måndag 26 september 2011

Soulmate

En gång sa en pojke till mig att inte tänka så mycket. Då lämnade jag bordet.

fredag 16 september 2011

sol


lärdiglivetsstoragåtaälskaglömmaochförlåta

torsdag 15 september 2011

dagens tips

Jag avskyr når man måste rättfärdiga något man redan vet är juste bara för att motparten råkar vara 1. cyniker eller 2. pessimist. Jag antar att man kan se det som så, att allt man gör är en projektion av egot. Vill man vara misstroende pga misstankar om oärlighet gentemot någon annan då har man själv inget rent mjöl i påsen. Mitt tips för dagen: stånga dig inte blodig om det inte är värt det.

onsdag 14 september 2011

om att vinna


jag är ointresserad av personlig vinning annat än att veta att jag har en god relation till dem jag vill ha nära. Det betyder att jag utan omsvep kan tacka nej till ett arbete som för andra kan tyckas vara drömmen. Detta hände nyligen. Jag fick en förfrågan om att komma tillbaka till en av mina gamla arbetsplatser och jag blev smickrad men vet hur mycket arbetet kräver av mig av både tid och kraft. Nu lade jag ändå energi på en ansökan. Varför? ja det frågade mig min terapeut också efter att hon hade lyssnat på mitt brandtal mot arbetets natur, mina farhågor och de ideologiska konflikter som faktiskt föreligger. (Jag är idealist och ägaren heter Lundin Oil/Mining). Dessutom vill jag inte att kollegan som tipsade om mig skall få bära hundhuvudet, utan jag beslutade mig för att skicka in den där ansökan fast utan att svansa. Denna gången ville jag visa mig för vad jag är värd, så när jag skrev gjorde jag det med en syn uppifrån, inte med svansen mellan benen. Och se! ingen blir förnärmad, allra minst jag själv. Jag känner att jag har gjort ett snyggt avslut, medan arbetsgivaren inte ännu har svarat. 1-0 till mig, fast jag är fortfarande utan jobb...

om att tro


denna vecka har T haft ett långt kapitel i läsläxa som handlar om tro, det kapitlet kommer att diskuteras i klassen idag så hon och jag pratade litet kring ämnet till gröten i morse. Kapitlet inleds med författarens intresse för spöken och detta påminde mig om en liten sak som hände mig strax innan jag skulle somna i går kväll. Det blåste kraftigt och det lilla vädringsfönstret i sovrummet stod på glänt så att märkliga visseljud uppstod. Eftersom jag är van brydde jag mig inte, dessutom sover jag med öronproppar i stan. (Förövrigt en annan sak som jag kommer att vänja mig av med när jag har flyttat till tystnaden) Plötsligt gick dubbeldörren upp på andra sidan rummet, på vid gavel alltså. Märkligt men inte konstigt, tänkte jag och gick upp, stängde både fönstret och dörren. Väl tillbaka i sängen låg jag och tänkte efter, var det en obehagskänsla eller vad var det jag kände? Klart att det var vinddraget, men om det var spöken så var jag övertygad om att de inte skulle skada mig, det var vad jag tänkte i alla fall. Sedan tror jag att jag somnade. Nu på morgonen när T och jag diskuterade saken berättade jag om incidenten och kom då på hur mycket jag faktiskt saknade den inre tryggheten som kommer med en tro på något. När jag var liten, närmare bestämt efter min pappas död och fram till den dagen T föddes har jag alltid haft en känsla av att någon beskyddat mig. Jag har aldrig varit rädd för att lämnas ensam, det har funnits situationer där jag lika gärna kunnat dö, jag har kunnat läsa av situationer, människor och händelser utan förklaring. Det är kanske det tro handlar om. Att kunna ge en bild av det oförklarliga, att vila i en känsla av att allt ordnar sig, en grundtrygghet som får oss att vilja gå vidare.

Till T berättade jag om mitt spöke, som jag alltid valt att kalla pappa, om tryggheten att veta att man aldrig står ensam utan att det alltid finns en vän någonstans, vare sig den vännen är verklig eller imaginär. Däremot berättade jag inte att den känslan har upphört hos mig. Men kanske är det så att känslan av närvaro, inre tro och trygghet kanske har blivit ersatt av min dotters närvaro istället? Hade jag inte haft henne, vem vet om jag hade orkat vara vid liv idag.

tisdag 6 september 2011

pudelns kärna


ekonomi kommer man aldrig ifrån, vi sitter i ett system som bygger på en form av samarbete som mynnar ut i beroendet av bankernas väl och ve. Det mest subversiva tänkandet idag är om man kunde finna ett sätt att kringgå det, ett system av nätverkande utanför det krasst ekonomska... För vad har man lönen till, annat än att betala för det liv som arbetet ger. Lönen sätter ramarna för hur vi lever, vad vi köper, vilken livsstil vi har och sist men inte minst hur vi tänker, röstar och bor. Visst är det sjukt? när man egentligen inte är annat än livegen och hänvisad till att spendera, bygga på karusellen som heter tillväxt och att blunda för att den livsstilen ytterst förtrycker ett stort antal människor i "periferin".

att älska är att inte aga


jag läser i tidningen om ökad barnmisshandel på barn mellan 0-12 år och skäms. Jag skäms över att vi alla vet om att det beror på stressfaktorer och att vi ändå fortfarande väljer att sitta kvar i den orsakande situationen. Idag bråkade tösen och jag före skolgång, av helt onödigt slag egentligen men jag är stressad. Min situation har varit speciell under så lång tid att jag har slutat att räkna dagarna, jag har försökt att normalisera mitt liv som overksam genom att lägga ner tid på oviktiga saker. Jag vet inte i vilken ände jag skall börja min förändring. Jag söker arbete, men får inget svar från de få håll jag har visat intresse. Jag söker bostad men skyller på att jag inte vet var jag skall bo förrän jag har funnit arbetet. Varför är det hela tiden Arbetet som skall styra livet, varför vågar jag inte ta steget fullt ut och söka efter mitt livs drömställe och därefter söka arbetet på plats? Det vore ärligast mot mig och mot dottern som idag ser fram emot att flytta till Skåne. Jag har lovat henne det och jag vill så gärna själv. Egentligen borde jag bara ta vårt pick och pack och dra till skogs, jag skulle kunna överleva ett tag på mina besparingar och dessutom är det på tiden att jag ber pappan om ekonomiskt stöd, han har fått mitt stöd alldeles för länge nu, trots allt han har ställt till det för oss. Det handlar inte om repressalier, det handlar om ren och skär rättvisa. Jag måste sätta tösen och mig i första rummet nu.

Idag är jag mer stressad än vanligt. Det beror naturligtvis på min livssituation som inneboende hos en exsambo, i en stad utan betydelse för mig annat än en plats för dottern att gå i skola. Jag inbillar mig att hennes skola är den bästa men vet samtidigt att det inte behöver vara sant. Jag vet samtidigt att om det inte hade varit för mig då hade T inte varit den otroliga tillgången som hon är i klassen. För hon är en tillgång, en av skolans resurser faktiskt. Jag är så stolt över henne och ändå är jag så taskig mot henne och ställer krav. Vad är en obäddad säng i det stora hela? Usch. Jag kan inte hålla på att skylla på stress när jag vet en utväg. Ska bara göra litet saker först. Idag är det operationen på Ersta, sedan skall jag kolla upp alla möjligheter till alternativboende där jag vill bo. Strategin ser ut såhär: att bo på plats gör att jag kan söka ett arbete på plats, söka ett eget torp i lugn och ro och att lära känna de människor som jag vill umgås med i fortsättningen. Klart. Eller?

EN sak i sänder... en sak i sänder.

måndag 5 september 2011

jag älskar dig, Birger Schlaug!


det är svårt att komma med revolutionerande tankar när det mesta redan har blivit sagt. Jag låter en av husgudarna tala istället. Tack för att du finns, Birger.

torsdag 1 september 2011

Måsten


att peppa andra med floskler är inget man vill göra, inte sant? Ibland säger man kanske saker man egentligen inte kan stå för, saker som går stick i stäv med ens egna värderingar, som att hålla fast vid sitt arbete eller att vara vänlig mot sin otäcka och förtryckande arbetsgivare. För vad tjänar man på att gå och oroa sig för chefens nästa utspel när allt man egentligen vill göra är att ta sitt pick och pack och bara dra? Tänk vad skönt det vore om vi var garanterade en Medborgarlön, en lön som varken kräver ett tack, ett återkrav eller en motprestation. Att allt som krävdes vore det faktum att du är Medborgare och som sådan kapabel att själv fatta vuxna beslut om pengarnas användningsområden. En tillförordnad förmyndare skulle kunna göra jobbet åt den som av någon anledning inte vore lika kapabel. Jag är säker på att vi alla - om vi bara får chansen - mer än gärna skulle vilja känna oss fria att fatta beslutet att inte behöva arbeta. Åtminstone för ett tag. Dessutom är jag även säker på att samhället på lång sikt skulle tjäna på det. Utan stressrelaterade sjukskrivningar skulle vi kunna bli ett lyckligare folk, ett folk som ser glädjen i att upptäcka och utveckla idéer och som snart kunde använda drömmarna på ett sätt som kunde komma fler till gagn. Och alla de "latmaskar" som inte vill arbeta då? jo vi skulle lugnt få hållas med en Basinkomst! Utan krav, motprestationer, protestantiska måsten eller pekfingrar skulle världen kunna bli en fin och ångestbefriad plats.

Det fina i kråksången är ju att det finns ekonomer, tilltänkta kandidater till Nobels ekonomipris som kommit fram till att detta är det enda ärliga ekonomiska system som finns, eftersom inget samhällssystem i världen kan lova alla sina medborgare arbete. Genom en liten summa pengar åt gemene man skulle man kunna köpa lugn och ro i den politiska debatten och lägga fokus på allvarligare saker. Klart att det finns luckor och nackdelar, inget system är väl fulländat men med ärlighet och litet medmäsklighet kommer man väldigt långt.

Svart


Bilden är målad av Heikki Marila, nyligen utnämnd Carnegiepristagare.
Inlägget är ett utdrag ur ett osänt brev som jag skrev före mitt första terapeutbesök. När jag läste det igen idag slogs jag av hur tvärt jag kan svänga i humör och stämningslägen. Klart att även det svarta måste få vara med i mitt liv, jag är en känslomänniska och lär inte kunna dölja det ens för mig själv.

sotsvarta tankar. Om sådant som äter upp, förnedrar, förtär och destruerar. Detta är det svåraste, det mest hemliga, det farligaste. Jag är i en fas av erkännande, i startgroparna inför ett skräckens möte med en terapeut. Jag prövar, omprövar, plockar fram urgamla minnen och känslor, smakar på äcklet, dyigt, unket, dävet. Det handlar om den andra, mörka delen av mig som samvetet hela tiden brottas med och som gör sig påmind när känslorna kokar över. Den är som en inre vulkan av blodsmakande lera, av ännu oredigerade tankar som oformliga vålnader. Locket på. Locket på. locket på... locket .. av. Det är nu jag älskar barockens syndfulla kraft, det köttsliga, vulgära, mänskliga som visar hur vackert det omoraliska, fula, odygdiga, lytta och osorterade kan vara. Jag får förståelse hos tumultet i en bataljscen, hos förruttnelsen i ett blomsterstilleben, av tidens glömska i en vanitasbild. Anarki! Blod! Nakenhet! Sorg! Glömska. Så långt bort från dygdemönster, synd och skam man möjligen kan komma, dessa religionens stöttepelare och mänsklighetens förringare. Jag vill glömma men för att göra det måste jag minnas, i detalj. Det smärtar och resan går genom svarta underjordiska tunnlar med väggar av griptångsrötter och snubbeltrådar, sylvassa glasskärvor och där luften är fylld av stinkande dunster. Död och förruttnelse.

Svartsjukan är en förtärande eld. Den slickar i sig resterna av ditt mjuka innandöme och lämnar svarta sotflagor efter sig som är för tunga för att blåsa bort av stormen. Den sprider sig, klistrar sig fast och färgar av sig på verkligheten, mat, litteratur, musik, film, konst, intryck, allt färgas in och tar smak. Med tidens nedbrytningsprocess formas allt som en gång varit spirande vackert kulört och kittlande, spännande, doftande till en död massa av ruttnande kompost, med en fadd smak av ledsnad, skam och rädsla. Snart sveper en grå dimma över och allt lindas in och blir tråkigt. ointressant. Fult. när känslorna har lagt sig och jag står bland ruinerna av det som en gång varit kommer glömskan. Sakta men säkert rullar den in över ödelandskapet, täcker ruinerna i melankolins mjuka, täta dimmor. Det är en sorgsen och tröstande skönhet men även förrädiskt kuvande, förtryckande. Melankolin är en avundsjuk vän som inte tillåter några konkurrenter, alla dina tidigare värderingar ifrågasätts, man skyr det fina, allt blir banalt och ironiskt, glömska och ensamhet är enda lösningen. Vid dagar av solsken kan dimman visserligen bli uppvärmd men den är då kväljande, tät och olustig. Det blir svårt att andas och varje steg man tar känns som blytyngder har fästs under fotsulorna. Dimman har trängt in i huvudet, fyllt andningsorganen, magen.

Det tredje stadiet inträffar när sommarens hetta bryts av höstens kalla kastvindar. Då skingras dimmorna och förödelsen blottas. Successivt, skissartat, slumpvis träder bilder fram, verkligheten blir fragmenterad, kluven. Jag ser bitar av tomheten, ensamheten, fulheten som återstår, de träder fram som gastar från forntiden och ju äldre desto svårare är det att försona sig med det som varit. Förödelsen är total, men de ord som har spillts är skrivna i sten och jag måste välja att acceptera att stå för dem eller att åter igen förneka att jag har den sidan.

Jag är människa, en människa begår misstag, hon kan bli förlåten. Att vara fullständigt naken har sina risker, jag är medveten om det. Samtidigt är jag helt övertygad om att jag för att kunna bli älskad för mig själv även måste visa mina svaga sidor. Jag är. Jag känner. Jag tillåter mig att bli arg, frustrerad, ond, och jag skulle aldrig någonsin ta bedövande medel, eftersom det skulle innebära att jag måste reducera mig till en grönsak, en patologiserad varelse vars misstag anses vara onormala. Och åter igen, vem bedömer var normalitetens gränser går? Om jag skall finna en vän för livet måste det ske genom total öppenhet, helt utan skam och oro för att jag inte duger som jag är, för det gör jag. Jag känner och det är jag glad för.

Mellan melankolins karga kustvägar och samvetets raka motorvägar finns stigen som leder tillbaka in i den prunkande grönskan, de friska källsprången med vårvindarna. Jag vet att den platsen finns där ute. en tröst.