tisdag 29 september 2015

Comparative Digits


jag följer en blogg som heter Den långsamma bloggen, det var titeln som först fick mig intresserad. Vad skribenten, som är gammal bibliotekarie, berättar om röjs i subtiteln: läsning och tankar från en trögtänkt långsamläsare. Många gillapoäng där.
Tänker att det är skönt med avstånd. Att revoltera mot hets och effektivitet och fulla kalendrar, strunta i sådant andra tycker är häftigt, coolt, snabbt eller nytt är enkelt, det är bara att vara tråkig. Notera sådant som alla gör men inte märker, eller anmärker på. Det är omåttligt cool att vara trotsig i pensionsåldern, tycker jag. Synd bara att revolten måste komma så sent i livet. Motståndets estetik. Motståndets melankoli. Två böcker jag ska läsa, den ena väntar i bokhyllan.

Undrar hur man läser som snabbläsare. Hur ser man på författarmödan, hinner man se hantverket, hinner man smaka på orden eller känna ordföljdens rytmer? tar man in huvudfåran, letar den röda tråden eller hur gör man? för mig är det ett mysterium, det där med snabbläsning. När jag pluggade läste jag varje ord, varje bok, både för att jag var rädd för att missa något men också för att jag inte kunde sovra. Varje ord är skrivet med möda, vem är då jag att plocka ut det som jag antar är viktigt för tillfället? Hur skulle jag då kunna ha användning av boken i ett senare skede, om jag cyklopläste den?

Många unga författartalanger skriver med ett rikt och personligt språk idag, att vara sparsmakad hör en annan tid till. Modernismen har blivit tröstlöst omodern. Att anta att läsaren tänker likadant som författaren är något man skämtar om. Objektivitet är lika med ironi. Underförstådd humor. Går det ens att skriva ett hjälteepos längre? Kan vi bortse från att läsaren är av olika kön, från olika socialgrupper, ålder, länder, världsdelar? Hur skriver man så att alla förstår, existerar ett universellt ämne, något gemensamt för alla människor som trollbinder, förändrar, omskapar och roar alla?

Klart att det gör, skulle en forskare i komparativ mytologi, som Joseph Campbell, säga (hittade honom efter planlöst lunchgooglande en dag. Alla kalenderbitare borde testa att ge sig hän och googla planlöst, låta googleslumpen lik en all-galaktisk gurgelbrännare avgöra trippen). Campbell tillhör generationen herrar med gott självförtroende som ogenerat ger sig hän att beskriva världen som vore den universell, det är bara den lilla detaljen, att han har faktiskt kommit något på spåren. Han sitter på en bild som inte går att photoshoppa, ett frö som inte går att beta, en tavla som inte går att kopiera. Hemligheten är nämligen att - och håll i dig nu - alla människor bär på samma sorts känslor. SÅ, DÄR var det sagt.

Vi ser vatten på mars, beräknar Fermatska satser, kalkylerar Riemanska hypoteser och mäter Jordanska kurvsatser. Ändå kan vi inte säga vad känslor är, annat än med hjälp av biokemi, digital eller hederlig gammal rostig teknik och medicinska analyser. Känslor, förstår du min vän, är det enda vi har gemensamt från vaggan till graven, från öster till väster och norr till söder. Jorden runt känner vi sorg, kärlek, lust, hat, lättja, rädsla, smärta, kättja och avsky... visst skulle vi då gå att jämföras, som produkter av en och samma värld? Jämförande analyser är visserligen svåra, de kräver ett stort antal forskningsobjekt (kvantitet) för kunna undersöka samband som kan gälla för många (kvalitet). Genom sega gubbar som Campbell lär vi oss att känslor framkallas av berättelser och myter, vilka är förvånande lika välden över.

Myten ger själen vingar, sägs det. Myter håller ihop en grupp, skapar sämja och enhet, myter splittrar och separerar och skapar åtskillnad, myter framkallar envig. Myten är det centrala i vår föreställningsvärld och baserar sig på vilka känslor vi har närmast kroppens fysiska organ. Känslor som framkallar chock, ångest, rädsla och panik har förmågan att etablera störst engagemang, medan mjuka känslor som kärlek, beundran, glädje, kommer sekundärt. Hat först. Kärlek sen. En bedrövlig läsning.

En av de vackraste strofer jag läst handlar om att se sin pappa cykla. Han cyklar så långsamt att han knappt har styrfart. Han cyklar långsammast i världen. Jag ser bilden av en grusväg, under en tid när vi läste, lyssnade och tänkte efter långsamt, och det grep an på mig. Är det för att det är en museal bild, är det en bild på väg bort? Kommer nästa generation att se gamla människor cykla långsamt? Sådant tänker jag på.



Stark Reality - How To Make Music

söndag 27 september 2015

supersol och supermåne

en underbar dag är till ända. Långsam frukost med kortspel, kaffe och snack. Ute i trädgården hängde tvätten kvar och väntade på de första värmande strålarna. Vid middagstid var den torr. Tösen tog in och hjälpte mig stapla veden i lekstugan. Tack vare henne kunde jag hålla på hela dagen, bara klyva och stapla, klyva och stapla. Jag gillar arbete som flyter, när man bara utför en sak och låter tankarna flöda. Blev bortskämd med kaffe och nybakat på söderläget under vinklasarna, där en blodröd ängstrollslända kom och gjorde oss sällskap. Det var en nyfiken hane som gillade Teklas vita tischa, vi tog några bilder och undrade hur länge vi kommer att ha dem flygandes omkring oss sådär.

Över oss flög gässen i stora V-formationer och högre upp glittrade tranornas silverstråk. Det var fågelljud och vedklyvsljud, annars alldeles stilla. Hög och ren luft, klarblå himmel.

Det är kallt om nätterna nu, det syns på fönsterna och märks genom golven om morgnarna, men än låter jag vintermattorna vila på vinden. Det är för tidigt. Inatt ska vi gå upp klockan tre och fyra.fyrtiofem och titta på månen. Det verkar som om vi får en klar natthimmel igen.


torsdag 24 september 2015

förälskelse

Christian Boltanski/Gustav Metzger
Haus Der Kunst, München
jag har läst mycket under sommaren och hösten och är väldigt nöjd med det, ibland har jag fått ta långa konstpauser, ibland har det känts motigt och då har jag låtit bli. Läsning är ett njutningsmedel och får inte slitas ut eller missbrukas, så är det med allt man verkligen gillar. Slitage kan visserligen ge patina och ett mervärde, som min gamla bordsskiva, men bara om ytan har fått god omsorg och doftande invaxningar med jämna mellanrum.

Under münchenresan läste jag Äcklet av JP Sartre och förundrades över hans nästan övernaturliga förmåga att sätta sig in i andra människors vara, utan att för den skull vilja få särskild cred eller ta poäng för det. I de absolut briljanta dialogerna, och förövrigt hos varje person i boken, finns utrymme för igenkänning och det är lätt att förstå att kvinnor som Simone de Beauvoir föll för den korte mannen med de tjocka glasögonen. Det är på djupet det angår, inte storleken.

Existensen föregår essensen heter det, och idag är den tesen kanske viktigare än någonsin. I tider av oro och missunnsamhet är det lätt att skylla ifrån sig och söka sanningar i en enkel tes. Det är idag, likt tiden före och efter de stora världskrigen, särskilt viktigt att ge akt på "sanningssägare" och rådbråka deras intressen och syften. I de enkla lösningarna gömmer sig en tro att allt går att härleda till en slags kärna, som sådan klyvbar och möjlig att hantera i egna intressen. Modernismen som sådan är en produkt av denna tanke och om jag skall fortsätta mina kväden om Sverige måste jag tillägga att vi är det land i världen som ännu inte har insett att modernismen är en tid som sedan länge är passé. Tag dagens exempel på sjukvården; istället för att använda mänskliga resurser till personlig kontakt och trygghet läggs det enorma summor på maskiner och apparatur som skall mäta, väga och skapa jämförbara data. Vi ser att sjukvården är i kris, och glömmer att det är människor vi har med att göra. Känslor går inte att mäta och sortera. Smärta har ingen färg.

Människor är existenser, inte essenser. Det går att visa essentialismen såhär: Alla araber är muslimer. Alla svenskor är blonda, blåögda och lättfotade. Alla judar är giriga. Alla män är snuskhumrar. Alla kvinnor är bräckliga. Ja, du förstår säkert vart jag vill komma. Den formen av deduktiva slutledningar är dessvärre inte utdöda idag, tvärtom.

Existentialism är en humanism, så enkelt formulerat, ändå så svårt att ta in. Inom existentialismen likt humanismen florerar samma slagord: Människan i centrum, hennes unicitet är en tillgång, hennes personlighet är en särskild förmåga och värd att värna om. Tillsammans är vi starka, tillsammans är vi en. Hos Sartre finner vi inte pekpinnar, ingen moralpanik, inget snabbt fix. Hos Sartre finner jag tröst i att vara människa. Det är storslaget, inkännande och förlåtande. Gudomligt, om du så vill.

surfin' Isar

Mountain - Southbound Train 

tisdag 22 september 2015

Deus ex Machina

Pieter Brueghel d.ä. 1567
"Das Schlaraffenland"
Altes Pinakothek, München

så sitter jag här hemma igen och njuter av en god väns musikfavoriter på Spotify, eldar i vedspisen och sorterar bland fotona och minnena efter resan till Schlaraffenland. München är definitivt en stad jag skulle kunna flytta till och bo i. Definitivt. Överallt har jag mött sympatiska, nyfikna, lärda och kloka människor. I ramboden vid Altes Pinakothek diskuterades samtidspolitik med en tysk, en österrikare och en tjeck. Med taxichauffören, butiksbiträdet och en man på Bayriska nationalmuseet diskuterades filosofi, historia och kultur. Samtal, som man ibland kan se och läsa om i ryska litterära verk, där diskussionen är huvudsaken och filosofin är undertonen och viljan att lära känna varandra är viktigare än att ha rätt. Där detaljer och fakta får ge vika för utläggningar och anekdoter, och där skratt och infall och personliga reflexioner berikar insikten om att vi är så lika. Timmar förflyter och man blir bjuden på gästfrihet utan pretentioner eller motkrav, bara ren och oförfalskad mänsklig värme. Åh vad jag har saknat det!

Tänk att jag inte har förstått, förrän sent i livet, att det faktiskt är en enorm skillnad mellan debatt och debacle och att vanan och viljan att debattera ligger i kulturen. Jag som alltid har älskat ett gott samtal har ofta blivit missförstådd, säkert för att jag ovanpå allt är kvinna och anses bör hålla tand för tunga. Svenskar är rädda för konflikter och undviker därför ofta djupa diskussioner, det är en anglosaxisk egenskap som liknar det pedantiskt dukade middagsbordet som effektivt döljer en fadd och vattnig smak hos anrättningen. Åsikten att formen är viktigare än innehållet kväver det mänskliga i samtalet, när fokus läggs på fakta istället för erfarenhet. Humanismen har förkrympts av ekonomiska skäl, eftersom ett samtal bör vara rationellt, byggt på jämförbara data... som väder och vind.

Tyskland, och särskilt de södra regionerna, har till stor del varit utpräglat fransk i sin sociala umgängesform och det är så jag har blivit uppfostrad. Många tyskar är, förutom de norra regionerna, väldigt kontinentala till sitt synsätt på omvärlden och ytterligt stolta över den geografiska närheten till andra länder. Mormor Omi poängterade ofta Düsseldorfs närhet till Amsterdam och Paris och även om hon personligen attraherades av den nordtyska, protestantiskt tillknäppta, stilen var hon stolt över sitt katolska arv, som hon gärna framhöll och vårdade genom att tända vaxljus och läsa skönlitteratur. Opposites attract. Morfar var protestantisk ateist, men uppvuxen som en liten prins och som enda barnet i en snuskigt förmögen handelsfamilj älskade han lyx, även om han inte ville låtsas om det. Opi var oerhört fåfäng och älskade vackra kvinnor, han doftade som en spansk greve och såg ut som en tysk markgreve. Båda älskade livet, båda hade sett dess för- och nackdelar.

Tysken är, i motsats till den allmänt okunniga nidbilden, en djupsinnig person. Poesi och filosofi är ständigt närvarande och genomsyrar politisk debatt, formgivning, mat och dryck. Aldrig någonsin hör man att landsbygden är något man föraktar, tvärtom omhuldas jorden och de skördade frukterna som meningen med livet. Det finns en stor folklig förankring här som inte på något vis går att jämföra med den anglosaxiska världens fokus på äganderätten. Närheten till landet och kornbodarna är inte bara en flyktig romantik utan ett politiskt ställningstagande, för som många vet, går det inte att äta pengar. Denna insikt är för mig så oerhört viktig, så självklar och jag bannar den teknokratiskt ekonomiska effektivitet som vi svenskar lever under. För det är vi som lever under denna, inte tysken. Har du varit med om krig och vet hur det är att förlora allt, vet du att själen inte är en maskin. Insikten om fantasins och föreställningsvärldens styrka framför kunskap är något flera generationer kommer att vilja lära sina telningar, just så som Albert Einstein sa; "fantasin är obegränsad, till skillnad från kunskap som begränsar sig till det vi redan vet och förstår."

Kanske det är en generationsfråga, möjligt är att den anglosaxiska världen håller på att ta över ungdomars sätt att värdesätta tingen, så som många svenskar väljer att se på omvärldens politik. Men det är också möjligt att om vi vidgar vyerna en smula och ser till grannarna bortom vår närmaste bekvämlighetsgräns - faktiskt vågar lära känna oss själv som de världsmedborgare vi ändå är.

Dagens bästa: Torbjörn Elensky om nyttoaspekter och invandring.

Till Eulenspiegel
1515


"Vi borde oftare likt nyfikna passagerare kika ut över akterrelingen på vårt skepp, och inte vara nöjd att resa likt korkade sjömän som repar drev för båtens tätning. Andra sidan av jordklotet är ingenting annat än hemvist för vår motsvarighet. Våra resor är bara stora cirklande seglatser, och det läkarna ordinerar för är enbart ytliga åkommor. Den ene beger sig till södra Afrika för att jaga giraffer, men det är säkert inte det villebråd han helst av allt skulle vilja fånga. Säg mig, hur länge skulle en man kunna jaga giraffer om det stod honom fritt? Beckasiner och morkullor erbjuder också spännande jakt, men jag är säker på att en betydligt ädlare sysselsättning vore att ställa om siktet mot sitt eget jag." 


"Rikta blicken in i dig själv och du finner 
Tusentals områden som aldrig blivit upptäckta.
Res omkring där, gör dig till en
Upptäcktsresande i din egen värld."

Henry David Thoreau,
Walden

onsdag 16 september 2015

prekärt

stigen förbi hägerdammarna

rundorna avlöser varandra, idag och igår med stövlar efter ett par nätter med regn. Jag är nöjd med mitt stövelköp, dock kommer jag att behöva ett större par till vintern, för grova strumpor lär inte få plats trots att jag drog till med ett par 38:or. Jag fick skoskav idag, och eftersom jag ska ut och resa imorgon är detta att betrakta som sällsynt dålig timing, typiskt att jag aldrig kan inse mina begränsningar...

en diskussion på nätet handlade om valfrihet, a propos inget. Jag, som anser att den personliga valfriheten har gått överstyr idag, tycker att det har blivit en taktisk-politik åtgärd att lägga över ansvaret på individen, för att säg; slippa beskattning, kunna passa in alla planer i en ekonomisk femårsstruktur, och slippa ta ansvar för misstag och slitage. Blir du sjuk får du skylla dig själv, typ. Det beror på din livsstil, typ. Mindfulness är svaret, typ. Mer om detta här.

Det som kallas liberalism idag har små likheter med den klassiska liberalismen under Locke, och är nu strukturellt mycket mer lik den som diskuterades under upplysningstidens tidigaste år, en tanke som uppkom i panik av Hobbes/Locke och Rousseau som svar på det nya industrisamhällets nya krav på människan. Detta innebär ett samhällskontrakt på kristen grund och med en åsikt att "natur" är något som skall förvaltas och raffineras. Underförstått är vem som skall föra talan och avgöra värdet och vem som skall producera och konsumera. Den dammiga gamla ordningen ligger alltså fortfarande till grund för hur vi ser på samhällskontrakt, nationsgränser och arbetsfördelning idag. Att prekariatet är den samhällsgrupp som växer snabbast måste ses historiskt och belysas som ett problem. Och som formulerat problem skulle det kunna gå att åtgärda. Det är väl bara det, att prekariatet krävs för att dagens samhällsform skall fungera. Några måste ju stå utanför tryggheten, pengarna räcker inte till åt alla eftersom välfärdssystemet som vi lärde känna det under 1970-talet är satt ur spel, och några måste stå på kö för att lönerna skall kunna hållas låga. Taktiskt, typ...

sista myskmalvan


En annan diskussion handlade om priset på kultur och jag hakade naturligtvis på. Utgångspunkten var regeringens förslag att nästa år införa gratis inträde på flera svenska statsägda museer, och en vän skrev en inlaga i sin tidning. Clemens är alltid väldigt nyanserad, annat är det tyvärr ibland med vännerna som länkar. En annan vän, som liksom jag är konstvetare, åtog sig uppgiften att förstärka inlagan med orden; "handlingen att betala för något ställer krav på att få valuta för pengarna" och att "gratiskultur inte främjar kvalitet". Mitt svar fick handla om varför det är bra med gratisinträde på kulturarvet och att det inte enbart är Stockholm med omnejd som vill njuta av kultur, eller som har skolor med särskilda behov. Ett museibesök för en turist inbegriper flera omkostnader som slutligen gör att en fattig förälder låter kulturdelen falla i valet mellan kultur och nöjen. Dessutom tilltalas jag personligen av att låta museerna förlänga trottoaren för en tillfällig flanör. Att göra kulturen tillgänglig för alla är ett led i en demokratiseringsprocess där plånboken inte skall avgöra vem som kan vara kulturell. Dessutom skall det gemensamma kulturarvet, med våra stadsmuseer i spetsen, kunna grunda en kulturell allmänbildning hos våra barn, oavsett ursprung eller status. Skattepengar ska gå till kulturens förkovran, absolut, men vi får inte påverka besökarbredden. Alltså: ja, jag tilltalas av ministerns förslag och bejakar hennes välvilja, kalla det valfläsk eller populism.

Ja, så  mycket för denna gång. Jag umgicks naturligtvis också med andra, mer samtida tankar under promenaden. Bl.a såg jag sparvhöken och en liten beckasin som skrämdes upp alldeles vid strandkanten där hägern brukar hålla till. Korparna som sörjde den huggna skogen i förrgår hade skingrats idag och istället såg jag åtskilliga ormvråkar och glador i deras ställe. Jag förmodar att de nu hittar en mängd smågnagare där granskogen tidigare skymde marken. Det var ljust och vackert under nästan hela rundan, och vid tjärnen satte jag mig en stund för att skölja fötterna i det friska vattnet. Det är faktiskt så pass varmt ännu att jag skulle kunna ta med en handduk en dag. Till lunch blev det nyfångad, smörstekt fjällig bläcksvamp och nu bär det av mot den nya ridskolan som vi har hittat till tösen. Den ligger på cykelavstånd, så drömmen om att rida igen har fått en revival, en dag ska den bli sann. Skam den som ger sig!

och btw:

"Believe in your fucking self. Stay up all fucking night. Work outside your fucking habits. Know when to fucking speak up. Fucking collaborate. Don't fucking procastinate. Get over your fucking self. Keep fucking learning. Form follows fucking function. A computer is a lite-brite for bad fucking ideas. Find fucking inspiration everywhere. Fucking network. Educate your fucking client. Trust your fucking gut. Ask for fucking help. Make it fucking sustainable. Question fucking everything. Have a fucking concept. Learn to take some fucking criticism. Make me fucking care. Use fucking spell check. Do your fucking research. Sketch more fucking ideas. The problem contains the fucking solution. Think about all the fucking possibilities."

OKAY.


fotbild

måndag 14 september 2015

hygge


på väderleksrapporten idag varnades det för starka vindbyar och jag har varit så nyfiken på att se hur det ser ut efter hygget som pågått i närskogen de senaste veckorna. Ska man våga, eller ska man våga. Tänk om det jag ser gör mig ledsen... jag vågar.

Jag tar vägen genom kohagen, där som kossorna brukar smita ut för att stå och beta vid min häck och leka tafatt på hagarna vid vår norrsida. Det händer några gånger varje sommar och vi börjar vänja oss nu. Efter ett tag har de tröttnat på friheten och vill tillbaka in i tryggheten igen, så där står de sedan vid staketet och väntar på att bonden ska släppa in dem. De är stolliga, kossorna.


Förbi Hennys hus, över färisten på andra sidan hagen, genom danskarnas torp och rustade gammelgård, upp mot det vattensjuka området vid det gamla tallbevuxna grustaget och så in mot skogen. Vägen går i girlander mellan olika biotoper och man får klafsa, klättra, bestiga, hoppa jämfota och vada genom olika sorters mark för att nå dit, fukten varierar helt beroende på nederlaget och idag fungerade det med kängorna. Framme vid röset, där skogen tar vid, ändrades plötsligt utsikten drastiskt. Här har de huggt ner granskogen och stugan uppe på backkrönet har fått en helt ny vy, inte alls oäven faktiskt. Marken är kuperad och omgiven av blandskog och på hyggesplatsen har man lämnat kvar buskar och enstaka lövträd. Det ser riktigt hyggligt ut och jag kan andas ut, min favoritrunda är intakt, nu hoppas jag bara att bonden sätter bokar istället för surgran. På skogsvägen som delar skogspartierna åt står en lastare och inne i skogen en till. På den gamla lappade vägen mot södra Forestad blir jag omkörd av en fullastad lastbil som försvinner över backkrönet och vidare mot okänt mål.


Jag går genom Forestad byväg, svänger av mot gölen och tar rundan runt den. Här har det röjts sly på vägen, men inne i skogen har det istället vuxit igen så pass att det nu är svårt att se fötterna framför sig. Det är stenigt och sankt, och man får hoppa på stenar och akta sig noga för att inte bli intrasslad av björnbärssnår. Föll framstupa men tog balansen igen, upp på en stor sten och så hopp, hopp, hopp mot stället där den gamla boken exploderade av ett blixtnedslag för ganska exakt tre år sedan. Här delas ungskogen upp tvärt av ett röse, på ena sidan ljus bok- och blandskog, på andra sidan mörk gran. Skillnaden märks mest om våren, när bokskogens skrikiga gulgrönska kontrasterar våldsamt mot granens mörkgröna stumhet. Det ena förstärker det andra på ett underbart perfekt vis.

Ut ur skogen, förbi fjolårshygget där det har planterats gran igen, en tur ut på bryggan i vanlig ordning och så vidare ut mot vägen som leder mot Forestad by igen. Vid vägskälet har en nitisk nybyggare skapat sig en villatomt som står i bjärt kontrast mot grannens vildvuxna torp. Nybyggarn och hans fru har föresatt sig att bekämpa naturen med alla medel, här är marken täckt med singel, gräsytorna plana och grundligt klippta, runt de beskurna träden ligger singelkanter och på gräsplätten vid infarten en gul varningsskylt nedslagen: "gräsmattan får inte beträdas". Gränsen mot grannen är stenlagd med ett nytt spikrakt stenröse, där det på andra sidan röset råder fullständig anarki. En rostig husbil skymtar under något som en gång har varit en parkeringsplats och den vildvuxna trädgården med obeskurna gamla mossbelupna fruktträd gör sitt bästa för att fullkomligt dölja huset, som är mossigt det med, och skevt och flagnat. På brevlådorna vid grusvägen förstärks och dubbleras olikheterna. Det är rena farsen.


Mot slutet av vägen bor en arbetslös raggare och mitt emot honom en familj som samlar på skrotbilar. Idag har raggarn fått påhälsning av polisen, för det står tre bilar parkerade och fem uniformerade poliser cirkulerar runt huset. De verkar söka efter någon, men har inte gått in än. Jag skyndar förbi och ser grannen med fina gården stå och titta. Hon har varit ute på promenad och lutar sig mot vandringsstavarna för att se bättre. På andra sidan vägen står kalvarna och glor de med, det är inte var dag det händer så mycket i Forestad, så det gäller väl att passa på.




söndag 13 september 2015

krigshantering



tösen och jag har nu bott på torpet i dryga tre år och vi har fått en hel del nya rutiner med oss. De flesta rutiner tar mycket tid i anspråk, vilket var en av poängerna jag räknade med en gång. Jag ville ha ett liv med praktiska problem, sådana som jag kan åtgärda och överskåda. Överkomliga problem. Stadens dito handlade främst om juridik, ekonomi och logistik och ofta var de av ett slag som ställde krav på mig att inrätta mig i andras led och andras ordningsystematik. Banklån, heltidsarbete, borätter och regelverk, skolval, vägval, alla dessa valmöjligheter gjorde mig trött, de tog så mycket tid i anspråk av mitt dyra dygn, att jag själv krympte till att bli en myra i ett myrbo. Så tänkte jag då och det gör jag faktiskt fortfarande.

Med synen på backspegeln kan jag tycka att mitt val var smart, jag slipper sådant som jag inte klarar av och ogillar att göra, och som oroade mig just för att jag inte hade koll. Istället för att slava för ett banklån kan jag dra in på lönearbete och lägger tiden på sådant som gör boendet billigt. Jag sätter in vinterfönster, diskar för hand, tvättar en gång i veckan, eldar med ved, bakar, odlar en smula, och lever nästan helt utan el under sommarmånaderna. Jag har dessutom slopat egen mobiltelefon och lyssnar enbart på analoga radiosändningar, vilket har hjälpt mig att fokusera på tidsåtgång på ett annat sätt än då jag försökte strukturera tiden för att hinna med allt som andra tyckte måste hinnas med. Nu har jag frigjort tid för sådant som jag kan göra en annan gång, om jag vill, eller om vädret tillåter.

De yttre ramar som finns kvar avgörs av skolan, fritidsintressena och av lönearbetet som jag har krympt till halvtid. Sådant som rör trädgården, huset, middagarna, ledigheten, läsning, hobbies, resor eller promenader bestämmer jag själv och den friheten kommer jag aldrig mer att vilja uppoffra eller sätta på spel, hur ensam jag än kan känna mig ibland... jag tröstar mig då med minnena av hur det har varit och kommer snart underfund med hur bra jag har det nu. Hur romantiskt lagd jag än är, så har jag ändå insett att bilden av det perfekta livet handlar om socialt skapade förväntningar. Hur många ensamma gubbar har vi inte läst om, alla lyckliga i sin stolta enslighet - medan kvinnorna är trånande av bekräftelsebehov? Nej, jag är mycket hellre en Thoreau i sitt Walden, och sätter mina egna regler, vet mina gränser och behov och låter det vara utgångsläget i mitt val av vänskap och umgänge - än en vilsen stackare som uppoffrat hela sin person för ett låtsat liv med parmiddagar och swimmingpool på trädäcket, charterresor och bokade släkthelger.

Tak, mat och värme, en bil och drivmedel därtill, möjligen en internetuppkoppling och så djuren, grannarna och vännerna, det är allt vi behöver för att må bra. Och t.o.m. i händelse av krig tror jag faktiskt att vi skulle klara oss ganska väl. Men nu tänker jag inte måla fan på väggen.


lördag 12 september 2015

etik


det är möjligt att en kärleksbomb kan se ut såhär, tänker att så länge tomma ord blir handling så är jag med. Fin bild, har ingen aning om ursprunget eller orsaken men den gör mig glad. Bilden är tagen ur sitt sammanhang, jag fann den hos en vän på fejan. Ingen förklaring gavs.

En polisklädd man och en liten flicka med mörkt, blankt hår, klädd i randiga kläder som ser ut som en mjuk pyjamas av udda delar och röda skor. Båda sitter mitt på en asfalterad väg, flickan har en vikt filt under sig, hon sitter som bara mindre barn kan, med knäna i vinkel utmed låren. De spelar "sten, sax och påse" och det ser varmt ut, för solen skiner och den polisklädde bär en kortärmad ljusblå skjorta som stramar under armhålan, det gör att han ser stark ut, trygg. Skjortans färg tar upp himmelsfärgen som ramar in dem, tillsammans med gröna, klippta vägrenar och lågt buskage. Det är ett låglänt landskap som liknar södra Skåne. Vi ser ett fyllt pistolhölster och en bit av batongen och att polisens vänstra skosula sticker ut under ena knäet. Han sitter i skräddarställning. I bakgrunden skymtar fler människor, till höger i vägrenen sitter en klunga med färgstarka kläder, de sitter tätt. Mitt i bild två poliser till, en står och betraktar klungan från vägen, den andre är upptagen med något han håller i händerna, kanske en telefon. Flera av personerna i klungan har uppdragna huvor som kontrasterar mot flickans hår, polisernas lediga grupperingar står i kontrast mot klungans täthet. Till vänster syns en ensam person liggande i vägrenen, vilande mot sin ena arm. Hans ansikte är vinklat uppåt och möter den polis som går emot honom. En fullständigt normal bild, men ändå inte. Ändå inte.


Att ta en bild och göra den offentlig genom publikation är en handling som innebär ett stort mått av ansvar, både för sändare och mottagare. I veckan har en bild av en död pojke på en strand i Turkiet använts i två syften. Demokrati, jämlikhet och öppenhet präglar det ena, motsatsen det andra. Utan kunskap kring bildens tillkomst kan den tjäna syften som plötsligt innebär ifrågasättande om vad som är sant och äkta. Vad ska vi tro på. Konspiratonsteorier florerar som aldrig förr men är ingen nyhet när det gäller bilder, bland kända gamla exempel är Beatles ett, ett annat är månlandningen. Det är nu du som betraktare "kommer in i bilden". Ditt ansvar är lika viktigt som fotografens, bildredigerarens eller mediet den sprids på, så läs på och var kritisk innan du delar. Jag brukar hänvisa till känslans storhet i bloggen, nu vädjar jag om motsatsen eftersom känslan enbart är stor i klokt och vist sällskap, som med poeter och författare, konstnärer och filosofer. Utan humanism blir världen hård som sten, torr som öken och omöjlig att njuta av.

Fotnot: Sedan jag skrev inlägget i morse har jag fått reda på följande fakta: fotot togs från Aftonbladet och lades ut igår. Enligt SVT.se visar bilden en dansk polis och ett av de anonyma syrianska flyktingbarn som fotvandrat längs med danska motorvägar under det senaste dygnet.  Den danska poliskåren gav flyktingarna fri lejd till Sverige, trots premiärminister Løkkes förbud, och bilden har fått symbolisera det mänskliga engagemang som driver flertalet individer, trots politiska spel och intriger. En mycket stark bild som har engagerat mängder av människor och även toppdelats på sociala nätverk. 

fredag 11 september 2015

Dame Westwood


så kom det då äntligen, infallet som bröt tystnaden. Det ska en Dame till att skaka liv i gubbväldet, svar på tal istället för all denna kvävande, krävande  kärleksbombning. Jag hatar det jävla uttrycket, kärleksbomba. Vad är det förnåge? Nä, ska något ske så ska det ske med humor. Rå, jävla tanthumor!
Varför är jag inte litet mer som hon?

HuffPost; Dame Vivienne Westwood Drives Tank To David Cameron's House In Fracking Protest


kärlek



Kärlek är att vilja ge av hela sitt hjärta
att vilja förstå
även om det inte finns någon likhet, ingen direkt referens

Att älska sin nästa som sig själv
är att skänka något som är så heligt och högt skattat att det gör ont

kärlek känns
den är en uppoffring och en rening
en eld som brinner
 tär på din person

kärleken
 går inte att utkräva
inte såsom en hämnd
den går inte att återkräva
har inget förutsägbart mål
saknar metod, plan, logik
kommer inte i missiler
inte med ånger

kärleken är både abstrakt och konkret,
den sitter i kroppen och strålar ur den
likt värme från en härd



hat och kärlek är varandras motsatser
ändå springer de ur samma källa
båda kan bida sin tid
och dyka upp där de minst förväntas

ställer till kaos

fyller ett hål
behov för stunden

båda materialiseras i handlingar


ibland kan de även misstas för varandra
kärlek kan vara förtryckande, bli ett krav 
hat kan kännas renande, ärligt, befriande.

Men kärleken leder framåt
och får den fäste ger den kroppen luft under vingarna
den ger frihet
helar

hatet är en boja, ett rum utan utsikt
trångt och unket
med hatet följer hopplöshet
söndring

Kärlek kommer i många skepnader
hat i en
kanske det är därför det är så kallt








söndag 6 september 2015

söndag


det blev en stillsam söndag som avrundning på en stillsam vecka, åtminstone om vi tänker på action. När det ankommer på känslorna har det stormat en hel del, särskilt med tanke på hur världsläget ser ut. Jag kan inte för mitt liv förstå hur människor inte kan ta till sig flyktingars situation och göra sitt bästa för att lindra sitt samvete, må det vara av egoistiska skäl. En vän skryter om sina långväga resor och låter den elvaåriga dottern bestämma hotellet som hen sedan visar mig som något fruktansvärt roligt i sin vräkiga tackiness. En enda av alla dessa resors kostnader hade med lätthet kunna hjälpa flera syriska flyktingfamiljer, för att inte tala om koldioxidavtrycket. En annan bekant skickar mig snaskiga, anonyma videos som skall "bevisa hur illa utländska människor, särskilt tiggare beter sig" - under förevändningen att jag skall hjälpa hen med bedömningen av ett politiskt dilemma och att "lag och rätt måste få råda". Jag svarade naturligtvis att jag inte tittar på videos med så uppenbart skumma syften och att jag för mitt liv inte kan förstå hur människor inte drar sig för att dra politiska fördelar av en mänsklig tragedi. Jag hoppas att jag gjorde mig förstådd.

Idag känns det bra att få läsa och höra hur flera svenska politiker enas över blockgränsena för att göra gemensam sak i en av historiens värsta humanitära katastrofer, något annat vore otänkbart för folkvalda politiker i en demokrati. Vi får se vad som kommer ut av tisdagens möte i Berlin mellan stadsministern och förbundskanslern.

Ja, jag är snarstucken och har svårt för dålig smak och kass timing, och det står jag för.



lördag 5 september 2015

lördag


idag har jag tagit det kolugnt och vädret har gjort det enkelt att ägna sig åt inomhusaktivieter utan att få dåligt samvete för att gräset nu är ganska långt och tovigt. Jag har läst, stulit ljung och planterat den, skrattat åt Muralgranskaren och munhuggits med en rasist på nätet, sett en dokumentär, lagat lördagmiddag och nu tittas det på uppbygglig film (Waynes World I). Till denna och vinet som blivit över från festmiddagarna förtärs med fördel lakrits och mörk choklad. Party time! Excellent!

Livet går vidare. På några ställen rapporteras om flyktingar som något oroväckande och kaotiskt, många EU-länder som Spanien, Grekland, Turkiet och Ungern bevakar sina gränser med militärpolis, medan Österrike, Tyskland och Sverige välkomnar flyktingarna med värme och välvilja och ger en positiv bild av mottagandet. Livet går vidare, som sagt. Det gäller att vilja se det som går åt rätt håll och ge beröm för det som är fint. För det finns mycket sådant med, och väldigt många kloka människor.


fredag 4 september 2015

fredag

min väg är röjd och fin
sista dagen på mitt träningspass och jag är faktiskt helt slut. Ont i låren och allmänt trött, vilket får mig litet skamsen och tänker på kvinnor som får gå fem mil/dag efter vatten med bebis i en liten svångrem om kroppen - eller en till i magen. Ja, ibland är proportionerna hisnande. Idag känns det faktiskt ohyggligt att skriva om vardagliga saker när människor lider vid våra gränser, eller inom dem. Men livet måste gå vidare, oaktat om vi har träningsvärk eller vill berätta om något som ligger varmt om hjärtat just nu. Saker som sker i vardagen är inte nödvändigtvis av ondo, allt som händer är inte katastrofalt. Det sker en hel del utvecklande saker också, och det får vi absolut inte glömma, särskilt inte nu när vi matas med elände. Hur skulle du själv vilja bli bemött om du lämnat ditt hem, vänner, släkten och tryggheten bakom dig...

Glädjen över att leva är fundamental för att orka. Den glädjen kan vi odla och sprida, optimism behöver inte innebära att du är mindre klok än pessimisten, fråga Hans Rosling. I solen i morse tänkte jag på turen att kunna bo och leva i ett av världens rikaste länder, på att ha möjligheten att dela med sig och vilja göra det. Jag tänkte på farmor, på alla de barn som kommit från andra länder under alla tider, och blivit inackorderade i okända människors hem. Röda korset gjorde stor skillnad för många under 1900-talets krigstider i Europa. Jag undrar om röda halvmånen och röda korset har ett sådant samarbete, det vill jag ta reda på.

Jo, idag tänktes det mycket igen, och rundan var ljuvlig och naturen harmonisk. Jag tänkte på kontrasterna och på trösten, på sammanhang och på att aldrig någonsin låta siffror, pengar och statistik komma i vägen för verkligheten. För just nu, just här finns det någon som behöver din hjälp och du kan hjälpa, det kan du. Om du läser detta har du ett skrivbord, en dator, el, mat för dagen. Tid för en insättning tar du dig, det är en prioriteringsfråga. För vem vill du vara, och vad vill du bli ihågkommen för om, säg 100 år, eller 300 år. Och vad är det vi vill minnas av mänskligheten om lika lång tid?

4 sätt att hjälpa vuxna och barn på flykt

torsdag 3 september 2015

torsdag

diket vid grannens dammar

under förra veckans promenader tog jag ledigt på torsdagen för att städa och klippa gräs och annat. Idag ville jag inte det, utan tänkte mjuka upp de stela benen med en lugn promenad istället, och lugnt det blev det. Två gånger stannade jag och pratade en stund på vägen, den ene var fågelskådaren och den andre var min vän J som jag visste att jag skulle stöta på en dag, frågan var bara när- hon hade dock få ta en paus från löpningen under sommaren, berättade hon, eftersom hon hade överansträngt knäet. Fem dagars löpning i veckan är inte nödvändigtvis bra för hälsan...

Idag sken solen igen, men det var kyligt om morgonen, 7,8°, så jag drog på mig ullsockar i sandalerna. Jo, du läste rätt. Och jag törs knappt skriva det, men jag hade sandalerna på mig igår också. Ser inte fram emot att handla löparskor och ännu mindre att trycka in mina tår i dem, senast jag köpte löparskor var på Löplabbet på Kungsgatan, skorna gjorde att jag tappade min ena tånagel och jag har fortfarande problem... en öm tå skulle man kunna säga.

den lilla vita pricken på räcket är strömstaren

Idag var vägen mot bäckravinen blockerad av en bok som hade knäckts över bron. När jag skulle forcera hindret satte sig en strömstare på räcket, bara ca 5 meter från mig. Där satt han och guppade med gumpen och så sket han en projektil mot bron - som om han ville säga mig något - och fortsatte mot forsen. Jag trotsade dock detta omen och kröp under trädkronan och fortsatte min vandring.

Idag tog jag en kortare tur inne i ravinen och gick upp för Offastigen istället. Det är en bredare stig men inte sämre på något vis, vägen skär genom ravinbranten och du går ibland under de knotiga bokarnas trädrötter. Himla vackert.


På hemvägen kunde jag njuta av den värmande solen i ansiktet och fick ta av mig sockarna. Ute på fältet mitt emot grannens dammar dök en falk ner mot den nyplöjda rågåkern. Imorron tar jag med mig kikare.

onsdag 2 september 2015

onsdag


solsken och ytterligare en annan känsla på rundan, energikicken gör en människa glad och övermodig och jag fick för mig att göra allvar av sprittet i benen, så jag provade några joggingsteg - och fortsatte, och fortsatte och rätt vad det var var jag framme vid Naturum. Sju raska kilometer är det och hela vägen njöt jag. Inte en enda gång fick jag ont, varken i knäna eller fötterna och det var längesedan jag njöt av min kropp på det viset. Heureka alltså!

I dammen flöt sångsvanarna som vita och grå primadonnor bakom en grön och lummig ridå, och litet längre in vid forsen satt hägern och visade upp sin hela härlighet. Sol gör att blicken vänds uppåt och idag gick jag med näsan i vädret, blå himmel lekte tittut bland kronorna och det glittrar och glammar överallt. Klart njutbart, även om gråväder inte alls är att förakta. De enda människor jag mötte idag var tre snubbar från Naturum som avhandlade det framtida spångbygget, annars var jag alldeles ensam i världen. Perfekt.


Jag testade att löpa hemåt med, och jo, det kändes alldeles naturligt, så jag fortsatte ända fram till grannens dammar. Tänkte att jag skulle få syn på stenskvättan och törnskatan som brukar hålla till där, men såg istället några grönsiskor och så en av steglitsarna som har kretsat runt grannskapet i sommar. Total jogging uppskattningsvis 14 km, resten promenad på ca 5 km. Inte alls illa för någon utan vare sig sjukdomsinsikt eller kondition.

Hemma krängde jag av mig allt ute på gräsmattan och gjorde några tafatta stretchingförsök i köket. Ansiktet hettar så skönt... ska se om jag fortsätter med denna nya dumhet, kanske en gång i veckan?

anledningen till att jag flyttade hem igen

tisdag 1 september 2015

tisdag

hand made

efter nattens åskväder och gårdagens störtregn har rundan åter ändrat karaktär, det var mycket tystare idag, liksom avvaktande, och funderingarna gick mer mot vandringen som sådan än på något metafysiskt. Naturum håller på att inventera spängerna inne på nationalparksområdet och nya, lysande neonorange prickar visade vilka brädor som skulle bytas ut. Litet störigt med de grälla färgplupparna, men slitaget har varit stort i år, flera av de förr så små stigarna har nu blivit flerfiliga och på några ställen är marken fullständigt nertrampad av grova sulor och cykelhjul. Blottade rötter och geggamoja kräver balans och ett par bättre skor än sandaler. Stövlarna jag köpte är fina, men alldeles för varma och det är mina gamla vandrarkängor med. Det känns att de har nio år på nacken.

man laid

Jag försöker alltid att vara så tyst som möjligt när jag är ute och går, det lönar sig och idag skrämde jag upp en morkulla som låg och tryckte alldeles intill stigen. Ute på sjön räknade jag inte mindre än åtta forsärlor som kalasade på de torrlagda öarna, där ute finner de massor av godis i sedimentet. Uppe på krönet och nära utkiksplatsen hördes en skolklass på håll, en del ungar var väldigt högljudda... men jag tror och hoppas ändå att de fick en fin vistelse och ett minne för livet. Synd bara att de inte har lärt sig ta hänsyn, jag tog reda på en tom plastpåse och en hopknycklad RedBull-dosa efter en liten grupp, innan skräpet spridits vidare av nästa höstvind. Kanske det är dags att ta upp allemansrätten på schemat? på allvar alltså.

byggda

Många överkörda grodor på vägen, i olika stadier av förmultning, och så en överraskande närkontakt med två gröngölingar, ett vuxet praktexemplar och en mindre unge som just ruggat, tror jag. Det var nästan som om de inte brydde sig om mig som kom där gående på vägen, rakt mot dem. Vid sådana tillfällen önskar man att man hade en bättre kamera med sig, åtminstone vid det senare.

naturliga

Björnbären är goda nu, det finns mängder längs med grusvägen och de passar alldeles utmärkt till vätskekontroll. Om vädret blir litet torrare en dag tar jag cykeln och några hinkar med mig, men som det är nu, med fukten och risken för röta, smakar de allra bäst ur hand i mun.

allt bredare