tisdag 30 september 2014

Basta.

efter branden på ett tältläger i Högdalen dör en familjefar. På radion hör jag hur familjens rasistiska tolk anklagar kvinnan under sorgearbetetet. Polisen har ännu inte funnit spår efter brandens ursprung, kvinnan har ännu inte berättat för barnen som är kvar i Rumänien, hon orkar inte. Vill inte oroa dem. I Sverige har sedan igår andre vice talarstol tillsatts av en person som har jämfört homosexualitet med tidelag, kallat islam för det största hotet mot västerlandet och försvarar diskriminering mot romer. En rasist, nazist, homofob, allmänt kvinnofientlig man som förespråkar dödsstraff. Nu är jag trött på alla som anser att SD inte är ideologiskt medvetna.  Jag tycker uppriktigt att alla som har röstat fram ett sådant parti är dumma i huvudet. Det står jag för.


The Youngbloods - Darkness, Darkness

söndag 28 september 2014

September

det slog mig idag att September snart är förbi. Vad var det som hände? Vi har rustat inför regn och rusk denna helgen, de stora mattorna har åter intagit torpet och garaget är nu inrett igen, det är bara utemöblerna som skall plockas in men det får minsann vänta. Någon måtta får det ända vara. Som tack för all hjälpen jag fick av tösen igår var vi på stora stygga köpcentrat idag och shoppade höstkläder. Jackan inköptes redan förra veckan så nu tog vi itu med mössa och vantar och så provades storleken på de kängor vi har sökt ut på nätet. Tösen har två storlekar större i skostorlek än jag, så nu kan jag inte snika på henne längre. Inte hon på mig heller för den delen. Mössan visade sig vara ett problem att finna, eftersom jag ville att hon skulle slippa känslan av statiskt laddat hår i ansiktet gällde enbart naturmaterial. Men efter idogt letande fann vi den, skam den som ger sig! Hennes huvud är bara obetydligt större än mitt så mössan kanske jag kan få låna... Köpcentrat ståtar även med en välsorterad bokaffär, så vi tog en sväng inom den. I ärlighetens namn ägnades det mest tid där, förutom i kaffebaren efteråt. Själv impulsköpte jag mig två böcker, tösen två. Hon läser nu det mesta på engelska, något jag är mäkta stolt över.

Köpcentra har en tendens att dränera en på energier men det läkte jag genom en promenad när jag kommit hem. Tösen tog hand om kattens höstbo i garaget och ville tvätta håret, så hon stannande kvar hemma. Vi båda behöver ensamtid och lugn och ro en stund, så fungerar vi. Jag minns hur T redan som liten brukade dra sig undan när det började bli stimmigt, och att hennes bästa dagisfröken all time ordnade ett litet krypin i kattvinden åt henne. Där satt hon ofta med en bok när jag kom och hämtade henne, medan de övriga barnen stimmade utanför. Vi behöver alla ett visst mått av kollektiv stimulans men det är viktigt att kunna dra sig undan och tänka egna tankar emellanåt också. Så jag tog min promenad. Där ute var det tyst och lugnt, suset i trädkronorna får mig på gott humör, det tar inte lång tid att glömma hetsen från avlöningshelgen. Jag minns hur mycket jag saknade björkens sus utanför sovrumsfönstret i Tyresö när jag hade flyttat in till Vasastan. Tänk bara, att inte kunna välja sina ljud, att ständigt vara påmind om grannarna, trafiken, sopgubbarna, renoveringsarbetena... jag är så glad över att ha funnit min miljö. En fördel, om man kan kalla det så, med att ha varit med om stressen och kommit över den är att man vet receptet om den skulle slå till igen. Receptet är individuellt och säkert väldigt beroende av omständigheter, men för egen del vet jag att miljön är utslagsgivande för att jag skall kunna må bra.

Jag kommer att komma på fötterna igen, nu är det bara en fråga om tid. Och tid det har jag.





fredag 26 september 2014

tingens tillstånd

jag har uppenbart ett behov av att skriva av mig så jag fortsätter med det. Tankarna går kors och tvärs och känslorna förhåller sig till ytterligheter för tillfället. Det svåra är att finna balans mellan uppet och neret - dock är jag glad över att jag känner något igen, för tillståndet till för ca en vecka sedan av att befinna mig i en glasbubbla var minst sagt oroväckande. Jag visste att känslorna skulle komma ifatt mig en dag, bara inte när, så när de väl knackar på är man alltid lika naket oförberedd.

Jag kan åter dra paralleller till saker jag läser, hör och känner och det är bra. Dock kan det hända att slutledningarna inte alltid är kristallklara, men det får jag förlåta mig. Synapserna är skadade, så om man drar förhastade slutsatser och tycker att världen är ond ibland kan jag åtminstone finna ro i att det är en övergående fas i livet.

Jag har funderat mycket på mina reaktioner gentemot personer i min omgivning, särskilt på varför jag tagit flera påståenden som anklagelser, och vill kanske komma fram till en ursäkt. För att nå förståelse för sig själv och sina reaktioner krävs ett stort mått av självinsikt och frågan är om jag är där ännu. Genom att skriva av mig kan jag lasta över en del tankar på ett blankt blad och ge mig tid att tänka igenom dem, dra paralleller och försöka att se kritiskt på mig själv, utifrån.

Att gå tillbaka till en person efter en sådan upplevelse som jag beskrev den 7 maj är till stor del oförklarligt om man ser på saken ur ett logiskt perspektiv. Men om man ser till det ologiska, känslospektrat som sådant, är det kanske inte så svårt att förstå ändå. Jag hade gjort en investering i känslolivet, en satsning som jag hoppades skulle hålla livet ut. Rädslan för att bli ensam för resten av livet är en otäck känsla, jag tog en chans och trodde på den. Av mina tidigare erfarenheter hade känslorna ändå fallit väl ut, jag har haft tur. Det var kanske min tur att ha otur? Kanske jag inte är värd ett större mått av lycka än den jag redan hade? Mitt liv var kanske redan fulländat? Fatalism är en vanlig återvändsgränd, sådana tankar skall man passa sig för att fastna i - dock kan det kännas som en tillfällig tröst när tingens tillstånd ter sig obegripliga. Det är en mänsklig egenskap, den att ständigt finna ursäkter, utvägar och förklaringar. Så länge som det inte skadar någon annan antar jag att det är rätt OK.

John Dummer Band - If I Could Keep from Laughing

torsdag 25 september 2014

Legacy

radion idag, om pensioner och om att planera sin föräldraledighet för att täcka över och jämna ut en framtida skillnad i pension. Enligt kvinnan som talar kunde skillnaden bli upp emot 50% om den ena parten väljer att dryga ut sin föräldraledighet och därefter väljer att arbeta deltid. Man talar om mammor och ger detta utrymme för extra vatten på kvarnen i feminismarbetet och som sådant lättavfärdat. Jag ser systematik och tänker direkt: hur vore det att sluta täcka för och smeta över ett ojämnt system, som bygger upp ett samhälle baserat på gratisarbete. Det arbete vi föräldrar gör är ofta oavlönat, ändå räknar samhället kallt med att vi framställer en god avkomma för kommande produktion och landets utveckling.

Själv blir jag extra ledsen över att inse hur få det är som känner till hur illa det kan se ut, egentligen. 50% är en hemsk siffra men om men betänker att många föräldrar arbetar inom sektorer som inte ens är pensionsgrundande. Tag undertecknad, som under mycket lång tid har varit hänvisad till timavlönad tjänst, eller anställd under privata entreprenörer med för få anställda för fackligt arbete och kollektivavtal, eller arbetat med ett eget företag inom kultur och som har valt att vara hemma med ett barn så länge det varit möjligt med en låg föräldrapenning och som därefter har arbetat deltid på en redan mycket låg lön, som har gått in i väggen och varit tvungen att ändra på livet för att orka med - för att barnet har kommit i första hand. Att som ensam kunna klara sig på deltidsarbete kräver nämligen sin planering. En hel del avkall. Många timmars diskussioner med sitt barn, som fått lära sig att en ny iPhone inte är livet. Jag kommer att dö utfattig men åtminstone med gott samvete, för att jag har prioriterat livet framför arbetet. Den dag jag ställer tofflorna kan jag lämna efter mig en avkomma med goda värderingar, mycket livserfarenhet och en ödmjuk inställning till livet och detta blir mitt arv.

Men jag hade varit glad om den sista tiden hade varit ett oskrivet blad, av så många skäl. Inte minst för vad jag har blivit beskylld, men även med tanke på det kulturarv jag hade kunnat lämna efter mig. Så många konstföremål som jag har tagit mig an, förvaltat, sett till att öka värdet på genom forskning och nätverkande - har genom en natts vansinnesdåd slagits sönder till luftslott. Hur värderar man sådant? Hur straffar man någon som trampar på ditt arv?


Cactus - Feel So Bad

och om man är oerhört begåvad, både med hjärta och sifferminne, då kan det låta såhär.

tisdag 23 september 2014

tisdag gillar jag bäst

tisdag, kanske veckans bästa dag. Nästan en hel vecka har gått sedan jag var på kontoret och jag börjar få grepp om tillvaron igen, orkar ta tag i saker och ting, särskilt när solen ler så fint som idag. Solen är bästa energikicken. Idag är det inte bara höstdagjämning, utan även dotterns namnsdag och jag hade planerat att bjussa på en god varm choklad till frullen men eftersom strömmen hade gått under morgontimmarna fick vi lov att smörja kråset med müsli utan varm dryck istället. Dock flackade snart ljuset till och efter ca 45 minuter kunde vi göra oss en snabb kopp te i alla fall.

Natten har varit kall. När jag vaknade kl 06.00 hade vi 0° och för att slippa torka de fullständigt igenimmade fönsterna i morgon igen, fick jag ägna några förmiddagstimmar åt att sätta in vinterfönster. Först eldades det så att jag fick upp innetemperaturen under arbetspasset framför datorn, därefter plockades de kalla rutorna ner från vinden så att de skulle få samma temperatur som omgivningarna, sedan putsades de noggrant och passades in i sina individuella hål. Same procedure as every year. Jag fick köra in till Ljungbyhed för att köpa upp mig på förrådet av fönstervadd och fönstertejp som tycks krympa för varje gång det blir dags att sätta in rutorna, och passade då på att bjuda in mig på lunch hos Å. Hemma hos henne är det alltid lika trevligt och mysigt, alltid lika lugnt och varmt. Hon är min klippa i tillvaron just nu, det räcker att veta att hon finns till. Hemma igen plockade jag ut den trasiga fönsterrutan i sovrummet och skall strax bege mig till mitt närmaste glasmästeri i Perstorp, för att hämta en ny ruta. Det är skönt när saker klaffar.

Oss emellan har jag försökt att förtränga att det är onsdag i morgon, men dagen är inte slut än. När stumpan kommer hem blir det namnsdagsfest och när kvällen kommer och jag har krupit ner under duntäcket kan jag ägna mig åt den nya boken. Det ser jag fram emot. 

måndag 22 september 2014

guld

det är måndag och jag är ledig, nästan i alla fall. Måndagmorgnar ägnar jag åt att värdera sådant som har trillat in i mailboxen under helgen, arbetet tar ca 3 h. och märks oftast inte som arbete eftersom jag är klar runt 10.00. Idag fanns det ett tråkigt internmail i skörden och innehållet kommer att ta ett tag att smälta så jag jag tar en promenad efter att kaffet är urdrucket och tvätten är klar.

Gardinerna blev bra, jag får väl vara nöjd trots att jag fick sprätta tre gånger och trots att jag fick ta till en del klassiska nödlösningar för att täcka över min bristande förmåga till detaljplanering. Sovrummet är nu hermetiskt drag- och insynsskyddat och den annalkande kylan kommer att få svårt att tränga igenom de båda lagren höstbrokigt tyg, liksom mardrömmar och grå tankar.

Igår tog vi en loj promenad i närskogen och snubblade över ett makalöst kantarellställe. Vi fyllde två kapuschonger, en keps, en anorakbröstficka - de utrymmen som fanns till hands - och lämnade stället i princip ogenomsökt. Resultatet blev tre rågade kantarellmackor till lunch och fyra tjocka påsar till frysen. Vädret har varit gynnsamt för svampen här, fuktigt och svalt om nätterna och sol på eftermiddagarna och nu gäller det att passa på. I Norrland har det redan snöat och kalla vindar är på väg in.



Fixing a Hole - The Beatles

söndag 21 september 2014

rut eller rot

Kullahalvön är en mytisk plats. Lik ett spetsigt finger pekar den mot grannlandet i väster och spetsen klyver havet i en knivskarp egg längst ut. På höjderna ligger Skånes vackraste gårdar, djupt inbäddade i mjuk och lummig grönska, ett av de vackraste skånska slotten vilar på dess södra kust och på norrkusten ligger de kulinariska höjdpunkterna på rad. Här lever du som en prins i Marocko. Det som skrämmer mig är ändå den gentrifiering som kustremsan har genomgått på relativt kort tid. Tag som exempel den lilla fiskehoddan där fiskegubben sålde nyrökt makrill och ål då jag var barn, som har förvandlats till lyxig sommarstuga. Och hos gamla Rut på Skäret, det lilla skeva torpet med vasstaket, där du serverades kaffe ur blanksskurade kopparpannor ute bland de pickande hönsen, har man låtit uppföra ett alldeles nytt orangeri. Här kan pensionärer med budget nog nu sitta inomhus och fika whiteguidade kakor hela året runt. Hos systrarna Lundgren har förändringen märkts sedan länge. Restaurangen är en trofé bland lycksökande krogägare och senast jag var där hade man under helgen slopat skånsk lertallrikasill och äggakaga för lokalt lammkött med rödvinssky. Maten tycks mig blir alltmer lik den man kan förvänta sig få på ett mysigt ställe på Djurgården eller gamla stan, förvisso väldigt genomtänkt och tryggt - åtminstone om man är på resande fot och ogillar förändringar. Inte så litet likt loungeatmosfären, eller flygplatsatmosfären, där den tänkte resenären genom en utvald medianvärdes-klimatzon skall kunna befinna sig i sin comfort zone, oavsett var i världen hen befinner sig. Comfort zone avslöjar för vem klimatet är skapat och skulle resenären inte få sitt shiraz till det skånskfödda lammet i perfekt 23° inomhusklimat hade hen, som van globetrotter, säkert börjat undra över sin givna plats i det hela. Det hade kunnat bli en fråga om att behöva fråga om hur man beter sig när man äter. Med händerna? gubevars. Vad hände med den gamla goda kolonialandan?

Det som en gång var 'genuint skånskt' i mina ögon är idag 'genuint svenskt'. Det hänger ihop med en allmän globalisering, förklaringen är inte krångligare än så, men i ett politiskt perspektiv sätter detta ett finger på mycket av sådant som mången bofast skåning säkert tycker är orättvist idag. Att åtnjuta det genuint skånska på en gästgivaregård på Kulla är långt ifrån billigt. Frågan är om det över huvud taget finns någon genuin skånsk mat idag, om man betänker urvalet i storköpens frysdiskar, dit Kreti och Pleti ändå är hänvisade. Ger sig gemene man tid att laga långkok? Tänker vanligt folk på att laga lokalt?

Utan att falla in i alldeles uppenbara ideologiska tankegångar kan jag märka hur något så trivialt som sommarnöjen på landsbygden får otrevliga efterdyningar, inte minst politiskt. Men så länge som politiken lägger fokus på den egna plånboken kommer fokus antingen att hamna på att tillskansa sig fler tillgångar eller så kommer alltfler att känna sig orättvist behandlande i jämförelsen. Personligen tycker jag oerhört synd om den som måste resa runt i en konstgjord klimatzonsbubbla - och visst är det synd om den som för att kunna känna sig trygg måste känna sig hemma i menyvalet, även på resande fot. Vart tog nyfikenheten vägen, var är upptäckarglädjen, viljan att träffa människor och se dem i ögonen, möta dem på samma nivå? Nej var glad över att ha pengar så att du klarar dig. För att kunna äta ute ibland, resa runt ibland, träffa människor och diskutera livet, göra jämförelser mellan värderingar och drömmar krävs en stabil grund att stå på. Den grunden tror jag inte att man kan köpa för pengar.

Rut eller rot, det är frågan.



lördag 20 september 2014

fru kost

när tillvaron rasar sker det pixel för pixel. Vid lunch i torsdags märkte jag hur synen förändrades och jag började glida in i en annan dimension. Jag hann säga till kvinnan bakom disken och satte mig vid ett bord med ett glas vatten, drack i små klunkar och fokuserade på att inte falla omkull på stolen. Strax därpå kom kvinnan till mig med en flaska äppelmust som hon bad mig dricka ur. Hon skulle hålla ett öga på mig, sa hon men efter sockertillskottet var allt bra igen. Plötsligt blodsockerfall. Tur för mig att det finns människor som planerar runtomkring mig, för jag gör det knappt längre. Jag borde vara sjukskriven, är kort och tvär mot en av kollegorna när hon avbryter mig och har svårt att hålla fokus. Telefoner ringer, kunder plingar, det är ständigt olika frågor, alla kräver att jag är på alerten, glad och pigg och rask. Fort ska det gå. Tanketid, det är sådant man har i huvudet tycker min chef, vi ska vara ProAktiva och ragga kunder i åtta timmar. Jag orkar inte, inte ens två dagar i veckan.

Nu ligger jag i sängen, det är lördag och jag vet att jag slipper göra så mycket mer än att hänga med P och T till Kullahalvön och senare laga maten i kväll. P som kom igår är till stor hjälp, inte minst mentalt och även T som igår hjälpte till med dammsugning och maten. De båda sover än, det är de värda. Garagefönsterna är målade, tvätten redan hängd, huset städat, inköpen gjorda.

Igår tog jag en lång promenad i Skäralid ihop med en vän från Stockholm som just har blivit sjukskriven för stress. Vännen som har föräldrar i Skåne hade inte varit i Skäralid på 35 år och tog kontakt och undrade om jag hade lust att luncha, på stockholmsvis. Det är vanligtvis svårt att förklara för någon att varje planering som innebär att hålla tider känns betungande för närvarande. En blir matt av att tänka framåt, på att behöva klä om, på att inte kunna hinna hem för att möta upp sitt barn, laga middag eller annat vanligt som måste göras. Det handlar om små saker som en i vanliga fall inte skulle bry sig om, men som nu gör att (jag i allafall) ibland tackar nej till även roliga saker. Jag vet, det är dumt, så därför stålsatte jag mig och tackade ja till lunchen. Vännen förstår och det avgjorde och när jag visste att jag skulle hinna baka, skjutsa T till skolan och arbeta innan kändes det lugnt. Solen sken. Vi pratade och vandrade och tittade på vyer, åt gott och pratade mer under tre timmar, något som hade kunnat bli mycket längre, och när jag körde hem igen var jag stärkt. Det var ett bra val. Och hemma hade P redan lagt det sista lagret tjärpapp på garaget, så jag kunde ägna mig åt att måla fönster, åka på loppis i Ask för att leta jeans åt honom som vi brukar göra. När kvällen kom lagade vi en gemensam familjemiddag och tittade på fyndfilmen från loppis, därefter gick vi och lade oss, trötta och nöjda. Jag var det i alla fall, så trött att jag bara orkade läsa några minuter av boken innan jag släckte lampan.

Idag är det lördag och jag tänker bara följa med strömmen, lik en död fisk. Kanske jag ägnar några minuter åt att planera för gardinerna som skall hänga på mitt rum i vinter. Jag har fyndat ett engelskt vintagetyg på Ebay, och färgen får mig glad. Det finns faktiskt alltid något att se fram emot.

Keep on going - Frumpy



måndag 15 september 2014

Domare och bödel

Idag skall domen förkunnas. Jag känner hur viktigt det är att ge min bild av händelseförloppet. Det kommer att ta tid att gå igenom allt, både tid och ork och jag skriver dels för mig själv, dels för att rentvå mig från de elaka påhopp jag igår fick av en person som jag vet läser detta. För att kunna bilda sig en uppfattning om något behöver man se olika sidor och här kommer därför min berättelse.

Fredagen den 1 augusti hade jag klarat av två veckors heltidsarbete med allt det innebär av underbemanning och pendeltrafik. T var på utlandssemester med sin pappa. N hade vid ett tidigt stadium föreslagit att vi kunde träffas på marinan i Skälderviken, där hans favoritband Eldkvarn skulle spela. Vi skulle fira bådas våra ledigheter, han hade själv arbetat full tid som fönsterputsare hos en god vän som driver ett eget företag. Garaget hemma stod utan tak vid tidpunkten, eftersom N hade tagit sig an att byta ut det, och han ville komma hem igen tidigt dagen därpå för att vi skulle fortsätta med bygget. N är en intensiv person, när något skall göras är det det enda som gäller. Jag hade gärna väntat med att bygga och riva ett par dagar, för att återhämta mig från jobbet en smula, och för att ta igen den så förfallna trädgården. Dock vet jag att väder inte är att lita på så jag lät honom hållas. Hans arbete i det hela är tungt och jag var i en situation där jag inte kunde tacka nej. Ett garage utan tak är utsatt för vatten och vind och alla de föremål som låg under presenningen skulle snart behöva bättre skydd, när hösten tågar in.

Jag slutade arbetet 30 minuter tidigare och anlände vid bryggan och båten nästan exakt kl 18.30. Där mötte jag en uppskruvad och alkoholpåverkad N som förklarade att han just kommit tillbaka efter att själv ha handlat läsk och is till ginen eftersom han inte fått tag på mig på telefonen. Jag svarar aldrig när jag kör, det är en stressfaktor som jag har lärt mig leva utan och detta känner N till, därför beslutade han att köra trots att han då var onykter. 

Vi klev ombord på lilla Ida. Solen sken, vi var lediga och nu skulle livet börja, så kändes det. Jag gjorde nästan omedelbart i ordning ett par drinkar, ett gott glas iskall Gin&Tonic åt mig och Gin med grappo åt honom. Vi skrattade åt att isen tog så stor plats, jag fick hälla i mer tonic efterhand. Där satt vi, jag åt pistagenötter med solen i ögonen, N sa att detta var livet. Jag kände hur jag slappnade av och N med. Vi var lyckliga. Efter två sådana drinkar och uppladdad av solen begav jag mig till marinans duschutrymme för att ta en dusch. Jag hade ransonerat vattnet hemma för att brunnen skulle klara av torkan och hade planerat detta. N hade tagit med min badväska hemifrån och den låg redan i båten och väntade. Inne i duschutrymmet var det fuktigt och då jag skulle kränga på mig sidenklänningen igen fastnade den på min fuktiga kropp och jag fick då hjälp av hamnens kvinnliga hamnkapten som var inne på inspektion. Jag skrockade gott, det kändes som om jag var en liten tös, en kul liten incident för tillfället men något som senare kom att bli en viktig detalj i kartläggandet av vad som senare skulle ske. När jag hade krängt på mig den randiga tröjan gick jag tillbaka till båten och mötte en irriterad N som tyckte att kön till herrarnas dusch nu hade blivit för lång. Han ville ha en öl till och beordrade mig i en irriterad röst att ta fram en åt honom som han kunde ha i duschen. Jag bad honom vänligt att vänta litet, vi hade ju hela kvällen framför oss.  I det ögonblicket vände allt. Jag skulle inte tala om för honom vad han skulle göra. Precis som vid flera tidigare incidenter i hemmet, såg jag hur fort han vände från lycka till avsky och jag tänkte att detta inte skulle få förstöra något. Jag måste få honom lugn och sa därför inget mer. Han klev ner i båten och greppande sig en öl från utrymmet i aktern, klev sedan ur båten igen och gick resolut mot duscharna. N som avskyr att duscha, av olika skäl - en kan vara att han hade exem som liten och minns klådan som något avskyvärt. När han duschar tar han därför ytterst god tid på sig för att skölja av sig duschkrämen från Barnängen som han använder sig så ymnigt av.  Jag tog nu tillfället i akt att möta solnedgången vid stranden med en promenad, något jag alltid gör för att må bra. Alla mina tillhörigheter lämnade jag kvar i båten, för att han inte skulle bli orolig. Promenaden var fin, jag mötte flera lyckliga människor på vägen och då jag gick förbi scenen där Eldkvarn spelade gav de just 'Kärlekens tunga'. Jag tänkte då, att detta skulle jag berätta för N. Han skulle vara lugnare när jag kom tillbaka, det kände jag.

Att gå i tung sand är jobbigt, skönt. Det ger ett skönt motstånd och får mig att snabbt komma på gladare tankar. Kustremsan är svagt välvd och inte så många dagar tidigare hade vi varit i Sibirien som ligger längst bort, nästan där sanden tar slut och skogen tar vid. Jag tänkte inte så mycket då jag gick, jag tog in kvällen och det lekande folket runtomkring, njöt av att inte synas, av att få ta del av deras glädje. När jag kommit fram till den del av stranden som heter Råbocka började solen dala, så då vände jag om och gick tillbaka igen. En ensam kvinna som satt i sanden hälsade på mig, luften var mjuk. Framme vid marinan hade konserten avslutats och jag gick upp mot bryggan. Där satt N på en väggfast bänk framför hoddorna, intill båten. I lugn ton säger han: Jag har slängt i alla sakerna i vattnet.

Jag säger nog först något i stil med - vad är det du säger? därefter går jag ombord och finner båten ren från personliga föremål. Min väska, med bilnycklarna, hemnycklarna, plånboken med smyckena, klockan, ringarna, örhängena, telefonen, badväskan - allt är borta. Varför? Det är här han reser sig upp och börjar beskylla mig för att vara försumlig med mitt barn, vilken hemsk och otrevlig person jag är och att jag därför förtjänade att få mina saker bortslängda. Han närmade mig tre gånger för att slänga mina glasögon som satt på skulten, det sista lösöret jag ägde, tills de slutligen också hamnade i vattnet. Efter att ha stått där och tagit emot huvudlösa beskyllningar i något som kändes som en evighet, beslutade jag mig för att gå hem. Jag hade reservnycklar till både huset och bilen där och där kände jag mig trygg. Jag började gå. N säger då att han kommer att packa sina saker och dra. Han startar bilen och kör upp bredvid mig, säger bryskt åt mig att hoppa in, varpå jag utbrister att han minsann hade sina egna föremål i tryggt förvar. Bilnycklarna var uppenbart, jag skymtade flera av hans och båtens föremål i bilens baksäte, bl.a hans sömnapnémaskin. Jag fortsatte gå, han körde vidare. Fort. Vid utfarten av marinan stannar nu en bil vid vägen och föraren öppnar rutan och undrar hur jag mår. Jag hade just då brustit ut i gråt och sa, sådär. Mannen som hade stannat presenterade sig som marinans andre hamnkapten. Han sa kort att han hade fått med vad N hade gjort och även hört en del av hans utbrott och undrade om han kunde skjutsa mig. Jag tackade ja. Det är tre mil hem, klockan närmade sig midnatt och i sommarklänning och sandaler skulle det snart bli väldigt kyligt. Jag berättade hur långt det var, och att jag var tacksam för hjälpen men förstod att det skulle vara en uppoffring för honom. Vi talades vid under bilfärden, med en lugn och snäll röst fördömde han N beteende kraftigt. Jag kände mig förstådd. Jag tänkte att bara jag kom hem skulle allt vara lugnt igen, hemma är jag trygg. Strax efter avfarten mot Örkelljunga, i nivå med Munka Ljungby, blir vi omkörda av N och detta berättar jag för hamnkapten. Nu förstår jag att han troligen kommer att vara vid torpet då vi anländer och jag blev mycket orolig, ville nu snabbt till hemmet, min fasta punkt. Tiden härifrån till torpet kändes lång, oerhört lång. Hamnkapten undrade om han skulle stanna kvar en stund för att se till att N hade lugnat ner sig och verkligen gav sig av, men jag tyckte att han redan hade gjort mig en obetalbar tjänst och vi kom överens om att jag skulle kontakta honom morgonen därpå, för att han skulle vara lugn.

Framme vid torpet satt N vid förarsätet, dörren öppen. Då han ser bilen kliver han ur och går in på tomten. Hamnkapten säger högt hans namn, och får ett bryskt svar: Vad Vill Du. Jag försäkrar hamnkapten ytterligare en gång, att det är lugnt. Nu är jag hemma, N ska bara packa sina saker och köra och att jag skall höra av mig morgonen därpå. Hamnkapten startar bilen och kör därifrån. Jag går in genom grinden i häcken, går direkt till gömstället för reservnycklarna. Här frågar mig N med brysk röst: vad tror du att du gör? han är rädd att jag ska förstöra hans lyxfågelfrö som står ovanför gömstället, något han kort säger. Jag svarar att jag hämtar reservnycklarna. Först låser jag upp dörren till det hus där N bor, i förhoppning att han ska gå in där och börja packa. När jag låser upp min dörr är han kvar och jag får en otäck känsla, beslutar mig för att låsa dörren efter mig, något jag aldrig gör annars. Under följande sekunder upplever jag ren panik, jag vill bara låsa om mig. När jag stänger dörren rycks den upp och in kommer han, ursinnig. Vansinnig. Från och med nu minns jag bara saker sporadiskt. Det är som om hjärnan stängdes av, som om jag gick på sparlåga. Från och med nu minns jag brottsstycken och  det är med hjälp av slutledningar och logik jag ha kunnat göra en rekonstruktion av kvällen. Tidsperspektivet sätts med ledning av att blodet i hårbotten var torrt när jag vaknade upp, händelsehorisonten med ledning av de märken och de skador som jag såg dagen därpå. Vad jag minns tydligt från natten till den 2 augusti är hur N rycker ur datorn som står på en hylla på mitt rum på 5 m2 ur väggkontakten, en dator på 27" med styvt och smalt skal av aluminium. Jag hinner säga gör nu inget du kommer att ångra, N, innan han börjar slå med full kraft med den. Fönstret går sönder, datorn sätter sig som en bila i trälisten, mellan de båda rutorna, och hindrar hela fönstret från att kava in. Jag minns att jag tänker på det och ser hur han med svårighet lirkar loss skärmen från det djupa jacket. Han fortsätter att slå runt sig med skärmen, några av mina mest älskade föremål går sönder. Datorn sätter sig i golvet, en dm från mig. Någonstans under tumultet träffar han mig med en knytnäve i ansiktet och jag faller ihop i dörren mellan köket och sovrummet. Det är nu jag tuppar av. Jag minns dock hur han stampar mig i mellangärdet, hårt, då jag ligger ner. Jag minns att han drar upp mig i håret, känslan av att med full kraft få kallt stål mot pannan, hur näsan krasar och jag känner flera slag mot min nacke. Han säger att jag ska dö.

När jag vaknar upp sitter jag i en pöl av blod, troligen kommer det från min nacke och det har runnit från dörren ner på golvet. Hårbotten är full av levrat blod och jag är oerhört trött. Jag känner att näsan rinner och då jag torkar den ser jag blod. Jag är öm överallt och vill bara lägga mig och sova. Glömma. Jag är så trött. Yr. Jag darrar av köld, tror det är anspänning av chocken. Jag tar disksvampen från köket och försöker att torka av blod från dörren. Jag försöker damma bort glassplitter från sängen men märker att det inte går. N ber mig att sätta mig ner, mitt emot, vid köksbordet. Rummet är i oordning, flera tavlor är sönderslagna, en orkidé ligger på golvet bland glassplitter och trasiga ramdelar. Jag börjar plocka ihop bitarna. Samlar ihop mina trasiga ägodelar. Vid det här laget upptäcker jag att jag har en annan klänning på mig. Mina tidigare kläder är avslitna, den nya vita BH:n ligger trasig på bordet. Jag bär en tunn klänning som jag har fått av honom och har frossbrytningar. Sätter på mig joggingbyxor under och en fleece över. Jag darrar, skakar. Under tiden orerar N om hur jag förtjänar att bli slagen, om hur elak jag är, om hur försumlig jag är mot min dotter, att jag skall skylla mig själv. Han noterar att jag har fått en fläskläpp och säger det med en ton av likgiltighet. Jag har stängt av hjärnan, jag vet att han pratar men lyssnar inte. Jag vill bara sova. Under en mycket lång tid fattar jag mod till mig och beslutar mig för att lägga mig i tösens säng, som är det enda rummet som är i ordning. Jag reser mig upp, går in genom dörren, in i rummet som befinner sig bakom stolen N sitter på, stänger dörren om mig. I sängen hinner jag tänka; om jag dör nu, är T i gott förvar. Sedan somnar jag bort. N sitter kvar där ute, jag vet inte hur länge.

När jag vaknar den morgonen tittar jag mig i sminkspegeln som är den enda jag har i torpet förutom den i badrummet, men där ute ligger N. Jag chockas över det jag ser, minns endast ett slag, men det framgår tydligt att det har varit åtskilliga. Nu tar jag kontakt med tre personer, en av dem, min goda vän Å bor i närheten och är uppe i ottan med sin hund, något hon alltid brukar delge med bild på fb. Jag förstod att hon skulle läsa mitt meddelande snart. Såhär skrev jag:

hej Å. Jag är hemma och blåslagen. Blev av med alla mina tillhörigheter i väskan igår, bilnycklar osv och fick skjutsas hem av hamnkaptenen. Jag undrar om du vill hjälpa mig att hämta tillbaka bilen idag som står vid marinan i Skälderviken? jag har reservnycklar här hemma. P bil står här och vi kan ta den dit. Kram



Jag fick stålsätta mig för att våga gå ut i stugan för att hämta bilnycklarna som ligger i vapenskåpet. N sov än. Efter en knapp timma var väninnan på plats, jag minns hur hon utbrister: men vännen vad du ser ut! Hon skjutsade mig genast hem till sig, därefter körde vi gemensamt till marinan och hämtade min bil. Hemma hos henne igen beslöt vi oss för att köra tillbaka till Ängelholms sjukhus, för att få mig kontrollerad. Resan hem från Skäldervikens marina i egen bil minns jag egentligen inte något av, inte mer än känslan av overklighet och synen av mitt eget uppsvullna och blåa ansikte i backspegeln. Väninnan tog därefter över, skjutsade mig till akutintaget, höll mig sällskap under all den långa väntan på hjärnscanningen, var min anhöriga vid doktorns övertygande tal om polisanmälan, och var mitt vittne under polisanmälan som gjordes på plats, på sjukhuset, av två vänliga kvinnor. Jag var yr, trött. Ville bara sova. Jag redogjorde för något jag inte mindes, inte hade varit med om, det var som om jag berättade om något jag hade drömt och därför inte kunde minnas i detalj. Poliserna tog även vittnesmål från den tidigare incidenten från april och jag gjorde en retroaktiv anmälan. Jag berättade kort om vad som hade hänt, hur vi hade träffats, fram till den första händelsen och fick då höra att det tar just två månader för en psykopat att visa sitt rätta jag. Det var första gången någon nämnde ordet i sammanhanget. I bilen hem igen sov jag gott, jag fick låna mjuka kläder av Å, ett hett bad och en varm säng efter en god middag. Inga frågor, bara ren och oförställd vänlighet och omtanke, som om jag var en självklar medlem i deras familj.
Under dagen får jag upprepade meddelanden från N som uppenbarligen är kvar i huset. Det sista handlar om att han måste anmäla mig som förvunnen, eftersom jag inte hör av mig. Jag svarar inte och läser dessa först efter det att han har häktats.

Dagen därpå häktas så N och jag kan lättad, tillsammans med Å, köra hem för att kolla om torpet är beboeligt. T och hennes pappa P är nu på väg tillbaka igen från semestern som de har valt att avbryta. Jag vill känna in hemmet, är det OK, går det att vara där. N hade noggrant städat ur huset från glassplitter, ställt datorn med den buckliga och blodiga skärmen i lillstugan och skurat golvet och dörren rena från mitt blod. Mina sänglakan var avtagna. Mattan i köket med blodfläckarna var vänd. För fönstret i sovrummet hade han tejpat ett ark randigt A4papper. Jag kände att jag måste ta över rädslan och beslutade mig för att sova hemma. Dagen därpå hämtade jag tösen och P på stationen i Höör. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket, då vi tre kramas i mörkret bakom perrongerna. Utan mobiltelefon kunde jag inte ta kontakt med dem och visste inte om deras tåg var försenat, så under några minuter kändes det fruktansvärt ensamt. Med mitt vanställda ansikte var det nu inte en enkel sak att knalla in och ställa frågor, be om att få låna en telefon eller ens bli betraktad som något annat än onormalt, längre. En viktig erfarenhet, men inget jag vill rekommendera.

Under de två kommande veckorna var jag sjukskriven och P stannade kvar hos oss för att hjälpa till med garagetak, samtal och stöd. Jag har tidigare nämnt hur viktigt det har varit för mig att känna stödet från mina vänner, även från min familj. Eftersom min lillebror skulle gifta sig den 15 augusti och jag inte visste hur blåmärkena skulle läka ut tills dess blev jag tvungen att berätta för honom. Han dök upp dagen därpå med hela sin familj och jag blev då övertygad om hur viktigt det var för honom att jag kom. Två veckor senare var nästan alla blåmärkena helt borta och jag hade en underbar kväll ihop med T som fick dansa och träffa glada och normala människor som inte kände något av vår historia. Men dessförinnan hade hon fått vara med om när två kvinnor från tekniska roteln hade varit här för att ta bevis och dokumentera händelseförloppet på bild. De båda poliserna visste inte vad som väntade, det var sommartider och de var underbemannade och den ena utbrast -vad har du varit med om! Jag beskrev kort för henne. Sakligt. Torrt. som om det gällde någon annan, medan jag vandrade runt i hemmet tillsammans med T. Polisaspiranten visade T sin utrustning och hon fick hjälpa till, hennes överordnade förklarade för mig att min glömska var typisk för en traumatiserad person och att dådet var ett typiskt utslag av storhetsvansinne, ytterligare ord som jag har fått smälta. Polisen i Sverige använder sig av många psykologiska termer, något det svenska domstolsväsendet totalt avhåller sig från. Detta säger en del om hur olika vi behandlas som offer och anklagad. Anklagade tas om hand av polisväsendet, med psykologi och förstående, mjuka vetenskaper, medan offret får nöja sig med juridiken som är kall och hård som stål. När jag den 4 augusti skulle infinna mig på rättsmedicinska i Lund tillsammans med mitt juridiska ombud, för att dokumentera de skador som hade skett, stod skillnaden uppenbar för mig. Från och med nu gällde enbart svarta och vita fakta, jag fick vara god att vänta på att bli förstådd och min glömska visade sig nu vara till min nackdel. 

Den 5 augusti kontaktade jag N:s mamma i Ö-a för att höra hur vi skulle göra med de föremål som fanns i huset som var hans. Vi kom överens om att jag skulle köra N bil fullpackad hem till henne och ställa den där, och sedan ta hand om de övriga skrymmande föremålen vid tillfälle. Hon vädjade om att inte låta någon veta och jag lät henne förstå att det var helt min avsikt. N är vuxen och kan ta hand om sig själv, tyckte hon. Jag tycker så synd om henne. I ett samhälle som vårt, som bygger på mödrars gratis uppoffran och kärlek, finns det inte någon som helst förståelse för detta; att barn blir vuxna nog att själv ta ansvar för sina handlingar. En mor är i de flestas ögon alltid en mor och som sådan är hon ständigt utsatt för granskning och kritik. Detta ville jag spara henne.

Domens datum tidigarelades och jag fick två dagar på mig att skaffa fram skriftliga bevis på de föremål jag ville ta med i skadeståndsanspråket. Om detta skrev jag den 22 augusti, rättegången hölls den 25 augusti. Fem minuter innan rättegång fick jag träffa min åklagare. De fem minuterna använde hon för att övertyga mig om att det var bättre att konfronteras med den åtalade. Jag hade tidigare bett om att få slippa detta, av hänsyn till att jag måste fungera även efter rätten och att jag aldrig mer ville se N. Att konfronteras kändes outhärdligt men jag gick med på det. Under dessa fem minuter som skulle gå till att bekanta sig med mig, den person hon skulle försvara, fick jag känna av vikten av en kostnadseffektiv hantering och att jag som person var underordnad detta. Från och med nu var jag en i mängden offer som skulle pläderas för, en i mängden av klienter, ett jobb som skulle klaras av. Att domen skulle få efterdyningar i mitt privata liv för lång tid framöver var det inte någon som talade om. Hur jag mådde var inte intressant. Jag blev instruerad att enbart adressera henne. Mina rättigheter nämndes aldrig. På det viset gick jag nu in i rättssalen, förbi N och hans advokat, blev placerad till vänster i rättssalen och mellan det gröna ombudet och åklagaren. Åklagaren höll ett öppningsanförande som var så fullt av faktafel, att det första jag fick göra under min talan var att rätta till felen. Detta var en av de mörkaste dagarna i mitt liv. Advokaten fullkomligt lekte katt och råtta med åklagaren som inte orkade bry sig. Det enda vittnet som kallades för mitt försvar var min vän Å. Jag undrade varför man inte hade kallat ögonvittnena, de båda hamnkaptenerna. Till svar fick jag att man inte ansåg att deras vittnesmål var relevant. Jag blev lovad att få hemskickad deras vittnesmål, men det har ännu inte kommit. Mina skadeståndsanspråk beviljades inte, och jag vägrade att gå med på en förlikning av 30% på mitt belopp. Detta gjorde att domstolsutslaget har ajounerats två gånger, för att slutligen komma till stånd idag. Jag väntar ännu. När klubban föll, 30 minuter senare än planlagt, fick jag höra N godkänna den behandlingsplan som Karlstad kommun kommer att utföra. Alternativet var 8 månaders fängelse. N var från och med nu försatt på fri fot. Jag fick aldrig veta om han fortfarande hade körkortet kvar.

Två dagar var tiden jag fick på mig att framställa skriftliga bevis, tre veckor fick försvarsadvokaten på sig att smula sönder dem. Hur stora är oddsen att jag kommer att kunna ta tillbaka det liv jag levde innan N.

Under tiden jag har skrivit detta kom ett mail till mig. N har sänt mig foton. Bedöm själv.




söndag 14 september 2014

Val

jag såg ett foto på fejan igår, från en officiell affärssida. Min baneman, leende, flaggande för en LP-skiva han aldrig skulle lyssna på och en bekant som känner till hans dåd, mitt emot. Allt utspelar sig tre mil härifrån. Tre vänner som håller varandra för goda. Tre musketörer. Min bästa vän berättade om en incident som skedde i Ljungbyhed under månaden som gått. En kvinna hade skrivit ett inlägg på fejan och beskrivit hur hennes sambo hade slagit, hotat och förstört henne och slängt ut bohaget i trädgården, upprepade gånger. Nu hade hon fått nog och vädjade om förståelse. Resultatet blev att vännerna vände henne ryggen och tyckte att hon inte borde vara så utlämnande. Vad sambon hade gjort sig skyldig till var underordnat. Vi gör våra val i livet. 

lördag 13 september 2014

velpotta

Porslinsskivling (Oudemansiella mucida)
Svampar måste inte vara ätliga för att vara läckra. Idag fick vi ett överflöd av vackra svampvyer under vår promenad i Skäralids bäckravin. Vattenståndet var lågt, så vi kunde bege oss ända in i ravinens innersta hjärta och sedan knotade vi oss duktigt uppför den branta djurstigen och balanserade sedan med Kopparhattens hisnande rasbranter och undersköna vyer under oss. Tyvärr tog kamerabatteriet slut efter en timma, så bilderna vi fick med oss är nästan uteslutande på svampar… Vi avslutade traditionsenligt med glass och kaffe på Naturums sköna uteterrass innan vi for hem igen, för att elda och klippa gräs. Balans är bra.

Koralltaggsvamp (Hericium coralloides)


Jo, jag har skaffat mig en ny dator för mina extraknäckspengar- min första laptop! den skall jag nu försöka att förstå mig på en stund innan det blir dags för middagsbestyr. Häcken jag sitter vid i T:s rum hakar sig ständigt och lever på sista sucken och nu kommer jag att kunna arbeta varhelst jag önskar. Spännande tider! Kvällsmaten blir en enkel sak, resterna från pizzasåsen från igår får duga som bas, och så har jag ju litet av det goda vinet kvar. Idel lyx på torpet alltså. Nej, kanske jag tar och plockar upp svampboken istället, det lockar mig mer än datorn egentligen. Vela, vela. I morgon är det val, a propos det. Jag har gjort tre tester och skaffat mig information gällande vilka jag skall kryssa för medborgarlön, så nu är jag ganska säker på vem jag väljer… jag vet åtminstone var jag skall välja. Alltid något.


fredag 12 september 2014

The Invincible Strength Within

My Dear, In the midst of hate, I found there was, within me, an invincible love. In the midst of tears, I found there was, within me, an invincible smile. In the midst of chaos, I found there was, within me, an invincible calm. I realized, through it all, that… In the midst of winter, I found there was, within me, an invincible summer. And that makes me happy. For it says that no matter how hard the world pushes against me, within me, there´s something stronger - something better, pushing right back.

The Stanger - Albert Camus

Egentligen behöver inte mer sägas, när det kommer till klokheter är det mesta redan sagt. Ändå är det bra att påminna sig var man står, varhelst man än står och att man står Stadigt. Fast. Förankrad. i det vi kallar kulturen. 

Du är aldrig ensam.

Arvo Pärt - Spiegel im Spiegel


tisdag 9 september 2014

att lida

att lida innebär inte sådant som tillfogas dig, det handlar om det du för alltid har förlorat. Detta är en av de många tänkvärda strofer jag läser i boken om Shantaram. Under snart två dagar har jag ägnat mig åt heltidsläsning och jag fascineras och retas, gråter, fnissar, förundras och hänförs av berättelsen. Jag tar med den in i mina drömmar, i livet jag lever på dagarna. I jämförelsen med författarens livsberättelse och de mänskliga öden han fått uppleva i mångmiljonstaden Mumbay tycks allt som jag själv upplever smulas sönder till sanden i ett timglas. Trösten jag känner redan efter en timmes läsning är total. Hjärtklappning och ångest skingras och musklerna slappnar av, jag kan le och fundera kring andras öden än mitt eget.

En bok kan vara din bästa vän, särskilt de dagar du inte vill bli påmind om hur människor kan såra, skända och skada. Jag kommer för alltid att sakna min blåögdhet, min tillit och förmåga att glömma. Alltid.


Kate Bush - Running up that Hill

lördag 6 september 2014

Lördag

I lugn och ro har dagen vaknat, frukost utomhus med en glad tjej och lovande solsken. Medan jag har lukat rabatter har T klippt gräset. Tankarna är långsamma, tysta. Absolut inget motorbuller eller tidshets. Det finns inga måsten, inget som borde göras eller som måste hinnas med. Inga båtar på annan ort eller stugor som måste ses över. Här är här. Där är där.
Mitt liv består av ett hus, en trädgård.
Båda är vildvuxna, efter många års formande. En del skulle kalla det försumlighet, jag kallar det lyhördhet. I min värld får slumpen plats, jag tror på kraften i det lilla, det som först inte syns, det som kräver extra uppmärksamhet och öppna sinnen. Kanske är jag som Dude Lebowski, som qvizzen på Fb jag gjorde igår tyckte. Innerst inne är det så, jag tar dagen som den kommer. I arbetslivet måste jag vara effektiv, trevlig, social och proffsigt strukturerad. Här hemma slipper jag det.

I min trädgård tävlas det inte om utrymmet, här får allt plats som trivs. I mitt hus samsas vi om ett litet utrymme och vet att ett visst mått av ordning är att föredra, så därför har jag reducerat antalet föremål till ett minimum. Endast det viktigaste har plats, enbart det som verkligen räknas. Det är därför jag med sorg i sinnet ser att vissa väggar nu gapar tomma, så jag går ut i solen, där minnena inte stannar kvar. Där ute i min djungel dansar glädjen med glömskan.

Här inne lever vi ett liv i konsensus, tar gemensamt ansvar för trivseln. Tösen spelar på sin gitarr, jag lagar mat. Vi ser båda till att eldstaden är mätt och att disken är blank. Vi tar båda hand om förlupna grästuvor i mattorna och ordnar så att katten får bli klappad och hönsen ompysslade. Om kvällarna levererar tjockteven film och teater, för av världen utanför har jag fått nog. Jag har återtagit kontrollen över mitt liv. Att slippa inskränka sig, tassa på tå eller känna sig som en gäst i sitt eget hus är en befrielse. Sedan den andra datorn som stod inne på mitt rum förstördes har jag börjat läsa om kvällarna. Numera handlar drömmarna om sådant som jag har upplevt under dagen och detta blandas upp med det sista jag läst innan lampan släcks. Jag sover gott, med ett rent samvete.

Mitt liv handlar om att ta tillvara på och odla ett inre lugn, för att kunna sprida känslan till det viktigaste jag har, min dotter, min kloka tjej. Att dela med sig av sitt liv innebär uppoffringar, men om dessa med tiden tar över och inskränker det du har vinnlagt dig om att åstadkomma är det dags att sätta stopp. För en del kan det jag nu säger tyckas trivialt och gränsa till banal truism, men för mig innebär detta enkla ett uppvaknande. I drömmen om en tvåsamhet kan det Egna lätt skymmas av det Andra. Glöm aldrig bort att älska men glöm framför allt aldrig bort att vara snäll mot dig själv. Lita på ditt omdöme, tag vara på din självkänsla och odla dina intressen. Detta liv, det enda kända vi har, skall tas tillvara på - inte slösas på trivialiteter.

Wicked Lady - The Axeman Cometh (Full Album)


fredag 5 september 2014

skam

Klara Kristalova
'Hur man blir en sten' 2014
det kanske värsta med att vara med om något hemskt är tiden efteråt, när man börjar tycka litet synd om sig själv. Självömkan. Krokodiltårar. Man börjar fundera. Man försöker kanske ställa till saker, säger oöverlagda tankar högt, häver ur sig något snabbt, och rätt vad det är står man där och känner sig totalt oförstådd. Ingen blir gladare av något sådant, eller hur? Det är som att tvingas tillbaka till alla pinsamma känslor under tonåren,  till alla skamkänslor med medföljande rodnad och hukande gång som för att slippa synas. Idag ska jag ut i världen, kanske leta reda på ett gammalt hus vars fönster skulle kunna fungera som ersättning för det som ännu är trasigt i mitt sovrum. Hoppas att jag finner karljohansvamp till lunch.

Livet går vidare.  

tisdag 2 september 2014

tempus aurum

det är bra med avbrott. Så börjar ett anförande som jag har grunnat på under några timmars ledighet. Nu har hjärnan satt igång igen och jag känner hur stödet av vänner smälter in i mig som varmt guld.

Jag har fått ta del av den dyraste ägodel en människa har idag, deras tid. Genom att slösa sin tid på mig har vänner lyckats dra mig bort från mörkret. Med hjälp av tiden jag har fått av andra har jag kunnat bygga upp en reserv, en tidsbank. Med hjälp av denna tidsreserv har jag kunnat leva i det tillfälliga vakuum det innebär att stoppa tiden. Jag har under två veckor kunnat lämna över ansvar på hus och hem, på vanliga rutiner, på tvätt och underhåll, på matlagning och gräsklipp, på garagetak och vedtorkning. Under två veckors tid har jag haft stöd och hjälp av en person som själv inte äger något annat än tid, men som vet hur viktigt det är med samarbete. Av erfarenhet, dyrköpt sådan.

I lika mån som guld, är tiden kosmisk.
Inget är förgäves.
Tid är guld.

Katastrofsinnet kan man kalla det särskilda band man känner med en människa man omedelbart gillar, ibland kallas det personkemi, ibland kärlek. Under flera tillfällen, särskilt sedan den 1 augusti, har jag haft förmånen att anknyta till andra genom några få valda ord, gester och blickar. Insikten om katastrofsinnet sitter i sättet varpå vi lyssnar, hur vi adresserar varandra, kanske, men inte nödvändigtvis, berör varandra fysiskt. Utan prestationskrav. Katastrofsinnet märks i en genuin vilja att förstå och hjälpa, i respekten för varandras integritet och i vetskapen om att vi alla är beroende av varandra för att fungera som människor. I ordet Kultur döljer sig detta enkla: Att tillsammans odla för att skörda, värna om att det som är gott gör gott, omsorg om de minsta och glädjen över att delge värme, inspiration och styrka. Tanken är cirkulär, likt ett öppet kretslopp.

Det är en djup insikt denna, att förstå att det dyrbaraste vi har att ge varandra är av vår tid. Särskilt under en tidsålder, där många av oss tenderar att lägga över ansvaret på teknik och uppkopplingar. För att klara av avbrott, uppbrott och inbrott, utbrott, ja alla slags brott - krävs understöd i form av någons utmätta tid. I omsorgen kommer den utsatta snart att orka ta kontroll över sitt liv igen och därigenom kunna betala tillbaka. Med sin tid. 

måndag 1 september 2014

sekterism

så är man tillbaka igen efter en hektisk arbetshelg i Hamburg. Om en bortser från den glättiga ytan och allt snack om ekonomiska vinster (stora planer för ägarna och ett fortsatt dåligt stöd för staben utanför det danska landområdet) kan jag ändå konstatera att jag har många vänliga och skickliga kollegor med hjärtat på rätta stället. Skillnaden mellan mina arbetsplatser är på många sätt hisnande stor men det är samtidigt enkelt att se en marknadsstrategi som bygger på det gamla konceptet Bas och Överbyggnad hos dem båda. Med tanke på att det första, "anrika företaget" grundades 22 år efter det kommunistiska manifestet är kanske inte jämförelsen så långsökt, och med tanke på att detta har stått som modell för hela branschen är det inte heller särskilt konstigt att "nykomlingen" tänker ganska snarlikt.

Min förra arbetsplats försökte med varierande framgång mörka var den verkliga vinsten kom från (hårt slit i form intag av av mängder av populära varor) - så att företagets elit kunde få frottera sig med överbyggnaden - Min nya arbetsplats har istället en vrång självbild av att utgöra själva basen. Dilemmat uppträder tydligast i ägarparets självbild och tillsynes omättliga hunger efter status. Deras självmant utmejslande roller som kejsarpar över ett konsumtionsimperium blir synlig bland de personliga inköpen (för baspengarna vi andra håvar in åt företaget). Notera ett vinslott i aix-en-Provence i södra Frankrike (framgångssagan ges extra guldkant i skrönan om hur ägaren överbjuder Brangelina) och de förtäckt hemliga diskussionerna kring hur man vill ta över branschen genom att köpa upp konkurrenterna. Cash is king heter mantrat som ekar i utandningsluften efter tal som handlar om hängivet samarbete, familjär anda och passionsindustri. Det är lätt att förstå hur maktbudskapet är något som lockar en del av oss men samtidigt blir många av oss andra oerhört provocerade av det dubbla budskapet. Om vi nu nödvändigtvis måste betrakta oss som en familj, varför inte vinnlägga sig om att lära namnen och kunskaperna hos de anställda… eller att klargöra att ett kunskapsbaserat företag enbart är väggar utan innehåll.

Under nära fyra timmar på fredagskvällen fick vi sitta och lyssna på en top-down harang av kväden som handlade om att sparka nedåt och jag var nära att lämna salen flera gånger. Dock lossnade en del under lördagens sweatshop ihop med de övriga konstexperterna, där vi kunde dryfta våra olika problemställningar mot en bakgrund av ägarnas visioner… Mina kollegor är inte tappade bakom en vagn och vi beslutade att börja nätverka oftare för att kunna hjälpa varandra i framtiden. Samarbete is da shit.

Under lördagens galaafton hamnade jag vid honnörsbordet, mitt emot ers Nåd och jag undrade först om det kunde ha varit en strategi för att undersöka mina intentioner litet närmare. Vid ett tidigare tillfälle under fredagen hade han hört mig yttra något kritiskt till en av mina kollegor… visst är det typiskt.  I ärlighetens namn trodde jag där och då att jag snart kommer att få söka mig ett nytt jobb. Å andra sidan står jag för det jag tycker och om det skulle visa sig att jag snart står utanför sekten kan det kvitta. Företagets etik är viktig för mig och försöket att under fyra timmar omvända kulturell vänsteretik till ekonomisk nyliberalism sög kamelballe. Jag förstod att jag inte var ensam om att känna äcklet. Men…ägaren är inte känd för att gilla kritik. Till bordet fick jag utöver kejsaren själv sitta bredvid två trevliga kollegor från olika danska kontor. I takt med att aftonen och det goda vinet flöt iväg kunde vi vara ärliga med varandra och taket ovanför öppnades ytterligare ett par snäpp. Efter många glada skratt, mycket blinkningar och underförstådda påståenden kunde jag slutligen krypa i säng med min snuviga näsa. En av fördelarna med att vara företagets rookie är att man får vara trist utan att det märks eller påpekas.