Accipiter nisus

 Det har varit en torr, men långt ifrån händelselös månad, med solen kom värmen och vårfåglarna. Sedan tösen flyttade har jag blivit säkrare (absolut inte bra, men bättre), på att avgöra fåglarna på deras läten. När jag inte kan fråga henne får hon stå ut med meddelanden från en brydd morsa ute på span istället, men eftersom hon är upptagen med annat blir det inte så ofta, och jag har varit tvungen att ta mig i kragen. Inget ont som inte för något gott med sig. Målet är att kunna se med slutna ögon, och jag är på god väg. Att läsa av omgivningen med hörseln är som att vandra i en klassisk, kinesisk landskapsmålning, med koncentrationen på helspänn kan man följa en stig allt längre in och försvinna. Ljudbilden är som det heter - en målning, och även bristen på ljud berättar om vad som sker runt omkring.

Igår fick jag se en hornuggla vid dammarna, den spände sig trådsmal och låtsades inte synas och det var nära att jag missade den där jag satt och spejade på två rådjur som just skulle passera. Strax därpå fick jag se två gråhägrar och en trana som gick och nappade något, kanske groddjur, i den innersta dammen. Det är märkligt att jag aldrig har sett något hägerbo här än, i Stockholm kunde jag på bara en tiominuters promenad från ridskolan vid Isbladskärret, se på hur hägrarna häckade i klungor uppe i trädkronorna. De var ju överallt, precis som skäggdoppingarna i Hagaparken som parade sig inför en hängiven publik varje vår. Nå, vad jag inte hade fått se där, och som jag nog aldrig mer kommer att få se - är hur en mycket upprörd forsärla jagar bort en sparvhök. Det var verkligen enastående. Nu är ju inte sparvhöken särskilt krallig, men bra mycket större än ärlan, och snabbare. Förmodligen så var höken inte särskilt hungrig, eller så hade ärlan mer att förlora på tvekampen, för efter mycket arga flöjtanden och vilda närmanden från en beslutsam hanne, gav sparvhöken faktiskt upp och seglade iväg. Under några minuter hann jag tänka att den kanske redan hade tagit den andra forsärlan, men fick snart se båda två igen, där de brukar sitta ute på en sten eller på det årsgamla gräset ute på ön. Vattnet har sjunkit undan sedan senaste floden och nu syns stenarna ute i forsen och delar av ön är torrlagda igen. Det ligger mycket bråte och grenar i den ena strömfåran som har lagt sig så att det skulle vara en enkel match för en räv eller katt att ta sig över. Jag har försökt att bända och sparka litet med foten, men det sitter för hårt. Kanske att ett skyfall skulle göra susen, för trädgården skulle det i alla fall göra gott. 

Förutom torkan har mars varit de stora temperaturskillnadernas månad, nätterna har hållit sig kring -6° och de soliga dagarna över 20°, den annalkande kallfronten innebar bara en marginell skillnad. Jag har täckt dagens lavendelsticklingar med löv och låtit rabatterna vara, de små beslutsamma skotten behöver ro. Krattar jag litet försiktigt och lyfter på löven syns täta buskar av hålnunneört och vid bäcken spirar flera skott från kungsängsliljan som jag satte i fjol.

 

Wall of Sound

 När jag öppnar dörren för morgonens första flukt möts jag av en kompakt vägg av röster. Vägen från dörr till dörr vadar jag bland alla ljud, och först efter att öronen har vant sig efter en stund går det att urskilja vem det är som talar, och vad som sticker ut. Vårmorgonens starkaste talare har varit stararna, rödvingetrastarna och taltrastarna som hänger som fullkomliga rövarband uppe bland trädkronorna mellan gryning till tiotiden, där bakom hörs hackspettarna ropa och kalla och under alltsamman lyssnar rödhake, gärdsmyg och bofink med sina ljuvliga, sirliga melodier. Våren har kommit med ovanligt många hackspettar, och min vana trogen ska jag oroa mig. Trängs de ihop? Är de högljudda lockropen och de ivriga parningsceremonierna ett naturens sätt att sålla ut de som inte håller måttet, de som blivit över när marken brukas med allt snävare marginaler? 

Det räcker med oro, och när jag har druckit kaffet och dragit på mig stövlar och benkläder, lämplig tröja och jacka så går jag ut och möter verkligheten. Den, som den moderna människan gör allt för att slippa, består av de vackra rösterna från lärkan, taltrasten, koltrasten och nere vid ruinen häckar forsärlan stolt. Han har funnit sin vän och struntar i världen utanför, gömmer sig ett slag under kungsörnens plötsliga skugga och vet att tiden är för kort för att oroas.

där som forskarlen och bäckahästen bor

om några månader blommar mandelblomman här

 Som anden ur flaskan kom så våren, idag hittade gransångaren hit och årets första humla klättrade på vingliga ben över de torra ekbladen vid de gamla fiskedammarna. Gårdagens nyvaknade påfågelöga satt kvar på väggen under toalettfönstret i morse, den hade fått rimfrost på antennerna men så snart solen smög sig upp på väggen var den borta. Nu gäller det att ta tillvara på soltimmarna. Nätterna är fortfarande mycket kalla och nästa vecka är det lovat strängare väder. Jag har hunnit vända på odlingsbäddarna och skapat fyra nya rutor med fin kompost och sand, men än är det för tidigt att sätta något i jorden.

Under ett par glimrande sekunder skär ett välbekant ljud genom forsen, där på andra sidan kvarnruinen svingar sig två orange gestalter i yster dans över vattenkaskaderna, och efter att ha snott sig om varandra ytterligare ett par varv, försvinner de som blå blixtar bakom nästa krök en liten bit uppströms. Det var då för väl att jag hann se, dessutom på platsen där jag hade missat den med en hårsmån för tio år sedan. Det var då första gången tösen såg kungsfiskaren, och pappan upptäckte den när jag höll på att packa upp kaffekorgen. Vi hade nyss flyttat hit och jag tyckte att platsen var det vackraste jag hade sett, sedan dess har jag varit här så gott som varje dag och upplevt flera fåglar för första gången, förra året buskskvätta och kärrsångare men aldrig kungsfiskaren, inte här. Platsen är en riktig pärla och jag är sparsam med vem jag tar med mig. Under torrsommaren 2018 vallfärdade vi hit för att hämta vatten till odlingarna och satt då i skuggan under den stora lönnen och doppade fötterna medan trollsländor svirrande omkring och nyfikna kalvar glodde på. Här fann vi svalka för att läsa eller teckna en stund innan det var dags att ta med oss kannorna hem till de törstande tomaterna. Förra våren såg jag en forsärla leta mat ute på bråtesöarna som hade samlats under vintern, och mängder av gärdsmygar och rödhakar som också hade hittat hit när isen lagt sig tjock över sjöarna, ån och bäcken. Nu hoppas jag att humlan, påfågelögat och kungsfiskarna klarar kommande vecka, plötsliga temperaturväxlingar frestar hårt på de små liven.

När jag sitter här på den gamla ekstocken dröjer det inte så länge innan min stenighet faller in i forsens rörlighet och jag är lika tråkig och ointressant som alla andra tillfälliga pinnar och bråte som dyker upp och försvinner efter ett tag. Då kan jag få ta del av en bråkdel av djurens och fåglarnas liv, detta oändliga äventyr som sträcker sig miljontals år bakåt och bortom den mätbara tid vi kallar vår. Det är när jag har förstenats och sitter invid forsen som alla små molekyler blir enade och fylls av mening. Vatten och sten, lavar och mossa, svampar, mylla, fåglar och däggdjur är orsaken till att jag sitter här, de utgör min varelse och hela mitt vara. Jag tänker då på hur många människor som har suttit här förut och tänkt och betraktat hur fåglarna betett sig, hur det har påverkat deras liv. Säkert visste de som satt här för tvåhundra år sedan det som dagens forskare sakta börjar förstå, att om skogssnäppan kom tidigt skulle det bli en våt och regnig sommar. Honans ankomst beror på hur hon tolkar vindar och luftströmmar under sin vistelse och resa, och hon tar det säkra före det osäkra. Tack vare generationer av erfarenhet, noggranna kalkyler och en hel del slit har arten lyckats hålla sig levande sedan före jura. Homo sapiens har funnits under 200.000 år och är del av fåglarna, att vi tillhör dem istället för tvärtom märks tydligt på hur hönsfåglarna beter sig. Mina höns talar om för mig vad som behövs, och jag ska bara vara tacksam.

Didn't it Rain - Sister Rosetta Tharpe

Naturträne - Nina Hagen beim Rockpalast -79

 

Liv

 Vad är det att leva ett värdigt liv? Jag har nyss avslutat tre romaner som har berättat om hur det är att leva under en förtryckande regim. Anpassningsförmågan är en av mänsklighetens stora framstegsrecept, hon har kunnat leva under de värsta förhållanden och ändå alltid, på något sätt lyckats upprätthålla sin hållning. Men vad innebär livet, när hon måste förminska sig själv för att överleva, när sinnena används för att undvika attacker, påhopp, repressioner? Hon blir nog expert på strukturer, på att genomlista och överlista regelverk och förhållningssätt, sociala som politiska. Kanske måste hon därmed även förtrycka sina impulser och sinnen, så att smak, doft och känsel måste gömmas för annan slags varseblivning? Det sjätte sinnet kan innebära skillnaden mellan liv och död. Med den tanken plockade jag fram en helt annan bok, den handlar om varseblivning hos andra organismer än den mänskliga. Svamparna, dessa märkliga fenomen, är en livsform som har sorterats in under växterna för att de inte följer våra metaboliska kroppsregler, och därför inte passar in under kategorin djur. Egentligen, visar det sig, är svampar mer lika människan än vi tidigare hade antagit. De äger sociala förmågor, kan förutse faror och använder både list och kärlek för att förstå sin omvärld. Sex har de, med. Många svampar är egentligen amöbor, slemsvampen är en livsform som kan anta flera olika skepnader beroende på omgivning och behov. Det finns rovdjur bland svamparna, och några kan till och med bryta ner plast och radioaktivt avfall.

När jag läser gör jag ett försök att förstå mig själv, det är oerhört befriande att upptäcka likheter mellan det jag behärskar och den vetenskap som jag inte har någon kunskap om. Naturvetenskapens nya upptäckter liknar alltmer min egen värld, här ryms existentiella frågor, sexuell preferens, relationer och sociala strukturer, kroppslighet och sinnlighet, helhetssyn, och även om detta forskande bara är i sin linda än, börjar man sakta se på andra livsformer som likvärdiga. Genom att göra jämförelser med helt en annan livsform än min egen, kan jag plötsligt se saker som tidigare varit dolda, bara för att jag har tagit dem för givna. Våra sinnen använder vi för att avgöra gränser, men även känna samhörighet. Slemhinnorna är våra sexuella kommunikationscentraler, lika gränslösa som amöbans, och står i direktkontakt med den stora fettklump under kraniet som vi kallar medvetandet, och som vi lägger allt fokus på när vi jämför andra organismer med oss som utgångspunkt. Jonna Bornemark kallar oss därför för huvudfotingar, eftersom vi lever i tanken på saker som vi har gjort, eller tänker att vi ska göra, när livet är det som sker genom impulser på huden, slemhinnorna, och nervbanorna. Vi, liksom svamparna, behöver omvärlden för att förstå oss själv, och detta görs genom att använda vår genomsläpplighet, vår alldeles egen gränslöshet. För att förstå och uppskatta den fantastiska värld som är vår enda, krävs njutning. Det får vi genom kontakt med omgivningen via våra kroppsöppningar, precis som tryffeln, amöban, eller bonobon. Om vi såg på liv som processer, istället för som vi gör idag, beskriva livsformer som ting, skulle likheterna bli väldigt mycket klarare och gränserna upplösas. Vari ligger då skillnaden mellan liv och död?

 

 

Röster om förtryck: Bön för Tjornobyl av Svetlana Aleksijevitj, En kalv med eken stångades av Alexander Soljsjenitsyn, Redan då var räven jägare av Herta Müller.

Jag läser nu Ett sammanvävt liv: hur svamparna förenar vår värld, förändrar våra sinnen och formar vår framtid av Merlin Sheldrake.

Tankar för dagen, Jesper Waldersten - Telefonkön

Lullula arborea

 Det blev en tur till dammarna idag, luften gick ur mig efter att ekarna föll i vinter och jag har inte kunnat förmå mig till att se eländet, dels av rädsla för att inte uppleva förra årets euforier och för vad det har gjort med djur- och fågellivet. Men trots det starkt decimerade antalet gamla hålträd fick jag ändå uppleva våryra. Förlåt mig Mars, men du är ändå väldigt skön trots bitande isnätter och trots att jag inte får ner grepen i odlingsbäddarna än. I förmiddags blev en skön kopp kaffe till ljudet av fallande flöjttoner inledningen till dagens första fågelglädje. Trädlärkorna verkar åtminstone uppskatta kalhyggena, och tillsammans med de små odlingslotterna och gläntorna vi har här runt oss lär det vara precis sådana biotoper som de gillar. Idag hörde jag inte mindre än tre stycken sjunga här hemma, och litet senare ytterligare två vid dammarna, dessa underbara, lätt vemodiga trallar som känns ända ner i tårna får mig alltid på humör. Vem vet, har jag varit trädlärka en gång? Lärkornas flyktsång är onomatopoetisk, lulululu... en fallande melodi i olika skalor, lätt virvlande ibland, kanske berättar den om det fågeln har upplevt under resan, möjligen är det glädjen över att ha fått landa på en fridfull plats. Säkert är det i alla fall, att den som hör sången förleds att följa efter.

Vid dammarna var det knastertorrt efter den hårda decimeringen av skuggande kronor, så det var svårt att smyga obemärkt på det sjungande tranparet. Jag råkade skrämma upp dem så att de i rena förskräckelsen hann försvinna bakom en skärm av täta buskage, och bilden jag tog med mobilen är både skev och suddig. Inga krickor än, kanske att de återvänder i år, men jag vågar inte hoppas. På den förut så vackra grusåsen, där som vitsipporna och tibasten stod tät förra året, har de grövsta träden fällts och bärgaren gjort elaka sår i marken. Kors och tvärs över våtsänkan och backarna har rötter och fruktbärande träd flisats sönder under larvfötterna. Förra gången jag var här grät jag hejdlöst men idag var jag ändå litet förberedd, och när tre olika hackspettar ljöd kunde jag känna en viss tillförsikt. En ensam tibastkvist uppe på den skuggiga delen av kullen hade fått en blomma och nere vid krickornas damm, mitt bland vassa stenar och torrt grus hade en tussilago just öppnat sin fjuniga kalk. Naturen läker, så är det... och just som jag skriver kommer koltrastens sång in genom ventilen och förgyller kvällens rotmos. Det är så han berättar för oss om varför vi lever, vi behöver påminnas om det ibland. 

 

Lena Nyman sjunger Boye: Ja visst gör det ont när knoppar brister

Törst

 Den ena katten skyndar in och värmer tassarna en kort stund, hon tar sig en frukost i all hast och skyndar sedan ut för att fortsätta kivas med skatan, den andre kan inte vänta på att få lägga sig i solen framför brasan och sedan ligga där tills matte tycker att hans blåsa borde vara full. De har så olika sätt att leva, äta, njuta och samtidigt har de exakt likadana behov. Inte är det min uppgift att uppfostra dem till likhet bara för att de ska anpassa sig till det liv jag tycker är ett bra sätt att leva?

Vi njuter av solen, jag kan sitta ute i timmar med en bok, och är för gammal för att oroa mig för strålning eller melanom. Kanske att jag är litet fatalist ändå, man blir lätt det när man lever i närheten av naturen. Jag låter radion stå på medan huset blir uppvärmt, tänker att det är vackra essäer jag hör men att allt handlar om utsatthet. Även jag ägnar tid åt att pliktskyldigt försöka förstå mig på händelseförlopp, kunskap är viktigt för att kunna fälla omdömen, ändå kommer jag alltid fram till det enkla som alla barn och föräldrar vet, att hunger och svält skapar ondska. Det spelar ingen roll hur mycket jag drar paralleller ur mitt eget liv, när jag själv aldrig har upplevt den hunger som river i magen eller i själen. Jag har alltid kunnat släcka törsten.

När jag går på loppmarknader köper jag böcker. På bokhylleraderna läser jag det liv som andra har levt, och ratat. Titlarna handlar om kärlek och drömmar. Vi är väldigt olika, samtidigt väldigt lika. Min vän bjöd in för att slippa sitta själv under årsdagen som skilsmässan var ett faktum, och hade skrivit en vacker text på sina sociala nätverk för att få sympati, själv gömmer jag mig undan, vill glömma. Tänker att det inte angår eller berör, tänker att det skulle vara förmätet i det stora skeendet som heter världshistorian. Söker mening i de långa skeenden istället, så som humanister alltid har gjort. Sedan, när jag sitter där ute i världen, med andras världar mellan pärmarna i min hand, kommer fåglarna och bina påminna mig om att de stora skeendena är de små skeendena, och att allt är fullständigt normalt för nuet. 

Det är sannerligen njutbart där ute. Nu knäpper jag av radion och går ut.

Kleptokrati

 

Putin, en åldrad och paranoid KGB-utbildad uppkomling utan bildning, humanitära ideal eller etisk kompass, vars enda talang är att infiltrera och så split, är på väg att utnämna sig själv till tsar. Hur ska man annat läsa hans världsordning än diktatur, när det ryska styret har tillbakabildats till en fullödig terrororganisation med lögner och svek på dagordningen? Han och hans oligarkiska roffarband har kleptokrati som styrelseskick, samma ekonomiska strukturer finns visserligen inom EU fast med den viktiga skillnaden att Putin är fullständigt ensam om att bestämma. När han själv inser vidden av vad det betyder kan det gå hur som helst för resten av världen, jag tror inte att han bryr sig. Tidigare ryska suveräner har också använt sina undersåtar till kanonmat, och ser man historiskt på händelseförloppet finns många likheter.

Jag försöker skingra tankarna. Staplar och klyver ved, läser i solen, lyssnar på fåglarna och smeker katterna, och när jag hör hönsen skrocka precis som vanligt, påminner det mig om att det inte går att måla världen i svart-vitt. Godhet finns, trots att alla mörka nyhetsrapporter och samtidsskildringar får det att låta som om världen vore komplett galen. Världen är inte galen, det råkar bara vara ett fåtal gubbar i maktposition som är det, större delen av världens befolkning ser på samma sol, måne, stjärnor, och dricker, äter och drömmer om att umgås och ha kul ihop, tänker jag. Att kunna roa sig i alla lägen stärker moralen, det ska vi vara stolta över och inte skämmas för att vi kan. En vacker dag kommer vi att skratta åt den lilla klicken ensamma, rädda små gubbar som gick på myten om att världshistorien skrivs med guldbokstäver och att allt kan köpas för pengar. Stackars ynkar. 

Men... nu sjunger koltrasten, och för två dagar sedan hördes dubbeltrasten (precis om vanligt först på plan bland trastarna häromkring), jag har ved, värme, vatten och mat och en mängd glädje i bagaget sedan helgen när tösen var på besök. På mig går det ingen nöd.

 Jag läser Aleksijevitj: Bön för Tjornobyl och Solzjenitsyn: En kalv med eken stångades. 

 

Analys svenska YLE 22 mars -22: Vladimir Putin - en envåldshärskare som skriver sin egen historia

Holodomor

Melody Gardot - Preacherman