söndag 14 januari 2018

Vanishing point

"Karin in heaven" Tuija Lindström
Det är den mörkaste tiden på året nu, och det känns som längsta månaden till och med. Just nu är det extra viktigt att göra tillbakablickar och jämföra litet, för att undvika att rådbråka annat än just mörkret. Få se nu. Jo, jag är fortfarande tämligen frisk, tösen har gjort fantastiska framgångar i matematik trots mina tillkortakommanden, och jag har ett jobb som jag tycker fungerar bra. Jämfört med läget förra året, vid samma tid, mår jag bra. Jag har hittat en ny runda som ger mig nya perspektiv på gamla områden och har hittat tillbaka till en kontakt med mamma som lättar på samvetet. Jag kan inte säga att jag är lycklig, om det nu skulle vara något att sträva efter (och vad det nu är), men kan inte heller säga att jag är olycklig. Kanske att jag har nått fram till den där nollpunkten och flyter på ytspänningen som jag så längtade efter att göra för en tid sedan, och kanske det är dags att börja se framåt igen, för att satsa på andra, på att ge tillbaka. Jag tror att det är hög tid. Den där tomhetskänslan fylls inte med hjälp av stickning, även om det ä r kul med en ny hobby.

London Grammar - Wasting My Young Years

lördag 13 januari 2018

Rekapitulation

Sidenticka (Trametes versicolor)
Det är mycket tankar som far genom huvudet en lördag morgon, när man har tid att rekapitulera [ett i mina öron militärt klingande ord som får mig att tänka på motsatsen till det jag vill säga], veckan som har gått. Vi har fått litet nya ord i ordlistan, inte minst de lågvattenmärkta som presidenten over there har delgivit oss, och så har vi som jobbar och går i skolan börjat arbeta igen efter en tids skönt avbrott med sömn och annat trevligt. Det enda som inte har fått pausa är naturen och då tänker jag främst på naturens nedbrytningsprocesser, för där ute i det stora vilda frodas svampar, mossor, lavar och smådjur som om morgondagen inte fanns. En fatalistiskt lagd person kunde säga att när träd faller omkull av fukt, och när regnets vattenmassor eroderar kustremsor, och is tränger in i sprickor och skrevor, visar det på naturens hämndbegär - men naturen är inte lagd åt det hållet. Ondska finns bara i vårt moraliska medvetande och är ett verktyg för gruppsamarbete. Utan konsensus och föreställningar om vad som är rätt och fel skulle våra samhällskonstruktioner snart dö som en stormvind i öknen bort.

Myskmadra (Galium odoratum)

 Det går en snäv gräns mellan vad som kan antas vara rätt och fel, och den politiska gränsen är tänjbar. Detta är vad "The Handmaid's Tale" som jag nyligen har börjat att titta på berättar om. Serien, som är baserad på Margaret Atwoods roman, handlar om hur förslavning och förtryck av mänskliga naturresurser kan användas som incitament för Homo sapiens fortlevande. Precis som kolonialmakterna, menar regimen i Gilead att brutalitet och skövling av naturresurser är av godo eftersom folket själv inte förstår sitt lands bästa. Så länge ingen är intresserad av att ställa frågor till de berörda tillhör historian och forskningen makten. I min värld används uttrycket tolkningsföreträde, detta oerhört viktiga ord som postmodernismen har fört med sig har vänt upp och ner på värdeskalor och synvinklar på kulturella företeelser. När Atwood talar gör hon den med den subalterna rösten, och även hos flera svenska museer har ett forskarsamvete väckts. Behövs verkligen fler svartvita bilder av vita, privilegierade män, för att visa deras "objektiva verklighet", och vem äger rätten att uttala sig om andra länders kulturer? Känner vi ens till syftet?
Det går att göra otaliga referenser till kolonisering, såväl inom kultur som natur, och särskilt inom museivärlden och skogsbruket, so Don't get me started... Däremot vet jag en sak: Naturen saknar syfte och är därmed inte ond.

Blåsippa (Anemone hepatica)
Per Molander: Så tar sig Trumps protofascistiska agenda in i finrummet

måndag 8 januari 2018

En solskenshistoria


Eftersom så många redan har nämnt det fina vädret vi hade i söndags* så kontrar jag och trumfar med att jag generöst slösade bort hela dagen genom att åka till det stora möbelvaruhuset i storkommunen. Jag fick nämligen ihop logistiken och kapade en ledig vän och grannens släp för att äntligen handla den där tonårssängen jag hade lovat sedan urminnes tider. Efter morgontimmens frukost och ett par parti Uno till kaffet ägnades tid åt det numer sedvanliga femtonspelet; att arrangera och stapla möblemanget på ett smart och listigt vis för att kunna få in ett nytillskott i hemmet. Den gamla sängen vinklade vi relativt lätt ut genom tre dörrar och en liten trång hall, ut via trädgården in i lillstugan, och efter ytterligare tre timmars slit på ett av världens stimmigaste ställen, lyckades vi baxa den nyinköpta breda och emballerade sängen genom köksdörren, via köket, tvärs över vardagsrummet och slutligen in i gemaket. Där inne lyftes den på högkant och medan vi hoppades att benen skulle klara av att bära tyngden, fälldes den sakta ner på plats. Vi hade tur. Jag hade naturligtvis missat att mäta den gamla sängen som visade sig vara tio centimeter kortare. Allt klaffade dock över förväntan och nu har vi båda lyxigt breda low-rider-bäddar. Med ett lågt torptak blir rumsproportionerna bäst med låga sängar, så tack BRENNÅSEN! No more skräpsamlarlådor eller dammiga pinaler under sängen.

Efter två timmars tokeldning för öppet spjäll blev vi av med allt pappersemballage som så generöst hade medföljt i köpet, och sålunda erhölls nästan alldeles gratis värme i vinterkylan. Plasten föste vi däremot ihop i mindre påsar och stuvade in i garaget där det nu får ligga och essa till sig tills det blir dags att fara till återvinningen igen, vilket blir om ett par år om jag ska se till en hittillsvarande frekvensen. Plast är ett elände.

Om vi ska tala sömn så kan jag meddela att den har varit tillfyllest på sistone, vilket enkelt hänger ihop med att få sova utan väckningstider. Under skolloven slipper även jag gå upp tidigt och arbetsdagarna känns därför, märkligt nog, mycket kortare. Men man ska inte måla clowner på väggen, så jag får se hur kommande veckor blir. Nu är det dags för ny termin, och med den blir dagarna åter ljusare!



* Här vill jag rikta en eloge till de bloggare jag följer som varit så snälla att berätta och delge det fina vädret för oss idioter som haft den dåliga smaken och timingen att placera varuhusresor under månadens enda solskensdag, men tacket är uppriktigt menat. Och eftersom jag ändå håller på vill jag även tacka för andra trevliga inlägg som piggar upp under dagar när sådant är behövligt. Däremot vill jag bespara er som skriver anonyma inlägg eller skickar anonyma vykort till mig besväret. Det är varken särskilt trevligt eller välkommet med kommentarer som man inte kan besvara öppet och ärligt.

söndag 31 december 2017

Med en termos i Clion

tittar på änder
Vanligen brukar den sista dagen på året fyllas av årskavalkader men jag tänker bespara er mödan att läsa om eländet. Mitt gångna år har haft en del att önska, fast i jämförelse med genomsnittet så har jag det rätt bra ändå. Man ska tänka på barnen i Afrika. Jag har alltid haft svårt att se bakåt och tycker väl att det är roligare att se framåt, nyfiken som jag är. Ingen vet vad som kommer att hända och skönt är det. A propos det ja, härom dagen roade jag mig med att spana in årshoroskopet för 2017 och kunde då konstatera att om jag inverterade texten så stämde ungefär hälften efter litet vänliga tolkningar och trix. Sicket dret, horoskop. Vem vill ens veta vad som händer? Vi ska alla dö en dag.

Igår tog jag itu med stickningen på allvar, och sen packade vi en rygga med kaffetermos och några av julens kolor och kikaren och drog iväg ut mot kusten för att se om vi kunde få syn på några stackars fåglar. Vädret tyckte dock något annat, så vi tog ett pit-stop vid Höganäs brygga och åt litet god risotto istället, innan vi for vidare på skådarturné. December är kassaste skådarmånaden, och vid regnväder är det om möjligt ännu sämre, men kaffe kunde vi i alla fall få, och några fina bilder från en brygga vid havet. Tänkte vi. Tills mörkret drog in och alla bilder blev korniga.

man poserar på en hand

Att dricka kaffe i bilen är ett nederlag, det vet man särskilt om man någon gång har suttit i en Renault Clio, det finns nämligen inga som helst bekvämligheter i den bilen, inte ens en jä..la mugghållare. Det är som om designern hade fått i uppdrag att skapa något som gav ägaren mindervärdeskomplex, så till den milda grad att det första ägarn tänker på när hen sätter sig däri är; Herregud, varför köpte jag kärran? Föreställ dig så en bättre begagnad dylik. Nu är botten inte bara nådd utan du står så långt under ytan och fast i bottenslammet, att du är utom räddning. Hela kärran är liksom så mycket jag. Vi skrattar alltid åt eländet, och insåg nu samtidigt att eftersom vi ändå inte kunde sjunka längre ner på coolhetsskalan så kunde vi lika gärna inta kaffet i kärran. När locket till kaffetermosen först inte gick att skruva upp utan jag fick kämpa järnet för att få upp locket för att hälla det ljumma kaffet i den lilla termoskoppen av svart plast var det som om alla bitar föll på plats.
Livet! Visst är det väl ljuvligt.

livet är som en termos

Nu avslutar jag min lilla anekdot som helt saknar sensmoral genom att berätta en annan angelägen sak: Mitt livs första strumpa är färdig! Så med ett halvdant alster skapt av av en gammal avlagd och maläten barntröja tackar jag för detta året och önskar er alla ett Gott Nytt och mycket, mycket roligare, rundare och gladare 2018.

notera gärna den imponerade katten
 

lördag 30 december 2017

Zen och konsten att sköta en strumpsticka



Eftersom det är lätt att hamna i post-juldepressioner efter all uppdämd förväntan, särskilt såhär i mörkrets tider, kan det nu passa sig att ha en hobby. Har man ingen hobby så finns det ett otal att välja mellan. Om du redan har testat smörknivstäljning och modellbygge är strumpstickning något jag kan rekommendera, särskilt om det är svårt med koncentrationen. Stickning är nämligen gångna tiders hemliga profylax mot stress, det krävdes ungefär 52 år att inse detta men nu delger jag denna visdom, helt utan motkrav.

Man tar stickor, en näve ullgarn och sätter igång och rätt vad det är har du lyssnat på en hel skiva utan att ha sprungit hål i köksmattan. Det är ett under! Själv hade jag förberett mig mentalt under tre-fyra år genom att repa upp gamla stickade tröjor och uttjänta sockar till mycket prydliga garnnystan. Detta, kan erkännas, är överkurs men har man lång starttid så har man, och är man hipster så är man. Inget får förfaras och eftersom det inte finns några genvägar till den ultimata präktigheten är tre år en rimlig tid för uppstart tycker jag. Ungefär som zenmeditation.

Har jag inte tröttnat innan hälen skall formas kommer jag att vara en riktig prydnad för mitt kön och mitt torp. I annat fall har jag alltid vandring att falla tillbaka till. Stay tuned!



lördag 23 december 2017

Vykort från ett skogsparti


 Så försvann den fina vita snön lagom till jul, där ute är det nu högvatten och husen i grannskapet kompenserar ljusförlusten genom att ha pyntat till tänder och tår. För varje år tar husägarna nya bragder i fasadbelysning. Har du ingen stolpe eller staket eller annat rakt att fästa ljusslingorna på så skapar du det enkelt; Det senaste tillskottet är att dra ljuslänkar från en balkong eller annat arkitektoniskt utskjutande element på huset, och fästa det i en solfjäderform på gräsmattan nedanför, det blir garanterat effektfullt och du kommer nu lätt att hitta hem efter julbordsekapaderna.

Jag vill naturligtvis inte vara värre, och årets tillskott på torpet är en lykta jag fann på auktion i höstas. En god vän har dragit ny el och satte igår upp den efter en del ståhej med den gamla kuloledningen. Vem har sagt att det ska vara lätt om det går att krångla till? Den lyckade monteringen firades därpå med sedvanlig julelunch på Grand i Lund och sen strosades det mellan upplysta butiker och domkyrkans krypta, där stearindoften låg tät och spred god stämning. Märkligt att en krypta kan ge goda vibbar, men så är det. Sedan handlades det litet obligatoriska ostar och några lika obligatoriska, doftande tvålar innan hemfärd och julklappsfördelning.

Jularna har sett litet olika ut beroende på familjekonstellationer och bostad, och förutom att jag kommer att vara hos mamma litet oftare kommer årets att vara ganska lik den föregående. Om några timmar dundrar pappan in och då drar vår jul igång på riktigt. Hemmet är ovanligt väl rustat och även om snön försvann med värmen och blåsten igår så tycker jag faktiskt att den där goda stämningen börjar infinna sig.

God Jul på er alla därute, ni som firar och ni andra med. Var rädda om er, tag hand om det som verkligen finns och glöm det som inte går att göra något åt.


söndag 17 december 2017

Verzaubernd


Idag har jag vandrat under en rokokohimmel målad av Tiepolo. Första trevande dagarna ute har jag förärats ett vackert snötäcke och ljuset ger kraft åt tankarna. Jag tar stigen förbi kanotuppdraget vid Rönne å där kossorna brukar beta om sommaren. Idag är deltat till största delen dolt under ett lätt snötäcke och vattnet täcker större delen av strandängen som brukar vara tältplats. Vattenspeglingarna ger liv åt de döda alarna och jag sneglar litet mot kröken där kniporna och krickorna brukar synas, men det är alldeles tyst. Eftersom jag tog de låga snöskorna undviker jag de mer uppenbara vattenansamlingarna och korsar sedan ängen och tar vägen mot amerikahuset. Vägen har nyss plogats och det är grova märken efter traktordäcken på vägkanterna, även den lilla stigen mot grannens torp är nyligen uppkörd, men kylan lagar så att leran inte blöder genom snötäcket och därför är skönheten intakt.



Bergfinkar på nära håll, lågtsniffande sol. Jag skrämmer upp en fasantupp som flyger tätt utmed sommarens fällda lövkronor över torpets vattensjuka sänka, tills den landar tungt bakom ett ungt ekbestånd. Jag hinner tänka England 1790, Wordsworth, Keats och Coleridge, Gainsborough, Constable, Turner...


Det blir ett par bilder till med mobilen och uppe från krönet vid Svältebacken kan jag genom ekarna och bak stengärdet se på när kvällskölden skapar dimbankar över dammarna bak holländarnas gård. Den frysta fukten gör det annars prosaiska landskapet magnifikt och storslaget.
Hemma har dimman även svept in min nordäng, vars mjuka kullar nu badar i ett skirt rosa ljus och jag bannar mig för att jag lämnade storkameran inomhus. Katten möter mig utanför och tillsammans går vi tillbaka in i stugvärmen.