måndag 23 oktober 2017

Hopp!

vägen mot en fristad
Egentligen var jag bjuden till en väns femtioårsjubileum i Stockholm i helgen men fick ställa in av litet olika skäl. Luckan gjorde att jag istället kunde ta mig till en annan vän som jag inte heller har träffat på väldigt länge, och som bor på en avstyckad, fyrlängad gård mitt i Skånes blåsigaste inland. Platsen hittar man egentligen bara om man har kört rejält vilse, för vägen hit går endast via de minsta och mörkaste, mest vindlande tvärvägarna som ligger väldigt långt ifrån en siffermärkt och upplyst landsväg. Än så länge innebär det inga större problem att köra här, det är ännu ljust en bit in på kvällen och så länge inte snön har lagt sig och bildat de för trakten så ökända och betonghårda vallarna, så känner du av att det är på vägen du kör, och inte ute på fältet.
Under vintern skapar den fina drivsnön kaos här ute på landet och det är detta vinterväder som bygden har blivit ökänd för, och som jagar skräck i den mest inbitne norrlänning på besök. Mången skröna förtäljer hur dumdriftiga bilförare i tofflor har fått övervintra i en sådan vall, och sedan inte blivit upptinade förrän de av en slump blivit upptäckta av en lösdrivande soldat i bandvagn.

 Hit kommer jag nu en afton i oktober, som vanligt från en ny väg och från ett annat håll, och som vanligt guidad medelst hjälp av telefon. Så småningom känner jag igen omgivningarna, inte bara för att det liknar något jag har sett förut, utan för att jag verkligen ser huset. Jo, för trots att småbyarna här må ha distinkta namn som Fogdarp, Rövarekulan, To, Norreto, Dala och Omset, så är de förvillande lika till utseendet. Inte förrän jag ser allén med sina typiska vindpinade kronor, som alla pekar åt väster, kan jag känna mig i mål - och som väl är vet vännen om detta dilemma sedan gammalt, och har hållit maten varm. Medan jag skumpar fram över den håliga traktorvägen fram till gården passar han på att duka bordet i matsalen och matar kaminen i källaren med ved. För en av de mer distinkta kännetecknen av den Ladonska kolonin är att här är det alltid varmt.

Min vän är samlare. Här på gården knuffas soffor, sittmöbler, keramik (och då särskilt från Höganäs, av nostalgiska skäl) filmrullar, böcker, julprylar, tillsammans med de nio huskatterna. Samlaren är inte så nogräknad vid första anblicken, men snart blir man varse en slags ordning som mer är av bekvämt slag, än traditionellt. Allt som är traditionellt får man utslag av, utom julen, menar samlaren, och guidar gärna runt och visar de senaste fynden. Nu var det en soffa. - Folk är galna, slänger sådana här fina saker. Man blir tokig! säger han medan han sätter på kaffet och vispar upp marsankrämen till en mjuk massa som ska täcka äppelkakan. Köket är för tillfället en respit för Pipen, en av katterna som har råkat ut för både kattpest, snuva och tappat nästan alla tänderna och får inte gå ut eftersom han då löper risk att få lunginflammation. Vi matar Pipen med mosad kattmat och låter honom vila i kökssoffan, medan vi själv stiger in i salongerna.

Samlaren/vännen/kattvännen/bohemen är även konstnär, och bland bedrifterna finns såväl traditionellt måleri, som land-art och Fluxus-inspirerad performancekonst. Som hopp-minister för mikronationen Ladonien ställer han upp med hopp i vatten varhelst hans krafter och tjänster behövs. Vanligen går ett hopp till som så, att publiken först får frågan om vad som mest irriterar, förargar och retar dem, skriver ned detta på en bit papper vilket därpå reciteras, högtidligt och omständligt och med nödvändiga krusiduller och krumbukter innan hoppet i vatten sker. Sålunda förs då alla synder och skammer med honom, ned i spat. Det är en genial idé och helt i dadaisternas anda. Om du inte kan få fram din röst genom att tala i klarspråk, så gör det med humor. Det fungerar alltid.
Jag vet några saker som jag kommer att skriva på den lappen, nästa gång!

Dagens bästa: "Går man aldrig vilse kommer man aldrig komma fram". Det ligger mycket i det.



söndag 22 oktober 2017

#metoo




veckans #metoo-kampanj kan väl knappast ha gått någon förbi? För somliga har den varit en styrketrigger, andra har uppenbart känt sig påhoppade, några har reducerat kampanjen till en småsak, medan andra tycker att man har sig själv att skylla om man blir utsatt, och så är vi några som i tystnad har dragit oss undan till det hål där ångesten och rädslan härbärgerar, för påminnelsen om det som har skett river upp sår. Det talas även om en tystnadskultur, där skambeläggning görs mot den som öppnar munnen. Sådana saker får mig att vilja öppna den ännu vidare, för jag tror på öppenhet.


På grund av övergreppen (och ja, det är oftast män som begår dem, och ännu är det flest män som sitter i maktposition) lever många av oss i en kafkaliknande tillvaro, där vi dagligen kämpar för att rättfärdiga oss själv och våra erfarenheter. I klorna på andras omdömen granskas våra förehavanden i sömmarna av människor som "vet", inte av personlig erfarenhet, utan av hävd. -Är du en god mor, fungerar du i arbetet, är du berättigad till samhällets stöd, är du välkommen tillbaka i vänskapskretsen, till familjen, är du riktigt klok? Och skulle du blir tagen på allvar blir du snart varse om hur samhällsapparaten opererar; polis, juridiska ombud och läkare är oftast män som bedömer dig efter sina manliga utgångslägen. Underläget i en extremt utsatt situation är väldigt svår att förstå för en manligt ombud, och anledningen till varför kvinnor utsätts för rättslig rannsakning kring hur de ser ut och agerar, är för att detta sker efter manlig logik; Kvinnors fysik påverkar män, inte omvänt. Detta håller dock sakteliga på att ändras, om man ska lita på innehållet i serier som "Bäste mannen", men hjulen i samhällsmaskineriet rullar saktare än populärkulturens. Dina bristfälliga minnesbilder under kvällen räcker då inte som bevis - eftersom du inte minns mer än brottstycken för att du var rädd, paralyserad och emellanåt, medvetslös.

Du får även veta att du inte ska agera aktivt och reagera under rättegången, eftersom det kan bedömas till din nackdel.
- Du blev slagen medvetslös, och misshandeln fortsatte trots att du låg utslagen, hur kan du veta att du blev dragen i håret och dunkad i diskbänken, eller att du blev sparkad?
- Du somnade i rummet intill förövaren, varför, och varför tog du dig inte ut och sökte hjälp?
Ingen i rätten förstår hur chock och trauma fungerar. Termen "Freeze response" existerar i den teoretiska forskningen, men knappast i våra rättssalar.

Eftersom ditt ansikte har slagits blodigt och mosigt och du har spår efter uppenbart våld på kroppen finns bevisen i form av det rättsmedicinska utlåtandet, som används av åklagaren och i sin tur motbevisas av advokaten. Har du brutit ben ses brottet som ett allvarligt slag, annars ifrågasätts du, och med ledning av hemmets skick avgörs med hjälp av teknik sedan graden av våldsamhet. Inom svenskt rättsväsende existerar uttrycket "misshandel av normalgraden". När blev misshandel normalt, annat än möjligen sanktionerat av juridiken..?

Åklagaren träffade jag först fem minuter före rättegång - den anklagade hade fått advokat sedan tre veckor i häkte - nämndemännens sammansättning beror på slumpen, och de få, märkligt utvalda vittnena uttalade sig mer om min trovärdighet som person än om vad som hade hänt under den våldsamma natten. Det faktum att du har blivit utsatt för ett grovt brott i det egna hemmet står i skuggan av bevisbördan.

Och när du har gått igenom den förnedrande rannsakningen i domstol, och den anklagade döms till fängelse men får domen reducerad till övervakning eftersom han inte tidigare har blivit dömd, och du med hjälp av en påskrift och intervju redan har sett till att han får vård, omsorg och hjälp, utan att han själv ska behöva lyfta ett finger... först då är det tid att ta tag i ditt eget liv. Först kommer indrivningen av skulden du har blivit tilldömd, den ska du ta tag i själv, om du inte anlitar kronofogden. Vården av ditt inre kommer sist, och det tar du om du orkar. För innan dess kommer vardagen, med arbete, barn, vännerna, räkningarna, sömnen. Livet som ensamstående är dyrt och tungt och du har oftast ingen att vända dig till. Det är enklast att göra saker själv, eftersom du då slipper förklara och be om hjälp och förståelse.

När du sedan ska förhålla dig till vännerna - som du till stor del delar med den anklagade - och din släkt, och till arbetsplatsen, och de sociala nätverken, förstår du snart att det är lättare att inte berätta något om det som har skett, eftersom du helst vill glömma och gå vidare. Sticka huvudet i sanden. Eftersom alla dina förehavanden och göromål ändå snart knyts samman med en logik som följer med den som har yttrandeföreträdet, och eftersom du själv inte har yttrat dig, finner du dig snart anklagad för att ha anmält en person som är någons bästa vän och kollega, en "hyvens" kille som någon har känt hela livet, för vadå? ett irrationellt litet övergrepp. Han är ju fri och hemma och arbetar uppenbart inom vården, så det kunde väl inte vara så farligt? Klart att det är en överdrift. Snart får du veta att det var ditt eget fel. -Du är ju ganska hetsig, har du inte ett rätt hett temperament, egentligen? Varför tog du honom tillbaka första gången han var aggressiv och hotade dig till livet? Du visste att han var skadad av övergreppen som barn.


Tre år har gått och jag är oerhört skör. Hur jag än beskriver saken för det fåtal människor som jag släpper inpå mig, är det inte många som förstår, eller vill förstå. Jag har fått höra att det gör dem (män) fysiskt ont att höra min historia, och jag tröstar och förstår att det är svårt. Man förklarar att jag måste göra något åt min belägenhet om vi ska ha en fungerande relation, och jag svarar att ja, jag tar på mig ansvaret och lovar att bli bättre. Och trots att jag märker hur jag blir misstänkliggjord och bedöms enligt normer som gäller för par, när man förklarar att jag borde flytta in i en lägenhet och att jag ska skylla mig själv som tog hand om honom, jag blir rådd att ta sömntabletter, när man peppar mig att ta tag i livet, rycka upp mig, läsa självhjälpsböcker, ta kurser i yoga, äta mer kött, mindre socker, ta hand om mig, så tänker den andra jag (för vi är många jag): men vore det för min skull kunde du inte hjälpa mig aktivt då? Var är du när jag ropar?
Det är då jag drar mig tillbaka in i mitt tysta skal.


Slutligen måste jag ändå plädera för anmälan.
Även om jag är missnöjd med hur domen utföll, och även om jag har gått igenom en anmälan och fullföljt den, mer för samhällets än för min egen skull, så måste jag stolt säga att jag är nöjd över att jag anmälde honom. Därför att jag vet att nästa gång han ger sig på någon, och blir anmäld, då är det slut. Självklart var det inte hans första gång, det är vi nog fler som vet egentligen, men inte heller hans sista gång, tyvärr. Så om du läser detta och blir utsatt nu eller i framtiden:  Anmäl, anmäl, anmäl. Det är enda sättet att få en rättvis framtid.

Linnea, mitt kusinbarn, skriver

Jag är en av många #metoo den här veckan. Men han såg aldrig sig själv som en våldtäktsman. Han sa bara att det var mitt eget fel att jag hade ont och att han också hade ont, ondare än jag hade. Om jag bara låtit det ske hade jag kanske inte varit som ett öppet sår.
Han såg inte sig själv som någon som slog heller, för någonstans var det ändå mitt fel. Som när han sparkade mig i ryggen när jag var på väg nedför trappan. Jag stod i vägen och han hade bråttom. Eller när han spräckte min läpp för att jag råkade stå precis bakom. Eller när han var den enda som var ärlig och berättade hur pinsamt dålig jag var när jag talade inför publik, sa åt mig att gå ned i vikt och berömde andra tjejer på stan. Hur värdelös han fick mig att känna mig när han sa att alla tjejer är horor och hans kompisar skrattade.
Åren läggs emellan, ändå är jag fortsatt trasig. En del reaktioner och känslor är som satta i ryggmärgen. En plötslig beröring och jag kan instinktivt ta ett steg tillbaka. Slammer i köket eller att något tappas i golvet och jag fylls av ångest i väntan på kommande utbrott. Ångest för att prata inför folk. Ta för mycket plats. Ta för lite plats. Säga för mycket. Säga för lite. Jag vet att majoriteten inte är som han men jag försöker fortfarande hitta tillbaka till hur det var innan jag träffade honom.
Det här inlägget handlar inte om män i allmänhet. #metoo-inläggen handlar inte om alla män. Det handlar om övergrepp som ofta förminskas ned till övertramp eller till och med skämtas bort. Jag gick till kurator när jag inte orkade mer. Hon sa att han nog visst hade bra sidor eftersom vi ändå varit tillsammans så länge. Jag bröt mig loss till slut. Det tog två år innan han slutade dyka upp där jag var. Ytterligare något år innan han slutade höra av sig.
I dagens debatt slår kränkta män ifrån sig och skriker ”inte jag”. Problemet ligger i att många inte är redo att rannsaka sig själva. Du behöver inte aktivt ha tagit någon på rumpan, tjatat dig till sex eller ropat att du kan ta hand om henne ikväll och tagit dig om skrevet. Det räcker med att du tagit ett steg tillbaka när du borde sagt ifrån eller att du har skrattat, om än vagt, tillsammans med de andra.
Hade någon sagt ifrån. Hade någon märkt. Hade någon som sett stått upp för mig.
Någon gång måste folk börja reagera. För det är jävligt svårt att alltid vara stark själv.

tisdag 17 oktober 2017

Swoon

Förra helgen var jag på nya Skissernas, och jag måste litet generat tillstå att även om jag hade velat och kunnat, så har det hittills aldrig blivit av att jag gått dit. Kanske det har berott på inträdespriset, eller så har det varit en annan tillfällig utställning som dragit ut på tiden, eller så har jag förletts att följa med någon annan på ett annat viktigt göromål. Nå, nu blev det äntligen av i alla fall och ja, som du säkert kan förstå, så blev jag väldigt nöjd med vad jag fick erfara där. Nya skissernas är inhyst i ett underbart arkitektoniskt spektakel av rostigt järn och betong, och ljuset därinne som är mjukt och lent kommer från dolda gömslen och takgluggar, likväl som från hela väggpartier, vars glasytor låter parkträden utanför kasta skugglekar mot väggarna.

Interiören samarbetar mycket fint med det utställda materialet i den fasta utställningen, som består av ett stort omfång av olika material och konstnärer och spänner över hela 1900-talet. Allt är presenterat utan inbördes kronologi och teknik och helheten binds samman på ett fint vis, mycket tack vare ljuset. Det nya sambygget med det gamla huset är snyggt arrangerat och en ljus innergård har skapats där det går att ha föreläsningar, och även visa större verk, likt streetartartisten Swoons verk som visas där nu, "Haven". Swoon arbetar i storformat med klippt papper, lim och linoleumtryck, och ofta handlar hennes bilder om viktiga nutidsfrågor, som klimat, miljö, och flyktingpolitik. Berättelserna filtreras genom porträtt av människor hon möter, oftast är det kvinnor, upplyfta och förstorade, ur sitt vardagliga sammanhang. "Haven" är ett ofantligt starkt konstverk, inte minst av formatet att döma, men mest för att street-art-genren är ett medium som traditionellt är förknippat med väldigt tuffa, manliga konstnärer, och för att vi i verket möter en helt vanlig, skrattande och beslöjad ung syriansk flicka. Flickans rosa slöja svävar över oss i megaformat, runt henne virvlar klippta former av blommor och arabesklika cut-outs, som påminner om sådant där tårtpapper som vi brukade klippa i skolan, och färgskalan, som är ljus, glad och stark, lyser i kontrast mot den grå, ljusabsorberande betongväggen. Styrka och motstånd är just de ord jag vill använda i sammanhanget, men det handlar förstås inte om råstyrka, utan om den inre kraft som kommer ur glädjeyttringar, en mental inre kraft som vänlighet för med sig. Alla vet väl hur vi påverkas av ett hastigt leende, och en glad människas ansikte, och hur smittsamt ett skratt är - om så på avstånd, och med vilken kraft en sådan känsloyttring kan mota bort den mörkaste av sorger.

 

Emotionell empati heter ett ganska nytt uttryck som har rönt stort intresse under senare år inom psykologin. I en svensk avhandling har Per Andréasson visat att vi imiterar varandras ansiktsuttryck vid interaktion, men beroende på hur hög emotionell empatisk förmåga vi har, varierar graden av imitation och empati. Psykologer särskiljer empati i två; kognitiv och emotionell, och menar att där den förra är en mental förmåga att förstå och sätta sig in i den andres belägenhet, är den senare en direkt känslomässig reaktion på densamma. Vi reagerar alltså väldigt olika på hur vi betraktar varandras ansiktsmuskulatur. Den som i hög grad imiterar den andres mimik förstärker känslan av det den andre erfar, hos sig själv; mottagaren förnimmer då en överförd kroppslig-emotionell erfarenhet. En människa med låg emotionell empati, däremot, imiterar alltså litet eller inte alls, och reagerar därför inte känslomässigt lika starkt.

I dagens cybervärld har chattikonerna fått ersätta mimiken hos levande människor, och säga vad man vill, men de verkar behövas. Dock kan det gärna bli så, att chattikoner slängs in alltsomoftast och vid tillfällen där de minst av allt borde finnas med, och effekten kan då bli förödande. En överslätande, glad gubbe i ett i övrigt upphettat sammanhang kan få en person med hög emotionell empati att bli väldigt perplex, medan en person utan samma behov av gensvar kan tycka att det är helt i sin ordning. Ja, jag säger väl som jag brukar. Tacka vet jag IRL.




söndag 15 oktober 2017

lagom mjuk i sina bästa lår

Så sakteliga segar sig humöret uppåt, ett kliv i taget, ett steg för att bli mänskligare, sötare, mjukare i kanten, en får dock passa sig för att inte bli lik en uppblött semmelbulle!

Jag tog tag i kontakten med sjukvården och det gick som väntat; läkaren gav mig en "remiss" till kommunens "expert", en kvinna som jag redan har haft kontakt med, som kurator. Antagligen spelar det inte så stor roll vilken titeln är, hon klarar säkert av en person med PTSD, tycker läkaren... Kuratorn/psykologen/terapeuten/whatever skulle i alla fall höra av sig. Nå, bara känslan av att jag har tagit tag i ett problem (till), gör att jag nu känner mig lättare till sinnes. För snart två veckor sedan fick jag fart på vattnet i badrummet, efter en månads väntan, och sedan gick ju bilen igenom besiktningen, jag har kontaktat vedleverantören, som dock måste fortsätta kontaktas eftersom "han är som han är", och så har jag tagit hand om trädgårds-eken som jag fick av grannen, klyvt och fyllt förråden med kaffeved, börjat promenera igen, och tagit upp en viktig kontakt. Och så har jag firat tvåårsjubileum på jobbet. Det var dock inte förrän jag kommit hem som polletten trillade ner, och jag förstod varför chefen hade tafattat sig igenom dagen med en hel rad beröm - vilket alltid är suspekt, men så "är han som han är". Om jag ska ta saken som en lagom uppblött semmelbulle bör jag se genom fingrarna på hur jag har behandlats, och inse att det är just sådant en enorm lön reparerar skadorna för.

Nå, i alla fall.

Det viktigaste av allt är ändå känslan som dröjer sig kvar efter lördagens öppet hus på tösens gymnasieskola. Efter att ha pratat med flera roliga lärare och skolpersonal, en mängd glada elever, ätit massor av gräddbullar, sett en bombastisk kemishow, och samtalat med kriminalteknikerna på nya skolsatsningen, och blivit alldeles vimmelkantig av intryck, är jag så glad och lycklig över hur tösens skolval har fallit ut. Gymnasiet har verkligen utvecklats sedan jag gick där... inte minst har eleverna det. Vilka underbara ungar den generationen är! En stor och taggig sten har fallit från mitt bröst, för skolan utgör en sådan stor del av våra barns tid och miljön är oerhört viktig. Nu vet jag.

Efter öppet hus gick jag på vernissage på konsthallen, som ligger vägg i vägg med skolans bibliotek, och fick mig ännu fler intressanta samtal. Konstnären Joanna Thede har jag lärt känna genom fejan faktiskt, och henne lyckades jag övertala mina kollegor i utställningsgruppen att ta in. Hon visade sig vara precis lika trevlig lajv som cyborg. En gammal klasskompis, nej, förresten - två gamla klasskompisar, och en mängd andra konstnärer och vänner var där och vi snackade om allt möjligt och det var jättetrevligt alltihop men snart kände jag att hjärnan började skrynkla ihop sig och surna, så då blev det dags för avsked. Ute i bilen drog jag av mig finskorna och finjackan, fick på mig stövlarna och fuljackan och drog till skogs, och efter nästan två timmars lunkande i vattenbemängd mark och hög luftfuktighet gick det upp för mig, att leendet faktiskt har kommit tillbaka i mitt liv. Så med exakt det leendet på läpparna orkade jag mig runt innan jag kraschade i schäslongen, framför en film på min gamla och lika trötta, laggande laptop. Sedan sov jag i 13 timmar och drömde något så osannolikt som ett möte med The Edge på ett ställe som såg ut som Skara sommarland (vad vet jag, som aldrig har varit där). Den framstående gitarristens framtänder var uppenbart nya, och så överdimensionerade, att jag helt missade vad det var han sa, eftersom han sluddrade så förfärligt, men han verkade väldigt välvilligt inställd, och eftersom jag ju hade baddräkten på mig bekom mig salivduscharna föga. Jag antar jag vid det laget hade förvandlats till en lagom mjuk semmelbulle vid sina bästa lår.

Och så har jag varit på utställning i Lund med, missade jag det? mycket nu...

Ulf Rollof:  "evil Octopussy"

onsdag 11 oktober 2017

Prekärt

jag sitter här och undrar över modeordet identitetspolitik, och över vilken den motsatta definitionen skulle vara. Är det åsiktspolitik? och, undrar jag, är det fortfarande identitetspolitik om 50 % av befolkningen är underförstådd? I ett försök till apologetisk tolkning av sådant som åtminstone jag kan tycka är en självklarhet; rättvisa, snor jag in mig i vokabulär som jag inte riktigt behärskar. Det är som om terminologin som skulle hjälpa mig att tänka rätt istället stryper tanken, eftersom det jag önskar få sagt är att om vi utgår från rättvisa (som nog är allas ledord, eller borde vara) kanske vi borde se till just sådant vi gärna avfärdar som ”identitetspolitik” för att riktigt nå fram hos röstarna.

Tänk om dagens politiska giganter också ville förstå att den åsiktspolitik som förs inte längre är aktuell, och att ideologierna som en gång instiftades nu är över 150 år gamla, och att arbetet vi kämpar för, de tunga och slitsamma och dödande jobben, då alltså, inte längre utförs av gubbar i jeans och keps utan av kvinnor i kontorsblusar, gröna och vita uniformer, män i Dressmankläder och av alldeles för många som har blivit lurade att tro att den långa och dyra utbildningen automatiskt ger jobb. Och så länge våra folkvalda politiker sitter och kräver rättighet för dessa goa gôbbar som - visserligen fortfarande finns, men mer har blivit ett symboliskt varumärke - är det då inte åsiktspolitiken som bör kallas identitetspolitik istället? Undrar jag…

Proletariatet måste ge plats för prekariatet. För vänsterns skull, och för folkets.

Aftonbladet - "Hatet mot dem där nere" Daniel Swedin har läst Chavs av Owen Jones

söndag 8 oktober 2017

Sublimerad

Porslinsskivlingar på bokstam
Första helgen i oktober har passerat, det har varit en alldeles lugn helg på många sätt, ändå har den varit omtumlande och fantastisk. Vännen har varit här och under en sväng på Dunkers fick vi förfäras och förfasas, skämmas och skratta åt Erik Johanssons "Bending Reality" där känslan av kvalitet och intellektuell utmaning fullständigt uteblev. I detta billiga försök till hjärndöd besöksflirt, (spoilervarning) kändes epitetet Kitsch som ett överdrivet gott betyg. Men! vi har även älskat ihop med den intelligenta glaskonsten på utställningen "Walk the line". Här har autonoma och kaxiga konstnärer valt att stå på egna ben, trots ledningens kulturmördande krav på kassaklirr och besöksstatistik. Om du inte har sett den än - gå! Utställningen som pågår till den 18 mars är känslig, rolig, kaxig och provocerande, helt enkelt sådan konst hjärnan och hjärtat mår bra av, för som vi vet så är det i motståndet som tanken växer...

En personlig favorit är Ditte Johansson som skapar drömska filmiska sekvenser genom att genomlysa glas med rörliga bilder. Sommarnostalgiskt solflimmer skimrar genom persiennerna av glaslameller och skapar rum för eftertanke och tidlös vila. Och i den hypnotiskt vackra lilla simmande kroppen i petriskålen hålls en skämtsam dialog om genusvetenskap med Bertil Vallien. Hans pretentiösa, sandgjutna glasbåtar, med sina stela metallfigurer och polkagrisbitar inuti, känns tragiskt fast i en tidstypisk könsmaktsordning från det pompösa 1980-talet, i jämförelse. Vem som vinner slaget om känslomässig transparens står alltså glasklart. Där Johanssons känsla för glasets känslomässiga räckvidd är total, och materialet genomgår en eterisk sublimering, förblir Valliens glasmassa dessvärre statisk, trist och tung.

Det finns fler glaskonstnärer värda att nämna och Åsa Jungnelius är en av dem. I hennes händer blir glasmassan en fetischfest av glittrande och glamourösa brottstycken och hon lämnar ingen oberörd. Den som stiger in i hennes boudoir utlovas en orgiastisk resa in i de skamligaste och hemligaste mentala gömmorna. Möjligen kan man tänka sig att hon ibland är litet för explicit i sina frivola skamgrepp, men hennes konst är åtminstone aldrig trist.

Tristessen har definitivt fått lägga band på sig under helgen, och därför, styrkt av all ackumulerad energi, har jag lovat mig själv och vännen att ta mig an kommande veckas tuffaste utmaningar. I mina försök att få en förklaring till varför jag tycks bli allt tröttare och svagare, såväl mentalt som kroppsligt, ska jag åter uppsöka vårdcentralen. Så snälla, håll en tumme, den kan behövas.

jugendgrön höst