söndag 20 augusti 2017

A modest blaze

regn ute, regn inne, dock inget regn i sinne
Om jag hade varit fatalist skulle jag sälja torpet och flytta in till en hyreslägenhet efter sommarens alla missöden, men jag tror inte på ödet. Efter att ha fått gnälla av mig och fått litet sympati på nätet kan jag lämna morgonens upptäckt av ett läckande badrumstak och den trasiga varmvattenberedaren bakom mig. Det är sådana saker som händer med hus. Jag har ringt en rörmokare som förmodligen har söndagsledigt efter att ha ätit kräftor, som normalt folk gör, och avvaktar svar. Innan dess ska jag njuta av mitt hem som ser fantastiskt ut i sin nya skrud, och av doften av grytan jag komponerat inför kommande vecka, och av det alldeles nybryggda kaffet, som smakar som allra bäst när det åskar och ösregnar.

Låt oss hoppas att rörmokaren inte ringer just när vi är på kalas ikväll, och att tråget, som jag med en väns hjälp fick in under varmvattenberedaren, inte är överfullt innan jag har kommit hem.
Annars kan jag berätta att jag var på loppis med en god vän igår och gjorde litet onödiga tillskottsfynd. Gamla Agent X9 har jag synnerligen svårt att hålla mig ifrån, särskilt när Modesty (mitt alter ego när saker åter går att se i backspegeln) är med. På torsdag får jag besked om jag har någon borrelia värd att åtgärda, och innan dess ska det arbetas litet. Fortsättning följer.

Egot dagarna innan det demolerades 2014. I jämförelsen är litet läckande rör inget att gnälla över.

torsdag 17 augusti 2017

loser!

När jag lyssnar på Magda Gads inslag från sommar i P1där hon berättar om sina möten med människor bakom krig, sjukdomar och ekonomisk och social utsatthet runt om i världen funderar jag på vad det är som driver mig som människa. Magdas berättelse sätter igång en process hos mig, och i vanliga fall brukar jag vilja avvakta ett par dagar efter arbetet innan jag ger uttryck för tankarna, men idag rinner det över. Vilka relevanta berättelser har jag att delge? Vad gör mig till en människa värd namnet? I en artikel jag läste nyligen som handlade om överkänslighet, beskrevs vikten av att ge utlopp för känslostormar och att betrakta dem som en kreativ fas. Jag tar fasta på det och gör ett försök.


Jag har förlorat många gånger i livet, man skulle kunna säga att jag är en förlorare och att jag är bra på det. Med den utgångspunkten är det lätt att se det stora i alla småsaker och att uppskatta sådant som kanske är det viktigaste i livet. För vem vet vad det viktigaste är, egentligen? För mig är det inte längre tal om att göra världsresor, eller tjäna storkovan, eller berätta de stora berättelser som en krigskorrespondent eller politiker kan göra. Min berättelse handlar till stor del om förluster, som hur det är att ha förlorat en förälder som elvaåring, och om sådant som man kan lära sig av en negativ erfarenhet. Saker som skapar inre trygghet, och uppskattningen av nära mänskliga relationer bygger på den erfarenheten.

Jag har förlorat min far, farmor, farfar, morfar och mormor och har sett dem tyna bort och tappa livsviljan, sett sjukhuskorridorer som ett andra hem, och hur min mamma sakta smulats sönder av sorg. Jag vet hur det är att leva med en person i arton år och plötsligt inse hur litet vi känner varandra, eftersom alkohol har raderat hans förmåga att hålla sig till sanningen. Självmords-sms, rattfyllor, tystnader, uteblivna hämtningar på dagis, obetalda räkningar, och märkliga, nattliga besök blev under våra tre sista år plötsligt vardagsinslag. Jag vet hur det är att bli vräkt, skuldsatt och ruinerad och från en dag till nästa stå hemlös med en femåring utan stöd eller förståelse från min egen familj. Jag har blivit allvarligt misshandlad i mitt eget hem, och vet därför hur det är att helt tappa förtroendet för människor i nära relationer. Jag vet hur kroppsligt och själsligt maktförtryck arbetar för att du ska reducera dig och förlora dig själv i filosofiska frågor, för att försöka förstå hur ondska fungerar, eftersom du har lärt dig att förlåta. Jo, jag kan säga att jag vet vad det innebär att förlora, men jag vet också vad motsatsen är. Vad det innebär att vinna en väns förtroende, att ha en vän som alltid ställer upp, och att vara älskad av ett barn. Det uppväger allt. Allt.
Kärlek is da shit.

Människan är en extremt social varelse, och som sådan är hon lättpåverkad, särskilt i grupp. Eftersom arvet spelar en underordnad roll i hur vi tar oss an och tolkar omvärlden, och det är miljön, och särskilt från våra tidiga år, som verkligen avgör hur vi formas som människor, är det mormor, farmor, morfar och farfar jag har att tacka för att jag har blivit den jag är idag. På gott och på ont. Tack för att jag har fått höra era berättelser och för att jag har fått känna mig delaktig i er gemenskap.

Och här tänker jag avsluta mitt gnäll idag, men innan dess ska jag säga detta: hade jag inte hört min pappa säga att det viktigaste man ger sina barn är självförtroende, då hade jag inte heller kunnat ta reda på vad de orden verkligen innebär. Idag vet jag hur viktigt det inre förtroendet är för att kunna fungera som människa och kunna ge tillbaka styrka när det behövs, frågan är hur det hade varit om den frågan aldrig hade väckts.

John Legend - All of Me

UR: The Brain with David Eagleman/ Varför behöver vi varandra?

måndag 14 augusti 2017

bara för att


I solen, på trappen och med boken i hand. Ljuden av gärdsmygen, rödstjärtungen, den nyfikne rödhakeungen, katterna som spinner och radion från köket längst in. Det är prydligt och rent, grönt och frodigt. Liksom i skogen, ensam, omgiven av det vackraste jag vet; doften av fuktmättad jord och solbemängd ozon, lätta vingar och skira blad som ger vika för vindpustarna, solglimtarna som fylls av dansande fjärilsvingar, komna ur ingenstans, bara för att. Stigen inåt skogsgläntan, vindlande.


 Att spräcka en solbelyst vattenyta, känna vattnets hastiga temperatur omge kroppen och bli ett med elementet. Omkring mig färger, över ytan varm orange, himmelsblå, elektrisk turkos, skummande vitt, och under ytan den böljande breda svarta linjen som ger riktning, runt omkring alla nyanser av blått, turkos, grönt och silver. Världen i fraktaler.


I morgon är det arbetsdag igen, och just nu tänker jag att det kommer gå bra. Jag känner mig starkare än någonsin, lugnare, friare. Om en vecka får jag se hur det är, men just nu lever jag.

Summertime - Ella Fitzgerald

The Difference Between Solitude and Loneliness - Big Think

lördag 12 augusti 2017

Psykopomp


Ibland händer det att jag förnimmer saker och då känner jag hur ögonlocken blir tunga och hjärnan känns som vore den inbäddad i bomull. Märkligare än att det kan bero på att omgivningen är oroligt rörig behöver det väl inte vara, men jag tänker att det är något annat, viktigt. Jag tror att mitt sjätte sinne varnar för farliga saker som jag bör undvika, som folksamlingar och mygg. En vill gärna vara litet speciell.


Gick Jällabjärrundan idag, mellan regnskurarna, och fick sällskap av en hel del vitfjärilar och några gräsfjärilar. Av fyrbenta kreatur syntes inte mer än fåtalet spår och flera hägn hade tyvärr blivit ganska slyiga och igenvuxna. Det går ganska fort, växtligheten tar sig friheter såhär i månaden augusti, och snår och slingor trasslar in och om sig, runt varandra. Fördelen med snärjmåran t.e.x. är att den tynger ner alla örterna och då går det åter att vandra där juliväxtligheten tidigare satt stopp för framkomligheten. Annat är det dock där björnbären farit fram... jag hade på mig ett par heltäckande byxor och stövlar och undvek skickligt - och med hjälp av mitt sjätte sinne - de värsta hindren.



Hur kom jag in på psykopomp nu, jo, igår skrattades det gott åt Wagnerfigurerna och det var då vi kom in på namn och termer som har med mytologiska figurer att skaffa. Chilperik, Kunnigunde, Gosuinda, Skäggald och Brünhilde. Det görs inte namn som förr längre.



fredag 11 augusti 2017

kritik av det sunda förnuftet


det har sagts att skillnaden mellan klimat och väder är statistik och syfte, och att vokabuläret kan avslöja mer av dig än du avsåg, därför vill jag härmed en gång och för alla klargöra att jag varken är klimatförnekare, penicillinratare eller vetenskapshetsare. Jag tror på det mänskliga förnuftet, men inte som ett gudagivet obestämbart något, utan på lärdom och kritisk blick av omvärlden. Jag är fast övertygad om att människor som läser skönlitteratur bygger en fastare tro på människan än människor som enbart litar på facklitteratur, och jag litar på att människan är en god varelse, just eftersom litteraturen ofta ger sken av det motsatta.

Med ålderns rätt kan jag tycka att det finns en differens mellan sådant som kallas manligt och kvinnligt, men vet genom studier och erfarenhet att det beror på en inlärd process och att rollspel är sådant vi hänger oss åt vid späd ålder för att passa in och ta plats. Om vi människor insåg att skillnaderna mellan oss är färre än likheterna skulle vi inte hänge oss åt skärmytslingar, och förstod vi att de skapta gränser som enbart är till för att skapa olust och dispyter inte är annat än hjärnspöken, skulle vi och våra valda ledare vara förståndiga nog att inse att rädsla är en maktmetod och därför enkel att genomskåda som politisk propaganda.
Jag ställer all min tillit till nästa generation, den som min egen "det löser sig-generation" har fött upp, eftersom det är städpatrullen som skall firas, inte nedskräparen.

Mellan läsvarven tar jag emot semestrande vänner och snart blir det grillkväll. Håll en tumme för vädret, klimatet går inte att göra något åt på så kort varsel.

Congo Square - Sonny Landreth

onsdag 9 augusti 2017

Rain plans

en otypisk läsplats för sommaren -17
Denna sommar, vilket skämt. Jag försöker att se fördelarna med dryga tre veckors idogt regnande; att brunnarna är fulla, att markerna är mättade, att det aldrig har varit så grönt och att resebyråerna och bokhandeln firar lagerkransade segrar men det är svårt att inte vara sur, och då menar jag dyngsur, på faktum att om en vecka är jag tillbaka till normalitetens tidiga uppstigningar och de soliga arbetsdagarna igen. Tvi.

Under de generöst tilltagna, två (!) soldagarna, som  under början av veckan valde att gästa oss sumpråttor och vattensorkar i nordvästra Skånes inland, valde jag att dränka mig i litteratur som berättade om soliga länder där allt annat än struparna är torra, och öden som är långt värre än en fattiglapps futtiga regnsommar. Tidigare loppisfynd av tio obrukade bundna böcker för 70-lappen innehöll en bok av Llosa som jag inte hade läst än, så med Samtal i katedralen som utgångspunkt började min kavalkad av lästa och olästa böcker av en och samme författare, och tro mig och alla övriga som har läst honom - man tröttnar aldrig. I Llosas värld av berättarkärlek varvas varmaste sensualism med iskall masochism och han tar oss med på resor som antingen hade varit helt omöjliga eller fruktansvärt farliga att utföra i verkligheten. Jag säger bara: Maken till man att beskriva våld och ofog, för att i nästa kapitel vältra sig i vältaligheter och ömsint kärlek, för att därefter och med djupaste humor och vassaste ironi såga sin egen genre vid fotknölarna. Llosa tröttnar jag aldrig på, hans realism delar jag gärna om och om igen, liksom hans inställning till livet.

Jag varvar böckerna, medvetet okronologiskt, för att en eventuell, politisk machiavellism (för den risken måste jag ta när jag läser en politisk författare) ställer sig vid sidan av, och låter det mänskliga ta överhand. Blockpolitik, ideologisk blindhet och fåfänga är jag så hjärtinnerligt trött på.

Läslista
Den stygga flickans rackartyg (2006)
Tant Julia och författaren (1977)
Bockfesten (2000)
i mån av ljus och lugn fortsätter jag nu med:
Samtal i katedralen (1969)
Det gröna huset (1966)
Death in the Andes (1993)
och när lönen kommer ska jag införskaffa
Den blygsamme hjälten (2013)


Israel Nash - Rain Plans
Spidergawd - Empty Rooms

Ulf Lagerholm 2017


lördag 5 augusti 2017

press

Tänker man inte på vad man säger, säger man vad man tänker.