Endowment-effect

We are Making a New World, Paul Nash 1918

Sex av tio ryggradsdjursarter är borta sedan 1970, än värre är det för sötvattenlevande organismer. De har minskat med 80% på samma tid, enligt en rapport från WWF. Orsaken är mänsklig massexploatering, radikalt minskande och helt försvunna habitat - och detta på grund av besinningslöst slöseri, vanskötsel, girighet och stockdumhet. Förstår inte makthavare att det är deras egen matta som rycks undan?

Sex av tio arter ryggradsdjur, och 80% av sötvattenlevande organismer är borta för alltid sedan 1970. Hur många arter har försvunnit som vi inte ens visste fanns... Min värld smulas sönder när jag tänker på vad som en gång varit. Vad ska jag säga till min dotter?

Jag är rädd för alarmism och undviker den oftast för att inte falla i trans. Läser om, läser igen, försöker hitta något nyanserat, men varje gång ställs jag inför fakta och det går inte att blunda längre. Många tecken tyder på att vi befinner oss i ett katastrofalt läge, liknande det vi stod inför för 100 år sedan. Fin de siècle-festen är över, nu gäller det att ta för sig innan det är försent. Resa, äta, dricka, skita, spy och trampa ner på det som går. Nu!-nu!-nu! är parollen. Sakta, men säkert förstör vi fundamentet för vår egen existens.

I Brasiliens val blev utfallet värre än i Amerika, åtminstone för alla människor som inte sitter med ekonomisk trygghet, eller är vita, män, och som struntar blankt i framtiden. Det är verkligen, verkligen deppigt. Men så finns det alltid det där "men" som får oss att rycka upp oss trots alla gråskalor. Menet som följer detta mänskliga mönster kallas överlevnadsinstinkt. Humorn blev aldrig bättre än under Berlinockupationen, eller roligare än med göteborgsdamernas fattiga värme, och britternas torra och väluppfostrade humor föddes också under krigsåren. När jag ser tillbaka till när mormor berättade om sin tid som ung under mellankrigsåren i Tyskland kan jag ännu se hennes glittrande blick, full av humor och insiktsfull mänsklighet, framför mig. Det var som om fattigdom och nöd tände något hos människan, något som länge hade varit släckt, en strimma av hopp och en förmåga att se det lustigaste i det svartaste. Es war eine Heile Zeit, sa hon ofta. En hel tid, trots allt. Kanske var det glömska, men den dagen vi har förlorat förmågan till humor är vi också förlorade, för alltid.

Och, undrar du nu, vad har rubriken med det hela att göra?
Jo, det är så enkelt som att det du känner till och äger, det värderar du högt, medan det du aldrig har känt av, undervärderar du, eller bortser från. Människor som sitter på höga hästar smutsar visserligen inte ner fötterna, men de har lång väg att falla. Och vill du veta vad jag tror? Jag tror att det är bristen på längtan som gör oss sjuka.

David Bowie - Queen Bitch, 1972

André Kertesz - Underwater swimmer

Mind over Matter

Det tar ett tag att värma upp sig och huset efter en heldag ute vid få plusgrader, men idag var det värt det. Tösen kom iväg ordentligt med tåget till Göteborg, och mamma blev glad över att både jag och brorsan med familj kom på besök på lasarettet. Sedan jag senast skrev har en del hänt, och för att inte bli för långrandig tänker jag snabbspola förloppet genom att först skriva att det är tillåtet med tur. Hade den mötande lastbilen som tappade en del av sin last kört litet snabbare, eller jag, då hade jag inte suttit här nu - och om mamma inte haft larmknappen på armen, då hade hon inte suttit där på lasarettet, heller. Skillnaden mellan liv och död kan handla om sekunder. När sådana saker blir för svåra att ta in, då är det bra att ha vänner som kan pigga upp med litet god mat och trivsel. Därför bjöd jag in mig på middag till P, mitt i flytten, och blev sålunda förste man på plats i det nya huset. Han har redan fått det riktigt mysigt, och det var glädjande att se att det ändå gick att få plats med så många av våra gamla möbler. En del föremål kommer jag att sälja åt honom på jobbet, och det kändes märkligt att se mitt gamla bohag där i går. Föremål har man skaffat för ett visst ändamål och bär därför med sig en del minnen. Men, det är materia och materia går att återskapa. Annat är det med liv.
Snart är det varmt nog att krypa ner under täcket, och kanske, om jag inte är för trött, att jag tar och läser ett par rader ur min fjärde bok av Fredrik Sjöberg för i år innan jag släcker lampan. "Ge upp idag, annars kan det vara försent" heter den. Det blir nog bra.

Janis Joplin - Little Girl Blue

I tryggt förvar

toakonst

Efter den gångna helgen har jag ägnat tid åt att göra sådant som jag brukar göra under min "lediga tid", och idag har jag suttit i telefon för att försöka nå en rörmokare. Att behöva vänta mellan tre veckor till tre månader på hantverkshjälp är inte ovanligt när man bor litet off the grid. Hantverkare prioriterar snabba jobb utan omvägar, vilket är förståeligt, eftersom de långa resorna och det ofta tunga och trista jobbet att ta itu med en gammal brunn ger mindre avans än ett standardjobb i ett standardiserat kök som ligger nära till nästa utryckning.

Tydligen är det vanligt att anställda rörmokare arbetar mot en app med GPS-system idag. På så vis får skatteverket direkt information för ROT och andra avdrag, samt kan kontrollera svartarbete. Allt bredvidarbete handlar dock inte om svartjobb, även om det säkert ser ut så på appen - och nackdelen, för sådana som jag som bor på landet, är att vi då inte kan få akuthjälp och en snabb och billig service längre. Vilken hantverkare har tid att förklara sådant, som prioritet på grund av vänlighet, för en (schizofren) myndighet?

Andra saker man kan störa sig på, och där stad och land jämförs på ett orättvist sätt, utöver service och tillgänglighet, är hur anställda fråntas personansvar och hotas bli fråntagna sina jobb om de agerar mänskligt och tänker självmant. Ponera; du arbetar på en postnordansluten affär. Din gamla sjuka granne måste legitimera sig genom att blippa, och kan inte få ut sin nya legitimation eftersom den gamla är utgången. Vad gör du? Öppnar du avin med den giltiga legitimationen och blippar den åt henne, eller säger du nej, jag har inte befogenhet. Frågan är fri.

Min mamma och jag råkade ut för detta igår. Kassapersonen hävdade att hon skulle bli utan jobb om hon gick emot reglerna, vilket jag vet är oriktigt. Mamma måste dessutom som icke-svensk medborgare resa till Malmö för att få ett nytt pass. Malmö ligger på 105 km avstånd och mamma har alltså inte körkort, eller hälsa nog, att utföra resan. Att behöva lita på att andra utför arbetet åt dig - och dessutom under arbetstid - är som en omyndigförklaring. Likadant är det med alla som bor långt från släkt och grannar, vilket är legio idag.

För ungefär tjugo år sedan fanns små lokala post- och poliskontor kvar, med lokalt anknutna anställda som kunde legitimera dig och utföra arbetet. Vad hände sen? är de myndighetsanställda så misstrodda idag? Jag förstår mig verkligen inte på samhället längre.

Men trots detta saknar jag inte storstadens puls och larm, inte alls, faktiskt. Däremot saknar jag mina vänner och bekanta där borta, men det är en helt annan historia. 

King Crimson - Starless

I gott sällskap

Denna helgen har jag missat ett tåg till Stockholm, och kommit både in och ut ur Sveriges Fort Knox [SVT] utan passerkort. På grund av förseningen blev den inplanerade filmvisningen flyttad till mitt i natten, därför kunde vi, glada i hågen, få bevittna hur huset ser ut utan övrig personal. Vi har stått och druckit kaffe ur personliga muggar vid personalautomaten och diskuterat filmstrategi och bildanalys med proffs i ett litet mysigt klippningsrum, beläget mellan Striptease och Vetenskapens Värld. Sen har jag åkt en hel del taxi och fått sova på två av mina gamla hoods; Liiidingön och Nacka, där jag har blivit skamligt ompysslad och fått skratta mig till magkramper ihop med riktigt kära vänner.

Trots missödet med det missade tåget hanns det med två viktiga möten, och det har druckits kaffe och ätits fikor och skrattats, igen. Och så har det känts igen, och diskuterats gamla bekanta, och pratats med, och påmints om sådant som bekräftar att världen verkligen är en väldigt liten plats - särskilt Stockholm. För oj du milde Jesus vad Storstan har spenderat skattemedel, och vilken växtvärk den staden måste ha! Sedan har det promenerats, mest runt Söder och runt slussen, och setts en stängd dörr till Storkyrkan i Gamla stan och ett par vidöppna ditos i Nationalmuseum. Där hann vi se en bråkdel av ett nyöppnat spektakulärt spektakel, och konstaterade att ledningen har lagt krutet på kronologisk pedagogik och snålat på antikvarisk metodik (Bu för Beckers plastfärg!).

Efter att Å tagit taxi tillbaka till Lidingö från trappan vid Nationalmuseum, promenerade jag tillbaka till slussen där jag tog bussen till födelsedagsfesten hos vännen i Järla sjö. Den resan var inte riktigt lika äventyrlig som bytet mellan Pågatågen och Snälltåget i Hässleholm, kan jag säga. Trots att Slussen idag ser ut som ett slagfält, var hållplatserna tydligt markerade och medpassagerarna lika välvilligt inställda på att åka rätt som jag.

Varför vi inte redan på pågatågsperrongen i Hässleholm fick veta att tåget mot Stockholm avgick direkt från samma perrong, är för mig ett under av usel kommunikation. Vi var tvungna att krångla oss upp via de smala och fullpackade trapporna, till gångtraversen över spåren, och eftersom rulltrapporna var under reparation och hissarna trasiga, fanns det inget alternativ. Där uppe kunde vi sålunda via skärmar utläsa att tåget mot Stockholm just hade avgått. Och eftersom biljetten var icke ombokningsbar, (Å hade velat spara kommunen en slant) fick vi snällt boka om. Tre timmar i Hässleholm istället för två på Thielska galleriet kändes verkligen surt, men Aguéliutställningen pågår ända till februari. Jag har nu flera än en god anledning att återvända. Inte minst för att jag vill se John Singer Sargent ordentligt, och så William Morris på Millesården förstås... men mest för att hinna träffa fler av mina fina gamla vänner och saknade gamla kollegor.

 

Summa summarum: tågresor är fina grejor, men planeringen kunde vara bättre - fast solen den sken över alltsammans, och idag är en alldeles ny dag.

Paatos - Happiness

Brittsommar

 Alltså, den här hösten. Britt hade namnsdag den 7 oktober och idag slogs rekordet, all-time-high temperaturmässigt sedan mätningarna började göras. Vad händer, är det meningen att man ska bli orolig nu, eller kan man få njuta av värmen utan dåligt samvete? Skönt är det, i alla fall, att slippa komma hem till ett nedkylt hem, och att kunna gå ut i skogen, eller köra till jobbet utan jacka.

 

Morgnarna har varit väldigt dimmiga och rejält fuktiga, och idag låg dimman över markerna på hemvägen också. Handdukarna som hade hängt ute sedan vi simmade i tisdags var ännu fuktiga, så dem fick jag plocka in. Hos vännen i Ljungbyhed blommar hästkastanjen på bar kvist, eftersom löven har fällts, och hennes Moschataros har remonterat igen och blommar nu för fullt. Här hemma har det varit för torrt, så i min trädgård har inget blommat sedan i juli.

Domherrarna deppar, tranorna gav sig iväg för längesedan, och ute i skogen trallar steglitser, gråsiskor och bergfinkar i kör med inslag av ett och annat trumsolo från gärdsmygen. Färgerna är magnifika, för att inte glömma dofterna, och längs med Rönne å kan jag promenera torrskodd hela vägen från Forestad till Kättabro. Vore det inte för älgflugorna, så kunde jag nästan tro att jag dött och hamnat i paradiset.

The Verve - Bitter Sweet Symphony

Häxmästaren

Fröken ensam hemma åker gungstol hette ett barnprogram baserad på en barnbok av Gunnel Linde som sändes på SVT 1973. Jag var sju år och kunde ägna timmar åt att dagdrömma om sådant som skrämde och lockade, helst var det båda sakerna, samtidigt. Min inre värld handlade om fantastiska resor till märkliga ställen med monster och avgrundsdjur, mörka utrymmen, spöklika, djupa skogar, och gamla slott med tornrum och vindlande vindstrappor. Det var svåra klurigheter som måste forceras, och jag löste alla problem på egen hand. I barnprogrammet figurerade en liten flicka i min egen ålder och jag längtade alltid till den stund när mamman äntligen gick ut, så att vi och nallarna kunde barrikadera ytterdörren och hemmet blev vårt alldeles eget hemlighetsmakeri. För då inträffade den stora förvandlingen. Flickrummet med skrivbordet började gunga, och den stora, röda gungstolen svällde upp till ett skepp, trasmattan veckades till farligt virvlande vattenmassor, och möblerna och kuddarna blev till öar. När även tavlorna i bakgrunden fick liv låg ödet i våra händer och det var bara vi som kunde kontrollera världen. Känslan att få vara med om ett fantastiskt äventyr och styra utan logiska ramar eller förbud har faktiskt, omedvetet, till stor del präglat synen på mitt vuxenliv.

I Hans Arnolds bildvärld återupplever jag känslan jag fick när jag tittade på Fröken ensam hemma som sjuåring, och jag blev inte särskilt förvånad den dagen det gick upp för mig att delar av programmet, och särskilt sådant som jag minns i detalj, som tavlorna i bakgrunden, och kartan, var skapade av Hans Arnold. Det finns en alldeles särskild estetik och detaljrikedom i hans verk som är för evigt inpräntad hos mig genom omslagen på de sagoböcker och serier jag valde ut och slukade på biblioteket i hemorten, för att inte tala om när ABBA:s album ”The Greatest Hits” kom ut 1975, eller TV-serien Ärliga Blå Ögon från 1977, med en omisskännlig, Arnoldsk vinjett.

 

Hans Arnolds fascination för kvinnokroppen har ofta noterats av kritiker, och det har sagts att kvinnobilderna både är sexistiska och förlegade men inte många tecknare har likt Arnold förmått ge en bild av styrkan i det skenbart svaga. Hans små tecknade kvinnokroppar skildras alltid med en nyfiken och djup fascination som bottnar i sådant som är annorlunda och litet okänt för honom själv. Ur hans manliga och katolska perspektiv blir kvinnobilden lik en madonna, en eftertraktad motsats och ett spännande enigma att utforska.  I de bästa fallen överlämnar denna fascination luckor åt fantasin, en spegling som är ett typdrag inom bl.a gothgenren. Likt flertalet gothkonstnärer är kvinnor i Arnolds tappning förföriskt unga och vackra, men till skillnad från de flesta inom genren är kvinnorna i Hans tappning alltid väldigt självsäkra personligheter, med en orubblig inre styrka. Ett ständigt återkommande drag hos honom är den stadiga, ärliga, oceangröna eller klarblå blicken som naglar fast och ställer betraktaren till svars. Hos Arnold är objektet aldrig ont, utan det svartaste svarta kommer alltid från den andra sidan glaset.
Vågar vi se oss själv?

Kom och testa dig på Klippans konsthall mellan 26/1 2019 - 3/3 2019.
Hemsidans länk kommer här

Rubba - Way Star
Doris - You Never Come Closer

Lycka

Dessa härligt ljumma och lagom fuktiga dagar är som gjorda för utevistelse. Har man tur så är man ledig och kan ägna dygnets alla ljusa timmar åt att ta vara på tiden. Igår tog jag hand om trädgården, la gammalt spån på odlingsbädden och rensade ut lekstugan så att jag får plats med kaffeveden som ska klyvas. Sedan staplade jag den sista veden som hade hystats in i skogsförrådet innan det blev beckmörkt, och fick även de två skottkärrorna och big-bagen full med flis, in under tak. Den där stora påsen var litet svårmanövrerad, och eftersom jag inte lyckades att få upp den på skottkärran drog jag den från parkeringen hela vägen genom skogen, men nu står den där, prydligt, och väntar på att tömmas. Flis är utmärkt att tända brasorna med, och inte mycket energi förfars.

före stapling och flispåse

 Det blev en del pauser, möjligen litet för stort kaffeintag, men jag fick faktiskt klippt gräset med. För första gången i år växer det gräs utanför österfönsterna, och nu täcks hela mattan av gröna strån. Till och med bäcken har en liten vattenskyla sedan snart två veckor tillbaka, och igår kunde jag notera att vattnet rör på sig igen, visserligen tyst, men ändå.

När man är utomhus hela dagen går tiden fort, och tiden som passerar markeras av pauser. Lunch, kaffe och vatten intas med jämna mellanrum, och så känns det som om jag inte hade gjort något alls. Det syns dock, tydligt. Jag går flera rundor och beundrar utsikten. Där vedförrådet stod tomt för tre dagar sedan är det nu fullt av staplad ved och flis i ordentliga rader. I vedförrådet ute vid vägen vilar de tyngsta klamparna som ska bli kaffeved, och i lekstugans hörn står nu två sopsäckar flis, en plastback med färdiga tändstickor som tösen högg upp förra helgen, och en hylla med sågade bitar av gamla brädlappar som kommer att bli fler tändstickor, efter behov. Golvytan är täckt med gammalt strö och redo för att ta emot en ny säsong av finkluven ved.

Dofter av torr ved och fuktigt gräs, fågelsång och hög solig luft omkring mig. Tösen ringer och säger att hon har fått ledigt från spanskan och kommer hem tidigare. Jag är nog världens lyckligaste.

 

C2C - Because of You

Curtis Mayfield - Move on Up

Optimalt

Äntligen! Veden som jag har väntat så långe på är nu inne och under tak. Tösen och en vän hjälpte till och efter sex timmar kunde vi gå in och värma upp den förberedda grytan. Sotarn och slamtömmarn har också varit här på inspektion och rensning, och så har jag lagt två veckor bakom mig av planerad underbemanning, d.v.s två pers mindre på jobbet. Idag firade jag ledigheten genom att ta en lång, härlig höstpromenad på fyra timmar. Samtidigt passade jag på att reka åt en kompis, naturfotografen, som behövde litet hjälp inför ett kommande projekt. Omvägen var minimal och det visade sig fruktsamt. Alltid roligt att kunna hjälpa till. Det andra konstprojektet som jag är involverad i, och som kommer att bli synligt på fejan inom mycket kort, rullar på, och med alla bitar snart på plats ser projektet ut att bli riktigt bra. Min gamla kompis som också är involverad har dock betett sig underligt, men det löser sig nog efter några samtal. Allt ordnar sig. Det gäller, som alltid, att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

Just nu njuter jag kvällens öl, som blev kvar efter middagen och gårdagens slit, och tänker på L. som varit på besök och övernattade i fredags. Min bästa vän, du som vet hur jag ska tänka när jag har kört fast och som känner mig bäst av alla, jag tänker på dig i morgon. Jag är med dig hela dagen.

 Dagar har förflutit, inte bara av hårt jobb utan även av goda samtal och eftertanke, och under promenaden kunde jag lägga flera av de gamla måstena bakom ryggen. Plötsligt gick det att fokusera på allt det underbara igen. Oktober är fantastiskt: friskt och klart, ljust och doftande och frodigt gröngult, som om sommartorkan aldrig hade varit. Naturen är en annan av mina bästa vänner. Jag tänker ibland på hur det är för någon som har henne som arbetsplats; går det alls att koppla av under utevistelserna? Förmodligen är det som när jag går på museum och konstutställningar, att huvudet arbetar konstant. Man blir utmattad av att ha ett rörligt intellekt... men vem skulle vilja vara utan?

Och så sist, men absolut inte minst! Det optimala valet för fredspriset: Nadia Murad och Denis Mukwege. Tack, Oslo. 

Brent Cowles - How To Be Okay Alone
The Arcs - Stay In My Corner