Aldrig att jag hade trott att jag skulle kunna bli så stukad av min egen styrka. Ensamhet är en subjektiv upplevelse och går inte att jämföra, ingen känsla går att ranka och det är inte meningen heller.
Går smärta att mäta? Är den jämförbar?
Det har varit oerhört svårt att skriva på sistone och jag har fått tvinga mig att sätta ord pränt. Bara att lova mig själv att beskriva något jag vanligen behärskar har känts övermäktigt. I det förra inlägget förstörde jag den ursprungliga berättelsen genom att fila och lägga till fakta, och efter ett tag blev texten en skämd bulldeg som jäste över min förmåga. Skrivandet är en kamp mot egot, och jag skulle enkelt kunna radera skiten, men eftersom det vore som att ljuga för mig själv så låter jag stå för att kunna editera och fila. Bloggen är en värld som förlåter misstag, och dit jag kan återvända och förändra tills jag är nöjd, eller åtminstone orkar gå vidare. Jag skriver som mest när jag mår dåligt, och det är för min egen skull. När jag beslutade mig för att börja blogga var det efter en tid när jag hade gått igenom en smärtsam förlust av såväl personliga ägodelar som ett halvt liv, och den virtuella världen hoppades jag skulle bistå mig med en plats som inte skulle försvinna på samma vis. Att en dag kunna gå tillbaka och läsa mellan raderna, se sprickorna mellan orden och förstå och förlåta mig själv för mina brister, kräver att jag är mitt eget vittne. Vem annars. Jag är splittrad nu, men vet att det är övergående, hoppas gör jag alltid. F*n vad jag längtar efter en dag när jag får njuta av konst och kultur igen. Jag är svältfödd på saker jag är skapt för, och tänk om de sociala skillsen försvinner...
Coronatiden gör det svårt för oss introverta att ändra på dåliga vanor, den valda ensamheten blir lätt en oönskad isolering nu. En redan liten krets nära försvinner så lätt i valet av människor som kanske är lättare att nå och förstå. Som är roligare. Vem vill vara en börda... tänker man och påminns om försäkringsbolagets klausul om att sanering vid sent upptäckt död ingår i premien. Hur kan jag ha missat den texten tidigare? Men så kommer det plötsligt en älskad människa och knackar på bubblan, och mosstuvan vänds på ända och man kan kräla fram från under stenen och bli litet mänsklig igen.
Tid är den vackraste gåvan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar