söndag 23 september 2018

Landskrona Foto 2018

Marianne Maric

I år handlade fotofestivalen om människokroppen, och särskilt stor plats fick de marginaliserade existenser som aldrig fått posera framför modernismens svartvita objektiv, eller blivit bjudna till utställningarnas kurerade finrum. Det är tack vare den så kritiserade postmodernismen och post-postmodernismens tankar som så många nya och subalterna röster kunnat göra sig hörda. Just på grund av det överväldigande antalet verksamma fotografer har det gamla modernistiska objektivitetsanspråket genomskådats. Idag handlar därför berättandet om det enda möjliga i en omvärld bestående av en mångfald av röster; en subjektivt berättad historia. Paradoxen i detta är att ju fler som berättar, dess fler får möjlighet att känna igen sig.

Karoline Hjoth/Riita Ikonen

En liten nomenklatura superfotografer från 1800-talet fram till 1950-talet som visades på stadsmuseets utställning "A Way Away" fungerade därför utmärkt som bakgrund till utställningens övriga mångfald av berättelser. Världsresenären, voyeuren, vivören och drottning Victoria (!) visar privilegierat världen för de lika privilegierade ögon som en gång förväntades se dem. Det är ofta rörande, på gränsen till löjeväckande, i pretentionerna. Oavsett motivet är bilderna alltid lockande sköna och estetiska. Bilden på en död hundkropp hänger bredvid en svart person i adamsdräkt, på andra sidan om fotomodellen i prydligt stärkt klänning.


Rania Matar

På Landskronas vackra konsthall får jag följa med Rania Matar på en exkursion in i det hemliga flickrummet, och se transformella bildsviter på unga flickor på väg in i vuxenlivet, i främst Mellanöstern och USA. I sviten "Invisible Children" visas några av de bortglömda barnen i flyktinglägernas tillvaro, främst från Syrien. Det är starka bilder om psykets överlevnad i en begränsad tillvaro.

Rania Matar

Men bilderna på kvinnokroppen berättar inte enbart om allvaret kring det sexuella varat, utan även om den särskilda sortens humor som odlas i förtrycket. Stereotyper kring skönhetsideal och könsroller är då särskilt tacksamma träffpunkter.  I Marianne Maric's smått burleska men fantastiskt roliga bildsvit "Filles de l'est" (Ryska flickor) klänger kroppar hämningslöst på marmorskulpturer och offentliga platser och visar upp sina gladaste sidor. När vi kvinnor får prestera kultur, som allmänt ofta ses som kulturellt uppburet, idealiserat och förväntat, garvar vi gärna åt snille och smak. Med tanke på dagens mediadebatt faller denna typ av humor i särskilt god jord, och timingen är perfekt.

Marianne Maric

Årets festival präglades ändå främst av ett stort allvar. När vi avslutade turnén där vi började, vid Citadellet, möttes vi av Gideon Mendels filmer och foton av människor och mänskliga rester i extrema nödsituationer. Vi ställs inför kroppar som kämpar mot svårigheter och existenser och på något märkligt vis, trots att historierna är så väsensskilda och ibland utspelar sig långt från oss, eller kanske just därför, känner vi igen oss. Vi är alla, trots allt, ändå väldigt lika. Tillvaron, vår litenhet, sårbarhet och löjlighet blir på ett märkligt vis uppenbar i de mest hisnande och extrema historierna. Det finns en särskild skönhet i den upplevelsen.

Gideon Mendel


Utan modernismens krav på universalitet beskrivs olika förhållanden till kroppen och livet för oss. Den åldrade eller dödssjuka kroppen, flickkroppen, den fattiga kroppen, den stigmatiserade, den bortglömda. I klimatförändringarnas tidsålder krymper nationsgränserna, och inget borde vara viktigare än mänsklig interaktion och samarbete. Som alltid lämnade vi Landskronas fotofestival fulla av frågor, samtidigt djupt berörda och tillfredsställda. 

Gideon Mendel

Ian Matthews - Never Ending


fredag 21 september 2018

Män i skor


Kastvindar, 25° och soldis, plötsliga grankotteattacker. Skogen kändes arg, vinden vred, och värmen irriterad idag, så det blev bara en sväng genom grannens ägor. Jag klandrar ingen, naturen har all rätt.


I dagens flöde läser jag bl.a Thomas Tidholms utmärkta replik i Dalademokraten, om skogsindustrins lögner. Det finns inget som tycks stoppa män när det handlar om att tjäna en slant, eller två. Gubbar värnar äganderätten framför allt annat, vad forskningen säger är dem helt egalt, bara det klirrar.

Stormar och naturkatastrofer normaliseras, idag läste jag:  
- vadå? Havsvattennivån höjs såklart genom det ökande antalet frakt- och turistfartyg.
Ja, vad ska man säga? På en sådan nivå gäller det att hålla sig lugn. På den nivån är samtalstonen det viktiga, inte innehållet och det gäller att inte dras med i fallet. På den nivån går det inte att ändra ställningstagandena ens med de tyngst vägande skälen, eftersom de studsar tillbaka likt en gummiboll. Trumpism har blivit ett normalläge bland makthavare. Så vem kan klandra naturen?

De största städerna människan har byggt ligger på katastrofdrabbade områden, och så länge det är den fattigaste delen av befolkningen som drabbas hårdast kommer ingen förändring att ske. Män i skor.

Bob Dylan - License To Kill

onsdag 19 september 2018

Torparvals

tecken i tiden
När hösten nalkas brukar jag spana in en bra dag för att sätta in vinterfönsterna. Det krävs en del för att insättningen ska klaffa, som torr luft, juste inomhustemperatur, flugfritt, ett förråd av fönstertejp, fönstervadd, och jädraranamma, samt en hel dags ledighet - alltså sådant som höstarna normalt inte bjussar på i överflöd.

Att sätta in fönster tillhör de saker som jag kan tycka om att syssla med, märkligt nog, trots att det förebådar den tiden på året när hemmet minimeras till att omfatta husets väggar och tak. D.v.s. 40m2. Bara tanken på att vinterfönsterna sitter där i åtta månader, 60%, 2/3 av året... kunde vara deprimerande, men pysslet har ett ändamål och syfte. Jag utför nämligen något oerhört viktigt för min, dotterns och för husets, och katternas tillvaro! Utan vinterfönster ingen existens, skulle man kunna säga.

På fönsterisättardagen är jag därför djupt koncentrerad på att inte snubbla i vindstrappan, köra ett knä eller skruvmejsel i rutan, eller ställa fönster på en kasande trasmatta. Därför ser jag till att inta mat och dryck med jämna mellanrum för att hålla mig i trim. Jag lyssnar enbart på upplyftande musik, såsom på den playlist jag satt upp för ändamålet. Planering, mina vänner, är en dygd.

Särskilt dygdigt är planering i torparsammanhang, det har jag dyrt fått erfara efter några års övning.
När allt trix ändå på något underfundigt vis sammanfaller till en skön helhet, och dagen löper utan missöden (och trots att solen skiner och jag helst hade ägnat hela den lediga dagen åt att få vara ute och plocka svamp som förmodligen plockas av någon girig granne istället), klappar jag mig själv duktigt på axeln och unnar mig en öl (fast egentligen först senare på kvällen, eftersom jag först måste köra och simma). Men sen är jag klar och kan ägna kommande ledig tid åt andra grejor, som att åka på fotofestival. Och bära ved.

kandelabersvampen står kvar


Eric Bibb - What's He Gonna Say Today

lördag 15 september 2018

Off the grid

There's always going to be a part of me that's sloppy and dirty, but I like that, with all the other parts of myself. Can you say the same about yourself, fucker? Can you forgive? 

Så låter det om Tiffany i en av familjens favoritfilmer och jag älskar den raden. Jag har alltid tyckt att den skulle vara en utmärkt inledning på ett inlägg, och där satt den. Annars är allt som vanligt, tycker jag. Sverige har genomgått ett val, rösträkningen har dragit ut på tiden, och tidskrifter har firat julafton. Sen har Akademien gjort sin konungsliga röst hörd och låtit piskan vina än över det ena, än över det andra. Män sitter där de sitter, och kvinnor städar upp. Det påstås att biologin har gjort oss predestinerade, att miljön inte spelar någon större roll, att endast ett fåtal har sett hur ett samhälle ser ut med en alltigenom kvinnlig ledning, eller en baserad på hälften. Men samhällen där invånarkroppen mäts utifrån halva befolkningen kan aldrig vara jämlika, goda eller rättvisa.



Nu har vi september och det är bra. September borde vi har mer och oftare. Lagom av allt, fast ändå med ett överflöd av plock- och fallfruktsmat. Som i Schlaraffenland. Fast det är klart, jag kunde leva utan fukten som drar in under natten, men vad gör det när man kan värma upp och torka torpet på ett par kvartar. (Hoppas att vedleveransen kommer snart.) Utanför våra fönster grävs nu stadens elnät ner och om några månader kopplas vi på och blir stormsäkrade. Det känns litet vemodigt. Jag som alltid gillat att leva litet lagom farligt.

Robert Plant -Embrace Another Fall

torsdag 6 september 2018

mellan åsarna



Eftersom skolskjutsen anländer tidigare (det är en annan historia, och i en tonart som inte passar sig nu), tar tösen cykeln och möter upp linjebussen istället. På så vis kan vi stiga upp en halvtimma senare och vinka av den stackars trötte busschauffören genom kökets överdörr innan vi återgår till teet och gröten och det blir dags för avskedskramen.




Jag läser litet artiklar och diskar och sätter på musik, och medan jag rensar ut sommarkläderna ur garderoben och bäddar sängar lullar jag runt i godan ro. När allt är färdigt tar jag en tur till morsan för att fika och prata och tvätta en stund. Solen skiner och det är som om den gamla hemorten glöder av en sorts trevlig energi, människor är glada och stället ser till och med igenkännligt ut, trots att i princip allt har förändrats sedan jag var liten. Jag fick tvinga bort en plötslig impuls, att gena genom riksbyggets och gamla Magdas tomt så som jag gjorde förr. Nu bor förstås andra, okända grannar, där. Sådana som säkert skulle undra över vad jag gör på deras tomt med kakpåsen i hand men i solen såg till och med de där skrynkliga rullgardinerna trevliga och bejakande ut. I huset intill fanns inget som påminde om Ingegerds erkända smak för svensk allmoge eller småblommig 70-talsnostalgi. Fönsterna var visserligen nyputsade som vanligt, men fönsterbrädena som var pyntade med ungdomligt vita vaser och lampor gjorde att impulsen att gena genom tomten försvann och jag fortsatte via von Reisers väg istället, förbi högstadiet i typiskt röd 60-talstegel, och rundade vuxet hörnet mot Kungsvägen.

Längs tomtgränsen till det gamla hemmet är kastanjernas blad alldeles brunstrimmiga, de tillhör det 30%-iga hästkastanjbeståndet, som har drabbats av blödarsjuka i år liksom mitt eget träd här hemma. Jag ägnar tanken ett par sekunder innan jag svänger in i öppningen på stenmuren och vandrar upp den korta asfalterade biten mot huset. Utanför köksdörren, som jag hade lämnat öppen när jag gick, står mammas rollator parkerad. Den står där som om den alltid hade gjort det, och på gräsmattan kör robotgräsklipparen sina rundor, precis som om den alltid hade gjort det. Det är märkligt hur fort man kan vänja sig vid saker.


På vägen hemåt igen tar jag vägen förbi Hagstad. Jag har nyss läst ut Artur Lundkvists "Historier mellan åsarna" som jag hade fyndat för 30 kronor på loppis, och tänkte se hur hans födelsehem ser ut - äntligen. Jag har ju bara bott här i sex år. Småvägarna går genom hagar och täta skogspartier och vägkanterna lyser av gula narrkantareller. Jag stannar till en stund för en bild. Strax innan Lundkvists hem hänger ett gäng äldre motorcyklister och ser nöjda ut i solen vid en B&B-skylt intill en gård. Det är en vacker plats, så jag saktar in och läser att caféet är öppet. Jag svänger in på den lilla ängsplanen vid andra sidan vägen och parkerar bilen. Motorcyklister är erkänt goda indikatorer på trevliga fikaställen. Inne i den vackra och snyggt renoverade gården har två äldre kvinnor startat ett café. Jag får höra att de har drivit det i elva år, och vi pratar litet om saker, som att vara hemmablind, innan jag beställer kaffe. De har en punschchokladtårta som ser så lockande ut att det vore en ren dödssynd att inte testa.


Jag tar en liten runda inne i huset. Det är välskött och ombonat, små tidstypiska sittgrupper med dukar på borden står redo för den som önskar sitta inomhus men det vore synd idag. Ute runt knuten och bakom en hög bokhäck möts jag av en fantastisk, gammaldags trädgård med bersåer och äppelträd och prydliga planteringar bak buxbomsfigurer. Sittgrupper av grönmålat trä står utspridda så att man kan sitta skyddad, några platser är redan upptagna och det är som att buskarna hade röster. Längst in, på andra sidan av en fontän och mellan två gamla äppelträd, står mitt bord. Det är varmt och solbelyst och har en perfekt utsikt över det vackra huset. Jag har hamnat mitt i en blommande oas! På bordet ligger det en blommig duk, överallt omkring mig prunkar det. Höstanemoner, buddleja och rudbeckia har vuxit sig rangliga i skuggan av den höga bokhäcken, fjärilar och insekter leker i höstens sista varma strålar. Jag plockar upp min telefon och tar några bilder och skickar till dottern, detta måste hon bara se, jag vill visa hela världen hur fint det är. Då kommer den ena systern ut med en bricka och placerar den framför mig på bordet. Kaffe i kanna, småblommigt trettiotalsporslin, en liten rar kaffekopp och blomsterprydd tårtbit. Jag smälter snabbare än tårtan.


På bara ett stenkasts avstånd ligger Artur Lundkvists hem och vägen är väl skyltad. Uppe på gårdsplanen står det en gammal Volvo och dörren in till ena ladan är öppen. Detta är museet, alldeles gratis för den som råkar ha vägarna förbi. Jag vandrar runt, läser litet på skyltar, bläddrar i några böcker, funderar och går sedan ut i solen igen. När jag varvar det stora bostadshuset kan jag se att det är möblerat och att en gestalt sitter där inne med en laptop uppslagen. Det är bilens ägare, säkert någon som är anställd som museivakt tänker jag, och styr tillbaka mot bilen. Plötsligt står en gänglig person framför mig ute på gårdsplanen, han presenterar sig som konstnär och vi inleder en liten trevlig pratstund i skuggan under eken. Tänk att Artur Lundkvists barndomshem bebos av stipendiater, konstnärer och författare. Tänk vad litet jag vet om mitt närområde som jag ändå har bott på sedan sex år, och som jag dessutom är född och uppvuxen i närheten av. Det var väl ändå på tiden att jag spräckte den där glasbubblan. Sen tar jag farväl och tänker att det var väl ändå en himla tur att jag tog den där omvägen. En bris hörs, det rasslar till och när jag går mot bilen är benen omsvepta av dansande gula löv.


Hemma vid torpet ligger det ett efterlängtat rek. i brevlådan, och trots att passet har gått ut, och trots att allt är digitaliserat och måste blippas, och trots att myndigheterna har sagt att jag måste ha hängslen och livrem och godkända släktingar med tid och legitimation, och vänner, och anställning i ett år, kan jag hämta ut det nya körkortet hos handlar'n. Det är väl min tur att ha tur idag. På söndag ska jag rösta, hoppas turen håller i sig då med.