Med gnistrande kallt väder och huset fullt till brädden av människor som inte har setts på väldigt länge, blev detta möjligen den vackraste julen jag har upplevt. P och T tog sig ner från västkusten på lillejulafton och farmor och H kom från Blekinge på julaftons morgon. Di gamle stannade över natten och tyckte att de aldrig sovit så gott förut, trots -14° under julenatten och frost på insidan av lillstugans fönster kunde de efter frukosten köra hem, utsövda och glada. Vi har ätit och spelat spel, tittat litet på film och pratat och tagit igen sådant som hänt under tiden när vi inte har kunnat träffas. Det har varit ett tungt år, utöver coronapandemin har det varit en eländig mängd svåra dödsbesked, men för mindre än en månad sedan vände det, för då kom bud från Oslo och A som kunde berätta att förlossningen gick väl - efter fyra tragiska försök. Så det var en lycklig klunga som hade samlats och firade. Den bästa julen är den med mening och djup och jag är så glad över att kunna bidra med en plats som känns trygg, varm och mysig. Man behöver det, kanske nu mer än någonsin.
Igår var L på besök, det blev en kortis utan övernattning den här gången, men vi tar igen det när hon har mer tur med hundpassningen. Mina gamla katter är inte vana vid hundar som vill leka, och de vaktar sitt varma hem med avund. T ligger fortfarande under täcket, jag har öppnat dörren in till hennes lilla rum så att värmen från kaminen når in och väcker henne så mjukt som bara en sprakande eld kan göra. Tentan är påbörjad och hon är lugn, vi är båda i fas, så jag tror faktiskt att vi tar en riktigt lång promenad efter kaffet.
