Phoenicurus phoenicurus

 Om någon förtjänar epitetet förtjusande så är det ändå lövsångaren. Silverklingande och tankfull sitter han väl dold inne i en trädkrona eller ett buskage och sjunger. Annat är det med rödstjärtarna, nu arbetar de oavbrutet med matningen och larmar för minsta lilla störningsmoment. Min gamle hane som har skaffat bo i garaget verkar nära kollaps, jag har inte sett till honan idag och hoppas att hon inte har råkat illa ut. Även om katterna har fått halsband så har jag sett spyor med fjädrar och päls i gräset om morgonen. I den här värmen hoppas jag att hanen hinner äta något av de insekter som han med halsbrytande precision fångar från tvättlinan eller garagetaket. Nu ser han faktiskt rätt medtagen ut, stackaren. Jag försöker att hålla mina ärenden i garaget till ett minimum för att inte störa ungarna, bara hämta cykeln eller mat till katterna och hönsen. När det bara är fråga om dagar kvar innan kullen lämnar boet kan han snart få äta upp sig för att starta om på nytt. Koltrastarna kan få upp emot fyra kullar per år...

Det har varit en väldigt kvav dag och vattnet i utebadet var varmt som avslaget diskvatten. Jag ransonerar regnvattnet i tanken till det nödvändigaste och hoppas att vi får litet hjälp från ovan i natt. Prognosen har ändrats igen, och oroade röster surrar om likheten med 2018 när vi hade en låsning som skapade tremånaders torka. I år föll ändå regn i maj och molnen tornar upp sig, så jag tänker inte oroa mig i onödan. Men att klimatet har förändrats under kort tid, står klart. I Lytton, Canada slogs det gamla värmerekordet 45° (1937) med åtskilliga grader. 49,5° är det högsta noterade norr om 50N lat på planeten Tellus och detta under flera dygn.

Just nu sitter en liten stjärtmesfamilj och surrar över mig, och från vinrankan och den nästan överblommade plymspirean hörs humlorna. Jag har ätit trädgårdens skörd av sallad, örter och lättkokta grönsaker med Halloumi och känner mig ganska nöjd. Om bara mekanikern hittar felet som fortfarande gör att bilen gnisslar kanske jag tar mig till kusten en dag. Jag saknar att resa bort, men även små utflykter bara för att få se något annat, känna dofter och smaker och ljud som inte fås här hemma, räcker gott. Sen har man vänner som är frikostiga med sina semesterbilder, och det känns fint att veta att världen väntar. Tänka sig, fem veckor. Det är den längsta semestern jag har haft i mitt liv. 

 

 

Pershagen - En dag ska vi alla härifrån

Jag läser Satansverserna, av Salman Rushdie

Hemmat

 Det blev en lugn midsommarafton hos Å och några av hennes familjemedlemmar, vädret höll sig så pass väl att vi kunde sitta utomhus i tältet och vi drog oss inte in i villan förrän midsommardagen knackade på. Med känslan kvar i knäna från systerns piggelindrink cyklade jag sen hem via Wessmantorp. Det duggade lätt och mörkret låg tätt som under en filt. Strax innan avtagsvägen mot Kättaryd hördes ett klagande läte från ån, möjligen att det var en uggleunge, någon större fågel var det bestämt. 

Vid Ängaröd sluts himlen under väldiga trädkronor och mörkret blir kompaktare här oavsett väder eller tidpunkt. Med ögonen fästa vid en punkt i fjärran för att se kurvorna och beräkna väggroparna, susade jag på rätt bra i både uppför- och nedförsbackarna. Det disiga månljuset gav den gamla välkända vägen ett sken som verkade komma underifrån, och fick kurvorna att gäckande dyka upp och bete sig som om de levde. På en lång självlysande orm och omsluten av ett mjukt dis av doftande hägg, bars jag således genom natten. En trygg känsla av att höra hemma, ändå inte alldeles utan mystiska, oväntade inslag och på många små vis kongenialt för någon som har valt att leva torpliv.

Under midsommardagen startade jag upp årets sommarlovsprojekt, mina fönster ska få en behövlig avskrapning och ny färg. Vädret är varken för kallt eller varmt, för blött eller torrt. Det är perfekt. 

Bob Dylan - Sad-Eyed Lady of The Lowlands

 

Peps, tack för musiken och glädjen 

tio minuter med Peps

 

Midsommar

Beröringen, fris från Paris

 Just nu hörs trädlärkans sång bakom den täta buskaget av unga ekar, fågelbär och hassel som har fått breda ut sig till en tät vägg av gröna blad mot öst. Det är en kaskad av fallande toner och flöjter, nästan likt tornfalken ibland, som emellanåt bryts upp av ett par uppiggande fjuii, för att återgå och fullborda den mjuka slingan tlui tlui didlo didlo pitopitopito pjuipjui lilililililylyy... . Den lilla paradisbusken vid farstutrappen har snart invaderats av humlen, och sträcker några klena armar uppåt skyn för luft och sol. Därunder i dunklet trivs hönorna och purrar belåtet. Emellanåt låter Silvia höra ett galet äggläggarkackel, äggen läggs dit vi rovdjur inte når och redet har varit tomt sedan några veckor. Här på trappen sitter man under en sky av surrande insekter. Plymspireans korta blomningstid är här och bruset fyller även husets fönstersmygar som har blivit svartprickiga och borde kanske städas med tätare intervall. Vargspindeln gläds åt en husfluga som surrar uppgivet från trappans avsats, en perfekt plats att sitta och njuta frukosten på, det tycker vi båda. Jag trivs med att få vara utomhus, och är det alla timmar om dygnet utom vid sängdags. Kanske man skulle sätta upp ett tält...

Det är torrt. För en vecka sedan lade sig kirskålen platt under rosenbeståndet vid jordgubbarna, och bara ett par stridbara nässelstrån orkar stå upprätt. Nu blir det lättare att rensa där, ibland kan det löna sig att vara lat. Hundratals nässelfjärilar hurrar. Pionerna på västläget har blommat över, snart slår den dubbla schersminen, rosorna och lavendeln ut och sprider mogna högsommardofter, men mammas gamla bondschersmin doftar ännu ungdom och rusiga, busiga nätter. 

De gamla sorterna är tåligast. Äpplena och Opalplommonet dignar av kart, kommer regn kan jag se fram emot en rik höst, men annars måste de släppa. Jag önskade mig Ingrid-Marie och Cox Orange när jag fyllde jämnt, jag älskar de gamla höstsorterna för sin syrliga friskhet, men fick ta med Mio och Sävstaholm hem istället. Det gamla stormfällda äppelträdet är fortfarande ett mysterium för mig. Under våra två första år här på torpet gav det fantastiskt god frukt, saftiga stora äpplen var det och jag hade tänkt skicka in frö för bestämning. Förra året var första gången som trädet bar knoppar sedan det föll, men frosten kom olägligt och det blev ingen blomning alls. Till skillnad från kaskaderna i år! Kanske 2021 är året då avgörandet faller? Ibland måste man bara vänta.

Cykelrundor och simning varannan dag har gett sommarskinn och spänst, axlarna mår bättre igen och även om jag känner en viss stelhet i nacken är jag glad över den kropp jag har fått ärva. Jag har haft tur. Det talas en del om åldrande här, och jag stöter på det ämnet ibland, på radio med. Liksom livskvalitet, som jag har berört när jag skrivit för arbetet och tänker på ofta. Diskrepansen mellan politiska beslut och det levda livet. Hur människor beter sig illa mot varandra, i stort som smått. Sådana saker. Men ikväll blir det gemenskap och god mat, med trevliga samtal och nära vänner, och så vill jag passa på att önska alla er där ute en riktigt vacker midsommar!

 

 Solen (parallellt eller 90°) - Bo Hansson

 Reflection On Creation And Space (A Five Year View) - Alice Coltrane

Jag läser Shuggie Bain, av Douglas Stuart

En vacker afton

Några riktigt heta dagar med toppar på 32° i skuggan är förbi, nu när klockan har blivit över nio går det äntligen att sitta på det vackra söderläget igen. Jag har tagit på mig en sval hellång bomullsyukata mot myggen, och sitter i korgstolen med ett glas vatten bredvid och lyssnar på kvällsfåglarna. Koltrastens melankoliska djupkoloratur varvas med taltrastens jovialiska melodier, jag tror att han har bott granne med en sommargylling någon gång i det förflutna, för ibland hörs en liten märklig knorr som får mig att heja till litet extra, tonerna förflyttar mina sinnen till ett tropiskt klimat och dämpar tungsinnet så som annars bara näktergalen och kärrsångaren klarar av. Fungerar inte känsla, så tar han i med en busvissling! Det gäller att fånga uppmärksamheten, och taltrasten lyckas varje gång.

Trädgårdssångarens litet galna virrvarr hörs från bäcken, det upptrissade, envisa kvittret tvinnas ihop med svarthättans och rödstjärtens melodislingor, och från hasseln punkteras denna täta ljudbarriär av gärdsmygens avslutande trumvirvel. Mitt i allt detta utmärker sig ändå trädlärkans fallande flöjt, dessa toner som har följt mig under våren och sommaren och som jag har förälskat mig i. Drömmen om symbiosen, det omöjliga uppgåendet i något annat, var kom den ifrån? ungefär så skriver Tomas Bannerhed och orden träffar mig, liksom på så många andra ställen i boken, som ett spjut i hjärtat. Trädlärkan sitter nu uppe bland alarna och delar frimodigt med sig av sina vemodiga melodier och jag önskar ofta att om jag inte varit så lat och kunde tala i musiktermer skulle jag fånga exakt vad det är jag hör, men vet att det är det flyktiga, tillfälliga som gör upplevelsen så vidunderligt skön. Det är som att gå på konsert, känslan känns nu, repertoaren är unik för stunden, och även om den spelades in skulle den ändå aldrig gå att dubblera. Extas och utplåning, det enda jag vill.

Från de nya dammarna kommer plötsligt trumpetstötar, det är tranorna som anmäler sommarkvällens ankomst på sitt urtida vis. Kanske att värmen har påverkat dem också, och att de, liksom jag, tycker att den annalkande svalkan känns skön. I den täta solitärboken sitter det en svarthätta som drillar sina komplicerade melodier, mellan slingorna ropar en hackspett. Ljuden tunnas ut i kapp med att skymningen sänker sig, vi är i midsommarnattens klimax, då mörkret är som kortast och viljan hetast. De spelande trastarna har gett sig av och hörs nu på avstånd. I trädgården vaknar en ringduva, så en till, Kom nu då, nån gång... Från Svältebacken gal en gök medan fasanen tutar hest från fälten söderöver. Plötsligt splittras stillheten av en gärdsmygs skarpa drill, han väcker en koltrast som börjar om, och nu sjunger, sjunger och sjunger de som om det inte funnes en morgondag och ljuset aldrig toge slut. 

Morkullans knorr och knisp; som alltid lika punktlig och exakt klockan kvartitio. Tvärs över tomten flyger han, litet vingligt på vassa vingar och låter sitt knorr och knisp försvinna mot öster för att återkomma igen om 15 minuter. Det är något speciellt med blandningen av slarver och perfektion, oemotståndligt och lätt att förstå sig på. Snart är bara myggen och koltrasten kvar, han sitter uppe i grantoppen och låter höra ett par korthuggna strofer. Göken hejar på. Om några timmar är det kärrsångarens tur, och eftersom det är måndag i morgon och jag har ställt klockan på ringning så kommer jag att ligga uppe och vaka hela natten. Det är litet av en sommaröverenskommelse vi har, kärrsångaren och jag.   

Jan Johansson - Berg-Kirstis polska

 Jag har läst En vacker dag av Tomas Bannerhed, illustrerad med teckningar av Mattias Bäcklin

Honorar

Med illustrationer av Mattias Bäcklin som ställde ut i konsthallen efter min enträgna informationskampanj

 I det senaste numret av 20-tal som handlar om dumhet skriver Göran Greider om dumhet som förutsättning för att journalisten skall kunna ställa dumma frågor om obekväma sanningar. Greider beskriver en litterär frihet som har funnits till sedan samhällena formades till demokratier och beskrivits av författare, diktare och filosofer ofta med humorn som vapen. Utan påpekanden om kejsarens nakenhet, vad vore vårt samhälle då, undrar även Madeleine Grive i samma nummer. Lars-Erik Hjertström Lappalainen varnar just om bristen på ansvar som kommit med en slags insitutionaliserad och politiserad dumhet, och som tycks kunna glida igenom alla skyddsvallar som "mänskligt". Ekonomiskt ansvar, politisk skyldighet, sådant som påverkar samhällets individer kan enligt Lappalainen idag kollras bort med rökridåer, och det fungerar. Han tar ett förslag: 

Ulf Kristersson hade på ett helt hårresande sätt sålt ut välfärdsinstitutioner. Ett exempel bland massor: två kommunala hemtjänster, som hade gått med 2,7 miljoners överskott året innan, sålde han för 69 500. 2013 blev det en fråga som togs upp i riksdagen: hur kunde Kristerssons förfarande vara annat än olagligt? Det var då Beatrice Ask tog till orda: "Det är inte olagligt att vara korkad eller att göra dåliga affärer eller att ha dåligt omdöme".

Dumhet försvaras med dumhet, och genom att paketeras i ledande påståenden avleder Ask frågan om fiffel och straffbarhet till en banal fråga om dumhet som friande faktor. Här borde Kristerssons politiska karriär vara över, för man kan väl ändå inte ha en korkad person på en förtroendepost... 2017 valdes Kristersson till partiledare, enligt Hallandsmoderaterna hade han "bäst förutsättningar att leda Moderaterna till valseger år 2018". Det är ganska oerhört, menar Lappalainen, och japp, jag kan bara hålla med. 

Den institutionaliserade dumheten slår igenom på bred front, den fullkomligt sprider sig och olika identiteter av dumhet formas. Allt från politisk korrekthet, extremhögern, yttrandefrihetskämpar, administratörssamhället osv... den sortens glidarmentalitet som har slagit igenom får även förklara varför jag för första gången även funderar på att avsluta mitt ideella arbete som jury på konsthallen. Sedan två år har både ordföranden i konstföreningen och kommunens kulturutvecklare bytts ut, och den anarkiska frihet som tidigare rådde under mötena och som vitaliserade dessa har gått förlorad. I en agendalös flummighet utan minnesanteckningar eller mötesprotokoll har beslut tagits utanför rummet eftersom bevis har saknats. Försvaret: - jag vet att jag är slarvig där (och att det är på mitt ansvar att vara sekreterare), men när jag kommer tillbaka från semestern ska vi ändra på det. Under senaste mötet informerade kommunens kulturutvecklare oss mellan raderna av ojanden och hemskheter som pågår i korridorerna, att vi inte behöver tänka på fler möten på ett tag (två -tre år) eftersom vi redan hade tagit beslut om en turordning, och för att Coronapausen har gjort att vi nu har reserver att tillgå... och mellan suckarna dryftades det helt lätt, och i förbigående, att körersättningen även i fortsättningen kommer att utgå. -Vadfalls? När beslutades det om att den enda honorar vi får skulle utgå för det första, och varför? Och vem hade tänkt att ta ansvar för alla de konstnärer som efter så många tunga år kanske bytt yrke, sålt sina alster i ansökningen, om de ens lever? Är det inte en konsthalls uppgift att hålla kulturen vid liv, d.v.s. se till att konstnärer vars enda livhank efter coronan kan vara våra konsthallar, får en chans till upprättelse efter en sådan lång och påtvingad paus. Det är inte bara bedrövligt, det är skamligt och det borde vara olagligt att bromsa ansökningarna under så lång tid. Jag hänvisade till Melodifestivalen som prejudikat, och menade att om de kan ta om ett års uttag, då kan vi det med. Inga anteckningar togs, mötet avslutades. Glad sommar, nu går jag på semester och svarar inte på mail. Som ett vändande svar på min fråga till gruppen om både ersättning och minnesanteckningar blandas i mailsvaret från konstföreningens ordförande ansvarsfrihet med ansvarsfrihet. Jag blir således av en ledamot genast erbjuden att låta min stol gå över till någon annan som "tycker att det är roligt att vara med i gruppen". Trevlig sommar. Ridå. 

Om jag ger upp? Aldrig, någon ska ha modet och dumheten att hålla i nålen för att skapa pyspunka i ett övertryckt däck. Konst fungerar så, och jag är dess ödmjuke slav. 

Demokrati kan du inte ta på dig som en skjorta eller offerkofta, utan handlar om att ta ansvar och fördela ansvaret, likvärdigt. Har du inte förstått det, då sitter du på fel stol. Att inte se konstnärernas behov av en konsthall, eller konsthallens behov av en tidsenlig och adekvat konstyttring, det är både bedrövligt, skamligt och dumt. Korkat, men inte olagligt, för att travestera 000 Ask. 

 

Nä, det är då för väl att jag har min trädgård att luta mig tillbaka till. Igår kväll skolades ett gäng sädesärlor in i vuxenlivet under en oroad förälders uppsikt, och i morse var det kråkornas tur. Gärdsmygen sjunger av hjärtats lust, duvan purrar förälskad, hönsen beter sig galet, schersminen och flädern doftar och livet här på landet är så skönt och avlägset från allt dumt man bara kan föreställa sig, och plötsligt ter sig livet normalt igen. 

här ter sig allt galet fullkomligt normalt, och allt normalt fullständigt galet

 

 

Odin - Odin (full album)

Jag läser: 20-tal #3 maj 2021: Dumhet, av Lars-Erik Hjertström Lappalainen, Göran Greider, Iris Smeds, Susanna Alakoski, Laila Vianden, Anna Axfors, Björn Kohlström, Kristoffer Leandoer, Vida Lavén - och En vacker dag, av Tomas Bannerhed. 

Skrot

 Jag skrotar runt i trädgården och gör saker, pillar med basilikan, tar en kruka i taget som får stå och dra i vatten innan omskolning, de som är klara sticks ner där det finns plats i bäddarna. Lyssnar på härmsångaren, trädpiplärkan, duvorna och lövsångaren som underhåller i bakgrunden, och tittar på när rödstjärthonan febrilt sörjer för sina småttingar under garagetaket. Vår gamle stilige hanne brukar dyka upp litet senare och sitter då och ståtar på tvättlinan medan han sjunger sin kända mix av törnsång, ärtsång och rödstjärttrudelutt. Det ser rätt lustigt ut när han balanserar på slak lina, stjärten roterar som en propeller och han hoppvänder sig ständigt om för balansen så därför ser jag till att ha något tungt hängande där åt honom. Han verkar uppskatta det. Fyra sköna dagar med tösen ligger bakom, vi har badat, simmat, nycklat litet gräs och andra växter, tittat på trollsländor och lyssnat på fåglarna. Det gick snabbt att komma in in i de gamla rutinerna; hon har kunnat teckna igen och träffat kompisar och gjort sommarlovssaker, och jag har fixat, grejsat och pillat med sådant som jag brukar. Det är stor skillnad på tystnad och tystnad.

Nu ska jag byta om till något anständigt och cykla till badet, och i kväll kanske det blir ett tag med gräsklipparen som stod i garaget hemma hos mamma. Den heter Easy-Start, och har spakar, reglar och knappar för både ditten och datten, och för att klippa gräs kräver den att man först läser manualen innan man kör tillbaka till reparatören och blir utskrattad. Maskiner skrämmer mig en smula, sådana som jag ska ha lie. 

Pimpinell, don efter person

Moxy - Moxy (full Album)

Väntan

Jag går runt torpet och plockar blommor för att fylla alla vaserna. På tösens rum ska det dofta av nyutslagen vresros, i köket står en bukett med gräslök, den fylls på efter varje lunch, middag eller smörgås, och klaffbordet prålar av ett ostyrigt fång av bergklint, akleja, prästkrage, rölleka, tjärblomster, smörblomma och luddtåtel, medan fågelsången berättar om vad som är i görningen och i vilken tid vi är; sånglärka, koltrast, svarthätta, gärdsmyg, ringduva, sädesärla, rödstjärt... Gräsmattan liknar nu mest en äng med några lägre, ansade partier och bokhäcken är nyklippt. Gårdagens vind blåser ännu, den ruskar om bland trädkronorna och det rasslar, brusar, fräser och susar om vartannat men mojnar kanske lagom tills tvätten är färdig och det blir dags att ta cykeln till badet. Mot en klarblå himmel seglar cumulusmolnen förbi, de far mot en plats i sydöst där göken gal. I kväll blir det åter samtal om fågelsång, tentor och om livet, och luften och marken och omgivningarna kommer att delas med någon jag älskar, och jag längtar så.

Benjamin Booker - Slow Coming

 

L+

 Tänk att det nu går att sitta ute och läsa till halv tio, eller mer. Jag drunknar för tillfället i Montaignes ord och måste ta tankepauser, inte för att han är duktig och präktig utan för att han är så grymt ärlig mot sig själv. Det finns inte många jag har mött som kan mäta sig med den typen av självrannsakan, om jag tänker efter litet är det kanske bara en person som har varit nära den kvaliteten. Montaigne radar upp sina egna fel och brister och som läsare skådar jag in i en människa som jag önskar att jag vore mer av själv; öppen, ärlig och inte minst strikt i begränsningen mot andra. Vid tidpunkten för då han skriver den tredje boken är han ungefär i samma ålder som jag är nu, men kallar sig själv åldrad. Ålderdom är ett privilegium om man är frisk och kan klara sig utan hjälp, det är till stor del på grund av dagens välfärdssamhälle som samtidens människor kan läsa en 1500-talsmans tankar med så stor behållning. Montaigne var privilegierad och bildad, med ett hov och en stab som stod för mat, värme och förplägnad, och med hjälp av underhållet från ett arv gick det att leva gott utan direkt oro för köld, hunger och väta och tid över för tankar och skriverier. 

 

 Jag har återgått till det gamla arbetsschemat med intervjuer och nedslag i byar och lantliga miljöer igen, och det känns skönt att inse att jag vid det här laget har skaffat mig en del rutin. I takt med att landet öppnar upp igen efter coronan kommer även mina göromål få ändras, men tills dess ska jag bara njuta av att få syssla med sådant jag gillar. Det finns förstås ett par orosmoment, som en krånglande bil och ökade omkostnader, men idag åt jag årets första hemodlade lunch, och med litet tur kanske jag kan få snika till mig några grönsakslådor från sambruket. Det ska nog gå. 

Om några dagar kommer tösabiten hem en kort sejour, sen far hon vidare för att fira midsommar uppe bland vännerna i Dalsland som vanligt. På två veckor har två dödsfall drabbat vår utökade familj och vi får därmed se hur sommaren blir. Man får liksom ta en dag i taget, inget är självklart längre när man har uppnått en aktad ålder av 50+. Vi skrattade litet gott åt eländet igår, när jag var hemma hos Å en stund och lånade duschen. Tydligen säljs nybörjarkurser i datakunskap till "dig som är över femtio". Man kan ju undra hur många ungdomar i min ålder som nappar på den kursen. Nä, om jag vore Montaigne skulle jag varken ta det som en skymf eller bry mig nämnvärt, förmodligen hade han skrattat lika gott åt det som vi gjorde, när vi kom på, att när våra farmödrar hade hörapparat, hårdpermanent, styvstärkt storblommig förklädesklänning, yllekappa, hatt och tantväska, var de lika gamla som vi är nu. Ack du käre tid! Det är hög tid att lära sig knyppla. 

 

Kärleken grundas enbart på njutningen och är verkligen mer eggande, livlig och intensiv; en njutning som förstärks av svårigheterna. Den måste stinga och svida. Saknas pilar och eld är det inte kärlek.

 

Att läsa en bok är en matt och svag verksamhet som aldrig värmer upp en, medan samtalet däremot lär en något och samtidigt övar upp tankeförmågan. Samtalar jag med ett starkt huvud och en hård kämpe sporrar han mig hårt, hugger in på mig till höger och vänster, hans idéer sätter fart på mina. Rivaliteten, ärelystnaden och kampen driver och lyfter mig över mig själv Att vara överens i ett samtal är dödtråkigt.

 

 Genom sin rädsla att bli bedragna har många människor lärt andra att bli bedragare, och med sin misstänksamhet har de gett andra rätt att begå brott.

 

        För att falla behövs ingen konst: slutet kommer av sig själv när ett arbete är klart.

 

Michel de Montaigne

Slowgold - Inte här

Sommarsång

 Sommar, det är att kunna sova för öppet fönster och sitta ute på trappen och se på när hönorna pickar i sig spridda bitar ur morgonmüslin och katterna lapar i sig resterna från yoghurten. Redan nu märks det att fågelsången har blivit stillsammare, på en vecka har stararna hesnat och näktergalens sång glesnat. Men ännu sjunger taltrasten sin sommarsång och koltrasten verkar nu mer nöjd än jagad där han visar upp sig, sjungande i morgonsolen uppe från tomtens högsta utkik. Rödstjärten sitter tålmodigt på tvättlinan och vakar över sina, och från talgoxens holk hörs giriga ungar som manar föräldrarna till stordåd. Från skogsbrynet i norr spelar ringduvan idag till sporadiska, taktfasta trumvirvlar från spillkråkan. Tranor, gärdsmyg och rödstjärt i ackompanjemang. 

Det blev en fin tur till Krankesjön igår. Så snart vi steg ur bilen vid gömslet fick jag höra mitt livs första sommargylling spela. Han satt då alldeles över oss i en hög bok och sjöng, och lät även höra sitt andra läte. Mycket distinkt och nasalt, och precis så pedagogiskt och enligt boken sjöng han, och jag kunde bara stå där och gapa. Ibland är skådandet sådär enkelt, men det krävs först en del förberedelser, varav en del tar ett helt liv att fullända. M tar hand om kunskapsbiten och så tar jag hand om ratten, det är en lyckad utflyktskombination. Skäggtärnan som hade siktats här under ett par dagar hade begivit sig iväg, men ute på spången välkomnades vi istället av en svarttärna som tog tillfället i akt och visade upp sina fantastiska, luftakrobatiska skills, och när vi väl satt under taket och blivit kvitt myggsvärmarna blev det kaffe och frukost som fiskades fram från den för arten skådare atypiska picknickkorgen. Medan vi stillade våra magar tävlade fisktärnorna och änderna framför oss om att fylla sina krävor och bukar med de feta myggor och sländor som fladdrade runt omkring. På andra sidan sjön vilade en fiskgjuse i ett dött träd, från vassruggen bakom lät en skäggmes och vattenrall höras och knölsvanar och skäggdoppingar fann skydd i viken bakom den lilla holmen rakt framför oss. 

 

 Revingehed badade redan i sol under morgonen, och de små vattenpussarna där de större kustflicksländorna håller till börjar redan minska i omfång, här växer ängsnycklar sig korta och litet knotiga nere bland artilleriförbandens djupa larvfotsmärken och vid Sjötorps ängar fladdrar ängsnätfjäril och tosteblåvinge över resterna av vårens fältsippor. En lätt bris gjorde läplatsen intill ett tätt buskage av vide och sälg till perfekt tillhåll för årets första kilfläcksländor och blå kejsartrollsländor, även andra större och mindre arter flög omkring i det höga gräset. Under ytterligare en fikapaus fick jag se den svarthakade buskskvättan ryttla alldeles över gräsruggarna och sedan sitta med god utsikt mot en större rugge av törnen och täta snår. När vi rundat buskaget kom två nyfikna rävvalpar fram och visade sig helt öppet för oss, den ene hade ett skadat öga och var säkert mycket hungrig, medan den andre drog sig in i den skyddande skuggan igen, i väntan på en förälder som förhoppningsvis snart skulle dyka upp med mat. Alldeles intill rävarnas gryt fick M syn på två flygga ungar av den svarthakade buskskvättan sitta uppe på utstickande kvistar av buskaget, hanen satt nu väl synlig på en av stolparna ett stycke intill och lät sig modigt fotograferas under det att han höll stadig koll på sina ungar. Vilken tjusig fågel det är! Bivråk, brun kärrhök, gök och näktergal, solgass och kaffe på en grästuva med utsikt över sjön och svirrande insekter. 

Billingemölla visade sig istället krylla av kanotister och de enda trollsländearterna som vågade visa upp sig var de båda jungfrusländorna, i mängder till en sädesärlas stora nöje. Hemma i trädgården drogs fåtöljerna fram i skuggan under solitärboken, och under tiden som M hjälpte mig inventera mina trollsländelokaler i närheten grillades en kyckling färdig i ugnen. Sommarsallad, grillkyckling och resterna av dagens medhavda rabarberpaj fick stå som dagsetappens avrundning under det att hönor, katter, några jungfrusländor och en bred trollslända stod för underhållningen. En fantastisk start på sommaren efter ett år som gud glömde. 

 

"Liksom onda själar också kan drivas av någon yttre impuls att göra det rätta kan också dygdiga själar drivas att göra det orätta. Man ska alltså bedöma dem i lugnt tillstånd, när de är hemma hos sig, om de nu är det någon gång; eller åtminstone när de är som närmast ett avstånd av vila och naturlighet."

"Själens åkommor blir dunklare ju svårare de blir. Den sjukaste märker dem minst."

"Det är viljan och känslorna man ska söka vinna."

                  Michel de Montaigne

The Seeds - Raw And Alive 1968

insomnia

 Det blev juni och doften från äppelblommorna ersattes av syren och liljekonvalj. Jag kan inte minnas att jag har upplevt en liknande blomning av fruktträd förut, dofterna har varit makalösa och vårvindarna fyllda av rosa och vita blomblad som singlat ner och bäddat in stigar och vägkanter i fluffiga valkar. Strutbräken och rabarber har nått sin maxhöjd nu, och aklejorna, kärringtanden och röllekan blommar, det är bara junis vackra tjärblomsterbestånd vid brevlådan som inte har slagit ut än. Mina odlingsbäddar växer däremot stadigt och snart är där lika tovigt av bönor och luktrankor som förra året. 

Kl 04:00 startar fågelsången, det vet jag med exakthet eftersom sömnen har varit sämre än vanligt. Jag vaknar ofta kl 01.30 och vänder och vrider på kroppen, ibland kan jag känna hur jag försvinner och får märkliga syner, men hinner knappt tänka 'skönt' innan jag återkommer igen. Ja, sådär håller det på. Nackstelhet och minnesförlust, magont och nedstämdhet som ett brev på gamla postverket. På radio igår hörde jag att tankspriddhet skulle vara bra för kreativiteten... det var alzheimerforskare Henrik Jörntell vid Lunds universitet som sa det där, men jag undrar. Jag kan däremot till fullo hålla med om att ensidigt fokus på kemiska funktioner inte berättar allt om hjärnans förehavanden, och att vi måste lära oss att lösa problem genom att förstå mekanismerna bakom hjärnan och sjukdomsförloppet. Att hjärnan inte är som en dator med separata och förutsägbara funktionscentra, utan en mjuk massa som samarbetar i sin helhet genom slumpvisa impulsöverföringar, är ett ganska nytt grepp inom hjärnforskningen. Tanken liknar mykorrhizan och är inte svår att förstå för en humanist, däremot blir den svår att få grepp om på kirurgisk nivå som tenderar att bli teknisk och ställer krav på exakthet. Jag minns plötsligt en av de där korta drömsekvenserna jag hade i natt, och att jag kom fram till att människan är överlägsen på problemlösning men usel på att förstå problem. Det är ingen dum tanke, trots sömnbristen. Kanske hjärnforskare Jörntell har rätt, ändå...

Ny syn på hur hjärnan fungerar, LU 19/4-19