det intelligenta systemet

Jag är en tvivlande person, så gott som allt jag gör utgår från tvivlet. När Anne Carson utnämndes till litteraturpristagare påmindes jag om hennes ord, och på hur René Descartes mest kända uttalande har förvanskats till ett massproducerat tryck på t-shirtarna eller kaffemuggarna på trademarketingkontoret. Dubito, ergo cogito, ergo sum, som han egentligen sade, innebär ju raka motsatsen. Tänkande, menade Descartes, utgår naturligtvis från tvivel. Jag tvivlar, därför tänker jag, och därmed existerar jag. Reduktionismen, tänker jag som kritiker av förenklingar, är en del av vetenskapen och därför dess verkliga grundproblem. Det är ett problem, för intelligensen kräver mångfald för att fungera. För utan seminarierna, diskussionerna, de många olika vinklarna och synpunkterna, och slumpen - vad jag älskar slumpen - vore vi inte här idag.

Intelligens är känslighet för förändring, intelligensen bor hos organismen i sin helhet. Redan nere på cellnivå arbetar ett intelligent system på att klura ut lösningar på förändringarna som omger den. Reduktionism är en inledning på fördumningens väg. Tag uttrycket biologisk mångfald som ett lysande exempel. 

– Biologisk mångfald behandlas idag som ett särintresse. Svenska politiker betraktar fortfarande frågan som något som biologer eller naturvårdsmyndig­heter ska lösa. Men biologisk mångfald är i själva verket kopplad till ekonomi, konsumtion, markanvändning, sam­hällsplanering, lagstiftning, näringsliv och värderingar. Därför kan frågan inte lösas av biologer ensamma. Den måste integreras i hela samhället och ses som en samhällsfråga snarare än en miljöfråga. Han menar också att dagens svenska strategi för biologisk mångfald har en för låg ambitionsnivå och missar denna helhetssyn.

Jag läser om det där en gång till. Det är så bra. Torbjörn Ebenhard är en av de många duktiga mångfaldspedagoger som jag stöter på ibland. Du kan läsa hela artikeln här. 

Biologisk mångfald är ett existentiellt problem. Inte något som kan fösas under mattan eller lösas lättvindigt genom reduktionism eller överfört ansvar. Biologisk mångfald är ett intrikat sammanflätat system av ömsesidiga behov där vi ingår som en art bland andra. 

När jag vandrar i skogen en solig dag i oktober och plötsligt blir överraskad av en hagelstorm och jackan och byxorna blir plaskblöta och kalla tvekar jag en stund. Ska jag ta mig hem redan, efter bara två timmar? Och då tänker jag på Andri Snaer Magnasons ord som jag läste under nattens vakentimme; samtidigt som jag vandrar här och fryser, står jag på ett tunt skal på en boll av kokande magma som flyter runt en brinnande sol. Plötsligt känns ett skogsbad i hagelstorm ändå väldigt tillfredsställande. 

Jag läser Tales Of Two Planets, stories of climate change and inequality in a divided world, en antologi sammanställd av John Freeman

Lucky - Radiohead live in Glastonbury 2003

intellektuell glömsk

 

ibland, som inatt, gör hon det som ingen borde göra en sömnlös natt. Hon loggar in och läser artiklar. Det är då hon utsätter sig för rusande tankar och reklam, och även om hon hade stålsatt sig och saknar behov och råd, och vet hur enkelt det är att falla, är det bara ett par klick mellan att vara tråkintellektuell till att bli ägare till ett par spännande skivor, piggt garn eller en fantastisk bok. Ibland, som inatt, så hejdar hon sig och styr in i en anan bubbla. Till en bubbla som tar henne tillbaka i tiden. Till för bara fem år sedan, innan Ai och den datorgenererade marknaden tog över så totalt. Till tankar som hon själv tänkte. Till det som hon redan vet. Till sådant som en trött vildhjärna tycker är tråkigt. 

Segrar över algoritmerna. Så fort det gick att bli hjärntvättad. Trots motståndet. Trots allt. 

Nu plockar hon upp en bok istället, viskade hon ut i cyberrymden. 

Läser: Avbegåvad, av Roland Paulsen

en grön ärta i soppan

 

Jag bor i det brunaste valdistriktet mitt i Skåne och vet att ekonomi har varit en viktig fråga för många. Här är arbetslösheten hög och oron för åldrandet, sjukvården och allmän infrastruktur råder. Lägg till låg utbildningsnivå. Populariserade, enkla svar på plånboksfrågor har därför gått hem, och många känner igen sig och uppskattar det råa snacket, som de säkert har lärt sig sedan barn. Kalla det tradition. 

Kommande regering har mycket att stå i. Slöseriet av statsfinanserna ska trollas bort, klimatförändringarna eskalerar, AI-problemen med, för oavsett om vi väljer att tro på domedagsprofetiorna så tar tech-brotekniken orimligt stor plats i våra liv, vi har nu en statsapparat som är fullkomligt pepprad av fascistiska element och normaliseringen av detta trumpfixerade synsätt på hur en stat skall styras är fundamental. Det är inte en enkel ekvation, men vad vore jag för förälder om jag slutade hoppas. 

Därför oroar jag mig för kommande val. Om fyra år kommer det missnöje som gav extremistpopulister och ultraradikalisering luft öka, och slaget om glesbygds-, ortenborna- och lantisarna måste tas på allvar. Min tilltro till demokratins framtid står till utvecklingen i Jokkmokk. Tydliga svar, vänliga tilltal och ärlighet varar längst. Och svenska värderingar handlar om tilliten till våra institutioner. De måste städas upp från auktoritarianism. Ge landsbygden tillgång till grundläggande service och gör staten närvarande över hela landet. 

Min förhoppning är nu att vi omedelbart återupprättar den starka demokrati som har varit mångas förebild. Börja med ett stärkt Public Service, och med skolan - eftersom en oberoende grundskola, utan grumliga finansieringar, är ett av många nödvändiga inslag i en framtida demokrati. Bildningsidealet måste återupprättas och det ska vara inkluderande. Gör det åter möjligt att ombilda sig, oavsett ålder, härkomst, klass och ekonomi, oavsett gamla misstag. Låt mig också slippa fler skamligt vinklade inslag med rädsla för repressalier i P1, en anda där som har präglat det gångna årets program. Börja med att plocka ut de ruttnaste mörkbruna ärtorna. Gapminders cherrypicking och uppenbart marknadsfixerade timbropengar skall inte vara rådande, vare sig i skolan eller i min radio. Och för guds skull, låt mig även få slippa fler sensationslystna och onödiga debatter om debatter, trams och löjl passar inte min smak för de verkligt viktiga och avgörande frågorna. Tänk på framtiden. Tänk på barnens framtid. Tänk på något annat än dig själv, det tjänar alla på i längden.

Och slutligen, för i skrivande stund är inget klart än. Men oavsett block som tar hem spelet, oavsett partifärg och ekonomisk politik, att ta bollen som landsuppbyggare utifrån medborgarnas behov, är en win-win. Men... oavsett block, partifärg osv, så tänker jag, innerst inne, att det ändå inte kommer att ske några större förändringar och att den som leder framtidens regering lugnt kan förvissa sig om att besparingarna och nedskärningarna som har gjorts alltid går att beskylla andra för. Men vad vore jag för morsa om jag slutade hoppas? Vad vore jag för en lort då?

Angine de Poitrine - Mata Zyklek

Sherpa

bland björnbär och gärdsmygar

Torpinnan ses nu smyghukande bland försynta gärdsmygar och dignande snår. Den bästa tiden på året är när regnmolnen luktar oväder och tornar upp sig på gångavstånd, när tranor kallar och trastarna skuggsjunger.

Veden vilar under tak, springorna är tätade, dörrarna slipade och sommarens fluffiga stickning vilar över axlarna, ja nu känns det i magtrakten. Det är en mättnad som enkelt skjuter alla ekonomiska kalkyler och duktiga prestationsjägare i sank. Stackare som gick på den lätte, tänker hon och svänger om igen i sin nystickade chockrosa babydolltröja med knallgula ränder, fullkomligt ointresserad av kategorier, manualer, prestige och bedömanden. Varför göra livet svartare, svårare, tristare och ovärdigt? Varför förhålla sig till det ointressanta? Varför bry sig om det onödiga? Varför ödsla tid på dumhet? Varför göra livet till något annat än det är?

När hösten kommer ska hon intensifiera sitt skymningskurande och tokdagdrömma om goda och vackra ting. Alltid retar det någon.

Roxy Music - Love Is The Drug

Heron 

elefanten i rummet

 Tänk om debatten kunde handla om livet istället. Tänk om allt vi matades med ville handla om detta enkla, att utan rent vatten skulle vi inte kunna överleva alls. Inte vi, inte något liv överhuvudtaget.

 Låt oss en gång för alla stå upp för detta enda viktiga. Låt oss alla på en gång repetera detta enkla mantra. För alla gudars skull, låt oss bara enas kring detta simpla ord, som varje unge borde lära sig först och samtliga äldre skulle uttala i sin sista suck. Ett alldeles underbart, uppenbart, och eftertraktat något som kommunikatörer är löneanställda för att kringgå, som industrialister strider för att äga, som samtliga magar skriker efter, som alla celler törstar efter. 

||: Rent vatten. Rent vatten. Rent vatten. :|| 

Tänk, om allt var lika enkelt. 

The Garden - Einstürzende Neubauten

kan ske

 Fem grabbar lirar på gräsplanen vid utebadet, den minste springer så att han nästan kiknar och när bollen hamnar i vattnet tackar han för hjälpen. I bastun sitter fem ungar i alla tänkbara åldrar, kvinnan som sitter bredvid hyssjar åt dem och förklarar saker på mjuk sörmländska. Jag är den enda utomstående och ler och skrockar litet förtroligt. Hon frågar om alla barnen har bastat färdigt och det har några. Innan hon får med sig halva flocken ut till duscharna hinner någon utbrista att detta är det bästa stället i världen. Sedan går de ut och stänger om sig. Här inne tetas mellanungen litet med minstingen och säger med glad röst att man bara kan simma om man vågar dyka under vattnet. Minstingen svarar med en litet finurlig ton, att det gör han nästa gång. Jag frågar om de är på semester. Ja, säger den som är gammal nog att veta vad semester är. Nu har de bastat klart och kliver ner från lavarna den ene efter den andre, mellanungen först och minstingen som kravlar ner sist stänger och vinkar genom glasrutan. Jag vinkar tillbaka. 

Jag tror att landets trevligaste invånare bor i landets fattigaste kommun. Hit reser de trevligaste turisterna. De som bor här verkar trivas, de är stolta trots allt det där som har skrivits i tidningen om social dumpning, mögel och boendeskandaler. De håller ihop. Kanske för att platsen inte känns segregerad, kanske för att grannarna ser och månar om varandra, kanske för att de vuxna som bor här kan vara trygga med att barnen har något vettigt att göra. Kanske för att naturen runt omkring känns välkomnande, och kanske för att tåget som går tvärs igenom orten gör det möjligt att lämna, om så bara i tanken. Kanske för att de som jag möter här i sommarmiljön faktiskt är nöjda med livet de har och lever. Kanske de struntar i om de får eller inte får äta kött varje dag. Kanske de vet att det finns andra värden i livet. Det tror jag i alla fall. 

Unna saj

 

hedblomsterns sista sommar

I ett tidigare inlägg skrev jag om glädjen att säga ja, så för att inte riskera att fastna i ett populistiskt paradnummer som jag kallar nyliberal positivism tänkte jag nu berätta för alla oss missbrukare av frihetsbegreppet och villhövare att ett ja förutsätter ett nej. I glädjen att säga ja döljer sig förstås ett ännu lyckligare nej, tack. Genom att kunna avböja ett erbjudande, en instinkt eller en hunger äger du den särskilda sortens rikedom som inte är alla förunnad. Du har redan, så nej tack. Du kan, men behöver inte. Du är nöjd. Privilegierad. 

Det är svårt att leva i ett ständigt utbud av tjänster, jag har själv levt ett halvt liv med ätstörningar, för oss som vuxit upp i åttiotalets nyfunna överflöd var det en obligatorisk utbildning för medelklassens lundastudenter och vars lilla kalorimanual gick att köpa i fickformat på akademibokhandeln, i själva verket naturligtvis värsta sortens välståndsmissbruk och extremt skamligt. Men som vanligt, med utgångspunkt från allt som jag ogillar hos mig, och med skammen som strategi har jag också fördjupat mig kring mitt levnadsskick. Blivit expert på trender och konsumtionsmönster och haft det som yrke. För var dag som går förstår jag litet mer om mekanismerna bakom frågorna hur och varför mitt liv kräver enorma insatser som förutsätter att andra blir påverkade. Oftast fungerar självpennalismen och jag får känna mig litet duktig. Inte någon missförstår mig när jag skriver att konsumtion utan behov är ett rikemansbekymmer, och att det är ytterst vedervärdigt. Så när jag drar mina koloniala kort, min ekofeminism och min präktiga, etiska kompass, navigerar jag så gott det går i en snårig skog med lågt hängande frukter. 

För oss medelklassprättar som lever i den rika delen av världen är det svårare att neka ett tillfälle än att acceptera. Man måste gå omvägar och förklara sig. Och i jämförelse med den glatt ovetande konsumentens mantra, "att unna sig är en materiell rättighet som ger guldkant på tillvaron och därmed glädje", eller "att ta för sig är att växa andligt" - är jag en bakåtsträvare och femtekolonnare. - Gör dig inte till ett spektakel, var inte en sådan tråkmåns, gör som folk. Skit i andra. Saker man hör emellanåt. I en materiell värld går det inte att beklaga ett överflöd, samtidigt finns det existenser som kan köpa hela länder. Deras rikedom ökar dessutom exponentiellt, och deras levnadsstandard förutsätter min existens. Jag tillhör därför pöbeln, men en rik pöbel som slipper ta konsekvenserna. 

Den som bor i konungariket förväntas inte bara, utan avkrävs faktiskt en skuld till staten att vara duktig konsument. Det är därför vi ska arbeta, utbilda oss, existensen handlar om konsumtion eftersom konsumtion är bra för tillväxten. Ta en kaka till. Ta två! Herregud, vill jag verkligen bli trugad? Jag håller huvudet högre än så, vill inte tillhöra pöbeln. Ändå är det så oerhört fattigt. Jag ser fattigdomen runt omkring mig, på skogens guld som omvandlas till lyxiga vrålåk, på hela världen som har blivit en mineralgruva och tummelplats för verklighetsflyende upplevare, på alla divalpar som ständigt måste uppgradera med lån och krediter. Allt vi gör skjuts på framtiden. Vi ser verkligen inte skogen för bara träd. Historiskt sett har vår art bara mått allt sämre sedan kolonialismen parade sig med kapitalismen. För när kulturer börjar värdera döda föremål högre än levande, krackelerar inte bara glaset på vår inre urålderskompass utan kompassen blir ett hinder för meningen med livet, för transglobala nätverk och multinationella företag. 

Gud, förlåt oss för vår tillväxt. 

Nå, finns det bot och bättring? Det enhälliga svaret har jag fått i böcker som handlar om ekonomi och historia, koloniala strukturer och rättvisepathos: att bestraffa de företag som gör sig skyldiga till brott (och tjänar på det) och låta dem betala för skadorna de orsakar. Hävda rättvisa inför lagen. Vi skulle omedelbart se hur stora multinationella företag som skapar klimatförändringar, miljöbrott, sjukdomar och krigsskador faller för eget grepp. Samtidigt som goda idésprutor kunde göra sig hörda. Personer i maktpositioner, politiska och industriella ledare med fel personlighetsdrag för uppdraget skulle sakta ersättas med personer som saknar de tre svarta antisociala dragen; psykopati, narcissism och machiavellianism, drag som utgör grunden för all skrupellös verksamhet. Först när vi har rena kontaktnät och transportmetoder kan vi flyga och fara över hela jordklotet utan att skada det, då har vi lyckats med att bromsa uppvärmningen, försurningen och massutrotningen. Fram till dess måste vi välja. Det är antingen "jag" eller "vi". Enkelt. 

Jag har läst mer utmärkt litteratur i sommar: Goliath´s Curse av Luke Kemp och Lapvona av Ottessa Mosfegh som har kallats både nihilistisk och omoralisk, och jag älskar den. 

DN 2026-07-02: I värmeböljan vill EU-länder klassa oljebolag som hållbara

Sarah Klang - New Day Coming

Grand Funk Railroad - Inside Looking Out (-69)