Jobblyx, Lyxjobb

 Det har gått två dagar sedan jag såg utställningen som jag nu sitter och försöker att recensera. Åtta konstnärer på ett A4 uppslag, det är vad jag har på mig. Jag skriver och skriver om, gör om och stryker igen, idag var nog dagen som jag tror att det blev tillräckligt bra som skiss. För att skriva en recension behöver jag vara påläst, det tog tre dagar, sen åker man dit och pratar och minglar litet, tar bilder för minnet och lyssnar på vad konstnärer och besökare anser, åker hem. Helt utsjasad tittar jag på alla de utspridda anteckningarna och tankarna som jag redan har gjort på datorn och i anteckningsboken och på ett löspapper som alltid ligger vid sidan av mitt arbete, och försöker sen sova på saken. Den där natten, direkt efter en utställning, brukar jag stiga upp i genomsnitt sex gånger för att göra noteringar. Så fungerar min hjärna, jag går igång av en stunds tystnad och vila och har svårt att (kan inte) knäppa av. Innan jag blev hjärntrött, eller vad det nu är man ska kalla mitt tillstånd, utbränd låter så dumt, kunde jag sova hela natten och ibland drömma fram ett helt färdigt resultat. Nu krävs det inte mycket stimulans för att hjärnan ska stänga av och sen starta igen när det minst av allt behövs. Bristen på sömn är en mara, nu vet jag vad Füssli menar med sin bild. Men men, så är det, man får ta citronerna med skal och allt. Efter ca två dagar har det värsta stresspåslaget lagt sig så pass att jag kan börja summera, men jag får inte vänta för länge, för då har jag glömt känslan och detaljerna - två viktiga ingredienser för att tårtan ska smaka. 

I brevlådan låg det en mapp med stenciler till ett annat av alla de obetalda projekt som jag har tagit mig an. Den är från en av mina pensionerade grannar som gärna vill hjälpa mig att beskriva den plats i närheten som jag har fått i uppgift att skriva om, han sitter inne med en hel del information. En vacker dag som det heter, kommer jag kanske att kunna leva på (åtminstone få betalt för) att skriva om ditten och datten, men som det ser ut nu verkar uppdragens behov inte motsvara mina. Det blir kanske bra, om jag inte svälter ihjäl eller dör av köld först. Eller skäms ihjäl för vad jag har skrivit. Men jag antar att det ingår i paketet. 

Väder och vind: Det har varit rekordvarmt för slutet av månaden oktober (där fick jag fundera ett tag, vet inte vad det är som gör att (tankepaus) oktober (heter den ja) är en så svår månad att minnas. Den är ju fin och så, det är inte alls något fel på månaden, men jag måste hänga upp den på något annat, som Oktoberfest, eller räkna augusti-september-oktober för att komma ihåg ordet. Märkligt. Nå.) Varm och torr har månaden (oktober) varit i alla fall och jag har fortfarande bara behövt elda en gång om dagen. Av svamparna som står i backen har många blivit mögliga och dåliga, och jag har därför kunna lägga en del tid på att avverka gran på tomten istället. Smågranar då, som jag tar med handverktyg och kan släpa på själv. Jag har upptäckt att tomten bär på en liten hemlighet. I väst, där som huset står, är en gammal exploaterad grusås medan den östra delen har varit en sumpskog. Det förklarar varför torpet har blivit av med sin bakugn som syns på fotona från 20-talet, och varför vitsippan och gulplistern trivs på en plats men inte på en annan. Tomten passar mig nog rätt bra.

Världsläget: Vänsterns Lula da Silva verkar just ha vunnit valet i Brasilien över högernationalisten och den alltmer militärdiktatoriske Bolsonaro. Kina är en diktatorstyrd enpartistat som styrs med hårdnande järnhand av Jinping som en annan kejsar Nero. Läget i Ukraina skärps ytterligare och resten av världen inser, för sent, att enbart styrka tilltalar Putin och hans anhang. Italien är nu högernationalistiskt med fascistiska grundtoner och Israel håller på att bli det, och vad som väntar USA om några månader står skrivet i skyarna. Danmark har val och i Sverige står allt stilla - vem trodde annat när handlingskraft förväxlas med nedläggning, och besparingar styr insatserna. Vi har en enad politikerkår som lägger alla guldäggen i en radioaktiv korg. Under tiden eldar vi på med fossilbränslen som om morgondagen inte fanns. Det är så dumt. Och så farligt. Fascister och ultranationalister uppskattar läget, grogrunden är perfekt inför en kommande mandatperiod och då är det nog över för en svensk diplomati och demokrati som vi har känt den. Utöver miljön och klimatet, då. Usch.

Det var måndagens trall, snart tar jag mig till byn och blir skinande ren och fin igen. Tänk att man kan få bada bastu i fem minuter utan att behöva värma aggregat och oroa sig för skenande elpriser. Det är ändå rätt lyxigt. 

Jag läser Kroppslighetens mystik, Jonna Bornemarks avhandling (så jävla bra!), och så läser jag om essäsamlingen I straffkolonien av Franz Kafka.

Forever Changes (full album) - Love

Simple Man - Arthur Brown's Kingdom Come 

Sunrise - Arthur Brown's Kingdom Come

Helen With the Sun - Arthur Brown

Det är höst i paradiset

Med den första rejäla frostknäppen föll alla de gula asplöven till marken och citronmelissen, som bara dagen innan hade ståtat i frodig grönska och blomning, blev plötsligt rödbrun innan den skrumpnade ihop och vek sig över mattan av fjuniga kungsljusbarn. Över nejden seglar löv och några flyttfåglar, medan korpens torra stämma lockar vännerna till lek. Stämningen är avvaktande. Just nu vilar en tät dimma över landskapet och en lågt stående sol sprider miljontals små prismor som får min trädvärld att lysa upp inifrån. Det är brandgula boklöv, läderbruna ekblad, askar som lyser som uraniumglas mot mattsvarta alar, och de upproriska, Cyndi Lauperska benvedarna, åskvädersblåa slånbären, och de illgröna mossorna med sina öar av hagvaxingar, lyser kraftigare än någonsin. Där nere vid vägkanten höjer sig på tunna stänglar några envisa blåklockor som lyser upp vallen av vissna bruna löv, och vid tomtgränsen står den sista väddklinten stolt och tävlar med skogsolvon, ametistskivlingar och brunört i lila motståndskraft. Stackars den som är färgblind nu. Stackars oss som måste leva under färgblindheten. 

 

hagvaxingar, möjligen mönjevaxskivling

Rödvingetrastarna är på väg tillbaka mot sydligare nejder, flera fåglar som jag inte har sett på senare år har dykt upp igen. Vid Eneskogen rastade sidensvansar och en större korsnäbb satt så fint och solade sig högst uppe på en grantopp. Vid lunchpausen uppe på Natthall fick jag höra en vattenrall, mitt livs första. Ett märkligt läte, vasst hackande med raspiga toner emellanåt och sedan små skrik som från en stucken gris. Jag funderar. Kan det vara som så att den lille tafatte fågeln, som kan höras plumsa ner i vattnet när den halkar runt på vattenväxterna med sina stora fötter, använder skriken för att låta stor och farlig? Man undrar ju litet. Så tänker jag om duvorna också, när deras klumpiga manövrer genom träden alltid låter mer än nödvändigt. Det är inte sällan man hoppar till när de sprattlar i närheten. Men det finns även skönandar nu. Gärdsmygarna och rödhakarna har börjat höstsjunga så fint när de sista trollsländorna har gjort sitt för året. Hagvaxingarna, som jag har letat efter en tid, har också börjat poppa upp. De hade mycket riktigt flyttat och bor nu närmare mig än någonsin. Scharlakansröda och gula, vita och bruna hann jag se dem innan frosten tog udden av färgprakten, men nu vet jag var mykorrhizan ligger. Många vaxskivlingar är svåra att arta, de är så ovanliga att det är svårt att göra jämförelser och på nätet är informationen knapp. Jag får skaffa mig en bra fungiflora helt enkelt, och hoppas att den även berättar om livsmiljöer och sammanhang som går utöver de mänskliga nyttoaspekterna. 

 

tjockhorn, Xylaria polymorpha

I söndags tog K och jag en tur till Allarps bjär för att kolla in litet svamp och njuta av en sagolik miljö. Jag fick visat henne var koralltaggsvampen växer och hon berättade för mig om den unika floran. På en av slänterna upptäckte vi några grova vedhorningar, som visade sig vara tjockhorn efter en snabb fråga på nätet. Det kryllar av duktiga mykologer där, jag blir alltid lika hänförd av deras välvillighet och snabbhet. Tjockhorn är lika ovanliga som ängs- och hagvaxskivlingarna och tycker om gamla miljöer med hävd sedan lång tid. Sådana landskapstyper är svåra att hitta. Då vi stod och beundrade en ovanligt trevlig, trestammad ek, galopperade fem kolsvarta vildsvin förbi oss in från fältet, men de tog fart mot sumpskogen i mitten av reservatet så vi beslutade oss för att ta yttervarvet efter vulkantoppen istället. Där hittade vi en fin liten grusväg med flera hyggligt gamla solitära lärkar och vackra mossiga stengärdesgårdar av basalt. En dag ska jag ta cykeln hit för att undersöka allt litet närmare. 

Hemma hos K igen fick jag plockat med mig några av hennes makalösa perenner hem. De får nu bo i den före detta jordgubbscirkeln som har blivit blomster - slash - jordgubbs- och ärtrabatt istället, eftersom jag har fått ge upp hoppet om en renodlad jordgubbsrabatt. Efter några år av ogräsrens och slit, bara för att i slutändan mata koltrastar och rådjur med delikatesserna, får man se sig besegrad. Jordgubbarna verkar ändå trivas bland blommor och annat, och precis som med det mesta i livet är det mycket trevligare med en rabatt som inte är enfaldig.

 

Austinrosen Crown Princess Margareta doftar Earl Grey

Perenner jag nu har planterat är: aster Symphyotrichium ericocides ´Pink Spray´, gul lejonsvans Phlomis russeliana, nepeta Nepeta x faassenii ´Walkers low´, präriegräs Schitzachyrium scoparium, pipört Centranthus ruber, och engelsk vallmo Meconopsis cambrica som är den enda som trivs i skugga...

Saker jag inte ångrar: slutat i juryn för kommunens konsthall efter tio år. Ibland utvecklas inte saker åt rätt håll, helt enkelt. Tydliga politiska pekpinnar kräver nu att media i högre grad ägnar sig åt det privatekonomiska hållet... och jag kommer att tänka på en sak jag skrev en vårdag.

The Cardigans - For What It's Worth

Live And Learn 

Feathers And Down

förmåga

 Under morgonens grötkok svepte en radioröst förbi. Var det inte den store cellisten YoYo Ma som beskrev den legendariska operadivan La Nilsson? Det rösten sa var så fint att hon måste anteckna. Först var man människa, sen kom det hon gjorde. Nilsson var jordad, så sa man. Jordad. 

Människor som hon själv gillade att umgås med, som hon delade intressen med, personer som hon uppskattade och som hon såg som goda förebilder, de var nog alla jordade. Hon sökte också jordkontakt, i bästa fall landade hon på båda benen och slapp kortslutning.

- Vad är din förmåga? den frågan fick hon nyligen av en äldre man. Hon svarade genast och i all pliktskyldighet så som hon hade lärt sig, att det visste hon inte. Nu började hon genast rannsaka sig själv. Det gick en dag, kanske till och med längre. Var detta frågan som skulle kunna lösa alla hennes bekymmer? Ett svar kunde ge en snygg inledning på ett nytt CV. Hon tänkte och tänkte. Näe, en förmåga det hade hon ingen. Men hon kunde räkna upp en mängd andra människor som hade förmågor. 

En jordad person, tänkte hon, var någon som kunde se vad som döljer sig bakom höga ideal, yrkesroller, duktigheter och förmågor. Ofta äldre människor med livserfarenhet, men det fanns undantag förstås. Undantagen som bekräftar regeln tyckte hon litet synd om.

Jordad. Att vara människan som kurar bakom fasaden. Det cellisten såg hos den stora divan visade hans styrka. Förmågan att se jord. 

 

A Million Miles Away - Rory Gallagher

Idag var dagen då Svenska regeringen beslutade att avskaffa miljödepartementet. Från och med idag ligger miljöfrågor under näringslivsfrågor och Ebba Busch. Från och med nu kan miljöaktivister straffas för "bristande vandel", medan fifflare befordras. Så ser signalerna ut. Och Parisa Liljestrand?

Tidölaget

 Det mest nedslående i alltsamman är att det är vi - svenska folket - som har valt dem och det är det värsta perspektivet av allt.

 

När ett vanligt missnöje yttrar sig i ett oförblommerat hat mot det okända. När fantasin inskränker sig till hat och våld, vad är vi då för folk?

 

Treaty - Leonard Cohen

"I heard the snake was baffled by his sin

He shed his scales to find the snake within

But born again is born without a skin

The poison enters into everything"

 

 

 

om att bara göra. Små tankar om energi

så mycket arbete, så mycket osynligt arbete

 

 Min kropp är konsekvensen av 80-talet, samma marknad som har skapat mig släpper nu ut mig med badvattnet och jag får klara mig bäst jag kan. Min lösning är att leva obekvämt men i gengäld jag har vunnit en känsla av att kontrollera tiden. Sedan jag blev utbränd är tiden obestämd och nyckfull, och jag vet aldrig på förhand när jag har arbetskapacitet eller ork. Därför är det viktigt att kunna agera efter dagsformen. En plötsligt påkommen plan kan kännas både oövervinnerlig och välkommen. 

När jag är ute och sliter med trädgården vet jag att arbetet kommer att ta slut. Jag ser vedstapeln växa och att pinnar och skräp avtar. Jag kan känna hur arbetet ackumuleras i mina ben och armar, blir fysiskt trött och tar mikropauser. Under pauserna kan jag lyssna på fågelljud eller titta på svamparna om det är höst, eller så tar jag min cykel till ett ställe där jag kan doppa mig om det är sommar, och fortsätter sedan så länge som ljuset tillåter, det vill säga hela natten om jag så vill. Det är en stor skillnad på deadlines, och deadlines. Jag både ser och känner i kroppen att det som är gjort är gjort, och vet att jag inte behöver ta i för kung eller fosterland varenda dag, och dessutom kan jag bespara mig mycket oro inför en kommande vinter. Priset på olja och gas pressar elpriset, som i sin tur påverkar pellets och ved. Om du är fast i en cirkel av beroende blir vintern mycket hård i år, jag tänker då särskilt på ensamstående kvinnor som har hängt upp sitt liv kring familjens väl, och samtidigt arbetat åt andra. Jag har kunna köpa mitt hus, det är min smala lycka. Mitt liv här är inte effektivt, sett ur ett modernt perspektiv, men jag vet litet mer om hur mycket energi som krävs för att skapa ny energi och har blivit eftertänksam och sparsam. Det är ett gott liv som ger mycket frihet, något som jag kommer att sakna den dagen kroppen inte orkar mer, eller dagen då jag blir ertappad för dålig vandel...

Lönearbetet ger stor frihet och möjligheten att göra saker som behövs för återhämtning efter arbetet, men det är också en fälla. Det är verkligen inte alla förunnat att köpa loss sitt boende, och dessutom kunna lägga lönen på rekreation. Jag tänker på en kollega som uppriktigt menade att lönen inte var det man levde på. Detta var yttrat av en man som hade ärvt sitt hem och förmögenhet och som delade livet med en yrkesarbetande kvinna som tog hand om hemmet. Detta sociala gap har ökat sedan dess, vi är i en situation som är unik för vår tid därför att människor behandlas efter ekonomisk förmåga på ett sätt som världen aldrig förr har skådat. Den frihet som lönen var tänkt att ge är för det stora flertalet en hägring, och för att kunna uppnå önskad levnadsstandard krävs extra insatser, som banklån och krediter.

Jag gillar ju ord. Lathet, t.ex. är ett ord vars innehåll pekar på hur vi har gått från att värdera fysisk förmåga till ekonomisk. Lathet är inget kroppsligt fenomen mer, utan lathet handlar om hur effektivt du strukturerar din tid. Ju mer du låter någon annan göra ditt arbete, dess mindre lat är du. Att rikedom är ett bevis på duktighet är ett effektivt trolleritrick som syns i ordet förmögen. Pengar avgör vad du kan göra. Framgång är när du kan omsätta och ackumulera andras arbete till en osynlig kraft, något diffust, spöklikt som går jämföra med motorns hästkrafter, eller de fossildrivna kilowattimmarna. Jag tänker på parallellerna kring elektromagnetism och spöklika fenomen, och på Galvanis groda som gav upphov till hela den gothlitteratur som även gav feminismen en språngbräda. Spöklika, osynliga krafter som kan fjättras och nyttjas av den som förstår fenomenen var 1700-talets devis. Abstraktionerna osynliggör arbetet, det sa Marx hundra år senare. Under 1840-talet framkom inte enbart nya sociologiska tankar och ideologier utan man forskade även kring kvinnors frihet, men intressantast är att den kvinnliga fysiken diskuterades akademiskt och framgångsrikt på ett vis som borde ha fått en fortsättning. 1844 beskrivs klitoris och den kvinnliga orgasmen i en omfattande avhandling av Georg Ludwig Kobelt, jag bara menar! Enbart några få decennier senare föll intresset för avhandlingen i glömska och ämnet togs inte upp förrän ca 30 år senare av Darwin och det var först under 2000-talet som avhandlingen dammades av och han gavs kredd för sin korrekta beskrivning av hur klitoris fungerar. Den andra halvan av 1800-talet är en mörk tid för rättvisa och jämlikhet. En rad krig fick katastrofala humanitära följder på grund av de tekniska landvinningarna som gjorde att behovet av slavar och kolonier eskalerade. För att ge en privilegierad del av befolkningen ett överflöd av bekvämlighet krävdes ett enormt lidande och utplåning av såväl landmassor som djur. Fast nu är jag ute och halkar i andra bananskal och får väl försöka att summera dagens tanke. Hur vi än gör, vad vi är gör - får vi aldrig klanka ner genom att jämföra med de egna metoderna och förmågorna, utan vi måste försöka att se saker och ting utifrån någon annans begreppsvärld. Att läsa skönlitteratur och historia hjälper för mig, och att se bilder, gärna från förr. Tag ordet lathet som ett varnande exempel, men vad värre är, om du frågar mig, är uttrycket bekvämlighet. Här döljer sig så mycket ofog att jag aldrig skulle bli färdig idag, så därmed avrundar jag dagens alldeles för långa inlägg om grundläggande sociologisk och kolonial teori och går ut i hösten. 

 

samma kvarnruin i sin krafts dagar

Tidsdag

Utsikt från en antagen galgbacke

 Det är en utmärkt höst, mild och lagom våt. Färgerna sprakar och det växer ymnigt med karljohan och blodsoppar som får pimpa pumpagrytan eller hamna i en pastasås. Pumpa varierar man med olika påhittade recept, det blir bra ihop med allt. och matigt. Till och med de ideella sammanträdena har gått smidigt i höst (bör man oroa sig?) och jag har dessutom sluppit komma hem till en alldeles för råkall och utkyld stuga. Tid finns det för att göra utflykter till ställen där jag inte har varit förut. Jag har mat, värme, lugn och ro, vackra omgivningar och en egen täppa, och så en kikare med. Tänderna är hela, bilen är besiktad, veden räcker kanske hela vintern och jag har en förvisso osäker men ändå befintlig framtidsplan. Jag ska aldrig någonsin klaga mer, inte idag i alla fall.

Utsikt över en försvunnen galgbacke

Idag blev det en tur till Ask för att göra några fynd på loppis. Jag anlände i alldeles för god tid innan öppningstid och hann därför kolla in ett område med hålvägar och en galgbacke i närheten, före. Hålvägarna ligger på ett ställe med det lockande namnet Myren och är koncentrerade kring ett mycket litet skogsparti. Jag räknade åtminstone fyra tydliga vägar och alla låg parallellt med väg 108, en sträcka som måste ha använts under lång tid. Strax intill den lilla dungen låg det ett inhägnat område med äldre och yngre stensättningar, täta snår och buskage och några gamla aplar, och ytterligare ett stycke bort låg ett litet fint kärr. Där bjöds jag på en jaktuppvisning av en ung blå kärrhök som flög över fältet intill, medan en gröngöling ropade och några järnsparvar visade sig. Vid ett yngre vildvatten låg en liten bit kågerödssandsten som var stor nog att få följa med hem i ryggsäcken. Man vet väl aldrig när en sådan kan komma till pass. Men inga lyckade utflykter utan strapatser. För när jag var i färd med att undersöka kärrpartiet lyckades jag fastna i en slånbuske och höll på att bli hängande där eftersom busken hade fattat ett resolut grepp om min skalp och det ömmade illa vid minsta rörelse. Jag hann tänka flera onda och ödesmättade tankar innan jag slutligen, på något vis ändå lyckades nästla mig ur den prekära situationen. Bilden av ett gråhårigt lik i en slånbuske hade kanske inte varit så snygg i lokaltidningen tänkte jag. Litet pinsamt med, och alltsamman på en tisdag. På andra sidan om väg 108 är en galgbacke utmärkt på Min Karta. I samma riktning men litet längre bort från vägen höjer sig en märklig trädbevuxen kulle, ca 100 m i diameter och med ett kraterliknande hål i mitten. Av stenarna att döma verkar det vara en av alla de små vulkaner som finns häromkring, men denna saknar namn och är inte märkt på kartan. Av galgbacken syns idag inget mer än en mjuk höjd över det övriga, lika anonymt böljande landskapet. Kanske kartan visar fel, och att det egentligen är stenkullen som är galgbacken, sådant kan man ägna sina tankar åt när man är på utflykt. Tanken avbröts dock plötsligt av en morkulla som med ett missnöjt grufflande flög upp framför mig. Ett märkligt ställe att gömma sig på, tyckte jag, hon tyckte nog detsamma. På loppmarknaden var det ovanligt utplockat, till och med herravdelningens klädställningar såg ut som på NK-rea, men jag fick med mig tre böcker i vanlig ordning. Westö, Tokarczuk och Thorvall blev de första inköpen inför sommaren, för till skillnad från de flesta, normala människor, läser jag mindre under hösten och vintern. 

 

Här öppnar sig tidkapseln

 

Vägen hemåt gick via de mycket små vägarna och förbi Släbo fälad, Vindfälle, Kongaö, Vega och Gillastig. Ställena har nog döpts efter traktens umbäranden och drömmar, orterna ligger i ett lätt kuperat och småbrutet område, ett lapptäcke av skog och betesmark med mindre inägor där gårdshusen är mattröda och ännu inte helt förstörda av nyrikedom. På några håll har marken visserligen upplåtits till fritidshus under sextiotalet, men i övrigt är intrycket ytterst nådigt. Efter en stunds vindlande körning genom mjuka kullar, dalgångar och små trädpartier kommer man in i Söderåsens nationalpark, och avslutningsvis tar man den branta serpentinvägen ner till väg 13 mellan Röstånga och Ljungbyhed. Jag valde Röstånga för att handla litet på ICA och växla ett par ord med den glade handlaren där, sen passade jag på att ta en tur runt Odensjön för att titta på fantastiska rasbranter och tjusiga rödbruna bokbackar i höstskrud. Det är ett märkvärdigt geologiskt ställe jag har landat på här. Nackarpsdalens kullar är äldre än istiden, och Odensjöns underjordiska källvatten är förmodligen från en tid för 400 miljoner år sedan, när Skånes diagonala spricka uppstod. Samma vatten har släckt törsten på dinosaurier och amöbor sedan dess. Hemma igen blev det bullbak före middagen och därefter skrevs några minnesrader på bloggen, allt med elektricitetens hjälp, men jag avslutar nog dagen på höstvis med en brasa på traktens fjolårsved. Kanske att jag tar mig en droppe lagrad whisky med, men eftersom vräkighet inte är min grej så får det nog vänta till torsdag. 

 

Hålväg i Myren vid Fridhem

CCR - Tombstone Shadow

Vaggad

 När jag behöver ett uppåttjack måste jag ta mig till en plats dit allt är sig likt och inget liknar något annat. Igår visste jag redan på förhand att det skulle kunna bli en sådan dag, så jag hade förberett en liten matsäck med kaffe och macka som bara kunde slängas på ryggen efter samtalet som jag hade väntat på i två månader. Med en utflykt i sikte orkade jag dessutom göra ytterligare ett besök, och ta ett jobbigt samtal till, som normalt skulle ta hela dagen i anspråk att smälta. Inställningen, att eftersom det ändå inte spelade någon roll längre, var rätt. Väntan, denna eviga väntan. Det är som om min tid inte räknas i förhållande till myndigheternas dyra digitala system och mätbara anställningar. Men man lär sig, man finner sig. Man vänjer sig, men är det värdigt... Min inre värdighet återupprättas genom extraordinära naturupplevelser, det är enda sättet.

Väl på väg, bort från den grå tristessen, kan jag börja se på saker ur en mer humoristisk vinkel. Efter en stund ser jag hur allt jag utsätter mig för är så vansinnigt absurt, och snart är mina bekymmer bortblåsta. Vägen bort går via milsvida, hisnande vackra utsikter, med vatten och vind, bränningar och klippor, vyerna sköljer effektivt bort den sista unsen av meningslöshet. Vågornas vaggande och ständiga nötande, fram och åter, fram och åter, som har förvandlat berg till salt, förenar det som varit med det som kommer att ske. Här på stranden är verkligheten skuggan i en klippskreva, känslan av berget under fötterna och på händerna, smaken av salt kaffe, och med stenarna i ryggen och havet i blicken blir jag återfödd. På stigarna går jag så som jag gjorde den första gången jag var här, för åtminstone femtio år sedan. Sökande och lyssnande, obrydd över tid och rum, låter jag solen värma och vinden kyla min kropp och det är så skönt. Så obeskrivligt skönt det är. Jag vet inte hur länge jag vandrar, varje skreva undersöks och varje stig. Trots att vädret är milt för årstiden möter jag bara ett fåtal andra. Ett par i lågskor ser lyckliga ut, nere i ravinerna klättrar ett par, några dricker kaffe i solen och sträcker armarna för att få en omfamning av vindarna. Jag gör likadant, det känns i hela kroppen.

På vägen hem har jag på radion. Ett program om världens vanvettigheter och drastiska beslut där någon med glättigt glad röst annonserar fasa och bekymmer. När jag kommer hem har jag fått ett mailsvar på mitt nedslagna besked från morgonen, en röst på andra sidan skärmen som säger att det inte spelar någon roll, att allt går att lösa. Och när jag lägger mig är jag ännu vaggad av havet. 

Den fysiska verkligheten är inte den enda verkligheten, men den är den enda jag kan påverka. 

 

 Fleetwood Mac - Love that burns

Jag läser om Sent i November av Tove Janson

äntligen!

Hilma af Klint fick upprättelse, men postumt

Jag kan inte tänka mig ett mer romantiskt val för nobelpriset. Nu tänker jag inte ens försöka att förklara det som alla insatta fysiker menar är omöjligt att förstå, men att se ett slut på positivismens framtåg och kausalitetens ensamregim är bara så underbart skönt i min lilla bok. Hurra för den numera accepterade tanken på att vi kan kommunicera bortom tid och rum, och hurra för dig, som liksom jag innerst inne också har tänkt tanken på hur begränsande de såkallade naturlagarna är. Telepati behöver inte sorteras in i skämskorgen längre, inte heller känslan av stark närvaro som gör att du måste stiga upp mitt i natten för att upptäcka att någon som du har tänkt på också gjort det. Oförklarliga ting är bra för oss. De får oss att tänka annorlunda kring vår tillvaro. Jag minns en tid när mitt intresse för Bergson avslogs som ointressant flum av doktoranderna, liksom mitt engagemang för miljön och klimatet. Man kan slå undan fötterna på forskningen, men man kan inte döda drömmarna. Rätt vad det är är tiden mogen för galenskapen.

Grattis! 

 

dansk ironi är bäst

Dungen - Om Det Finns Något Som Du Vill Fråga Mig

Elitist, jomänvisst

 Ute på ängen har kossorna kalas, det doftar tryggt av kobajs och solen bryter fram ibland. Kanske det blir idag som jag får se den, scharlakansvaxingen. Letar sedan dagar på samma ställe men utan att få napp, kanske det är kossorna som har kalasat på dem, eller så är det på grund av bondens infall i höstas när han tog ner de grövsta ekarna. Ljust är det i alla fall, och fint. Jag sätter mig på en sten och drar fram dagens första kopp kaffe ur den lilla ryggsäcken. Kossorna närmar sig nyfiket. Jag låtsas som att det regnar. I blickfältet står det en årsgammal stubbe, jag noterar åtminstone tre olika, nej fem olika sorters svampar som växer vid den. Hättor och broskingar, vaxingar och laxskivlingar, så fina de är där de står. Mossorna och lavarna tycks inte ha tagit skada av sågen heller, de bildar en liten snårskog med gläntor och dalgångar, ja en hel liten värld står där vid stubbens fot. Vackert. 

Jag har nog aldrig förr känt att jag kan så litet som nu. Allt jag ser bär en berättelse som jag borde känna till. Kanske dagens svamp inte finns här längre? När kaffet är urdrucket tar jag min lilla ryggsäck och går runt stubben, sneglar mot kossorna ibland, och hukar mig för att ta den tionde bilden på en vaxnavling, den lyser så fint mot mossans gröna i sin veckade, gula hatt. Den har jag åtminstone viss koll på, den, och gråbrokingen, som lyfter sig så störtskönt och stolt, till och med i den tråkigaste av granplantager. Jag sätter mig på en annan, ganska så torr sten och drar fram kaffet igen, med ena ögat på kossorna kan jag notera att de börjat samla sig och avancerar nu mot mitt håll. Jag bestämmer mig för att inte vara rädd, reser mig upp ett tag, men sätter mig ner igen. Resolut. Ena kalven flemar mot mitt håll, jag tror att den tycker att kaffet luktar räligt och kanske det är därför de beslutar sig för att stå kvar där, fem meter från mig. Vi glor på varandra, nyfiket avvaktande. När jag är färdig med dagens andra kopp reser jag mig upp och kossorna flyttar sig. Jag var inte så värst farlig ändå, inte kalvarna heller. 

 

Jag noterar en karljohan som får stå kvar, den är ganska stor och när jag klämmer på foten känns den svampig på ett misstänkt vis. Dessa nedbrytningsprocesser, vad vore vi utan dem. All kobajs, alla döda träd, allt as. Vilka bakteriehärdar och sjukdomsrisker vi sluppit bara på grund av alla dessa små renhållare. Rynkhätta. Ametistskivling. Svamp kan till och med bryta ner plast. Polymerer. Radioaktivt nedfall. Vilka kingar! Här går man omkring på två ben och snubblar på taggtråd som en treåring. Har man över huvud taget lärt sig något nyttigt under sina dryga femtio år?

Jag hittar en knasig sten. Den ser konstgjord ut, ena sidan är helt knottrig och skrovlig och den andra sidan alldeles slät, som ett hölje som kasat av och stelnat. Jag vet att den kommer från en geologisk tidsperiod före kossor och däggdjur men långt efter svamparna, undrar hur liv såg ut när den formades. Vulkaner. Tornqvistzonen. Så mycket att lära sig. Så litet man kan. 

 

Oktoberfest

 Hösten kom med besked. Än är träden gröna och täta, men lönnen börjar skifta i topparna och asparna bakom huset glöder guldgula i morgondimman och luften är frisk. Just nu faller det ett tungt regn som hörs genom de dubbla rutorna. Jag har eldat i köket sedan jag kom hem från mossvandringen tidigare idag och det är varmt och torrt i stugan. När jag bara behöver sätta en brasa på kvällen, håller sig värmen bra en bit in på förmiddagen dagen därpå. Det räcker lagom för att arbeta en stund och fixa sig något att ta med ut att äta. Igår gjorde jag höstens första tur ner till Rönneå-deltat. Brännässlorna har lagt sig nu och vattennivån är låg, och kossorna som går och betar vid strandbankarna längre uppströms är vuxna nog att hålla sig lugna. Jag letar efter rara svampar, ett intresse som jag har odlat ett tag, och patrullerar därför nästan dagligen förbi ett ställe där det har vuxit scharlakansvaxskivlingar en gång. Än har de inte synts till, men vaxingarna är luriga och kan plötsligt dyka upp där de aldrig varit förut. Det passar mig rätt bra, jag gillar att söka litet planlöst, och kan då samtidigt se fåglar och växter och litet annat kul. Ibland sätter jag mig ner med en kopp om vädret tillåter. 

 

Igår fick jag hjälp av en vän att såga upp en björkstam. Trädet hade lagt sig över vägen i vintras och grannen hade i all hast fått stuva in alltsamman i gläntan med traktorn. Grenarna tog jag hand om med bågsågen, och fick sen även tillåtelse att ta resten. Fallen ved är guld värd för den som har tid men saknar medel. Nu ligger det ytterligare en dryg kubikmeter kapade rundbitar på tomten i väntan på att klyvas, men ryggen behövde vila idag så jag tog ledigt. Vad gjorde man utan snälla vänner? Litet rädd är jag att jag sliter ut dem, och även om de säger att det räcker med ett snack och en kopp kaffe så vet jag att det inte är så. Vi pratade bland annat om skånskt trugande och om gemensamma bekanta från orten, och fick några riktigt goda skratt. Och så blev det litet allvar med förstås, det är viktigt med balans. Det är härligt med vänner som kan prata om allt, ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter är skönt för humöret. Jag övar mig på att bli mer förtrolig, det går väl sådär. Egentligen skulle jag må bra av att träffa någon varje dag, jag är socialt ringrostig och litet rädd för att bli en enstöring, men det kommer tids nog. Man får ta en sak i sänder.

Det finns en mängd forskning som hänger upp mänskligt agerande i matematiska termer. Terrorforskningen exempelvis, ser mönster i trender som uppstår vart fyrtionde år. Enligt den amerikanske forskaren på området, David C. Rapoport, går det att se ett vågmönster i nutid, från en religiös terrorvåg som idag håller på att ebba ut, mot terrorismens femte våg - den högerextrema. Enligt Rapoport är stormningen av de Förenta staternas kongress en milstolpe. Det finns en hög risk att sådana forskarrön tenderar att lägga ensidigt fokus på trender som angår den egna statens intressen, men att de därmed får en självförstärkande effekt. Jag har själv nosat litet i trenders uppgång och fall, i arbetet gjorde vi analyser och diskuterade enskilda människors påverkan i olika riktningar. Kanske har jag byggt upp ett mer känsligt förhållningssätt till toppar och dalar än det stora flertalet, men det är viktigt att komma ihåg att trender aldrig någonsin uppstår av sig själv. De formas av människor, enstaka individer som kan kallas karismatiska eller har en lyskraft nog för andra att vilja lita på dem - och vågmönstret följer samhällets tendens att lyssna på människor i ekonomiskt fertil ålder. Det beror naturligtvis på faktorer som har med andra trender att göra, som begreppsligen är knutna till ordet framgång. Flertalet människor önskar oftast inget mer än att ha det lugnt och skönt, och det är i den grogrunden motsatsen gror. En oro som väcks av någon som säger just det värsta tänkbara. I min situation, som ensamstående kvinna med ett ungt kvinnobarn, är framtidens värsta scenario ett som vill krympa hennes självständighet och självagens. I en annan persons situation kan det handla om priser på bensin eller gas, som i lika mån avgör personens förmåga att förflytta sig. Men då jag vet att det är färre individer som styr, än som inte gör det, kommer trenden vara en central del hos vissa men mindre avgörande för andra. Att placera ett högernationalistiskt parti på utskottens ordförandeposter (bl.a. järnrörsmannen Jomshof som sådan på justitieutskottet!) var ett misstag som vi kommer att äta upp. Fullständigt makabert. Men rädd är jag inte. En rädd person är inget mer än en liten lort.

Faller hellre - Slowgold