onsdag 28 februari 2018

Wanderlust

CDF "Vandraren över dimhavet" 1818
Hela Skåne har hamnat i snökoma, om man ska tro på kvällstidningarna, så därför (efter att ha lyssnat på P1 nyheter) beslöt jag mig för att stanna hemma idag. Här hemma skiner solen och det är en perfekt dag att vara ledig på. Chefen höll inte vad han hade lovat angående lönehöjningen för den delen och jag har inga som helst samvetskval.

Jag läste ut två böcker igår kväll efter en helvetisk hemresa; en dansk om Mucha, och så Tiggarflickan av Munro. Trots att jag tycker att vintern innehåller alldeles för litet läsning har jag ändå lyckats ta mig igenom några riktigt bra verk. Nästa på tur blir Rebecca "Mansplainer" Solnits bok Wanderlust... den får sätta tonen för dagen.

"En ensam vandrare befinner sig i världen men ingår inte i den, och han är obunden som en resenär, inte fjättrad som en arbetare, en bofast person, en medlem i en grupp. Att vandra tycks ha blivit Rousseaus favorittillstånd eftersom han under en vandring kunde leva i tankar och dagdrömmeri, vara sig själv nog och därmed överleva i den värld som han kände sig sviken av. Det blev en plats där han bokstavligt talat kunde tala fritt. En återberättad vandring som litterär konstruktion uppmuntrar till utvikningar och associationer, till skillnad från en akademisk text med dess striktare form eller en biografisk eller historisk skildring med ett kronologiskt förlopp. Hundrafemtio år senare skulle James Joyce och Virginia Woolf i sina försök att beskriva hur tankarna fungerar utveckla den stil som kallas inre monolog eller medvetandeström. I romanerna Ulysses och Mrs Dalloway är det under huvudpersonernas vandringar som deras virrvarr av tankar och hågkomster framträder allra bäst"

Picos de Europa

Recreation - Music for your Dog

söndag 25 februari 2018

Mucha idealism på Arken

Mucho Mucha es màs
Vi ställde klockan på åtta för att hinna med att elda upp en dräglig värme till frukosten. Sen skjutsade jag tösen till stationen för att åka vidare till Köpenhamn med tåg, kompisen mötte upp i Åstorp. Själv åkte jag hem till Å och drog en kopp java innan L kom med bilen. Vi stuvade in oss och drog åt samma håll fast över Storebælt, förbi Dronningens By och vidare mot Arken som ligger vidunderligt vackert beläget vid Ishøj, strax söder om huvudstaden. Solen sken och det var rejält bistert i vinden, och arkitekturen gav mentalt och fysiskt skydd efter en kort promenad över den lilla vindpinade vindbryggan med utsikt över skulpturer av Elmgren & Dragseth, Antony Gormley och Jeppe Hein.

Jeppe Hein ger bedräglig frihet

Där inne möts man direkt av museibutiken och strax intill kan du få en generös utblick över utställningarna. Ugo Rondinones "Ensamhetens språk" tar en hel flygel i anspråk. I verket måste du försiktigt kryssa förbi introverta människofigurer i clownkläder som sitter och ligger spridda på golvet. Det är en mycket märklig känsla att gå där och mina vänner beskrev en påtaglig obehagskänsla som jag tror kan handla om utanförskap. De människolika figurerna på plats är där fysiskt men stänger dig ute, mentalt, samtidigt som rummet ramar in dig i en påtvingad gemenskap. Det är både vackert och otäckt, på samma gång.

Ugo Rondinone ger obehag

 På andra sidan finns en stor samling av Damien Hirst, en konstnär som jag med tiden har lyckats försona mig med efter år av kritisk blick på något som jag har tyckt vara en avsaknad av självdistans. Hirst har istället för att vara kritisk samarbetat med de stora värdeskaparna, som banker, diamant-, och läkemedelsbranschen, och även de hårda vetenskaperna. Han är konsekvent och det måste jag beundra. Konstverken berättar om samtidens bombasm och hybris och pekar ut människans svagaste punkter: tro, hopp och vetenskap, och som alltid Värde. Kalven är kluven i två och halvorna monterade åtskilda i bevarande ämnen, dödskallen fullspäckad av dyrbara briljanter, läkemedel med Hirsts eget varumärke, strödda färgprickar likt Kusamas (eller är det hennes tabletter mot psykoserna), och så rockstjärnor, såklart. Hirst har tagit popkonsten till 2000-talet och talar till oss, fåfänga konsumenter på samma insmickrande vis som en säljare gör. Det är faktiskt rysligt bra.

Drama och Poesi

Men vi fortsätter längre in i byggnaden, förbi åtskilliga prång och gångar vars vackra utblickar över sundet ger en känsla av att befinna sig ombord ett slagskepp. Längst inne finner vi Mucha-utställningen som är en stor samling av bilder och verk från affischkonstens tidigaste era. Art Nouveau eller Jugend är en idealistisk konststil som utgår från att kärlek och skönhet kan förändra världen, och genom att sprida vacker konst via affischer och skapa rumsliga allkonstverk kunde man uppnå en vackrare värld åt gemene man. Allt som kunde nå ut till en bred publik, från metrostationer, allmänna lokaler, och skolor, till reklamaffischer och kakburkar, dekorerades med vackra slingrande blomster och sveptes i obefläckade, unga kroppar.

när ytan är läckrare än innehållet

Kring sekelskiftet 1800/1900 växte en obändig tro på konstens förändrande kraft och förmåga att förbättra världen och människan fram, men uttrycken kunde visa sig på de mest olika sätt. I Italien utvecklades med tiden futurismen, en maskinromantisk tro på kraften hos de manliga musklerna, i Frankrike och Schweiz fördjupades tron på poesin och kärleken hos dadaisterna. Gemensamt för dessa båda ytterligheter var en inre andlighet, och tron på konstens helande kraft, och därigenom möjligheten att genom konst förstärka människans inneboende förmågor.

En ung stil, alltid oförstörd
 Muchas franska art Nouveau mynnar under 1920-talet ut i en slags nationalistisk idealism, och han tar folkets och framför allt kvinnornas och barnens parti. Hans absolut största kraftansträngning blev "Det Slaviska Eposet" som består i 20 enorma dukar. Verket, som hyllar det nybildade Tjeckoslovakiens historia, berättar genom historiska och mytiska händelser om nationalstatens folkliga grunder och tog nära 20 år att fullborda. De blev Muchas sista fullbordade verk och han avled 1939 i sviterna av en lunginflammation som han ådrog sig under Gestapos politiska förhör. "Det Slaviska Eposet" har alltsedan det slutfördes 1929 gömts undan av såväl höger- som vänsterpropagandister, vars historierevisionism inte har stämt överens med den folkliga bild Mucha gav. Idag gör bildsviten en världsresa, och befinner sig för tillfället i Tokyo. Vi fick därför inte se originalet, men däremot en hel del dokumenterande foton från studion, där Mucha underhöll sina samtida kamrater och ställde upp dansare och staffage inför arbetet med bl.a Eposet. En av de mer frekventa vännerna var Gauguin, som verkar ha varit en glad prick. Man skulle förstås ha fötts till man vid det sekelskiftet!

En lössläppt Gauguin
But hark; Is that a Mellotron I hear?
Alphonse Mucha vilar begravd i Prag, där man än idag kan njuta av hans vackra idealism i några av de barer och restauranger i jugendkvarteren som han lät smycka ut för allmän beskådan. Verken, som påminner om viljan att förbättra genom att föregå med ett gott exempel, har även inspirerat Flower-power-rörelsen under 1960-talets slut. I utställningen på Arken fanns därför även en rolig anslutande utställning med åtskilliga planschverk och LP-skivor från den eran, och gissa vem som blev glad!

Marijke Koger, 1966. Känns igen?


Efter en god och stärkande lunch med utsikt över Køgebukten tog vi en repa till, innan vi shoppade och for hemåt igen med glada miner och minnen i bagaget. Kultur gör människan gott, det är så sant som det står skrivet.

Galnare tider, vackrare tider!

Woodstock - Matthew's Southern Comfort
Legend of a Mind - The Moody Blues 
Magic Carpet Ride - Steppenwolf

torsdag 22 februari 2018

Girl on a Swing

Denna veckan har den meteorologiska våren inträffat på flera håll i Skåne, och även om det ännu är minusgrader hemma så känns det faktiskt som om vi är på rätt väg igen. Dagarna har blivit ljusare, inte minst gör det lilla snötäcket sitt till för att vi ska känna oss litet gladare till lynnet, och idag skiner solen! Förra veckan hörde jag koltrasten sjunga från badhusets tak inne i Klippan, och igår såg jag lärkorna över fältet, på vägen mot jobbet. Ja, det är ljust när jag kör om morgnarna och skymningsljust när jag kommer hem, och att tända brasan känns nu mer mysigt än det 'måste' jag har känt hittills under februari månad.

Idag har jag varit ute i solskenet, lyssnat på skön musik, och läst artiklar som inte är låsta. På grund av alla betalspärrar har jag fått reducera mitt artikelintag rejält, och jag har även gått över till att lyssna på P2 i bilen till arbetet. Det känns riktigt skönt att slippa höra mer än de nyheter jag får från morgonradions P1 faktiskt, dessutom har jag fått chansen att vidga mina musikaliska vyer. Min fotokollega, som är några år yngre än jag och som jag känner sedan förra arbetsplatsen, lyssnar alltid på musik under arbetspasset, och jag som sitter i ett litet bås intill får ta del av och även bidra en del till bredden som streamas ut, ibland även till kundernas höga nöje. Det blir ofta väldigt trevliga samtal kring just musik, och så ger vi varandra tips om läsning och konserter mellan varven. Chefen är som han är, som väl är är han mest ute och reser (på alla tolkningsbara sätt) och personalen reder sig bäst på egen hand.

Jag fick goda besked från sjukhuset igår, och det bidrar till lättnaden. Tösen är på semester hos sin pappa och har det gött, och till helgen blir det en kultur-tur till grannlandet ihop med några vänner. Jag trippar framåt, med hjälp av musiken går det som en dans.

Kevin Ayers - Girl On A Swing 
Eleanor's Cake (Which Ate Her) 
Thank God for a Good Sense of Humor

The Last Interview with Kevin?

måndag 19 februari 2018

sportlovsmusik

CF Hill "Svarta Granar", 1878
Jag har varit trött igen, men har försökt att pigga upp mig med musik. I torsdags var jag på konserthuset i Helsingborg för presentkortet jag fick i femtioårsgåva av min äldsta och bästa vän. Bara två veckor innan kortet gick ut dök så äntligen en välsmakande repertoar upp, och vad jag hade letat! T och jag hann först ta ett spa-pass i badhuset, och därför var vi inte bara renskrubbade och skinande rena, utan riktigt vrålhungriga när vi intog fiskrestaurangen. Efter en god öl och fantastisk moules-frites kunde vi ge musiken full uppmärksamhet CoCo, eller Concerto Copenhagen som orkestern heter, är känd för att spela med tidstrogna instrument, och vi skrattade litet över orkesterledaren, Lars Ulrich Mortensens yviga utspel på den elekrifierade orgeln. Rena rockscenen! Det finns verkligen inte något skönare än inlevelse. Tillsammans med solisterna Maria Keohane, sopran från Smedjebacken, och Alex Potter, kontratenor från Storbritannien, gavs en Bachafton jag sent kommer att glömma. Potter har en egen hemsida och går att finna på Spotify om du är intresserad av att fördjupa dig.

 
Edvard Munch "Stormen", 1893


Under veckan har jag fastnat i dokumentärer om Syd Barrett, och funderat kring sådant som har med hans liv att göra. Det är naturligtvis oerhört tragiskt, alltsammans, och jag förundras alltid över hur människor orkar med att exploatera svårt sjuka människor. Visst, jag kan förstå att det är fascinerande med det fria och barnsliga i sjukdomskonsten, och jag kan inse att vi i en sjukperiod blir maniska och därför lätt går att betrakta som äkta och omanierande, men ändå. Det är ganska smaklöst också. Tag konstnärer som Carl Fredrik Hill, eller Inge Schiöler, eller Edvard Munch. Deras sjukbilder upptäcktes och prånglades ut på en hungrig marknad, utan att de själv visste om det eller gav sitt medgivande. Under en viss tidpunkt översteg priserna på sjukbilderna t.o.m. de alster som hade skapats under friska perioder. Det är sjukt, om något. 
Erland Cullberg brukade ibland komma till Bukowskis offentliga visningar för att, som det hette, sätta sin stämpel på ett osignerat verk. Mot slutet var Cullberg djupt schizofren och rullstolsbunden, han rullades fram till tavlan för att godkänna målningen genom en nick eller en gest, vilket nog var vad han orkade göra vid det laget. Om han verkligen kunde minnas verket var det ingen som brydde sig om. 

Inge Schiöler

Syd Barrett fick egentligen inget stöd när han insjuknade, och det går väl att förklara genom att vännerna hade fullt upp med att hålla sig själv i schack, eller för att tiderna var sådana. LSD var inte förbjudet, inledningsvis, och den psykedeliska konsten, som jag själv uppskattar så mycket, hade inte existerat utan syran. Även om musiken som inspirerats av Barretts galenskap är vacker och intressant, så är omständigheterna väldigt tragiska. Jag är alltid litet kluven till det där, och försöker i den mån det är möjligt ta reda på hur verken hänger ihop med människan bakom. För samvetets skull, kanske.

Kevin Ayers - Oh Wot A Dream
PF - Shine On You Crazy Diamond

P.S. Alla bilder i inlägget är en medveten konstnärlig bearbetning av en begynnande sjukdomsbild, på så vis sanktionerade av konstnären. Om du vill, går det att googla fram de bilder jag nämner i texten.

tisdag 13 februari 2018

Me, a designated driver

en slav squat, inget annat
Kommer du ihåg hur det var att sova skavfötters? det är ett idealiskt sätt att sova, på så många vis. Man delar värme, tar liten plats och så kan man ligga och småprata tills man somnar, och när man vaknar behöver den ene inte väcka den andre för att stiga ur sängen. Dessutom är det helt oladdat. Jag minns precis hur det var, även om senaste gången var för väldigt länge sedan. Nu är tösen tonåring sedan ett antal år, med allt vad det brukar innebära av kroppsliga och spatiala hangups, fast ändå delar hon och kompisarna sovplats till höger och vänster. Det är skönt med en så avslappnad attityd till närhet. Nu till något helt annat.


I torsdags sade bilbromsarna slutligen stopp, så jag for med det allra sista unset bromsbelägg till morsan och parkerade där under högljutt gnissel och knak. Vi hade kommit överens om att jag kunde låna hennes bil när något skulle inträffa med min, men det fanns några hakar. Bilen, som hade stått ett tag, hade slut på batteri och bromsarna hade rostat fast, så vi fick bogsera den ur garaget och kickstarta med hjälp av en vänlig före detta granne som lyckligtvis var hemma. Sen byttes till vinterdäck och ficks litet tips på att fräscha upp bromsarna, innan besiktningen. I Ynkedynga finns idag - hör och häpna - en besiktningsman, och han är trevlig och bjuder på kaffe medan man väntar. Allt som allt tog det tre timmar i anspråk, och sen firade morsan och jag med en fasslasbulle innan min kärra baxades in i hennes garage och jag körde hemåt. Nu kunde jag både skjutsa töser och göra söndagsrundor utan sedvanlig inplanerad räddningsplan. Och gissa vad jag har kört!

Idag har jag kört till arbetet med det bedrägliga, men ack så sköna, inre lugnet som kommer med en särskild typ av svulstig lyx och bekvämlighet som bl.a. erhålls av att sitta i en bil som håller måttet. Efter att misstänkt ha glott på paneltavlan och suspekt lyssnat till nyupptäckta ljud i alla år, blir man lätt litet luttrad, men nu var den känslan lika borta som snön som föll igår. Inte ens när mannen knackade på rutan vid ett rödljus, och sa att jag helt saknar belysning där bak, knäcktes min nyvunna självkänsla. Jag - är - oövervinnerlig, åtminstone tills morsan är körduglig. Om bilen inte straffar min dåliga självkänsla genom att tappa glansen eller låter tutan haka upp sig när vi ska på konsert, så ska jag lova er att hålla stilen hela vägen in i nästa helg!

I Want You - Spirit of John Morgan

måndag 12 februari 2018

raljerar, med örat mot marken

Det blåser snålt nu. Från vänster påkallas en motion om jämlikhet som skall erhållas genom enkäter med riktade frågor till anonyma personer i utvalda samhällsgrupper. Om det verkligen är jämlikhet man vill uppnå, och inte bara politisk opinion, vore det inte mycket modernare och intelligentare att som s.k. "arbetarparti" se till de ekonomiska och sociala orsakerna och utreda dem först? Att peka finger på skapade samhällsgrupper är alltid farligt. Att tro att man kan få jämlikhet genom att poängtera olikheter är korkat. Ovanifrånperspektiv och skrivbordsgrupperingar är omoderna.
Jag är inte det minsta förvånad över att man från nyliberalt håll nu välkomnar motionen med öppna armar. Måtte förslaget vissna och dö, men nu har vi baxat det ända hit.

Bensinbolag och banker slår sig samman för att "säkra intäkter gentemot bedragare". När du tankar med kort reserveras 1.500 SEK som du får tillbaka när banken och bolaget tycker att det passar. Summan kan tyckas försumlig för somliga, för andra kan det vara frågan om en halv månads levebröd som kanske inte erhålls förrän efter 4 dagar. Frågan är vem som blir bedragen.

Svensk skog är överavverkad skriver David van der Spoel och Johan Moberg i UNT. Skogsavverkningen har aldrig varit så tekniskt utvecklad, eller (och därför) vinstberoende, som idag. Så länge ekonomiska värden står överst på agendan kommer riksdags- och regeringsbesluten handla därefter. Så länge det enbart är ideella föreningar som kämpar för en hållbar framtid, och längre än en mandatperiod, är kampen haltande. Inga argument biter mot lomhörda plånböcker, inte ens djuplodande forskning eller bevisande resultat. Om mark går att sälja med vinst, då säljs den oavsett vilka argument som framhålls, och oavsett anledning. Faktaresistensen har smugit sig in i maktens korridorer. Långsiktighet har blivit ett skällsord.


"Nyheter för de nyaste moderaterna: ingen människa är lönsam. Ändamålet med vår existens - födelse, barndom, kärlek, smärta, flykt, trygghet, åldrande och död - är inte heller ekonomisk lönsamhet. Det finns andra värden. Jag förstår om det kommer som en chock, i den mån ni ens förmår ta in det. Era stackare. Det är så mycket i tillvaron ni går miste om. Jag raljerar inte. Jag tycker ärligt synd om er."
Maria Küchen 



onsdag 7 februari 2018

Värme

I morse hörde jag äntligen hackspettens trumvirvlar. Det är en efterlängtad signal och precis vad som behövs efter tre bistert kalla nätter under -10° minusgrader. VÅREN kommer!

Att köra till jobbet när temperaturen inne ännu inte har överstigit 15° och elden fortfarande sprakar känns litet sådär, eftersom man vet att huset kommer att vara bittert kallt igen redan efter några timmar. Jag vill inte låta som om jag längtar tillbaka till tögraderna och gråvädret men plusgrader har faktiskt klara fördelar om man bor i en vedeldad skokartong.


Tösen kommer hem först av oss de dagar jag arbetar så stackarn får ta uppvärmningspasset. Det är lätt att få dåligt samvete när en lämnar över sådant jobb som inte är hennes val, fast så länge hon tycker att det känns bra, och hon känner att arbetet räknas, så uppväger det skamkänslan - och räknas gör det verkligen. På onsdagarna, särskilt efter körning på vintervägar i mörker, är jag extra tacksam över hjälpen. Idag låg en ugnspannkaka och gräddades i ugnen och saftiga, rivna morötter i en skål mitt på bordet. Dofterna från köket var det första jag möttes av när jag klev över tröskeln.

Framför dörren hänger en tjock vinterfilt som man måste skjuta åt sidan när man stiger in, den gör att det känns som att träda in i en annan dimension. Där ute är det tyst och månskenet gör allt gnistrande blått och råkallt, och inne i det orangea ljusskenet från brasan ligger katterna på rygg, frivolt utsträckta i hettan. På kaminens värmeplatta står den stora vattengrytan som vi använder som nattelement. Att energi går att återbruka, det har vi lärt oss av några års erfarenhet, och tösen är medveten om skillnaden mellan nätter med och utan spillvärmen från den där kokande grytan. Under riktigt kalla nätter blir sömnen jämnare och luften inte lika torr som med elradiatorn. Morgonen därpå ställs grytan tillbaka på spisen för återupphettning och på så vis kan vi lagra några värmande kilowatt inför den kommande dagen. Med dagens mått låter detta säkert torftigt, men det fungerar, är billigt och problemfritt, och det räcker mer än gott för mig.

Från tösens rum hörs musik och hon kliver ut och möter mig i hallen med en varm kram. Jackan åker av, jeansen med, istället åker mysbyxorna och raggsockarna på, och efter ytterligare en lång och go kram och några obligatoriska frågor om dagen i köket, börjar nedvarvningen. Det är en kvart kvar tills maten är klar så vi gör några gemensamma solhälsningar på mattan, intill brasan, bredvid katterna. Så smälter stressen och en hektisk arbetsdag bort, likt isbitar i en drink på en solvarm strand.

Phil Keaggys heta gitarrer - Glass Harp

lördag 3 februari 2018

Kult

Ja, herregud...

Arbetsveckan har varit kul, trots att det ständigt sker personalförändringar, och trots att chefen är sjuk. Kanske det är just därför (det där sista), chefen har inte varit på helspänn och vi har hunnit städa undan och ta gemensamma fikaraster, fira en födelsedag, och arrangera lustiga gruppfotografier bland föremål som för tillfället finns på plats. Sådana enkla grejor som tid för kul binder samman och skapar mer än arbetsglädje, det skapar livslust och ork att kämpa mot fördomar, elaka påhopp och uppväger t.o.m. en låg lön. Vi som är anställda känner varandra så väl vid det här laget och det finns ett brett och högt utrymme för spex, för med hjälp av ironi kommer vi undan mycket av stressen i en annars hårt slimmad verksamhet.

uppklädd kollega (till vänster)

Intill Rönne å ligger nu marken delvis helt under vatten och innan jag kommit ut på gångbara stigar igen, efter att ha fått ta en lång omväg genom täta björnbärssnår och snirkliga alkärr, halvt sönderriven, försiktigt vadande så att stövlarna inte skulle fyllas med iskallt sumpvatten, började det störtregna. Jag fick avbryta äventyret och drog till mamma istället.

en stig, ett steg
 Fasslassbullarna från lokala kondiset Fenix var slut så det fick bli en bakelse med tosca på, "Tosca Surprise". Överraskningen visade sig inte ens likna den underbara kusinen Bistick, utan var en tung sak av smördeg, till bredden fylld av smörkräm. Yack-i-da! Men morsan gillade bakelsen och vi fick en pratstund och en god kopp kaffe i fina kaffekoppar, och medan vi satt där i det ljusa funkisrummet med de stora fönsterrutorna, föll snön. Från en alldeles silvervit himmel lystes allt där inne plötsligt upp, och utsikten över de gamla kastanjerna övergick från blöta bruntoner och sepia, till rent och grafiskt svartvitt. När soptunnorna, tvättmaskinen och vedförrådet under öppna spisen var påfyllda och jag hade gjort några ärenden i byn, hade mörkret fallit, och under bilfärden hem for jag likt Starship Enterprise i en hypnotisk ljustunnel av snöflingor. Vägen hem går genom små samhällen som stolt skyltas med alldeles nya vägskyltar. På en gammal karta från 1752 jag har upphängd i hallen här hemma, går det att se hur litet namnen har förändrats sedan dess; Östra Flinka, Bälinge, Vasabygget, Oderljunga, Heljalt, Månstorp, Harholma, Kåshässle, Ebbarp, Perstorp heter likadant. Det är väl Ulvs då, i kartan omnämnd som Ulsbygget, som sedan dess har fått byta ut några bokstäver, och Damsgård som nu heter Forestad.

en gång, en stig
Hemma hade jag lämnat utebelysningen tänd och katterna satt troget på farstun i det gula skenet av lampan och väntade på att bli insläppta. När brasan var tänd, några ljus tända och tevattnet var klart blev det några varv med strumpstickorna till ett par avsnitt av På spåret, innan boken och sänghalmen kallade. Så gick ytterligare en vecka till ända.

Green is the Colour - PF