onsdag 27 februari 2013

en våg av tjära


 jag drömde om vårt hem i natt. Jag vet att det var hemmet även om det låg placerat där gamla gymnastiksalen stod på orten där jag växte upp som liten. Hemmet bestod egentligen i känslan av tillhörighet, av fyra väggar, dörrar och fönster, min plats på jorden. Detta är andra gången i mitt liv jag drömmer något så kornskarpt, båda gångerna har det handlat om uppbrott från mitt nuvarande hem. Efter den första gången kunde jag roa mig med att tolka drömmen som ett omen men skillnaderna mellan drömmarna är stora. Denna gång känns en tolkning övertydlig.

 Nattens dröm innehöll inga människor, förutom mig själv och dottern. Undergångsstämning. Jag förstod att det var ett krig som utkämpades, att det var amerikaner som bombade oss var underförstått. Jag förflyttade mig inte från min plats där framför huset, utan stod och såg på hur missilerna som ständigt korsade himlen i samma riktning blev allt fler för att slutligen bilda ett tätt band av svarta, exakta, blanka, perfekta profiler på himlen, rakt ovanför oss. Därefter ser jag asfalten framför huset spricka upp och välla fram, rörelsen märks knappast, det går i slow-motion och jag rör mig lika långsamt. Som att dansa under vatten, som tjära. Envetet, malande, maktlöst, vanmäktigt och handfallet. Jag söker ett exakt ord som beskriver läget men hittar inte. Känslan var som att ligga under en lastbil som sakta rullar närmare mig, ingen känner till min belägenhet, ingen skulle höra mig.

 Jag kliver in i huset med T vid handen och börjar packa det lilla som finns där. Huset är tomt, utrymt. T-shirts, baddräkter, en handduk, semestersaker.  En necessär lägger jag mycket tid och vikt vid att sortera. Tandborstar, smink (jag sminkar mig nästan aldrig nu för tiden), tvål, verkligen inget av värde. Allt går mycket långsamt. Och medan dottern sover kan jag genom fönstret betrakta hur vägen utanför sakta bygger upp en mur av svart, sprucken asfalt som börjar torna upp sig framför huset. Jag packar vidare. När vägen utanför har nått samma höjd som hustaket och sträcker sig som en tsunamivåg över oss väcker jag T, tar den lilla packningen under armen och smiter ut bakvägen. Ut mot skogen, över den gröna gräsmattan går vi, utan skor, i daggen. Där vaknar jag av väckarklockan.

Det finns alltid en utväg.

Stoned Jesus – Falling Apart


söndag 24 februari 2013

ute


jag funderar igen. Idag handlar det om utanförskapet och vad det är som gör att vi känner oss ensamma trots att vi ofta faktiskt väljer att placera oss där, i periferin och utanför en gemenskap, samboskap eller samhället i stort. Jag utgår enbart från mig själv i bedömningen - hur skulle jag annars göra, att vara subjektiv i synen på omgivningen är både modernt och vetenskapligt. Jodå.

Jag har genom hela mitt liv vänt mig från stora grupper, tysta samförstånd och konsensus. Jag har nog alltid tyckt att det har känts suspekt och kanske banalt och enkelt att tycka som det stora flertalet. Med åldern har jag formats till att bli en cyniker, trots min ursprungliga önskan att aldrig bli en. Vad är det som gör att jag ständigt måste ifrågasätta det Normala, ständigt måste vända på meningar och åsikter, alltid öppna kappan mot vindens riktning. Det gör inte livet lättare. Inget tycks mig enkelt nämligen. Jag problematiserar och ifrågasätter, försöker att se alternativ och uppfinner kanske hjulet igen många gånger. Varför är jag motvalls? vad gör att jag måste se mig som utanför när det finns människor som visat och förklarat för mig att de vill att jag räknas in i deras liv, eller när jag vet att det är jag som utgör samhället och ändå kritiserar det. Jag har valt att ställa mig utanför. Eller är det kanske så att jag aldrig har känt mig riktigt passande i de stora sammanhangen egentligen. Har jag haft svårt att reducera mig själv i en gemenskap, kanske sett det svårt att se mig som delaktig i dem. Jag värjer mig mot patriarkat, mot samhällsfenomen, mot kolonialism, mot industrialism, mot modernism, mot trender, mot könsgränser, ideologier, universalitet, äktenskap, överenskommelser. Bakom alla ord som andas övergripande konsensus (demokrati, rättvisa, sanning, det rätta, klokhet) föreställer jag mig en konspiration av feta nackar kring ett runt bord - de stora marknadsledande varumärkena, en amerikansk centralbank, FN, alla styrda av hungriga varggrin. Allt tycks mig tjäna ett visst syfte och jag är inte delaktig i utformningen.
Jag vet, jag är knäpp.

Men jag är inte ensam i mina tankar. Det finns många olika förgreningar med liknande anarkistiska tendenser som förenar sig och sprider sig genom våra befintliga nätverk, där uppe i det blå, i molnet. Kanske jag har befunnit mig i ett förtryckande limbo alldeles för länge, kanske att jag är alldeles för insnöad i den kritiska skolan för att kunna återvända till det vänliga och ombonade folkhemmet. Jag skulle också kunna sitta där i TV-soffan och låta mig matas med sport, tävlingar, fiktiva och färdiga berättelser om djurens liv, rymden, historia. Jag skulle kunna arbeta för en spottstyver, låtit mig bli omhändertagen av en rik man och vårdat mitt yttre. Jag hade kunnat vara en vacker, vänlig, snäll och givmild person på det viset - för godhet föder godhet, det vet man... genom att vara oproblematisk och go' och gla' sprider jag liknande tankar, inte sant? allt detta vet jag, ändå väljer jag att vända rumpan till och tycka att en sådan situation beror på andras olycka. Att kunna skaffa sig livets bästa innebär inte att du är förtjänt av det, det beror på generationer av förtryck, om förkovring genom "tradition", om en religiös tro på att vissa människor förtjänar bättre och att skörda medans tid är och att smida medan järnet är varmt.
Men jag är knäpp.

Jag vill kanske stå utanför och därför slippa dåligt samvete för att leva på samma vis som de senaste generationerna av min ras, vi som konsekvent har använt oss av maktmetoder för att hävda dominans. På det viset tror jag att jag kan se mönster, som utanför har jag möjlighet att se det som har gått fel och jag kan arbeta för att leva ett liv jag tror på. Jag inbillar mig att jag kan se och utarbeta alternativa levnadssätt genom att stå utanför. Jag smickrar mig i tron att jag tidigt sett tendenser till det västerländska samhällets förfall. Jag tror att jag har genomlistat livet genom att reducera mig till en mollusk. Att vatten, näring, värme, någon att hålla i handen, som orkar lyssna, som vill förstå och dela med sig - att det är allt vad livet går ut på. Inte gränser, skillnader, inne eller ute. Men den definitionen förutsätter tvåsamhet, gemenskap, samförstånd, konsensus...
Så banalt, enkelt och så oerhört svårt. Livet.



sådärja... det känns alltid skönt att skriva av sig! Imorron känns allt bättre och jag kommer snart att se på livet med andra ögon. Det räcker att vårsolen skiner för att allt där utanför skall kännas mycket mer lockande. Snart får mitt dammiga inre vädras ut ordentligt


söndag 17 februari 2013

andas in blås ut


jag börjar åter kunna andas. Äntligen har jag kunnat ta min runda igen. Det har varit tre långa veckor sedan jag orkade ta mig ut och promenera längre än till grannarna och ur bilen för att handla, hämta veden och sådant som måste göras i hemmet. Nu känner jag att livsandarna är tillbaka, jag kan se ljuset! och om en snar framtid kommer jag att kunna känna dofterna och smaka annat än bassmakerna förutom stark chili. Åh vad jag längtar efter att få plocka in egna grönsaker, göra mjuka pajer och krispiga sallader av solvarma tomater, rädisor, potatis och spenat!

onsdag 13 februari 2013

empati

...är ett ord som inte accepteras i WordFeud, vilket pissa, dissa, påg och tös gör. Basåatt




 "Knowing your own darkness is the best method for dealing with the darkness of other people." Carl Jung


söndag 10 februari 2013

1977

en del saker kommer man inte loss från. Vissa år, t.ex. förblir särskilt betydelsefulla, ständigt närvarande, alltid där oavsett man vill eller inte. Min pappa gick bort efter en tids sjukdom 1977 och det är tråkigt att behöva dras med de sorgliga minnena från den sista tiden men så är det. Jag ser fortfarande hans allt tunnare kropp från sjuksängen och jag kommer alltid att minnas den sista måltiden vi tog tillsammans. Där, på lasarettet i Malmö. Räkcrèpes från Olga´s. Jag fick inte i mig en bit. Jag kommer nog aldrig någonsin ifrån minnena, även om jag har försökt på senare år, men tiden har gått för långt och det finns ingen som vill eller kan göra mig sällskap i jakten på soligare minnen.

Jag kommer alltid att sakna min pappa. Han kommer ständigt att finnas i bakhuvudet när jag ser en man jag tycker om. Hans ideologier och livsstil kommer jämt att vara min ledstjärna i valet av partners och trots att jag är medveten om detta kommer jag aldrig att bli kvitt känslan av att för evigt vara på jakt efter en motsvarighet. Tack vare honom har jag haft en rad vänliga, generösa män. Tack vare pappa har jag sluppit bli skadad, jag har känt mig älskad, jag har sluppit vara svartsjuk, jag har lyssnats på, mina ord har varit viktiga. Jag har vågat läsa på universitet och högskolor.
Tack pappa

Jukka Tolonen – What Went Wrong
Stanley Myers – Cavatina
Géza Anda – Piano Concerto No. 21 in C major, K. 467, "Elvira Madigan": Andante
Antonio Vivaldi – Four Seasons: Winter 1st Mvt., The
Thorstein Bergman – Omkring Tiggarn Från Luossa

torsdag 7 februari 2013

Jante! en vanlig man


Jag hörde att kvinnor som utsätts för näthat varnas av polisen för att uttala sig om vissa ämnen, särskilt rasism, miljö, feminism. Jag ser att försvarsverkets nya kampanj "vad håller du på med" använder sig av utstuderat kulturella miljöer för att definiera sig som kulturveklingarnas machomotsats med ett antaget högre, humanitärt syfte. Jag vet att kvinnor med mörka anlag blir betraktade med stor skepsis i arbetslivet, medan de lika enkelt kan betraktas med stort begär på bild. Jag förstår att färgen rosa är provocerande nog för att namnge ett band med uppkäftig image. Jag har lärt mig att det går fint att resa på egen hand i Europa som flicka, om man har mörkt hår och ser ut som de flesta gör på platsen. Jag vet hur svårt det är att sticka ut som duktig flicka när man läser på en mindre ort. Jag kan aldrig någonsin sälja in mig som kunnig inom ett område som inte anses direkt lönsamt hos Af.



gnäll

Det har varit en tung vinter, på många vis. Hör på radion om 200.000 svenskar som tjänar för litet för att kvalificeras för en vanlig sjukpenning, det handlar främst om ensamstående, äldre kvinnor, invandrare.

Influensan har satt sig i luftrören och jag hostar hela nätterna. Fick rådet att ringa min lokala doktor, men han sitter två mil bort, enkel resa. Med tanke på hur överbelastad sjukvården just nu är av influensapatienter och snart sportlovspatienter, så inser jag hur oerhört mycket kraft jag kommer att behöva för att orka ta mig dit, köa, betala för medicin jag inte tror på bara för att känna mig gnällig, att jag hellre stannar här och gör ingenting. Dricker te med honung. Veden sinar och skottningen har uteblivit men jag har gjort mitt val, snart kommer en vår.

tisdag 5 februari 2013

lyckan är...

att se sin tös hoppa ur skolbussen med ett leende på läpparna

måndag 4 februari 2013

flunsa

jag borde gå ut och hämta in ved men ligger utslagen här och tittar på blötsnön som gloppar och drippar och plippar utanför fönstret. Jag fryser och svettas om vartannat, huvudet känns trångt och inne i kroppen härbärgerar en olustkänsla. Inte ångest dock, den känslan har jag nog lämnat bakom mig sedan jag flyttade hit. Ångesten berodde i mitt fall på oförmågan att kunna göra något åt min situation och den kan dyka upp ibland men inte på långt när så som förr. Jag är på bättringsvägen där... nej, nu är det som om jag inte hittar i min egen kropp. Jag är inte hungrig, vilket säger en hel del, jag är glad i mat, men jag tog mig ändå en av de nybakta frallorna så att jag slipper bli så yr igen som jag blev när jag var uppe hos grannens hundar. Te och honung passar också fint, det lindrar och smakar gott även när halsen är tjock som mitt dammsugarrör.

Jag märkte redan i förrgår hur humöret sviktade och det brukar bero på väderomslag, sjukdom, pms, allmän motgång, tristess. Jag är nog en sjuhelvetes svår människa att leva med och ibland är det inte så kul att bo på ett torp... jag är ändå mycket glad över mina val. Jag är på väg åt rätt håll. Sakta med säkert. Ett kliv i taget. Men utan influensorna skulle allt vara så mycket enklare!

Sådär, nu har jag fått gnälla av mig och hunnit bära in litet ved. Ikväll blir det ingen simning dock, men när jag ändå är i närheten kan jag ju ta mig en bastu och tvätta håret i jättehett vatten! det gillar jag

lördag 2 februari 2013

tupp



jag står i mitt lilla kök och lagar tupp vid vedspisen och funderar kring livet, universum och allting och kommer fram till att många män verkar väldigt åldersfixerade. När jag är ledsen kan jag få svar som lyder ungefär - bry dig inte om din ålder, du är fin som du är... jag har även hört saker som: du är den snyggaste 46-åring jag vet.
Som om det skulle vara en komplimang!
Min ålder är min största tillgång.
Bara så du vet.


Kevin Ayers – You Say You Like My Hat