Farsot

 Medelklassen, roten till allt ont. Jag har ägnat hela mitt halva liv åt att försöka förstå vad det är jag avskyr mest hos medelklassen, ja kanske är det till och med så, att allt jag har gjort har gått ut på att beskriva varför jag föraktar medelklassen så. Det är något så obeskrivligt vedervärdigt över självsäkerheten och självgodheten som denna hetskonsumistiska grupp står för, denna smaklösa blandning av laissez-faire och beläst obildning som tycker sig förtjäna sin position i samhället bara genom att ha blivit född in i ett stjärntecken. Intellektuell konsumtion, vad är det, när man kan skaffa sig mer prylar än grannen, typ. Ny soffa, ny bil, nytt kök, nytt golv, ny telefon, ny frys, ny whatnot, nytt nytt nytt ska det vara, och naturligtvis utan att betänka ens för en sekund att allt detta nya kräver att resurser tas någonstans ifrån och av någon annan. Jag förtjänar detta. Jag är värd detta. Om inte jag, så vem annars. Jag-jag-jag. Framtiden, man ska se framåt, vara glad och le och visa framgångsmentalitet, absolut inte vara en sådan där looser som säger saker som samvete, rättvisa, eller skam. Medelklassmänniskans prioritet handlar bara om sig själv eftersom blicken inte når bortom loungeatmosfären eller fototapeten. Detta är dumhetens råvarumärke som sakta men säkert tar över världen med sina vidriga avfall och stinkande värderingar. Hur kan någon, ens för en sekund, tro att mänskligheten har blivit smartare med tiden.

Ja, jag är ursinnig. Greenwashspektaklet i Glasgow var upprinnelsen, men efter dagens haveri med skogs- och strandrätten gick proppen, jag bara måste ge igen. Fan.

Jag läser I väntan på talibanerna. Afghanistan inifrån, av Jesper Huor

The Pretty Things - the Psychedelic Years 1966-1970

Vilse

 Det är hennes sorg, och hon bearbetar den på det sätt som hon kan, och känner till.

Stina Wollters söndagssamtal inger lugn, den där genomlevda erfarenheten som lyser igenom är genuin. När rösten bryter och hon lyckas bibehålla värdigheten genom att berätta varför, då går närvaron med radions våglängd tvärs genom tid och rum och når ända in i själen. Likt en gast från forntiden sitter nu skörheten bredvid henne, och håller hennes arm i ett stadigt grepp med knotig hand. Det ska mycket till för att komma loss då; värme, ömhet, ett rum utan smärtsamma minnen. Därför går hon ut i skogen och till vattnet, styr kosan dit förfäderna bor. 

 

Under fem timmar traskar hon, hon går för att se sjön och känna skogen i kroppen. Hon går planlöst men målmedvetet längs sin barndoms strand av djupa vikar och vindpinade höjder. Under resan passerar hon grunda vattenflöden och forcerar täta plantage, klättrar över stengärden och kullvräkta stammar, strövar över vida gräsmattor och vilar blicken på alla de övergivna bryggor och uppdragna roddbåtar som målar stilleben mot sjöns öar och gråstilla vatten. Hon letar efter blekta minnen bland sommarstugor, gods, och fiskeludor, försöker komma ihåg hur strandlinjen såg ut där hon och hennes pappa brukade låna båten av gamle J, som kunde sitta på sitt utedass och rycka fjädrarna av en höna när de kom. Jo, kanske är det här. Och här brukade de väl bada. 

 

 

Ledsagad av höstregnet som kommer och går i skyar går hon tillbaka in i den barnkropp som med blöta byxben och droppande pannlugg plaskat genom myrmarker, prasslat på avlövade skogar, och krupit under kullvräkta stammar. Hon slåss mot sly och granris som river henne i ansiktet och tar djupa omvägar där utdikningen är för djup och bred. När hon måste avvika från vattnet vid strandkanten förlorar hon sig i ett töcken av exakt likadana granar, tar skogsvägar som leder bort och tar slut, korsar anonyma hyggen, och när mörkret börjar falla känner hon oron komma smygande. Det är nu hon känner igen sig själv. Kanske det alltid har varit denna känsla av total ensamhet som skapat tankar inom henne på vad som är värt att förlora, på vad saknad är, och vem som skulle svara om hon ringde på och bad om hjälp. Många människor dör i ensamhet, bortglömda i ett av världens mest materiella länder, tänker hon. 

 

Hon är en existentialist med en gnagande känsla av att vara fånge i en mätbar tid. Men det är även världsligare, vuxna ting hon tänker där hon går och letar efter vägen hem. Skulle hon bli gömd och begraven om någon av jägarna av misstag skulle skjuta henne nu, eller hur lång tid skulle det ta innan hon blev hittad? Hon tänker på vad hon skulle göra om foten blev stukad, och om hon hade släckt alla lamporna där hemma, på katterna och hönsen. Sådant dyker upp, bland annat. Men så hör hon vägen och efter ett tag ser hon en lampa som lyser i en av de små sommarstugorna, och snart hittar hon även vägen, och efter ytterligare en timma eller så, så står hon framför bilen, dyngsur men glad. Hon inser hur privilegierad hon är som kan släppa taget och gå vilse, och som har ett hem att hitta tillbaka till och tänker att den dagen hon ska försvinna ska vädret vara vackert och fåglarna skall sjunga.

Rachmaninov - The Isle Of The Dead, Op 29 symfoniskt poem (Stockholms symfoniorkester/Davis)

 

Itsuroh Shimoda - Love Songs And Lamentations