Det svåra med ironi 2022

en högst oironisk bild från min morgonpromenad

 Det är snurriga tider, milt uttryckt. Någon kläckte uttrycket politisk depression, detta något som skall läggas ovanpå allt annat som händer i livet. Stora saker sker även på personlig nivå, och även om den som överlever alla motgångar aldrig kommer att få lika många likes som hatet som spys ut och sköljer över allt annat, så har de i alla fall en kämpaglöd och mod som diskbänkshatarna och bänkgeneralerna saknar. 

Man kan välja. Vill man vara verklighetstrogen genom att dela andras påståenden, så fine. Vill man vara det genom att dela vardagsupplevelser, går det lika bra. Jag tänker inte moralisera, bara tycka att det handlar om ett ansvar man tar genom att trycka på knappen: sänd. Någonstans där på andra sidan sitter det någon som tar emot, någon som är skör, arg, hudlös, eller som saknar koncept nog för att greppa ironin - om det nu skulle vara fallet. Ja, jag brukar själv kalla mig ironisk och är nog ofta det, men att ständigt åberopa ironi när det handlar om att maskera dåligt omdöme är inte ironi. Det är falsk marknadsföring. Det är att segla under falsk flagg. Det är att tala med kluven tunga. Det är en feg lögn.

Ironi användes felaktigt redan under 90-talet, när det förväxlades med sarkasm. Idag har ironin förvanskats ytterligare, och den används nu ofta för att maskera en uppenbar sanning som är så otäck och svårsmält att den borde vara otänkbar. När "Hell Seger" uttrycks inom en grupp, finns det en medveten diskrepans mellan vad som sägs, och vem det är som lyssnar. Ironin - om man så vill - gäller enbart om den som uttalar det har råkat ut för beskyllan om, låt oss exempelvis säga rasism. Det omvända gäller för en huvudduk som bärs i ett högtidligt sammanhang. Klär du dig i en historisk klut utan att anpassa den till hur regelverket för kluten ser ut, kommer du snart att bli attackerad av kännare som raljerar över hur fel du har klätt dig. Saken är den, att huvudduken inom kretsen signalerar en ironisk, och annan sanning, och påvisar därmed att den som attackerar inte tillhör kretsen, eftersom ironin inte begripits. Och ju mer etablerad en sanning är, dess bättre verkar denna nya ironi, men det blir svårare ändå. Den som kräver hårdare straff för överträdelser, och vet att detta med tiden kommer att generera fler fall av överträdelser och våldsamheter, har snart vunnit den ironiska kappseglingen. Om fyra år har våldet eskalerat, och den som tjänar på det idag kommer med stor sannolikhet att tjäna på det då. Om det är ironi eller en strategi låter jag vara osagt. 

På söndag är det val i Brasilien. 

Slowgold på Landskrona teater

På teatern i Landskrona idag var salen knappt halvfull, men musiken ljöd över stolraderna som om den ville ge igen för försumligheten, och det kändes som att vi satt på en helfylld arena. Jag hoppas att bandet kände det med. Vackra stadsteatern hade lagt ut röda mattan och i teaterbaren på andra våningen kunde man få förfriskningar och prata litet, om man ville det, med andra gäster. En kvart före spelningen släpptes vi in i salongen och fick sätta oss ned i prydliga fällstolar av ek. Inramningen i jugend med den förgyllda lyran på krönet satte stämningen och under en och en halv timme varvades nytt med gammalt material. Jag tror faktiskt att alla låtar från den nya skivan var med, och blandningen kändes inte haltande.  Enligt de recensioner jag har läst skulle Slowgolds senaste album spegla Amanda Wernes nya glädjefullare liv, men jag vet inte, för visst är det samma svarta Amanda jag ser i lyriken och hör i musiken. Att kalla ett album för Kärlek är som att ropa varg. Jag har nu lyssnat två gånger på skivan och ångesten finns där, kanske inte som den klaustrofobiska Aska eller mörka Mörkare, men den sitter liksom i väggarna som ett gammalt stampat tuggummi. Det är skönt, jag gillar att känna igen mig, även om det är tragiskt att en ung kvinna ska behöva känna så. Men så är det väl. Vi som söker kärleken stöter ständigt på problem, det är som en olöslig gåta det där, men vackert blir det i konsten. Oändligt vackert. 

På gräset

 

 

Oh well

Giorgio de Chirico, Hipgnosis visste vad de gjorde

 Jag är så bedövande trött jämnt, upptäcker inte när jag skriver fel förrän efter flera dagar och måste krafsa en liten brasklapp mot slutet av texten för att döva samvetet. Det var såklart tornfalk och inte pilgrimsfalk vi såg under helgen. Såklart. Men vem trodde annat?

I min lilla kommun saknas det möjlighet att göra en hälsokontroll på vårdcentralen. Billigt är det inte heller om man ska ta det privata alternativet, som jag undviker. På bilbesiktningens hemsida står att de har öppet till 18:00 på torsdagarna, på dagen har hemsidan med fetstil markerat att det är öppet till 18:00, men i verkligheten stänger de 16:00. Redan 15:30 tar de inte emot nya kunder, det är likadant på båda ställena. De är totalsynkade. Man kan inte klandra affärsrörelserna för bristande konsekvens. Jag tar emot en försoningsgåva i form av en fönsterskrapa-tidsnurra med reklam för bolaget, besiktningsmannen hämtar vid datorbordet borta vid utcheckningen går sen till ett annat datorbord som står i mitten där jag bokar in en tid och säger litet skälmskt sådär, att nu är allt glömt! och ler. Tacket studsar litet ödsligt mellan väggarna i den stora lokalen och ekot följer mig ut på den enormt tomma parkeringen. Det känns litet surrealistiskt. I baksätet ligger det en burfälla för mössen som jag nyss inhandlat, den skramlar till när jag stänger dörren och påminner om att man måste samordna sina nöjesresor. Jag kör och badar.

 

Med stövlarna på kickar vi ass, Stevie Nicks och jag

 Det har varit fina soldagar med cumulusmoln och sköna, mjuka vindar på sistone. Jag har varit ute på dagarna och fixat trädgården och upptäckt litet mer av närområdet ihop med min gode vän Min Karta. Appen är inte helt uppdaterad häromkring, men fungerar oftast fint om man vill undvika att bli blöt eller riven när man letar efter nya ställen. Eftersom kärren och mossarna är så torra blir man knappast blöt idag, men björnbären gror istället. Runt den lilla markerade traktorstigen som leder bort från Gåramossen trivs de, och över Smedens äng växer nyplanterad gran och sly tätt, tätt. Jag är glad över mina gummistövlar och de begagnade vandrarbyxorna som jag handlade nyligen, de ger visst skydd. Med höga kliv trampar jag ner björnbärsbuskarna, en del fastnar i håret och man får slita sig loss, jag river kliande sår på underarmarna eftersom ärmarna är uppkavlade, men så länge som täckningen fungerar och dagsljuset är tänt så går det rätt fint att hitta bortom vägarna och stigarna. Tid har jag än, det har arbetsförmedlingen sett till. Väntan på kontakt eller beslut får förvandlas till något fint istället. 

Ännu flyger sländor och fjärilar och några soppar tittar fram. Blågröna mosaiksländor närmar sig nyfiket när de patrullerar dammarnas stränder, de går inte att missa när de fladdrar förbi öronen, och ängstrollsländorna sätter sig gärna sällskapligt på en hand eller på skulten när jag sitter på en sten vid ett dike, eller på en gren vid en grävd damm. Många våtmarker har farit illa här (och gör det ännu), dock inte tillnärmelsevis i samma omfång som sydligast i vår södra landsända. Häromkring finns det ännu några alkärr kvar att förvirra sig bland. De snabba mindre guldvingarna syns nu, och en ensam sorgmantel fladdrar förbi på gruset vid en vändplats, en av alla dessa nätverk som beretts för skogsmaskinernas korta uppehåll. Jag tar en singlad grusväg över kalhygget och anknyter snart en känd hemväg. Där som trumpetsvamp och trattkantareller växte står nu nya små granplantor i raka rader med prydligt vita strumpor på. Det ser så ensamt ut, och jag kan inte låta bli att tycka litet synd om dem där de står helt utan anknytning. Man vet litet hur det är. 

 

orka!

Jag minns en tandlös gubbe från min barndom som bodde i ett litet kyffe över bageriets garage. Vi brukade smyga upp för den mycket smala trätrappan som ledde till ett vindsutrymme med kokplatta och handfat för att stjäla sockerbitar. Rummet luktade musskitar och maten åt han ur konservburkarna som ställdes direkt på plattan, men han hade utsikt över byn och kunde fritt bestämma över sina tider. Stället revs 1980 och nu bor nog råttorna under postkontoret och kulturhuset med biblioteket som byggdes där istället.

 

Peter Green sjunger, Fleetwood Mac spelar

Våtmark är kulturmark

Blomvass från Sånarps våtmark

 Tiden går så fort. Plötsligt står man inför den andra halvan av september och packar ihop sommarklänningarna för att magasineras på vinden. September hör ihop med tranplogar och fuktig luft, rovfågelflockar och långa promenader med varm soppa i termos, och den första eldningen i kaminen. Natten till idag kom första frosten och det är dags att se upp. Man täcker tomater, lägger in ved under spisen och jagar möss. Det finns även fantastiska ljusglimtar den här tiden på året, som fågelskådningen som lyfter blicken över den brunfläckiga marken. Under den gångna helgen har det blivit några fina exkursioner runt Skåne med M, som alltid har ess i rockärmen. Blandningen av kultur och natur är särskilt spännande, hela omgivningen är fullspäckad av båda. Ingen av oss hade sett Syrkhultamossen, Månstorps gavlar, eller Lindholmen förut.

 

Benved på toppen av en fornborg

På platsen där Kalmarunionen befästes stod under medeltiden en mäktig riksborg som nu är en gräsbevuxen kulle vid Börringesjön, omgiven av igenvuxna vallgravar och härliga gamla träd. Uppe på toppen står en knotig gammal benved som blommade på nästan kal kvist. En tornfalk satt överst och kämpade i snålblåsten och gav majestätisk glans mot en klarblå himmel. Bland de omkringliggande kullarna finns en särskilt vacker höjd som brukar kallas drottning Margaretas trädgård. Den är tjusigt beklädd med en mängd olika slags åldrade lövträd, och under skuggan av ekar och avenbokar står en mycket gammal hassel med räfflad stam. Busken har hamlats under hundratals år och sträcker ut sitt beniga grenverk mot solljuset i ritning mot Segeå. Det vilar något mytologiskt och förborgat bakom en gammal sprucken trädstam, kom man här en månbelyst natt skulle man bli bjuden ett skådespel värdig Shakespeare eller Poe. 

 

vindpinad gavel på Månstorp

 

Att besöka en historisk plats är som att kastas in i en tidsmaskin, det går att förstå varför platsen en gång har valts för ceremonier och pompa och man kan känna tryggheten och lugnet som vilar över kullarna. Över oss svävar täta molnband som formats av kusten, där som havsörnen, kärrhökarna och tornfalkarna leker, och från dungarna och trädkronorna hörs småfåglarna trycka. Runt omkring breder sig ett vidsträckt beteslandskap med mindre vattendrag och större sjöar, det vi ser har en gång utgjort ett vattenlandskap med höjder som har stuckit upp som öar, perfekta att landstiga och bygga sig en borg på. Resterna av Månstorp ger en lika magnifik utsikt över de lägre omkringliggande kullarna, och även om borgens gavelruin har sett gladare dagar så är det en plats som ger insyn i en tid som på så många vis varit hårdare än idag. Om detta vittnar befästningsborgarna, behovet av beskydd visar på en mycket hård regim och samhällen med strikt uppdelade arbetsuppgifter. Jag tänker då på vad en gumma med en aktningsvärd ålder som jag själv hade haft för plats i ett medeltida samhälle, eller renässansens. Hade jag levt då, utan tänder eller ögon i behåll?

 

Sista blommande klockljungen på Syrkhult

Även kärren och de översilade våtängarna är anmärkningsvärda i Skåne, inte minst för att de börjar bli allt färre. Sedan 1900-talets början har hela 90% av de ursprungliga våtmarksområdena försvunnit i det landskap som en gång lät bygga stolta torn för storkarna att häcka på. Jag ser med sorg hur diken grävs och fördjupas och hur konstgjorda sjöar skapas där som det tidigare har varit kärr och mossar, bara för att sätta granplantage. Om det beror på närheten till kontinenten och det milda klimatet, men på några platser runt Svedala kan man få se den mindre kejsartrollsländan flyga på de små överlevande pottarna och pölarna. Vi fick dock aldrig se den i helgen, men i gengäld har jag aldrig förr sett så mycket tornfalk eller blå kärrhök. Jag börjar så sakta lära mig att se skillnaden mellan rovfåglarna under olika förhållanden, inte minst i motljuset som får tornfalken att se kritvit ut. Utan hjälpsamma skådare med tubkikare hade jag dock inte kunnat urskilja stäpphöken som jagade på ett fält utanför Torna Hällestad. Där slog vi oss ner en stund med lanthandelns goda fikabullar och medhavt kaffe innan vi for vidare mot kusten. En annalkande storm fick oss att omvärdera söndagen. Det är inte alla dagar som går som planerat. Men det finns alltid något annat kul som hägrar - som en god middag på lantcaféet i Tjörnarp till exempel. Där åt jag mitt livs första langos med het chili under en vidunderlig blå himmel med hundratals tranor som trumpetade tack och adjö för året som gått.  -Vi ses igen med vårens ankomst!

 

Tranorna hälsar och tackar för i år.

Jag brukar skriva hur mycket jag gillar att betrakta naturen och kulturen ensam, men inget slår en delad upplevelse, såklart. Att minnas händelser ihop med någon berikar på så många olika sätt bilden, för man ser litet olika, förklarar på skilda vis, och på så vis växer upplevelsen till en större sak. Detta är en självklarhet förstås, men inte så enkel. Till stor del handlar det om att vilja och våga gå utanför sin bekvämlighetszon. Jag kan nästan inget om naturen men litet mer om kulturen, och lär mig genom att se likheter och skillnader mellan de olika fälten. I den tvärvetenskapliga gråzonen växer mitt självförtroende och det är inte lika pinsamt att säga fel saker när jag är med expertis inom ett område som jag inte behärskar. Dels bjuder jag gärna på mina dumheter, men framför allt kan jag se en markant skillnad på hur kultur och natursfären betraktar sina adepter. Det kan såklart hänga samman med att jag är drillad av toppskiktet i en ultratuff Stockholmsmiljö, där ett misstag eller felsägelse kunde avgöra framtiden. Världen är väldigt liten uppe på toppen, iskall och grym är den med. Nu har jag hittat en skyddad plats från snålblåsten, bland örterna och de vildvuxna buskarna, torpgrunderna och stengärdena ska jag försöka klamra mig fast ett tag till. 

 

Där som lingontuvorna står täta

 

(Red: jag kan inte fatta att jag upprepade gånger skrivit pilgrimsfalk när jag menar tornfalk. Såklart. Det är tröttheten. Jag är så förlamande trött men skjuter det åt sidan. Skyller på allt som är möjligt. Säkert är i alla fall att jag är helt obildbar. Skit.)

Jag läser Det skånska kulturlandskapet, en reviderad upplaga från 2002 av Emanuelsson, Bergendorff, Billqvist, Carlsson och Lewan och Naturskyddsföreningen i Skåne. 

 

vägen till mannens hjärta

 Jag blev så glad av att lyssna på Meny på P1 under brödbaket idag. Avsnittet handlade om Not so White Guide, en alternativ guide till ställen som håller hög kvalitet men inte har råd med huvudgatornas hyror. Smågator, gränder och bakgator i städerna finns förstås också med, men framför allt handlar guiden om att våga sig ut mot de mer bortglömda platserna en bit utanför städerna, som industriområden, matvagnarna och de sjaviga hålen i väggen. Ett kvalitetsbevis är att företaget kan leva kvar trots den slitna och fula inredningen. På småställen bortom flashiga gatan finns ofta de godaste och mest innovativa matupplevelserna, och här kan du äta sådant som du aldrig hade hittat utom kanske i en liten koreansk by eller på en syriansk bakgata. Peruanska kryddbutiker, kinesiska soppkök och afrikanska brödbutiker, de finns bara du öppnar näsan och frågar runt. Den bästa guiden är att fråga på ett ställe där du blivit belåten, de har alltid det bästa och godaste tipset. 

Nyfikenheten är viktig, jag avundas min dotter som kan utnyttja egenskapen. Hon sätter sig gärna på en buss eller trammen och låter sig föras till nya platser där hon aldrig har satt sin fot förut, äter lunch och pratar med människor, bekantar sig med staden så som den har vuxit fram över tid. Precis så lärde jag känna Paris, när den skrala huskassan gjorde att jag fick leta efter ställen som inte lockade med ytlig flärd eller falsk marknadsföring och fick istället möta indisk mat, de små baklavabagerierna och syrade baguetter. Under tågresorna ut i Europa sökte jag mig till de billigaste platserna och på så vis lärde jag känna städernas utkanter och blev alltid mätt och glad. Det bästa matstället under förra året var en grekisk matvagn på industriområdet i Höör, där ett äkta par kunde framställa den smakrikaste middagen på en pytteliten yta. Vi pratar alltid om matminnen, litet om samhället eller framtidsdrömmar när jag är där, och helhetsupplevelsen är kanon. Trevligt, gott och ärligt, och dessutom billigare än en slafsig hamburgare från en skamlös matkedja. Hålet i väggen intill arbetsplatsen i Malmö hade stadens bästa lunch för 25 spänn, mat som jag sedan kunde ta med till en parkbänk och njuta av i solen, och ändå ha tid över för en promenad innan det blev dags för arbetet med kunderna och datorn. Och första pizzerian i hemorten, vilken upplevelse det var att kunna ta cykeln till E4 och träffas över en bit mat. På den tiden var pizzan exotisk, fantastiskt kryddad med kärlek som smakade grekisk oregano. Bättre oregano finns inte.

Jag ser fram emot många sådana upplevelser. 

Ett annat program som jag brukar lyssna på är Ring P1, anledningen är helt enkelt att jag vill höra folkets röster och hur de blir modererade. Idag ringde en man in och varnade för en sak som jag fullständigt håller med om. Om vi inte betalar demokratins pris, och inte låter SD ta plats i riksdagen, så kommer de att spöka på sina egna mediasidor, trolla på andra, och få det att låta som att de inte släpptes in, så sa han. Låt partitoppen ta ansvar för det de säger, sa han. Låt trollen se solen, säger jag. Den risken är det pris vi väljare får betala för våra röster i ett demokratiskt system. Gå inte i fällan utan ge dem chansen att motbevisa sin oskuld istället. Gör vi inte det, kommer de att växa sig så stora att vi plötsligt står utan chans till framtida demokratiska folkval.

E.S.T. - Seven Days Of Falling

 

Landskrona fotofestival 2022

River Claure: Warawar wawa

 Jag beslutar mig på en kvart, sätter på mig en blus och ett par rena jeans. I väskan ligger min nya kikare och mobilkameran. Vägen till Landskrona är välkänd sedan året jag pendlade här och jag vet var jag kan stanna för att kontrollera vad det är jag ser längs vägen. I kikarsiktet blir allt plötsligt så närvarande, även småfåglarna känns stora och inte alls lika bräckliga som de blir med blotta ögonen. Det är något med utsnittet, allt omkring suddas bort, som ett kvisthål i planket. Kikaren ramar in och fokuserar, detaljer framträder, ett öga, en blick, en melerad fjäderskrud, tandade vingpennor, färgade ben och näbbar... nu ställs jag inför ytterligare frågor och världen både vidgar sig och djupnar. Tätt över de mjuka kullarna tumlar det en mycket liten och snabb rovfågel på spetsiga vingar och smal stjärt. Jag stannar bilen och fiskar upp kikaren, får se när en stenfalk jagar en gnagare. Skickligt manövrerar hon över böljorna i landskapet och de knivraka skären efter harven innan hon försvinner bakom en höjd. På mindre än en minut kan just detta bli ett spår som stannar kvar för resten av livet. Det första egna mötet, den första egna upplevelsen av något som jag aldrig har sett på egen hand förut. Mitt bildminne är litet rikare och jag kör vidare med intrycket. 

 

River Claure: Warawar wawa

Efter två års avbrott var det äntligen dags igen. Jag har aldrig blivit besviken och det blev jag inte heller, men det var ändå något som kändes annorlunda i år. Fattigare, möjligen. Det finns säkert en rimlig och praktisk förklaring till att utskrifterna och papperskvaliteten var undermålig, och till varför informationsmaterialet och skyltarna saknades på flera platser, eller varför utställningarna i de stora och svårhängda kasernerna kändes ovanligt osammanhängande. Tyvärr kan helheten och ännu värre, även verken och konstnärerna, ta skada av det första intrycket. Konstbranschen har lidit svårt efter pandemin, liksom museibranschen, som har fått se så många duktiga och underbetalda yrkesarbetare försvinna till andra, mer välavlönade yrken (får man ju hoppas i alla fall.) För sanningen är den, att många kulturutövare har varit nödda att omskola sig, nedskärningarna på personal under pandemiåren har hållit i sig och eskalerat. Allt snävare budget och besparingsåtgärder har sett till att såväl museer som konstutställningar går på knäna och många måste nu lägga ner sina verksamheter och sälja ut samlingarna. Utan kunnig personal eller passande lokaler återstår därför abrovinkler, som kasst utställningsmaterial och glömda skyltar, och med tanke på detta är det faktiskt än mer berömvärt att utställningen blivit av, alls. Kulturbranschen har Sveriges mest hängivna personal, de ger allt för saken och klagar aldrig. Det är förskräckligt att något så viktigt faller i händerna på besparingspolitiker som avvecklar och utmålar fri konst som kostsamt och slösaktigt. Vad värre är, är när konst och kultur måste vara i samhällsnyttans tjänst, och enbart måste gå politiska och ekonomiska syften. Då är vi inte långt från fascismens reglemente som avgör konstens existensberättigande. God smak är bara en knähund i ledband. God konst spränger barriärer.

 

Haley Morris-Cafiero, The disobedient body

Konst och barn är sanningssägare, sa H.C Andersen. Så snart konsten går på ofria vägar är det ett bevis för att demokratin är på väg utför. Där konsten har utmålats som ett skräckexempel har samhället varit ett skräckkabinett, och där konst och kultur har skiljts åt, där har även huvuden rullat. Så låt mig vara uppriktig: en fri konst är det ultimata beviset för ett gott samhälle. Där som konsten får tala fritt, där lever friheten och toleransen. 

 

Anita Khemka, Imran B Kokiloo, I hope they serve beer in hell

 

I Sverige lever vi ett öppet samhälle, än kan vi konsumera och producera konst som skaver och som får oss att tänka efter och känna igen, trots att vi till ytan lever olika liv. Konstens enande funktion är en viktig orsak till varför makthavare censurerar och stryper konstnärers uttrycksmöjligheter. Om Mayas slöja skulle falla och skillnaderna visar sig vara ett påfund - hur skulle makten då kunna försvara sin position? Eftersom en hierarkisk värld utgår från skillnader, är avståndet mellan främst ekonomiska möjligheter det enda som rättfärdigar makten i en konservativ föreställningsvärld. Enkla och schematiska världsbilder har länge befästs av spelindustrin, när barn på 70-talet lekte med klossar och unisexfärgat lego spelade dagens regering med (N)intendo. Plattformsspelen grundar sig på samma idé som scientologin och bygger på strikt nyplatonism, en ideologi som binder kroppen vid en enda önskan; att genom ett högre uppdrag slippa tänka, ta ansvar, och i förlängningen avsvära sig den egna viljan. Denna tankedröm ser på människan som ett redskap för ett högre väl, som i sin extrema form låter henne gå med sträckt arm in i en mörk säck. Det högre uppdraget - befriat från insyn och begreppsliga band - kan likt en osynlig gudomlighet alltid skifta form och går alltid fri från misstankar om mänskliga svagheter. Skrupulösa människor finns - och ämnet har varit en favorituppgift hos konstnärer sedan samhället såg sin första form.

 

Individuation kallade bl.a Schopenhauer förmågan att se bortom detaljerna och se helheten, men för att göra detta måste vi vara pålästa. När han skrev om Mayas slöja såg han tiden färgad av orosmoment och Kantianska föreställningar som reducerade tankens kraft till ett redskap för rationella beslut. Sedan dess har splittringen mellan kropp och själ förstärkts. Uppdelningen syns i arbetsmiljön, och den politiska scenen som har påverkats av åtgärdspaket i form av ekonomiska insatser istället för underhåll av kärnverksamheterna. Den syns i hur människans kropp har reducerats till ett utbytbart element och i hur den formas enligt snävt uppdiktade ideal. Det är synligt i hur konst och kultur ses som skilda enheter, och hur konstnärer fängslas eller avkrävs personligt ansvar enligt andra, lika uppdiktade men onåbara regler. Ett fåtal rörelser har gått emot denna utveckling, några kommer att se åtstramningar, andra skall se en orsak till ny dikt och form. Vi vet inte i vilken riktning framtidens historiker kommer att se på det vi kallar samtiden, men en sak är säker: Ingen kan fängsla en tanke. 

Utställningar festival 2022

The Wall

Strange Fruit

September

Klingstorpabäckens naturreservat

 Vädret är fantastiskt nu, temperaturen når maximalt 20° och när solen skiner kan man fortfarande sitta ute med bara armar. Om man bortser från att det är väldigt torrt för odlingarna och trädgårdarna, eftersom regnet har uteblivit så länge, så kan man lugnt sätta sig på marken i en glänta någonstans utan att ha med sig något skydd för rumpan. Jag cyklar inte lika mycket längre sedan utebadet har stängt, men jag tar mig några härliga rundor ibland. Oftast inleds turen med en plan (något som ska fixas eller restid som skall mätas) men snart byggs rutten på eftersom det är så himla skönt att cykla, och man hinner se så mycket under en dag. Plötsligt har jag varit ute i fyra timmar, och då ångrar jag alltid att jag inte tagit med mig något att förtära. Nu vet jag i alla fall att vägen till bagaren tar 30 minuter, och att det tar ytterligare 3 timmar om jag väljer att se naturreservaten och några av de fornlämningar som finns runt Färingtofta och Sorrödssjöarna innan jag kommer hem igen. Det blev en sådan förlängd tur till bronsåldersgravarna vid Sorröd idag - tre gravar, varav två är riktigt mäktiga treuddar som ligger högt och vackert beläget intill vattenlederna och sjöarna. Man kan relativt enkelt föreställa sig hur det kan ha sett ut här när de användes, en perfekt sista viloplats och ett lika perfekt besöksmål. Höjden är omgiven av mjuka kullar av brukad jord och små skogsarealer med mestadels lövskog, och högst där uppe på toppen reser sig idag en gammal krokig tall som skuggar stenarna och ger dem tröstande solglimtar och skydd mot råkallt väder. Vid foten av kullen i riktning mot söder har markägaren satt ett mycket tätt granplantage för ca 10 år sedan, vilket jag kan tycka är särdeles känslokallt, men jämfört med de skogar, märkta Södra som jag passerade på min väg hitåt, så var väl detta inget. Tätt runt rackarringen i närheten av Farstorp står en av alla dessa fruktansvärt trista och enahanda granplantager som kommer att vara avverkade inom kort. Omloppstiden på 40 år gör att marken blir utarmad på mindre än en mansålder, och man kan bara hoppas att den arbetare som fäller träden har vett att skona stenarna. Det syns mig som att man ska ha ovanligt mycket tur när det kommer till natur- och kulturvård. 

 

Sorröds bronsåldersgravar

 Om morgnarna har jag nu en innetemperatur på runt 15°, men ännu är det inte rått och eländigt utan det har räckt att hålla dörrarna öppna några timmar för att värma stugan. Snart åker dock vinterfönsterna in och veden måste sparas till kylan. Med tanke på hur kostnaden på ved har skenat under året, och med tanke på att inkomsten är obefintlig, så är det en tidsfråga hur länge jag kan bo kvar här. Jag försöker att se nyktert på saken, att det finns saker som är värre, och att jag har haft tur att kunna leva såhär under den viktigaste tiden då tösen gick i skolan, men visst är det med ett styng av vemod (det där lilla vackra ordet som jag har försökt att förstå mig på) i bröstet som jag behöver tänka på att allt har ett slut. Det är bara så det är. Och med tanke på stjärngravarna så finns det fler vackra platser att lägga sina ben till vila. Kanske blir det ett ställe med utsikt över vatten nästa gång?

 

Hello Hello - Caravan

 

Vemod

många grenar blir det

När det är september måste fönsterrutorna torkas från morgonimma. På min plats på trappen har rosbladen fått gula och bruna fläckar, och på söderläget hörs rödhakar kivas med koltrastarna om de första mogna vindruvorna, som spricker och fläckar ner dynorna under pergolan. Solen hänger allt längre ned och orkar knappt värma upp den lilla odlingen av tomat, bönor och chili som ändå har klarat sig trots hönsen och sniglarna. Dagg täcker gräset, några fåglar hörs från skogen och strax kommer trollsländorna hit på brummande vingar för att jaga, men än är det morgonens ljud. En traktor, en korp, några duvor och så radion som pratar på inne i köket. Det är valdag på söndag, den parentes och skiljetecken i vardagen som åkallar gårdagen och påverkar framtiden för så många. Politik känns ovanligt ödesmättat i år, inte bara i Sverige.

 

 

Jag har varit på visit i Göteborg. Kort varsel med en inbjudan till en träff med en av mina släkter - det blir en del sådana när man har levt ett rikt liv. Oslogrenen med lille M som nu är åtta månader bjöd in Blekingegänget, Dalslandsfalangen och Göteborgaren på helgfest, och så mig. Det var tjugo år sedan senast vi alla sågs. Att känna sig som en del av familjens identitet, få vara en pusselbit igen, det betyder så mycket. Få vara delaktig, räknas in, synas tillsammans med, dela på minnen... Utan alla olika typer av minnen kan vi knappast fundera över vårt liv, inte heller kan vi vara stolta över ansträngningarna, eller se att allt ordnar sig. Det finns faktiskt något som är större än enstaka händelser, och viktigare än detaljerna. Livet är allt vi gör av tiden vi får, och rummet vi tar. Gerda Antti sade att rum vill vi ha många, men tid hinner vi inte med... att vi med åldern inser att vemodet är något riktigt vackert, kanske även det skönaste vi har. Ur vemodet föds eftertanken och förlåtelsen, kärleken och uppskattningen. Det är också vemodet som ger oss kraften att se en kommande sommar.

Nina Bondeson, detalj

 

Ja, nog är vemod skönt. Det är både kortsiktigt och långsiktigt, som när jag ligger med ett öppet fönster och lyssnar på stadens trygga ljud av närvaro, hemma hos en gammal god vän som känner till allt om mig utan att döma. Det är i alla misstagen och tabbarna som vi känner igen oss och kan skratta åt varandra, vemodet är hur vi har läkt och fortsatt kämpa utan att bli hårda som sten. Vemod är kraften i kramen av en gammal släkting, och blicken som säger att tiden läker. Vemod är att veta att man har ändrats men att man fortfarande är samma, älskvärda människokärna.

Göran Greider beskriver vemodet ur ett politiskt perspektiv. Vemodet, menar han, krävs för att vi inte ska bli fanatiska. Det är nuets handlingskraft som skadar, vilket jag tolkar som att en person, som inte har förstånd att se sig själv som delaktig eller medskyldig och skyller på yttre faktorer, blir blind för sig själv och därmed ond. Inom politiken kallas rädslan för sina och andras mänskliga svagheter för fascism. Inom humaniora kallar vi det historielöshet. Rotlösheten är kanske vår tids farligaste vapen eftersom den förgör utan anknytning till samvetet. 

Där nostalgin bygger på klinisk perfektion och förljugen historieskrivning, är vemodet minnets busiga samvete där allt i livet ryms. Vemodet är därför nostalgins raka motsats. Minnet vi bär med oss måste inte nödvändigtvis vara förknippat med en förlust som vi vill återuppleva... men vi behöver uppleva mycket av det mesta för att kunna fälla goda omdömen. Så skapas även ett gott samhälle.

 

Nina Bondeson, detalj

 

Göran Greider: Vemodets politiska människa

Monica Törnell - Vintersaga 

Caravan - The Love In Your Eye (Live)

Jag har läst Mark Haddon, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten

Man in the Moon

 En rysk vän skriver om hopplösheten han känner inför världsläget och särskilt nu efter Gorbatjovs död. Jag försöker trösta, skriver något svepande om att duman traditionellt alltid utser de svagaste länkarna, som antingen blir en ny Gorbatjov eller ytterligare en dåre, men att naturen brukar se till att avarterna försvinner med tiden. Så svarande jag. Att jag tror på människan. Men jag tänker också annat. Just nu hinner världen inte med ytterligare en galenpanna på en hög position, och jag tänker också att maktmänniskor står i vägen för ett verkligt genombrott. Enbart 7% av världens länder har demokratier som liknar den svenska. I den svenska valspurten gör alla partier snarlika bedömningar, de blickar mot tårna och upp i skyn, tar till snävare gränser, åtstramande åtgärder, utpekande och avskiljande åtbörder, och alla viftar med flaxande väderkvarnsvingar och sprider kortsiktiga löften. Pengar istället för förändring, lånade pengar löser tydligen allt. Politiken tycks mig ha blivit en spelplan där alla letar efter samma boll men sparkar på en tegelsten. Vi brukar säga att bollen är rund och att allt kan hända - varför ser vi inte bollen eller dess potential till förändring? Vi som väljer måste kunna lita på att det finns en huvudspelare som kan ändra riktningen, eftersom det krävs modiga, politiska beslut nu. Någon som säger att vi (och ingen annan) har gjort fel men att vi kan rätta till felen. Att vi inte kan leva på, äta, värma oss eller få vård eller utbildning, av utredningar. Att allt som vi måste rätta till på systemnivå kräver uppoffringar, men att vi gör det ihop. Att den politiska hjärnan behöver den folkliga kroppen, och omvänt, för att hjärtat skall slå - så som politiken beskrivits en gång, denna metafor som tyvärr blivit utnyttjad av totalitära krafter - denna samhällskroppens verkliga ohyra. 

Vad världen behöver är ett samlat grepp, en samsyn och samarbetsvilja. Det finns ett visst hopp i den gröna kapprustningen, men vågar man tro att Kina och USA satsar bortom sina egna, direkta ekonomiska förväntningar? EU har redan visat att de inte spelar med, alls. Där (liksom här) handlar allt om att utökad energiförbrukning skulle vara enda vägen till en grönare framtid... Det är naivt att tro att det går att plocka ut mer resurser än en begränsad värld kan ge. Jorden fungerar nämligen inte som en kreativ bokföring. Surprise! till och med kolonialresor ut i rymden behöver energi. Enorma mängder energi som faktiskt skulle kunna användas för att bevara den existerande och fungerande (änsålänge) världen vi har. Men att se skogen för alla träd tycks vara alldeles otänkbart för en sann visionär. 

Just nu sätts det ohyggliga rekord. Naturkatastrofer, översvämningar, extremtorka, svält och miljontals nödställda, allt är relaterat till klimatförändringar som utsätter hav och kontinenter för stora påfrestningar med skador som allt oftare är av en sådan omfattning att de inte går att reparera. Att dessa "rekord" beror på den mänskliga faktorn är redan klarlagt, men oavsett vad vi råkar vilja tro så påverkas alla på ett klot, eftersom det är sfäriskt. Det finns inga barriärer som skyr zoonoser, inga väder som bryr sig om landsgränser, eller stränder som skyddar mot radioaktivt nedfall. Råvarupriser, energipriser, vårdplatser, skolpeng - alla dessa marknadsfördelar som gynnar ett litet fåtal, beror på politiska beslut som går att ändra på. NPM står inte hugget i sten. Men det gör våra livscykler. Livscykler är omöjliga att rubba. Precis alla organismer behöver näring, skydd och omsorg i ett balanserat klimat. Det dröjde ca 4,5 miljarder år innan vi kunde leva i komplicerade statssamhällen, för 250 miljoner år sedan klättrade det första däggdjuret upp på land, på mindre än två århundraden har vi lyckats rubba den fina balansen. Nästan alla vet detta, varför går då alla viktiga och avgörande politiska beslut i omvänd riktning?

Naturen, det tempererade klimatet, den goda maten, vinet, vännerna, kulturerna, allt det vackra vi har vant oss vid och tagit för givet. Vilken dåre kan tänka sig att på fullt allvar försaka allt detta för att bo - på månen?

Jag är litet trött just nu. Får knipa hårt med ögonen och sätta mig ner en stund emellanåt. Men lindhäcken är klippt och minskad så att utsikten inför hösten och vintern är säkrad, och en beställd text har blivit justerad och sänd, och så har jag varit på ett förnedrande besök hos Statens servicecenter. Så heter den nuvarande sammanslagningen av flera olika statliga myndigheter som inrättades 2012 och som sköts av servicehandläggare utan specialkompetens (tipsar om #statensservicecenter på Insta...). Här kan du som besöker inrättningen sätta dig och vänta på ungdomligt låga, och statligt lila sittpuffar medan du tittar upp mot de flimrande datorerna som står utspridda på små barbord och här tvingas du lyssna till framförvarande besökares diskussioner och problem. Sekretess? Glöm det. Och har du funktionshinder, är åldrad eller på annat vis är i något som helst behov av stöd eller hjälp, och behöver sitta ner en stund (och sedan komma upp igen), gör dig då inte illusionen att du är välkommen. Tvi vale. Stackars anställda, och stackars människa som har tagit sig hit i hopp om att få hjälp. Jo, man blir allt litet trött. 

The Waterboys - The Whole of the Moon