Skönhet

Backafallsformer från Hven

Den perfekt anpassade älgkroppen glider ljudlöst fram i omgivningarna genom dunklet, och ljusets små reflexioner från grenverket återfinns i ugglans fjäderdräkt, i vattendroppens färger och snöflingans former. Är skönhet perfektion, eller är det det helt aparta och fullständigt onödiga och onyttiga? Är skönhet rentav tanken bakom det vi ser, och vilar då skönhet i vår kunskap om världen, i viljan att förstå eller gömma oss i den? Skönhet är det våra sinnen sorterar ut och som får oss att vila eller vakna i tanken. För det är tanken bakom handlingen, meningen med allt, som får oss att häpna. Mystiken är svår att greppa men absolut inte utdöd. 

Människan är ett självmedvetet däggdjur, och hon har ägnat mycken tid åt att fundera på vad som triggar hennes känslor. Är det i stunder där hon får lov att tänka på livet som hon har råd att unna sig godhet, och har hon en inbyggd etik som kan väckas av det vackra, må det vara ett konstverk, en arkitektur, ett stycke musik? Grekerna misstrodde det som var ändligt, satte därmed hierarkier och gränser för vad som kunde beskrivas som skönt. Matematik, aritmetik, universums rytm. Romarna ändrade på kanon och människan smälte samman med gudarna. De blev ett med mystiken, skapade den och härskade över den. Med tiden har våra gudar och rättesnören blivit allt mer rigida, perfektion har ändrats efter behag och behov. Hierarkierna blev det sköna, och kärleken till det vilda tyglades. Genom ägandet kunde du själv bli gudomlig, om så över en nålask eller en världsdel.

De goda handlingarna, tankarna, viljan och glädjen över att få vara vid liv, ja allt det som skapar skönhet har grumlats av behovstäta konvulsioner. Köphets, identitetsskräck, en fåfäng strävan och att aldrig kunna vara nöjd; leta, hitta och grubbla. När allt vi behöver alltid har funnits inom en armlängds avstånd. 

Halva semestern är kvar, omkring mig yr små björkfrön och lägger sig i tespegeln, på små luddiga moln som avtecknar sig mot en ständigt skiftande blå himmel. Jag vänder blicken uppåt, ser en fulländad sky och underbara former avteckna sig där uppe. Minns när jag låg på rygg på pulkabackens slänt med B och F och fantiserade om djur och annat vi såg. I en lek av aldrig sinande fantasmer delade vi tiden, det vackraste vi har. 

Jag har läst Parsifal av Sigrid Combüchen, Moln i konsten, av Elisabet Haglund, Fyra moraliska betraktelser, av Umberto Eco, och läser nu om Om skönhet av Umberto Eco

Heart Of Gold

It´s My House

 

Rapport från en hattask

I ett skogsbryn ungefär mitt i det sydligaste landskapet ligger en hattask av rödkreppat siden. Den som vågar sig nära och kikar in genom de små grönspröjsade fönsterna i fasaden kan se att asken är klädd med rosentapet och att den i sin tur är fullständigt täckt av små tavlor och bokhyllor som, i sin tur är fyllda med gammalt bråte. Det är inte en rät vinkel eller vit fläck någonstans, utan det tycks som att bostaden är hämtad från en annan tid, med andra ideal och preferenser.

Här bor en gammal husmusa med sina små löss som sällskap, musan bär med högburen stolthet på en grånade afghanpäls trots att, eller är det kanske just för hon som mycket ung hade blivit skedmatad med fördomar om hur man skall se på åldrade musor med långt hår, som hon ofta testade omvärldens tålamod. Hon var nog allt litet 'sådan' ändå, ständigt med åsikter om det mesta, ständigt omvärderande och prövande. Sådan som man blir när man läser mycket. Tag det som en varning! Hon anser t.ex.att världen omkring henne är en orättvis och mystiskt oroväckande plats. På frågan varför hon tycker så ges inga tydliga svar men hon plitar ivrigt på memoarerna. Husmusan är ointresserad av detaljer, hon tycker att det finns viktigare och större ting att engagera sig i än småsaker som andra påminner henne om, hon kallar sig själv disträ av den anledningen, för att föregå andras omdömen som lätt kunde låta nedlåtande, vilket hon vill bespara dem.

Via fågelbud får hon nyheter från när och fjärran, av stadskusinerna från asfaltdjungeln i Nordrhein-Westfahlen har hon just fått veta att skyfallen som härjar där har översvämmat den gamla medeltidslyan i Oberkassel, och att kusinerna nu flyter runt på en flotte i riktning mot gamle Willi im Grafenberger Wald. Förhoppningsvis kan han förse dem med både mat och torra sängar, men Willi som är skogsvaktmästare har andra små djur att ta vara på, för staden är stor och djuren som behöver hjälp många. 

Runt omkring henne tycks världen flyta runt i limbo, det brinner där och det regnar här, det smälter och det skövlas, hon tycker sig själv vara den enda som lever ett någorlunda normalt liv, men så har hennes måttstock klara begränsningar. Hon ger t.ex. blanka tusan i ny teknik, framsteg handlar för henne om att klara livhanken, och överlever hon grannkattens skarpa klor och ormvråkens mörka skugga och kan läsa mycket och på så vis bygga vidare på ett rikt inre liv, så är hon nöjd. Men ibland beger även hon sig ut på små eskapader och bjuder på små fester, besöker vänner och bekanta, för sådant är livets salt. Om du tittar riktigt noga nästa gång du vandrar förbi kan du nog se hur hon dansar in i den svalkande sommarnatten till ljudet av gitarrer, kastanjetter, cymbal, flöjt och harpa, men du måste vara lyhörd och veckla ihop dig till hennes nivå och drista dig ut från allmänna farvägar. Tag nu detta som en varning; livet här är beroendeframkallande, eftersom stillheten och tystnaden som vilar över platsen är en livsfarlig drog. Har du tagit den en gång, går den inte att få ur systemet.

 

Linda Perhacs - Paper Mountain Man

Hey, Who Really Cares

Hon har nyss läst: Alexandra Kollontay, Den stora kärleken, och har avbrutit Bo Widerbergs Erotikon eftersom den var trist och bedagad, nu tänker hon läsa Sigrid Combüchens Parsifal

Lady´s bedstraw

 Det är sista veckodagen av sista arbetsveckan och jag är ledig. Vädret är milt, rosor och fågelsång omger mig där jag sitter på den första anhalten för dagen och jag känner mig lugn och harmonisk. Gök från sydöst, sång av trädlärka och sånglärka, gärdsmyg, koltrast och så taltrasten, som låter som en tropisk blandning av buse och sommargylling, fyller min luft med smickrande toner. 

På ett fat ligger det avklippta och överblommande rosor som jag kan flytta varthelst jag befinner mig under dagen, väldoften förstärker Satansversernas magiska realism. Rushdie slussar mig genom en värld bestående av änglar och demoner, jag känner igen mig hos huvudpersonen, i viljan att se igenom tingen, i den känslighet som samhället ser som en belastning och kallar för överkänslighet. Samhället post-Thatcher har åldrats utan grace, det lyssnar inte, ser inte, känner inte, utan kan bara njuta av vinst och hämnd. Jag har det jag behöver i en kopp kaffe, humlesurr, mjuka vindar och i mitt eget universum med planer som går att uppnå och en framtid som uppstår inom kort. Just i ögonblicket ser jag inga besvikelser eller ledsnader och upplever en nästan erotiskt laddad njutning av gulmårans tunga honungsdoft och i suset från en plötslig vindil som går genom trädkronorna och som får huden att knottras.

Första konserten, andra vaccinsprutan, semestern i startgroparna, sådant får en att omvärdera och glömma bort begränsningarna som nyss fanns. Jag är en lyckligt lottad jäkel och jag vet det.

Beethovens "Pastoral" Symfoni no.6 i F-dur med gök, vaktelslag och näktergal i melodin

 Charlotte Gainsbourg - 5:55

En perfekt storm

 Måndag, ja vad säger man. Dagen artade sig ändå när den onödiga resan till arbetsplatsen och två uteblivna möten fick planeras om. Jag fick istället hämtat en lie och ett antal frysta grönsaker hos en vän, och den medhavda lunchen åts i en vacker trädgård hos en annan vän, som även bjussade på kaffe och saltlakrits. Sen visade han mig ett par fantastiska övergivna platser i närheten, och på så vis fick jag uppslag för vad jag ska skriva om till jobbet imorron. Sådant är ovärderligt efter usel nattsömn. Under hemresan började såklart bilhelvetet tjuta igen, för livet kräver instant karma; det får inte bli för sött, och sen lät den naturligtvis inte mer när jag svängde in på mekanikerns grusplan, utan fick köra hemåt igen, och spillde då upptinat björnbärskladd över hela mig när jag bar in rasket i huset. Så jag satte på en maskin, slog en bit högvuxen gräsplätt med lien och hängde upp tvätten i precis samma ögonblick som stormen anlände. 

Redan på avstånd kunde jag höra hur ett mäktigt regndån närmade sig och mörkret slog ner som under vingarna på en hök, bara sekunderna innan himlen slutligen öppnade sig och med full kraft vräkte ner över alltsamman. Tvätten hängde jag ändå upp utomhus - jag var inte totalt besegrad - men på verandan, där jag blev fast i korgstolen under det nytvättade droppet, och såg fängslad på hur hagelkorn dansade omkring och sköt rikoschetter in i öronen och fyllde shortsen med iskall nederbörd. Jag satt nämligen på västernvis med benen uppsträckta på en av hörnstolparna så som jag har sett att man gör på porchen över där. Regn och hagel for som guttaperkabollar över den nyliade gräsplätten framför, alltmedan blixtar ljungade och åskan mullrade över skog och mark runt omkring. Hur härligt och på samma gång oroväckande! och på tio minuter var det över. Plötsligt jagade svalor över skyarna och en koltrast sjöng från taket igen, som om inget hade hänt. Märklig dag, men fantastisk på väldigt många vis.

 

Mama Loo - Les Humphries Singers (John Lawton, RIP)

Juli

 Tänk att vi redan är där, Juli månad. Idag infann sig semesterkänsla när jag satt i trädgården, ett slags melankoliskt lugn som jag får ibland när saker känns rätt. Jag kallar det för mellanläge eftersom jag varken behöver vara rädd för att förlora glädjen eller för att bli alltför dämpad. Mellanläge är en känsla av jämnmod, när man slipper bry sig om annat och kan koncentrera sig på en sak. Jag försvann in i boken en stund, sådant gör jag alldeles för sällan eftersom det alltid är något som måste göras. Inte så att det är betungande alltid, för jag gillar att göra saker i trädgården, men ibland måste man sitta ner och njuta av det som har skapats. Jag har tagit mamma på utflykt till Vildrosor och höns, fyra fönster är färdigskrapade och omkittade, och plymspirean under vardagsrumsfönstret är väck. Den tog jag bort under dygnets hetaste timmar igår under det att jag blev biten av etthundra ettriga regnbromsar, minst. Åskvädret kom sedan minuten efter att jag hade slängt rötterna på komposten, så antingen var det jag som planerade rätt eller så hade jag bara osedvanlig tur. 

Idag däremot har jag bara varit lat. Jag har läst, cyklat och simmat och hälsat på en kompis, läst litet mer, och gjort en söndagspizza för att fira att nu har jag en vecka kvar till semestern. Det ska bli härligt. 

Bob Dylan - I'll Be Your Baby Tonight

 

Värdigheten

 Jag sitter uppflugen i sängen på tösens rum och har gjort mig en kopp te och lagt fram några kakor som skall njutas till boken. Ute regnar det sedan i natt, veckans sista arbetspass är färdigt och bilen har lämnats och hämtats igen efter en andra omgång på verkstaden. Jag hade tänkt ta cykeln för att simma under tiden men beslutade mig för att ta en läsdag istället. Klockan är redan över sex, dagen har gått och av läsningen blev det inget.

På senaste tiden har mycket omkring oss handlat om plötsliga dödsfall, tösen sitter i detta nu i en bil med sin pappa på väg till farbroderns begravning i Karlskrona. B-Å hann bli 53 innan han beslutade sig för att koppla bort insulinpumpen och somna in i sitt hem. Vid tiden före dödsfallet hade han hunnit kontakta alla i sin närhet, ringa de viktiga samtalen, och skriva den sista viljan. Han var färdig med livet, och även om budet kom som en chock för oss andra fanns det ändå en logik som vi kunde förstå. Värst är det för farmor, och ovanpå detta coronaåret som har gjort det svårt för dem att mötas. Han, som hade överlevt en bilkrasch och suttit med huvudet i skruvstäd i ett halvår för att ryggraden varit av, han som hade levt med diabetes sedan femårsåldern men aldrig brytt sig om att kuvas under sjukdomens grepp - tvärtom var det som om han gjorde allt dubbelt upp. Som en hämnd på sjukdomen drack han mest, åt sämst och levde vildast. Konsekvensen av ett hårt liv märktes förstås med tiden. Först kom amputeringen av en fot, sedan smög sig den stegvisa blindheten på, men när allt fler inre organ slutade att fungera och han fick upphöra med sådant som han tyckte om och därmed tvingades in i ett trångt liv där sjukdomen tog över ramarna, tog orken slut. Stoltheten, värdigheten och livsgnistan hade slocknat. Det är lätt att förstå.

Att kunna besluta om tidpunkten och formerna för sin egen död är en viktig mänsklig rättighet i flertalet länder idag. Holland var först att legalisera aktiv dödshjälp 2002, och för mindre än två veckor sedan talade jag med mina holländska vänner om just detta. Jag hade tänkt skriva litet om det, eftersom det är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, men så kom verkligheten emellan och det föll sig svårt eftersom det hade kommit för nära. Men jag hoppas att tankarna kan få falla i god jord, särskilt som frågan kring dödshjälp är komplex och kontroversiell. Eutanasi är i mina ögon humant och värdigt, så länge personen vid beslutet är vid sina sinnes fulla bruk och gör det på goda grunder, och så länge som utförandet kan få göras utan misstanke. 

För litet mer än ett halvår sedan tog en man sitt liv genom att köra över med sin bil på fel sida vägen och drog med en ung flicka i kraschen. Idag lever hon med ständig hjälp och kommer troligen inte att kunna ta någon examen eller få barn. Om mannen i bilen hade fått adekvat hjälp, kanske hennes ungdomsliv hade kunnat sparas och hennes pojkvän sluppit de kval som en framtida separation kommer att innebära, för båda. Hon kommer att vilja kämpa, för sina syskon, och föräldrarna, och för vännernas skull, eftersom livets mening handlar om att skänka lycka. Att vilja ta sitt liv är ett precis lika allvarligt beslut som att vilja ge någon liv och har egentligen samma skärningspunkt som jag ser det. Vi tar av tiden vi har för att ge åt den som saknar. Det är vackert, det är sorgligt, och det är djupt mänskligt. Ingen vill vara till last, vi vill bara skänka lycka, och därigenom frihet.

I trädgården doftar det nu tungt av rosor och kaprifol efter regnet, rödsjärtungarna låter allt mer och allt högre och jag har nyss upptäckt ett gärdsmygsbo under lillstugans takfall.

 

Jag ger dig min morgon - Fred Åkerström