Njutbart

Tyra Kleen

Inte ett moln på himlen, men turen till utebadet går via vindlande småvägar genom skuggig skog och buskagelummiga hagar. Vid Wessmantorp håller en grävmaskinist på att lägga kabel och tre män i gula jackor står och diskuterar något i dammet. De ser glada ut, vi vinkar. Raksträckan mellan Spången och Ljungbyhed är en cykelbana utan skuggpartier, jag brukar ta omvägen genom bostadskvarteren och småvägarna istället. En man vattnar odlingarna, i övrigt är det folktomt och öde, och när jag passerar de vackra gamla träkåkarna intill Rönne å slår det mig att det faktiskt bara är juni och att flertalet inte har gått på semester än.


Nästan alla krokar i den nymålade omklädningshallen är fullhängda av tunna sommarkläder, och vid duscharna får man vänta på sin tur. Musik och skratt hörs från gästerna utanför och brummet från en maskin som renoverar tennisbanorna. Jag stiger ut, dörren är rätt så tung så två små barn i brokiga baddräkter passar på att smita under armen. Här ute äter man glass och dricker kaffe, solar och vilar sig. Det är här alla lediga är, naturligtvis! Jag passerar några bekanta som har tagit sig dit efter arbetet, och mött upp med gamla kollegor och delar av släkten. Det blir några små ord om vädret och värmen innan jag rundar barnbassängen, en badvakt ropar åt några barn med flytleksaker som har förlupit sig in i motionsbanan. Fortfarande inte ett moln på himlen. I vattnet är det svalt och några vindpustar piskar upp små fina vattenkaskader i ansiktet och gör så att det känns som om jag forsar fram.

Vid plantskolan och skogen utanför Wessmantorp är det nedförsbacke, annars känns vägen som en räcka mindre uppförsbackar, så jag tar det lugnt. Än står solen högt och jag vill inte bli svettig. Exakt två timmar tar rundan sen står jag åter i det svala köket och fixar middag. Smörstekt mangold som en god vän kom förbi med blir tillsammans resterna från räkpastan en riktigt god rätt. Jag dricker mig otörstig med hjälp av massor av vatten med frysta bär i. Sitter i köksdörren, på golvet, och ser några turister passera. Läser litet, och lyssnar på musik och efter några bitar bitter mörkchoklad drar jag igen dörrarna för myggen. Klockan är nu halv elva och mörkret har lägrat sig. Än är det så varmt att jag måste kasta av mig täcket i sömnen, i drömmen bor jag i tropikerna.

Sleeps With Butterflies - Tori Amos 

This Must Be The Place - Talking Heads

XVIII

Sedan valet 2010 har omfördelningspolitiken akut gått i riktningen nedifrån - upp. Resultatet av den politiken har fört oss till en situation där fascismen inte bara klappar på porten, utan står med ena benet innanför. De enda som tjänar på debacle (tag som exempel NKS) är just de partier vars väljare enbart läser braskande rubriker. Det är lätt att påstå och peka finger åt ett visst håll, och jag kan förstås ha fel. Men varför i hela friden skulle Svensson vilja ha med en antidemokratisk och extremt elitistisk rörelse att göra, om han inte tjänade på det? Vad kvinnor tjänar på en röst på SD är för mig ett mysterium, om inte det är filmdrömmen om en alfa-hanne som hägrar, såklart. Att bli omhändertagen klingar säkert fint i mångas öron. I mina öron låter det dock som ren dårskap. Minns att det var för bara 100 år sedan rösträtten infördes. 1918 känns väldigt avlägset.

Reaktionära krafter gör sitt bästa för att se till att ändra på detta idag, och tycker att kvinnor ska stanna i hemmet, eftersom det är naturligt för henne att ta hand om barn, sjuka, gamla, en trött och arg man (på tal om film...) Budgetförslaget SD presenterade redan 2015 talar ett tydligt språk, för om 53 miljarder ska tas från allmännyttan måste någon täcka upp när lönerna till sjukvårdspersonal och skolor drastiskt dras in och försvinner. Anslagspropån som samma parti viftade med i år, ett tillskott på 300 miljoner (minus 53 miljarder), förslår knappast att ens bygga ett sjukhus i för dessa dagar.

Såväl självbilden som exportbilden av Sverige som Det Goda Samhället vilar på en bräcklig grund, och det är vi själva som säljer, och väljer. Att låta ett enda parti påskina att de är de enda som talar om en restriktivare invandringspolitik har fört med sig en farlig polariseringsdebatt. Invandringen som 'problem' har diskuterats under inte mindre än 25 år i Sverige, minns draget under galoscherna som lätt gick att avfärda som tokstollerier. Idag litar folk på samma lögner som spreds då, skillnaden är bara att de där lögnerna idag sprids av en liten självgod grupp tvålprydliga män i tredelad kostym. Polariseringen kring flyktingfrågan och invandringspolitiken har fört med sig att ingen längre törs ta tag i frågorna, de har stigmatiserats och sålunda blivit verkligt stora problem. Diskussioner kring Sveriges politik ska ske öppet, och med hjälp av en fri och obunden media som alla törs lita på. Att sälja ut sig till Schibsted var bara ett i raden av dråpslag vars konsekvenser har blivit ytterligare polarisering av läsare och mediala utgåvor. Och så länge alla partier använder smutskastning och förtal under valperioden vinner den som är specialist på falskspelet, så enkelt är det. Det finns trots allt andra värden och sakfrågor att diskutera.

I Sverige har vi ännu en fungerade rättsstat, vi respekterar mänskliga rättigheter, har en fri och oberoende press (nåja, allt är relativt), vi har det hyfsat jämställt mellan könen (även om vi har en bra bit kvar), vi arbetar för skydd mot diskriminering av minoriteter, och har en extremt hög levnadsstandard. Jag hoppas bara att vi svenskar förvaltar vårt pund väl. Inte minst för min dotters (och kommande generationers) skull. 

Untitled Freak Out - Edgar Broughton Band 

Väderön med fläckar på linsen

Jag tänker på midsommarafton, och på hur det känns att vara ensam och rannsakad i ett hav av oliktänkare. Nu brukar jag i.o.f.s få klä skott för den dumme idealisten i dessa sammankomster, och även om jag har tröttnat på den rollen har jag ändå tyckt att det ligger något fint i att träffas och umgås som vänner över partigränserna. Jag har stått ut med det fåtal plumpheter som kommer framåt småtimmarna, hittills har det förhållit sig så och det har alltid gått att skratta bort. Ondska begränsar sig som bekant inte till höger eller vänsterpolitik, utan finns i alla läger, och särskilt där fundamentalism florerar. Fundamentalister finns överallt, jag har personligen mött dem i båda läger; vänsterpartister som anser att man inte kan umgås med oliktänkare, och högerpartister som anser att vänsterpartister är parasiter. Det har pekats finger, och med hela handen. Det gemensamma i attityden att du har fel och jag har rätt är att det hittills alltid har varit män som har stadfäst de tankebanorna. Hur enkelt vore det inte att haka på där, och skylla alla sverigedemokrater för all världens ondska, men så fungerar det naturligtvis inte. Hade jag tänkt på så vis hade det varit lika snarstucket och ondskefullt och benäget att dra förhastade slutsatser som det som jag anklagar min motsats för. Så jag har valt att fortsätta gå på midsommarfest, som en i gänget. Men i år hände något som fick mig att omvärdera det beslutet. Kanske det beror på att det är valår, men jag ser hur radikaliserat samtalsklimatet har blivit och i sådana sällskap måste man vara väldigt försiktig.

Ibland måste en ändå dra gränser för vad en tål.
Min gräns är sedan länge passerad vid judeskämt och då folkslag används i pejorativt och förklenande syfte. Jag har väldigt svårt att hålla käft om någon drar fram bilder på "skäggbarn" och kallar åsikter för fakta och brölar om ordning och hårdare tag. Jag avskyr när människor i blint raseri och med höjd näve skriker så att fradgan sprutar att jag ska respektera deras åsikter, och låta dem tala till punkt, för att jag är subba och inte vet vad jag talar om när jag talar om våldsstatistik och övergrepp mot kvinnor. Då har mitt tålamod sedan länge tagit slut.

Under söndagen drog jag till Hallands Väderö med en vän för att läka. Låt gå för att jag kan tyckas vara bakåtsträvare för att jag älskar en miljö som ser exakt likadan ut som då jag satte mina små fyraåriga fötter på ön för första gången. Jag vill vila i den naiva villfarelsen att det finns en plats i Sverige där alla är goda, glada och vänliga. Och sedan vill jag somna i den galna illusionen att jag inte är ensam om att tycka att Sverige förtjänar bättre än ett öde i rasisters och hatares händer. Jag vill ju bara få ha trevligt, en liten kort sekund.

The Barr Brothers - Even the Darkness Has Arms

 Come In the Water

Samlarvurm

 Så sitter jag här igen, på favoritstället i dörren och med en kallnande kopp bredvid. Solen gassar. Egentligen skulle detta vara en av mina arbetsdagar, men den svenska midsommaren kom emellan. Just nu tillhör mina arbetsdagar höjdpunkterna i livet, det är något jag aldrig hade trott jag skulle skriva här, någonsin. Som privatanställd arbetare är det mycket som får stå undan i bekvämlighet och rättighet, inte minst det senare - något jag har nämnt här vid tidigare tillfällen. För första gången i mitt 52-åriga liv (med undantag för svetstiden, faktiskt) har arbetsplatsen haft stängt över lunch, och hela personalen kan sitta tillsammans och äta och prata. Det är lyxigt, verkligen, plus att det svetsar samman (mind the pun) oss som grupp. Vi har kul!

 Jag är alltså inte det minsta oroad för hur det kommer att vara att arbeta under sommaren. Ett skäl är alltså sambandet och kollegorna, ett annat är det specifika arbete som jag har framför mig. Just nu katalogiserar vi ett samlarhem som skall bli en specialauktion i början av augusti. Samlaren är åldrad och saknar egna barn, och har levt ett oerhört privilegierat liv. Med hjälp av sitt samlande och en förmögenhet i fastighetsbranschen har hen kunnat finansiera de inköp av allsköns pryttlar och märkesvaror som har fyllt såväl hemmet i Båstad som ett enormt förråd utanför Göteborg. Ett, kan en tycka såhär mitt i göromålen, litet torftigt liv som i brist på annat har fyllts av köpvanor de luxe extraordinaire. Men mången samlare har sett livet passera genom sina ägodelar. Att fylla livet med viktigheter sker möjligen i bristen på annat i en ickesamlares ögon, men en får hoppas att ingen tog skada under tiden. Just denna samlares släkt och familj är oerhört förmögen och ingen där behöver oroa sig för resursfördelningen, sålunda är detta ett drömhem för en knegare i min bransch - och för en samlare på den andra sidan om datorskärmen.

Om ett par timmar beger jag mig på fest, så var rädda om er där ute och gör nu inget jag skulle göra.
Glad Midsommar!

En kung i Sachsen samlade porslin,
Men samlingsvurmen blev en riktig sjuka.
Han bytte bort till kungen i Berlin
Sitt garde – tänk – mot en kinesisk kruka!
Femhundra man med sabel och karbin,
Som preussarn visste att förträffligt bruka,
I exercisen smidiga och mjuka,
I krig mot en mur, tänk, mot – en blå terrin!
Femhundra man med hårpung och med puder!
Slikt dårhusdåd allt vanvett överbjuder
Från världens början - ja så tycker ni.
Se´n bytet gjordes har ett sekel svunnit:
Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan - hon står ännu bi.

Carl Snoilsky

Att ha och inte

 Ute på trappen är det en smula kyligt idag. Te och grekisk yoghurt med banan och två jordgubbar, de enda som har lyckats mogna i junivädret hittills. Månaden maj chockerade i soltimmar och torka, nu är vi tillbaka i tråkiga juni med växlande molnighet och små duggperioder. Gräset är gult på de ställen där solen når, och jag har endast klippt det en gång på två månader. En gång på miljonen säger tidningarna, en gång på miljonen är väldigt litet av väldigt mycket sol på en gång. Framtiden får utvisa om det är en trend, kanske statistiken säger andra siffror nästa år, kanske vi snart kan få se hur flora och fauna måste anpassa sig efter nya förhållanden. Just idag känns vädret litet ödesmättat och tungt.


Veckan har varit full av saker, samtidigt tom. Min vän P har funnit sig ett nytt bo, jag var med på besiktning och fattade genast tycke för huset i 1920-talsstil, men byggt 1930. Läget är perfekt för hans nuvarande liv och atmosfären i huset njutbart ljust och vackert. Med massor av krypin och prång och en fantastiskt fin liten trädgård med utsikt över en äng och ett skogsparti i ryggen kommer han att trivas där. Atmosfären är viktigast, tycker jag. För ett par dagar sedan firade jag vännen A-L i hennes fantastiskt fina Kirsebergshave i Malmö, som alltid lika kul och trevligt, som alltid lika högt i tak. Hennes vänner är i förlagsbranschen, konstvetare, författare, scenfolk, läkare och psykologer, alla  humanister från området runt Köpenhamn och Lund, en samling människor efter år av goda samtal. Där tycker hon att jag platsar, och sedan tre år är jag en i gänget. Vi ses två gånger om året, sommar och vinter, och varje gång lämnar jag dessa sammankomster med en känsla av tillfredsställd saknad. Vad jag älskar ett gott samtal.

Jag vet hur viktig min ensamhet är för att jag ska kunna vara spirituell. En av vännerna bor i Landskrona, hon och artistdottern bodde ensamma i femton år, dottern har en huvudroll i Bruksspelen i år och måste flytta hem igen. Så är det inom kultursektorn säger vi, och nickar litet. Vi pratar om vikten av att få vara ensam, och hon nämner sin fine man som arbetar hemifrån och som gärna vill överraska med frukost på sängen, när det hon mest behöver är en tyst morgon för att samla tankarna. De har nu bott ihop i snart tio år, och sådant som har med dåligt samvete är avklarat, de har funnit en gemensam rytm och uppskattar och älskar varandras olikheter. Så, precis så ska samvaro kännas. Vi ska ta en lunch i Landskrona och förlänga diskussionen snart.

Nu ljusnar horisonten och teet har kallnat. Jag tänker ta en promenad, simma i det fräscha utebadet, och träffa Å för samtal kring utställningen. Snart kommer min fina dotter hem, jag saknar henne så.

"Ord har det i sig att de måste riktas till någon. Annars står de bara uppradade i ordboken och väntar på att det ska bli uppehåll och sluta regna."
Jens Christian Grøndahl

Kathy Heideman - Move With Me

Atlas

Länsstyrelsen Skåne har beviljat ytterligare ett projekt som innebär grävning här i Forestad. Senast var det ett stort sammanhängande alkärr som fick ge vika för Bolmentunneln. Efter 3 års skövling och tung trafik är det nu dags att gräva bland 200 år gamla stengärden med ekdungar och beteshagar, ett område som är omfattat av ett kulturmiljöprogram som Länsstyrelsen själv har utformat en gång dazumal. Grävprojektet godkändes vårvintern 2017 av såväl kultur- som naturmiljöavdelningarna efter att projektansvariga från kraftringen skickat in foton på det berörda området. Ingen från Länsstyrelsen har varit närvarande, utan man litar på projektägarnas dokumentation. På frågan om någon berörd på kultur- eller naturavdelningarna har varit här svarar man: "Det finns inga sådana resurser"...
Det sista kan jag sannerligen hålla med om, allt med Länsstyrelsens goda minne.

Marken är billig, och kabeln, "ja den ska hålla minst lika länge som området är gammalt" (wow, över två hundra år!), säger projektansvarig på AKEA, från ett nedrullat fönster på sin vita Ford Atlas.

P.S. avvärjde nyss grävmaskinerna här utanför, deras enda, enkla förhållningsregel var att inte börja grävningarna förrän 17 juli p.g.a. häckningen. En platschef kom dock tillbaka med uppgiften, att Länsstyrelsen har godkänt avverkning på skogssidan om vägen, men inte på fältsidan. Logik, någon?

Gutår

Vad man gör när man är ledig en vecka? Ptja, man kan sova ut efter att ha jagat en myggjävel halva natten, och sen tar man en frukost ute i solskenet, och visar sig vädret tåligt och stabilt sätter man på en tvättmaskin som får lov att gå under tiden som man läser eller löser korsord och lyssnar på radio. Sen tar man kaffe, efter att några telefonsamtal till myndigheter är avklarade och tvätten hängd. Och när tvätten är torr kan man ta sin cykel, eller kanske rentav bilen om ett emballage skall hämtas på utlämningsstället, till utebadet där man simmar, och låter resterna av nattens oro sköljas bort i turkosa böljor under en strålande sol. Sen tar man en skön och varm dusch och en het bastu ihop med de så kära gamla tanterna, före inköp av kvällsmaten i närbutiken. Ibland kan man fynda ett par fina majskycklingbröst till ett reducerat pris, och om man slänger ner ett par paket kokta kikärtor och fina citroner i korgen kan dessa få ligga till grund för en god förrätt.
När hummusen blir sådär utmärkt god, och man tycker att det vore synd att avsmaka den till sommardävet brunnsvatten, kan det hända att man hittar sig en fin och perfekt tempererad flaska Barolo från 2011 nere i källarhålet. Under det att kycklingbröstet sakta får bräsera i köket slinker vinet fint ner ihop med de gröna oliverna och de röda tomaterna och hummusen, som blev perfekt. Sen? ja, sen njuter man av att livet har medvind, och att man har alla tår och fingrar kvar, och ett kul jobb med gulliga kollegor, och att man faktiskt kan få känna sig riktigt, riktigt lycklig i sin ensamhet. Sådana dagar är få förunnat.

The Church - Under the Milky Way

Den andra sidan

som upplagt för konspiration

Blåmesarna har lämnat boet, skanderande under skrål och skrön hur jävla bra de är på att flyga. Föräldrarna sitter utmattade en bit ifrån med vars en pava champis och ser på. Den ungdomen.

..........

Igår skjutsade jag tösen till stationen, för vidare transport till Europas södra utposter där hon ska vistas med sin andra familj. Undrar hur vädret ter sig där. Här är det nu så torrt att det lätt går att se likheter med södra Spanien i månaden Augusti, men min jämförelse är från 70/80/90-talen, idag är kanske Sahara där och knackar på.
Juni månad har gjort anspråk på både liv och lust. Igår kom jag hem och fann Kotte liggande på samma plats där jag såg honom från badrumsfönstret kl 06.30. Kilade ut och fann honom, eller det som var resterna av honom, liggande på rygg och med tussar utdragna. Sorg. Jag insåg naturligtvis att stackaren var död, men kunde inte förmå mig att lägga honom till sista vilan förrän jag hade avvaktat ett par timmar. Så jag vände på den lilla kroppen och ställde i förtvivlan dit en skål med färskvatten, tittade på avstånd om något hände, för att inte störa, han såg så fridfull ut, men snart var han helt täckt av flugor... Först när han var begraven upptäckte jag platsen där det måste ha skett, ca 10 meter bort låg bitar av taggigt och fjunigt skinn, en bit av rabatten tillplattad av något tungt och stort. Det måste ha varit grävlingen, eller räven som skällde från hästhagen intill i morse. Naturen kan ibland kännas lika omöjlig att förstå som samhället. Nu vilar Kotte bland benen av mina små vaktlar, jag hoppas att de snart spökar och ger igen från den andra sidan.

Snart ska jag in till Kommunen och hålla möte med konsthallscheferna. Jag har tillsammans med en vän råddat ihop en sak som kommer att ge efterdyningar av god smak en lång tid framöver. Kommunen är tondöv, som vanligt, men konstföreningen är på. Och i afton ska jag pigga upp mig med en barockkoncert och litet god mat och dryck. Livet går vidare, eller som Herakeitos lär ha sagt:

"Större del i döden erhåller större del i livet"

 

Hans Arnold

Drag Ropes - Storm Corrosion

mitt emellan

De lata dagarna fortsätter. När temperaturen når rekordhöjder och marken är torr som fnöske är att inta svalkande drycker i skuggan och ta kortare promenader till gölen det enda man orkar göra. Mitt i sjön kan man sitta på en sten, mitt emellan karparna och trollsländorna, och se på när flicksländepar rastar på dina fötter och större trollsländor försöker snappa åt sig dem som byte. Här är vi avskärmade från allt, en plats utan måsten och krav. På bryggan torkar man bara för att ta ett nytt dopp, och simmar sen en runda bland trollsländorna och skräddarna, grodyngel och en eller annan karp, för att hitta en ny sten att vila på. Det finns inte mindre än fem stenbumlingar under ytan av olika höjd, storlek och struktur, så valmöjligheterna är närapå oändliga.

Gölen har sin egen strikta hierarki; vid strandremsorna vaktar den fyrfläckade, idogt patrullerande och jagande bort de metallsländor, kärrtrollsländor och mosaiksländor som försöker komma nära. Det är ett evigt knot. Blå flicksländor håller hov vid vass och sälg, och sedan igår kan man se rödögonflicksländorna här igen, de uppehåller sig alldeles över vattenytan, ständigt svirrande och jagande, det tycks nästan som om de aldrig tar mark. Så emellanåt rastar de sig på ett kringflytande blad eller pinne och då kan vi studera dem på riktigt nära håll. Trollsländorna är nyfikna, de förstår nog att vi är klumpiga och ofarliga i vattnet så de kommer alldeles intill, svirrar, hovrar och tittar på oss, likt helikoptrar i miniatyr. Ibland syns en blåskimrande jungfruslända högt över sjön, den har kläckts i någon av tillvattenbäckarna i närheten och håller sig helst i säkerhet vid strandkanten.
Karpen slår, en och annan skräddare skyndar förbi, och sen är det alldeles, alldeles stilla.

Set the Controls for the Heart of the Sun - Pink Floyd

Heracleum sphondylium

Att det snart är sommarlov känns både helt förståeligt och obegripligt, på samma gång. Sommarvärmen håller i sig, det syns på trädgården som nu börjat anta en mogen sensommarton; gräset är gult och jag har inte behövt klippa det på över en vecka, fruktträden har blommat över, och för första gången sedan fem år står mitt gamla stormfällda äppelträd med kart. Ute i skogen är marken fortfarande grön men de skiraste örterna slokar i väntan på regnet. Vi är fler som lever ett tillbakadraget liv i skydd från solvärmen. Det är ljuvligt här nu på morgonkvisten, när morgonljuset silar in genom det täta grenverket och innan det sakta lyfter över östdungen. Fåglarna sjunger och emellanåt vågar sig den större hackspetten ända fram till mina små fruktträd här intill, på avstånd kraxar fasantuppen och en mindre grupp tranor, mängder av sångare. Från badrumsfönstret hörs ibland gruffandet av igelkotten som gav sig tillkänna igår kväll, det var bara en fråga om när för jag har sett bajsspår sedan två veckor tillbaka. Han brukar ligga precis där nere, tryggt tryckt mot källargrunden, och kyla av sig.

Kotte gillar kattmat

Nu hörs blåmesens fågelungar från holken på garaget, de tystnar igen så snart föräldern har anlänt med maten och ljudet ersätts av andra, säkert lika hungriga djur, för att snart återkomma. Föräldrarna har bråda dagar nu och det kommer att sätta spår på både fjäderdräkt och hull men än finns det mängder av knytt i skogens skafferi att smaska på.

Jag hittade fyra små fästingar igår, två kröp på benen och två hade satt sig, och så har jag råkat stöta in i en loka. Ute i skogspartiet har undervegetationen tagit ett rejält språng sedan granarna knäcktes för fyra år sedan, det kan vara dags att inventera men jag vill låta det bero ett tag till. Än har jag bara klippt en stig där jag måste ta mig fram, så buskiga och greniga växter tar snabbt över gångytan; det måste ha varit där jag stötte på den, troligen ett ungt exemplar. Eldmärkena syns ännu på insidan av låret och armen, trots att vi var på simhallen igår, så det får bli en dag till i skuggan. Visst är det härligt att kunna slösa på soldagarna...

June 1, 1974 - Kevin Ayers, John Cale, Brian Eno, Nico