lördag 30 juli 2016

per go la la la la la



så var den äntligen klar, min pergoladröm. Den blev sådär sinnlig och knotig som jag hade hoppats och vindruvan tycks trivas där den nu ligger och vilar på knotiga grenar. Jag är synnerligen extra nöjd med att ha undvikit byggvaruhusens och de raka vinklarnas snabba död åt ett gammalt torp, något jag har fått bevittna alldeles för ofta häromkring. Folk kör och handlar kasst tryckt och snabbvuxet virke och tror att det ska spara tid och pengar, men om fyra år kommer de behöva byta ut och förbättra skiten, och ovanpå allt har de fått panik över de bristande 90° vinklarna hos hus och trädgård, och sätter igång att schakta upp, räta ut och byta ut allt gammalt och skevt och charmfullt som en gång utgjorde torpets själ. Man borde inrätta körkort för torpägare, bannemej, och införa förbud för lågkvalitativt byggvirke, tammejfan.

Runt bordet och stolarna ståtar nu en kolonnad bestående av åtta färska knotiga unga ekar. Det syns inte ens att jag har decimerat beståndet inne i det lilla skogspartiet, utan rosor, hasselbuskar och undervegetation har nu fått mer sol att gotta sig åt, och regn med för den delen för nu regnar det som sjutton och väl är det. Igår försökte jag tvätta en maskin som stannade inte mindre än sex gånger på grund av dåligt vattentryck, så trädgården och jag är väldigt nöjda med väderupplägget.

Nu blir det en kanna hett ingefärste, en filt och en ny bok i dörrhålet där jag tillfälligtvis satt fåtöljen för att torrsockad kunna titta på regnet som smattrar där utanför. Och när solen kommer kommer jag att kunna sitta på världens bästa skuggiga plats under vindruvorna. En är bra på abrovinker!

Ramble On!

tisdag 26 juli 2016

mycket kort om privilegier

min vilande hand från veckan som varit
dagens diskussion på kafferasten handlade bland annat om feminism, vi kom in på ämnet i samtalet om den så duktige, tungt arbetande och framgångsrike matthandlaren som hade börjat med två bara händer som diskare och arbetat sig upp, då jag ställde frågan hur han kunde lyckas med sin affärsdröm utan sin dolda marktjänst? Hade han kunna ta sig fram och upp i affärsvärlden utan sina dagliga strukna skjortor, hungrig, smutsig och trött, undrade jag? kollegorna hummade unisont om hur nödvändigt det är med större förståelse för kvinnors ojämna arbetsfördelning med tanke på hemarbetet och de lägre lönerna, men frågade mig därpå varför feminister inte gör mer för feminismen, om de nu visste att det var så orättvist? Jag drog ett djupt andetag och började med en kort lektion om vikten av att alla, inte minst männen, tog ansvar för debatten som just handlar om jämlikhet och därför, även implicit, om dem som inte nämns i ordet feminism. För om du verkligen menade att kvinnor har mer att utföra än män, och tycker att det är orättvist och borde åtgärdas, varför ska hon då också, ovanpå allt, föra din talan i en sådan uppenbar fråga? Förklara för mig då samtidigt varför det ofta är så, att när man som kvinna för feminismsaken på tal, nästan direkt blir kallad militant, manshatare eller på annat vis måste förklara att sömnad och hushållsarbete inte är den enda, springande punkten i jämlikhetsdebatten? Visst ska även en feminist kunna tycka om att sy eller laga mat utan att bli ifrågasatt eller skambeläggas på kuppen? Och har du funderat på varför just hemarbete eller hushållsgöra är så lågvärderat, när mans- och kvinnogöra under bondeåldern sågs som kompletterande arbeten, ja faktiskt var det då på flera vis jämlikare under bondeåldern än idag eftersom det inte förrän under maskinåldern och spinning Jenny gick att sätta en billig prislapp på just sådant arbete som idag kallas marktjänst? för att inte glömma RUT i förhållande till VD-poster och handel, dessa mansdominerade yrkeskårer som egentligen i högre grad än vårdyrkena borde kunna gå att datorisera idag... kan det ha att göra med att ingenjörer i första hand är män och att beställarna, utvecklarna och entreprenörerna av utvecklande teknik i första hand är män?

Jag kom litet senare in på den privilegierades antagna rätt att gå före i matkön utan att fråga den som står framför och sedan man frågat varför få ett leende svar som "jag förstår inte vad du menar" , det som hände mig och tösen igår, eller den privilegierades rätt att kunna kläcka ur sig saker som "många kvinnor tycker faktiskt om att bli slagna" utan att rådbråka varför man sagt så eller ens vänta sig ett svar. Det skrämmer mig nämligen mer med flyktiga retoriska påståenden än upphettade diskussioner, eftersom diskussioner handlar om att vilja lära sig något nytt och att komma fram till ett gemensamt svar, medan det flyktiga påståendet döljer en förutfattad mening och sägs utan att kräva något svar, det är bara "sant"; - så är det, det vet jag eftersom en kvinna jag känner själv har sagt det. Så är det, det vet ju alla, (menande blickar utväxlas mellan männen i gruppen).

Sådana här uttryck som att många kvinnor gillar att bli slagna nämns oftast mellan män i grupp och kallas då för killsnack. Jag hörde själv diskussionen en dag vid sidan av, så då räknades det inte som något man diskuterat och skulle därmed inte alls förstås som något annat än ett skämt. - Men om jag står bredvid och inte skrattar då? räknas det fortfarande som ett skämt, eller skulle det som sagts faktiskt kunna kategoriseras som en förutfattad mening? Har du tänkt på att det lika gärna hade kunnat vara så, att en kvinna (för det var just kvinnor som nämndes) som gillar att bli slagen inte nödvändigtvis har valt det livet från början, utan har hamnat i en slags återvändsgränd beroende på tidigare och år präglade av maktmissbruk och förnedring?

- Men jag blev förnedrad och slagen som barn, men jag slår inte tillbaka eller tycker om smärta idag, kan du bevisa att den som gillar smärta har blivit slagen som barn? Nej, det kan jag inte, inte på samma vis som att två plus två är fyra, och lika litet som motsatsen går att "bevisa", sa jag. Men tror du att ett barn på tre år skulle saga till sin kompis att hon gillar att bli slagen eller att hon skulle tilltala dig på samma vis som din vän gjorde? Tycker du inte att det verkar som om det är en inlärd reaktion, alltså en betingad känsla, den där saken som du kallar naturlig hos vissa du känner? Tror du verkligen att smärta är något man väljer av en annan orsak än att det kan vara det enda kända sättet att bli sedd och åtrådd?

Fråga ett litet barn om du vill ha ett ärligt svar. Fråga ett större barn och svaret är uppblandat av fantasi och inlärda sanningar. Fråga en vuxen om du vill ha en förutfattad mening.





onsdag 20 juli 2016

gamman

Ängsmetallvinge
efter en sim i gölen, ett glas vin i trädgården och ett avsnitt av gamla Morden i Midsomer är man människa igen, och om en vecka är det semester, så vem klagar, liksom?

Veckan har varit jobbig, att få hem tösen var en pärs som kommer att ta lång tid att smälta. Jag kommer aldrig att förstå mig på vuxna människors ovilja att diskutera, särskilt inte deras benägenhet att sätta krokben på folk som inte har en chans att ta sig upp, men kanske det ligger i deras fega natur. Jag vet inte. Nu ska jag inte öda mer tanketid på sådana som inte gör mig glad utan istället glädja mig åt människor som gör det, trots att de alla har liv som ställer krav på dem och ändå väljer de att ägna andra en tanke.

Jag gläds åt att jag har en fantastisk granne som ordnade så att gräsklipparen blev lagad, gratis. Och jag gläds åt att jag har en trevlig telefonvän som gör så att jag skrattar och tänker snälla saker emellanåt, precis som vännerna som bjuder hem mig på middag, eller på vännen som jag inte känner men som ändå skriver och undrar hur det är (visst är det fint) och jag gläds också väldigt mycket åt att jag har en snäll vän som hjälper mig med att bygga pergolan, så om inget kommer emellan blir det fortsättning på planeringen och på bygget i morgon. Och så skiner solen igen. Och så är tösen hemma och det gör mig gladast av allt.


torsdag 14 juli 2016

Allt löser sig

-hallå? har jag kommit till avdelningen för Allt Löser Sig?

-Ja, du talar med P. Vad kan jag hjälpa dig med? (pigg och glad ung kvinnoröst)

-jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag känner mig så trött just nu och känner ett omåttligt stort behov av avlastning. Det har kört ihop sig på arbetet och exet har ändrat planerna för vårt gemensamma barn, jag vet inte vilken gång i ordningen...

-Ja, jag kan se här att vi har talats vid förut, senast du fick vår hjälp var i februari.

-Det stämmer, ja. Det var mitt i livet och hennes pappa hade inte hört av sig på ett halvår och jag började bli riktigt orolig över hans bristande engagemang...

-Ja, och så fick du vår hjälp under det gångna året med, jag kan se att du blivit hjälpt av oss 1977, 1996, 1999, två gånger 2006, en gång 2007, två gånger 2014 och som sagt 2015, vilket innebär att din kvot på tio snart är fylld. Är du säker på att du vill anlita oss igen, du vet att detta blir sista gången?

-ja, eller nej... säker kan man aldrig vara... eh, just nu har jag ingen att vända mig till och vinrankan ligger över mitt fönster som håller på att ruttna av fukten, min dotter är ledsen och jag tror att hon blir utnyttjad som barnvakt under semesterresan till Stockholm. Du förstår, hennes nya familj har förlorat en morfar i cancer och de två små barnbarnen saknar säkert en närvarande mamma. Jag vet själv hur det var när pappa gick bort. Samtidigt som jag är hemskt ledsen över det som har inträffat så växer vinet och dottern känner sig utanför. Hon får inte känna sig utnyttjad och åsidosatt. Dessutom är det inte bra att hon sätts på tåg ensam från Stockholm i ett sådant ledset tillstånd. Vi hade kommit överens om, pappan och jag, att han skulle skjutsa hem henne efter semestern och därefter hjälpa till med vinrankan. Jag har förberett allt med plintgjutning och virke. Tog ned fyra ekar i veckan med hjälp av en vän, och så har jag skaffat franska skruv och billigt material via en annan vän. En måste se till att få kassan att räcka, det har varit en utmaning att skrapa ihop så billigt material som möjligt. Jag är så oerhört trött av arbetet, resorna och nya regler och utmaningar, som du vet har jag en utmattningsdiagnos men får inte ekonomiskt stöd eftersom anledningarna är så flerhövdade, så jag flyttade till landet för att ha råd att arbeta mindre. Landet är skönt. Men jag måste pendla lång väg; sju mil enkel resa på småvägar, två timmar tar det totalt och bilen kostar och jag står snart inför ett bilbyte, eftersom begagnade bilar slits, särskilt de små och billiga varianterna... haha. (skrattar nervöst) Och så har jag studielån hos CSN och det där lärarvikariatet jag tog förra året som nästan tog slut på krafterna gjorde att jag nu måste betala tillbaka på bostadsbidraget. Så med tanke på det kostar det mig mer att arbeta, än om jag gick arbetslös. Jag får ta ut av mina besparingar, pengarna som jag fick ut efter rättegången 2014, under sommaren för att få det hela att gå runt. Som ensamstående med tonårsbarn är det inte mycket att be för, jag vill gärna att min dotter ska få ha något roligt att minnas av sin 15-årssommar så vi ska göra en resa till Norrland i augusti, hon och jag. Jag minns ju själv hur det var...eller så minns jag väldigt litet egentligen. Har alltid varit bra på att förtränga. haha... (ett litet nervöst skratt igen) Jag fick alltid höra hur dyra resorna till mormor och morfar i Spanien var och kom tillbaka till en splittrad värld. Vi delade aldrig semesterminnen i min familj, eller jag gjorde inte det med dem. Jag var brunbränd och mamma visade stolt upp hur brun jag var, mina klasskompisar tyckte att jag var snobbig. Fick höra att jag var gråhårig, det var solen som hade blekt min lugg. Min bror kompenserades för mina lyxresor genom att följa med mamma och pappa på resa upp i Norrland under hösten. Jag bodde hos min farmor under tiden, gick i skolan på dagarna och var väl hos vännen på eftermiddagen. Fick presenter när de hade kommit hem igen, en kvist av dvärgbjörk som jag visade upp på skolan, och en pengapung av renskinn från Åreskutan som var så fin. Jag hade den hängande på skrivbordslampan under flera år. Undrar var den är nu. Äh, jag hade inte kunnat följa med dem ändå, jag som alltid blev så åksjuk i bilen...

-Nu är jag inte utbildad psykoterapeut, men jag kan höra att du projicerar. Det verkar som om du överför en del av egna erfarenheter på andra och vi kan inte hjälpa till med den typen av icke definierade problemställningar. Det hoppas jag att du kan förstå- tänk igenom ditt beslut och återkom gärna till oss. Har du hört talas om vår nya chattfunktion? och appen?

-Jag är ledsen, du har rätt. Låt mig få omformulera mig. En sekund bara, jag är inte så bra på att formulera mig över telefon, särkilt inte när det handlar om att be om hjälp.

- (prassel av papper som sorteras ihärdigt) (någon suckar uppgivet)

-Jag är van vid att ta hand om allt på egen hand. Jag biter ihop och sätter ner foten och ser till att allt löser sig. Allt löser sig...det har jag alltid sett till att det gör. Det går väl nu med. Carpe diem.
Tack för hjälpen och adjö.

-Adjö då, glad att jag kunde hjälpa till och lycka till!

Freddie Wadling - Nu Lyfter Vi Från Marken

måndag 11 juli 2016

Värderingar


så åkte hon, min vän S från Boden. I en alldeles egen röd Golf och med hjälp ett relativt nybakt körkort kör hon runt hörnet och försvinner bakom dungen av regnvåta aspar. Hon ska först hämta sina barn som har varit hos farmor och farfar i Helsingborg och drar med dem sedan vidare, tillbaka till livet som palliativ sköterska i skärgården utanför Stockholm. Där har hon bott tillsammans med B i snart tjugo år, i olika hem randade av renoveringar, plastade väggar och makens städse skiftande drömmar om perfektion. Hans storvulna dröm - att husägande innebär ständig jakt på ett ökat marknadsvärde - har nått vägs ände och S har upptäckt att det hon förut såg som omtanke egentligen handlat om ett ego på piedestal.

S och B gifte sig på Drottningholms slott en dag i juni för sexton år sedan. S ammade fortfarande lille V och drömde egentligen om ett färgsprakande höstbröllop i september, när hon kunde känna sig trygg i sin egen kropp och få ta ett glas ihop med vännerna och släkten. Hennes engelske svärfars affärer i Malaysia fick som vanligt sätta agendan, på samma vis som han alltid gjort och varit van vid som familjens självutnämnda överhuvud. Den påtagna gudfaderssrollen har hans son ärvt, med allt vad det innebär av otrohet, arrogans och egocentrism. Kanske det är ett kulturellt betingat och typiskt brittiskt medelklassfenomen från efterkriget - att mannen tar all frisk luft och kvinnan ersätts med en gyllene bur - men jag känner igen det i Tyskland, och har sett det i Danmark och i USA och i Frankrike, och om jag hade fingranskat svenska satiriska TV-program och dokusåpor skulle jag säkert känna igen det även i Sverige, idag. Den som söker hen finner, för om jag ville kalla värderingen religiöst grundad så kunde jag väl göra det med. Med hjälp av röda siffror som skjuter i höjden genom ett fingerat tak på en snygg graf, eller med ett dramatiskt men lösryckt bildbevis kunde jag enkelt skapa opinion, visserligen vilseledande men så ser svenska värderingar ut på pappret, idag. Ja, det är så dumt att klockorna stannar. Jag låter Gardell säga min mening om det politiska egospektaklet Almedalen, själv håller jag på att tappa tråden i vanlig ordning och återgår till slutpläderingen.

Snedvriden jämlikhet på grund av olika ekonomiska förutsättningar är ett grundproblem som handlar om annat än kulturella värderingar, detta har jag behandlat i tankar här och kommer med stor sannolikhet att återkomma till senare. Att finna sig i en annan ordning behöver inte vara underlägsenhet, utan kan vara ett tecken på smidighet och styrka - förutsatt att man har möjlighet att upprätthålla den egna drömmen och vet att orättvisan går att åtgärda...

Ibland behövs en språngbräda för att vi ska göra något åt det som gått snett i livet och S börjar upptäcka att vårens ledsamheter med mannens cykloptiska enögdhet och taskspel har gett henne en viktig orsak att gå vidare. Det är på samma vis som mitt eget liv har sett ut, men så har även jag alltid haft en grundförutsättning för omstart, ett vasstrå att greppa tag i. Jag skulle vilja avsluta och säga som så; att en sund mänsklig värdering borde innebära möjligheten att se möjligheter i ett underläge och få chans att starta om, det är verkligen inte alla förunnat att utveckla sin förmåga.
Tack för ordet. Nu får Anders Kompass på Sommar i P1 berätta mer om mänskliga rättigheter.


livet är ömsom vin, ömsom nötter

Violeta Parra - Gracias a la Vida

lördag 9 juli 2016

vilt och vresigt


på torsdagens eftermiddag kom vännen som skulle hjälpa till att fälla några unga ekar som jag vill använda som stolpar till pergolabygget under nästa vecka. Mitt lilla skogsbestånd som har förändrats under de fyra åren jag har bott här, behöver gallras ur, flera tunga stormar har knäckt de grova granarna och gett undervegetation och lövträbestånd luft för att bredda sig så nu måste jag se till att marken och smådjuren får litet solljus igen. Ekarna har varit tuffast i utbredning och det passar fint, för stolpar behöver inte vara av torrt och tryckt virke som byggbranschen vill göra gällande, utan det går alldeles utmärkt att bygga med nyfällt, bara en tänker på krympmån och sprickor. Ek är överlägset vackrast, hållbarast och vresigast och vresigt är bra tycker jag.

Nu var det så trevligt (och torrt) i trädgården att vi snart beslutade oss för att ta jobbet dagen därpå och istället fokusera på mat och dryck. Med fördrink, förrättsvin, huvudrättsvin, ostvin, dessertsherry och whisky till kaffet och så sedvanligt samtal om allt blev kvällen snart sen natt. P känner mig väl och sedan länge och våra diskussioner som startar på ett ställe brukar vindla sig genom historia, teknik, rymden, mat, odling, resor och så tillbaka tillbaka till historia igen, det är där vi brukar enas. Vännen är doktor i naturvetenskap och jag är humanist och båda är vi löjligt nyfikna, vetgiriga och faktiskt ganska så lika mycket tokiga och nördiga. Vi funkar fint som vänner och bättre sparringpartner och reskamrat får man leta efter. Jag har faktiskt några vänner till som går att diskutera med, men inte någon jag känner är lika diplomatiskt öppen för mina feministiska vinklingar eller avoga inställning till givna vetenskapliga strukturer... och omvänt, så förstår jag hans inställning till livet och uppskattar och imponeras av hur han har kunnat vända sin utbildning och långa arbetsliv ihop med gräddan av sveriges teknikelit till att bli något som många skulle kalla sin direkta motsats. Han är något så ovanligt som både intelligent och påläst, min erfarenhet säger att inte alla med läshuvud har förmågan att tänka själv och att långt ifrån alla klarar av att skapa egna synteser av det som är inlärt. Ett kritiskt sinne är inte detsamma som att kritisera.

hemodlat, närodlat och därtappat

Som du har förstått blev det en sen kväll och morgonen därpå inleddes med en lång läkande frukost ute i trädgården. Det tar tid att ställa om sig, även om man inte är bakis. De där ställtiderna har blivit längre med åren och eftersom jag inte tycker att natur bör motarbetas så ser jag fördelar med ställtidernas längd istället. Diska i lugn och ro, två koppar kaffe emellan, njuta av jordgubbar och hembakt bröd och av tystnaden. Där bakom den synliga verkligheten sker surret av planer och när huvudkontoret är klart och genomtänkt blir den kroppsliga mekaniken mycket bättre. Avverkning av fyra träd, bortforsling av lövverk och aktsamhet med rosor och stolta jordgubbsbestånd, hjälp med att slå högvuxet nässelsnår med lie och så mer kaffe tog oss mindre än två timmar, totalt. Om vi hade haft bråttom skulle vi säkert fått slita mer genom att täcka för de misstag som kunde begåtts, saker som hade gått sönder eller bara gjort oss förargade och som hade krävt fler och nya planer. Ställtider skall räknas in i totalen, och om vi tar dem på blodigt allvar skulle t.o.m. Joakim von Anka snart se en vinst såväl i tid som pengar.

en dag som tarvar uppkorkning av födelsedagsvinet,
även köttet är hemvävt

När vännen hade packat och åkt hade jag två tvättar på linan och kunde vila ut med en bok medan skyarna ilade förbi och gav skugga. Mot kvällen klipptes gräset och runt åtta tog jag den lilla ryggsäcken till gölen. Knappt en kvart in i promenaden kom så regnet som hade legat på lur under dagen, men jag hann doppa mig under ljusa skyar och klä på mig torrt. Halvvägs hem rämnade dock himlen och efter 30 minuters fullkomligt vansinnigt ösregn, forsade grusvägen under mig där jag skulade under handduken. I regn intensifieras färgerna, dofter av av nattviol, vresros blandas med jord och sumpmark och över slätten syns de järnblå skyarna rulla in under trädsus och dovt muller.
Alldeles, alldeles ensam, t.o.m. svalorna och ärlorna hade gömt sig och jag var fullkomligt tillfreds.

Kevin Ayers - Decadence

onsdag 6 juli 2016

i motstånd växer tanken


Birger Schlaug skriver att han inte förstår vad det är Haruki Murakami vill säga och jag blir litet rädd. Hur är det med läsförståelsen och det egna samvetet, hur står det till med förmågan att ställa saker på kant och sätta sig in i andras situation, eller med ifrågasättandet av normer och självklarheter? Sådana saker som jag vet att Murakami behandlar och egenskaper jag tillskrivit Schlaug, hittills. Jag antar att vi alla blir gamla och att våra hjärnor stelnar och försoffas, jag märker det ju på mig själv så varför inte även hos en idol? På arbetet pratades om hjärtslag och om utmätt tid, tänk dig om vi är förprogrammerade för ett visst antal hjärtslag, är det då verkligen jättejättebra att träna som en elitgymnast? fast å andra sidan sitter vi rätt mycket på kontor, så kanske vi rör oss lagom mycket för att hjärtat ska orka tills vi är 98. Frågan kvarstår visserligen i vilket skick hjärnan är då.

Under arbetsveckan diskuterades det även filosofi och andra svåååra saker på arbetet, bl.a om jakten på vinst och om att det är skillnad mellan att kunna ge och på att vara hänvisad till att ta emot. Tänk att det kan vara så svårt att sätta sig in i en situation som man aldrig har varit utsatt för, alltså hur svårt kan det vara? Många gånger känns det som om människor tror att de måste försvara en ståndpunkt till döden, även om de egentligen blivit övertygade om att de har fel. Ja, du har rätt till viss del. Till viss del? vilken del i resonemanget är det du inte är övertygad om? frågar jag efter att ha smulat sönder alla tvivel kring tesen att en ordning som bygger på orättvisa vilar i att det finns en sida som har och en motsatt sida som saknar. Och att den ena sidan (den som har) kan känna sig upplyft, motiverad och snäll och god genom sin givande handling, medan den andra sidan (den mottagande) måste finna sig nedslagen i att aldrig kunna ge tillbaka. Tänk dig, sa jag, att aldrig kunna vara den som ger, någonsin. Tänk dig känslan av att du vet att du har kapaciteten, hjärnan och viljan att ge, men aldrig kan eftersom du saknar ekonomiska medel eller ork, ett ben, eller en hand eller ett öga.

Att gå i klinch är aldrig min idé med diskussioner, utan diskussioner handlar för mig alltid om att lära mig något nytt. Om jag märker att den jag diskuterar med inte lär sig av diskussionen utan väljer att tala i cirklar för att vinna poäng, eller ännu värre, väljer att se sig personligt attackerad, stött och utan sinne för humor, då tröttnar jag litet och resignerar genom att förlora tempo och innehåll. Diskussioner får näring av välvilligt motstånd. Litet som när man talar engelska med någon som talar dålig engelska - man blir kass på något man normalt behärskar. Hur kommer det sig egentligen? Men för att undvika fler sidospår ska jag återkomma till det där med allmosor.

Att ge är omhuldat i så gott som alla religiösa, moralfilosofiska, etiska, humanitära och politiska sammanhang, allt bygger egentligen på att vara givmild. Den fina tanken kräver dock en motsats - alltså någon som mottar allmosorna, annars faller idén. Vem har satt sig in i den mottagande situationen undrade jag? Om man betänker saken ur ett litterärt, filosofiskt, religiöst och politiskt perspektiv är det mycket enklare att beskriva och känna igen sig som givare än som mottagare. Givaren är en hjälte. Mottagaren ska liksom bara stå där med hatten i hand och tacka och vara underdånig, medan givaren får all cred. Det är fan inte särskilt rättvist. Inte särskilt gott heller för den delen, eftersom en givare kräver sin underdåniga motsats för att kunna vara givmild. Att kalla sammanhanget en synergieffekt vore för välvilligt tycker jag, det är en ordning som jag aldrig kan acceptera som naturlig eftersom t.o.m. ett barn vet att orättvisa är fel.

Som tagare är du flerfaldigt underdånig, du kommer aldrig till himmelen, du måste anstränga dig för att vara snäll och rar, trots att du kanske vet att din givare är en korkad idiot, och du måste anpassa dig till ett liv där andras avskrap och smulor ska duga till uppehället. Och du ska vara tacksam för eländet ovanpå allt! Nä, fy för bövelen säger jag. Att vara den som tar emot måste vara det värsta en människa kan utsätta sig för... och ändå lever vi i en ordning där detta är legio. Om den som har skall vara givet, hur är det då för den som får? skall mottagaren vara kåt glad och tacksam? nä, nu är det jag som talar i cirklar men håll med om att det är en orättvis sak, den där ordningen som påbjuder att givande är gott. Givandet är den ultimata egoboosten!

Eller är det fel på mig? tänk om jag har fått saker och ting om bakfoten och borde tänka som buddhistmunkarna, istället för en arabisk schejk. Att kunna ta emot är kanske det svåraste att förhålla sig till kulturellt, och därmed den mest avancerade motståndshandling vi kan göra som människor. Vi ställer oss då inte bara över oss själv som individer, utan över allt det vi lärt om vår förmåga som människor, som etiska, tänkande och kännande varelser. Att kunna ta emot med bibehållen ryggrad och veta att en gör givaren en tjänst, inte minst genom att låta hen att tro att hen är given en plats i himmelriket, är kanske den vackraste handlingen trots allt. Jo, det tål att tänka på ett tag till.

Jodå, jag förstår att det är svårt att hänga med i mina diskussioner, men vad jag egentligen vill åstadkomma är inte konsensus eller att få rätt, utan bara att ha kul. Och att diskutera är att ha roligt, om man delar humor vill säga. Och det gör man inte alltid.

A propos att ha och inte humor så har jag just införskaffat Crister Enanders senaste bok. Christer äger och det gör Virginia Woolf med, hennes iakttagelser och kommentarer, samhällssatir och vackra språk i Resan ut gör sommaren solig i alla väder.

Rävjunk - Snöspår 1,2,3


lördag 2 juli 2016

Vov, liksom!


efter två dagar hemma i lugnet är man människa igen. Idag hade jag vilat så pass att jag var redo för en intellektuell utmaning, så vi drog med M till Krognoshuset i Lund och vernissaget av Co Hulténs senare verk, den sista utställningen som hann kureras av honom själv. Ib hälsade igenkännande på M, det gjorde en av mina skrivande konsthistorikerkollegor på mig med och i dörren ut hälsade jag på en av mina stora förebilder, Thomas Millroth. Han tog i hand och såg faktiskt ut som om han mindes mig från föreläsningen i Landskrona för fyra år sedan. Nu var han visserligen en av de två som kom och lyssnade den kvällen så kanske det inte var så konstigt, men känslan var skön i maggropen. Med ena armen om ständige följeslagaren terriern Asta och den andra i ett stadigt handtag om min hand fick jag en fast blick från de himmelsblå, kloka. Vov, liksom!



Efter en timmes njutning av de tolv verken, och faktiskt riktigt kul mingel med obligatoriskt vitt vin i små plastglas, tog vi en lunch på saluhallen och innan en kaffe intogs på ett av de mysiga små kaféerna hann vi också inhandla oss litet sommarlitteratur och pennor på Gleerups, ett måste när man är i Lund.



Hemma igen bjöd vi skjutsande vännen på en kopp te och jordgubbar med vattenmelon i trädgården. De gamla trädgårdsmöblerna torkar fort och regnet som hade tagit en omväg tillät oss att sitta en stund och njuta av lugnet, det enastående lugnet. Vilken oerhörd skön tystnad vi har här i trädgården, det krävs ibland en utomstående för att påminna om vad man har. Fåglar, katter, rosor och jordgubbar, grönskande buskar och träd och så känslan av att vara alldeles, alldeles ensam fast ändå inte mol allena.
Jo, det är riktigt lyxigt att bo som vi gör, att kunna stänga ute måsten och krav och bara få vara är viktigt i ett samhälle som ställer höga krav på effektivitet. Jag ska påminna mig om det oftare, högt.



Våga mindlessness i en tid där motsatsen säljs som stapelvara i neonfärgade neopreneförpackningar, bannemej. Varför är semester bara semester om den kostar, och varför är ledighet något man unnar sig och måste schemalägga tillsammans med andra, när det enda som krävs av dig är att gå ner i tid, sänka din standard och ändra på vanorna, de där vanorna som påbjuder att lyx är något man unnar sig för att man är värd det, och att ledighet är något man tar sig för att man förtjänar det. Ledighet är livsnödvändigt och behövs fler gånger än ordinerat av marknadskrafterna - fråga mina katter. Eller fråga Asta.

UFO - Space Child