mellanakt

 

Jag tycker inte om att kompromissa om saker som redan är fel. Gillar inte att vara progressiv för sakens skull, lika litet som jag vill vara konservativ för sakens skull. Politiskt sett önskar jag att det fanns ett sätt att ändra på blocktänkandet eftersom det låser fast positioner. Ideologierna, ståndpunkterna, det djupa resonemanget saknas mig i den politiska debatten. Nytänkande i all ära, men det nya måste leda någon vart, saken är i sig inte god och förändringar är av naturen inte naturligt välmenande alla gånger. Det finns ett otal exempel på att förändring är dålig, likaså att den har varit nödvändig. 

Nu till kärnan. 

 Det känns tungt att se miljöer jag älskar, försvinna. Det är som att förlora en äkta hälft, en avgörande del av min kropp. Jag är därför litet kluven till att hjälpa till med att bevaka avverkningar, visserligen får jag se så mycket spännande miljöer som jag troligen inte hade besökt annars, men det tär på mig att veta att så gott som allt kommer att bli flis och död materia. Så blir det när man behöver kompromissa med kompromisser i flera led. En procent att våra ansträngningar går vidare för granskning, och av dem är det en procent som åtgärdas. Och ändå avverkas de som "gallringar". Ibland måste jag bara andas i fyrkant. Eftersom jag inte kan smälta det som sker här hemma med mitt älskade alkärr, så får jag visa det jag menar med annat. 

Bilderna i inlägget kommer från en plats som var avverkningsanmäld för två år sedan, men som plötsligt försvann från radarn. Så länge som jag får besöka platsen med sina jättegranar och dubbelstammar igen får jag vara lycklig. Och särskilt de dagar när jag upplever det som att inget riktigt går att lita på eller går åt rätt håll längre. Vissa saker räcker inte att bevara i minnet, vissa saker behöver helt enkelt få finnas kvar. Just den här platsen äger kvalitéer som få andra, så låt mig få hoppas att avverkningen dröjer och helst av allt, aldrig blir av. 

 För att tänka filosofiskt, som ju är den jag är: Jag tycker inte om att anpassa mig, däremot älskar jag att bli en del av den förändring som sker i en ny miljö. Skillnaden är att jag avkrävs något personligt i den ena världen, men blir en behövd andel i den andra. En monist i en dualistisk värld skulle man kunna säga, och en animistisk själ. Ett träd är i min värld ett levande väsen med historia och framtid, en skog likaså. 

Så långt min inledning, nu till epilogen eftersom mellanakten inte behöver presenteras. Vid detta laget är min inställning klarlagd. 

Att kompromissa med människor som medvetet gör allt för att missförstå dig gör fysiskt ont, det är en mara som sitter över bröstet om nätterna och som får dig att svimma av trots att du tar hand om dig. Åldrandet är ytterligare en akut stressor i dagens kravmässighet, just eftersom du inte själv rår för det, men du avkrävs svar på varför du inte har ett jobb. Måste vara aktiv, måste vara si och så. Äger du inte rätt inställning till åldern har du dig själv att skylla. Du får inte. aldrig. ha otur i slumpens lotteri. Du kan få leva ett fullgott liv, med rent vatten, näringsrik kost, och en lugn nattsömn för dig och dina barn, bara du anstränger dig en smula. Det beror bara på banken om du har ett drägligt liv. Det får absolut inte heller antas att verklighet inte är detsamma som ekonomisk, matematisk, kalkylerbar. Verklighet är ekonomisk, matematisk, kalkylerbar. Verklighet är inte kännbar, fysisk och levande. Tydligen. 

Äh, nu vänder vi blad och går vidare. In i dimman. Den är verklig, tro mig. 

Jag läser De undantränga, del 2 i serien om att vrida världen, av Jonna Bornemark

Du bör också läsa: Vi stirrar den nya dumheten i vitögat, Andreas Tranvik, Expressen Kultur 

int(r)essant

verkliga saker förändras långsamt

 Det finns en liten dikt av Tage Danielsson som antyder att vi blir mer konservativa med åldern - en grej som skulle kunna kännas som ett reellt hot för en punkarsjäl, om densamme inte visste att konservatismen åldras den med. För hur mycket våra stackars nutidsjournalister hos vårt gamla fina public service skräms till tystnad, och hur mycket vi som publik än måste bli matade med privatekonomi och få oss att glömma de filosofiska frågorna, eller skogen, eller den biologiska mångfalden, eller för den delen, vill få oss läsare att tänka att vi inte är ansvariga för orsaken eller utfallet, så är inte alla dumma nog att förstå att existensen kräver andra frågor och svar än de som ges under ekonomiekot, ekonomiekot extra, ekonomiakuten eller alla de minuter som läggs på börsens uppgång eller fall. Vi är inte så dumma som vi ser ut. Och den tanken får en gammal punkarsjäl att tänka, för det gör den ibland (och alldeles själv också, tänka sig), att trots att vi luras att tro att det enda sättet att leva gott är genom att göra ett klipp på börsen så spelar det inte någon roll när vattnet sinar och skogsandarna dör. För vi ser. Vi känner. Vi vet av hänsyn till våra gamla traditioner, våra gamla åldringar, våra uråldriga behov, att vårt verkliga liv är förevigt sammanbundet med allt det där som vi anmodas att glömma. Allt det där som gör att vi står ut. 

Idag föll mitt vackra, älskade alkärr. Det känns nu som att jag har förlorat mer än jag mäktar med. Men eftersom jag hyser det djupaste förakt för alla de som sparkar på någon som redan ligger, och då jag vägrar att ge tappt, och vännerna påminner mig om att jag inte är ensam, säger jag

- Don´t mourn, organize!

overkliga saker sker fort

Jag läser om igen Kurt Vonneguts Burfågel och minns en kärlek. Och så tipsar jag om att lyssna på Frida Strannes röst här istället för på Martin Wicklins beklämmande dåliga och ytterst  vinklade ängsliga söndags"intervju". 

Heather Maloney feat. Darlingside - Wingin' it

livsmod

  Det är att veta vad som är rätt och att göra det, i alla lägen. Även ett försök är modigt. 

Livet är underbart och kort, och därför alldeles för värdefullt att läggas på träldom och gemenhet. Tillfälligheter må roa för stunden, men i längden är det evigheten, och därför det gemensamma, som räknas. 

Ängsligheten leder till medlöperi och tystnad, inte minst inför den populistiska fascism som grasserar i hela västvärlden, skriver Ann Heberlein för Flamman. Och jag älskar modet hos en röst som vågar erkänna fel och välja om. När jag konfronterade Mårten Arndtzén för hans nya livsval, fick jag en skrattemoji som svar. För somliga går allt, inte minst prestige, att mäta i pengar, medan somliga följer sitt hjärta.

Var inte rädd.

Släpp taget.

Lyft dig.

Vad jag tänkte inför EU-valet 2024.

himmelhoch jauchzend, zu Tode betrübt

 

 Snart skådar man en ljuvlig blomstertid, men emellanåt måste det ännu eldas även två gånger per dag, och se så veden minskar inför kommande vinter. Det är dubbelt bedrövande för en sparsam individ att inte kunna ana hur framtiden ter sig. I upplevelsen att livet allt oftare sker i ovetskap, dels kring vädret, dels kring omvärlden, måste en passa sig noga från att ren skrock och fullt ut ovetenskapliga rön tar mark och rotar sig. Dessa avarter har en förmåga att gro vid räddhågsna tider. 

Under uppväxten levde jag i den glada förvissningen om att framtiden kunde ordna sig, bara man såg till sig och sitt hus. Då skojade vi om osäkerhet och avvikande livsprinciper. Nu är kriser och vandelsprövning inte längre underförstådda som lustifikationer, utan bestämda som princip. Luddigare ord än vandel är svårfunnet, det säger mycket om tiden vi lever i. En tid när pekpinnar och dogmer tar över där som kunskapande och förklaringar saknas, och när förståelse för det som är olika har ersatts av förtryck av detsamma. En tid med en illa förvriden syn på mänskligheten och hennes alla ärliga sidor. Men även jag har ibland tvivlat, särskilt över mina egna kunskapsförmågor kring Konsten och det konstnärliga - mina två ben! Och då minns jag en annan princip; nämligen den att när estetiken står inför arkebuseringssvadronen, brukar det vara matematiken som avgör utfallet medelst raka linjer och gyllene snitt. Denna återkommande tankefigur med idén om att form skall förtrycka innehåll brukar gå under ett förskönande epitet kallat klassicism. 

Rakt och gyllene är på många sätt även nutidens melodi. Jag ser en oroväckande framtid för däggdjurens livsrum och sår därför rosenskära och blodtopp och sätter lök, gräver bland maskar och kryp och gömmer mig bakom en vedartad skärm av avenbok och lind, hägg, pil, jolster, och brakved, rönn, kastanj, lönn, al, rödbok, sälg och oxel. Snart sluter sig grönskan, snart sluter sig glömskan. 

Jag läser nu Tystnadens magi, av Florian Illies

tur

dörren till våren står olåst

 är ett ord som jag kommer att fördjupa mig i en vacker dag, men det blir en annan gång, för nu tänker jag vara egocentrisk och prata om vädret och vindarna som just nu blåser åt rätt håll. Jag har förvisso fortfarande inget jobb, ingen säker inkomst eller framtidsplaner heller, inte något som ger status eller ser snyggt ut på ett CV, men jag har så mycket mer ändå. Världens goaste vänner, en dotter som mår finemang, jag har vettiga saker att lägga min tid på och en alldeles egen trädgård som ger mig både daglig kärlek och motstånd med hårt arbete. Dygnsrytmen har ändrats, jag bryr min föga om tiden annat än då världsliga ting påminner om att jag måste fara till vårdcentralen för en kontroll eller för att byta däcken. Idag var det nämligen tänkt för det sistnämnda, men då sommardäcken skulle träs på upptäckte montören en djup spricka i något som kallas för spindelleden och jag uppmanades med emfas att absolut inte köra mer. Adjöss då med den praktiska dagsplanen att samordna inköp och hämtningar av auktionsgods, men det världsliga ordnar sig alltid. Annat är det med annat. Som väl var, var min snälle bilmeckargranne hemma och kunde svara och säga ja, och trots förmaningarna från även detta håll lyckades jag ta mig hem, lämna bilen och promenera hemåt i solen. Inget lugnar nerverna bättre än ett trevligt samtal och mina kära omgivande omvägar. 

Här hemma har det varit ett par dagar av hårda stormvindar, men nu har solen återvänt med klara köldnätter och riktigt härlig lust och fägring. Under ogräsplockandet litet senare på dagen passade jag på att sortera ut kirskålsskott till dagens lunch, och fick då höra årets första rödstjärt. Ovanligt tidigt men som vanligt kom varningarna inifrån monsterboken, vilket jag tar både som tukt, förmaning och ömsint omsorg. Den gamle och jag har en historia, vi går långt tillbaka, rödstjärthannen och jag. 

Nu sitter jag litet öm i ryggen och njuter av dagens sista solstrålar ute på innerummet. En whisky glimmar fint i mammas gamla slitna glas och jag begrundar dagens hjälteinsats. Jag har just monterat ner den lång-långa stegen från norrgaveln. Elva steg upp, efter ett par veckors trappträning, så har jag äntligen fått satt in den lilla proppen av gammalt rostigt flugnät som jag hoppas skall vara nog för att slippa få fler besök av byggsugna bålgetingar uppe på vinden. Nu spatserar bara skatorna rundor ovanpå mitt huvud för att markera att här är det vi som bestämmer. Och det gör de. Tills en kråka tar deras ägg igen. Ja, nu börjar faktiskt äventyret. Det är äntligen vår! 

Jag läser Kerstin Ekmans Då var allt levande och lustigt. 

En alltigenom kongenial torparlagning

Här kommer den sköna sommar, sång av Olle Adolphson och text av Evert Taube

sensuella Isabella

 

 Jag ligger i sängen och betraktar regnet utanför. Tänker på hur tunt skalet är mellan mitt liv och det där utanför, och på hur skönt det vore att gå där ute och lyssna på taltrasten, min alldeles vanliga taltrast som nu sjunger som om den alltid hade gjort det. Tänker också på hur skönt det är att kunna ligga här inne i mitt nya rum och lyssna på fåglarna, regnet och på brasan, som också hörs på bara ett membrans avstånd. 

 Där utanför och här innanför, ibland känns det livet oförenligt. Här inne kulturen, där ute naturen, och böckerna jag läser går som en löpmaska genom samtiden. Tänker på människor i närheten, på de som funnits och de som kommit in, på hur livet artar sig och avartar sig och på hur skört allting är. 

Samtidigt som jag gör mina banala små betraktelser flyttas Indonesiens huvudstad till Borneo från Jakarta på grund av klimatförändringarna. 42 M invånare ska bo på denna ö i en "hållbar skogsmiljö" och energin skall tas från... kolkraftverk. Idag röstade 123 länder för en resolution från Ghana som kräver en [högst berättigad] ursäkt och en [sedan alldeles för länge väntad] ekonomisk ersättning för den transatlantiska slavhandeln. USA, Argentina och Israel röstade förstås emot och EUropa och Oman avstod. Den blinda fläcken kallas kolonialism, postkolonialism och kolonial struktur och visar sig i det som inte sägs. Sudan. Och så Gaza... Framtidens historieskrivning blir inte nådig. 

Här hemma i det lilla konungariket låtsas regeringen och invånarna som att det regnar kolsyrat dricksvatten, och det fälls skog, planteras monokultur, flygs och bränns kolväten som aldrig förr. Lagrådet, den svenskaste av svenska garantier för landets säkerhet och demokrati, körs just nu över i en brun, stinkande störtvåg av populistisk maktfullkomlighet. Det kompakta mörker som nu lägrar sig är förödande för allt som är värt att älska, känna, leva för. Björn Wiman skriver, att det är klaustrofobiskt att leva under ockupation av idioter. Och jag håller med och tillägger att idiotin har fått vingar och flyger nu i skockar som galna vettvillingar och ser på saker de redan har sett, upplever sådant de förväntar sig, och avverkar mil efter mil på löpande band bara för att få delta i ett ständigt flackande flöde hos energislukande techbolag. Det är verkligen för dumt. Jag tänker inte sticka under stol med hur fruktansvärt besviken jag är på vänner som aktivt väljer bort samvetet, särskilt de som påstår sig vara upplysta [intelligenta]. Nä, det är inte tufft. Blä är det. Chipstutte-sunkigt. Rälit. Ja, du förstår, det är helt enkelt smaklöst. Som väl är, kan jag ännu få välja mitt flöde i etern och plockar helt sonika bort sådant som gör mig ledsen. 

Ändock. Det finns spillror av det vackra kvar, små avvikelser från det som har kommit att kallas normalt. För vem orkar vara normal i tider som dessa?

America - Ventura Highway 

Hawkwind - Mirror of Illusion

Jag har kommit halvvägs in i Farväl till Panic Beach, av Sara Stridsberg.

Mars

Mars i sin vagn. Jan Sadeler efter Maarten de Vos, ca 1589

 Om den inre moralen har försvagats efter en lång tid av tillit till ett fungerande samhälle, vad sker då med människan när samhället blir demoraliserat och totalitärt? Ja, detta är mer ett påstående än en fråga och något jag har gått och grunnat på sedan några år. Närmare bestämt sedan coronapandemins år, då sociala tjänster bantades och ersattes av digitala tjänster. För det som började som en vag och otäck föraning om samhällskorruption har snart blivit en realitet, även här i vårt lilla land. En personlig, stark, moralisk inre kompass har sakta ersatts av vinstmarginaler och maximeringspotential och individen ställs nu i allt högre grad ensam ansvarig i ett vikande samhällskontrakt. Att ett rent samvete skulle hänga ihop med ett rent samhälle stämmer naturligtvis inte alls, och blotta tanken förbryllar mig, eftersom motsatsen också samexisterar, precis som en mix av dem gör det. 

 Vi är individer, men vi är medberoende och påverkade av varandra, och samhället är summan av det vi tänker, gör och väljer. Våra val avgör framtiden. Den inre rösten, samvetet, kan vara en dogmatisk förtryckare, men den kan även vara en förmedlare och befriare. Om våra politiker reducerar våra samvetsval till två ytterligheter och framställer valet som stående mellan att vara oren i ett smutsigt blandsamhälle, och av att vara ren i ett orubbligt stålbad kommer många välja det senare alternativet. Slippa ta ansvar för en vag och olustig inre känsla av att något saknas. Bli en maskinist i ett robotiserat liv. Fulländad likt en dator. Nästan som plast. Usch! Det är som att bli ledd till slakt och tanken är för torftig för mig, så mitt inre hästego slår bakut. Det är ändå den röda eldhästens år i år. 

 I månaden mars ställer sig alla frågor på tå, inte bara mina. Det utbryter krig, pandemier, oro över ekonomi och om blommor och bin, vi dör som flugor. Nu måste allt vändas om och förnyas och aldrig någonsin får det blickas bakåt. Janus både blundar och ser på samma gång under månaden mars. Varför då, frågar jag mig? Är det en fråga om förtröstan vi behöver efter en sträng vinter, en inre ro helt fri från samvetet, så som den predikas av högerkommunikatören Jordan Peterson? Eller Luther, som strävande mot att bli bekant med Gud, såg alla sina egenheter som en möjlig kanal? Ingen skam, bara förståelse. Montaigne brottades hela livet med sin inre röst, gick i närkamp med och skärskådade alla sina personliga åsikter och handlingar och skapade genom en inre dialog ett försök till närmande andra människor. Essayerna ger ingen absolution, frihet från skuld och skam, men däremot en förståelse och insikt om att ingen är ensam med sina tankar. Men medan Montaignes inre skärmytslingar knappast läses längre, går Machiavelli hem hos desto fler idag. Istället för att bråka med sig själv läser vi in vikten av att ensamma ta tag i yttre materiella saker, att peka med hela handen, kriga och fäktas och att aldrig blicka inåt. Att aldrig någonsin uppfattas som svag. Nej, aldrig är det ditt fel, skyll på andra bara, på ödet, på otur. Sparka nedåt. Annars gör någon annan det. 

Innan Mars våldtog en kvinna som sen födde tvillingarna som gav namn åt Roms kullar var han Ares, underordnad, felbar och straffbar. Undrar varför månaden fick sitt mentalsjuka romerska namn. [sic!] Men som både Arendt och hooks påpekat, behövs det en Annan där för att du överhuvud taget ska ha ett samvete. Det står inbegripet i ordet självt: sam-vete, con-sciousness. Utan en tanke på någon Annan kan vi inte sätta oss in i någon Annans ställe eller utveckla med-vetandet, samhället blir fyrkantigt och auktoritärt - mars eller ej. 

Vet du vad som är gott och ont?

Är det orimligt att förbjuda krig idag? 

Och slutligen, till alla tiders absolut viktigaste samvetsfråga: Vad gör du, och vad gör vi som samhälle för att hantera klimatkrisen och planetens livsuppehållande system? 

Pferd in einer Landschaft, Franz Marc 1910

The Deer´s Cry - Arvo Pärt, framförd av Vox Clamantis

Se: Jan Håfström - Den långa resan hem. K-Special

Jag har läst Snitt av Joyce Carol Oates och läser nu Utan samvete? av Cecilia Sjöholm. Varmt rekommenderad läsning, båda. Jag vill även rekommendera den vansinnigt roliga isländska serien Den danska kvinnan som går på SvtPlay nu och som faktiskt också handlar om samvetet.