 |
Det brukar heta att man inte ska hänga upp sitt välmående på någon annan och att man måste finna lyckan inifrån, kanske har det påståendet aldrig klingat lika falskt som idag när vi lever i ett påtvingat universum av ensamhet och isolering, och relationer och mående ställs på sin spets. Flera organisationer och yrkesgrupper larmar om missförhållanden och överarbete eftersom den psykiska pressen är oerhört hård, särskilt för de som arbetar i direktkontakt med människor och djur. På jobbet har jag nyss fått höra att bönder är en yrkesgrupp där antalet självmord ökar stadigt, och särskilt inom djurhållningen. Att vilja sina djur väl är bondens grundföresats, men pressen på effektivitet och lönsamhet har gjort att många inom yrkeskåren har tvingats göra avkall på sina ideal för att tillmötesgå de stora företagens och marknadens krav. Resultatet efter stresspåslaget i och med coronapandemin har gjort att rekordmånga bönder har gått in i väggen i år, och för att slippa skammen har man valt att inte berätta. Inom bondekåren är etiken och självbilden i väldigt hög grad att man skall vara ensam och stark, och rädslan för elakt skvaller inom yrkeskårens organisationer är handlingsförlamande. LRF driver på myten om tillväxt, belåning och storskalighet. Att familjär småskalighet, mindre risktagande och tätare band mellan produkt och konsument kan vara vägen ut är det få som talar högt om, och säg vilken politiker som törs knysta om att skala ner.
Det finns nog inget så förljuget som den glorifierande ensamheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar