är ohyggligt, medan längtan kan vara rätt hyggligt - så länge som målet inte är alldeles för avlägset och man får träffas och umgås med små mellanrum. Ja, det är med de orden jag går in i det nya året. 

Nu önskar jag alla som råkar läsa detta högst ointressanta inlägg ett riktigt Gott Nytt År! 




P.S. Om det är något jag önskar inför 2021 är det att få gå på konserter, konstutställningar och muséer igen. Och med litet hybris kan jag tänka mig en liten resa, fast å andra sidan, när våren anländer kommer jag kanske tycka att min lilla trädgård är det finaste ställe att vara på, eller inte. Den gamla längtan ut finns där, igen...


Bob Dylan - I've Made Up My Mind

onsdag 30 december 2020

Hemvägar

 


När jag vandrar på vägarna numera funderar jag alltid på hur sträckningen kan ha sett ut för hundra år sedan och vilka omständigheter som skapade just denna förbindelse. På gamla kartor går det att utläsa en hel del, men jag har märkt att många mindre vägar och samhällen inte är utmärkta av olika skäl. Kan detta exkluderande av byar och stigar ha att göra med framtida planer på exploatering av naturråvaror, som kaolinlera, sand eller grus, vilket är vanligt i mina egna trakter såväl där jag bor, som där jag kommer ifrån. Det påminner mig om ett samtal jag förde med en kommunanställd strateg, som menade att anledningen till att jag inte skulle oroa mig för en framtida järnvägssträckning där jag bor berodde på att staten såg för allvarligt på kaolinfyndigheten i närheten, och inte ville förlora den täkten för framtida brytning. Till skillnad från vad man kan tycka som boende och landägande, är landsbygdskulturen och människorna här alltid underordnade en ekonomisk agenda som är väldigt toppstyrt planerad. Järnvägen är i första hand en linjesträckning mellan storstadsregioner för att uppehålla handeln, och då får inte mark som tillför denna handel ytterligare ekonomiska fördelar förstöras. Det är ett kortsiktigt synsätt som sätter den samtida människan i fokus på ett ohyggligt dumdristigt vis. 

 


 

För inte så längesedan fann jag bara ett stycke från mitt lilla torp en sådan omärkt väg som ägaren hade varit förståndig nog att inte anlägga granplantering på. Den nästan osynliga och smala vägen, som kröker sig invid Rönne ås västra strandbank, är kantad av kraftiga stengärden och leder till ett stort mossbelupet och komplext stenupplag. Platsen som t.o.m. under min okunniga blick framstår som en planerad stensättning, består av flera lager historiskt material. När jag konsulterade kartorna igen kunde jag se att detta måste ha varit huvudleden in till Västra Forestad, och att stenlämningarna åtminstone har tillhört den del av det stora komplex bestående av inte mindre än sex stora fyrlängade gårdar som en gång hade stått här, och som ursprungligen utgjorde bykärnan. Ja, åtminstone sedan 1600-talet, när den första detaljerade kartan över området gjordes av svenskarne för härens behov, dessvärre är de tidigare och bevarade kartorna över området mycket skissartade. Med tanke på de rationellare jordbruksmetoderna och barnrikedomen som uppstod runt det förra sekelskiftet, med hög grad av utflyttning och nya yrkesspecialiseringar, hade de gamla gårdarna slagits ihop och grunderna lagts under plogen och på hög - en del bildar säkert brofundament och väggrunder vid samma tid. Efter en förödande brand som härjade här vid sekelskiftet 1900 hade resterna av gården som ägdes av nuvarande markägare flyttats intill den rakare landvägen mellan Röstånga och Färingtofta, det som idag utgör Forestads bykärna, (om nu något sådant epitet ens är möjligt utan service eller skola). Gården ligger än idag med gårdsplanen öppen mot stora vägen, på typiskt 1900-talsvis. Strax nedanför vilar den magnifika stenbron över Rönne å som delar byn Forestad i två socknar.  Namnet Forestad som betyder 'ett viktigt vadställe', att jämföra med engelskans ford, ger en inblick i hur viktig platsen har varit för samfärdsel och handelsutbyte mellan risbygdsfolket och slättbönderna.

 


 

Precis som i Forestad har vägarna där jag ursprungligen kommer ifrån förändrats och utplånats från kartorna. Härens kartor över området är väldigt sparsmakade och den bästa kartan över Skåne, Skånska rekognosceringskartan från 1812, når inte ens upp hit. Fortfarande för etthundra år sedan gick de bästa vägarna uppe på rullstensåsarna där det var torrt och stenfritt och man hade god sikt över rövarstråt och annat illasinnat knytt som kunde dölja sig i dalgångarna. Av den enkla anledningen sträckte sig vägarna utefter naturens former, och i sin tur skapades boställen och byar efter vägarnas olika handelsmöjligheter. Dessa nordliga gränstrakter, även kallade tassemarker, har stått under långvarigt hot från myndigheter och girigheter, och gör så än idag. Okunskap kring hur vatten och jord fungerar, både kulturellt och hydologiskt, har fått sprida sig likt en cancersvulst över mossar och blötmark, styrt av kontor utan intresse för platsens särskilda historia eller värden. Motarbetande intresseföreningar och ideellt arbete görs av en åldrande skara individer som får kämpa i motvind och uppförbacke mot nya markägare som tycker att smarthet är att göra sig en snabb summa pengar på tusenårigt slit, och tjänstemän utan vare sig anknytning eller känsla för den marktyp som står på agendan.

 



Viktiga samfärdsleder som förbundit människors handel av livsuppehållande och nödvändiga varor och tjänster under den era som föregick det allt snabbare 1900-talet håller i rask takt på att försvinna under rovgiriga grävskopor och förnedrande granplantage. Ekonomiska kalkyler eliminerar de få torpruiner och rester av gamla vägkrogar som kunde berätta för efterkommande om deras särskilda historia, den stolthet som växer långsamt och bara förekommer i samklang med den natur som kallas hemma. När nu även de sista människorna från den påminnande generationen går bort, kommer mycket specialkunskap och erfarenhet försvinna som har med det nya modeordet resiliens att göra. Resiliens är inget mindre än kunskap knuten till närområdet, och handlar om att ta tillvara och förvalta olika värden för kommande generationer. Att se och ta ansvar för konsekvensen och vikten av långsiktigt handlande och planering utöver en femårsplan är sorgligt nog en utdöende managementform. Underifrån kommer kunskap och behov, överifrån kommer krav baserade på forskning kring dessa behov. De båda måste lära sig att samarbeta igen, så som skedde före kvalitetsstyrningens tid som inleddes under 80-talet, detta torra tankeväsen, byggt på enkla excelfiler har exponerat sina svagheter under pandemin. Med kvalitetsstyrningens förlorade krav på verklig kvalitet, och som saknar bärighet på den fysiska världen, sitter vi med de samarbetsproblem vi har idag, och som yttrar sig i att den ena handen inte vet vad den andra gör hos våra stora institutioner och organisationer. Det är som om kontoren inte längre samarbetar, eller talar med varandra, kanske på grund av risken att ertappas för den dumhet tjänstemännen en gång anställdes för... När enskilda personer med makt att påverka andra glömmer sina styrkor och svagheter som människor, blir en statsapparat väldigt farlig för henne själv. Enklaste lösningen på detta komplexa problem vore att staten gjorde sig synlig ute i kommunerna igen.

 


 

Att lita på kunskap innebär inte per automatik att vara bildad och beläst, utan lika gärna om att stå nära det ämne som påverkas. Nyligen utnämnde HD nordvästra Skånes hundra mäktigaste personer, varav de flesta är kommunalpolitiker. Makten att påverka andra står högt på läsarlistorna eftersom ordet sedan länge har implikerat saker som har med pengar att göra. Men i några briljanta fall sticker humanismen igenom i journalistiken, och där tycker jag att tidningen lyser som klarast i sitt underifrånperspektiv och som landsbygdstidning. Människor som gynnar andra människor kan lika gärna handla om välvillig respekt, ödmjukhet och godhet, det är inte svårt är att se hur omsorg över generationerna kan ge efterskalv, däremot är det svårt att få tidningens chefredaktörer att inse att detta är vad läsarna vill ha, och att det som skrivs faktiskt påverkar. Liksom kommunstyrelserna har landsbygdstidningarna blivit centralstyrda enheter med allt mindre tid (om inte helt försvunnen) att granska nyheter på plats. När liv och lust reduceras till budgetstyrda enheter blir vägen till målet mindre värd. Sådant som tur eller slump kan spela avgörande roll för att ditt hem får stanna kvar på det framtida kartmaterialet, men så är det ändå alltid slumpen som styr evolutionen, och vem vet vad som sker om några år.  




Som avslut vill jag ändå skriva hur omåttligt stolt jag är över att ha fått tillhöra och träffa den där Kulla-Gullagenerationen som har lyckats behålla handen vid foten. Det är vår generations livsuppgift att uppfostra en ny generation ömmande, vårdande, älskade och djupsinniga människor som tar sig an de spillror av värden som faktiskt finns kvar. Jag tror att kunniga människor som tar individualitet in i en ny form av kollektivism är vad som krävs om vi ska överleva som varelser. Visst vore det väl för tradigt om vi som släkte plötsligt såg oss utmanövrerade av ett litet osynligt virus utan sinne för humor, ortsskrönor, familjeband, historia eller skönhet. 

 


Skånska Mord - Snow

måndag 28 december 2020

Jul



Jag ligger med de skoskavda fötterna uppe i schäslongen, brasan sprakar och från tösens rum hörs voiceovern från ett labbsimuleringsprogram och knappret från tangentbordet när hon skapar anteckningar. Det har varit så skönt att få ha henne hemma igen. Terminen har varit tuff och många saker har skett som har ställt krav på prioritet och koncentration och hon har vuxit som person. Det har nog jag med, någonstans måste även vi morsor släppa på kontrollen och lära oss leva som vanligt folk. 

Julen är över och tösens vardag börjar sippra in igen, men vi tar det lugnt. Vi har tittat på Jakten på en mördare, tävlat i På spåret, lyssnat på skivor och lagat mat. Nyhet för i år var eggnog, vi valde förstås det tyngsta receptet med sex äggulor, vispgrädde, muskot, äkta kanel och vaniljstång, och ljummen med whisky i kan man nästan längta efter nästa jul. Mindre kul var kanske att de sex äggvitorna hamnade på golvet men sådant får tas med i beräkningarna när man bor i en kartong och alla vill hjälpas åt.

 


 

Efter en kort köldknäpp regnar det igen och ordningen är återställd. Vi hann ändå uppleva det krispiga ljuset från minusgraderna, ljudet av frostnattens härjningar på mark och trädgrenar under skosulorna, och dricka het glögg i ett vintervitt landskap innan regnet återvände. Det var nästan värt skoskavet från de omsulade stövlarna.

Nu när jag har tid för att ligga och läsa och fundera igen poppar det upp små fina bilder från året med tankar som jag suger på som karameller. Visst har det varit svårt med avskildheten för många, men den har även skapat utrymme för sådant som kräver eftertanke och långsamhet. Men så är det som man säger, att det man förlorar på gungorna det vinner man på karusellerna, och jag tror att mina karuseller snurrar åt rätt håll nu. 

 


 

I Believe - Máquina

Jag läser: Djurens gåtfulla liv. Kärlek, omtanke, fantastiska inblickar i en sluten värld av Peter Wohlleben

tisdag 22 december 2020

En strålande stjärna



 Så föll det sig på det viset att ett påbud kom om borgfred på jorden och åt alla och envar ytterligare en ytterst löjligt stilla natt. Regering och riksdag voro enade och folket sutto därför tysta i sina stuvor med glimrande ögon och inväntade nästa rapport från Folkhälsomyndigheten. Med hög och klar stämma förkunnade ängeln med den väna, men ack litet slitna rösten att nu var en ny era inledd. Långa tider av ovisshet voro äntligen förbi och ingen finge misströsta. För den strålande stjärnan Pfizer som lyser så klart över himlarunden går sin sakta ban över mänskligheten. 

Åt alla och envar, i förhoppning om enighet och börsernas stabilitet, i evighet, Amen. 

 

Det är snart jul. Värmerekord och coronarestriktioner gör sitt till att den lilla gnuttan stämning är i det närmaste eliminerad. Det är tur att man har musik, vin och människor som sin rädsla och oro till trots tycker att det är värt att testa de egna gränserna och umgås. Jag hade för avsikt att summera året men kan slött konstatera att både jag själv och den som vet, den vet. Livet går vidare, litet ljusare och förhoppningsvis litet visare, i vilket fall är det mycket gladare. Vad vore livet utan små hemligheter.

The Allman Brothers Band - Come and Go Blues

Ten Years After - Help Me (live -73)

 

fredag 18 december 2020

I Agnes Wold


 

Det är korta dagar nu, man hinner knappt förtära frukosten innan mörkret faller igen. Jag har åtminstone varit ute på en rask och kort promenad till kvarnruinen och lyssnat på fågelsång och vattenplask. Ingen kungsfiskare, men dess fler stjärtmesar och sjungande gärdsmygar. De är för söta. I väster hörs en motorsåg och innanför de skeva grindarna kacklet från mina uppspelta höns som följer mig som hundar nu när ledarhönan försvann, och skrockar nöjt över de gamla fröna och utgångna nötterna jag hittade nere i skafferiets mörkare skrymslen. Sex ägg ligger i ett vackert inslaget paket och skall snart levereras till mammas dörr efter att jag har tagit julsäsongens sista bad. Det var något ärende som hemtjänsten hade missat och badhuset håller sedan stängt till obestämd framtid. Håret lär väl få se ut som svålen på en gris emellanåt men det finns värre saker att oroa sig för. 

Kommunen har en stadig uppgång av covid-fall och Region Skåne har utlyst förstärkt katastrofläge. Först nu talas det om en andra våg, vilket experter på smittskydd har varnat för sedan väldigt länge, medan politiker anammat går-det-så-går-det-mentaliteten i vanlig ordning. Nu sitter vi där vi sitter och måste hjälpas åt, oavsett orsak så går sjukvården på knäna.  Agnes Wold skriver alltid så bra och tröstande, men alltför få tar till sig hennes forskarord om öppen och gränslös förhållning till fakta. Det är förstås lättare att vara strikt kategorisk och skylla ifrån sig, särskilt på sittande regering, men vilken regering hade åtgärdat strukturerna som ligger bakom sjukvårdskrisen? Nej, vem orkar bry sig om historien bakom, och var i vetenskapen finner man stöd i redan på förhand dragna slutsatser och förutfattade meningar baserade på lösryckt statistik... Människor älskar drama, och när dramat ebbat ut skapar vi nytt i en ständig malström av död, elakheter och tristess.

När det finns så mycket vackert att leva för.

Själv fortsätter jag att lyssna på musik och vandra i naturen, och mellan de girigt slukade böckerna drömmer jag om en skön och grön framtid. Kalla mig världsfrånvänd, men det fungerar för stunden. Och om drygt fyra månader grönskar det! 




Glass Harp

onsdag 16 december 2020

Fukitol


 Det är svårt att förstå att det är december när nyckelpigor och sniglar krälar omkring och gärdsmyg och talgoxar sjunger, jag intalar mig genom att fokusera på yttre järtecken, såsom strömstare och julpynt att vi nu är inne på andra halvan av den sista månaden anno 2020. Nyligen läste jag att det tydligen inte är så ovanligt med fågelsång i december, men att de istället för att locka till sig honor med skönsång egentligen säger Fuck off! till alla runtomkring. Fågelhanarnas könsorgan är tillbakabildade såhär års, så nu hävdar de revir och är arga och tjuriga. Vad sniglarna beträffar kan de säkert finna en eller annan svamp att tugga på, men med nyckelpigorna är det en annan historia. Jag undrar om det finns käk för dem där ute. 

Mamma brukade noggrant notera alla dagarnas temperaturer och regnmängder, och jag tyckte att det var ganska trevligt att ha hennes siffror att hänga upp dagarnas, månadernas och årens skillnader på, även om jag själv aldrig fastnade för sådana noteringar, jag har ingen fallenhet för siffror direkt. Å andra sidan hjälper de sällan när det väl gäller, men kan nog kännas trygga att ha med sig om man vill jämföra saker mer exakt än att hålla på med nyanser och antaganden. Jag gillar antaganden, så länge de går att hänga upp på andras antaganden är det kul att hålla på med.

Jag tog med en av mina saffransbullar till lunch (jag önskar jag hade en Muminmamma), och satte mig på ryggsäcken vid den vackra platsen med utsikt över ravinens hjärta. Kaffet var hett och starkt, bullen kunde smakat mer saffran, men i övrigt var det väl rätt trivsamt. Nästan inte en själ hade jag mött såhär långt, och när jag stegade ner för branten för att ta stigen tillbaka längs Skärån kände jag på mig att strömstaren snart skulle sitta och guppa för mig på en av stenarna i bäcken - och se, jag fick rätt. Bara någon kilometer längre fram satt den lille rundnätte i sin blanka frack och lyste med sitt vita skjortbröst. Gupp, gupp! så upptagen med att dyka och plaska att den inte märkte av att jag smög fram och gömde mig bakom ett träd, tog spjärn och försökte ta några bilder ömsom med mobilen som jag håvade fram från bröstfickan, och den otäcka kameran som både låter och krånglar och hänger i vägen när man ska böja sig framåt. Ibland undrar jag vad det är jag håller på med, jag vet ju själv att jag har sett en fågel, insekt, snigel eller svamp, och att det är december. Vem bryr sig.

 


 

Bröd och Lakrits - Det regnar idag

Big Pharma's New Drug: Fukitol (Robin Williams) 


Jag läser: Hågkomster av min icke-existens, av Rebecca Solnit

söndag 13 december 2020

Lucia

 


 

Lusse firades med lilla mamma i det stora huset. Bullarna hon hade tagit med var visserligen vackert gula men saffransmaken fadd; det är nog något som ligger i tiden, tänkte hon när hon åter svängde in med bilen på parkeringsplatsen. Ljuset var fortfarande såpass att det gick att se sig omkring i trädgården och hönorna skrockade milt från under den vildvinstyngda tujan som för inte så länge sedan, eller var det en evighet,  lyst röd som elden. Hennes numera fyra hönor hade börjat värpa igen, och de tyckte plötsligt inte alls att mörkret var särskilt skrämmande utan fortsatte resolut att picka sin väg runt grinden till hönsgården och ville absolut inte gå in. Marken var nu noggrant sprätt runt buxbomen och under mahonian, där sanden var så trevlig att bada i. Vem brydde sig om att det var geggigt?

Under tiden som hon hämtade ved och vatten kunde hon höra gärdsmygen drilla sin allra vaknaste vårsommarsång från alträdssnåret. Inifrån björkplantaget på andra sidan grusvägen ropade spillkråkan, och plötsligt var det som om hela trädgården vaknade till liv, för nu stämde även stjärtmesarna och nötväckorna, domherrarna och de för årstiden litet typiskt hesa koltrastarna in. Melodin var inte särskilt storslagen eller klingande, utan precis så ljuvligt ödmjuk utan att lova vare sig det ena eller andra. Det var som om kören hade glömt bort att hon stod kvar där, och eftersom det som hon nu bevittnade kändes alldeles hemligt, så dröjde hon kvar en stund och lyssnade, lyssnade tills mörkret slöt sig runt henne och det blev dags att stänga dörren till hönshuset och kliva in i stugvärmen. 


Camel - Migration

 

lördag 12 december 2020

Styrka

 



Det brukar heta att man inte ska hänga upp sitt välmående på någon annan och att man måste finna lyckan inifrån, kanske har det påståendet aldrig klingat lika falskt som idag när vi lever i ett påtvingat universum av ensamhet och isolering, och relationer och mående ställs på sin spets. Flera organisationer och yrkesgrupper larmar om missförhållanden och överarbete eftersom den psykiska pressen är oerhört hård, särskilt för de som arbetar i direktkontakt med människor och djur. På jobbet har jag nyss fått höra att bönder är en yrkesgrupp där antalet självmord ökar stadigt, och särskilt inom djurhållningen. Att vilja sina djur väl är bondens grundföresats, men pressen på effektivitet och lönsamhet har gjort att många inom yrkeskåren har tvingats göra avkall på sina ideal för att tillmötesgå de stora företagens och marknadens krav. Resultatet efter stresspåslaget i och med coronapandemin har gjort att rekordmånga bönder har gått in i väggen i år, och för att slippa skammen har man valt att inte berätta. Inom bondekåren är etiken och självbilden i väldigt hög grad att man skall vara ensam och stark, och rädslan för elakt skvaller inom yrkeskårens organisationer är handlingsförlamande. LRF driver på myten om tillväxt, belåning och storskalighet. Att familjär småskalighet, mindre risktagande och tätare band mellan produkt och konsument kan vara vägen ut är det få som talar högt om, och säg vilken politiker som törs knysta om att skala ner.

Det finns nog inget så förljuget som den glorifierande ensamheten. 


Tedeschi Trucks Band - The Storm

tisdag 8 december 2020

Längtan

Giacomo Balla, The Hand Of The Violinist

Vetenskapsradion idag handlade om årets nobelpris och svarta hål, och berättarrösten förklarade att eftersom naturen hatar evigheten och allt jordbundet strävar efter ett mål eller åtminstone något som tar slut efter en viss tid - hade man länge sett svarta hål som en teori som saknade bärighet på verkligheten. I vissheten om att allt vi känner till har ett slut ligger det en hyfsad och rimlig chans till att något jag har längtat efter faktiskt kommer att inträffa, likaså att lidandet har ett slut. 

 När jag inledde tanken idag funderade jag på hur längtan har utvecklats med tiden, och tänkte att i jämförelse med hur längtan yttrade sig i litteratur och brev sedan ett allmänt brevskrivande blev möjligt, i och med skrivkunnighet, farbara säkra vägar och organiserat postande - har längtan kanske försvunnit eller åtminstone kortats av. Med alla tekniska innovationer är vi idag bara ett klick mellan längtan och infrielse, tänkte jag först, men jag är inte så säker på att den enkla förklaringen räcker. Längtan måste ha en djupare mänsklig innebörd, och är kanske t.o.m. den viktigaste ingrediensen i meningen med livet, det vore förmätet att säga att teknik har reducerat mänskligheten så grundligt. Oavsett tidsåtgång så fyller vi fortfarande större delen av vår livstid med längtan. Möjligen är det så att vi längtar med större frekvens idag, men det finns det egentligen inga belägg för. Skillnaden i längtan skulle kunna vara kvalitativ, men det finns det naturligtvis inga som helst belägg för, heller. Längtan handlar om känslor och de är universella, trots allt. Att längta ligger i människans natur och hon längtar efter stort och smått. Längtan kommer i olika skepnader och är förknippad med alla former av känslor, litet beroende på vad målet är. Ångest, glädje, förvirring, förvissning, känslor från alla väderstreck samlas i tiden före momentet där längtan tar slut, och en ny tar vid. Romantiker kände väl till detta och hos Schiller och Kirkegaard kunde det yttra sig i ångestfulla och kvalfullt drastiska beslut.

I det tyska ordet Sehnsucht implikeras en sjuklig mellanperiod som måste fyllas ut och avslutas för att subjektet inte drunknar i melankoli. (Sucht betyder fysisk eller psykisk sjukdom). Tiden före ögonblicket är en romantisk bild som ofta har använts i konsten. Bilden är effektiv eftersom vi ofta förbiser längtan till förmån för crescendot eller momentet då längtan går över i något nytt, men vi känner omedelbart igen oss då vi läser, lyssnar eller ser den gestaltad. Kanske att det är i tomheten som igenkänningen sker på bredast front, eftersom momentum kräver en uttolkare som pekar på exakt rätt känsla för en sekund som är omöjlig att hålla kvar... Giacomo Balla och de italienska futuristerna under 1900-talets tidiga maskinromantiska era var först med att försöka frysa det ögonblick där inget mer än tanken var verksam, på bild. Motorikens skönhet, tomhetens och repetitionens poesi som förvisso har kritiserats som protofascistisk, är en viktig del av människans syn på sig själv i jämförelse med en maskin.

Det waeliska Hiraeth berättar om saknad och ouppnåelig tillhörighet och om något som undflyr och gäckar, här döljer sig ett drag av ånger. Den formen av längtan är svart och svår och präglas av hopplöshet, till skillnad från tyskans Sehnsucht som trots sin sjukdiagnos ändå inte ser livet som en gyttjepöl. Portugisiskans Saudade som jag har berört tidigare, är till skillnad från de andra två planerad och förutsägbar. Ofta gestaltad av den unga vackra sjömanshustrun, som stående vid ett öppet fönster och med ett brev i handen väntar på sin älskade som är ute på fiskafänge i ett stormigt och nyckfullt hav. Hon vet att längtan är en del av livet, och att den innebär såväl glädje som sorg. Saudades längtan utgör en mycket viktig del av den portugisiska kulturen och hörs tonsatt i fadons själfulla melodier. 

Nu har jag plockat ut lussekatterna från ugnen och väntar på att de ska svalna, jag har beställt nya böcker och musik, ska strax åka och hämta en blivande julklapp på lantmännen, och samtidigt gnolar jag på musik från helgen som gick. Och när jag lägger mig kan jag känna dofter som påminner om en annan plats och en annan stund, och somnar med tankar på en obestämd framtid. Längtan utgör livet, och kommer med gott och ont, längtan kan både utgöra fruktansvärda kval och vara alldeles, alldeles underbar och det är nog inte alldeles överdrivet att påstå att längtan är det svarta hål som fyller livet med mening.



The Wizards From Kansas - 912 1/2 Mass

 

fredag 4 december 2020

före frosten

 


 

Jag beställer skivor och böcker på nätet som om det inte fanns en morgondag och även jag har onekligen dragits in i coronabubblans förrädiska, trygga otrygghet av att jag kanske klarar mig bäst på egen hand. Bort med dig, hemska tanke. Sjas.

Splittring av människor är tidens farligaste vapen, och oerhört effektiv under falskt flagg. Internet med sina stängda chattrum har utvidgats till det normala med coronapandemin, och det är inte många röster som kritiskt ifrågasätter digitaliseringsprocessens påverkan på beslutsfattandet. Kognitivt sett, när vi samlas under strikta former och förväntas ta ställning under allt kortare tider, är vi oerhört enkla att påverka. Vi har redan styrdokument som gör oss fastnaglade vid kravet på effektivitet, och i alltfler verksamheter är det dokumenteringen som formar kärnverksamheten, istället för tvärtom. Den högsta kasten är en administratör som använder mötesproffs och moderatorer som duktiga idioter på mikronivå. Med ett enkelt mute tystas den som har något att säga som går utanför agendan, eller avgör vilket skrivet chattinlägg som skall lyftas. Plötsligt har styrelsesammanträdena blivit väldigt koncentrerade. Jag chattade med en kommunalpolitiker som tyckte att det var väldigt skönt med de kortare mötessessionerna, eftersom de alltid tenderade att dra ut på tiden. Samtidigt skulle jag inte bli förvånad om mötena nu blir fler, eftersom det står inskrivet i lagen om effektiviteten. Om vi dessutom matas med allt tätare information blir allt vi lyssnar på, och förväntas läsa in, omöjligt att ta ställning till på djupet. Vi har 24 timmar om dygnet, varav 8 timmar är betalda. Jämfört med en robot eller en dator är vi oerhört begränsade. Vad utgör människan, vilka är hennes styrkor och svagheter, drifter och drömmar...

 

 

En överläkare i pediatrisk psykiatri, Sven Román beskriver coronaläget som en konsekvens av kollektivt panikhandlande, och menar (liksom jag) att det är beslut fattade med amygdala som har satt världen i överdriven och ytterst farlig karantän. Cononapandemin är några personers våta dröm om total kontroll, förverkligad i och med digitaliseringen - samtidigt det stora tysta flertalets undergång.

Den nya skogsutredningen lyfter splittringen mellan ägande och miljö, att frågan ligger på bordet är bra. Jag hoppas att våra politiker orkar se vad som pågår.

 

Jag mötte en av grannarna ute i skogen, han stannade traktorn och vi pratade litet om omgivningarna och då berättade han om en märklig samling stenar som fanns på ägorna. Det var litet kinkigt att ta sig dit men det var det värt. Oavsett åldern på stenmurarna så imponeras jag alltid djupt av det slit och den envishet som präglat våra tidigare generationer här i risbygden. Sten på sten och långa, ibland trippla rader, ligger de där under lavar och mossor. Grannen är en klok man, han lät bli att plantera gran här under 70-talet trots ivriga påtryckningar. Som han uttryckte det, varför då, jag har redan allt jag behöver, och så är det mycket vackrare med lövträd. På platsen växer det fortfarande ask och alm. 




Van Der Graaf Generator (At Least We Can Do Is Wave To Each Other) - After the flood

 Whatever Would Robert Have Said

tisdag 1 december 2020

efter regn


Så kom ett par dagar av vitt alldeles i slutet av den mörkaste månaden, och på samma vis som snö och frostbitna trädtoppar lättar upp efter dagar av mörker så är det likadant med humöret. Det är alltid lika svårt att tänka sig att man någonsin kommer att kunna känna glädje igen när man är nere i brunnshålet, men så händer det saker och ting som tänder en gnista och plötsligt brinner det en liten låga långt därinne i hjärtetrakten. Det är som Alfons farmor brukar säga, att man måste ha tråkigt för att kunna ha kul. 

På lördagen tog jag mig till Gertrud Alfredssons vernissage i Höganäs, och även om lokalen var tom på besökare och egentligen var väldigt kall, så blev Gertrud väldigt glad över att jag dök upp. Vi gick runt och pratade litet om blommor, vänner, konst och om saker och ting som vi har gemensamt, och när jag satte mig i bilen igen var jag uppfylld av sådant som man blir efter en stund med hängivna, duktiga, vänliga människor. Jag har länge lobbat för att vi ska visa henne i kommunens konsthall och nu ska jag se till att det blir av, det har jag dessutom lovat henne. Att lova saker brukar vara jobbigt, särskilt när det är mörkt och allt måste ske på korta dagar. Man lovar för att man så gärna vill, och för att det gläder och värmer, och därför att man är övertygad om att det kommer att fungera. Men sen glömmer man alltid att det kommer annat i vägen, krav och måsten som ju händer i livet och som tunnar ut den lilla orken och lusten. Men helgen blev fin. Den var jättefin. 


Christine Perfect - Wait And See