Eftersom skolskjutsen anländer tidigare (det är en annan historia, och i en tonart som inte passar sig nu), tar tösen cykeln och möter upp linjebussen istället. På så vis kan vi stiga upp en halvtimma senare och vinka av den stackars trötte busschauffören genom kökets överdörr innan vi återgår till teet och gröten och det blir dags för avskedskramen.
Jag läser litet artiklar och diskar och sätter på musik, och medan jag rensar ut sommarkläderna ur garderoben och bäddar sängar lullar jag runt i godan ro. När allt är färdigt tar jag en tur till morsan för att fika och prata och tvätta en stund. Solen skiner och det är som om den gamla hemorten glöder av en sorts trevlig energi, människor är glada och stället ser till och med igenkännligt ut, trots att i princip allt har förändrats sedan jag var liten. Jag fick tvinga bort en plötslig impuls, att gena genom riksbyggets och gamla Magdas tomt så som jag gjorde förr. Nu bor förstås andra, okända grannar, där. Sådana som säkert skulle undra över vad jag gör på deras tomt med kakpåsen i hand men i solen såg till och med de där skrynkliga rullgardinerna trevliga och bejakande ut. I huset intill fanns inget som påminde om Ingegerds erkända smak för svensk allmoge eller småblommig 70-talsnostalgi. Fönsterna var visserligen nyputsade som vanligt, men fönsterbrädena som var pyntade med ungdomligt vita vaser och lampor gjorde att impulsen att gena genom tomten försvann och jag fortsatte via von Reisers väg istället, förbi högstadiet i typiskt röd 60-talstegel, och rundade vuxet hörnet mot Kungsvägen.
Längs tomtgränsen till det gamla hemmet är kastanjernas blad alldeles brunstrimmiga, de tillhör det 30%-iga hästkastanjbeståndet, som har drabbats av blödarsjuka i år liksom mitt eget träd här hemma. Jag ägnar tanken ett par sekunder innan jag svänger in i öppningen på stenmuren och vandrar upp den korta asfalterade biten mot huset. Utanför köksdörren, som jag hade lämnat öppen när jag gick, står mammas rollator parkerad. Den står där som om den alltid hade gjort det, och på gräsmattan kör robotgräsklipparen sina rundor, precis som om den alltid hade gjort det. Det är märkligt hur fort man kan vänja sig vid saker.
På vägen hemåt igen tar jag vägen förbi Hagstad. Jag har nyss läst ut Artur Lundkvists "Historier mellan åsarna" som jag hade fyndat för 30 kronor på loppis, och tänkte se hur hans födelsehem ser ut - äntligen. Jag har ju bara bott här i sex år. Småvägarna går genom hagar och täta skogspartier och vägkanterna lyser av gula narrkantareller. Jag stannar till en stund för en bild. Strax innan Lundkvists hem hänger ett gäng äldre motorcyklister och ser nöjda ut i solen vid en B&B-skylt intill en gård. Det är en vacker plats, så jag saktar in och läser att caféet är öppet. Jag svänger in på den lilla ängsplanen vid andra sidan vägen och parkerar bilen. Motorcyklister är erkänt goda indikatorer på trevliga fikaställen. Inne i den vackra och snyggt renoverade gården har två äldre kvinnor startat ett café. Jag får höra att de har drivit det i elva år, och vi pratar litet om saker, som att vara hemmablind, innan jag beställer kaffe. De har en punschchokladtårta som ser så lockande ut att det vore en ren dödssynd att inte testa.
Jag tar en liten runda inne i huset. Det är välskött och ombonat, små tidstypiska sittgrupper med dukar på borden står redo för den som önskar sitta inomhus men det vore synd idag. Ute runt knuten och bakom en hög bokhäck möts jag av en fantastisk, gammaldags trädgård med bersåer och äppelträd och prydliga planteringar bak buxbomsfigurer. Sittgrupper av grönmålat trä står utspridda så att man kan sitta skyddad, några platser är redan upptagna och det är som att buskarna hade röster. Längst in, på andra sidan av en fontän och mellan två gamla äppelträd, står
mitt bord. Det är varmt och solbelyst och har en perfekt utsikt över det vackra huset. Jag har hamnat mitt i en blommande oas! På bordet ligger det en blommig duk, överallt omkring mig prunkar det. Höstanemoner, buddleja och rudbeckia har vuxit sig rangliga i skuggan av den höga bokhäcken, fjärilar och insekter leker i höstens sista varma strålar. Jag plockar upp min telefon och tar några bilder och skickar till dottern, detta måste hon bara se, jag vill visa hela världen hur fint det är. Då kommer den ena systern ut med en bricka och placerar den framför mig på bordet. Kaffe i kanna, småblommigt trettiotalsporslin, en liten rar kaffekopp och blomsterprydd tårtbit. Jag smälter snabbare än tårtan.
På bara ett stenkasts avstånd ligger Artur Lundkvists hem och vägen är väl skyltad. Uppe på gårdsplanen står det en gammal Volvo och dörren in till ena ladan är öppen. Detta är museet, alldeles gratis för den som råkar ha vägarna förbi. Jag vandrar runt, läser litet på skyltar, bläddrar i några böcker, funderar och går sedan ut i solen igen. När jag varvar det stora bostadshuset kan jag se att det är möblerat och att en gestalt sitter där inne med en laptop uppslagen. Det är bilens ägare, säkert någon som är anställd som museivakt tänker jag, och styr tillbaka mot bilen. Plötsligt står en gänglig person framför mig ute på gårdsplanen, han presenterar sig som konstnär och vi inleder en liten trevlig pratstund i skuggan under eken. Tänk att Artur Lundkvists barndomshem bebos av stipendiater, konstnärer och författare. Tänk vad litet jag vet om mitt närområde som jag ändå har bott på sedan sex år, och som jag dessutom är född och uppvuxen i närheten av. Det var väl ändå på tiden att jag spräckte den där glasbubblan. Sen tar jag farväl och tänker att det var väl ändå en himla tur att jag tog den där omvägen. En bris hörs, det rasslar till och när jag går mot bilen är benen omsvepta av dansande gula löv.
Hemma vid torpet ligger det ett efterlängtat rek. i brevlådan, och trots att passet har gått ut, och trots att allt är digitaliserat och måste blippas, och trots att myndigheterna har sagt att jag måste ha hängslen och livrem och godkända släktingar med tid och legitimation, och vänner, och anställning i ett år, kan jag hämta ut det nya körkortet hos handlar'n. Det är väl min tur att ha tur idag. På söndag ska jag rösta, hoppas turen håller i sig då med.
