fredag 23 maj 2014

effekten av effektivitet

damens rollator står parkerad utanför gården. Tiden går
som de flesta redan vet så är jag allergisk mot effektivitet, åtminstone sådan som skall ge sken av att verka medfödd men som i de flesta fall handlar om att en inte har tänkt efter om detta verkligen kommit av sig själv. Låt mig utveckla detta.

När jag är effektiv, duktig och produktiv vill jag få bekräftelse från omgivningen. Genom att omvandla resurser till verkningsgrad, helst varor eller tjänster (produktivitet), handlar graden av effekt oftare om en lönelapp, en klapp på axeln från kollegan eller en tumme från kompisen på den sociala mediet, än om att ha utfört något viktigt. Att vara effektiv likställs ofta med att göra något snabbt, gärna i en tävlingsliknande form där inte så ofta konkurrens ingår som anledning och incitament. Effektivitet gäller lika gärna på arbetsplatsen som i hemmet, för när det kommer till att arbeta effektivt finns det hur många hjälpmedel som helst. Nu senast, blev jag bekant med en sida på nätet som kallar sig SuperStart. Denna hemsida är oerhört effektiv, du bara klickar och lämnar sålunda över allt ansvaret för den antagna effekten på någon annan. Gratis är det med. SuperEffektivt. Jag vill inte gnälla, det är en bra sida för den som inte orkar leta själv eller är rädd för att hamna på avvägar i eterns breda stigar men själv tycker jag nog att det som är roligast med nätet är just avvägarna. Det är i avvägarna som jag har möjlighet att utveckla mig, bredda min kunskapsbas och se bortom sådant som gemene man anser vara nyttig kunskap, tycker jag. För hinner, det gör jag.

Effektivitet kan vara oerhört stressande. Tag bonden som behöver ta lån för att öka effektiviteten på sin gård. Hans lån för med sig att han nu måste utöka sin produktivitet för att i slutändan kunna tjäna lika mycket i lön som från början. Men en fin och ny traktor har han ju, och en skinande blank (men oftast tom) silo utanför den enorma maskinskjulet med. De förbipasserande bilarna och de närmaste grannarna är säkert mäkta imponerade. Långivaren skrattar hela vägen.

Min tanke är, att ju mer vi effektiviserar oss desto större är risken att vi faller in i en väg som redan är utstakad, av någon annan. Vi blir snävare. Mer lika. Effekten av effektivitet blir att vi stannar i bredd och utveckling och detta, om något, är en paradoxal slutledning av ett ord som har misshandlats och utnyttjats i organisationsteoretiska syften. Jag hävdar att motsatsen borde vara effektivast i längden. Att dela med sig av arbetstid, låta levande människor vara mer delaktiga i utformningen av våra samhällen och inse att en app, en diskmaskin eller en startsida inte hjälper oss att bli bättre på att se om varandra. För ungefär 150 år sedan arbetade bönderna i Skåne i arbetslag och delade på maskinpark, arbete och fritid. Sen kom jordreformerna, och bönder som tidigare hade bott i tätt sammansvetsade byalag tvingades att flytta ut till sina tilldelade fält. På lagom avstånd, så att konspiration och egenmäktigt förfarande kunde undvikas. Effektivt skulle en del av oss tycka, än idag.

Så jag fortsätter min lilla revolution mot duktigheten i de sociala medierna och hoppas att den som läser inser att tiden vi har en dag tar slut. Och att Tiden är det upp till oss själva att fördela, så fördelaktigt (f.ö. ytterligare ett ord som skulle må bra av en dissektion) som möjligt.


Whisper In Your Soul - Gov't Mule feat Grace Potter

måndag 12 maj 2014

i Tjechovs fotspår

dagen har gått i monologens tecken. Skulle man kunna säga. Jag beslöt mig för att göra ett uppryck och gå ut en sväng, vilket jag gjorde alldeles rätt i, för maken till skön skådardag får man leta efter. Nu är jag varken särskilt kunnig eller tillräckligt skarpögd för att kunna sälla mig till de verkliga entusiasterna men en glad amatör det är jag, och visst räcker väl det långt. Närheten till naturen hjälper en att få distans till saker och ting och när en väl står där inför allt vackert som bara slösaktigt och makalöst tycks vara till för att känna in, då vet man vad livet är till för. Att vara, tout simplement. Kalla det 42. Kalla det mindfulness. Kalla det vad du vill.

Jag skulle kunna räkna upp en liten nätt lista av de små liven, skryta litet som jag gjorde på Fb, men jag tror att jag låter bli. För meningen med allt är ändå att känna sig hemma och det gör jag, här, mitt i myllan och grönskan, mitt i allt vatten och doftande, mitt ibland en cirkel av liv som återkommer, och återkommer och återkommer. Att gå ut i naturen en regntung vårdag, känna fröna fastna på benen och myggorna i håret får åtminstone mig på gott humör. Det finns en sådan underbar motståndskraft i allt detta sköna, en livsvilja som bara ger igen. Om och om och om igen. Livet är starkare än döden. Vattnet urholkar stenen. Förlåtelse är starkare än hämnd. Starkast av allt är kärleken.

Jag fick tre mäktiga närkontakter idag. Och då katten tog en grönfink kunde jag inte förebrå honom, utan gav honom en extra stor portion mat.
Han är katt.

Nu går jag ut i skymningen och planterar den lilla fågeln som skall få vila tillsammans med våra fina små vaktelhönor under äppelträdet. Jag tror faktiskt att jag ska sjunga en liten visa med.
Jag är människa. 

onsdag 7 maj 2014

monster

Vad svårt det är att beskriva saker när de är alldeles färska. Jag har ändå lovat mig att försöka skriva det oförklarliga, för att inte glömma bort vad jag lovade mig där, på gräsmattan, med hela veckans fisksoppa och dödshot haglande över mig. Jag förtjänade att dö. Jag skulle dö. Jag var hatad och skulle dö för att jag förtjänade det. Jag vill aldrig glömma hur jag krälade på gräset, kröp ihop i ett hörn i mitt hus, hur jag fick armen blåslagen, datorn slagen i spillror och nycklarna beslagtagna. Utkastad ur mitt hem, berövad på vida mer än mina nycklar. På drömmarna, förhoppningarna och det inre lugnet. På självförtroendet, modet, säkerheten. Jag får aldrig någonsin glömma bort hur enkelt en dröm och förhoppning kan förvandlas till mardröm. Det räckte med att yttra orden -Slösa inte med diskvattnet är du snäll, du vet, brunnen börjar sina - för att monstret skulle väckas.

Monster är inget man kan förstå sig på, det finns inget att förstå mer än att monster när sig på din olycka. Monster plockar dina sköraste sidor och skalar av dem in på bara nerverna. Monster använder sig av dina ömmaste punkter. Monster saknar sinne för proportioner. Monster ser sig själv som jämförelsematerial, och inser aldrig att de kan ta fel. Monster ser sig själv som sociala, en glad skit. Monster när sig på allt som lider och älskar att skapa lidande. Monster älskar makt och blir höga på lukten av dödsskräck. Det är nog därför monster ofta arbetar inom psykvården, på behandlingshem för ungdomar och kvinnor i nöd.

När kommer jag att lita på en man igen. När kommer jag kunna känna mig trygg i mitt eget hus igen. Undrar hur lång tid det tar innan ljudet från en förbipasserande bil åter låter betryggande och när jag med övertygelse kan tala om för dottern att mörkret om natten inte är farligt. Att människor är goda, innerst inne. Att man alltid kan resonera sig ur ett problem.

Jag får aldrig någonsin glömma, hur mycket min hjärna än vill bearbeta och förlåta, hur mycket jag än vill fly bort i dagdrömmar. Aldrig glömma. Aldrig glömma. Alltid minnas.

Allt gott har ett slut sägs det, även det som är ont. Erfarenheter är bra, sägs det.

När jag kom hem från arbetet idag var det kallt i huset men friskare än på mycket länge. Nu har tösen och jag kurat skymning och laddat inför natten med film och en brasa. Vi har resonerat och jag försöker se klart och nyktert på saken. Jag diskuterar med henne, och säger att om hon får en son en dag ska hon lära honom att det inte är manligt eller OK att slåss, hur mycket hon än kommer att få höra motsatsen i uttryck som 'boys will be boys', 'boys don't cry' eller 'äsch, han är ju bara en liten kille som älskar sina pistoler och krigsleksaker'. En dag växer den lille killen upp och blir kanske ett monster. Han kommer att tro att det är hennes fel, därför att 'tjejer kommer från Venus och killar från Mars'. Nej, monster kommer från barnrummet. Ett barn skall aldrig någonsin lära sig att det är normalt eller OK att slåss. Aldrig, över min döda kropp kommer jag att acceptera att bli slagen, aldrig skall mitt lilla frö komma att betrakta det livsvalet som ett alternativ.

I morse satte tösen på denna och den har följt mig hela dagen, hållit mig uppe på jobbet och de långa, tysta resorna hem. Jag är omåttligt rik som får så mycket kärlek av en person som hon. Det, däremot, skall jag aldrig glömma.