![]() |
vy från Ladonien |
I alla kulturer finns berättelser, det är vad man kan kalla etnocentrerande entiteter som sammankallar, enar och förenar en grupp människor och därmed även definierar sin motsats. De mest framgångsrika berättelserna är de som bygger på ett system, det kan vara minnes- eller skriftsystem, olika beroende på behovet av att konformera och bli konfirmerad. Vetenskapen kan vara en sådan berättelse om forskningen begränsas, religioner är det definitivt, likaså politik och juridik. Sammantaget har de konformistiska, uteslutande och renodlade berättelserna haft en enorm påverkan på den övriga befolkningen, varav en del hamnat utanför och valt, eller varit tvungna att särskilja sig från gruppen. Man brukar säga att en diaspora sker på två vis, med fötterna eller med eld, helt beroende på vilken möjlighet människan har att påverka sitt liv.
Det mest framgångsrika (i meningen tillväxt) sättet att påverka en grupp människor på är genom tre olika kampanjer. 1. Man inhägnar ett stycke land. 2. Man gynnar energi (livs- och drivmedel) som går att plundra. 3. Man monopoliserar vapen. Genom dessa tre kampanjer kan en stat växa exponentiellt, samtidigt som missnöjet hos invånarna stiger och staten snart kommer att kollapsa på grund av ett inbyggt systemfel som kallas orättvisa. Man brukar ge stater en medellivslängd på ca 210 år, litet beroende på omständigheter som skyndar på missnöjet. Det finns förstås exempel som både gått fortare och mycket längre, men när folket gör revolt eller går sin väg är resurserna för att bygga tempel och palats borta. Möjligheter öppnas för den breda massan istället, för uppfinningar och nya berättelser. Vid riktigt hårda konflikter har de överlevare som varit mest trängda under en regim fått fly till oländig terräng, gärna upp i bergstrakter, där de kunnat få lov att leva sina liv som de varit vana vid i tider av acceptans och fred.
Runt omkring i världen finns statslösa enklaver med folkslag som har fått fly förtryck. Där i gömslen och utanför statsmakternas blickar och krav berättas unika sagor vid specifika lägereldar. Det finns en särskilt stor enklav i de sydöstasiatiska bergsmassiven som kallas Zomia, efter ordet zomi, bergsmänniska. Grupper, klaner och kluster håller här antingen fast vid en hierarkisk tradition eftersom kampanjerna är enkla att följa och lockar människor som vill ha makt och status, oftast män med ett svart psykospektrum. Men då orättvisor och snedfördelning skapar osämja blir dessa kulturer inte särskilt långlivade. Eller så bygger man en ny tradition, som baserad på gamla erfarenheter berättar om förtryckande hövdingar, om orättvisor, svältkatastrofer och en sång om frihet. Gemensamt för dessa kulturer är en jämlik fördelning av bostäder, kost och arbete. All form av berättande finns för att konsolidera, trygga och glädja, men inte alla lyckas med det.
Den form av statsbygge som bygger på lust och samarbete har en tendens att bli mycket långlivad, och tro mig när jag berättar, att folkminne är en seglivad sak. Människor vill verkligen inte bli förtryckta.
Jag läser nu Goliath's Curse av Luke Kemp och har läst Mitt skydd och min storm av Arundhati Roy, fantastisk litteratur.










