Slåtter

I över en månad har rosorna vid trappen blommat för oss, och med en intensitet och rikedom som varit vida större än de tidigare sju åren. Det är en gammal, rosa sort som sprider en ljuvlig doft, särskilt om morgonen när daggen ännu ligger frisk, och under de ljumma duggregnen med påföljande sol, förstås. Trånande, tunga insekter, humlor och guldbaggar, tynger ner deras begärliga kalkar, och pigga solitärbin och små skira blomflugor svävar med högt stämda vingljud omkring knopparna och kronorna. Det enda jag har gjort för att förtjäna denna slösande fägnad är att beskära i april/maj och sedan plocka bort det överblommande allteftersom, att lägga i en glasskål på fönsterkarmen och njuta av när dörren är stängd om kvällen.

Om morgonen går jag ut med tallriken och plockar hallon, jordgubbarna tog slut under veckan men har försörjt oss under flera veckors morgonmumsande. Te, hallon med yoghurt och müsli, och två trånande katter som hellre än något annat vill ha slutslurpen, vad de älskar yoghurt.

Trädgården har börjat bli rufsig och högvuxen och det är hög tid för sensommarslåtter. Det var för dyrt och litet för krångligt att skaffa egen lie, så idag tar jag hjälp av en vän som kommer förbi. Kanske ångrar jag tilltaget. Igår svärmade flera flugor över kaskaderna av röllika och blommande ax, och även fjärilarna har börjat få fart.

I dammarna trivs svart, blodröd och tegelröd ängstrollslända, och pudrad flicktrollslända parar sig i mängder. Vi såg en patrullerande, brun mosaikslända där igår, men så har jag inte varit särskilt aktiv skådare. Går oftast bara dit och njuter med en termos och en påse för eventuella svampar. Min första rapport till Artportalen, någonsin, gjordes också igår, mest för att känna hur det kändes att bry sig om art istället för skönhet. Jag kommer nog inte att vara särskilt aktiv där, heller.

Det har varit en skön, lat sommar för mig. Tösen är inne på sin sista arbetsdag idag, hon har haft ett utomhusarbete i lag och gått upp kl 05.00 och kommit hem ca 12 timmar senare, trött men lycklig. Snart bär det ut igen, till världen omkring oss.

Real Woman - Poison Girls

Nyfiken, röd på en nyfiken, gul

Mystik

Utan mystik har vi inget att utforska, Alexander skulle inte bli den Store om inte hans lärare Aristoteles lämnade luckan öppen genom att påpeka att världens ände ännu inte var känd. Om allt redan är förklarat, blir då inte det vi utforskar en upprepning av sådant vi redan känner till?

Gränslöshet betraktas som ett oroväckande och elakt ting, precis som ovetskap, idag. Om humanioras största egenskap och vinning handlar om icke-vetande är det inte svårt att förstå varför ämnesområdet ses som onödigt från logiskt och matematiskt håll. Icke-vetande handlar om motsatsen till gränser och vetande, och utgör just därför en öppning och ett fönster mot det outforskade, spännande, förlåtande och förstående. Behovet av icke-vetande gäller alla ämnesområden, inte minst naturvetenskaperna, och utan matematik, logik eller systematik hade vi famlat i mörker. Vi behöver gränser, men om gränserna utgör fast murade enheter utan utrymme för fantasi eller egensinne, vad är då vetenskap annat än regelverk? Och regelverk utan fantasi?

Där, på andra sidan om dimridåerna finner vi sanningarna vi ständigt letar efter. Meningen med livet kan inte vara att likt Platons idioter, sitta framför en bergvägg och se livet fladdra förbi likt oformliga och förbjudna skuggor.

Libera me /Requiem - Birgit Nilsson/Giuseppe Verdi 

Magiskt tänkande

Domarring vid Hästäng

 Människan är den jordiska livsform som i större grad än andra har utvecklat ett metodiskt och problemlösande sinne. Förmågan att lära sig känna igen och undvika faror delar människan med åtskilliga andra djur och växter, och många arter har utvecklat speciella beteenden genom att antingen skrämmas, luras eller genom att sända ut ljud eller doftspår i den nära omgivningen - mimicry-tekniker används även positivt för att sprida artens specifika anlag vidare.
Men enbart människan har kännedom om sin framtida död, och därför lägger hon mycket av sin energi på att planera, strukturera, demonisera och mytologisera sig själv i den miljö hon ser som sin egen.

Urvalet av erfarenheter som har blivit avgörande för människoartens levnad och framtid har utvecklats i generationer med hjälp av abstrakta teckensystem. Tecken fullkomligt genomsyrar och genomlyser människans alla dagliga göromål, från vaggan till graven.

Fast rotad i sin tro på tecknens helande och läkande krafter har hon sänt en metallplakett ut i rymden med en abstrakt bild av henne i två dimensioner. Bilden skall delge andra livsformer hennes existens och är synlig för alla andra med ögonpar, och möjlig att tolka för alla med liknande hjärna, lemmar och utskott som hon själv. Hon visar att hon förmår abstrahera liv på en bricka av metall (vars ursprung kommer från en annan himlakropp än hennes egen). Tanken är inte dum om man lever och delar vissa fysiska erfarenheter, och kan läsa mellan raderna.

Att ge samband och se strukturer i omgivningens alla händelser och skeenden är en mänsklig egenskap som hon abstraherar tillsammans med sin miljö och den kultur hon har skapat. Rädd för att inte se skogen för bara träd - för det blir lätt missförstånd när begreppsvärldar är underförstådda - har hon på senare tid gjort det till sin viktigaste uppgift att undvika allt som är förknippat med sin skapade motsats. Dualismen är hennes kraftfullaste vapen och hon går till angrepp mot allt som tycks hota hennes särarts existens, i stort som i smått.
Stackars rädda varelse.

Tanken på att säkra sin art medelst kommunikation är djupt inlemmad i hennes teorier. Människans hela tillvaro och djupaste tillit går till abstraktionerna, och under tilldyrkan kallar hon dem för symboler, tecken, alfabet, hieroglyfer och siffror. Ja, i så hög grad litar hon på dessa påhittiga påfund, att hon i skuggan av dem verkar glömma bort att leva sin korta, utmätta tid.

Om alla sinnesintryck och instinkter som gör henne mänsklig har reducerats till siffror och bokstäver, hur ska hennes sanning se ut för framtidens uttolkare? Att i så hög grad ägna sin tickande tidsrymd åt att hänge sig åt att försöka ge en objektiv bild åt framtiden, måste ändå kallas hängiven dedikation. Det är faktiskt rörande.

En dag kommer även lämningen efter detta uppfinningsrika liv betraktas av en förbipasserande livsform, som i lika mån undrar över sin existens, och precis som skaparen tycker att jämförande akter borde vara det kitt som för dem samman.
Kanske.

Ultimate Confusion - Jethro Tull
Georg Friedrich Händel - Ombra Mai Fu (Xerxes)

Brunifiering

Man får inte vara lat om man vill bosätta sig på landet. Så börjar jag dagens lilla anförande som jag hade tänkt skulle handla om kolonisering och likriktning av den mänskliga hjärnan, vi får väl se var jag handlar mot slutet av tankebanan.

På radions P1 lyssnar jag på allt som sänds, jag tycker om att guidas utan att själv ta ställning och påminns då om hur mycket jag inte vet, och som jag vill ta reda på. Å andra sidan, kan det ibland hända att jag förfasar mig över flatheten som reportagen visar. Särskilt när det strösslas med uttryck och fackord utan att ge dem resonans eller förklaringsmodell för sammanhanget. Som humanist vet jag hur viktigt det är att sätta ord i ett sammanhang för att det inte ska avfärdas som antingen elitism, eller snömos. Ord förvanskas lätt och idag sker det med ljusets hastighet, internets trollfabriker tar inte rast, och livnär sig på att skrämmas.  

Kontext, som är grunden för all bildning, finner man inte i en snabb googling eller i ett excelblad. Det innebär att du måste sätta det du undersöker i kontrast, göra jämförande analyser, belysa dess platsspecifika karaktär, och se återkommande mönster, d.v.s kontextualisera. Men först och främst måste du inse dina, och dina läsares kunskapsbegränsningar,  utan den insikten klarar vi inte av att göra oss förstådda. I boken jag läser kallas detta för icke-vetande och behandlas som humanioras viktigaste tillgång. I icke-vetandet föds nyfikenheten och det är här dragna gränser synliggörs. Det är just i icke-vetandet som humaniora skiljer sig från naturvetenskaperna, som i motsats enbart arbetar med på förhand dragna riktlinjer och kvantifierbara parametrar, såkallad evidensbaserad kunskap.

Dagens Klimatspår handlar om Bolmenvattnet, vars råvara raskt håller på att ändra karaktär. Det som händer kallas brunifiering och oroar fiskare på plats, och för att vattnet härifrån skall kunna användas som livsmedel måste det nu tillsättas kemikalier, menar experten. Det går tydligen inte att rena brunifieringen på annat sätt. Vattenreserven, som det har tagit årtusenden att skapa, ligger på gränsen mellan Halland och Småland och tillhandahåller Skånes kommuner med dricksvatten - en halv miljon människor.

Genom en gigantisk tunnel drivs vattnet från Bolmensjön i Ljungby till Äktaboden i Klippan, och därefter forslas det vidare genom ett enormt vattenrörsystem som skär tvärs genom Skåne. Det var för ca fem år sedan som grävprojektet drabbade oss, när ett 30 m brett och 10 m djup snitt skulle skapas. Grävningarna omringande mitt torp, och enorma maskiner satte marken i gungning under fyra år. Stora areal våtmarker dränerades, och däribland ett mycket gammalt alkärr och en järnålderslämning i min absoluta närhet. Allt skulle återställas, sa man, och med maskinkraft lades de ytliga stengärdena tillbaka i snörräta rader, och där våtmarken varit grävdes två dammar istället. På marken där det tidigare hade vuxit grova ekar och bok har man nu planterat granplantor och lärk, direkt ovanpå tunneln får inget som skapar djupgående rotsystem planteras, därför tilläts ett tätt julgransplantage.
Där vattenledningen drogs går idag ett djupt ärr rakt genom landskapet, och vi som berördes får inte koppla på oss. Den koloniala tanken dröjer kvar. Var det någon som frågade? Hade vi ens önskat kommunalt vatten? Eftersom det brunifierade vattnet från Bolmen först måste gå via reningsanläggningen där kemikalier tillsätts, måste kvalitetsansvarig och projektansvarig för utbyggnad i landsbygden finnas. Men någon sådan plan finns ej.

Brunifieringen måste fixas så att vattnet blir klart och luktlöst innan det når till kranarna. Utan att sätta ord under lupp blir de lätt uttryck för vanmakt istället för situationsspecifika lösningar. Det finns forskning gjord om brunifiering, som leder oss till just kärnan av problemet, men då hamnar vi utanför vatten- och livsmedelförordningarna och landar hos skogsvårdsstyrelserna istället. Om ordet brunifiering hade genomlysts från flera olika håll skulle vi enkelt kunna se andra samband som kunde ge oss en lösning på sikt. Men samband som handlar om granskogsplantage, och avverkningarnas påverkan på yt- och grundvatten gör att vi hamnar utanför de enkla och trygga excelbladens hank och stör, och vem skulle då vara skyldig? Marknadens osynliga hand?

mellan orsak och princip

En kort skur, en stilla stund i dörröppningen med katten och morgonens tekopp. Jag tjatar för dottern om hur fantastisk sommaren har varit och kan inte förstå den som klagar. Regnet har kommit med små mellanrum och fyllt förråd och bäckar, gråväder har blåsts undan av friska vindbyar och vi har simmat och promenerat under blå skyar.

Forsakar

Varannandagsutflykter på småvägarna har givit vackra vyer och god mat, konst, kultur, och knasigheter har givit mersmak. Mittskåne är ljuvligt med sina kullar, dalar, stengärden och skogsomgärdade beteshagar. Här finns de största och bästa slotten och de minsta och mest oaktade torpen och vad vägnätet anbelangar är det logiskt, ur bosättnigens perspektiv. GPS är ett påfund som utgår från stadstrafik och kranskommuner och bygger på att trafikanterna har bråttom och behöver vara rationella på vägar som alltid leder dem till en stad. Småvägarna, däremot, måste zoomas in för att plötsligt materialiseras ur ett töcken av till synes ovägat ingenmansland.

Yangtorp

Jag vill lära känna vägarna, deras egenskaper och funktioner, och kör på känsla. Vanligen brukar jag beskylla mitt lokalsinne för att vara obefintligt, åtminstone i relation till skapade siffror och parametrar. Däremot är jag ganska bra på att minnas synliga kännetecken; det är lilla dubbelbjörken, den knotiga eken med halv krona, grusvägen med en alldeles ny mötesskylt, det lilla gula huset med det nya perspektivfönstret på gaveln, eller den sluttande hagen med två skäckar och en isabell. Bilder istället för siffror, känsla för proportioner istället för rationalitet och brådska, sådant passar min hjärna bättre.

Kafé Kagan

Jag pratade med en skolbusschaufför om detta en gång, mannen hade trafikerat småvägarna runt vårt torp sedan sjuttiotalet och kallade ställena vid lustiga, beskrivande namn. Det var just trädens, vägarnas och husens utseenden som yrkeschaufförerna använde för att lokalisera och återberätta dagsetapperna för varandra. Logik som utgår från den upplevdes sinnen, istället för en icke-upplevd parameter, har under senare tid blivit ersatt av något som liknar ett mellanting. Småbyarna har fått fina namnskyltar som underlättar vid navigering via GPS, men detta är i grund och botten ett maskinrationellt, kategoriserande sätt att vägleda oss på, och därför namnges även oskyltad och nybyggd infrastruktur. Avtagsvägar, ringleder, industritomter och påfarter har fått namn som inte går att läsa på skyltar någonstans, eftersom namnen är senare, tekniska påfund, istället för inarbetade och kända.

mellan Ulltorp och Nävlinge

Den som kör med näsan i skärmen glömmer lätt bort att se sig om, och förlorar sig i en förutbestämd och från ovan avgjord rutt som bortser från den enkla och sköna logik som människan och naturen en gång samarbetat om för att utarbeta. De gamla vägarnas identitet och nytta är borta, och då är det lätt att skapa om dem till raka och breda farleder.
Utanför den lilla orten Linderöd löper två breda och asfalterade motorfarleder, parallellt. Jag minns att detta även var vad jag noterade i norra Spanien, och beskyllde då EU-reglemente och arbetsmarknadspolitik för slöseriet av land och backe. Likadant är det här, alltså.

rönnen i Kalvaboda

Södra Rörum är en stjärnpunkt mitt i Skåne, och består av en klunga hus runt fem vägar. Den rutten måste du ta utan GPS, om du inte omedelbart vill bli hänvisad till snabbaste vägen mot Kristianstad eller Lund. Upptäck din medfödda förmåga, tag tiden i hand och bege dig ut och återta landskapet innan det är för sent.

Sarah Schwartz, Wanås

Neil Young - Human Highway

Det hemliga Skåne

Ljuvliga sommar. Man stiger upp när man vaknar, planerar saker som inte behöver fullföljas, besöker vänner som bjuder på middagar och kaffe, simmar ensam i kalla bad och bastar sedan ihop med de blåfrusna barn som inte heller bryr sig om vattentemperaturen. Ibland badar jag i ljumma gölar, och så dricker jag mycket kaffe, jag har en del kaffande att ta igen. Tidspunkten då jag stiger upp eller lägger mig spelar inte någon roll, armbandsuret har legat där jag lade det i onsdags efter avslutad tjänst.

Jag har sagt upp mig i förtid och har nu två månaders ledighet att spendera på precis allt jag vill. Tack vare nattregnen slipper jag vattna mitt lilla trädgårdsland och kan se på hur gräsöarna växer sig manshöga och på de olika axen som svepande vajar för vinden. Och när jag har tröttnat på att läsa, titta, lukta och lyssna på min närhet tar jag bilen och far iväg.

Mittskånes inland är ett stort hål i mitt medvetande, det tänker jag råda bot på. Via gamla, och ibland dåligt märkta småvägar, hittar man litet udda ställen som oftast ingen annan än bosättarna hittar till. Västerstads gamla bortglömda kyrkogård, med bevarade gravstenar sedan 1600-talet och en kyrkoruin, vars absid är från sent 1100-tal, är en sådan udda plats. Kyrkan är alltså lika gammal som Lunds domkyrka, och ett stenhuggarmärke styrker att delar av hyttan i Lund även varit verksam precis här, på en plats där det idag betar får. På en gammal mossig skylt vid den hänglåsförsedda grinden ute mot vägen går det att läsa litet om kyrkan, men du måste vara nyfiken för att hitta hit.

På bageriet i Önneköp serverar sonen till de båda ägarna den godaste Tom Ka Gai jag vet. Här, i närheten av Önneköp, kan man också gå på kannibalmuseum om man känner för det, eller tala paraguyansk samtid med den driftiga handlarn som har sett till att ge invånarna tillgång till systembolag, post och närbutik. Hon håller på att bygga upp ett kooperativ som ska stå pall för eventuella konkurrenssituationer, och den dag ICA bestämmer sig för att etablera sig här hoppas hon att människorna är kloka nog att inse vad det är de verkligen behöver. Scenariot är känt.

Av en viss anledning är det just i Skånes mittersta inland som solar från hela världen samverkar för att ge landsbygden det den behöver. Anledningen är nog så enkel som att det krävs en utomstående som med frisk blick ser och stillar behoven. För visst är det dessa ideellt, godhetsdrivna individer som är de riktiga Sverige- och landsbygdsälskarna? En annan, lika viktig anledning kan vara att anonymiteten och småskaligheten är något man vill värna, så träd med försiktighet. Balansen mellan anonymitet och behovsstyrd verksamhet för att kunna föda en liten befolkning är hårfin... nätverk såsom vägar, fungerande internet, och kunnigt och strävsamt folk med genuint servicetänk är A och O.

När jag tänker på att jag under åtminstone ett helt år framöver ska få ägna mig åt detta hemliga land i min närhet, känns det som om alla goda gudar ler mot mig. Jag har det bra, jag.

Vad jag läser? Det omätbaras renässans av Jonna Bornemark, såklart.

Hög standard - Peps blodsband