lördag 30 maj 2015

¡No pasarán!

kvinnor i kamp mot förtryck
jag har varit ute i lillstugan och kollat upp pärmen med domen från september förra året. 15.000 SEK fick jag i sveda och värk plus 500 SEK i domstolsutlägg, plus 50% av den summa som förstördes i mitt hem medan jag låg medvetslös. Undrar vad han kostat samhället idag, med tanke på rättsväsende, utbildning och övervakning, för att inte tala om vad han har kostat i mänskligt lidande. Själv får jag inte ens samtalsterapi.

Jag mår fortfarande väldigt dåligt och undrar ibland om jag någonsin kommer ur detta inferno. Träffade en "vän" från hemorten på grannkommunens musikfestival idag. Han skulle själv medverka och vi pratade litet innan uppträdandet. Han känner till det som har hänt, men är vän och umgås med N som lägligt flyttade till Örkelljunga för att passa sin mammas kåk medan hon var bortrest. Chocken. Jag fick reda på detta av honom själv, i ett triumferande meddelande innan jag hade hunnit blockera honom. Dessutom skulle han få sin villkorliga dom, en utbildning i hanterande av ilska, gjord i samma stad som jag själv arbetade, under samma dag dessutom. Ingen meddelande mig från myndigheterna. Han hade inte fått fängelsestraff så därför betraktas han som fri. Jag? jag måste finna mig i detta, sådan är lagen.

En annan av "vännerna" påstod vid ett tillfälle att jag skulle ha uppviglat N mamma mot honom och tyckte att jag borde fattat bättre efter första gången N varit otäck, att det var mitt eget fel när jag gick tillbaka. Jag kallades hatisk, bland flera uttryck som skulle få mig att förstå att jag skulle vara tyst. Detta meddelades mig kort efter misshandeln. Helt grundlöst, alldeles onödigt. Att slå på den som ligger är inte bara elakt utan fegt, sådant gör man inte bara.

Endast en av våra gemensamma vänner har självmant plockat bort förövaren från facebook efter att personen förstått vad som hänt.

Min egen mamma tycker det är besvärligt och har undvikit kontakt med mig och dottern sedan september och domen förra året. Jag har förstått att det i princip handlar om rädsla för en social repression, att livet bland människor skulle bli för svårhanterligt om dottern visar sig ha varit i klammeri med rättvisan. Oavsett på vilken sida hon står. Flickor får skylla sig själv, ingen rök utan eld, sådana visor. Jo, jag vet, det låter otroligt men jag vet att sådant existerar. I en socialgrupp som den min mamma anser sig befinna sig är det inte alls ovanligt.

Jag får ofta höra hur synd det är om en person i min banemans situation, att det är viktigt att han skall få en chans, kunna göra sig hörd och känna sig normal. Få njuta av vänskap och gemenskap. Få ett jobb, kunna resa och vara som folk. Men inget om hur den som har blivit utsatt ska klara av sitt liv. För det förväntas den utsatta själv ordna. Redan under rättegången fick jag se till att infinna mig för egen maskin, och sedan se till att domen efterföljdes. Eftersom jag själv har haft med kronofogden att göra såg jag till att N fick chansen att betala och slippa bli av med sitt hem, som är beläget i Värmland, ett fysiskt avstånd som var viktigt för mig att bibehålla. Att han kort därefter ändå beslutade att flytta och bo enbart tre mil härifrån gjorde att min historia djupnade, mörknade. Det kapitlet kom att handla om en svartsjuk stalker som skickat hot via olika media, idag utgör detta en latent hotbild i mitt liv. Så jag tog kontakt och då visade det sig att han hade pengarna och kunde kvittera ut domen. En inbetalning bara och så var hans samvete vitt som snö.

Själv lever jag ett liv i ruinerna efter slaget, på golvet i mitt sovrum finns ett djupt jack där datorskärmen fastnade, bara fyra cm från min fot. Och fönstrets djupa märke, där som han fått  kämpa för att få loss skärmen för att kunna fortsätta slå. Mot mig, mina ägodelar, mitt liv.

Så därför har jag idag beslutat mig för att sluta vara den lilla dumma, snälla flickan om så bara för en dag, för även jag har en röst och en berättelse som skall förtäljas. Även jag.

¡No Pasarán!


fredag 29 maj 2015

Revelator

betygssättning, check! ytterligare en sak att lägga på minnesbanken.

Efter arbetet hann jag lägga dagens sista soltimmar utomhus med boken, fjättrad vid någon annans romantiska tankar, någon annans intima stunder. Jag funderande ett tag på om jag skulle delge mina egna hemligheter en dag, på om det finns några poänger i mitt liv som jag tycker världen skulle må bra av att veta. Alla bär på en historia, det gäller väl egentligen bara att skildra den på ett tillräckligt bra sätt, sedan spelar det kanske ingen roll vad det är man berättar? men det innebär också att öppna och skänka bort delar av sitt juvelskrin och där befinner jag mig inte. Inte nu i alla fall, kanske aldrig.

Jag läser vidare och minns, drar paralleller och jämför. Jo, visst har jag levt. En gång för längesedan skulle jag flytta med till Korsika, jag hade kunnat bo i Paris, Kiel, Wien, Los Angeles, Lethem... om jag hade släppt taget och följt med en annan persons önskningar, men det har jag aldrig gjort, jag har gjort andra val, mina egna. Kanske för att jag känt mig säkrare nära hemmet och vem vet, kanske jag har varit det. Det enda jag vet är att mina val har skapat två bästa vänner och en dotter som är värd alla världens kval, den saken står klar. Och bara för att en är bosatt i skogen och närmar sig de magiska 50 är inte livet slut.


"Men varför är ensamhet värre än ett dåligt förhållande? Varför var det så hemskt att vakna ensam i rentvättade lakan, sträcka ut sig framför öppet fönster i klar morronbris, själv bestämma när man ville gå upp, läsa hela tidningen i lugn och ro, ställa in det radioprogram man ville lyssna på till frukosten och sedan planera dagen för sig själv eller med andra människor efter egen lust och vilja? varför var detta värre än att vakna i en relation med någon man hade slutat att älska? Vad var det som var så fruktansvärt med att vara på egen hand?
Den heterosexuella tvåsamheten var framförallt en funktion av samhällets kommersialism. Företagen ville till varje pris sälja prylar, och därför bestämde man sig för att haussa parförhållandet och den romantiska kärleken så mycket som möjligt. Love for sale! Kvinnor trodde att de alltid var tvungna att göra sig vackrare än de var, och spenderade miljarder på make-up, push-up-behåar och sidenunderkläder. Männen i sin tur försökte putsa till sig med after shave, slipsar och snygga kalsonger, sedan konsumerade man musik, böcker, tidningar och filmer som hyllade romanser, vilket drog in nästan obegränsade tillgångar åt de företag som sålde dessa produkter. Kärlek befrämjade konsumtion. Ensamhet, eller vänskap, gjorde det inte. [--] Naturligtvis hade männen allt att vinna på att hjärntvätta oss kvinnor om vikten av till varje pris leva i en heterosexuell tvåsamhet och påstå att man annars bara var en halv människa, ständigt på jakt. Denna uppfattning blev som ett osynligt koppel som omöjliggjorde vår egentliga självständighet, så att vi fortsatte att koncentrera vår uppmärksamhet på dem. Det var därför det publicerades böcker som "kvinnor som älskar för mycket", det var därför kvinnor stannade i relationer med män som misshandlade, förnedrade och våldtog dem. Detta skedde för att vi kvinnor sakta men säkert, från Askungen som barn och fram till Pretty Woman i vuxen ålder, hade övertygats om att en man i ett heterosexuellt romantiskt förhållande var själva grunden för vår existens, och att vi aldrig skulle bli lyckliga utan den. I avsaknad av en man skulle vi förbli anställda slavar eller horor, det var sens moralen i dessa berättelser. [--]" 
Skrivet av en författare som senare återgår till ett heterosexuell relation, men tänkvärt, särskilt med tanke på hennes utgångspunkt; den svenska sociala gräddan. Maktcentrum, ekonomer och jurister.

Pretenders - Don't Get Me Wrong
Gillian Welch - Revelator

torsdag 28 maj 2015

Cressida

Proserpina av Gianlorenzo Bernini
...är förutom namnet på ett utmärkt brittiskt band även en återkommande fiktiv, kvinnlig romanfigur. Cressida, Chryseis, Chriseyde eller Kassandra som hon även heter i rollen som la femme fatale blev en uppskattad romanfigur under renässansen då man gärna betonade hennes falskhet och oförmåga att älska på djupet. Cressida figurerar bl.a. hos storheter som William Shakespeare, Geoffrey Chaucer, Boccaccio och Robert Henryson och har därmed befästs i våra kulturella medvetanden som en evig form av kvinnlighet.

Berättelsen om den fala kvinnan härstammar från den klassiska, grekiska mytologin och är en saga om prinsessan Kassandra som tidigast är upptecknad av Aischylos på 400-talet f Kr och hos Homeros stora krigsepos Iliaden. Här får Kassandra en gudomlig sierskegåva av guden Apollo i utbyte mot sex -  på klassiskt manér - men eftersom hon avvisar sexguden tycker han att hon svikit löftet, så han spottar henne i munnen och förbannar henne på så vis så att hon aldrig någonsin mer blir betrodd. Ja, så går det när man står upp mot en pilsk gud. Resultatet får sedan svåra konsekvenser för Trojanerna, för när Kassandra ska varna för den trojanska hästen blir hon inte betrodd utan betraktas som galen och undergången är ett faktum.

Låt oss fundera på hur detta kunde se ut i teorin.
De fyra klassiska, grekiska hjältedygderna Tålamod "Sophrosyne", Försiktighet "Fronesis", Mod "Andreia" och Rättvisa "Dikaiosyne" tillhör underförstått enbart män. En kvinna ansågs inte äga mänsklig tankeverksamhet (= manlig, eftersom hon enbart sågs som ett kärl för alstring av barn och därför inte human) och ansågs inte heller besitta några känslor, därför kunde du (om du var man) gladeligen ta en besegrad mans kvinna som sexslav i krigsbyte och således och efter behag fördela henne som en trofé mellan dina övriga hjältar i vinnarlaget. Och givetvis, oavsett om det handlade om en syster, hustru eller dotter till någon i förlorarlagets team, var det av högsta vikt att hålla på dygden, för utan den var du inte värdig epitetet man och människa. Och dygd det erhåller du bäst i krig och blodiga fältslag.

Detta var nämligen precis vad som hände Kassandra. Och många fler kvinnor, berättas det. Proxena, Pentilesia, Briseis... kvinnor som blev så illa tilltygade efter gruppvåldtäkter, deras ansikten så vanställda att de senare fick offras till gudarna (läs: mördas). Det enda vi moderna människor minns av historien om Kassandra är uttrycket Kassandrakomplex som har fått stå för någon som trots stor övertygelse måste finna sig ignorerad. Och det kan vi hålla med om.

Tarquinus och Lucretia av Titian
Under renässansen återupptogs de antika idealen som polerades upp till en ny skinande kunskapsmassa för att anpassas till samtiden. Renässansfurstarna blev därpå förebilden för barockens härskarideal och när 1800-talet inträder, särskilt under århundradets senare del, återupptas dessa gamla klassiska sanningar och omskrivs i sin klassiska skepnad som något oomkullrunkeligt och naturgivet. Att dygder var manliga var en självklarhet, det manliga könet besatt av naturens hävd och med Gud som förebild självklara fördelar. Det visste vi redan. Hur sexslavinnan Kassandra, som hade blivit brutalt överfallen och utnyttjad, med tiden har utvecklats till att bli Cressida; den känslokalla och skrupellösa manliga fällan, är en intressant betraktelse som Ebba Witt-Brattström gör i dagens debattinlägg om kulturmannen.

Än idag figurerar Kassandra/Cressida under epitetet Femme Fatale, Maneater eller She-wolf och vi älskar att gotta oss åt klassiska sanningar i romaner med henne som pikant krydda. En upprorisk kvinna är och förblir i männens våld en person som skall straffas, för hur vi än vänder och vrider på saken så är en kvinnlig uppenbarelse i mannens värld en gåva och en frestelse som bör skylla sig själv om hon råkar illa ut på grund av sina korta kjolar eller röda mun, sitt glada sätt och högljudda skratt.

Att påstå att flickor och kvinnor är inbjudande är en sanning med konsekvens. Någons konsekvens, om så denna någon är någon som saknar offentlig röst.

Kom ihåg att en bra historia alltid sker på någons bekostnad, det minsta en kan begära är ett litet erkännande. Särskilt från dig som diktat och nått framgång med hjälp av klassiska sanningar.


Lucretia av Bartolomeo Veneto

Dream City - Love under Control
Aynsley Dunbar/Peter Green - Stone Crazy
Groundshaker - Got those Blues

måndag 25 maj 2015

Status

oansenlig, fast med kvaliteter
jag sitter i trädgården, min livsoas. Kaffet är urdrucket och några statusar lämnade på fejan. Inombords är jag tom, urholkad. Kanske det beror på solen som vägrar ta av sig molntäcket, men mest beror det på en gnagande känsla av otillräcklighet, det vet jag. I morse lämnade jag tösen och hennes pappa på stationen i Höör, de är nu på väg till Spanien. En vecka innan skolavslut, eftersom det passade hennes pappa.

Jag tänker på vardagar, på regndagar, på kortspel och gölbad, fågelkoll och promenader, på musik och  relationssnack, på födelsedagar och middagar, på söndagspizzor och presenter. På allt sådant som hör till vardagen men som inte räcker till för att läggas ut som statusrad. På att jag är en snäll individ och inte missunnsam, avundsjuk eller svartsjuk. Nej, det är jag inte. Aldrig.

Det är bara det, att ibland känner en sig genomskinlig. Osynlig. Men en ska alltid jämföra...

Hoppas att solen snart är tillbaka. Handduken är redo och packad och göken gal från öst.
Om en vecka är tösen tillbaka!

Nils Lofgren - Keith don't go


Det började regna och jag slapp klippa gräs, tvätten hängdes upp under taket till lillstugans farstukvist. Nu har jag simmat i badhus och bastat, ätit middag och kommit på att jag får trevligt besök i morgon, sådant lättar upp. Skamset ser jag tillbaka på morgonens gnäll, men så ser mitt liv ut för närvarande. Ömsom vin och ömsom vatten, helst varje dag och med korta intervaller. Jag ska inte klaga, inte alls. För tösen har det bra och jag är nu torr och varm igen och tänker jag efter så ligger det en goöl kvar i kylen. Och nu är den framför mig och snart i kistan. Skål!

APA från veckans sillåpäror
Katla lagar sju sorters APA - Mammas nya kille

söndag 24 maj 2015

premiär

så hände det äntligen.
Värme och sol hela dagen, cykeltur i klänning och shorts till första doppet i gölen.
Vår första trollslända för året, en guldtrollslända, och traditionellt fotnafsande grodyngel vid bryggan.
Snacka om ketchupeffkt!
Och som om det inte vore nog; boken har utvecklat sig till att likna något jag inte kommer att vilja släppa på ett tag.

Nu ska vi packa resväska åt tösen som åker bort en vecka med far sin. Själv kommer jag lyxa hela måndagen, bara vädret tillåter. Annars blir det gräsklipp eller häckansning, för attan vad det växer...

lördag 23 maj 2015

pingst appeal

jomenvisst. Idag tänkte jag bjuda på något vackert och jag tänker inte be om ursäkt alls. Lägg dig tillrätta, litet skönt tillbakalutad och tune in the groove för nu ska jag visa hur en alldeles vanlig lördag i de centralskånska skogarna kan se ut.

Morgonen inleddes av att den lilla grusvägen plötsligt fylldes av en karavan av gamla traktorer som majestätiskt ringlade sig förbi torpet. Vilken härlig syn! Jag blev så exalterad när jag sprang efter kameran, att jag sedan fick leta efter spelkorten jag hade haft i handen. Blickar av uppskattning, vinkningar och busvissel, rost och rödlack, maskinmuller. Nörderier...




Efter en lång promenad i fuktig grönska och med öronen fyllda av fågelsång hade jag helst velat kröna upplevelsen med ett dopp i gölen, skogen var ljum och jag hade blivit svettig av tempot och fleecejackan. Imorron tar jag med en handduk och lägger på bryggan medan jag vandrar runt, vattnet är klart och inbjudande, och tar jag cykeln dit kan jag se till att trampa mig varm tillbaka, om det skulle behövas. Nu när hemmet inte behöver värmas upp med brasor har jag mycket tid över för annan njutning. 

Vid snåret där näktergalarna bor träffade jag östgrannen i korsvirkestorpet som jag inte har sett förr. J som bor där, ensam med barn i sin backstuga - precis som jag - höll på med stenläggning, precis som jag hade planerat, så vi stod och pratade en stund och delade erfarenheter. Det visade sig att vi hade en hel del gemensamt. Världen är bra liten.

Det kan bli en bra sommar. Nej, det ska bli den bästa!





torsdag 21 maj 2015

Odysseus var också ute och seglade

Sofia Sandström
om cykloper och ambivalens
Storm i ett vattenglas?
det händer så mycket inom kulturdebatten just nu att jag inte vet var jag ska börja. Kulturman eller kulturkvinna?  påhopp eller försvar? om du frågar mig tycker jag förstås att både Ebba Witt Brattström och Karl Ove Knausgård både har rätt och fel och att ambivalensen skall regera. Ebba gör helt enkelt sådant som män har gjort så ofta före henne, tar sleven ur Victor Malms torra grötmyndiga akademikerstil ("det anstår inte en litteraturprofessor...bla bla bla") och slätar till honom med en rejäl dräpa. Det får hon naturligtvis sota för, för den som sig i leken ger... men visst har hon fog för att ge svar på tal och likaså Knausgård, även om jag kan tycka att hans harang blev en smula pinsam i sammanhanget, men det står för mig. Malm använde sig av EWB för att få kulturellt kapital, och så fortsätter det. En lavin av kränkthet som för med sig läsare, skribenter, tyckare och twittrare.

Många vill alltså vara med och ta del av kakan, än svänger svansen hit, än dit. Men viktigast är det livaktiga samtalet och att svansföringen är hög. Vore det inte för Witt Brattström så hade morgntéet varit lika ljummet trist som alltid. Hon vet mycket väl vad som krävs för att få igång mediadrevet, för det är här allt händer idag. Tonen har skärpts, dialogen är kladdig, eftersom det säljer.

Ebba Witt Brattström har anklagats för än det ena, än det andra, för att hennes debattinlägg skulle innehålla personliga kvaliteter och att hon anlägger en hätsk och mästrande ton, men hur är det då med de män som känner sig kränkta av hennes tigersprång? i högerns tidskrifter blir deras haranger omhuldade som klassiker, medan hennes bör stå vid skampålen. Hos vänstern är det tvärtom, här välkomnas hennes ilska medan kulturmannen liknas vid fascistisk monokultur. Någonstans mitt emellan - om man orkar och har tid att läsa mellan raderna av dessa spaltmetrar - kan jag tycka att alla har rätt, konst är och förblir fiktion och den som inte förstår det kanske bör ta om en klass. Men viktigast av allt är att vi äntligen har fått en kulturdebatt som glöder! för utan den skulle vi dö av törst i en öken befolkad av manliga kulturgenier.

Litet humor har väl ingen dött av, eller?

Satin Whale - Desert Places
Octopus - We Are Losing Touch

onsdag 20 maj 2015

önskelista

idag lovade jag terapeuten-beteendevetaren att göra en sak jag borde gjort för väldigt länge sedan. Jag ska försöka fokusera på mina egna önskemål, på sådant jag behöver, vill ha och som får mig att bli glad. Genom livet har jag lagt fokus på andras trivsel, jag har tom nästan doktorerat i att förstå andras behov. Att ägna livet åt konstvetenskap och bildtolkning är i princip sådant jag har gjort annars med, bara det att jag som yrkesperson har kunnat fördjupa mig i saken teoretiskt och på så vis faktiskt fjärmat mig från mig själv, praktiskt.

Att tolka andra har alltid varit mitt sätt att förstå omvärlden. Jag har vid ett tidigt stadium fått klara mig på egen hand och egentligen alltid saknat någon att fråga om råd, det har gjort att jag även har blivit utan beröm från någon som noterat vad jag har åstadkommit och därför även saknat gränslinjer. Utan att ha någon som speglat mig, talat om mina styrkor och svagheter, har jag fått gå genom livet som en blindbock. Jag har trevat mig fram och testat, och eftersom jag aldrig har förstått hur jag skall bete mig eller ställa frågor har jag alltid fått söka efter svar hos mig själv. Det krävs en hel del kunskap för att kunna ställa rätt frågor... och det krävs självinsikt för att kunna ställa krav och sätta stopp, säga nej.

Jag kommer inte att kunna ändra på mitt beteende, men jag kan försöka ändra fokus. För jag vet mycket väl att det är lättare att förstå och gilla en person som vet sitt värde och kan ställa krav än en osäker människa, eftersom det är enklare att förhålla sig till världen med fasta gränser. Jag måste försöka, även om gränser, hierarkier och fasta, absoluta värden ger mig krupp.

Så många minnen väcktes till liv idag, det finns så mycket att göra och så sent i livet. Men jag vet att det lönar sig, för jag är värd ett liv där jag kan se mig själv i bilden, där jag inkluderar mig själv i en gemenskap och kan meddela mina behov. Med början idag.

En lista på vad jag gillar... hur sjutton beter man sig? detta är utan tvekan det svåraste beslut jag har fattat, någonsin.


det är faktiskt enklare att börja bakifrån,
som vad jag inte uppskattar

Mammas havre - Havets måsar

tisdag 19 maj 2015

tur


jag mellanlandar i bokläsningen med en blogg. Läser om en lidande själ, om att skribenten måste ha det. En lidande själ. Jag har ofta tänkt på samma sak, och om varför det är så enkelt att lida och så himla svårt att njuta. Det finns så mycket vackert, ändå väljer en att beskriva det som gör ont i själen, och skriver man ner det så stannar det i minnet och kan plockas fram igen och igen. Dumt, men så funkar jag med.

Svärta är visserligen vackert men det får inte ta över. Just nu märker jag att jag kan vara farligt nära branten och tvingar mig själv att se till att jag inte halkar i.

Igår tog jag cykeln till Jällabjer för en vandring, ville titta på naturen och känna av lugnet under de gamla bokarna. Fick några bra bilder men de flesta blev kass, suddiga och oigenomtänkta, ointressanta. Ändå raderar jag bara ett fåtal av mina bilder, för jag använder dem som dagböcker. Inget röjer humöret bättre än foton, och när jag återkommer till dem vid ett senare tillfälle kan jag radera de bilder som inte talar till mig längre. Jag låter dem få några chanser först.

En liten kattuggleunge satt blickstilla vid stigen, jag tog ett par snabba bilder och skyndade mig undan. Strax innan stötte jag på flera orkidéer och årets första gulplister. Bilderna blev suddiga, jag tycker inte att glasögonen för 30 SEK gör något bra jobb. Eken blommar nu, på kvistar med blanka, rödkantade bladrosetter, och så fick jag rädda ett lamm som hade lyckats ta sig ut från hägnet. Mamman stod på andra sidan och ropade, det var hjärtknipande.

Solen höll i sig hela vägen hem och en bit in på eftermiddagen, så middagen togs utomhus. På ridskolan regnade det först, nu är badsäsongen slut så jag får titta på tills utebadet öppnar igen. Nästa termin får vi se oss om efter en ny ridskola eftersom ridläraren skall flytta verksamheten till Örkelljunga. Synd, för hon är väldigt duktig. T rider nu på skolans störste hingst, han dundrade förbi med långa, tunga steg och flög över hinderna. Jag blir alltid både rädd och sugen när jag ser på...

Idag har jag haft en bra tisdag, mina elever skötte sig, och min nya, mer fyrkantiga roll som lärare börjar ge resultat. Niornas killar tycker att det är ballare med färg och form än de vill erkänna, jag kommer att lämna efter mig en avgångsklass utan ett enda underkänt i bildämnet och det känns bra.

Nu ska jag se om vädret håller i sig för att grilla, jag har riggat parasollet och elden verkar ta sig.




söndag 17 maj 2015

kompensation

så var hela lilla familjen samlad igen, vi har just ätit en god söndagmiddag och T, som har haft vännen hemma på besök, är nöjd och säkert litet lättad med. Jag är också nöjd, även om vädret hade kunnat vara mer stabilt så att jag hade kunnat lämna dem ensamma en längre stund än det tog att köra och handla, och putsa samt marinera lammsteken. Nå, det finns mycket en hade kunnat göra annorlunda, men ytan vi bor på är inte en av dem. (Undrar varför jag alltid måste dra upp min trångboddhet, när det egentligen är vad jag är mest stolt över i mitt boendeval, det är som om jag måste rättfärdiga mig för omvärlden, ursäkta mig, jag slutar genast med det.)

Under en kort stund mellan regnskurarna och de vassa vindpustarna kunde jag sitta ute i trädgården och läsa. De två återstående hönorna hade lagt fem ägg idag, rabatterna är ganska snygga och jag har förlikat mig med att jag ändå klippte gräsmattan, trots att jag var så nöjd med hur det såg ut innan. Maskros, veronika, tusensköna, margeriter, kirs, mossa; R.I.P. För det är svårt att dra en klippare över högt, vått gräs. Jag vänjer mig vid svenssonmattan, den växer snart upp igen.

Nu är det en av de böcker en tjej som jag borde ha läst för mycket längesedan som gäller. Det finns åtskilliga sådana böcker som fortfarande står där olästa i hyllan och väntar. Jag brukar inte kalla mig för hamster eller samlare, men råkar jag på en bokaffär blir jag lätt knäsvag och får noga passa både plånbok och framtidsplaner och jag tror faktiskt att jag för närvarande äger åtminstone tjugo olästa romaner, avhandlingar eller faktaböcker, så den som inte tror att jag har några görbara framtidsplaner fick tji. Det jobbiga är ändå att det bland dessa olästa alster även finns flera såkallade klassiker, som exempelvis "Stjärnor utan svindel" som jag nu äntligen har åtagit mig. Kanhända att det beror på min rädsla för mainstream, att jag har valt bort den, för liksom i så många andra fall har jag tyckt det onödigt att gilla sådant som andra gillar. Jag har kompenserat bristen på svenska författare genom att läsa tyska, franska, latinamerikanska amerikanska och japanska författare - som jag är mycket förtjust i - istället. Kalla mig gärna för snobb, men jag kan inte med att läsa om sådant jag redan känner till, det tråkar ut mig; som svenska samtal kring samhällsproblem och relationer, vad är det i det stora hela, liksom?

Louise Boije af Gennäs skriver med ett lätt språk, det känns ibland som om hon författat ett filmmanus, för scener är minutiöst återgivna och jag undrar om en människa verkligen hinner registrera allt det hon beskriver. Detta irriterar mig faktiskt en smula, och läsningen känns ungefär som att titta på bilden av det gråtande barnet, inget lämnas åt fantasin. Nå, nu har jag inte kommit tillräckligt långt för att lägga den åt sidan än och hennes kärleksförklaring i prologen gav mig verkligen mersmak. Hoppas att boken anknyter i den stilen. Framtiden får utvisa.

Men nu ska jag fortsätta läppja på en alldeles utmärkt japansk whisky medan jag slötittar på en fullständigt outhärdlig version av Godzilla från 2014. Det ena får kompensera för det andra, för så ser livet ut.

PJ Harvey - A Perfect Day Elise
Courtney Barnett - Pedestrian at Best

lördag 16 maj 2015

Trots

jag har läst ut boken nu, slukade slutorden med en suck av längtan efter mer. Världen behöver berättelser av Almudena Grandes slag, fler modiga människor, fler kamper av den sorten som handlar om civilkurage; berättelser som handlar om de som stannat hemma under striden, som offrat sin egen säkerhet och liv för en människa med ett familjenamn.

Verkligt hjältemod är mödrar och systrar, halta och lytta, över- och underåriga, alla dessa modiga fattiga människor som inte kunnat fly utan som med hjälp av list och samarbete måste leva vidare trots ett förtryck som fascistregimer utgör.

I ett samhälle där våld göms undan och förtryckarmentalitet får råda blir människan underordnad makten.
Feghet föder ondska.
Kärlek, passion och åtrå växer i motvind. Likt drömmar.

Utan omsorg och värme dör vi, långsamt. Med omtanke och mod tänds livet. 

Astrid läxar upp ett skinhead utanför Fryshuset


SlowGold - Havet

torsdag 14 maj 2015

tankar om våren

nu när vi är precis mitt emellan hägg och syrén känns det både härligt och litet vemodigt samtidigt. Jag vill stoppa tiden, innan allt har vuxit igen och skogen blivit sådär mörk och marken steril som den blir när fotosyntesen fått råda en stund. När jag har plockat bort vinterfönsterna och öppnat fönster och dörrar på vid gavel känns bostaden rymlig som en herrgård, trädgården är mitt vardagsrum och fåglarna min radio.

Jag läser igen, det har varit litet hipp som happ under våren med den saken; en bok om spanska gerillakriget. För ovanlighetens skull utspelar det sig i mitt älskade Andalucien och boken är författad av en kvinna. Väldigt välskriven, utan krusiduller, huvudpersonen är en elvaårig pojke och jag följer honom nyfiket, med hänsyn till kulturen, tiden och hans tankar, allt kretsar kring sådant som händer i hans vardag. Minns en annan bok jag läste av en spansk författare, men som gjorde mig oerhört irriterad. En advokat som hade skrivit om katedralbygget, allt var superlativt, huvudpersonen utan brister. En man förstås, som gärna uttalade sig om kvinnors tankar. Mansplaining. Undrar hur det skulle kallas om det är omvänt, som i min bok. Womanzing kanske (låter litet snarlikt womanizing, vilket får mig att tänka på saker som också har med vår att göra, på sätt och vis).

Plockade bort vinterfönster idag. I mitt sovrum blottades åter ett djupt ärr i fönsterbågen, från förra sommaren. Jacket har varit dolt under vintern och även om jag visste att det fanns där fick synen mig att sätta mig ner för en stund. I min nacke och bakom öronen finns liknande ärr, dock inte lika djupa som de som sitter i själen. Sådana ärr läker långsammare. Jag går på terapi igen, får tre gånger bekostade av skolan sedan jag bröt samman inför en klass. Själv har jag inte råd, så jag tackade ja.

Vid frågan om vad jag ska göra under ledigheten blir jag litet trött, som om den nödvändigtvis måste fyllas med saker. Våren är väl tillräcklig? Min är det i alla fall.


lördag 9 maj 2015

första kärleken

I undrade redan kl 8 när T kunde komma tillbaka idag. Han visade sig vara en rar och trygg påg, den yngste i en skara på fem och det blev en varm, om än kort stund framför farstun till den lilla gården i Aggarp vid Fågelsång, där familjen bor. Pappan höll på att rigga upp kameran och mamman tog emot med bara fötter när jag kom för att hämta tösen igår. Nervositet, som snart byttes mot värme. Tänk så mycket man kan ha gemensamt, även utanför sådant som fotografi, Vasastan, naturlängtan, enkelhet. Vi fattade tycke med en gång, så är det ibland.

Nu har jag följt med tösen med cykel en bit, vägen går genom de vackraste små samhällena, beteshagar och skogspartier, och kommit tillbaka hem. Kaffe och musik. Tankar på livet.

Jag är så himla glad över att se hur T ser på kärlek, att hon inte har blivit skadad av sådant som har hänt oss. Hon är en klok och trygg person, och brukar säga att vi två kompletterar varandra perfekt. Den bilden har hon använt för att bygga upp sin egen vision av tvåsamhet. Mitt hjärta smälter av att se dem ihop, där finns ömhet och förståelse, respekt och djup, innerlig längtan. Allt jag behöver veta.

torsdag 7 maj 2015

Näktergalen

näktergalens bo
förmiddagsregnet såg till att det  blev en promenad istället för trädgårdsfix. Under dessa två timmar växlade vädret från regn till sol och jag fick se en hel del nyheter sedan resan till Paris. Grönsångaren klirrade silver och runt näktergalsdungen fick jag höra fjolårets fyra hanar tävla om reviret. Med sina knivskarpa toner ekande mellan ekstammar och stengärden är det som att vandra i ett exotiskt landskap, jag vet inget vackrare. Minns när pappa tog oss med till Ingeborrarp för att lyssna. Bland tät och fuktig grönska, i ett gammalt stenomgärdat odlingslandskap med en gammal kyrkoruin kantad av fläder och syrén, blandskog och täta mattor av liljekonvaljer, kände jag för första gången något jag senare tog med mig vid tider av sorg och kris. Djup vördnad, en plats att finna ro. Precis som här.

tranpar
en ensam kalvtjur på bus
...men tryggheten är aldrig långt bort


Nu knoppas det överallt och undervegetationen inne i skogen frodas, vid ödetorpet blommar liljor och gullviva och vid de skyddade söderlägena är det blått av skogsviol, vitt av buskstjärnblommor och vildsmultron och grönt av tätt rullade liljekonvaljcigarrer. Det doftar ungt och friskt.


Överallt kutas det runt, det är som om alla hade brått att ta för sig av det spirande livet. Snabbfotade harar, ystra kalvar, galna tofsvipor och en kärlekssökande fasantupp. På fyra ställen i närheten häckar nu tranor i mindre grupper om fyra-sex individer. Jag råkade klumpigt skrämma upp hägern från sitt gömställe då jag snubblade över en gren. Nu vet jag var de håller hus. Hägrar är vackra varelser, så gracila.

slån

skogsviol

Hemma igen, snabbt ombyte och iväg för att hämta T i skolan för simning i grannkommunen. Långa heta duschar, bastubad och doftande hudkräm. Lyx. Nu har vi ätit middag och hon spelar på sin älskade gitarr, det enda hon verkligen saknade i Paris. Gitarren är hennes sätt att varva ner, den och pennorna. I morgon hämtar jag henne hemma hos pojkvännen...

vildapel


soundcloud

Ljuden växlar på torpet. Igår kväll hördes grillskratt och åskväder, i morse svarthätta och sommarplanepladder. Nu lägrar sig tystnaden, men bara för en kort stund. T är tillbaka om några timmar och om några veckor kommer P åter.

Jag vill ha en passande ljudmatta för småplocket här hemma. När dörren är stängd är det radions nyheter och datorns musik. I framtiden ska jag ha ett ljusrum för musikanläggningen, jag har börjat samla på mig skivor och gamla fönster igen. Ser framåt. Men när solen skiner och dörrarna är öppna hör jag bara fåglarna.

Det är städdag, och den överblivna soppan fryses in, det diskas och dammas och bakas, och när vädret tillåter kommer jag att sitta med knäna i myllan och få jord under naglarna. Då är det bara jag och fåglarna för en stund.


måndag 4 maj 2015

Lutèce mon amour

St Germain des Prés
det sägs att borta är bra men hemma bäst, men jag undrar verkligen... just nu smälter jag alla intryck och det räcker att blunda en stund för att beama mig tillbaka.

Lägenheten på rue Cadet hade ett generöst badkar som jag fyllde med rykande hett vatten varje kväll. Skumbad efter en heldags promenad i regndimma är absolut bästa receptet för att koppla av och återhämta sig, och ett gott vin, bröd och ost därefter sitter perfekt inför sömnen. Under tiden ställde jag de regnblöta sneakersen på tork i ugnen och efter två timmar var de både rena och redo inför nästa dagsetapp. Mycket vandra har det blivit, vi undvek både Métro och bussar eftersom promenader är bästa sättet att lära känna en stads alla små egenheter och hemligheter på. Paris är inte så stort som man kan tro, vilket jag ville visa T, och slantarna la vi på täta pitstops istället.

Att smälta in i Paris upplever jag som mindre svårt än i andra storstäder, eftersom Paris har så många olika ansikten och är en av de mest toleranta städer jag känner. Jag har inte stött på ett annat ställe med ett sådant stort hjärta, inte någon annanstans tar filosofin och poesin ett lika självklart uttryck som här, eller får konst en sådan självklar plats. Tag nyhetsprogrammen på TV som exempel; här debatteras aldrig utan att nämna en filosof, och om arkitektur talas det som om det gällde livet. Går du förbi ett galleri kan du se människor stå och diskutera det som ses genom skyltfönstret. Smak och njutning är en självklarhet, inte bara i restaurangerna, och oavsett samhällstillhörighet känner du till vilket vin som passar till osten, köttet eller fisken. Det är en självklarhet att njuta av mat och dryck, lika viktig som vatten eller luft.

Montmartre

Män kysser varandra öppet farväl inför dagens arbete, här trängs gallerister med brasserier, tesalonger och kaféer, boulangerier och butiker och sent på kvällen kan du handla vin och ost, eller gå på en konstutställning om den andan faller på. I en stad som denna klarar du dig utan klocka, för staden tycks vara gjord av och för personer som avskyr planering. Stress avväpnas effektivt genom prioriteringar, en affärslunch tar minst två timmar och reser du kommunalt från jobbet måste du ta ett glas vin tillsammans med en kollega först- det är ett måste. Armbandsur används som bijouterier, aldrig att du ser en fransos titta på den av praktiska skäl. Jag tror jag har gjort mig förstådd...

Quartier Latin
Paris är med andra ord detsamma som charm, njutning och skönhet. Staden är sexig utan att veta om, eller göra stor affär av det, för staden äger en diskret charm som genomsyrar allt, från invånare till mat och arkitektur. Det är inte på ytan njutningen ankommer, något som många tycks missta sig idag. Sexuell retning kommer från hjärnan, något som tål att upprepas. Intelligens är sexigt. Humor är sexigt, särskilt om den är varm och omedveten.

djupt inne i träskmarken, Le Marais
Som mest känner jag mig hemma i de krokiga och slitna gränderna runt St Germain des prés, Quartier latin och le Marais och stämningen är fortfarande densamma som för 28 år sedan, när jag arbetade och studerade här. En dag kanske T gör detsamma, för hon trivdes, det märktes.

Ile de la Cité