sensuella Isabella

 

 Jag ligger i sängen och betraktar regnet utanför. Tänker på hur tunt skalet är mellan mitt liv och det där utanför, och på hur skönt det vore att gå där ute och lyssna på taltrasten, min alldeles vanliga taltrast som nu sjunger som om den alltid hade gjort det. Tänker på hur skönt det är att kunna ligga här inne i mitt nya rum och lyssna på regnet och på brasan, som också hörs på bara ett membrans avstånd. 

 Där utanför och här innanför, ibland känns det livet oförenligt. Här inne kulturen, där ute naturen, och böckerna jag läser går som en löpmaska genom samtiden. Tänker på människor i närheten, på de som funnits och de som kommit in, på hur livet artar sig och avartar sig och på hur skört allting är. 

Samtidigt som jag gör mina banala små betraktelser flyttas Indonesiens huvudstad till Borneo från Jakarta på grund av klimatförändringarna. 42 M invånare ska bo på denna ö i en "hållbar skogsmiljö" och energin skall tas från... kolkraftverk. Idag röstade 123 länder för en resolution från Ghana som kräver en högst berättigad ursäkt och en sedan alldeles för länge väntad ekonomisk ersättning för den transatlantiska slavhandeln. USA, Argentina och Israel röstade förstås emot och EUropa och Oman avstod. Den blinda fläcken kallas kolonialism, postkolonialism och kolonial struktur och visar sig i det som inte sägs. Och så Gaza... Framtidens historieskrivning blir inte nådig. 

Här hemma i det lilla konungariket Sverige låtsas regeringen och invånarna som att det regnar kolsyrat dricksvatten, och det fälls skog, planteras monokultur, flygs och bränns kolväten som aldrig förr. Lagrådet, den svenskaste av svenska garantier för landets säkerhet och demokrati, körs just nu över i en brun, stinkande störtvåg av populistisk maktfullkomlighet. Detta kompakta mörker som lägrar sig är förödande för allt som är värt att älska, känna, leva för. Björn Wiman skriver, att det är klaustrofobiskt att leva under ockupation av idioter. Och jag tillägger att idiotin har fått vingar och flyger nu i skockar likt galna vettvillingar för att se på saker de redan har sett, uppleva sådant de förväntar sig, och avverkar mil efter mil på löpande band bara för att få delta i ett ständigt flackande flöde hos energislukande techbolag. Det är verkligen för dumt. Jag tänker inte sticka under stol med hur fruktansvärt besviken jag är på vänner som aktivt väljer bort samvetet, särskilt som de påstår sig vara upplysta. Nä, det är inte tufft. Blä är det. Som väl är kan man ännu få välja sitt flöde och plocka bort sådant som gör en ledsen. 

Ändock. Det finns spillror av det vackra kvar, små avvikelser från det som har kommit att kallas normalt. För vem orkar vara normal i tider som dessa?

America - Ventura Highway 

Hawkwind - Mirror of Illusion

Jag har kommit halvvägs in i Farväl till Panic Beach, av Sara Stridsberg.

Mars

Mars i sin vagn. Jan Sadeler efter Maarten de Vos, ca 1589

 Om den inre moralen har försvagats efter en lång tid av tillit till ett fungerande samhälle, vad sker då med människan när samhället blir demoraliserat och totalitärt? Ja, detta är mer ett påstående än en fråga och något jag har gått och grunnat på sedan några år. Närmare bestämt sedan coronapandemins år, då sociala tjänster bantades och ersattes av digitala tjänster. För det som började som en vag och otäck föraning om samhällskorruption har snart blivit en realitet, även här i vårt lilla land. En personlig, stark, moralisk inre kompass har sakta ersatts av vinstmarginaler och maximeringspotential och individen ställs nu i allt högre grad ensam ansvarig i ett vikande samhällskontrakt. Att ett rent samvete skulle hänga ihop med ett rent samhälle stämmer naturligtvis inte alls, och blotta tanken förbryllar mig, eftersom motsatsen också samexisterar, precis som en mix av dem gör det. 

 Vi är individer, men vi är medberoende och påverkade av varandra, och samhället är summan av det vi tänker, gör och väljer. Våra val avgör framtiden. Den inre rösten, samvetet, kan vara en dogmatisk förtryckare, men den kan även vara en förmedlare och befriare. Om våra politiker reducerar våra samvetsval till två ytterligheter och framställer valet som stående mellan att vara oren i ett smutsigt blandsamhälle, och av att vara ren i ett orubbligt stålbad kommer flertalet välja det senare alternativet. Slippa ta ansvar för en vag och olustig inre känsla av att något saknas. Bli en maskinist i ett robotiserat liv. Fulländad likt en dator. Nästan som plast. Usch! Det liknar mest att bli ledd till slakt och tanken är för torftig för mig, så mitt inre hästego slår bakut. Det är ändå den röda eldhästens år i år. 

 I månaden mars ställer sig alla frågor på tå, inte bara mina. Det utbryter krig, pandemier, oro över ekonomi och om blommor och bin, vi dör som flugor. Nu måste allt vändas om och förnyas och aldrig någonsin får det blickas bakåt. Janus både blundar och ser på samma gång under månaden mars. Varför då, frågar jag mig? Är det en fråga om förtröstan vi behöver efter en sträng vinter, en inre ro helt fri från samvetet, så som den predikas av högerkommunikatören Jordan Peterson? Eller Luther, som strävande mot att bli bekant med Gud, såg alla sina egenheter som en möjlig kanal? Ingen skam, bara förståelse. Montaigne brottades hela livet med sin inre röst, gick i närkamp med och skärskådade alla sina personliga åsikter och handlingar och skapade genom en inre dialog ett försök till närmande andra människor. Essayerna ger ingen absolution, frihet från skuld och skam, men däremot en förståelse och insikt om att ingen är ensam med sina tankar. Men medan Montaignes inre skärmytslingar knappast läses längre, går Machiavelli hem hos desto fler idag. Istället för att bråka med sig själv läser vi in vikten av att ensamma ta tag i yttre materiella saker, att peka med hela handen, kriga och fäktas och att aldrig blicka inåt. Att aldrig någonsin uppfattas som svag. Nej, aldrig är det ditt fel, skyll på andra bara, på ödet, på otur. Sparka nedåt. Annars gör någon annan det. 

Innan Mars våldtog en kvinna som sen födde tvillingarna som gav namn åt Roms kullar var han Ares, underordnad, felbar och straffbar. Undrar varför månaden fick sitt mentalsjuka romerska namn. [sic!] Men som både Arendt och hooks påpekat, behövs det en Annan där för att du överhuvud taget ska ha ett samvete. Det står inbegripet i ordet självt: sam-vete, con-sciousness. Utan en tanke på någon Annan kan vi inte sätta oss in i någon Annans ställe eller utveckla med-vetandet, samhället blir fyrkantigt och auktoritärt - mars eller ej. 

Vet du vad som är gott och ont?

Är det orimligt att förbjuda krig idag? 

Och slutligen, till alla tiders absolut viktigaste samvetsfråga: Vad gör du, och vad gör vi som samhälle för att hantera klimatkrisen och planetens livsuppehållande system? 

Pferd in einer Landschaft, Franz Marc 1910

The Deer´s Cry - Arvo Pärt, framförd av Vox Clamantis

Se: Jan Håfström - Den långa resan hem. K-Special

Jag har läst Snitt av Joyce Carol Oates och läser nu Utan samvete? av Cecilia Sjöholm. Varmt rekommenderad läsning, båda. Jag vill även rekommendera den vansinnigt roliga isländska serien Den danska kvinnan som går på SvtPlay nu och som faktiskt också handlar om samvetet. 

Hjältemod

 Idag kom beskedet om Birgitta Anderssons död. Denna snygga kropp och anarkistiska hjärna som jag fortfarande gärna identifierar mig med, kanske särskilt i inkarnationen av fräsiga Hedvig Hök som blivit vräkt från sin lägenhet i stan och bosatt sig i en byggfutt i skogen, en ockuperad bostad som hon delar med besserwisserugglan Helge. Hon, som ifrågasatte allt möjligt, och som prompt måste veta hur saker och ting förhöll sig. Hon, som inte kände några hinder, utan tog postcykeln till stadshuset där hon konfronterade kontorsråttor och statsmän med näsvisa frågor. Tjejen, som vände dumhet till smarthet, och som fick oss barn att se att statsapparaten bestod av människor som gick att diskutera med, och att inga frågor är dumma. Ibland undrar man såklart vad det är som får en att ticka, men att Birgitta Anderssons figur i hög grad har bidragit till min uppväxt är ingen slump. Jag valde henne direkt när jag såg henne. Det fanns något jag kände igen i den där viljan att se bakom fasaderna och att inte falla in i frestelsen att bli en fasad själv. Den där insikten som kommer med att veta att din kropp kan ge fördelar, men eftersom de inte är självvalda, och att om man inte passar sig noga, så kan din kropp även bli en nackdel. Den insikten kan komma tidigt i livet, alldeles för tidigt för en del. 

När jag nu bearbetar saker i samtiden som har med just kvinnokroppen att göra, blir Hedvid Hök det raka svar som samtiden behöver. Hennes lilla rutiga, rödhåriga och långnästa figur med kvasten i högsta hugg är den käftsmäll mot allt det där andra som säger till oss att det är fult med tjejhår på fel plats, och att det är fult med ett visst utseende, eller som menar att tjejåsikter är dumt och feminism är överflödigt. Att "inte alla män". Fråga Gisèle Pelicot vad hon tycker. 

Jag känner en sådan bottenlös vrede över vad som framkommit på sistone och ställer mig frågande över alla män som inte säger ett ord. Och om ni säger något så är det överslätande, som "att det skulle inte kunna hända på min arbetsplats". Tjovisst! För vad samtiden har bevisat är just det, att det gäller alla män, oavsett ålder, härkomst, religion eller inkomst. Oavsett social hemvist. Det enda som länkar dem samman är en slug och kall förmåga att avhumanisera kvinnors (och barns) kroppar. Läsa dem som ägodelar. Leksaker, något som går att ersätta och kasta bort. Och detta var precis vad jag tror att Birgitta Andersson visste när hon gjorde sina rolltolkningar. När en våpig, dum kurvig snygging plötsligt blev huvudet på kvastskaftet. 

Fleetwood Mac - Dreams live in Paris 1980.

Älsk på detta hjältemod: SR ger Kjell Höglund och radiopiraterna på Radio 88.

Iconoclasm

Dirk van Delen, Barock version 1630

 Det vita vintervädret håller sitt stadiga grepp om torpet. Jag pulsar i timmar i lättpudrat skarsnö under sol som glittrar över det hemlighetsfulla, nattliga djurlivet. Där har hararna kämpat rundor, där har något stort nattdjur vilat, och där har klövar krafsat fram nattmat. Otroligt tunna små, nästan osynliga, är den lilla näbbmusens parallella spår, den ser ut att ha ryggsimmat sig fram. Och där ute på isen har uttrarna sin väg, stigen är upphöjd och knagglig efter att upprepade gånger ha vandrats över, under olika förhållanden. Jag märker att mina snöord är begränsade, och får förhålla mig till kärnis, snömodd, snöstorm, skare och pudersnö. Undrar hur det ter sig för en vattenvarelse, när vintern skiftar så hastigt. Ja, hur ter den sig för småkräken som behöver gömma sig för räven? Hur ter sig vintern för ett rovdjur? 

Min tavla skiftar karaktär. Jag tar till mig det jag kan med minnet och kamerans hjälp och passar på att njuta under tiden. När jag kommit hem plockas böcker fram, jag kokar varm choklad och sätter mig framför brasan. Bläddrar och läser men blir ändå inte riktigt klok. Det är som att min värld, det allseende ögat, saknar ögon inifrån. Varför får jag inte veta? 

Linda Fagerström berättar från radions kulturredaktion att konst har förändrats och förstörts av olika regimer. Rösten låter osäker, men jag vet att exemplen är så ofantliga, så många, att det är svårt att plocka fram belysande, konsthistoriska exempel utan att darra under kunskapen. Sittande på en stol med en mikrofon framför sig är det närmast en bragd att undvika att färga berättelsen. Den blir alltid subjektiv, oavsett hur man väljer att lyssna på hennes korta anföranden. Att förhålla sig till historien är en sak, att förhålla sig till sin samtid är en annan. Dessa båda förhållningssätt löper parallellt med vårt medvetande, dess utsagor utgör ett berättande, ett narrativ. Det är lögn att påstå att en berättelse är opolitisk. En konstnär vet det alltför väl, och har alltid fått förhålla sig till möjligheten att bli tolkad ur olika perspektiv. Ibland ryggsimmas det helt öppet, ibland går vägen under lager av frost, is och snö. Spåren kan få vara tydliga en dag, och måste vara otydliga en annan. Spår kan gömmas under andra spår. De kan förvilla oss genom baklängesgång, sidospår, och mängdavtryck. Spåren tolkas alltid av någon med en agenda.

Jag lägger boken åt sidan och återgår till min kardemummabulle. Smaken är förförisk och len, smör, socker och finsiktat vetemjöl lägger sig över minnet och snart är det bara de hettande kinderna kvar som kan vittna om kölden. 

"Never look down on anybody unless you´re helping him up".  J. Jackson. 

Kazimir Malevitj, Suprematistisk version 1916

Jag läser Honey Trapped. Sex, betrayal and weaponized love, av Henry R. Schlesinger.

Förstår SCA vad som kan komma efter Nestlé och Zalando? Fredrik Reuter för iSkogen, 2026-02-17

shifting baselines

Aubrey Beardsley

 Det finns en förklaring. Jo, så är det alltid, och den, förklaringen alltså, skiftar med tänkare. Det går lika litet att lita på den uppeldade åskådaren som påpekar matchen, som den som spelar i den. Vi har alla ett begränsat synfält, men därmed inte sagt att det är felaktigt, däremot är det färgat. Av förutfattade meningar, åsikter, smak, och preferenser. Så, för att undvika att matchen drar ut på tiden, och att vi dras in i onödiga dispyter, måste vi lita på en anonym blick, på någon som sitter inne med tekniken, lagarna och reglerna, och som kan ge oss en objektiv syn. Kort sagt, en felfri version på skedet. En klarsynt version. Något gudalikt som kan få oss att släppa och gå vidare, och tänka att allt är passerat och att nu kan andra, viktigare och vassare tänkare ta vid. Tidningarna, och nyheterna. Poddarna och bloggarna.  

Att på individnivå kunna slippa ta ansvar är vad som brukligt kallas för tryggt. System baserade på objektiva lagar och regler skall garantera att allt går rätt till, så även i samhället. Så att alla vi, som känner oss trygga i samhället, kan få gå vidare med våra liv. Systemet ställer anspråk på vårt förtroende och på vårt medgivande, och för att vi skall kunna känna oss alldeles trygga måste systemet vara så osynligt som möjligt och helst agera utan avtryck. Systemet, som ger oss deltagare garantier och fördelar, måste därför vara fläckfritt. 

Men ibland sker något som får systemet att verka skevt. Det har liksom glidit ur händerna. Glitchat. Som när fem fingrar plötsligt blir sex, historiska landskapsfoton liknar jehovasvittnen-paradis för helvita trettioåringar, ekbacken har blivit oigenomtränglig av sly, sommarens hussvalor kallas ohyra och måste utrotas, den norrländska strömmingen importeras, det krattas för kärnvapen, kvinnor och barn förvandlas till transaktioner och t.o.m. skolor blir pedofila jaktmarker, vi har nu ett system som utvisar spädbarn - ensamma. Kan man då inte undra litet över hur det där systemet är funtat, på hur det är skapt, och av vem? För ibland kan det faktiskt tyckas som att det bakom det där välsmorda maskineriet satt en helt vanlig person som gjorde misstag. Lustiga tanke.  Ja, åt vem är det där finurligt uttänkta och ofelbara systemet tänkt? Och hur är det egentligen ställt med samhället, tryggheten och allting. Kan man tänka. Min förklaring är enkel. Men då den inte är objektiv vågar jag knappast delge att syftet med detta är att göra riket så oattraktivt att styra att man mer än gärna lämnar över handduken till den sittande. Men jag avslutar ändå med en trist sensmoralknorr. Här kommer den.  

Snälla lilla systemet, ge mig den gamla hederliga, tråkiga, mjäkiga och normala svenska modellen tillbaka. Allt är förlåtet. Jag förbehåller mig rätten att få göra uppror, vara galen, opålitlig, full av upptåg och ånger, jag ser det som min rättighet och egenskap, inte din. 

Jag läser Klenoden av Klas Östergren

Nu har jag fått den jag vill ha - Olle Adolphson

fyken

Patrik Andiné

 Så kom den, februaristormen, tjutande och visslande, och lämnade ett mjukt täcke över alltsamman. Snösvängen hade redan kört förbi tre gånger och teet var ännu inte urdrucket. Under täcket var det varmt, brasan sprakade i rummet bredvid, och boken hon läste kändes som var den skriven under nattens blå timma, lätt som den virvelvind av snö som just nu dansade över markens frusna skorpa. Hon såg för sitt inre saker att måla fram när våren kom, för den skulle komma en dag. För hon såg allt så klart, skuggornas murkna vrår som blev till färg, och färgerna som skulle bli kompositioner, kompositionerna till verk och verket som förändrade rummets ordning. Hon skulle få flytta tavlorna som redan hängde där, det skulle tillföra mening, om så för den korta stund som omdaningen skedde. Och så, en mycket vacker dag skulle färgen mörkna, flagna och spricka upp, lärften bli slapp och släppa, och smulorna skulle sopas upp av flinka fingrar av någon med en lika egensinnig smak som hennes, och bäras av en alldeles egen tanke. Ja, allt skulle få en ordning som bara framtidens alla framtider kände till. Den ovissheten. Den fina, fina ovissheten. 

Jag har läst Mot fyren av Virginia Woolf, i översättning av Margareta Backgård, h:ström 2019

trendspaning

Midas, Walter Crane 1893

 Något som samtiden kommer att visa framtiden är hur fokus har skiftat från en abstrakt ekonomi till en konkret. Råvaror som bas i en gränslös handel, krigföring på bekostnad av allt som står i vägen. Det är inte frågan om maktmetod längre, utan om oförblommerad girighet. När någon sa att Machiavelli slog läsrekord under pandemin, trodde jag att det var bland interner.

Men medan furstarna är fast i en nykolonial gejmingpolitik tar vi andra hjälp av de fyra elementen. 

 

Smartast just nu: Agri Ismaïl.  

Otäckast nu: Brittiska underrättelsetjänstens rapport kring den biologiska mångfaldens kollaps inom fem år. Den stoppades först eftersom den var för dyster. Efter en dag med öppen läsning på Aftonbladet är rapporten nu bakom betalvägg. Den går att läsa här. 

Nina Simone - Revolution

Mozarts 40:e symfoni i G moll