Det är mycket funderande nu, och som så ofta kommer jag efter en stunds vändande och vridande på läget att allt är rätt bra, trots allt. Det tar alltid en stund att vänja sig vid förändringar i livet. Kanske att det är så enkelt att man med tiden verkligen, och då menar jag verkligen har förstått att saker måste ta tid för att bli riktigt bra. Att anpassa sig till rådande situation är inte bara en lösning på ett tillfälligt problem, utan också en urdarwinistisk definition av intelligens, och anpassning behöver inte betyda att man underkuvar sig en given ordning, utan det kan även vara motsatsen. Att acceptera saker som de är, ta en sak i sänder, och låta sig vara ledsen för att kunna gå vidare är viktiga steg i processen som gör oss till mänskliga individer. Hade vi enbart litat blint på den rådande politiska och ekonomiska ordningen, som underkuvar mänskliga svagheter och enbart gynnar vinnarmentalitet och konkurrenskraft, då hade vi inte haft någon kultursfär alls. Och utan kultur, vad har vi då att sträva efter.
Ja, tänker jag, kanske det t.o.m. är så att kulturen och jag som människa vinner på att behöva stå på egna ben igen, viss kultur vinner definitivt på det. Att stå ansvarig för en mecenat och uppdragsgivare, eller kanske ännu värre - att behöva ha människors utveckling och välmående på sitt odelade ansvar - kväver den skapande gnistan. Under romantikens sturm und drang föddes och frodades flera individer som än idag ses som kulturens friaste fanbärare, och kanske är det just för att deras generation hade fått se riktigt nära på elände och fattigdom, som fantasin fick vingar. Jag vet att jag nu balanserar på en slak lina, för jag menar inte att vi alla ska bli frisinnade liberaler och klara oss bäst vi kan - litet tvärtom menar jag att friheten ska leva under beskydd av en förstående stat. Precis som en god uppfostran ser ut, så ska frihet utvecklas under ansvar och med ett skyddande nät.
Ganska självklara saker, egentligen. Så ändå inte, tycks det.
Jag läser nu Samlade verk, av Lydia Sandberg
och Mott, av Jörgen Lind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar