han saa de

kulturapproprierande kulturtant

 Jag ville bara vara inkluderande och bära något som är äkta för mig – men EBU verkar tycka att min etnicitet är kontroversiell. Det säger ingenting om mig, men allting om dem.

Eric Saade under Eurovision, Malmö 2024

 

 

När hon var tonåring fick hon en keffiyeh av sin morfar. En svart och vit med vackra tofsar, att bära under jackan eller drapera sig med under heta sommardagar. Morfar gjorde inga stora gester kring gåvan, hon fick på egen hand utforska hur det kändes i dess laddning, för tyget gjorde något med henne och med omvärlden. Än idag går hon forskande tillväga kring identitet, vad det innebär på ett personligt plan och även samhälleligt. Ibland gör hon omvägar likt katten kring het gröt, ibland är hon mer direkt. Hon kunde t.ex. till en början medvetet använda sig av kläder för att slippa få, eller omvänt, attrahera omvärldens ögon. Men med tiden kom hon bäst att trivas som kameleont.

 Hennes morfar var en stor man, det förstod hon redan som mycket liten. Han lärde henne dyka som ettåring och matade henne med jordgubbar för att bli kvitt barnallergierna. Ständigt påläst och nyfiken på det senaste gjorde han det till sin livsuppgift att visa henne en värld utan rädsla. Under sommarloven tillsammans kunde de sitta och diskutera allt möjligt, det fanns inget mänskligt som inte intresserade honom och han tog alla hennes frågor på största allvar. Det var lustfyllt att samtala, han ville förstå hur hon fungerade och matade hennes frågor med frön från biblioteksbordet, och i gengäld gav hon honom inblick i hur det var att vara ung och leva i ett annat land. När hon kom in i tonåren var det nog inte utan sorg som han noterade hur hon förändrades mentalt, men han fortsatte att mata henne med sådant som kunde fördjupa hennes nya frågor och få hennes ganska stagnerade syn att växa. För hennes skull skulle han prenumerera på glammiga modetidningar och tog hem det senaste numret av Playboy från grannen, hon fick samtidigt en prenumeration på Readers Digest och alla dessa olika tidningar skulle sedan ständigt ligga framme att betraktas, ifrågasättas och sedan diskuteras. Inget var för högt, inget för lågt och under det glättiga åttiotalet var det mesta för att uttrycka sig kort; ganska mycket, lågt.

Hennes morfar var en stor man eftersom han hade lärt sig att leva utan mentala bojor. För att kunna förstå det stora däri behövde hon ingen erfarenhet av krigsfångenskap i Sibirien, hon behövde inte bli skjuten och lagd i egenhändigt grävd massgrav eller återvända till fots efter fem år för att se vännerna och bekantskapen minimerad, hon behövde inte ens tillhöra en ideologi eller kyrka. Det enda som krävdes av henne var att bli den personen som uppmärksamt lyssnar på andras erfarenheter och tar dem på allvar. Någon som, liksom hennes morfar, tycker att varje berättelse är lika intressant som människan bakom, och som tycker att content är det livsinnehåll som inte går att sälja. Det sant mänskliga bestod i, det förstod hon snart, att kunna känna hur det är att vara av skinn och ben, för att sedan se rakt igenom påklistrade varumärkeskataloger och logotyper. Att vara människa var att känna igen sig själv där man minst förväntade sig det, och att trivas i underläge där man slipper charaderna. Vem har sagt att det ska var smalspårigt eller enkelt att leva? 

Det går nästan inte en dag utan att hon funderar på vad hennes morfar skulle tänka om nutiden, förmodligen skulle han hitta något intresseväckande att säga om detaljfokuseringen och de skulle enas om att alla former av människor är av godo, (även om det inte alltid gick att förstå sig på dem) och så skulle de nog båda (hon med till slut) tycka att nutidens teknik och ekonomifixering är ämnen som är lika intressanta att studera som att diskutera. Mångfald i motsats till enfald, musik där du blir tystad. Och hon har ofta tänkt att om det inte vore för att morfadern hade stått upp för sin inre röst och sagt emot sina överordnade (varit "ohörsam" och därmed krigsplacerats i Sibirien), då hade han förmodligen inte överlevt kriget, trots allt han gick igenom. För hon var ganska säker på att skammen över att ha dödat en like, och högfärden över att vara maktfullkomlig var de mest förgörande krafterna av alla. Där som övertygelsen är starkast, där är tvivlet också störst, så tänkte hon. 

Witch - Chifundo

Lô Borges - Trem de Doido (Ao Vivo)

Bembeya Jazz National - Petit Sécou

 

Majsagor

 Vi är i sköna maj. Efter kvällsvarden går hon västerut, där som de sista solstrålarna sveper över kullar med blommande hägg och slån. Vid det danska ödetorpet låter två enkelbeckasiner höra en kuslig melodi, för att stjärtpennorna ska vibrera måste deras kroppar störta mot hagen i dödsförakt, och när två tranor och en spillkråka signalerar, vet en vandrare att snart infaller den tid då en annan värld än den kända regerar. Det är en sång från en tid utan vare sig visare eller oro, och till för den som vill vägledas av stjärnor, måne och evig visdom. Så rundar hon ödetorpets rasade stallänga och passerar de två rustade sommarhusen som vilar i ett mjukt kvällsljus. Sedan den gamla granskogen togs bort har läget ändrats för de helgfirare som bor här ibland, förvisso är de nu utan höstens delikata blomkålssvamp men det är ljusare för rådjuren och kanske till och med en förlupen älg. Alldeles bakom den trelängade gården högst uppe på kullen har jägarna sitt unkna kyffe, och strax där bakom ligger drickgölen nere i sänkan, förmodligen vilar den gömd för lystna blickar, svart som natten. Här inne i kärret häckade tranor innan skogsmaskinerna tog över, och för att slippa se på kalhyggen väljer hon att ta den ljusaste vägen förbi gårdarna ikväll. Det stämmer bättre med sinnesläget. Den lilla grusade vägen knastrar under stövlarna och snart klafsar de över ett källdrog där det växer asp och al och björkarna växer sig knotiga och svarta. Ute vid brynet tigger häggens täta klasar av de sista solstrålarna och som tack sprider de vårens underbaraste dofter till alla nattflyn och till glädje för en och annan ensam vandrare. På den andra sidan av en liten fuktig äng, uppe från Hennys gamla gård hörs svalorna, hon ser hur de sveper runt henne i sänkan och gläds, det är med ett lättat vemod som hon tar in sången. Sedan Henny flyttade ut har hussvalorna återtagit kampen om borätten och från uthusen där hönorna och veden bodde förut kan nu nattens knytt åter få ro. 

Över beteshagarna där korna förr lärde sig att runda stenarna för den fetaste grästuvan, dessa uråldriga runda stenar som kommit ur underjorden och varje år växer sig allt högre, låter morkullan sin skymningssång. Den passerar på sitt vinglande vis i solnedgångens motljus, knarrande och knispande är den skapt för att överrösta granskogens envetet bistra sus. När solen sakta går till ro bakom trädgränsen bäddas de stammade gamla slånbärsbuskarna på stengärdena om under ett honungsgult täcke av täta blomskyar. Doften är glad och trösterik och följer med över gärdena och ytterligare ett kalldrog och lämnar först när hon står mitt på hagen med bara himlen över huvudet. Cirka tio minuter därpå för den som inte har bråttom, kanske mindre om man är kaffesugen, är hon åter tillbaka där hon kom ifrån. Innan natten sluter sig och tröttheten övermannar efter gårdagens vedhämtning och den gångna veckans städarbete tar hon in madrasserna och den blågröna linneduken från morföräldrarnas krog. Så grunnas det medan allt hon vet sakta sluter sig i ett dunkelt töcken av vänliga skuggor och röster. 

 

 

Jag har läst Den sjunde dagen, av Stefan Einhorn och läser nu 10 minuter och 38 sekunder i en märklig värld, av Elif Shafak.