Om att göra en resa

Caspar David Friedrich, 1822

 En grön Morran står hukande framför garaget, där inne i tujaskelettet och bakom de täta vildvinssnåren har en gärdsmygsfamilj bott och ännu tyr sig ungarna dithän. En liten halvvuxen unge sitter på de små klena syrenerna som kantar söderläget, bara två meter från mig, den är helt upptagen med att undersöka sin omvärld och klättrar upp och ned längs de veka stammarna och ut på varenda gren, allt kontrolleras noggrant. Vidare går turen ut mot den svarta tomaten som klänger på ett hampasnöre fäst vid pergolan som är tyngd av vinrankor. Där uppe kan katterna ibland ligga på lur, så för säkerhets skull håller sig den lille gärdsmygen tryggt nere vid marken, där den klättrar längs raden av syrener och får plötsligt syn på mig, där jag sitter med min kopp svart morgonte. Nu svirrar den kvickt förbi lillstugan och in i den täta paradisbusken som växer där bakom, helt säker och utom synhåll från mina nyfikna blickar. 

De två gångna dagarna har varit litet grå och jag har återtagit kampen mot förfallet, huset har städats och garderoberna snyggats till och under tiden har även en stol, som jag en gång plockat bort sitsen på, börjat se nytt ljus. Livet är ofta som råttan på repet, när man hittar en sak uppdagar sig något annat som måste göras, och prioriteringsordningen beror på akuta insatser och mer långsiktiga planer. Ett bålgetingbo kommer alltid först, därefter kan man leta rätt på saker för det pågående arbetet och finna något som egentligen passar bättre på en annan plats, eller ett annat och för stunden viktigare behov. Under en dag hinner man med litet tur med att rensa trädgården, städa garderober och badrum, påbörja en stolsrenovering, sopa ut vinden, sy två örngott, och för varje gång man letar efter något hittar man inte bara det man söker, utan även sådant man trodde hade varit förlorat för alltid. Städdagar är inte så dumma ändå. 

Tösen är just nu på väg på sitt livs första tågluff. Hon skickar en bild där hon står i sin hiss med packningen, i färd med att debarkera tryggheten mot en turné ut i Europa. Amsterdam, tre väntande vänner, Waddenhavet, och sen vidare. Hennes resa är samtidigt min, jag tänker på de resor jag själv har gjort då jag var i hennes ålder, och vet hur viktigt det är att lämna en plats för att inse sådant man inte gör mellan fyra väggar. Nu börjar hennes liv, precis som gärdsmygen kommer hon att behöva pröva sina vingar för att känna hur livet fungerar. De misstag som görs, framgångar som röns, vyer som ses och vänner som möts kommer för alltid att prägla henne, det ska bygga upp och forma den identitet som aldrig slutar att resa och som ständigt är på väg. Om några veckor ses vi igen, fulla av äventyr att berätta, med nya erfarenheter att smälta - och litet visare klättrar vi mot ett nytt okänt mål i framtiden - hon på sitt vis och jag på mitt. 

Att kunna resa är viktigt, vi behöver röra på oss för att inse hur obetydligt små, men samtidigt viktiga vi är, i det stora hela som vi kallar livets väv. Vi påverkar varandra med ord och bild, men djupast genom att vara nära och få betrakta varandra i tysthet. Att få vara någons vän, släkting, älskade och bekant ställer krav på oss, ansvar kallas det vi tar, och förtroende det vi ger. Tanken är för mig precis lika hisnande vacker som den solnedgång jag själv har upplevt över Waddenhavet. Likt männen i Friedrichs lilla målning står min tös i fronten, allt är möjligt, hela världen är hennes. Där bakom ligger det ett ankare, en väntande vän i tryggheten och någon som hejar på. Vem behöver mer?

Caspar David Friedrich, 1821

 

Jag läser The Picture of Dorian Gray, av Oscar Wilde

Fleetwood Mac -Songbird

 

Semester

Tummelisa av Stig Blomberg på Vattenhuset

 Det där med att ha semester utan att uppbringa lön eller ha ett jobb att vara ledig från kan vara litet knepigt, så då är det bäst att hitta på en orsak. Jag hade fått ett erbjudande om att följa med på en tur till västra Götaland och Bohuslän och tvekade en stund, men nappade efter att ha försäkrat mig om att trädgården och djuren var omhändertagna, och när jag kommit på idén att plocka med en gammal tonårsfåtölj till tösens nya lägenhet (som hon ville ha) kändes det fullt legalt att lämna hemmet under hela fyra dagar. Det blev en hemskt trevlig tur uppåt landet genom Halland, småvägarna tog oss via kända och okända ställen och både konst, kultur och trädgårdar besöktes innan vi sex timmar senare taxade in hos tösen för att överlämna pryttlar och pinaler och se den första egna lyan. Därefter hälsade vi på hos I-L som hade fixat en övernattning i city och drog sedan med henne ut på italiensk krog för att fira hennes första semesterdag. Under två dygn vadade vi sedan runt i ett göteborgsk-toscanskt landskap, verkligen allt jag åt, besökte och gjorde hade en tydlig italiensk prägel och det soliga vädret gjorde sitt bästa för att komplettera stämningen. Att I-L dessutom är en fena på italienska viner gjorde inte saken sämre. De sista dagarna möttes vi upp på Tjörn igen, där vi badade i saltvatten, kikade på räkor, maneter och fiskar och njöt av allt det vackra som bara en ö i Bohuslän kan erbjuda. Under resan hem ersattes prylarna med tösen men vi tog åter den långa vägen tillbaka. Förbi stendösar och kulturlämningar bar oss bilen över de fyra halländska bäckravinerna, och vore det inte för  att vi beslutade oss för att ta en glass på glassfabriken och köade under nära två timmar ihop med andra semesterivrare, så hade vi med fog kunnat raljera över husbilarna som stod parkerade intill det kända varuhuset, och med rent samvete gapa över de stackars satar som ägnade semesterlivet åt att köa för att få lägga sina surt förvärvade slantar på saker de inte behöver. När vi susade förbi den där ökända orten och pekade finger var vi egentligen lika goda kålsupare - men glassen var god (och billig). 

 

flämtande kreatur, Väderön

 

Efter ett par dagars vila på torpet med bad och vänner beslutade vi oss för att åka till Väderön. Väderleksrapporterna varnade för att Londonhettan (obegripliga 42°) skulle skölja över oss och då hjälper inget bättre än en kustbris och havsvatten. Det var förstås många fler som hade kommit fram till samma slutsats... Väderötrafiken som dessutom var en båt kort fick stå ut med irriterade barnfamiljer med barnvagnar, solparasoll, picknickkorgar i två ringlande köer, varav en nådde ända bort till parkeringsplatsen på andra sidan om gästhamnen. Efter 1,5 h väntan knöddes vi och några hundra till in på det enda fungerande fartyget och så bars vi iväg över böljan den blå. Sandhamns strandremsa var vid det laget förstås fullpackad och det fullkomligt myllrade av solbadande semesterfirare i badkläder närmast bryggan, men så snart vi hade fyllt på vattenflaskan vid kioskens hundbar och gett oss av på stigarna så tunnades skarorna ut. Efter bara ett par hundra meter var vi i det närmaste ensamma om stigarna och badvikarna och fick se både fåglar och insekter, trots hettan. De roligaste obsarna var nog tobisgrisslan och den tunga läderbaggen som flög över huvudena på oss inne i Söndre skog. Skalbaggen landade slutligen i en skadad grenklyka uppe i en ek där den förmodligen hade sitt perfekta mulmbo. Vi hade förstås behövt kamera med objektiv för att kunna dokumentera alla saker vi såg, men istället fick vi många andra fina bilder, bl.a från öns sandgräsfjärilar och på kossorna och fåren som flämtande stod i den magra skuggan under en vindpinad apel eller tryckte sina magar mot marken. Ute på den norra heden var det inte nådigt under middagshettan. Jag fick ändå se fyra nya vadare för året (större strandpipare, kärrsnäppa, drillsnäppa, rödbena), tre perfekta obsar av törnskata på bo, två vackra tornfalkar som jagade över torrängarna och en kentsk tärna, så det var ändå inte kattskit. Trollsländorna gillade dock det heta solgasset och efter att ha förföljt och försökt fotografera några blå kejsartrollsändor och rivit oss på björnbärssnår och enebärsbuskar fick vi se den där köttfärgade fulheten som för ett par år sedan fick trollsländeintresserade att resa land och rike runt för att få en glimt av - den mindre kejsartrollsländan är idag en tämligen vanlig slända, ändå kräver artportalens förinställningar teknisk bevisning i form av bild eller film. 

 

 

Det går så fort med alla förändringar nu, och det är förmodligen svårt att hinna med att finjustera tekniken, men värst tycker jag ändå att det är med alla blånekare av klimatförändringarna som på fullaste allvar hävdar att myndigheter och forskare ljuger om mänsklighetens påverkan. Senaste nötet på nätet menade att väderkartornas färgfält för temperaturer var för skarpa och överdrivna. Är det inte litet märkligt att det är de värsta begabbarna av livsstilsförändrande åtgärder och relativism som samtidigt hellre litar på korrupta politiker och relativa antaganden än på forskning och vetenskap... och de kallar sig upplysta!

Efter två outhärdligt heta dagar (33°) slog vädret om från tropisk hetta till svensk midsommar igen. Som väl är har vi i år hittills sluppit låsningen vi hade 2018, men detta till trots, och trots att det har regnat litet emellanåt är det ändå knastertorrt i skog och mark. Jag följer SGU rapport över grundvattennivåerna som uppdateras varje tisdag, och ser hur illa det är ställt med de stora vattenmagasinen som försörjer vår största stad. Ändå är det en piss i Nilen jämfört med hur det ser ut över resten av världen. Vad är människan utan vatten? och då avser jag inte poolerna eller golfgreenerna och trädgårdarnas gräsmattor som kräver semesterorternas sista reserver av livsmedel för ynka fyra veckor om året. Relativism, som sagt. Har man betalat så mycket för sin parkeringsplats ska man för fan få något för det också. 

Folk är dumma på riktigt. 

People Ain´t No Good - Nick Cave and the Bad Seeds

Naturen

 

Skillnaden är påtaglig mellan juni och juli, redan vid månadens inträde märktes tystnaden och under några dagar var det enbart rovfåglarna och hönsen som höll hov. Sakta återtog trädgården de ljud som jag förknippar med sommaren och vuxna fågelsångare varvades med ungarnas rop. Trollsländorna har också ändrat karaktär, nu är det ängstrollsländor och mosaiksländor som hälsar på, och även om jungfrusländorna är färre så gästar de ungefär samma utstickande grenar och strategiska buskage som förra månaden. Att dela in tid i strikta månadsgränser är förstås fel, gränserna är flytande och går gradvis, men genom att hänga upp händelseutvecklingen i perioder blir det som sker mer uppenbart. Jag tänker på kalendern som hängde på lekskolans vägg, den som gav dagens första uppgift till en av oss som satt i halvcirkel runt fröken Cecilia att gå fram och riva fram dagens datum. Lycklig den som fick lov att klistra upp månadens bild. Att dela upp händelser kalendervis är en gammal kulturvana och hänger ihop med våra årstiders växlingar, det är lika självklart som att kunna vrida på en kran och få rent vatten eller hämta mjölken ur kylskåpet. 

När Emerson skriver essäerna i Naturen på 1840-talet tar han avstamp i kolonialväldet och en monoteistiskt präglad religion, och kanske är det just därför som han trots sin kritik kan berätta om en tid som är så härligt genomsyrad av tillförsikt inför framtiden. Samtidigt med dessa grundläggande föreställningar (varken kolonialväldet eller kristendomen ifrågasätts) kommer han fram till flera insikter som har besannats idag; de bigott sakrosankta tendenserna som han med tiden varnar för i sina föreläsningar och essäer har idag rundat poesin och naturkänslan, och människans strävan mot andlig frihet och längtan finns enbart på pappret. Hon går i cirklar. Längtan bort är den enda frihet som kvarstår. Thomas Mann skriver om ungefär samma tid som Emerson ganska exakt ett hundra år senare. Han blickar tillbaka på sin ungdoms hyllade gestalter, som likt klippta profiler har fallit ur modet och stoppats undan i en skamvrå, men så plötsligt dyker de upp igen och måste betraktas med en ny blick. När Mann beskriver den tyska kulturens fanbärare, Goethe, saknas vare sig kritik eller humor, Mann är en mästare på att skapa stämning med hjälp av elegant ironi och tar här en annan germansk tradition i hand; den gotiska narrspegeln som även Erasmus använder i sin fantastiskt roliga essä om dårar (kvinnor och barn) som de verkligt sanna sanningssägarna. Kejsaren är naken. 

Jag sitter i min lilla gröna filterbubbla och läser och begrundar omvärlden, och har förstås också en del att göra innan jag kan peka finger - men som kvinna har jag ett stort försprång. Att stå utanför och kika in är en förutsättning för att kunna skriva, lika mycket som grundläggande behov är det. Jag har en kran, en kyl och en bil som fungerar mestadels, och lika gärna som jag kunde säga att vad var det jag sa om energipriser och råvarumarknaden, så vet jag också att jag är lika fast i det ekorrhjul som har skapat världen jag förutsätter, och måste lita på att det ordnar sig för dotterns framtid. Om några månader går vi in i slutfasen på den politiska pajkastningsfars som nu pågår, det val som alltid kallas viktigt är nu ödesmättat på riktigt. Hur vill du att världen och livet ska te sig för barnen som växer upp? Bryr du dig om deras framtid, och inte bara tänker på dig själv? Frågor som dessa kräver omedelbara svar. Det brinner i knutarna, inte bara litterärt. Tror jag på min inneboende förmåga att förändras, så kommer även omvärlden att förändras. Tror jag på min medfödda skaparkraft, ska omvärlden häpna av hur omvälvande den kan te sig i ett nytt ljus. Självtillit är viktigt, alltings utgångspunkt utgår från våra ögonglober. Lita inte på att den som har flest anhängare också har bäst svar på problemen (det brukar vara precis tvärtom), för så länge vi gömmer oss bakom invanda och populära föreställningar är vi inte bara fega utan arbetar (i bästa fall) utifrån den lilla yttersta toppen av vår förmåga. Använd kroppen, hela kroppen, när avgöranden som gäller andra kroppars framtid fälls. Det som kallas kärlek, och som vi brukar värna om som fint och vackert handlar om omsorg om någon och något annat, men känslan måste alltid utgå från dig själv. Kärlek är mer än vackra ord, det är magi som kan förändra allt.

 

"Den nya förkunnelsen kommer att bygga på den skepsis såväl som på den tillförsikt som finns i samhället, och med stöd i tvivlet ska en övertygelse ta form. För skepsisen är inte obefogad eller laglös; den påtalar begränsningar i det invanda mönstret; begränsningar som den nya filosofin måste beakta och låta resonemanget vidga sig bortom, i samma mån som den måste inkludera de äldsta uppfattningarna."

          -  Ralph Waldo Emerson, "Erfarenhet" 1844

Angel - First Aid Kit

Erato

Erato, poesins och musikens musa. Edward Poynter 1870

 Idag uppmärksammas folkmordet i Srebrenica 1995 och rapporterna från Ukraina har tagit en hårdare ton. Allvaret skärps när läsarsiffrorna sjunker, sommaren får inte bli för loj. En ekonom på radio säger att den ekonomiska regressionen är bra eftersom skillnaderna mellan inkomster är för hög och medelklassen har för mycket pengar. Historiskt sett har så många aldrig kunnat resa eller handla så mycket som idag. Taxonomi har blivit ett ekonomiskt begrepp och är nu ett styrmedel för tillåtande utsläppskvoter. Kostnaden för asfalt skenar (som alla infrastrukturprojekt alltid har gjort). A-traktorungar är hjältar i bemanningskriget. Storbolag tillåts mekanisera i högre grad. IT ska revolutionera vården. Digitala kopior är NFT, icke ersättningsbara. SAS utreder alternativ lagstiftning. En minister åtrår gruvor medan renar svälter och insekter ruttnar i plastbalar. Koldioxidutsläpp ses som en tillgång.

Samtidigt rasar de anlagda bränderna i Amazonas, torkan är nu prehistorisk (1200 år) i södra Europa som eldhärjas och norra Italiens veteodlingar torkar till damm. Podalen och tillflödena är snart helt torrlagda, samtidigt som skyfall och jordskred dödar folket i Kashmir och Afghanistan. I Ukraina brukas den mark som ännu står utom risk för minor, enligt de nyheter jag kan läsa är det den ryska marknaden som mättas, samtidigt svälter Nordafrikas befolkning. Olivodlingarna runt östra Medelhavet brinner. Västbanken, Grekland, hela den historiska grunden för vår jordbrukskultur och bildningskultur står under angrepp. 

I litteraturen jag läser beskriver författarna en era som kallas filosofisk, den dör med industrialismen. Vår nutida era tar över; den ekonomiska. Arrogansens tid.

 

Samhället är ett aktiebolag vars ledamöter kommit överens om att garantera varandra bröd i utbyte mot självbestämmanderätten. Vad som främst efterfrågas är konformism. Självtilliten är dess fiende. Man älskar inte sanningen, man älskar sedvänjor och namn. 

        - Ralph Waldo Emerson 1841

Jag läser Naturen och andra essäer av Ralph Waldo Emerson, och Lotte i Weimar av Thomas Mann.

Kashmir - Led Zeppelin 

Sommar

 Dagarna har åter blivit mildare. Efter ett svalkande regn i förrgår natt kom dagen som kanske kan få beteckna hela årets fulländning; när rosorna börjar slå ut, och bulliga moln svävar över en blå himmel, och koltrastarna orkar sitta och sjunga långa morgon- och kvällsserenader bara av ren livslust, och allt är spirande grönt och fullkomligt makalöst paradisiskt. Ja, till och med flugorna höll sig på sin kant igår, det var nästan löjligt idylliskt, och att det av en händelse sammanföll precis med dagen då en mycket långväga vän med sina två tonårsdöttrar skulle komma på visit. Jag hade på morgonen kunnat klippa det regntunga gräset där det skulle klippas, rensat och fixat litet med odlingarna, så att ärtorna hade någonstans att ta vägen med sina allt längre stänglar, och hann till och med fräscha upp mig med ett skönt dopp i utebadet. Vattnet höll 25° och jag var helt ensam i den enorma poolen, och omgiven av inget annat än en glad och förväntansfull badpersonal, vajande gröna träd och buskar, och vackra sommarmoln, var det som att simma mitt i en lyxig annons för ett paradisiskt annanstans. När gästerna anlände hade de hittat utan problem, så vi satte oss i skuggan under pergolan med glass och jordgubbar och en kopp te, och medan hönsen pickade runt oss kunde vi prata om sådant som har hänt sedan gymnasiet och om våra nuvarande liv. Det pågående samtalet fortsatte sedan på vägen till min hemliga badplats, där vi på bryggan och på stenarna mitt i sjön kunde ta upp även tunga saker, som död och separation, omstarter och brustna visioner, och lika luftigt lätt som molnen flög förbi och vattnet var ljumt skrattade vi åt det som heter livet.

 

I ett sådant väder och i en omgivande miljö som denna kan man inte se livet annat än som en rad av solskensglimtar, och nog är det så, också. Ofta gör man sig så mycket bekymmer om småsaker att man glömmer bort att vi har varit den sista generationen som kunnat göra vad vi har velat - ja det kanske till och med har krävts av oss att skapa oss det liv vi önskar. Vi som gick ut gymnasiet på åttiotalet har kunnat drömma oss fram till en gränslös framtid, och de flesta av oss har sluppit tänka på konsekvenserna eftersom det alltid har ordnat sig på något vis, av någon eller något annat. Ibland har det slagit mig, att drömmarna i sig har varit målet för min generation X, och att vi inte har tillåtits stanna och vara nöjda med livet. Det har ingått i framstegstanken, att bara vi arbetar hårt kan vi nå precis dit vi vill, och sedan tar vi nya tag. Högre och högre, bättre och bättre, the sky is the limit, and beyond och alla bevis kröns med en bild på de sociala nätverken, som är skräddarsydda för att förmedla drömmen om ett annat liv. Kanske att den ultimata anarkisten idag är den som är fullkomligt nöjd med situationen, att drömmen är införlivad med det liv hen redan lever, och som uppriktigt menar att resans mål innebär allt annat än stagnation, tristess, eller leda?

 Just nu, när rosorna dignar av sprickfärdiga knoppar, fåglarna sjunger avslappnat, och regnet kommer med jämna mellanrum, kan jag inte vara lyckligare. För medan naturen jobbar på i cirklar och jag kan få ha mina drömmar i behåll, är jag redo för allt - till och med en vinter till.  

 

Leon Russell - Magic Mirror

Pink Floyd - Biding My Time

Intellectual healing

Zygaena filipendulae (sexfläckig bastardsvärmare)

 Det är morgon och jag sitter ute på trappen med min kopp te. Tänker. Tänker på hur mycket jag älskar allt som finns i naturen, inte bara bandet som knyter ihop de irriterande flugorna till matjordens alla maskar och mykorrhiza, och ugglorna med sorkarna och tordyveln, utan även detaljerna. Att gå nära och betrakta, plocka fram en bok, och i långsam takt försöka sondera vad jag har sett för nytt idag, är som att få gå in i sig själv för ett slag och ge mitt vanligen splittrade sinne en behövlig stunds lugn och ro. 

Jag ska försöka att njuta av sommaren till fullo, och mellan varven som ju sker med trasiga maskiner och annat jox dra in alla dofter och slå upp de arter jag lyckas notera. Jag har alltid med mobilen, och även om det är svårt att få till bildutsnittet, och det är inte samma känsla som man får med en stor kamera, så får detta vara ett sådant år när jag registrerar min absoluta närhet. Med mobilen i hand måste man krypa alldeles inpå sitt objekt och det kräver både sinnesro och sega muskler. Just nu, förresten, sitter det en fjäril och njuter av morgonsolen alldeles vid min sida. Den har slagit upp sina bruna vingar och i solskenet kan jag se hur fantastiskt vacker den är, intill den ludna kroppen är fjällen grönglänsande och längre ut fångar solen upp violetta toppar, och när den sluter vingarna kan jag se de sju fina ögonfläckarna, att toppen på antennerna är orange och hur den rör på käkarna. Det är en luktgräsfjäril som slagit sig ner intill mig, kanske för att visa att böckerna har fel, och att den är så mycket mer än bara brun. Allmän möjligen, men absolut inte trist. 

 

Argynnis aglaja (ängspärlemorfjäril)

Ibland har det hänt att jag har gått bet och fuskat med en app som jag har blivit rekommenderad, men märker då att själva upptäckarlustan försvinner. I böckerna tar jag med händelsen och jakten jag gjorde i fält, in till köksbordet och låter jag bli att googla kan jag sitta där och försvinna in bland bladen, kanske lära mig något nytt om en art jag inte har sett ännu och återuppväcka minnet från platsen för en stund i mitt inre. Och även om jag vet att mitt minne är kort och att nya kunskaper måste fräschas upp för varje säsong, så är det ett litet äventyr i sig att kunna få behålla intresset som ett barn, en dilettant och nybörjare. Jag har alltid gillat att skapa nytt, det kanske passar mig att vara utbränd, trots allt. Långt bort från de snabba svar och rappa repliker som yrket hade vant mig vid att åstadkomma. Och jag vet ju att för varje gång jag nöter en kunskap så sätter den sig, det gäller bara att veta var man ska leta.

 

Polyommatus amandus (silverblåvinge)

Där bolmenvattnet har grävts ner mellan vägen mot Ljung och in mot byn, har det på en sträcka av en halvannan kilometer blivit en utmärkt torräng med en stor mängd ängsblommor. Det är på grannens jaktmarker och ägaren har satt gran och lärk, men mellan de ännu små plantorna har en stig, tuktad av hans fyrhjuling, gett utrymme för kortväxande, blommande örter. Dessa små växter har sin tur fått ge mat och rum åt fjärilar och insekter, varav åtskilliga är sorter som är ovanliga idag. Flertalet har flytt från de omkringliggande jordbruken, som har rationaliserat bort deras livsrum med gödsel och en allt intensivare odling. På ett avstånd av knappt tvåhundra meter hemifrån lever det idag åtminstone tre olika sorters bastardsvärmare, och den vackra violettkantade guldvingen, som jag har letat så efter under mina tio år här på torpet, syns nu varje solig dag, tillsammans med flera blåvingar och pärl- och nätfjärilar. Den lilla äventyrsstigen är ett perfekt avbräck när dagen känns trist och något nytt måste hända. Här dyker det alltid upp något att häpna över, och som alltid när, och där man minst förväntar sig det. 

 

Boloria selene (brunfläckig pärlemorfjäril)

Allt intellektuellt arbete handlar om att betvinga döden på något vis, att jag landade här är bara en konsekvens av att mitt liv alltid har handlat om döden. Som född med navelsträngen om halsen under en sätesbjudning har det varit en kamp om såväl min egen, som mammas, livsutrymme. Och att som elvaåring förlora den enda fasta punkten i hemmet, min älskade pappa, har skapat fler tankar som djupnar med åren. Skuggsidorna har gett mig synen och hörseln, känseln och nervtrådarna, men det krävs inga större åthävor för att inse att liv förutsätter död. Existens är berättelsen om liv och död, och om kampen för att känna livet i döden, och tvärtom. Henri Michaux uttryckte det elegantare men jag vill minnas det som så; att gråt i skrattet, skratta i gråten.

SLU artdatabanken rapporterar om våra rödlistade dagfjärilar och bastardsvärmare.

Jag läser nu: Renegater, av Klas Östergren