fredag 28 november 2014

swag

Herr Antites
är fredagstrött, nya personer att förhålla sig till, nya rutiner och ny miljö gör så med orken. Men det är en skön trötthet, för jag är nöjd. Inte så mycket för att min insats har varit stor ännu, utan mer för vad jag har åstadkommit med livet, för med tanke på hur snett allt hade kunnat gå under högstadieåldern - en av de mest omtumlande tider man kan genomgå i livet - så är jag rätt nöjd med både min egen och min dotters insatser. Jag säger som med Lajka, man måste alltid jämföra.

Nu har jag möjlighet att få följa den svenska grundskolan inifrån och det kommer att bli en spännande resa. Mycket har hänt sedan sist jag satte foten där under dagtid. Tänk bara: beviljad individuell (läs kraftigt reducerad) timplan redan på högstadiet, ett betygssystem som helt och hållet baserar sig på lärarens förmåga (och intresse) att bedöma, galopperande antal livshotande allergier och nyanlända ensamma flyktingbarn som sätts på skolbänken för integrering, när ett fåtal dagar återstår av terminen och de omöjligen kan förstå det som lärs ut... stackare, det måste kännas som att hamna på Mars.
Nej, allt är inte bättre idag. Facit syns i högstadiet, svart på vitt.

Förhoppningen ställer jag till kommande vuxengenerations kritiska process. För många av de ungdomars, jag skall undervisa, skull och för våra kommande generationers skull hoppas jag verkligen på en Hegelsk antites. Hur fanken kunde min egen generation gå så snett? vi som hade allt...


tisdag 25 november 2014

fr.o.m. torsdag är det fritt fram att titulera mig Fröken...

jodå, så är det. Knappt hade uppsägningstiden löpt ut förrän det var dags igen, ur askan i elden skulle man också kunna säga. Som väl är har jag inte någon större aning om vad som väntar, så just nu känns det som en kul utmaning.

Bildlärare, minsann. Ska bli förbaskat roligt och blir det som jag önskar kommer jag att lämna efter mig ett par högstadieelever med vidgad syn på maktmetoder, kvinnosyn och med en smula fördjupad insikt om bilders makt att påverka. Hurra!


in memoriam

idag, den 25 november är FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. ETC skriver hur det ser ut i Sverige, svarta siffror, svart statistik. Jag hade kunnat vara en av de 17. Hade skinnet gått sönder, ett ben gått av eller en läpp spruckit, då hade domstolen inte kunnat se genom några fingrar, då hade tillhygget setts som ett potentiellt mordvapen.
Men...
Jag hade tur.
Jag överlevde!

Fysiskt är jag hel men jag kommer förmodligen aldrig att helas.

Dagens tankar går till de kvinnor som har dödats, och till de kvinnor och barn som har levt i ett våldsamt förhållande, men som ändå har lyckats fortsätta i ett vuxet liv baserat på kärlek och ömhet, där maktrelationer är något som stannar i tidningarnas ledarsidor.

måndag 24 november 2014

sunnanvind

Yoko Ono, Wish Trees
i helgen har den lokala musikföreningen bjudit på musikunderhållning och tösen och jag pallrade oss dit, såklart. Först pimplades det läsk från restaurangen på ovanvåningen och så roade vi oss med att teckna med barnkritorna från mysrummet längst in, under tiden som arrangören arrangerade det som skulle arrangeras. Från fåtöljerna kunde vi i lugn och ro beskåda publiken som sakta fyllde lokalen, och prata med ett par bandmedlemmar, gamla vänner från hemorten. T tog chansen att ställa en mängd frågor kring musik och framträdanden, sådant man undrar mycket över som trettonårig blivande gitarrist och hon var väldigt nöjd med kvällen. Hennes första konsert!

Idag fick jag ett trevligt samtal i min nyköpta sladdtelefon, det första samtalet i den faktiskt, och ser det som ett gott omen. Intervjun under förra veckan har gett resultat och kanhända kan jag byta titel inom en mycket snar framtid. Man har hörsammat önskemålet om 50% och hittat en andra hälft som gärna vill dela tjänsten med mig. Det lönar sig alltid att vara ärlig!

söndag 23 november 2014

man shot in Russia in argument over Kant

Carl Fredrk Hill, Stilla kväll
som filosofistuderande kan man ibland undra över tankens förmåga att gå över gränser. Jag brukar hävda för tösen att det som gör konst, skönlitteratur, teckning och animerad film så stort är just möjligheten att strunta i gränserna, att istället utnyttja mediet och utvidga det och ena sådant som vi först inte trodde var möjligt att ena. Inom filosofin idag bråkas det som aldrig förr kring två läger, populärt kallade den analytiska och den kontinentala filosofitraditionen, och jag tänker att det aldrig kommer att bli en enig front så länge som skolorna envisas om att hålla sig på sin Kant...

Å ena sidan har vi oerhört begåvade analytiker som tar logiken som handlingsplan för en slutledning, å andra sidan förkastar lika briljanta tänkare naturvetenskapen som grund för alltings absoluta förklaring. För filosofer inom den analytiska skolan är det viktigast att nå fram till ett precist resultat, man strävar efter att sätta punkt för ett problem genom handgripliga (helst begripliga) lösningar. Denna sorts vetenskapsfilosofi uppstod som ett hjälpmedel för naturvetenskapen, i en strid om kunskapens möjligheter och gränser framstod den som mest förståelig och riktig. Matematiken förvandlades från att ha varit redskap till förståelsens absoluta horisont, och i Wien uppstod Wienkretsen som till varje medel ville utplåna metafysiken. Det som ej kunde förklaras på ett logiskt (läs matematiskt) sätt ansågs inte vetenskapligt och än idag är det svårt att på universitetsnivå få gehör för tankar som bygger på osäkerhet. En slags tankens Horror Vacui! Den andra skolan hävdar att hjärnan har begränsningar som sätts av yttre och inre påverkan - därför är all kunskap relativ. Iband kan en tänka att det vore oerhört uppfriskande om det plötsligt dök upp en briljant person som Alain de Botton, fast utan pretentionen att lösa alla problem på ett enkelt och universellt sätt. Livet är inte enkelt, kunskap har begränsningar och vi är alla olika, av olika anledningar.

De Botton har av belackarna kallats populistisk och hans kunskap redundant - och jag kan väl i viss mån hålla med. Men han är jäkligt bra på att sätta fingret på saker man tycker, tänker och vill uttrycka... vore det inte för hans torra, Mooreska common-sense-logik så hade jag kanske varit förtjust!

Det är skönt med eleganta lösningar på alla problem, men ibland så är det skönare utan... vad vore väl livet utan hjärnans små felsteg, och förståelsen för dem. Åtminstone ibland.

Alain de Botton - What is Art for?

C.F. Hill, granar

lördag 22 november 2014

de små, små sakerna

Solnedgång över Lüneburger Heide
jag vaknar ganska tidigt, går ut på toaletten och känner den kyliga luften mot de bara benen. Katten har ännu inte satt sig på sin väntplats vid verandaräcket, så jag går ensam tillbaka in och kryper ner under duntäcket och somnar om. Två timmar senare vaknar jag med samma glada känsla, det var längesedan, det måste varit en fin dröm. Nu släpper jag in katten som följer mig tätt intill, sitter bredvid mig där jag tänder brasan och tankar kärlek genom att smeka och krusa sig kring mina ben. Han vet att mat blir det först om ett tag och brukar vanligen påpeka detta misstag genom högljudda protester vid den tomma matskålen, men inte idag. Idag är han med mig och väntar in elden som snart ska värma hans sovplats. Idag lägger även jag mig igen, från duntäcket lyssnar jag på brasan och tittar ut genom köksfönstret som syns genom den öppna kammardörren. Frosten har ännu inte nått högre än topparna på mullvadshögarna, så färgerna är fortfarande mustiga. Jag kan se bokhäckens rostbruna löv, aspdungens ärggröna silver och en glimt av björkarnas smutsvita där bakom, närmast fönstret lyser järneken blankt grön men idag är det tyst bland småfåglarna som brukar gömma sig därinne. Örterna jag odlar i fönsterlådan är ännu gröna här och var, så jag har inte haft hjärta att slita upp dem än, men jag kan se hur fint det vore med ljung istället.

Ljung får mig både melankolisk och glad. Små strävsamma buskar med stark lyskraft som förebådade död om man tog in dem. Gamla minnen är förknippade med den lilla växten och den rimmar med saker jag gillar. Solnedgång över en vilande hed i norra Tyskland. Lärksång. Det växer ljung på pappas, farmors och farfars grav och många orter i närheten bär blommans namn, Ljungaskog, Ljungbyhed, Ljung... ljudet av ett gitarrackord i moll.

Nu har gumman vaknat så nu blir det frukost ute i det varma rummet. Katten lär bli nöjd. Som tack kommer han att låtsasvakta möss framför vedförrådet under vedspisen där jag hittade ett litet bo i fredags. Han är nog tidernas sämste musfångare men dess bättre på att vara gosig och ge kärlek. Det får vi i massor.

Grantchester Meadows - Pink Floyd

onsdag 19 november 2014

Glowing in the Dark

jag har FANGIRLAT ( och lärt mig ett nytt uttryck) och varit på premiär. Att se Mockingjay Part1 tillsammans med fyra lystna trettonåringar är som att sugas tillbaka till den åldern själv. Härligt! och på vägen hem sjöngs det sånger...

Skylar Grey - Glow in the Dark

och här hemma glöder det i kaminen igen, snart har torpet blivit uppvärmt till acceptabel temperatur. I morron hinner jag inte elda eftersom jag ska på tidig intervju. Nervös.

tisdag 18 november 2014

det skönaste

jag lovade mig själv att samla ihop minnesbilder som får mig lycklig idag. När jag simmar får jag alltid så fantastiska idéer, det är ingen som säger emot mig heller där jag skvalpar fram i min egen bubbla så idéerna får förbli oemotsagda.

Ett pojkrum i källarvåningen, morgonljus och en låtsat förvånad förälder som stormar in.  
Minnet av ett enfrancs-mynt på min min nakna skinka som fastnat där av värmen från natten. Systern som kommer in. 
Smaken av billigt rödvin på taket i St Germain des prés. Stjärnorna över, stadsljuset under.
En sallad med getost i ett minimal vindsrum i Paris. Lakrits eller ej.
Propellern framför ett soligt fönster i  Londons utkanter, full english breakfast.
En litet skamsen rundnätt motljussilhuett mot persiennerna borta vid skivspelaren, likt en bild av Ola Billgren. Just like heaven
Att sitta nära, bakom, på moped över stock och sten, långt bort mot skogstjärnen. Sommar, shorts.
En trasig tröjärm, lockigt långt hår sittande på en lutande stol vid bandsågen. Doften av snickeri.
En suddig bild inifrån ett buskage i Hoglands park.
En iskall natt på en parkbänk i Oslo, känslan av att allt ordnar sig.
Vedeldad bastu, iskallt sjövatten, whisky och stjärnklart.
Ett fönster mot skogen, rutiga lakan.
En nervös, förstulen hand i min. Gärdsmyg.
Fotmassage och långa berättelser, blickar som säger allt.
Gnistrande snö, en värmande kamin som knäpper. En morgon blir till kväll.
Att få vara liten och oerhört trygg hos en varm och stark kropp. 




Eklekticism

det är svårt att leva. Den tanken har legat och malt i huvudet sedan en tid och jag har haft svårt att gnida bort den, det beror kanske på kalheten som tränger sig på, nu när löven är borta och jag kan se ut på vägen från skrivbordet inne i Teklas rum. Bilarnas strålkastare lyser nu obarmhärtigt in från två håll och den ombonade känslan som häcken ger under lövtid är bortblåst. Breven jag har transkriberat har lämnat en tomhet bakom sig, jag jämför och upptäcker hur lika vi är som människor, avsett allt.

Just nu ligger jag med laptopen i knät inne i rummet med kaminen och lyssnar på klassiskt på spotify. Jag tänkte fortsätta med boken, men ställtiderna är långa och för att kunna ge en trovärdig beskrivning av min 1800-talskonstnär behöver jag vara i rätt stämning. Jag läser böcker och lyssnar på musik, miljön är tillräckligt bra.

den gamla judiska kyrkogården i Prag
Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco är nog den tradigaste jag har läst av honom hittills, eller så har min smak ändrats radikalt... jag har bara kommit halvvägs, kämpar mig igenom ett onödigt komplicerat sätt att beskriva den italienska och främst den Piemontesiska nationskampen. Dessutom är berättarjaget en av de mest otrevliga figurer jag har mött- en ultraantisemit, vilket jag visste, för jag lockades av tanken att pröva mina fördomar, samt av plotten. Dock finner jag de antisemitiska fördomarna överdrivna, klichéerna grova och de rasistiska fördomarna så ofattbara att det blir svårt att göra en trovärdig jämförelse med det som hände under 1900-talet och idag... dessutom är jag rädd att bokens (eventuella) välvilja är lätt att avfärda just därför. Det som en gång kanske varit tänkt att bli ett pekfinger i ögat på fördomarna kan även ge dem en skjuts. Ingen tror väl idag att judar bjuder på osyrat bröd, bakat av kvarlevor från kristna barnmartyrer, eller att en jude tre gånger dagligen måste fördöma en kristen eller tvingas kasta ner honom från ett stup vid ett eventuellt möte?


Gustave Courbet, L'Origine du Monde 1866.
En gång hängde den hos Jacques Lacan.
Jag har svårt för det sena 1800-talet, på de flesta plan, och det är därför jag en gång ville fördjupa mig i varför. Den andra hälften av 1800-talet utnämner sig självbelåtet som stående på toppen av historien, därför, med all rätt att låna, omforma och smeta över den del av historien som inte passar. Ingenjörerna är vårt nya prästerskap, allt går att förklara och förklaringen görs från ett håll. Det är nu de stora fängelserna byggs, ingenjörer skapar demoniska krigsmaskiner och utvecklar dynamit, en könlös drottning Victoria utnämner sig till kejsarinna över Indien medan kvinnan beskrivs naturalistiskt i litteraturen som sexualdemon eller vän tant. Allt är gigantiskt stort, magalomanin breder ut sig. Musiken excellerar, de överdådigt stora orkesterdikena rasar samman under tyngden av mässingen, i det burgna hemmets matsalar dignar överflödet. Aldrig förr har så mycket skrytobjekt tillverkats, aldrig förr har så många ingredienser använts i matlagningen. Balzac frossar nästan ihjäl sig på hustruns arv och spekulerar bort sin mors. Nationer byggs med mandom, mod och morske män, vindlande, trånga medeltidsgränder blir marschvänliga Boulevarder. Det är mannens tidsålder.


Auguste Rodin, Iris 1890/91
 Om jag skall kunna tillföra historien något nytt måste jag se saken inifrån, men även utifrån, som kvinna. Det är genom konsten och de personliga breven jag kan få en alternativ bild av Den Stora Historien. Jag läser genom rader, spekulerar kring synvinklar, uteslutningar, tänker mig in i skuggornas situation. Kvinnornas villkor dikterades av fördomar, precis som idag och med hjälp av gamla argument vidmakthålls bilden av henne som oförmögen till samtal annat än gräl och svartsjuka. Vetenskap används i kampen mot det uppenbara, när det kommer till kön tillåts inte kompromisser, vi tycks vara fast i en evig polarisering. Biologism, Rasism, Antisemitism, Sexism och Nationalism är några av 1800-talets bidrag till dagens samhällsklimat och jag vill väldigt gärna bidra med ett litet pyspunkehål i den uppblåsta ballongen.

Bara en liten tanke till: Antonin Dvořák komponerar 1870 den heroiska Operan Alfred, men inte förrän i september i år uppförs den i sitt originallibretto på tyska. Varför nu...

Antonin Dvořák - Slavonic Dances, Op 46

Carl Sagan beskrev livet på vår lilla blå planet en gång i tiden. Här kommer den igen, på svenska.


söndag 16 november 2014

after hours


drog mig ordentligt i håret idag och körde till Wanås med tösen, det gjorde jag rätt i. Veckans behållning var att få gå alldeles ensamma i ödeparken, bland bollar med pyspunka och stängda skjul. I Yoko Onos önsketräd hängde det fullt med nu gulnade lappar, en del hade fallit till marken likt höstlöv, och i skogen hördes ännu Marianne Lindberg de Geers kusliga ljudinstallation, med barnröster som ekar mellan stammarna.

Mamma... mamma? MAMMA! pappa... 


vi var inte beredda och höll om varandra hårt då en röst plötsligt hördes alldeles bredvid. Vi skrattade litet nervöst och gick vidare för att testa oss, var skulle nästa röst höras? Kramades, klättrade i träd, klängde på skulpturer, kramade om dem, pratade med en del.





I ödeparken blir objekten levande.

fredag 14 november 2014

solen är blå

blå jätte
inom semiotiken talar man om språkets teckensystem och olika betydelsenivåer. Konsten har även använt sig av semiotik, av den enkla anledningen att bilder består av tecken, precis som språket. Umberto Eco som jag läser idag igen, är en av de mest framstående semitotikerna, vilka hade stort genomslag under nittiotalet med Ferdinand de Saussure och Charles Sanders Peirce som stöttepelare. Iden att kunna dela upp saker i små beståndsdelar och på så vis kunna tränga igenom till en slags grundläggande, universell förståelse, är relativt gammal och idag har vi kanske övergivit den till förmån för mer komplexa förklaringsmodeller. Åtminstone trodde jag det... tills jag stötte på en forskare som anser sig kunna peka ut psykopater på facebook genom att granska statusuppdateringar. Sådan kunskap kan vara oerhört farlig i fel händer. Kvantitativa mätmetoder i all ära, men när det kommer till det mänskliga psyket behövs verkligt finkalibrerade verktyg. Som jag skrivit tidigare, så handlar språk om olika betydelsenivåer. Inom semiotiken graderar man nivåerna i fem skalor, från tomma tecken till kodade innehåll.  Ta den enkla meningen solen är blå. Den första nivån, kallad den ikoniska, ser på meningen som en mening med tre ord. Solen är blå.
Andra nivån, kallad index ger meningen innehåll, och vi börjar jämföra med andra substantiv och färger och kliver in i en vetenskaplig analysering.  Är solen verkligen blå? I den tredje, symboliska nivån, ges meningen en underförstådd innebörd som enbart en införstådd grupp människor kan förstå, meningen får en kulturell tyngd. Solen är blå, likt Marias mantel. I den fjärde nivån, den metaforiska, har gruppen människor krympt till att innefatta en tid, epok eller samhällsgrupp. Solen är blå kan nu innebära något dolt och inbegriper ett helt system av jämförelsematerial där substantiv och färg kan stå för något helt annat. Den blå solen är som mitt inre. I det femte och sista gruppen, kallad kod, har meningen fått en en diametralt omvänd betydelse och kan enbart förstås av ett litet initierat fåtal människor. Ironi befinner sig i detta stadium som även kan resultera i meta-varianter. Hur djupt som helst. "Solen" är "blå".

guldkod


Ja, vad ville jag säga med detta nu då, annat än att repetera gammal kunskap, raljera över en citerad forskare och varna för kvantitativa metoder och tycka att kvalitativa är att föredra... kanske inte något mer än att påminna om att livet inte alltid går att förutse med hjälp av grafer och kalkyler, se bara på dagens matematik och falsifieringsmodeller. Känslan går inte att förutse, och skulle den råka ut för det är den smart nog att ändra riktning. Känslan är friare än logiken och är därför, enligt min mening, störst.

Om solen var blå - Anders & Putte (Anders Lundin och Lars in de Betou)

Peek-A-Boo

jag är nere. Tänker på all besvikelse som har kantat hösten, på de vuxna människor som har försummat sina uppgifter, tagit sitt egenintresse i första hand och som vägrat att granska sina förehavanden självkritiskt. I jämförelsen med tösens matteläxa i geometri slår mig likheten; en självsäker individ är inte att lita på, eftersom det just är i självsäkerheten som felmarginalen ökar. En självsäker expert är ingen expert, eftersom erfarenheten talar om att det är i felmarginalen man lär sig växa. Självkritik borde vara alla människors moder.

I mitt liv har det på senaste tiden funnits många självsäkra experter. Om dessa experter dessutom sitter i position att avgöra en annan persons framtid... Jag känner här att jag måste vara kryptisk, eftersom jag vet att jag blir läst av ögon som granskar mig, inte för att de vill mig väl eller är intresserade av mig som person, utan för att jag kunde skriva något komprometterande. Jag har möjligheten men censurerar mig själv, vilket går stick i stäv med vad syftet med min blogg har varit från början. Frihet, ni minns. Du som läser, vilket är ditt syfte med läsningen av min blogg? Varifrån fick du adressen? eftersom adressen läckte ut under domstolsförhandlingarna läses den även av ögon som begränsar min egen synvinkel. Myndigheter gör misstag, människor gör sådana, men i myndighetens täckmantel behöver personen varken inse felet eller rätta till det.

Jag har dessvärre fått bekräftat flera misstankar denna höst. Det svenska rättsväsendet är fullkomligt inriktat på försvar av den som är tilltalad och jag har fått en insikt i mekaniken i när uppenbart solklara fall läggs ner. Unga flickor som har blivit utsatta för övergrepp får leva resten av sina liv i vetskapen om att deras förövare (ofta är de flera) är fria. I ordet frihet ryms så mycket. Du som förövare är som icke frihetsberövad fri att resa, ta ett arbete, en utbildning, ett villkorligt straff och förflytta dig vart du vill, utan att myndigheterna ens behöver underrätta den som varit utsatt för dig. Är det rättvist?

Ingen vill känna sig övervakad, förminskad eller granskad. Allra minst om en inte har gjort något fel. Myndigheterna släpper sin omsorg om den förorättade när domen är förkunnad. Du får själv uppsöka den hjälp du anser dig ha råd med, såväl ekonomiskt som psykologiskt. Jag måste idag leva ett liv utan tilltro till människor, min erfarenhet har talat om för mig att det är farligt att lita på andra. Ett liv i skräck är ett ohyggligt straff.

Peek-A-Boo - Devo

onsdag 12 november 2014

jag älskar litteratur

jag har varit ute och kört igen, lämnade av nycklarna och skrev på avskedet på jobbet - som väl är slapp jag träffa "chefen" - och kramade om mina kära gamla arbetskamrater. Det borde kanske ha känts mer vemodigt än det gjorde men jag måste faktiskt säga att jag kände mig viktlös. Lättad från skuld, från en oro för att kanske ha svikit mina kollegor eftersom jag inte har varit delaktig i det som de nu går igenom. Det är fullständigt kaotiskt där. Vi gav varandra fina ord på vägen och jag fick även bekräftat ett och annat som jag redan vid ett tidigt stadium i våras hade misstänkt, men att skriva om sådant skulle tangera förtal så det struntar jag i. Under en tvåtimmarslunch med min gode vän som ligger i skilsmässa har vi pratat om allt möjligt, planerat en resa och sporrat varandra genom att bara vara bästisar, som vanligt. Vänskap, inget mer. Det klickar inte, helt enkelt och det är det vi båda tycker är så skönt med oss.

Här hemma har jag pustat ut, det är ändå en liten pärs det där att ta itu med gamla känslor. Eldat, tittat på två gamla avsnitt av Babel som jag har missat. Jag känner mig hemma i den miljön, i litteratursoffan, med samtalande människor. Inte behöver jag verkligheten, när Babel finns? Jag kan bli förälskad utan risk att bli bränd eller reta mig utan att riskera att känna mig elak, t.o.m. känna igen mig hos genierna ibland. 

tisdag 11 november 2014

om altruism

i morse, innan jag besiktigade bilen inne i Klippan, fick jag fixat det brummande avgassystemet inne i Ljungbyhed. Min mekaniker som är djupt religiös är egentligen en högutbildad socionom som driver ett eget företag tillsammans med sin fru men "drygar ut kassan" genom att även driva en bilverkstad på heltid. Han har nu två anställda, en ung familjefar som nyss har tillfrisknat efter en tids svår njursjukdom och en ung, nyutbildad tjej. Ingen av dem hade förmodligen fått ett seriöst arbete inom branschen på grund av sina "handikapp", båda är därför beroende av mekanikern för sitt levebröd men också för sin självkänsla, men detta är inget mekanikern visar.

Inne i den lilla verkstaden känner man av samarbetet, viljan att driva en firma ihop och få det att fungera värmer upp den kalla miljön. Hit kommer farfar A, en fattig pensionär, för att byta till vinterdäck för 200 SEK. Här pratar man inte om hjälpsamhet eller om vänlighet och om att samarbeta, utan andan finns här på riktigt och den sprider sig. Förra gången jag var här, och arbetet med kamremmen drog ut på tiden, blev jag hemskjutsad av farfar A och som tack lovade jag honom att göra detsamma. 

Killar som min mekaniker växer inte på träd, han drivs inte av att tjäna storkovan utan av viljan av kunna göra världen till en bättre plats - på det vis han känner till och klarar av. Han är en ögonöppnare, precis som Aaron Swartz, vars häpnadsväckande story finns kvar att se i ytterligare två dagar på SvT Play. Har du inte sett den än så gör det. Två dagar kvar.




söndag 9 november 2014

Original

ollonår
träffade på vildsvin under långpromenaden idag, för första gången i mitt liv. Helt ensam mitt ute i ingenstans, två stora bestar. Jag tänkte att de kunde få vittring av min rädsla, eller höra mitt hjärta bulta och plötsligt anfalla i min riktning. Ett tag funderade jag på att hoppa i sjön intill men svinen tycktes, efter att ha funderat på riktning, ha bestämt sig för att skjuta iväg åt olika håll. Likt två bullriga kanonkulor, rakt igenom buskage och nyodlingar, knakade  det länge och väl innan lugnet lägrade sig igen och jag kunde fortsätta åt mitt håll. Rädslan var ömsesidig, den yttrade sig bara på olika vis. Massor tankar hann tänkas, 1800-talet har aldrig känts närmare.

Funderar på mycket nu, då jag kom hem hade jag nära på glömt bort incidenten i skogen. Hemma väntade en god middag på rester (jag är expert på att tillaga rester), med både förrätt och ostbricka och därefter tittade jag på ett inslag på K-special som jag hade sparat sedan fredags, om Mark Landis, en konstförfalskare vars halva liv gått ut på att lura museikotteriet i flera delstater i USA. Väldigt kul, särskilt om man känner till världen där inne, all prestige och viktighet som plötsligt imploderar. Det är humor!

Jag har sällan tråkigt, åtminstone inte då jag är ensam. Fick en förklaring på varför och är nöjd med den, det är alltid kul att låtsas vara ett original. Mark Landis är det, dock ett verkligt. 

lördag 8 november 2014

"Hjärnan känner inga tempus"

jag vaknar, drar från gardinerna och tänder läslampan, glad över att det är tidigt, och över att jag har en hel förmiddag framför mig med boken jag tyvärr inte plockade fram förrän sent igår kväll. T sover borta, brasan kan vänta och frukosten med, allt smakar ändå bäst när man är riktigt hungrig. Ecos långa, slingrande ord blev mig en smula övermäktiga, så jag tar den ikväll istället, nu skall jag bara ägna mig åt Lena Anderssons virtuosa skalpell. Minns inte senast jag använde en markörpenna i en roman, åtminstone inte lika frekvent, Lena har en extraordinär förmåga att ringa in det dubbla i ett förhållande. Lyssna här: Hela deras förhållande hade varit underförstått, varför även dess upplösning skedde utan kommentarer. Eller: Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom. Och: Men förälskelsen är total, även totalitär. Den omfattar allt man gör och tänker, därav dess skövlande kraft.

En brasa är tänd, frukosten avnjuten, nu fortsätter äventyret. Tyvärr bara 107 sidor kvar... Oh the Irony! att läsa är som att vara förälskad. Men hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. 

Med boken i minne måste jag med tanke på veckans debatt, och till Lenas försvar, säga att igenkänningfaktorn är monumental. Jag känner igen mig både som Ester Nilsson och Hugo Rask, vilket gör boken dubbelt kongenial och viktig. Till er som inte har läst den än, och kanske rentav skippar den på grund av allt medialt käbbel, kan jag bara beklaga sorgen över att ni missar denna, detta århundradets (kanske enda), stora svenska blivande klassiker. En bok av stora episka mått, fastän kort och lättläst. Läs!

fredag 7 november 2014

dimmorna tätnar

August Malmström Älvalek 1866
jag har transkriberat gamla brev idag och inte förrän mot eftermiddagen unnade jag mig den dagliga promenaden. Då jag var framme vid parkeringsplatsen hade dimmorna hunnit lägga sig i tjocka sjok. På vägen hem vindlar sig grusvägen genom hagar och skogspartier och i skymningslandskapet kom tankar kring naturfenomen, sådant som människor under 1800-talet brukade ägna sig åt, kanske i högre grad än idag. Konstnärer och författare, tonsättare och andra romantiker har beskrivit sjöarnas och hagarnas magi med de dansande dimmorna som besjälade, trollbindande och farliga. Naturen kunde även vara ett medel att behärska andra. Gå inte för långt ut, skogsnuan tar dig. Akta dig för näcken och bäckahästen. Om du hör skogsrået är det för sent.


Nils Blommér Ängsälvor 1850
Då jag pluggade folkloristik fick jag läsa om sagoväsen som gränsvakter och om skillnaden på hur långt flickor och pojkar tilläts gå. Det var skillnad på vem som kunde dö och vem som fick ingå avtal eller bli hjälpt av de onda krafterna när man konfronterade dem, och reglerna, de sociala koderna, traditionerna, fortplantas genom generationer. Det anstod främst de äldre kvinnorna att berätta om de hemliga lagar som naturen härbärgerade och som inte kunde ifrågasättas, eftersom det är naturligt. Kvinnor såg på så vis till att begränsa andra kvinnor och kunde även använda sig av detta i svarsjukedramer och personliga vendettor, medan man såg till att ge de unga männen frihet att utforska naturen. För homosexuella gavs inget  utrymme, såklart. Vem sa Naturligt?

Naturen, både en källa till njutning och oro.

Paul Butterfield's Better Days - Countryside

torsdag 6 november 2014

dimmorna lättar

Caspar David Friedrich Morgennebel im Gebirge 1808
oändligt dimmigt låter som en motsägelse. Oändligt vackert är bättre. Idag gick jag bland molnen, nere i dalarna var det så disigt att fåglarna kunde leka kurragömma för rovfåglarna. Det var alldeles fullt av småfåglar idag, och jag fick även träffa på strömstararna igen. Jag valde att inte ta med kameran eftersom jag var rädd att förstöra den i fukten och ville gå helt ostörd. Kameran kan störa mig i tankearbetet, eftersom teknik och komposition då tar över de mer sammanhängande tankarna. Jag är inne i 1800-talet, utmanar mig själv att forcera tidsliga och könsliga barriärer, sådant gillar jag.

Inte en själ mötte jag, det enda som hördes var som sagt fåglarna och så drippet från trädkronorna, ner i lövtäcket under som nu är tjockt och dämpande. Forsen är full och glad, jag var rädd att inte kunna komma förbi spångarna mot Korsskär men oroade mig i onödan. Idag låg spångarna blanka och fläckade av gula löv och på branten upp mot Liakroken fick stövlarna bra fäste mot de blöta löven. Ovanför mig reste sig de massiva, blanka bergssidorna nu ohöljda, och nedanför fick jag se molnen bädda in ravinen, med hörseln gick det att utskilja Skärån och fågellivet i dimman. Jag log säkert hela vägen.

Några viktiga tankar tänktes, jag har nu skrivit ner dem, hjälpligt. Här hemma värmer jag mig vid kaminen, det knäpper ystert i plåten och veden ger ifrån sig små sprakande knaster. Ute lägger sig ljuset, det mörknar redan och vid femtiden är det dags att tända lamporna igen, men ännu räcker det gott med ett par stearinljus och en läslampa.

Avslutade boken igår, jag var litet trött på Stenbergs kallsinnighet mot slutet, ska jag erkänna. Nu minns jag varför jag har litet svårt för svenska författare... kanske särkilt den modernistiska skaran författare som litar på manlig minimalism och tar för givet att vi alla är införstådda. Den sortens fåfänga passar mig nog dåligt. Nu öppnar jag en ny, Eco har väl aldrig gjort mig besviken förr.

C.D Friedrich Frau vor untergehender Sonne 1818

onsdag 5 november 2014

5 november

det är onsdag morgon och det regnar. Jag tänker inte hugga eller såga pinnar till kaffeved än så jag vänder mig inåt istället, mot 1800-talet, och tar upp trådarna inför texten jag har haft på lut under två år. Ibland tar tankarna tid, det är viktigt med mognad.

Jag har plockat upp intresset för trädgårdsodlingen igen och vill gärna planera den med, men det kan jag kanske ta under eftermiddagen. Morgontimmarna är viktigast för mig, då är humöret på topp och den lilla hjärnkapaciteten jag nu får arbeta med är om inte skarp, så i alla fall skarpast. Det är svårt att formulera sig, orden flyter inte.

Stressen som jag har levt med under långt tid har kommit tillbaka med full kraft och gör att jag måste ta tillvara på energierna. Fördelen med att leva med vissheten om min egen bräcklighet är att jag har lärt mig läsa av mina kroppsliga tecken och att ta dem på allvar. Jag har också lärt mig leva i mig själv och att acceptera känslorna utan att låta dem ta över. Tankar är ändå overkliga och passar man sig inte kanske en hamnar i Platons skuggvärld. Bättre ta sig an Zenon. Genom att använda sinnena kan jag lätt ta mig tillbaka till verkligheten och omgivningarna och de är sköna, så oerhört sköna. Om ett par timmar ska jag ta en skön regnpromenad.

Den 5 november är det Guy Fawkes Day för dig som gillar västerländsk historia. Jag är gärna revolutionär men tycker inte om tanken på våldsamhet och hämnd, det har jag aldrig gjort. Våld föder våld och hämnd är en liten och klen människas tröst. Tycker jag. Så om Guy tycker jag inte.

"Där makten finns, där finns ingen frihet."

Born in the USA - Father John Misty

tisdag 4 november 2014

fri tid

jag har några semesterdagar att plocka ut innan uppsägningstiden löper ut om en månad, så då tar jag hand om bilen vars bromsar självklart låste sig efter att jag hade varit på besiktning igår. Typiskt kan man tycka, för på grund av detta missade jag simningen och T sin ridning. Men inget ont som inte för något gott med sig, för tack vare missödet bekantade jag mig med grannarna i närheten som har en mekanisk verkstad och de är väldigt trevliga, ovanpå allt. Och nu när jag inte behöver arbeta som värderingsman om förmiddagarna längre har jag kunnat lägga min bästa-tid på att skriva litet igen.

Jag är fri, fri från måsten och övervakningar, fri från krav och tider. Nu ska jag göra sådant jag vill göra, innerst inne... kanske planera en liten resa. Drömma går ju!

Appaloosa - The Black Crowes

måndag 3 november 2014

Naturrätt, upplysningstid och Landskapsmåleri

J.J Audubon Long billed curlew ca 1780
sedan idén på en naturlig rätt formades har ägande varit förbundet med rättighet, inte ansvar. När Hobbes och Locke funderar kring mänsklig frihet och liberalism under upplysningstiden, föds tankar på medborgerliga rättigheter, dock utan större framgång för gemene m… kvinna. Moralen var utgångspunkt för handlandet men vem moralen var ämnad åt är ofta en ganska dold sak. Nyttan var en annan, lika dold aspekt som skulle vägleda oss. Både nyttan och moralen ansågs naturliga, enligt den som instiftade lagarna och skapade opinion, men vad innebar egentligen Natur


N. Poussin, The Jews gathering the Manna (1637)
Låt mig ta några exempel ur konstens värld: I t.ex. Nicolas Poussins tidiga landskap från 1600-talet, Elias Martins vedutor från 1700-talet och panoramorna från 1800-talet syns naturen som något nyttigt, användbart och är därför skönt ordnad. Då människor eller djur finns med i bildplanet är det för att förstärka denna påstådda naturgivna ordning. I alla dessa konstformer existerar tankarna kring natur som en slags påtaglig realitet. 

Tankar förändras med tiden och barockens metafysiska ord Natur ändras successivt till upplysningstidens avgränsande och definierande ord Land, något som synliggörs i konsten. Förskjutningen berättar om ett behov av att definiera en tydlig demarkationslinje. Naturen innebär nu något att äga och försvara från en tänkt fiende och beställaren har vid sådana epokförskjutningar (transitioner) ett särskilt behov av att konkretisera idén. Landskapsbilden är konstnärens konkretisering av beställarens idéer kring natur som Land och Rätt, beställaren är någon med makt och önskan att påverka en opinion och stadfästa en tradition - en vilja och möjlighet att skapa historia.


Elias Martin, veduta över Uppsala (ca 1780)
Landskapsbildernas tankar på ägandet under upplysningstiden är behäftade med en tydlig romantisk aspekt som hänger ihop med epokens ideal och tankar; Landet vi ärvde, Guds håvor, ni vet. 

Synen ansågs under den tidigmoderna tiden vara det främsta sinnet och bildkonst var därför den högst ansedda konstformen. Detta hänger ihop med en ny, rationellare syn på vetenskapliga metoder, att se var att veta. Landskapsmåleriet är därför den genre som tydligast använder sig av en hierarkisk modell, eftersom den kunde påverka andra genom synbar 'bevislighet'.  

Hierarkier visas genom hur människan beter sig och arrangeras i bildytan. De flesta tidiga landskapsbilder är befolkade med hjälp av strategiskt utplacerade figurstaffage, d.v.s. anonyma, mänskliga pekpinnar som aktivt pekar ut, tittar på eller på annat sätt agerar meningsfullt mot den del av tavlan som är central för betydelsen. Till en början och under barocken var detta mycket övertydligt. Bilden fick absolut inte vara dubbeltydig under enväldet. Kända standardiserade tecken och konvenanser, som teatergester och mimik, styrde tolkningen rätt och såg till att eliminera eventuella missförstånd. (Poussin, Martin). 

T. Gainsborough, Mr. and Mrs. Andrews (1749)
Djur kunde också förstärka denna osynliga, 'gudomliga ordning' genom sin skönhet eller våldsamhet (Oudry, Audubon). I mer sällsynta fall står landskapet som ensamt motiv; då uppträder den förandligad i form av en sällsynt bergsformation, en våldsam storm eller en fabulös solnedgång som hos Salvator Rosa. 

Allt vi ser 'är skapat av en högre makt och till för den tänkte betraktaren att utforska, bruka och förädla'. Under upplysningstiden har Landskapet på bild plötsligt gått över till att tydligare definieras som ägor. Nu kan vi för första gången se den landägande klassen sitta mitt i detta ägda, gröna, gärna med domesticerade djur som en hund eller häst vid sin sida, för att betona 'den gudomliga ordningen'. 

Panoramat
Beställarens och betraktarens identitet synliggörs i denna ursprungligen nyplatonska ordning, en strikt hierarki där allt är lagbundet och underordnat något mystiskt, naturgivet. Genom att konstnären väljer vinkel eller blickpunkt blir betraktaren serverad beställarens anpassande vy. Det var därför inte alls ovanligt eller underligt att denna punkt kom från en höjd, ibland t.o.m. från ett konstruerat utkikstorn, att se ett landskap ovanifrån är som att utbrista allt det du ser är mitt

J.P. Lemke. Tredagarsslaget i Warsawa (1656)
De första bilderna med panoramiskt utsntt var militärstrategiska beställningsverk och avsåg att ge en konstruerad bild av ett vunnet slagfält. Johan Filip Lemkes bildsviter över vunna slagfält i Karl X galleri i Drottningholm är bra exempel på detta. Man kan utan överdrift säga att hela Drottningholms slott kretsar kring dessa landskapsbilder. Drottningholm byggdes ursprungligen av Hedvig Eleonora för festlig representation åt högt uppsatta utländska dignitärer. Hela resan från Stockholm koreograferades i detalj av Nicodemus Tessin för att hylla Konungahuset genom att upphöja den döde Karl X militäriska bedrifter till närmast himmelska nivåer. Det mest påkostade partiet, dubbeltrappan, leder upp mot galleriets historiska slagfältsmålerier, via mindre salonger, för att sluta i detta crescendo av stora politiska mått. 


L.J Gérôme, Napoleon framför sfinxen (1868)
Naturtrogen avbildning
En ansenlig del av den militära utbildningen för en adelsman under 1700 och 1800-talen bestod av att lära sig återge omgivningarna så verklighetstroget som möjligt. En naturtrogen avbildning kunde påverka betraktarens verklighetsuppfattning, precis som fotot under senare tid. Man kan säga att landskapsmåleri även handlade om ett slags avancerat spioneri, utfört av söner till den landägande klassen, åt den härskande klassen. På så vis behölls kunskapen och vetenskapen om Landskapet inom en smal krets, (FYEO). Att denna vetenskapliga bild av verkligheten var formad efter en viss vilja är uppenbart och att leka detektiv genom att leta efter medvetna förändringar är en av de roligare delarna av mitt yrke. 

Under empiren utvecklades panoramat till att bli ett av tidens mer spektakulära konstarter och kom slutligen att bli publikdragare under 1800-talets stora världsutställningar. Bilden av ett panoramalandskap bidrog då till den allmänna uppfattningen av ett begärligt landområde och kom även att bli en viktig del i det propagandaarbete som avsåg att rättfärdiga kolonialismen. 


J.B Oudry Jakthund med byte (1753)
Akademin
Att fånga något på bild är precis som det låter, förknippat med att infånga, att behärska. ('framing'). När en tavla har blivit målad har den först blivit beställd och kanske även betald i förskott. Innan idéarbetet och ställtiderna sätter igång måste en hel del vara färdigt, för måleri är en kostsam process och inbegriper både tidsliga- som ekonomiska utgifter för en konstnär. 

Under renässansen och barocken måste konstnären vara ett under av entreprenörskap, och var han riktigt framgångsrik höll han sig med veritabla kontor och verkstäder; ungefär som dagens arkitektkontor. Detta logistiska slit togs med tiden över av akademierna, som såg en möjlighet i att utforska marknaden och göra konsten säljbar och målgruppsinriktad. Akademierna låg direkt under kronans vittra argusögon och den franske kungen använde akademiens alster som ett effektivt PR-material i kampen om att synas och höras bland konkurrerande åsikter eller andra penningar. Likt en förmodern reklambyrå med en suverän uppdragsgivare.

Under upplysningstiden blev konstnärerna helt beroende av Akademien för sitt levebröd. Akademierna stod som garanter för att konstprodukten höll vissa, strikta standardmått och därför även höll den förväntade kvalitet för att kunna ta ut ett visst pris från köparen. Dessa standardmått eller kvalitativa begrepp sattes av en liten skara män i uppdrag av den franske kungen. Ja som ni förstår så är uttrycket De fria konsterna en sanning med modifikation… Det är nämligen inte så enkelt att en mecenat ger konstnären helt fria händer att skapa. En mecenat (beställare, stadd vid kassa och makt att påverka) har sällan tid eller intresse av konst för dess egen skull (detta är en utopisk 1900-talsidé) och vill gärna att verket skall berätta något om den samtid som han har varit med om att skapa. Bilden, konstverket, skulpturen, det musikaliska eller litterära verket eller vad det nu handlar om för produkt, står på så vis mycket nära sin uppdragsgivare. Känner man till dessa spelregler går det därför att genom ett konstverk se vilka premisser en konstnär lever under, och dessutom vilka krav och önskemål beställaren har. En tavla blir på så vis alltid ett dubbelporträtt; ett av konstnären, ett av beställaren - och därför kan ett till ytan simpelt konstverk berätta mycket om den tid under vilken verket kommit till. 
Med hjälp av nyplatonismen (och Augustins predestinationslära) fick man sprängskissen till den ledarskapsform som fortfarande är vanligast, nämligen en toppstyrd hierarkisk ledning, och idag känner vi knappt till något annat styrelseskick i praktiken. Och vad landskapet betingar... finns inte mycket kvar som inte är ägt eller rört av människohand. Därför avslutar jag med Caspar David Friedrichs inre landskap från högromantiken, även om jag kunde fortsätta i det oändliga. Nästa landskapstanke kommer kanske att handla om Gerhard Nordström, Roj Friberg eller Tadashi Kawamata, men det blir en helt annan historia. 


C.D Friedrich (1811)