Det krävs inte många minuter innan jag beslutar mig för att inget skriva, allt jag vill ha sagt är redan sagt, och allt jag känner är redan redogjort för. Risken är alltför stor att bli långrandig, man orerar och glömmer bort att lyssna in det samtal som borde gjorts istället. Jag har på senare tid, kanske särskilt efter isoleringen under coronapandemin, märkt en skillnad i tonfall och metod som gör att jag ändå måste försöka.
Min lilla tes idag är: Något har skett med diskussionstekniken, det goda samtalet och meningsutbytet har blivit utbytt mot en polemisk paneldebatt, där den ene skall orera och underhålla, medan den andre inte förväntas besvara annat än på ett konfrontativt vis. Det goda samtalet har reducerats till en debatt mellan två läger, tekniskt sett liknar det mest ett schackparti där den som öppnar har störst chans att ta hem spelet och den så kallade motståndaren får finna sig att besvara utspelet och reduceras till att bli en ivrig nickedocka eller en dålig förlorare. För när oratorn för ett samtal utifrån ett ämne som är baserat på redan gjorda ställningstaganden och intresseområden, har åhöraren inget annat utrymme än att svara på påståendet. Svaret ges i underläge eftersom förutsättningen redan är given och än värre blir det om debatten har en kort livslängd. Man hinner då inte ge någon vinkel på historien, eller sätta saken i perspektiv. Bildningsdiskursen uteblir, liksom glädjen och nyfikenheten i att kanske lära sig något nytt.
Det är inte enkelt att enas alltid, det skall gudarna veta.
Det måste finnas en vilja till enande, och i brist på det (och för att ett fullt samförstånd är omöjligt), så åtminstone i respekt för den andre. Det som krävs i hemmet krävs i förlängningen också i ett demokratiskt statsskick.
Bristen på värdighet mellan två meningsmotståndare har smittat av sig på politiken. Det goda samtalet mellan likvärdiga och intresserade individer har blivit sorgligt obsolet. Det gäller att fånga upp den fråga som man behärskar och se till att hålla kvar tråden under hela samtalet, och eftersom tiden är knapp blir diskussionen en fråga om rätt eller fel. Om oratorn dessutom försåtligt håller sin hand på ditt lår under grova förolämpningar, kan den tilltalade bara krångla sig ur situationen genom list; skratta åt saken och så diplomatiskt som möjligt visa att den andre i alla fall är underhållande. Och är man inte psykiskt eller fysiskt fast i situationen kan man göra en avledande manöver, som att sätta på sig kläderna och implicera att solen skiner och att det finns en annan verklighet där ute.
Envägskommunikationen leder oss in i en återvändsgränd, det säger sig självt, och så ser inte ett gott samtal mellan tänkande människor ut. Allra minst om samtalet avslutas polemiskt och med genmälen, som att man ska flytta från landet om man kritiserar kommunens åldringsvård, eller blir kallad konspiratorisk när man anser att alla bör ta ansvar för sina beslut eller att "marknadens osynliga hand" (a.k.a. Nvidia, Northvolt, etc. etc.) inte är opartisk. För att samtalet inte ska stagnera och dö tristessdöden behövs olika infallsvinklar annars blir den enda lösningen att skratta högt och att gå ut i solen.
Sådär ja, nu har jag orerat klart och repeterat färdigt i cirklar och går ut i solen. Minns att inte alla möten är lika polemiska. Och att det kanske ligger något i att lika barn leka bäst.
Jag läser nu prosaversionen av Odyséen i översättning av Birger Stolpe efter dansk förlaga. Och har påbörjat Sveries geologi en resa i tid och rum av Vivi Vajda och Barbara Wohlfarth
Everybody Supports Women - Sofia Isella live
Angine de Poitrine live with new member full concert in Toronto 5 nov 2026







