och så var det slut på eländet

ja, jag tänker tacka och ta farväl av denna miserabla blogg som har gjort sitt. Jag har, när jag tittar tillbaka, på en ganska kort tid lyckats beskriva mig som en fullständigt neurotisk och fruktansvärt pretentiös kulturtant, något som jag har lagt ner alldeles förfärligt mycket möda på och med blicken på backspegeln kan jag egentligen bara sucka och säga att ja, jag är sådan. Ibland. Jag har tillåtit mig att tycka synd om mig för första gången i mitt liv och ja, det har känts bra. Men nu får det vara nog med det, nu skall jag rå om mig och min tös och tillsammans kommer vi att bygga upp en ny tillvaro utanför stadens stress och glam. Det livet ser vi båda fram emot.

Men vem vet, det är ett halvt år kvar innan vi kan flytta in så kanske vi hörs här igen... men låt oss inte hoppas på det, vad?

Lycka

En blogg haltar om den inte får ha litet sött i sig emellanåt, liksom en fulländad lördagsgodispåse bör den innehålla balans mellan smak och konsistens för att bli riktigt minnesvärd. Idag tänker jag försöka mig på konststycket att beskriva lycka. Kanske det ändå är det svåraste av alla känslor att beskriva, eftersom den kan innehålla så många olika spår av personliga minnen, dofter och tillfälliga intryck att det blir svårt att bli igenkänd. Men så vet jag ju även att alla känslor är subjektiva och med den tanken i bagaget vågar jag mig på ett försök.

Min gamle bästis L beskrev sina minnen ofta som doftminnen och jag minns att vi väldigt ofta korrelerade varandra i dem. Jag använder ordet korrelera eftersom jag inte anser att minnena hade ett orsakssamband, annat än att vi var lika gamla och umgicks väldigt ofta. Då de flesta minnesvärda lyckominnena uppstod under långa lediga stunder, som under sommarlovet när vi inte umgicks är det litet extra spännande att känna att man ändå kan dela en liknande känsla inför en doft, händelse eller musik. Jag beundrar människor som kan lägga ner vackra beskrivningar av sina personliga sommarminnen men vet samtidigt hur ofta detta har gjorts och att tankar på sol och glada barn slutligen mer liknar ett solblekt vykort än ett äkta minne. Det griper tag en stund genom att vara så vackert och befriande men känslan består sällan. Vad är det som gör att glädjeämnen uppstår? Om man bortser från kemi och ser till ett mer metafysiskt resonemang, borde vi kunna interagera även på andra sätt. Jag har på senare tid av olika anledningar kommit att tänka på hur vi människor utan att egentligen haft någon fysisk kontakt ändå kan känna ett starkt samband. Det handlar kanske om minnen, glada sommarminnen, vilket absolut inte bör ratas som banalt utan bär spår av sådant som vi fortsätter att värdesätta på olika vis. Ibland skyr vi dem, ibland söker vi dem men den gemensamma nämnaren är ändå att vi söker kontakt genom dem. Jag har tidigare försökt beskriva den ordlösa kommunikationen, så jag går inte in på djupet här, men vill bara nämna hur viktigt det är att vi förstår att vad vi än gör så gör vi det för att bli förstådda, för att kommunicera och i det bästa fall träffar man på någon med samma erfarenhet eller våglängd, någon som kan bekräfta att känslan är densamma.

Kommunikation är en oerhört svår procss, då det lika ofta innebär uteslutning som omfattning. Jag kan bara säga att för egen del använder jag ofta ironi för att dämpa en känsla och för att spetsa till ett resonemang. Genom att först vara öppen och senare själv ta tillbaka det nakna tilltalet genom att skämta till det eller ge det en knorr kan jag gardera mig. Jag meddelar en kluvenhet, en ambivalens som jag hoppas att någon skall snappa upp och förstå. Det är i skärningspunkten mellan de två alldeles uppenbara ytterligheterna som det spännande sker, om man kan känna samförstånd i en sådan svår kommunikation då uppstår ljuv musik. Det är då lyckokänslan uppstår. Sockerdricka i knäna och magen, ett brett leende som sprider sig som ett djupt sår mellan öronen och en mjuk och varm känsla i hela kroppen. Jag är förstådd!

Lyckokänslan är för mig ett litet känsligt djur som boar sig inne i min maggrop och som ständigt kräver näring för att överleva. I ytterst små portioner och med en galens envishet måste detta lilla djur bli ompysslat och omvårdat för att inte torka ut och försvinna. I rätt biotop kan det lilla, lilla djuret växa till sig för att kunna ta hand om ett nytt litet djur, en ny generation av glädjeämnen. Och genom kärlek, förståelse, respekt och omvårdnad kan det en gång lilla, lilla, nakna djuret växa sig starkt och börja sjunga, så ihärdigt och hjärtskärande och gripande som bara ett vuxet djur kan göra.

Trängd

Han och jag rök ihop idag igen, jag förstår inte hur jag skall stå ut i ett halvår till... detta måste få ett slut. Vi hade kommit överens, jag har skrivit det där önskade "avtalet" eller "manualen" som i princip går ut på att han skall vara vara hemma på vanlig tid. Jag kommer att vara i Skåne för att skriva kontrakt och hälsa på min bror som alldeles snart kommer att få sin första bäbis... ja, jag skall träffa X med men det är en annan historia. Nervöst. Jag har täckt upp alla tider mellan onsdag och lördag genom att låta T sova över, leka hos vänner och åka buss till ridskolan ensam. Jag har köpt åkremsa, stämt av med föräldrar och barn, handlat presenter, packat hennes väskor, läxorna klara, resten klarar hon själv. Hon klarar ju allt markarbete på egen hand och morgongröten äter ju han med. Det finns inget han behöver göra mer än att vara hemma på sagd tid och promenera med henne till bussen på fredag. Idag berättade han att det kan ske förändringar, torsdagen som jag hade täckt upp pga hans kvällsplaner är nu inte lika viktig längre utan nu är det onsdagen istället... kanske kommer han inte sluta förrän kl 20. Men, tillägger han, det kan man ju ändra på... Varför tar han upp det då? om det inte är för att markera något som han anser är viktigt i sammanhanget, nämligen att han är en upptagen person. Viktigt. Han "ville bara säga till för att jag skulle vara underrättad om vad som sker, inget annat". jaha sade jag då. Men ett kontor och ett hem med barn som väntar, mattider och läggtider är inte riktigt samma sak. På ett kontor kan man ändra planer, det kallas logistik och man får lön för det. Hemma är man hänvisad till andra regler, barnens framför allt... som trevnad, tillit och trygghet. För att uppnå detta behövs stabilitet och samarbete, ömsesidig respekt. Han saknar det, ibland glömmer han bort att duka fram besticken åt henne, ett av ett otal exempel på att T inte räknas. Förlåt, men detta skriver jag kanske mest för att jag i framtiden skall kunna minnas och förstå varför jag inte alltid orkar vara alert, smart och djup. Jag kunde skriva om andras teorier, om härskartekniker eller om logiska resonemang och slutledningar men ibland måste jag få vara mamma, arg och spyfärdig, som en mrs Creosote. Jag längtar efter en egen plats för T och mig, snart, mycket snart är vi där. Hålla ut.

Hurra...

ja så går det... livet är en villervalla. Glad!

Rollercoaster

Ett kliv framåt, tre steg tillbaka. Det är mitt livs melodi. Jag undrar när orken kommer att tryta och när jag vänder mig om och säger... jaha, det var väl det jag trodde... lägger ner garden och stannar kvar där. Jag hoppas aldrig, aldrig att jag lägger ner min garde, aldrig att jag låter omvärlden med vinnarpretentioner ta över och grusa och förstöra mina naiva ideal. Låt mig få vara den jag är ämnad att vara. Vi kan inte låtsas vara stöpta i en och samma form, hur mycket samhället, industrin eller sociala institutioner än skulle vinna på det. Diversitet, olikhet, annorlundaskap och unicitet är slagord som får mig att säga; Jag har rätt att stå kvar, jag har rätt att stå emot, jag har rätt, trots allt. Jag vill inte vara konformativ, normal, förslöad och jasägare, en god konsument eller oproblematisk medborgare, väljare och medlöpare.

Idag är jag ledsen för att en dröm som jag härbärgerat under så lång tid äntligen såg ut att bli sann men som istället visade sig bära på ett ruttet innandöme. Samtidigt är jag glad, glad över att jag har fina vänner som stöttar och finns till. Lycklig över att vara jag, lycklig över att veta att vad som än händer så kommer jag alltid att landa på fötterna. Fy fan vad jag är bortskämd! fyy skäms på mig!

tiden läker inte alla sår

av människor jag vill ha nära kräver jag mer, det är en motsägelse i sig eftersom jag borde lämna dem jag älskar i fred, låta dem få leva och blomma ut i tystnad. Låta dem få känna att jag vet, att oavsett vad som sker, eller inte sker är jag älskad. Lika älskad som de är tillbaka.

Det är den Självklara Kärleken man vill nå, den som inte kräver motprestationer eller bevis. Ändå är det Orden som ytterst räknas, de små bevisen som känns när det blir osäkert.

Tiden läker inte alltid alla sår men utan att vända blad väljer man att leva i det förflutna. Det finns så mycket att uppleva

Vedermödor och Villervalla

beskrivningen att livet är en villervalla av långa meningar är lätt att förstå. Jag kan tycka att "livet" dvs. arbetslivet tar för mycket tid av vårt vakna liv, men där har vi ju varit förr och harvat. Tycker man om sitt jobb och känner att man kan utvecklas som människa är allt bra men om saken är omvänd då måste man kanske tänka på en reträtt. Jag har haft turen att få tid för eftertanke... något de allra flesta i arbetsför ålder inte har, man harvar vidare och kör på och tröttar ut sig för sin lön och för arbetsgivarens gillande. Någon gång måste man ges tid att tänka efter, bromsa upp tankarna och sluta vara rädd för att det man kommit fram till kanske är där man startade en gång för en herrans massa år sedan, kanske man var mer klarsynt som ung?

Känslor är banala, vi människor är banala varelser som behöver banala små saker för att kunna leva. Mat, värme, kärlek. Livets stora åtbörder och filosofiska resonemang om utvecking, framsteg och en väg mot något speciellt i fjärran är en falsk kalkyl. Tiden är en jordbunden konstruktion. Vi vet vad vi behöver men motarbetar det i tron att allt blir bättre med Tiden. Löjligt tänker jag, som vill ta inte bara ett steg utan tre steg tillbaka. Jag kommer aldrig beklaga mig över att jag inte gjort karriär, rest jorden runt eller blivit ett stort namn. Däremot skulle jag tycka att livet vore alldeles bortkastat om jag plötsligt upptäckte att jag aldrig sa de där orden som värmde eller tröstade den gången det behövdes. Det är de små sakerna som jag kan göra något åt, det är de små sakerna som gör skillnad och som gör att jag och min närhet utvecklas. Jag tror att sådant sprids som ringar på vattnet, det är det som är uppfostran, det vi odlar är det vi skördar.

Föränderlig och fri

Jag har under en längre tid nu befunnit mig i ett slags mentalt fluxus och helt utan gränser, något som jag dras till, till en viss mån. Att undersöka mina gränser har varit mitt livs mål och medel och hittills har det fått vara på ett praktiskt och intellektuellt plan. Jag gillar att få uppmärksamhet och behöver det ofta och med jämna mellanrum, vilket var varför jag kunde tänka mig en karriär inom den konstvetenskapliga fakulteten. Känslan av att skapa med hjärnan, finna nya vägar inom ett ämne som redan förklarats omöjligt att bredda har varit en av mina styrkor. Visst är det roligt att bevisa motsatser? Allt grundar sig dock i att känna sig behövd och uppskattad... tanken på den önskan var så stark att jag bortsåg från att doktorsutbildningen på fem år var begränsad och att jag därefter om möjligt skulle få ännu svårare att söka jobb...

Jag är en föränderlig själ och har inga problem att se möjligheter där många andra ser hinder. Slumpen har ofta varit min bästa inspiratör och alldeles för många gånger i livet har jag fått bekräftat att planer bara är till för att grusas... en negativ inställning kanske men samtidigt har jag blivit tvungen att se till alternativet. Att kunna se rätt tillfälle och ta det. Se kornen av guld bland sanden, lukta mig till en bra tillvaro även om omgivningen ofta har tyckt att jag borde ha gått under. Man har kallat mig stark. Jag säger istället att min styrka ligger i att vara föränderlig och fri, att aldrig ta något för givet och att så småningom, när dammet har lagt sig, kunna se det positiva i allt. Inom alla personligheter finns det fördelar och jag tror att jag skriver detta för att jag känner ett behov att berättiga ett alternativt synsätt på omvärlden och problemlösning än den hårda vetenskapen tenderar att ge oss. För oss som är känslomässigt inriktade har det varit svårt att definiera känslan som en färdighet och intelligens. Alltsedan Kant har känslan visserligen fått definieras, men som ett undantag och en sidekick till den matematiska och bevisliga logiken. Jag har säkert berört saken förut, men kan inte vara nog tydlig med ståndpunkten att allt vi ser, hör, väger och mäter inte är ens en bråkdel av det vi förnimmer. Verkligheten är subjektiv och helt beroende av våra behov, utgångspunkter och syften. Dessa varierar och därför är jag relativist in absurdum... Snart, alldeles snart är jag fri i sinne, fri i själen. Jag söker känslan av frihet på en plats på jorden och jag ger mig inte förrän jag har funnit den. Den finns där!

Soulmate

En gång sa en pojke till mig att inte tänka så mycket. Då lämnade jag bordet.

sol

lärdiglivetsstoragåtaälskaglömmaochförlåta

dagens tips

Jag avskyr når man måste rättfärdiga något man redan vet är juste bara för att motparten råkar vara 1. cyniker eller 2. pessimist. Jag antar att man kan se det som så, att allt man gör är en projektion av egot. Vill man vara misstroende pga misstankar om oärlighet gentemot någon annan då har man själv inget rent mjöl i påsen. Mitt tips för dagen: stånga dig inte blodig om det inte är värt det.

om att vinna

jag är ointresserad av personlig vinning annat än att veta att jag har en god relation till dem jag vill ha nära. Det betyder att jag utan omsvep kan tacka nej till ett arbete som för andra kan tyckas vara drömmen. Detta hände nyligen. Jag fick en förfrågan om att komma tillbaka till en av mina gamla arbetsplatser och jag blev smickrad men vet hur mycket arbetet kräver av mig av både tid och kraft. Nu lade jag ändå energi på en ansökan. Varför? ja det frågade mig min terapeut också efter att hon hade lyssnat på mitt brandtal mot arbetets natur, mina farhågor och de ideologiska konflikter som faktiskt föreligger. (Jag är idealist och ägaren heter Lundin Oil/Mining). Dessutom vill jag inte att kollegan som tipsade om mig skall få bära hundhuvudet, utan jag beslutade mig för att skicka in den där ansökan fast utan att svansa. Denna gången ville jag visa mig för vad jag är värd, så när jag skrev gjorde jag det med en syn uppifrån, inte med svansen mellan benen. Och se! ingen blir förnärmad, allra minst jag själv. Jag känner att jag har gjort ett snyggt avslut, medan arbetsgivaren inte ännu har svarat. 1-0 till mig, fast jag är fortfarande utan jobb...

om att tro

denna vecka har T haft ett långt kapitel i läsläxa som handlar om tro, det kapitlet kommer att diskuteras i klassen idag så hon och jag pratade litet kring ämnet till gröten i morse. Kapitlet inleds med författarens intresse för spöken och detta påminde mig om en liten sak som hände mig strax innan jag skulle somna i går kväll. Det blåste kraftigt och det lilla vädringsfönstret i sovrummet stod på glänt så att märkliga visseljud uppstod. Eftersom jag är van brydde jag mig inte, dessutom sover jag med öronproppar i stan. (Förövrigt en annan sak som jag kommer att vänja mig av med när jag har flyttat till tystnaden) Plötsligt gick dubbeldörren upp på andra sidan rummet, på vid gavel alltså. Märkligt men inte konstigt, tänkte jag och gick upp, stängde både fönstret och dörren. Väl tillbaka i sängen låg jag och tänkte efter, var det en obehagskänsla eller vad var det jag kände? Klart att det var vinddraget, men om det var spöken så var jag övertygad om att de inte skulle skada mig, det var vad jag tänkte i alla fall. Sedan tror jag att jag somnade. Nu på morgonen när T och jag diskuterade saken berättade jag om incidenten och kom då på hur mycket jag faktiskt saknade den inre tryggheten som kommer med en tro på något. När jag var liten, närmare bestämt efter min pappas död och fram till den dagen T föddes har jag alltid haft en känsla av att någon beskyddat mig. Jag har aldrig varit rädd för att lämnas ensam, det har funnits situationer där jag lika gärna kunnat dö, jag har kunnat läsa av situationer, människor och händelser utan förklaring. Det är kanske det tro handlar om. Att kunna ge en bild av det oförklarliga, att vila i en känsla av att allt ordnar sig, en grundtrygghet som får oss att vilja gå vidare.

Till T berättade jag om mitt spöke, som jag alltid valt att kalla pappa, om tryggheten att veta att man aldrig står ensam utan att det alltid finns en vän någonstans, vare sig den vännen är verklig eller imaginär. Däremot berättade jag inte att den känslan har upphört hos mig. Men kanske är det så att känslan av närvaro, inre tro och trygghet kanske har blivit ersatt av min dotters närvaro istället? Hade jag inte haft henne, vem vet om jag hade orkat vara vid liv idag.

pudelns kärna

ekonomi kommer man aldrig ifrån, vi sitter i ett system som bygger på en form av samarbete som mynnar ut i beroendet av bankernas väl och ve. Det mest subversiva tänkandet idag är om man kunde finna ett sätt att kringgå det, ett system av nätverkande utanför det krasst ekonomska... För vad har man lönen till, annat än att betala för det liv som arbetet ger. Lönen sätter ramarna för hur vi lever, vad vi köper, vilken livsstil vi har och sist men inte minst hur vi tänker, röstar och bor. Visst är det sjukt? när man egentligen inte är annat än livegen och hänvisad till att spendera, bygga på karusellen som heter tillväxt och att blunda för att den livsstilen ytterst förtrycker ett stort antal människor i "periferin".

att älska är att inte aga

jag läser i tidningen om ökad barnmisshandel på barn mellan 0-12 år och skäms. Jag skäms över att vi alla vet om att det beror på stressfaktorer och att vi ändå fortfarande väljer att sitta kvar i den orsakande situationen. Idag bråkade tösen och jag före skolgång, av helt onödigt slag egentligen men jag är stressad. Min situation har varit speciell under så lång tid att jag har slutat att räkna dagarna, jag har försökt att normalisera mitt liv som overksam genom att lägga ner tid på oviktiga saker. Jag vet inte i vilken ände jag skall börja min förändring. Jag söker arbete, men får inget svar från de få håll jag har visat intresse. Jag söker bostad men skyller på att jag inte vet var jag skall bo förrän jag har funnit arbetet. Varför är det hela tiden Arbetet som skall styra livet, varför vågar jag inte ta steget fullt ut och söka efter mitt livs drömställe och därefter söka arbetet på plats? Det vore ärligast mot mig och mot dottern som idag ser fram emot att flytta till Skåne. Jag har lovat henne det och jag vill så gärna själv. Egentligen borde jag bara ta vårt pick och pack och dra till skogs, jag skulle kunna överleva ett tag på mina besparingar och dessutom är det på tiden att jag ber pappan om ekonomiskt stöd, han har fått mitt stöd alldeles för länge nu, trots allt han har ställt till det för oss. Det handlar inte om repressalier, det handlar om ren och skär rättvisa. Jag måste sätta tösen och mig i första rummet nu.

Idag är jag mer stressad än vanligt. Det beror naturligtvis på min livssituation som inneboende hos en exsambo, i en stad utan betydelse för mig annat än en plats för dottern att gå i skola. Jag inbillar mig att hennes skola är den bästa men vet samtidigt att det inte behöver vara sant. Jag vet samtidigt att om det inte hade varit för mig då hade T inte varit den otroliga tillgången som hon är i klassen. För hon är en tillgång, en av skolans resurser faktiskt. Jag är så stolt över henne och ändå är jag så taskig mot henne och ställer krav. Vad är en obäddad säng i det stora hela? Usch. Jag kan inte hålla på att skylla på stress när jag vet en utväg. Ska bara göra litet saker först. Idag är det operationen på Ersta, sedan skall jag kolla upp alla möjligheter till alternativboende där jag vill bo. Strategin ser ut såhär: att bo på plats gör att jag kan söka ett arbete på plats, söka ett eget torp i lugn och ro och att lära känna de människor som jag vill umgås med i fortsättningen. Klart. Eller?

EN sak i sänder... en sak i sänder.

jag älskar dig, Birger Schlaug!

det är svårt att komma med revolutionerande tankar när det mesta redan har blivit sagt. Jag låter en av husgudarna tala istället. Tack för att du finns, Birger.

Måsten

att peppa andra med floskler är inget man vill göra, inte sant? Ibland säger man kanske saker man egentligen inte kan stå för, saker som går stick i stäv med ens egna värderingar, som att hålla fast vid sitt arbete eller att vara vänlig mot sin otäcka och förtryckande arbetsgivare. För vad tjänar man på att gå och oroa sig för chefens nästa utspel när allt man egentligen vill göra är att ta sitt pick och pack och bara dra? Tänk vad skönt det vore om vi var garanterade en Medborgarlön, en lön som varken kräver ett tack, ett återkrav eller en motprestation. Att allt som krävdes vore det faktum att du är Medborgare och som sådan kapabel att själv fatta vuxna beslut om pengarnas användningsområden. En tillförordnad förmyndare skulle kunna göra jobbet åt den som av någon anledning inte vore lika kapabel. Jag är säker på att vi alla - om vi bara får chansen - mer än gärna skulle vilja känna oss fria att fatta beslutet att inte behöva arbeta. Åtminstone för ett tag. Dessutom är jag även säker på att samhället på lång sikt skulle tjäna på det. Utan stressrelaterade sjukskrivningar skulle vi kunna bli ett lyckligare folk, ett folk som ser glädjen i att upptäcka och utveckla idéer och som snart kunde använda drömmarna på ett sätt som kunde komma fler till gagn. Och alla de "latmaskar" som inte vill arbeta då? jo vi skulle lugnt få hållas med en Basinkomst! Utan krav, motprestationer, protestantiska måsten eller pekfingrar skulle världen kunna bli en fin och ångestbefriad plats.

Det fina i kråksången är ju att det finns ekonomer, tilltänkta kandidater till Nobels ekonomipris som kommit fram till att detta är det enda ärliga ekonomiska system som finns, eftersom inget samhällssystem i världen kan lova alla sina medborgare arbete. Genom en liten summa pengar åt gemene man skulle man kunna köpa lugn och ro i den politiska debatten och lägga fokus på allvarligare saker. Klart att det finns luckor och nackdelar, inget system är väl fulländat men med ärlighet och litet medmäsklighet kommer man väldigt långt.

Ödmjukhet

är ett annat ord jag ofta tänker på. Innebörden framträdde kanske litet särskilt för mig när jag tittade på dokumentärfilmen Hästmannen (har nu sett den 2 ggr) och även när jag alldeles nyss lyssnade på SVD:s polarprisintervju med Patti Smith. Är det verkligen så illa att man måste avskärma sig samhällets krav eller på annat sätt ställa sig över dem, för att kunna se bortom egot och unna sig att tänka på andra i första hand? Patti har ju nått en självklar status, både ekonomiskt och självständigt. Hästmannen går på i ullstrumporna, det är det liv han valde redan som elvaåring och som han kände var rätt. Han behövde inte rättfärdiga vare sig själv eller sitt livsval, det var självklart från början.

Ödmjukhet, är det en självklarhet bara för den som har möjlighet att tänka efter? Vad händer med människor i klämda situationer, som stress, stadspuls och ekonomiska krav? Jag tycker mig se en tydlig tendens att särskilja och omgärda intresseområden och skillnaderna (Mitt och Ditt, Jag och Du, Vi och Dem) betonas med en hätsk attityd i media. Vart tog de alternativa värderingarna vägen, som istället för att betona skillnaderna vill ge insikt och sprida gemenskap, solidaritet och samarbete? Ett synsätt som väljer att se frihet istället för gränser.

När jag cyklar ute i stan med min dotter blir jag ibland tvungen att låta henne använda trottoaren, eftersom biltrafiken bitvis är mycket häftig. En lördagförmiddag möttes jag av ett par i övre medelåldern, troligen nyblivna pensionärer, gott ställt med massor av tid och medel nog att förverkliga sina livs drömmar. Mannen förargade sig högljutt över att vi använde trottoaren och som han sa, "skulle du vilja att jag kör på din cykelstig?". Jag replikerade dessvärre med "du skulle förstå om du hade barn", vilket inte kan ses som särskilt ödmjukt enligt den tunna definitionen man kan läsa på Wikipedia. Där ställs Ödmjukheten som en slags motsats till Nyttotänkandet. Enligt mannens definition och enligt en gammal god Aristotelisk sed skulle nyttan går före oviljan att strida. Förlängningen av det resonemanget skulle då kunna förklara varför människor ständigt väljer och agerar som de gör. Att nyttan som tillfaller ett flertal skulle vara att föredra framför ett pacifistiskt och passivt, måhända egocentriskt perspektiv? Men så kan man ju inte tänka... för då benämns man fatalist och det går icke! Ja, hur jag än vänder på saken så hamnar vi i dilemmat och den stora frågan; vad är lycka? Den yttersta konsekvensen borde vara att föra en god dialog med sitt samvete, alltså att knyta an på ett personligt plan. Jag tror nämligen likt John Rawls, utilitarismens störste kritiker, att så länge som människan känner att hon kan ta eget ansvar och att hon därigenom kan påverka sitt eget liv även kommer att fatta rätt beslut, något som gagnar såväl dig själv som alla omkring. Jag återkommer alltid till den maxim som har präglat alla kulturer och som dessvärre även har utnyttjats i olika matktsyften, nämligen att man skall behandla sin omvärld på det sätt som man vill att omvärlden skall behandla dig själv. Ganska enkelt ändå. Och så oändligt svårt.

Tira mi sú

oftast är jag så mätt på alltsammans, särskilt på min prettoattityd och allvarliga syn på livet. Jag måste lyssna mer på kloka vänner, och lova att inte ta livet på så stort allvar. För vem orkar med att lyssna på ytterligare en deppig person och vad är mina problem i det stora hela? Livet är för kort. Det är tur att man har vänner och bekanta som insett det, tack A, C och F.

Spegling

vad är det som gör att vi intresserar oss för människor omkring oss och vad är det som gör att vi fastnar för någon eller känner agg till en annan? naturligtvis går det inte att beskriva och ännu mindre bör jag försöka mig på det, särskilt inte i det egocentriska stadium jag befinner mig i nu.. eller kanske att det är själva poängen. Att vilja se människan mitt emot utan att jämföra den utifrån vissa ramar eller förutfattade meningar. Människor är mycket komplexa och jag dristar mig att säga att det är just denna komplexitet som gör oss så spännande. Hos en komplex människa ökar förmodligen förmågan att på allvar känna in och spegla den andra. Emmanuel Lévinas heter en filosof som sorterar under den fenomenologiska-existentiella franska skolan och som har fört diskussionen om etik och moral bortom de tidigare klassiskt-grekiska gränserna. Ja, det låter tungt och det är det också om man envisas att se världen som ett matematiskt problem, för då blir beskrivningen en motsats och som sådan ett problem. Lyckas man bara att se bortom världen som ett mätbart fysiologiskt experiment och istället provar ett par psykedeliska glasögon kan man se saken i ett annat ljus. Känslomässigt. Relativt. Relationellt.

Nej nej stopp nu! sluta inte läs bara för att jag beskriver flum på ett flummigt vis, se det istället som ett sätt att relatera till världen som ett nyfött barn relaterar till sin omvärld. Innan du har ett språk och har lärt dig att kommunicera med hjälp av de ramar som grammatik och ord sätter upp måste du lita på det känslomässiga språket. Så enkelt kan det vara att förstå saker som har med relationer att göra. Att knyta an, känna igen och relatera till någon i sin omgivning är så basalt, så enkelt som ett utbyte av blickar, en utsträckt hand eller en klapp. Oftast behövs inte mer för att en människa skall känna sig tillfreds, det ligger i reptilhjärnan. Med språket och inlärningsprocessen kompliceras relationerna och du börjar att söka efter någon som kan spegla och konfirmera din egen identitet. Jag pratade om det med en av mina mycket kloka vänner häromdagen och vi kom fram till att människan använder ett slags kodat språk med hjälp av olika förmågor vi har för att uttrycka oss. Mellan orden och gesterna kan man känna igen om den man talar till har erfarenhet av missbruk, känner sig ensam och missförstådd eller är av helt annat slag. Det dolda meddelandet lyser igenom de mest trevliga tonfall eller det mest sockrade orden. Du känner igen dig hos människan och i en sådan situation uppstår ett slags tycke. Ordlöst men inte innehållslöst.

Problemet med denna form av intuitiv kommunikation är ju att du ofta tenderar att träffa och gilla personer i din egen situation. Resultatet blir ju att de problem du en gång ville åtgärda istället mångfaldigas och förstärks, en slags ond cirkel eller nedåtgående spiral. För egen del har jag tenderat att söka efter personer i min omgivning som är i något slags behovsställning och en förklaring kan vara att det var så jag uppfattade min omgivning redan som ett mycket litet barn. Om man som jag är född först och med kort intervall mellan syskonet kan en slags konkurrenssituation uppstå om inte föräldrarna är medvetna om det. Är syskonet dessutom sjukt, svagt eller på andra sätt visar tydliga behov av extra omvårdnad blir situationen för det första barnet ytterligare ansträngt. I mitt fall kan jag nu se hur jag förmodligen alltid fått se mig som andrafiol, i skuggan av en bror som fått ta mycket plats hos mina föräldrars hjärta och hjärna. En flicka kanske antas kunna reda sig själv? När jag var åtta år sattes jag för första gången ensam på ett flyg mot Marbella i södra Spanien, med allt vad det innebär. Jag minns särskilt en gång i sjuttiotalets kristider, då jag fick sitta inklämd på ett litet rum i Madrid i nio timmar, i väntan på att flygstrejken skulle blåsa över och ett anslutningsflyg. Jag tror att jag var tio år då, alltså lika liten som min egen dotter är idag. Själv skulle jag aldrig låta mitt barn åka ensam utan försäkran om att hon kan kommunicera med mig. Tack mobiltelefoner!

Det finns så många känslomässiga luckor i mångas liv och jag anar att de till mycket stor del beror på hur barnuppfostran såg ut när vi var små. För hur mycket ensamhet måste ett litet barn ha fått utstå innan hon märker att gråt inte tjänar något till som kommunikationsmedel? Ett litet barn som gråter kommunicerar till sin omgivning en oro för att något saknas. För ett litet barn existerar bara det hon ser. Ett litet barn kan bara relatera till det som går att ta, se, känna och höra, annars finns det inte. Vad händer i en liten människas hjärna när hon upptäcker att hon är alldeles övergiven? Ge hon upp då, eller lär hon sig att kommunikation är onödigt? Att synas, höras, kännas inte spelar någon roll när ingen tycks bry sig? Kanske är detta anledningen till att nätverkande via cyberspace har fått ett så stort utrymme, vi har kanske inte fått lära oss vikten av direktkommunikation för belöning i form av ett ögonkast eller en öm beröring. Belöningssystemet har kanske omplacerat känslorna för äkta närvaro med ett substitut i form av TV, böcker och internet. Hemska tanke!

kontraster

jag har ofta beskrivit mig själv som älskare av kontraster och motsatser. Det kan vara en livsstrategi med tanke på att livet ofta tar tvära kast, men det kan även vara ett sätt att se världen an, en personlighet. Mina specialintressen har alltid legat kring sådant som på något sätt har relaterat till känslor och impulser. Jag ägnar mig ibland åt de mest monotona saker som simning eller långa promenader, för att få utlopp för och tid att fundera igenom sådant som händer omkring mig. När jag var svetsare kunde jag njuta av att befinna mig omsluten av hjälmens totala mörker. Bland de skönaste ögonblicken var när svetslågan helt följde mina impulser, min egen vilja och förmåga, när jag kände kontroll över de få element omkring mig som behövdes och att det bara var jag själv som bar ansvar för slutresultatet. Känslan av att kunna påverka sin situation är nämligen ingen självklarhet, något jag har blivit varse på senare tid. Livet utanför svetslågans monotoni var vid den tiden kontrollens raka motsats och skapade en skön balans till det livet. Jag älskade mitt bohemliv, med staffliet uppställt och hantverksverktygen redo. Det var ett underbart kaos av färg, doft och ljud som jag och sambon hade skapat oss i en gammal torpedverkstad med tjocka tegelväggar och djupa förnsternischer, helt enligt våra egna premisser och ideal. Vårt största rum, förutom ateljén som åtskildes mot bostadsdelen med en enorm japansk skjutvägg, var badrummet med ett gammalt gjutjärnskar i mitten och stora djungelväxter som skapade en lummig, fuktig grön oas runtom. En sinnenas bostad. Som lerduveskytt kunde jag ge uttryck för min förmåga att fatta extremt snabba beslut. Min gren var Sporting, vilket innebär att duvorna du skall krossa kan komma från oväntade håll och höjder och är utvecklad för att ge utlopp för ett sjätte sinne, intuitionen. Intuition kan beskrivas som en intelligens som står i diametral motsats till den logiska och kalkylerande, viken jag med tiden har uppfattat som den mest lönsamma av förmågor... lönsam sett ur både mänskliga relationer och ekonomiska termer. Att vänta och se tiden an har varit ett föredöme och rättssnöre hos de flesta kulturer och ofta beundras zen-buddhismen av den anledningen. När jag faller för en person har det alltid varit någon som förkroppsligar min egen motsats, nämligen den långsamma, kalkylerande typen. För att sådana motsatser skall kunna fungera ihop behövs en grundläggande respekt för varandras lika värden. Yin och Yang eller Zen-cirkeln som den även kallas får illustrera hur viktigt det är med balansen mellan kontrasterna och att de båda måste får finnas för att helheten skall bli total. Tankar på maktbalans finns inom de flesta kulturella yttringar och holism bildar även grunden inom zen.

Ord

det finns människor som får dig att växa genom att naturligt ta plats och visa vägen för hur de vill ha det i en relation. Tänk så enkelt när båda vet vad man vill nå, vad man önskar och hur långt man vill gå. Skillnaden mellan att ta plats och ta över en plats är hårfin. Du kan vila i en relation genom den säkerhet som finns i att veta att det du gör är rätt, att veta att det är uppskattat och att veta att det finns gränser för vad ni tål. Grunden för ömsesidig respekt sätts i kommunikationen.

Jag läste nyss ett utsnitt ur en bok som kritiserar det nya nätberoendet. Författaren uppfattar internet som orsaken till vårt nya staccatobetonade uttryck i tal och skrift och beskriver hur vi får allt svårare att koncentrera oss på långa meningar och djupa innebörder. Ironiskt nog läste jag utsnittet på en skärm. Nåja. Det jag tror att jag vill få sagt utan att tappa tråden är vilken risk vi människor utsätter oss för genom att tro att vi kan upprätthålla kontakt via internet. Tid och rum flyter samman. Låt mig ta ett litet exempel. Vi som inte har hunnit lära oss att en chatt eller ett meddelande på facebook (läs jag) inte är detsamma som ett vänskapligt samtal mellan fyra ögon kommer snart att bli varse riskerna genom att tvingas bli konfronterade med flydda ord.

Jag säger då det, annat var det när man skrev brev, då visste man att ord är vassa vapen och förstod att använda dem med försiktighet. Att skriva brev är en konst, att formulera sig så att mottagaren verkligen uppfattar det du vill säga är en konstart, eftersom meddelandet kommer att ändra innebörd och tonfall för varje gång det läses, beroende på triviala saker som väderlek, tidpunkt och sinnesstämning. Brev och meddelanden är färskvara, såvida du inte vet att hantera ditt blankvapen med förnuft. Tacka vet jag möten IRL.

spotify:track:68bFChju6yvsw8liGOLzzm

balans

det finns bilder man vill minnas och gärna återvänder till när vinden blåser snålt. Det finns även bilder som man helst vill glömma bort. Det sägs att minnet utvecklas efter treårsåldern, men jag vet inte om jag kan hälla med om det. Själv minns jag saker som måste hänt tidigare, även saker som inte kan bero på foton eller diskussioner. I rädslan för att lagra smärtsamma minnen har jag utvecklat ett selektivt minne för de soliga, döm mig gärna för att vara drömmande och världsfrånvänd men det har varit en framgångsrikt recept för att kunna överleva. Inför terapin igår hade jag laddat upp med de mindre vackra minnena, vilka nu har fått ledsaga mig under den gångna veckan. Jag hade noga sett till att mina närmaste inte befann sig i närheten då... jag ville skona dem helt enkelt. Minnen som jag framgångsrikt sorterat in och överlevt plockas fram och dammas av. Kanske alldeles för många och för snabbt för att kunna bearbetas under en timmes terapitid.

Ensamhet

att definiera något som ensamhet är en annan sak som jag funderar på ibland. eller ganska ofta när det kommer till kritan. Jag som är kass på att definiera saker överlag skall nu försöka att kategorisera ordet. Burr kategorier, systematik är inte min starka sida, men jag gör så i alla fall för att göra mig förstådd.

Ensamhet. Är den vald är det inget problem värt att diskutera kanske, den sorten ensamhet är nödvändig och skön att befinna sig i , och särskilt som den lätt kan brytas genom ett samtal eller ännu hellre ögonkontakt blir ensamheten istället respekt. När ensamheten inte är vald utan ett resultat av yttre omständigheter, som dödsfall, separation eller ekonomisk förlust då talar vi om ett existentiellt dilemma. Enligt en god gammal Maslowsk princip behöver människan först materiella förutsättningar innan hon ens orkar bry sig. Materialismen föddes av Hegel och uppfostrades av marxismen, med utgångspunkt i tänkandet att basen är grund för en överbyggnad. Principen döljer ett hierarkiskt tänkande som skall bevisa och förklara, materialisera och så småningom kunna bena ut problem och orsaker, ett synsätt som systematiskt sorterar in saker i viktigt - mindre viktigt och som har existerat sedan människan började samla egendomar, skapa samhällen och började att känna behov av att definiera sig själv i motsats till sin omvärld. Hierarki. Dominans. Rätt och fel. Inne och ute. Ja, var var jag nu, ensamhet ja. Enligt Maslows definition utesluts känslorna till förmån för materia. Eller hur var det nu... en sexuell relation, en kram och en handpåläggning. Alla tre går att köpa i en fri marknad men går känslan att köpa undrar jag? Var går gränsen mellan rent materiellt och kroppsligt behov och det andliga behovet? Kärleken, värmen i en förstående blick, ett inkännande ord, stundens ingivelse. En plötslig nuddning av fötter under bordsduken, andedräkten om morgonen hos den du älskar, minnet av en solbränd nacke, de fina vita fjunen, dofter, smaker. Var går den gränsen? Och vad är det som händer när allt det jag nyss beskrev plötsligt inte är lika fint längre? när nuddet känns som ett stick, andedräkten får dig att kväljas, minnet är förflutet och av en annan än den du bor hos och alla sensationer plötsligt slutar att vara sköna, vackra varma... när tvåsamhet blir ensamhet. Att bo ihop men utan respekt för varandra, när luften man delar plötsligt blir en kamp om livsutrymmen, om överlevnad? När beröring känns som ett övergrepp? Var ställer sig den gode Maslow då?

Echinacea purpurea

att beskriva sig själv är verkligen inte lätt, särskilt som man som jag ser jaget som en blandning av andras förväntningar och egenbilden. När egenbilden är en produkt av minnen och erfarenheter, drömmar och förväntningar, vem är då "jag" egentligen? Bloggen du nu har hamnat på är en av dessa otaliga försök att definiera en profil. Ett försök att ta plats, se bilder, tolka skeenden och meningsfullhet i en värld av tillfälligheter, till synes slumpmässiga och momentana. Jag slår i ett synonymlexikon för ordet tillfällig och finner 15 ord som beskriver känslan av att inte finna sin plats. Samma lexikon erbjuder mig 30 ord som korrelerar med ordet säker.

Naturen har länge fått definiera ståndpunkten att vi lever i ett planerat och meningsfullt nav. För inte kan knappen hos Echinacea Purpurea eller hårvirveln hos ett nyfött barn ha kommit till av en slump? Religion, matematik, filosofi har skapat ramarna för vår mänskliga tillvaro, dessa har samlat ihop och kontrollerat, befäst och domderat alternativa och luddigare tankar kring varat. En tredimensionell värld i en tvådimensionell klädnad, möjlig att utforska, förstå och förklara... men känslan, intuitionen, alla de inre händelserna som gör livet värt att leva har vi ännu svårt att definiera med logiska metoder. Det är den - känslan av det oerhörda, det som inte går att förklara, det är den friheten jag vill ta tillvara på här.