Nycklar

Jag står med näsan i plymspireans gräddvita skyar. Andas och försöker minnas vad jag har lärt mig om de olika livsformer som kalasar pollen med rumporna i vädret, men tröttnar snart och återgår till det jag verkligen kan se: sammanhang och mönster. Även i arbetet planerar jag långsiktigt, ser på kortfattade beslut och enögt detaljfokus med misstänksamhet. I min privilegierade ställning som utanför, i en värld där statsvetenskap är den högsta kasten, slipper jag bli granskad. Man utgår från att jag har detaljfokus utifrån en sexårsplan.


Läser mycket nu, korsbefruktar tankarna och försöker förstå hur människan fungerar i en tid när det mesta beskrivs som ställt på ända. Den aggressiva skräcken för ovissheten. När allt borde handla om det omvända, forskning är att bevittna och förstå nya sammanhang, och acceptera ovissheten som en tillgång och förmåga. Vore det inte för den hade vi fortfarande gått omkring och trott att världen var 4004 år gammal. Hade inte James Ussher rätt 1650, utifrån de skriftliga och bevisliga tillgångar han kunde kalkylera med? Var det inte exakt de premisser en landägande klick engelsmän med lagen i sin skjortärm behövde veta för att få vind i seglen inför kommande kunskapstorka. Landgrabbing med hänsyn till det som står i papper sker fortfarande idag. Det skrivna ordet är lagen.

Dagens stora misstag, tror jag, är att vi i alldeles för stor utsträckning lever i nuet. Vi, som utgör den privilegierade procenten av världens alla människor, lägger i stigande grad fokus på att göra jämförelser inom det egna livsrummet, och mellan människor som har det ungefär likadant ställt och tänker likartat. Lägg därtill den digitala filterbubblan. Jämfört med James Usshers tid lever vi idag i stigande grad i Gated Communities, och har därför mindre förstånd för att göra jämförande analyser mellan socialgrupper, dessutom är tidsperspektivet oerhört snävt. Beslutsfattare har allt oftare en alldeles för låg utbildningsnivå, de når sällan över kandidaturen, vilket för med sig att självdistansen är minimal, likadant är det med synen på helheter och sammanhang utanför det egna fokuset. Som vi vet kommer självkritik och ifrågasättande först på forskarnivå. Om de människor som innehar större samhällsomvälvande ansvarsposter har lägre kompetens än de som bär kunskapen, finns det stor risk för att makthungriga individer tar över. Anställning till chefens inkompetensnivå, eller Peters Princip som det också heter.

Härifrån, och med näsan i blomskyarna, omgiven av insekter och fåglar, framstår allt som så klart. Den sköna och sköra ordningen i det ovissa.

Jag läser:  
Skånes historia I 11500-1375, Gunnar Wetterberg
Som pesten, Anne Vibeke Holst

Nära

Ljudmattan förändras sakta där jag sitter i korgstolen på söderläget, fram tills alldeles nyss regerade de mjuka tonerna från koltrasten och nu tar svärthättan och gärdsmygen över. Nytt för i år är två gråsparvar som verkar intresserade av det begagnade rödstjärtboet. De har aldrig vågat sig hit förut, deras närvaro är nog en konsekvens av det expanderande jordbruket och kalhyggena, tänker jag. Hittills har vi haft fem synliga häckare på tomten; stjärtmes, blåmes, talgoxe, ringduva och rödstjärt, utöver alla de fåglar som vi hör och ser utan att veta vart de har styrt kosan med maten. Även om jag har ägnat mycket tid åt att stanna hemma så känns det ändå inte som om jag har varit här tillräckligt mycket. Aldrig är man nöjd!

Vi har haft några skönt varma dagar med luddiga moln när det har behövts. Vännerna runt Uppsala-trakten klagar nu och det är inte svårt att förstå. Att sitta i en lägenhet under coronatider är nog allt annat än kul, stadsliv bygger på social samvaro och utehäng, och de flesta saknar medel för en egen trädgård. Ibland har jag litet dåligt samvete när jag lägger ut bilder från min egen fritid, ja till och med när jag lägger ut saker från arbetet. Mina vardagssysslor ser nog både lyxigare och glättigare ut från en skärm i en solvarm lägenhet nu, när coronarädslan och det sociala trycket kräver att vi inte visar oss i grupper med ölglas i hand, även om det sker. Jag tänker samtidigt att det är bra med omväxling, och att många av vännerna börjar tänka på förändring. Bland de förändringar som jag önskar kommer med coronan, är funderingar och omprioriteringar kring saker och ting som handlar om närhet.
Sedan tösen kom hem från sin roadtrip har vi distanserat oss här hemma, det finns en risk att hon har fått med sig en smitta från sin andra familj, diagnosen kom först dagen efter hennes ankomst och vi tar inga risker. Hennes sommarchef har sett till att hon börjar arbeta litet senare, och eftersom det är ett utomhusjobb har de varit accepterande. Det är ändå för väl att vädret är nådigt.

Jag läser Anne Vibeke Holsts stora roman om pandemiutbrott nu, ett par tjocka verk om Skånes historia har anlänt, och mina tankar kommer att kretsa kring närhet och relationer ett tag framöver. Men å andra sidan, så är det inget ovanligt. Som humioraskolad är det väl mitt kall, antar jag.

blöt helg

Jag har just avslutat en bok som länge har stått i bokhyllan och väntat på rätt tillfälle. Boken handlar om Skånes historia, och är skriven ur ett skånskt perspektiv och den döljer inte några hemska detaljer. Nationaliseringen och koloniseringen av skånelandet tog över 300 år av terror, indoktrinering, och omprogrammering och därför är mången skåning idag mer nationell än övriga landet. Yngel av dumhet, girighet, vinstlust och elakhet har sakta vuxit upp, stärkts av en ständig motvind, och ynglar nu av sig i sakta mak.

Timingen är allt. Tidpunkten för vad som sägs, läses eller lyssnas på är avgörande för vår begreppsliga uppfattning av det som avsågs. Att läsa en samtalshistoria vid ett senare tillfälle till exempel kan kasta tillbaka oss i en ovälkommen känsla, där allt som sagts blandas ihop till en märklig kunskapmassa av nu, däremellan och där. Det är både bra och dåligt, bra för att bli påmind om sakens natur, och sämre om man inte ville bli påmind om den.

Erfarenheter fungerar just så, man samlar på dem för att bilda sig en uppfattning om nuet. Det som kallas för intuition baserar sig på våra samlade erfarenheter, och triggas av den sekund då hjärnan måste fatta det som hjärnan anser vara ett livsavgörande beslut för kroppens bästa. Detta blir i förlängningen en kollektiv egenskap, eftersom alla kroppar är utrustade på likartade vis. Det är dock långt ifrån vid alla tillfällen som det kollektiva medvetandet handlar rätt, oftast sitter kroppar hemma i sin ensamhet och bildar sig väldigt skeva uppfattningar om sin omvärld. Jag kan inte säga att det har blivit värre idag, i jämförelse med hur det var för säg trehundra år sedan, men oavsett när det har skett så blir det galet när flertalet gapar om något som enbart bygger på en hjärnas panikartade reaktioner.

Det är naturligtvis inte bättre när hjärnor arbetar i grupp, eftersom varje hjärna oftast är lat och gärna överlämnar obekväma beslut till den som är mer aktiv. På så vis kan en grupp påverkas av en spritt språngande galenpanna, utan att tycka att det är särskilt märkligt. Under en utsträckt tid kan hjärnan tycka att saker som upprepas tillräckligt många gånger är riktigt bra, ja det enda valet. Det har hänt, och sker än idag, att beslutsfattare helt tydligt har fattat beslut inuti en honungsburk och det ska mycket till innan någon vågar dra i nödbromsen och säga ifrån då. Detta kollektiva beteende finns i alla möjliga sammanslutningar, höga som låga, och har blivit sanktionerat av makthavare vid tider då handlingskraft setts som en god gärning. Som vid krig, eller pandemier.

Att tänka utanför boxen är en egenskap som kräver koncentration och sinnelag och en sund blandning mellan ensamhet och social kontakt. Människor som sitter inklämda mellan fyra väggar blir enahanda och väldigt farliga, det är långt ifrån alla ensamvargar som blir som Montaigne - se bara på de båda massmördande dårarna från Norge. För att lyckas växa upp som ett starkt och gediget eketräd krävs en god och stabil grund att stå på, och tillräckligt mycket luft runt grenarna för att lyckas nå riktigt långt ut, bli beskyddande och orka ta smällar. Ju större du är, dess mer ansvar kommer du att behöva ta. Om ansvaret misstolkas som makt, eller makten används för att förtrycka andra, sker det som brukligt brukar ske; det reses monument.
I dagens monumentförstörariver och historierevisionism, anakronism och kulturskymning kan jag tillägga att resa monument, skriva ett självhävdande traktat, eller motbevisa sin skuld är en handling av motstånd. När monument (av de skildaste slag) reses är det ett högljutt försök till att motbevisa den verkliga makten - det är det dåliga samvetet som talat. Kom ihåg, att en stat utan skuld reser inga monument. Just därför är det viktigt att bevara dessa utrop av rädsla, för utan dem har vi inget bevis kvar för förtryck, nedvärdering, högfärd eller nonchalans.

Bok: Skåneland utan förskoning av Uno Röndahl

Black Sabbath - Hand of Doom

en varm dag till

Det är måndag och för ovanlighetens skull har jag ledigt fram till lunchtid, så jag har förlängt helgen med frukost och elvakaffe. Tankarna går i trädgårdsväg innan det blir dags att skärpa till sig inför lunchmötet. Tösen dricker en slurk kaffe, fixar och hinner dissekera en gallstekelknöl under det att hon packar inför roadtripen med vännerna.

Rödstjärten har fått en konkurrent om reviret. Nu hinner han inte varna lägre utan gör halsbrytande nedslag mot sin motståndare i gläntan framför oss, där vi sitter på första parkett och låter oss roas. Emellanåt sjunger vår hanne litet lånade refränger av fåglarna i närheten, han har blivit expert på blandningen mellan ärtsångare, törnsångare och gransångare som mixas in med sin egen litet abrupta melodi. Svarthättan gör sig inte mindre påmind om sin ypperliga existens, och lägger av en perfekt strof lånad av näktergalen, och på andra sidan om den lilla grusvägen, mellan den tuktade unga eken och kohagen, hörs ett par hesa kråkor och en och annan gransångare, och idag hördes tranorna igen, det var ett tag sedan senast, ja, så där håller det på. Inte en lugn stund.

Här och var svirrar blåbandade och blå jungfrusländor förbi, de har förirrat sig in mot vårt söderläge och fångats för en stund, men det blir inga bilder, de är snabbare än mobilen.
Nu börjar digitalisens blommor öppna sina buttra bulldoggsgap, och den dubbla shersminen som doftar så förföriskt över utedasset har grova knoppar. I det täta snåret vid brunnen har hallonen just börjat slå ut. De stolta kvistarna har utgjort utkikspunkt för våra blåmesar, vars ungar är sedan länge utflugna.
Koltrasten regnsjunger och molnen glesnar där ovanför, det blir en varm dag.

En dag till - Slowgold

Wanderlust

Idag startade utebadsäsongen igen, litet grå och mulen men ändå så kär som det heter. Vi tog bilen, och passade på att avlämna det sista av allt inlånat material till studentfesten. Av de tjugo flaskorna bubbel finns nu sju kvar, perfekt lagermaterial inför sommaren. När jag flyttade hit lovade jag mig själv att alltid ha en flaska på lut i kylen, men det föll direkt på skam, så nu tar jag igen några år.
Sitter just nu på söderläget och torkar håret i det ljumma vädret, jag hör hur tösen håller på och fixar kaffe i köket och från boken väsnas rödstjärten upprört pjui, pjui, pjui, chitt, chitt, chitt, pjui... Det är väl en katt som smyger igen, eller en närgången talgoxe, koltrast eller något annat som stör honom. Bakom allt hack och tjut hörs koltrasten sjunga menuett tillsammans med lövsångare, bofink, svarthätta, gärdsmyg, en ringduva, och så gransångaren såklart. Det är rätt fagert, ändå.

Jag kastar mig mellan arbetssysslorna, de är visserligen angenäma, men tidskrävande. Från att ha varit fullständigt utpumpad igår, är jag idag tämligen lugn, ja jovialisk även. Har kommit att fundera litet igen och tänker mycket i metaperspektiv kring hur omgivningarna präglar tanken. En sådan tanketråd föddes när jag var ute på picknick med M för några veckor sedan, och vi pratade om vad det var som skapade trivsel och varför man flyttar till en viss trakt och känner sig hemma. En person från slättlandet ser vida över sina marker och kommer säkert att känna sig hemmastadd under förhållanden med förutsägbarhet och lättkalkylerade grafer. För en person som istället har vuxit upp i skogstrakterna lurar nya vyer bakom varje krök och dunge, och då främjas säkert nyfikenhet och reslusta istället. Wanderlust, som det heter. Kanske det även är därför som de trakterna blir förbisedda i Sverige, eftersom reslustan gjort att människor tenderar att flytta därifrån under uppväxten. Normer tar över, och det skall mycket till innan man under arbetslivet vågar tillstå hur mycket man ändå har saknat det där buskiga, förborgade och hemliga landskapet, som ofta förknippas med fattigdom och obildning. Men om du inget hem mer har, och du har tvingats bort av krig, svält eller miljökatastrofer blir kanske konsekvensen att du utbildar dig inom ämnen som du tar med dig dit du går, eftersom kunskapen dör med dig. Det tål att tänka vidare på.

Jag vet att jag har träffat rätt för egen del nu, och hoppas att trafikverket besinnar sig med den nya järnvägsbana som skall förbinda storstadsregionerna Lund - Hässleholm, och vilken innebär en mycket hög risk för att det som är mitt hem ganska snart kommer att jämnas med marken under en tvåfilig grusvall.
Måtte jag slippa uppleva det.

Att berätta om sin hembygd, och därigenom sprida kunskap och intresse, ökar såväl stoltheten som värdet av en trakt. Ett sådant projekt kräver engagemang och vilja, tid och en hel del pengar. Jag önskar att jag hade orken, jag önskar jag kunde förmå mig till att skriva igen, för kommunen vet inte vad de har, och de som bor här tycks inte heller fatta vad de kommer att sakna när det väl är borta. Sådan är sagan om landet vars markpriser har stått stilla, eller sjunkit, under det att städerna jäser över sina bredder. Sett historiskt brukar sådant resultera i revolt, och vem vet? Människans starkaste sida är den som aldrig går att förutse.

Doomsday - Purple Sun

Sjung om studentens lyckliga dar

kära dagbok, bäste läsare, med hög risk för att låta sentimental och kletig såhär mot småtimmen vill jag bara förkunna att jag är så glad över att ha klarat av livet, hittills.


Vi har tagit studenten med allt vad det innebär, inte minst under coronatider. Och vet ni, vi hade sådan tur med vädret under mottagningen att alla gästerna ville stanna kvar. Och sen blev det huggsexa om kaffet! Jag som hade räknat med att den tyska rabarberkakan för 15 pers skulle räcka och att kaffepresson skulle vara nog för det fåtal som ville stanna... jag kunde inte ha mer fel! alla stannade kvar, och solen gassade, och kakan räckte. Och bäst av allt var att det märktes hur mycket min dotter trivdes, vilket var det viktigaste av allt, främst med tanke på hur ledsen man är efter en skolavslutnig.

Mitt torftiga lilla torp, utan varmvatten, diskmaskin, och vvs förslog du ändå för mina gäster. Nu är jag så glad över nödlösningarna, champagneflaskorna och potatisssalladen som kyldes i bäcken och som kablades ut som instagrambilder av nära och långfärdade gäster. Och tältet, som föll samman under nattens störtregn och kollapsade, blev snabbt ett minne blott eftersom kvällssolen var så varm och så vacker, och fåglarna spelade som de aldrig hade gjort förut (via högtalarna). Jag kommer att leva länge på minnet av knotten som fördrevs av en rykande brasa, och ungarna som spelade boccia runt husknutarna, och dansade gäster som sjöng till musiken som kunde väcka de döda. Tack, enormt stort tack för idag! Nu ska jag sova gott och drömma riktigt sköna drömmar om en framtid med lika rosa solnedgångar och vänliga människor runt omkring mig, och T, som idag.


Fowl - You know