Zarathustra

 Det glesnar nu. Löven på den grova häggen vid bäcken har fallit, en del har åkt vattenvägen ner mot kvarnruinen medan några vilar på komposten tillsammans med annat som sakta får brytas ner och berika jorden. Timmarna utomhus med en bok eller en skål mat har också blivit färre, de soliga dagarna likaså. Så långt är allt sig likt, September är kanske den kortaste månaden av alla. Men till skillnad från hur läget ser ut utanför mitt fönster sker saker ute i världen som ter sig allt annat än normalt. Just nu hålls det val i stora och små nationer och viktiga frågor kring mänskliga rättigheter och demokrati står på spel. Men det är något annat också, något större, för det är inte bara kulturen som skälver. Det tycks mig som om jorden har börjat vakna efter sin senaste törnrosasömn och bestämt ruskar av sig. 

Naturen, så som jag känner den, förändras i rask takt och den mänskliga påverkansgraden är enorm. Skalan på förödelsen vi människor har skapat är i det närmaste ogripbar och svår att ta in. Genom bilder tagna med drönare på naturkatastroferna försöker jag förstå, vad det nu är som jag ska förstå. Hur berättas förödelsen i tidningarna? Hur mycket får jag veta? Var står sambanden jag letar efter, narrativen, som får mig att säga att nu är det nog och att nu måste det till en drastisk förändring, från grunden. Det borde gå att finna ett alternativ till kapitalismen som världsordning, även pengar är en människoskapt, kulturell företeelse. På en tidningsbild från vulkanutbrottet på La Palma står ett vitt hus oskatt, huset är omgivet av en grön mandorla av träd, runt omkring är marken förkolnad. Orten heter El Paraíso, vilket får mig att tänka på bränderna i Kalifornien 2018. I Paradise föröddes 85% av ortens byggnader och enorma landareal planterad åkermark och träd av elden. Det är lätt att läsa det hela som ett bibliskt krig mellan natur och kultur och en berättelse om kolonialvälden, imperialism, utsugning och girighet. Det är också en bild som säger att det finns hopp. Om bara viljan fanns. 

 

 Zarathustra var profet och filosof men mer känd som huvudpersonen i en episk berättelse om att betvinga eld. Inom epiken har elden haft en renande funktion, eld har varit revolutionens källa men samtidigt även dogmatismens hatobjekt. Där elden har gått fram riskerar samhällen att förändras i grunden, det gamla ersätts av något vi saknar grepp om. Dan Jönsson skriver om skillnaden mellan paradis och utopi, och menar att där det ena bygger på forntiden utgör det andra en bild av framtiden. Rädslan för förändring kontra viljan att förändras. I Nietzsches verk från 1883-85 repeteras uttrycket Also sprach Zarathustra utan att läsaren får en förklaring. Vid tiden var mysticism en viktig kulturell företeelse och förståelsen måste vara flerbottnad för att läsaren, som var en intellektuell och bildad man, skulle få möjlighet att tolka med sin egen ande. Ett slags insmickrande tonfall mellan gelikar, förvisso, där det dunkelt osagda förstärktes genom utstuderade handslag och menande blickar under buskiga ögonbryn. Den som hamnade utanför denna krets blev kallad obildad och dum. Med motkraften kom därför autofiktionen, och författaren kunde själv skriva in sig i hjälterollen och historian. När Ayn Rand skrev Och världen skälvde 1957, hade innebörden av att du själv är hjälte i ditt Opus förstärkts och befästs. Föreställningen om att du skriver din egen historia är en medvetanderesa som startade med renässansen, skärptes med upplysningen, renodlades under industrialismen och framme vid modernismen fanns det ingen återvändo. Egoismen bärs nu av sig själv, det objektiva egenintresset har blivit den enda sanningen. Samma år som boken gavs ut briserar en brittisk vätebomb över den polynesiska Julön, sedan ytterligare en över Line Islands, och ett engelskt kärnkraftverk fattar eld i Windscale, Misantropen sätts upp på Malmö stadsteater av Ingemar Bergman, och över alltsamman svävar Lajka från sin lilla bubbla. Oförmögen att berätta om hur bra vi har det på vår blå planet dör hon överhettad på grund av ett tekniskt fel. För övrigt var Ayn Rand pundare, vilket förklarar hennes enögda fokus och det storvulna självförhärligandet. Jag har länge undrat när den svenska ultrahögern kommer ut.

Nå. Ändå måste jag tro på vår arts gemensamma förmåga att inse våra misstag, för vad kan jag annat. Inga kulturella företeelser är eviga och en dag kommer vår kultur synas som en smal strata av polymerer i berggrunden. Men innan dess måste vi se till att vi drar med oss så få andra arter som möjligt i fallet, allt annat vore - omänskligt.

Jag läser Swede Hollow, av Ola Larsmo

Also Sprach Zarathustra, Richard Strauss Op. 30

Horror vacui

 Augusti månad var tyst och blöt och utan vidare fågelsång eller trollsländeupptäckter. Plötsligt kom september och marken är täckt av kantareller och soppar och det låter om naturen igen. Under frukosten ute vid odlingsbäddarna har ett gäng glada gamänger hållit låda, mest är det mesar förstås, men även sporadiska tillrop av korp och hackspettar, ringduvor och koltrastar. Nötsamlande ekorrar, kattugglor, rovfåglar och tranor hörs under resten av dygnet och jag har även fått höra en kungsfiskare nere vid ån. Från där jag sitter ser jag på barmarken i rabatterna som blev efter tilltaget med grep och spade igår. Resterna av det kanadensiska gullriset ligger i sopsäckar för vidare transport mot förbränningen, snart kommer marktäckande rosor få breda ut sig här ihop med ringblommor och solhattar, och höstaster och höstanemoner från mammas trädgård. Den puderrosa doftpionen som jag satte i våras har jag flyttat till platsen vid klätterrosorna framför storstugan, där som plymspirean tidigare hade brett ut sig. Om allt blir som jag hoppas kommer pionen att få sällskap av rosa stockrosor, ett vitt, franskt kungsljus med ett blodrött hjärta, vit och violett rosenstav, och ett hav av ljusrosa rosor... pionens stora blanka blad kommer att göra sig fint där, även efter blomning.

Inne i gäststugan har det också skett litet förnyelse. Jag gjorde äntligen slag i saken och handlade en ny gästbädd på det stora svenska varuhuset. Det är en vit utdragssoffa med fluffiga madrasser, en möbel som låter rummet andas när ingen vilar där, och nu kan jag också andas utan att få dåligt samvete eller bli påmind om sådant jag vill slippa tänka på. Sängar är det enda jag kategoriskt köper nytt. På brädgolvet vilar trasmattor som jag har köpt på auktion och loppmarknader, och i bokhyllorna står spel, böcker och litet kul minnen. Nu är det nästan så att jag kunde tänka mig att flytta in där själv. Tanken är att rummet skall kunna gå att hyra ut, men först måste några detaljer justeras. 

 

 

Mitt jobb går på halvfart och jag är rätt blasé faktiskt. Arbetet jag nu gör har visat sig lika uppskattat som när jag flängde runt och hade dåligt samvete. Det betyder inget, arbetet jag gör är mest ett spel för gallerierna och det ska verka som om kontoret är upptaget, jag som verkligen trodde att arbetet gjorde skillnad. Jag är trött på att ständigt visa framfötterna, särskilt när det är i onödan. Bara några månader kvar, jag får försöka att se en menig i det jag gör. Kontoret ägnar sig åt sin framtid, och det gör jag med. I min tankevärld räcker inte femårsplaner om vi vill skapa förändring. Inte heller tror jag på att landsbygden klarar sig med projekt för att leva. För så ser det ut, kommunerna överlämnar i allt högre grad landsbygdsproblematiken åt Leaderprojekten, och projekthantering ger Leaderkontoren administrativt arbete. Mäter man utveckling i femårsplaner går det även att få en grävd grushög att skina som guld. Statistiskt sett.

Jag har en enkel framtidsvision. Vi svenskar behöver "bara" skruva ner konsumtionstakten till en nivå före 1980 för att klara klimatmål och energiförsörjning. Vi levde bra då, och fyra jordklot finns ju inte, nor Planet B, hur mycket än Musk eller Bezos vill få oss att tro så. När samhällsbyråkratin har nått till en punkt där det inte längre går att spara in på mer utan att dra in på personal och kärnverksamheterna, och avregleringar enbart sker av vinstskäl, ja, när besparingar har blivit det enda utstakade målet, då är det inte längre ett samhälle, utan ett särhälle vi har fått. Det är en mycket farlig utveckling som enbart gynnar den som när sig på rädslor. Det kan ha gått så långt. Dan Jönsson påminner mig i sin bok Paradisgenen om en tid för mindre än ett hundra år sedan då människor flyttade runt i jakten på arbete, bostad och knapphändiga sammanhang. Idag har vi tim- projekt- och säsongsanställningar istället. Nya ord med samma innehåll. Den levnadsstandard vi så gärna ståtar med hade inte existerat utan slavkontrakten.

Jag talade med en rådgivare från Sydved igår, han hade parkerat utanför min grind och höll på att inventera grannens marker. Jag tror att jag sådde ett frö som fick honom att tänka litet djupare kring skog och värde. Efter att ha pratat om svamp, mycel, andra och tredje generationers granplantage, om insektsangrepp, fåglar, vatten, och om våra barns framtid, skildes vi åt, och det var då han frågade mig om jag kunde ge förslag på företag som ägnade sig åt alternativa hyggesmetoder. Även om han inte kommer att kunna ändra på Sydveds marknadsmetoder kommer han kanske att titta på skötsel och värdering av jord och mark med litet nya ögon. Makten hos den rådgivande parten är inte att underskatta. 

Black Sabbaths utmärkta Paranoid fyller 51 år idag!

Slaget om skogen, Vetenskapens Värld, #1. 

Tabula rasa

 Jag längtar efter ett genombrott. Mentalt, känslomässigt och humant, för mig själv liksom för resten av världen, tror jag. Finns det någon skillnad, några gränser som definierar mig från övriga individer på jorden, utöver de erfarenheter som vi har gjort? troligen inte. Vi består alla av samma materia, känslomässigt har vi samma utgångspunkt och kroppsligen är vi alla synnerligen lika, minus ett par lemmar eller så. Man gör misstag, det gäller att lära sig för att gå vidare och kunna stå ut med kommande misstag. Det livet går ut på handlar om att lära sig och lära ut. Vi har alltid och genom alla tider presenterat våra liv med musik, berättande, bilder. Det vi har kommit att kalla kulturyttringar är trots allt de sätt vi har för att berätta för framtida generationer att vi har levt. 

Döden enar oss. Som ett begravande släkte har vi enats genom ritualer. Vi har skapat myter och berättelser kring livet efter detta, sagor som fängslar och intresserar. Önskan att en gång kunna möta de vi har mist enar stenåldersmänniskan med atommänniskan, sätten vi finner på vägen dit är många men ändå väldigt lika. En hand eller en fot mot berggrunden eller ett maskhål ut i ett krökt universum, skillnaden är hårfin.

Genombrott får man efter tomrum. För att bli fylld av något måste det finnas utrymme. Även om rädslan infinner sig när ensamheten kommer, och slutenheten, tror jag att det kan bli bra med höst nu. Tid att samla tankarna kring allt som har lästs och setts, sorger och förluster som har förnekats under den ljusa årstiden får lov att ta plats i skuggorna där de gör sig som bäst. Det blir kanske bra ändå, trots allt. 

Där fördelningen är jämlik råder ingen fattigdom. - Konfucius 

 

Sam Cooke - A Change Is Gonna Come

Seinabo Sey - I'm Just Mad

Jag läser Paradisgenen av Dan Jönsson

Extremistsportare

Vy från min söndagspromenad

 Det pågick visst någon slags naturfestival i kommunen igår, fick jag reda på av kompisen när jag var på cykelturné för att handla lördagsgodis. Vi beslutade oss för att kolla på kvällens utomhusfilmvisning om extremsport i vacker natur, kallad Banff Festival som turnerar världen om. Gratis. Att köra bil i fem mil och sen sitta ner i klunga för att se på när extremsportare berättar om sina upplevelser är förvisso rätt paradoxalt men ändå ganska typiskt -20-tal. Jag gillar fysisk aktivitet men skönhetsupplevelsen går alltid först. Ansträngningar och utmaningar som ger blodsmak ligger inte riktigt för mig, jag är hedonist och estet. Under läsningen av den senaste boken exempelvis, hade jag tidvis andnöd och kände mig fysiskt illamående av beskrivningarna av berättarjagets upplevelser i trånga utrymmen. Jag fick ibland lägga ifrån mig boken för att handdiska florstunna glas, måla ytterdörren under hotande regnmoln, fixa ett svart bälte i IKEA-montage eller promenera utan korg i svampskogen - att vara humanist under antropocen räcker utmärkt som utmaning för mig.

Boken var, utan att röja alltför mycket detaljer, en av de mer givande, tänkvärda och spännande böcker jag har läst, och ytterst svår att lägga ifrån sig. Och då har jag ändå läst en hel del fantastisk litteratur denna sommar. Det är något i hur Macfarlane använder tidsperspektivet och hur han väver samman konst, kultur och naturvetenskap, som fick mig. Som den konstvetare/idéhistoriker/etnolog/kvasifilosof och hobbybiolog jag är fick jag genom boken upptäcka helt nya platser på vår jord, varav en del har jag varit löjligt nära utan att veta om! och tankarna djupnade ytterligare litet kring mina specialintressen existens och mänsklighet. En extremsportare utsätter sig medvetet för fara. Det finns hos en del av oss (ja, eller är det kanske t.o.m. gemensamt för alla människor, bara i olika grad?) en sorts dödslängtan, jakten efter det ögonblick där hela existensen ryms, att förskjuta gränser för vad vi tål, och utmana nyfikenheten. Det är ofta farligheter som driver oss till förändringar, får oss att utvecklas, ger oss viljan att reproducera oss, trots allt. Men i vissa fall kan den strävan vara fatal. Utöver att det egna livet står som insats, hur ser vi till att andra, och framtidens individer inte öppnar kammaren till det radioaktiva avfallet vi just har begravt? Halveringstiden för Uran 235 är 4,46 miljarder år... våra äldsta kända skriftspråk är ca 5000 år.

Livet - Det farligaste en människa kan utsätta sig för och det värsta vi kan ge någon. 

 

Det finns så många tänkvärda citat i boken att det är svårt att välja, men här kommer några: 

"Vi visar ofta större ömhet mot de döda än mot de levande, trots att det är de levande som är i störst behov av vår ömhet."

"Folk har som lättast att ändra sitt beteende när de hittar två saker på samma gång i naturen: något att frukta, ett hot som måste undvikas, och något att älska, en kvalitet... som de gör sitt bästa för att leva upp till. Båda impulserna kan hejda en människas hand, men den första impulsen hejdar den strax innan handen bränns eller bryts. Den andra impulsen får handen att stanna i luften, den sträcks fram i en hälsning eller för att erbjuda fred. Den här gesten är fröet till allt samarbete, bland människor men också bortom oss, det är så vi bygger vårt kommande hem."

Robert Macfarlane, Underland

Cueva de las manos, Patagonien. Händer som transcenderar tid och rum.

 

 

 

"För första gången på flera tusen år vet de flesta av oss inte var vi kommer att bli begravda, eller om vi alls kommer att bli begravda. Sannolikheten att vi hamnar bland våra föregångare blir allt lägre. Ur en historisk och sociologisk synvinkel är det här häpnadsväckande. För bara några generationer sedan hade en sådan osäkerhet kring den sista viloplatsen varit otänkbar för den breda allmänheten."

Ur Robert Pogue Harrisons The Dominion of the Dead

 

Marianne Faithfull - She walks in Beauty

Konflikt

 Sittande ute under taket på gäststugan i skydd för regn och väta, lyssnande på P1:s Konflikt under intag av frukosten funderar jag på hur 9/11 har påverkat mig och mitt liv. Vi tre bodde då i en liten ljus femtiotalsetta på 30 kvadrat i Sicklahöjden, strax söder om Stockholm, en bostad som vi hyrde i andra hand. Tösen var fem månader liten och jag var föräldraledig. Pappan arbetade som möbelsnickare på Söder och jag hade pausat den konstvetenskapliga C-uppsatsen om Design som aldrig kom att bli skriven. Från en liten bullig TV som var monterad med en svängarm från bokhyllan kunde vi se på film från sovalkoven och resten av rummet med soffan, fåtöljen och den lilla datorplatsen. Den dagen hade jag Tv:n påslagen, så som jag brukade när jag ammade tösen sittande i soffan under dagtid. Från fönsterraden bakom oss lyste solljuset upp rummet och det var svårt att se skärmen, men jag var ändå upptagen med amningen och lyssnade på rösterna. Programmet avbröts plötsligt av en allvarlig röst som påkallade min uppmärksamhet, och när bilderna av ett kollapsande World Trade Tower kom hade tösen just somnat och jag minns att jag reste mig upp och gick fram till skärmen för att se. I upprepade sekvenser sågs ett flygplan krascha in i tornet som knäcktes och kollapsade under en tjock rökridå, händelsen byggdes på och eskalerade. Jag minns inte hur länge jag tittade och det kändes som om tiden stod stilla. Minnet från den stunden, och hela den följande dagen är nog mestadels ett konglomerat av efterhandskonstruktioner, men jag vill minnas att jag tänkte att från och med nu kommer inget att vara sig likt längre. Vad detta skulle innebära för ett litet barns framtid kunde jag förstås inte föreställa mig, men att det politiska läget skulle vara skarpt, och samtalsämnena skulle ändras, det insåg jag.

Att krigsretoriken skruvades upp, terrorismen fick ett etniskt ansikte och tog plats i vardagen påverkade även mina studier och jag bytte inriktning. Kolonialism, imperialism och genderstudier tog kronplats bland humaniorastudenterna som ville göra antikarriär efter den incidenten, och blev därmed också den röda tråd som skapat min intellektuella vuxenroll. Indirekt formades även min dotters syn på världen som något orättvist och haltande, men möjlig att dekonstruera och rekonstruera. 

Vi flyttade ut till landet vid Tyresta nationalpark när tösen var ett år gammal. Det var ett hyreskontrakt i andra hand, ett hus med akuta renoveringsbehov. Jag minns hur hon tog sina första steg i korridoren mellan våra sovrum och vardagsrummet, hur hon höll sig i bokhyllan med leksakerna vi hade ställt åt henne där i ögonhöjd. Vårt val av boende var inte självklart, utan som vanligt var det en konsekvens av möjligheter och behov. Bostadsmarknaden krävde insatser som vi inte kunde göra och vårt kapital var kulturellt. Nu började en era med villaträdgård, dagiskompisar och grannfester, men även av pendlingsavstånd och livspusslande. Med det nya livsmönstret formades andra frågor för oss. Från vår återvändsgränd i ett ganska typiskt svenskt villakvarter kunde vi se på hur grannskapet tävlade om levnadsmönster, blev ovänner och formade allianser. Det var bagaren mot baristan, snickaren mot entreprenören, hantverkaren mot ekonomen. Det förvanskade ordet livskvalitet var då ett nyord som kanske mer än något annat format de egocentriska val som bidragit till varför vi svenskar står där vi står idag. Denna lilla löjliga tävling i borgerlig brackighet och oförmågan att se samband utöver den egna plånboken fick många familjer på fall, och avslutade allt som även vi hade byggt upp gemensamt under drygt tjugo år. På dryga tjugo år har våra svenska storstadsregioner gått från att ha varit möjliga att bebo för en arbetarfamilj, till en kuvös för nyrika spekulatörer. 

Drönare, övervakningssystem och digitaliseringsprocessen efter 9/11 har gett den ekonomiska sektorn en lavinartad kraft, och idag är bostadsbranschen en lukrativ företagsidé som du som har råd kan ägna dig åt. Unga människor separeras mellan att kunna - och att vilja äga sitt boende, något mellanting existerar knappt. Du är idag helt beroende av dina föräldrar för att kunna ta plats i bostadskarusellen, eller bostegen som det har kommit att kallas för att neutralisera idiotin. Att som för tjugo år sedan kunna studera dig till ekonomisk frihet är idag inget man ägnar sig åt, om du inte är idealist förstås - detta stackars slitna ideologiska uttryck. Men problemen hopas. För att städerna skall kunna locka till sig servicepersonal krävs nu extraordinära åtgärder. Allt detta smusslande och pusslande tycks mig mer vara ett sätt att undvika att påtala elefanten i rummet. Ingen orkar pendla allt längre för ett underbetalt arbete i innerstaden, och sakta urholkas städerna till en spökkuliss där enbart unga, friska, barnlösa och förmögna människor med skrivbordsjobb kan bo. Coronapandemin blottade stora delar av den uppenbara klyftan, och sjukhuspersonal, hantverkare och lärare blev städernas skarpa villebråd. Den gamla klyschan om lantisarnas begränsade synsätt har plötsligt blivit omvänd. Bubblan är ett stadsfenomen och djupt inifrån den bubblan, i en sluten bubbla i bubblan, dikteras omvärlden.

i min egen lilla bubbla omges jag av Roddanvolmar

Alla ska i jorden - Stefan Sundström

om att löpa varg

 Jag tänker inte sticka under stol med att jag är rätt matt nu. Efter fyratimmarspromenaden i fredags stod min gamle vedleverantör vid grinden och hojtade och på två dagar har jag lyckats få in tio kubikmeter ved under tak. Staplat. Första gången ensam, och så kommer det att vara framöver, det är ingen idé att hymla. Jag är jävligt nöjd med min insats.

Jag har vaknat klockan sju, utsövd och glad, och idag har jag druckit te och kaffe utomhus så snart temperaturen krupit upp till tio grader, med en bok i knät.  Jag har redan gråtit fem gånger av texten, så fin. Kanske Ekmans bästa. Hennes värme gör mig lycklig, trots att det som står där handlar om ondska men även kärlek. Hon gör inte några onödiga utvikningar utan orden är få och väl valda, nordiskt enkelt utan att fördenskull bli kargt eller trist. 

I beskrivningen av hundarna lyser människokännedomen klarast igenom. Jag tänker på mina egna hundar, vet att jag, även om jag gärna hade velat ha en hund igen, nog aldrig skulle klara av att se den åldras. Med katter är det annorlunda, kanske det har med självständigheten att göra. Marengo, en av djurgårdsstallets finaste ridhästar svalt ihjäl sig efter att hans bäste vän gått bort. Sådant glömmer man inte.

Mamma ringde, hon gör det så sällan att jag alltid hinner bli orolig när hon ringer, men hon ville bara tacka för svampen och plommonmarmeladen. Jag vet ju hur mycket hon saknar skogen just nu. Och en hund.

 

Det är som med Högben tänkte jag. Jag kallar honom så fast han vet det inte. Han är något i förhållande till den flock han ansluter sig till. Stark men vaksam. Parningsvillig men tillbakahållen. Eller i den flock han bildar när han träffar en tik. Då är han beskyddaren. Och tuktaren. Den främste jägaren. Då kan han para sig med tiken.

Om han fortfar att vara en ensamströvare är han sin ensamhet. Han är fylld av den.

           Kersin Ekman, Löpa varg. 

fredagstankar

 

 Två lekande glador tumlar runt över de nyskördade åkrarna. Rönnbär, enbär, glesnande kronor och gulnande undervegetation skvallrar om att hösten är här trots den plötsliga sensommarhettan. Några hänsynsträd sticker upp i det nytagna hygget. Stensoppar döljer sina håliga ryggar som skogsnuan, och en klunga gifthättingar plirar illmarigt från en gammal stubbe. Ve den som tror sig ha funnit något annat. Korpen är först att hälsa mig välkommen in, nu tas första kaffeslurken sittandes på en sten på en av de mossiga stengärdena som står häromkring, de är perfekta utkiksposter för såväl ekorre som människa. 

Mellanbygden eller risbygden är ett namn som det ekonomiska inte vill veta av eftersom man föredrar åker och skogsplantage, jag hävdar envist det motsatta. Värdet av sumpskogen och det öppna fuktiga landskapet framhålls nu t.o.m. av Sveaskog. Nyttoaspekterna kring brandsäkerhet och mångfald är främst ekonomiska, men ändå. Logiken finns inte naturligt, den är ett redskap för oss att förstå naturen. Vilken befängd idé att ens tycka något annat, ändå är det logiken som styr oss rakt in i en återvändsgränd, med ögonen förbundna och sinnena i en jutesäck. 

Det är mörkt och torrt i bokskogen, solens strimmor skär marken i lodräta och diagonala streck och flimret gör att avstånden löses upp. Jag hälsar på ett par gamla vänner, ingen koralltaggsvamp i år men mossan frodas på gamlingarna. Domherresång och nötväckan varnar. Alkärret leder mig längre in i tankarna och jag låter mig förledas av svalkan här, och porlet, vindens sus i grenverket. Löser upp hårknuten för en stund och sköljer in skogsdofterna. Bort med gårdagens misslyckade eldning, vardagens lilla svartgrå sotrök, och in med det friska.

Tusentals flugor lyfter simultant från en komocka. Jag har lämnat det täta för ett mer ordnat kulturlandskap där enar och ekar turas om att ge skugga ihop med äppelträden. Ett stengärde slingrar sig i sakta mak genom hagens böljor. Nu är det dags för en kopp till. En mycket stilla bris smeker träden och ett gäng soldyrkande gräshoppor gnider sina fioler. Kaffet smakar gott, litet jordigt och kargt och jag kommer att tänka på gårdagens middag. Surkål, nürnberger bratwurst och en kall öl. Hålet i magen ger sig till känna. Ett par Mioäpplen får räcka så länge, jag har mycket kvar att se denna fredag som ännu bara är min. 

Jag tar köksvägen på kostigar som kantas av solvarma björnbär och förhoppningsvis får jag även se ett par fina soppar - om inte kossorna hunnit före. De gillar som jag. Alträd, vars socklar är världsbäst på att fånga kväve, tordyvlar som städar upp, att smälta maten i skuggan av en ek, klia rygg och kela ihop, vänslas och sucka högt av vällust. Glo på folk, sucka igen och ruska litet. Ta en paus och låta dygnet gå. Bli skitskrämd av en plötsligt uppdykande joggare i snabba skor! och sen bara strunta i det och gå vidare. -Kanske jag skulle våga mig på svavelticka i år? tystnaden ger alltid det bästa svaret.

Här på slänten är marken täckt av äpplen och några sorgmantlar hänger kvar. Ute på det soltorkade granplantaget doftar det sött som billig parfym och träden bjuder ut sig, frivolt och lättsamt, åt barkborrarna. Här bjuds det på kalas... Vägen hemåt bär först uppåt, sedan nedför, innan jag slutligen landar för gott. Åtminstone för idag. 

 

Ooh La La - The Faces