Vår

Igår kom tranorna till Wessmantorp och hasselns röda tungor tittade fram. Idag vaknade jag till transång, och sol som sken in genom glipan i gardinen.
Det är nog sant som det sägs, att vi faktiskt slapp den meteorologiska vintern här i nere Götaland.

Under den långa, härliga promenaden till Skäralid sågs årets första citronfjäril, hördes hämplingen och mindre hackspett, och parken vid Naturum var breddfylld av människor, alla firade att årets mest angelägna högtid har anlänt. Det var bara den hungriga fladdermusen som, från skuggan bland de kala grenarna i bäckravinen, inte riktigt gillade läget, än. Till synes ensam fladdrade den runt, runt, och vi hoppas att den slutligen fann tillräckligt många vintermygg att fylla magen med.

The Grand Vizier's Garden Party, Entrance

Cecily Brown på Louisiana

Thug in Landscape, 2015

Det finns så mycket tråkig skräpkonst. Alltså verkligen meningslös, förutsägbar och fadd. Talanglös. Bilder som är skapade för att roa, eller ännu värre, för att tjäna kosing, brukar bli jävligt trista. Det finns en utsliten romantisk tes om att konst måste lidas fram för att bli bra, och jag måste hävda att den tesen stämmer. Skräpet kallar jag dekorativ konst, och det andra kallar jag konst, tout simplement.

Det finns även fantastiskt bra konst och idag skapas den mest intressanta konsten främst av kvinnor. Vi kan stanna där ett tag, och fundera över varför det har blivit så.

Where, When, How Often and With Whom, 2017

På Louisiana visas oftast väldigt bra konst.
Fram till den 10 mars kan du få se den brittiska konstnären Cecily Brown, och i tisdags var jag där med tösen. (Med hjälp av kapitalet från det felberäknade bostadsbidraget fick vi t.o.m. råd med en god lunch och ett par inköp i museishopen. Jag älskar museishopar, nästan lika mycket som självgranskande myndigheter. Tack, försäkringskassan, för att du är en sådan hyvens kulturfrämjare.)

Figures in a Landscape 1, 2001

Cecily Brown målar både figurativt och abstrakt, pastost och provokativt och i en färgskala som inte känner några som helst smakliga gränser. Hon lägger frejdigt ljust lila färgstänk invid köttigt orange, blodrött, kuklila och inälvsrosa. Och det är så bra!
Både färgerna och arrangemangen hämtar hon från konsthistoriens mest kända och utslitna bilder, men målningarna blir aldrig konventionella eller trista för det. Dagens visuella kultur är en outsinlig källa till inspiration, och idéer hämtas från hela spektrat, gärna från populärgenrernas utkanter, som porren, eller rockmusiken. Brown lånar fritt från de mest kanoniserande bildskaparna och är inte rädd för att återbruka de mest tärda bilderna, som Picassos eller Jimi Hendrix album.

Hon går forskande tillväga. Likt en skicklig kirurg skär hon ut de minimala bärande detaljerna, och skapar revolutionerande nytt material vid sammanfogningen. Hade Cecily Brown varit bara en smula mindre begåvad eller intelligent skulle bilderna lätt kunna bli ett tragikomiskt Frankensteins monster, men det som kommer ut ur ateljén är genomarbetat utan att falla sönder av överarbete, gåtfullt utan att bli omöjligt att förstå, och listigt utan att vara överlägset.

Couple, 2003

Hon leker, smeker, tar stora risker och blir aldrig, någonsin fast i sitt eget varumärke. Alltför många konstnärer fastnar i det träsket, och safear och blir trista. Men inte Cecily. Hon berättar med hjälp av kroppar som redskap - ett konstnärstema som har varit inne sedan 1900-talets andra hälft, men som har utvecklats och fått skjuts av vetenskapliga upptäckter och filosofiska teorier kring bl.a. identitet, perception och skam och sexualitet. Det är genom våra subjektiva kroppar som vi skapar upplevelser, berättar om samtiden, gör jämförelser med andra, och bedömer oss som delaktiga i samhället eller ej. Det går inte att frångå tanken på att kroppen är (och alltid har varit) vårt enda riktiga mått.

Ladyland

I en video berättar hon med ett rikt språk och flödande ord hur hon går tillväga, och jag sitter som förstummad, nästan förälskad och avundsjuk. Jag tänker att energin hon äger, måtte den aldrig slockna. Cecily Brown sliter som en arbetshäst. I arbetet dödar hon, går i närkamp, sparar tavlan ett par månader för att åter se på den med nya ögon, och bedömer. Ständigt bedömer hon.

Ladyland

Arbetsprocessen är som en balansakt mellan igenkänning och dröm. Eftersom det nästan uteslutet handlar om väldigt stora dukar, gör jobbet avtryck på hennes kropp, hon har vackert seniga armar och hårda musklade lår. I det fysiska arbetet återskapar hon sig, blir en del av verken, och kropparna hon målar är hennes eget avtryck. I penseldrag efter penseldrag reducerar hon sig själv till närmast oigenkännlighet, för att åter ta gestalt och bli synlig på håll. Träder du närmare, framträder liksom i en dröm det myller av gestalter för våra ögon, som har blivit hennes särart. Plötsligt transformeras enheten till något annat, löses upp. Fasta kroppar sprängs i miljoner småbitar och detaljer framträder, blir till utspridda lemmar, ögon, trynen, bröst, likdelar, kaniner och rutten frukt som far ut i rymden likt en scen i Zabriskie Point. Det är som om den fysiska ansträngningen i arbetet tar metafysiska dimensioner när alla små detaljer bidrar till hennes egen kropp. Kosmos blir kaos, i en ständig växelverkan. Total, obligat symbios.

Cecily Brown ställer höga krav på oss, och vi älskar henne, för när konst är bra är den pur hjärnextas. Utställningen hade ett enda fel, den var alldeles för liten i omfattning.

Untitled

Untitled, detalj

På en arbetsplats som min, ser man mycket konst som blivit över. I de allra flesta fallen finns det en klar anledning till varför; det är fult, trist och oengagerat. En viktig orsak till överskottet är att generationen som lämnar över sitt bohag i dödsbon och arvskiften idag hade råd att införskaffa konst. I samma generation hade oftast en person ensam ansvar för familjeförsörjningen, och ekonomin. Det vi ser i överskottet är således de manliga plånböckernas konst. Idag ser det annorlunda ut, på många vis. De tidigare omhuldade namnen Bjerén och Krouthén vittnar om en smak som är på utdöende, nämligen det grå intetsägande, eller det bjärt förljugna. Skam och skuld var inget man talade om när folkhemmet skulle möbleras, inte heller sex, annat än i skönt paketerat, exotiskt format. 1950-talet skvallrar om så mycket, men inte om god smak.


Den 1 mars kommer den schweiziska videokonstnären och megastjärnan Pipilotti Rist att visas på Louisiana. Det blir en fullspäckad vår i år!

Pink Floyd - Careful With That Axe Eugene/Michelangelo Antonioni - Zabriskie Point

oro

 Ledigheten, som jag har för att orka arbeta halvtid, är snart över, ändå känner jag mig inte utvilad. Det var för mycket, förra veckans akuta underbemanning, och nu sitter jag här igen med den där välkända ångesten som jag varit så glad över att ha sluppit ifrån på nya arbetsplatsen. Säg inte att det är likadant igen, att lösningen på manfall är genom pålitliga individers dubbelarbete. Det kostar mig mer än jag mäktar med.


Jag har haft några sköna dagar, dock, och vädret har varit fint. Det har varit mycket utevistelse, bl.a har jag försökt att elda ris - dock utan att lyckas särskilt väl - och så är bilen på lagning, äntligen! Tösen har varit på resa till vänner i Göteborg, och kommit hem igen.  Idag tog vi två en tur ut i Skäralid för att försöka få en glimt av litet nya vårtecken. Disigt och varmt var det, perfekt fotoväder, och det blev även en hel del bilder tagna, men vi får nog vänta ett par dagar till innan vi får se hasselns blommor, eller tranornas ankomst.

Carabus coriaceus

 Vi stötte på litet småkryp, bl.a en läcker läderlöpare som dessvärre verkade litet medtagen. Jag flyttade den bort från stigen där vi fann den, så att den åtminstone skulle slippa bli nedtrampad av en mindre nogräknad vandrare. Strömstaren satt på en sten mitt i forsen, och hoppade iväg när vi närmade oss, medan trädkryparen var så upptagen av att födsöka i barkens sprickor att vi fick oss en ovanligt fin och lång titt. Annars tycker jag att skogen var ganska tyst, ändå.
Mycket skog har tagits ner. Vi ägnade litet tid åt att räkna årsringar, och se om det gick att tyda hur de senaste åren har sett ut. Och så förklarade T litet biologi för mig, bl.a om osmos och att det är ett ljusskyggt hormon som gör att trädstammarna rätar upp sig igen efter att ha blivit nedböjda av vintersnö. Jag önskar så att jag kunde komma ihåg allt, och vara liksom det läskpapper jag en gång har varit. Mitt minne är ett minne blott.

surt och enahanda, men vackert på bild

Förra veckans nederbörd syntes tydligt i skogen. Små vattenspeglar pryder sänkorna, och i bäckarnas brusande kaskader dansar skumtoppar. Det är renspolat längs med stränderna, som bär spår av att nyligen ha varit breddfyllda. Även hemma har bäcken nästan varit full men idag hade vattnet åter dragit sig tillbaka. Vattennivån är alldeles för låg för årstiden. Enligt grannens mätning ligger grundvattnet 80 cm under det normala och fortsätter det såhär kommer det att bli svårt att få brunnsvattnet att räcka över sommaren. Måtte det inte bli lika torrt igen, som förra året.



Pink Floyd - Interstellar Overdrive
Things Left Unsaid

Samwise

1985

Jag hade en slamtömmare som såg ut som Sam Elliot. En utmärkt sådan (slamtömmare alltså!), tyst och trägen. Jag väntade alltid på momentet då han skulle be om en Sarsaparilla medan han spjuverskt glirade mot horisonten och sköt tillbaks kepsen.
Cher är också utmärkt, men hon liknar inget annat jag har sett.

Jag hade en lekskolefröken som jag älskade! Cecilia hette hon. Mamma avskydde henne. Sen fick jag se fotot.

 Mumma Don't Tell - Leifur James

Lumière

Det är min lediga dag mitt i veckan och solen skiner. Jag diskar, lyssnar på BBC-sounds, en intervju med PJ Harvey, och väntar på att tvätten ute i lillstugan ska bli klar. Från sittplatsen kan jag titta på hur solljuset skapar fantastiska, animerade mönster på inredningen. Genom prismorna studsar solen mellan de blanka glasytorna och sprider sig likt små, skeva regnbågar på allt som kan kläs i färg. Kattpälsen, kuddarna, möblerna, ramarna, mattorna, tavelgrängen, allt badar i magiskt ljus.


Snart ska jag ut en sväng och tvätta hjärnan fri från den gångna veckans sista uns kontorsdamm. Kanske jag tar en sväng förbi Rönne å, för att kolla in vårflödet som har fått ån att skumma och flöda över, efter några dagar av regn.
Bara en arbetsdag kvar, och det känns som om jag har kläm på de olika veckorna nu. Simningen hjälper, promenaderna med, och emellanåt en och annan utflykt. Ikväll, t.ex. ska jag köra och se på en efterlängtad film: Gräns visas i Svalöv, av alla ställen.

Livet är magiskt, det gäller att påminna sig själv ibland.

Terry Reid - River
Pink Floyd - Ehoes II, Live at Pompeii

Sus scrofa

 Snart är helgen över, jag funderade på att ta med boken under täcket men kom på att jag måste skriva ner en sak först.

 Under rundan igår stötte jag på en flock vildsvin. Det var mindre än 1500 m kvar hem, och jag ville bara ta en bild av en gammal utslängd blå plasttunna som har legat i vattenbrynet sedan jag flyttade hit. Jag klafsande ut i vattnet, då jag plötsligt fick höra ett mullrande ljud som kom närmare. Rakt framför mig dök en rad vuxna vildsvin upp, och de närmade sig raskt. Ledargrisen såg mig rakt in i ögonen - då var det många tankar som blixtrade igenom huvudet, kan jag berätta: Det fanns inte tid att klättra upp i ett träd, och att springa undan vore också en omöjlighet. Vildsvin är som rälsburna pansarvagnar, de dundrar rakt genom stock och sten. För att inte reta upp dem - särskilt om det var suggor med kultingar - beslutade jag mig för att stå kvar, klappade med vantarna på för att ge ett dovare ljud än med bara händerna, och bröt kvistar, och gav ifrån mig ljud för att ge ett intryck av att jag var större, och i grupp... och det fungerade! Grisarna vek av åt vänster och fortsatte nu i sporrsträck över den lilla kullen vid sidan av istället. Nu kunde jag räkna dem: det var sex stycken, exakt lika stora, viltfärgade heffaklumpar. Avståndet var kanske 30 m... jag vet inte så noga, för benen bar sig åt som sladdrigt gummi och hjärtat slog dubbelslag, men det var tillräckligt nära ögat.

Det är märkligt, för blir man riktigt rädd så verkar man alldeles lugn till ytan. Freeze-fright, kallas det visst och jag har upplevt det förut. Det är säkert en genetisk grej, och ibland fungerar den överlevnadsstrategin.

Nu, såhär i efterhand och i skydd, kan jag tycka att det var ett mäktigt möte. Men jag bannar fanimej jägarna för åtlingen! Grisarna börjar bli för många på grund av denna fega, mänskliga girighet som kallas åteljakt, och inte är det djurens fel om någon hund eller människa en dag råkar illa ut.

Paranoid Android - Radiohead

werifesteria

...är inget ord som erkänns som gammalengelska i Bosworth-Toller Anglo-Saxon Dictionary, men det framkallar definitivt inre bilder. Som humanist är man kritiker med, inte enbart lagd åt det esoteriska...

förra veckans väg

Idag är det lördag, och det regnar. Veckan som har gått har varit tuff på många plan. Sjukdomar och plötsliga dödsfall är inget som går att förutse, men en redan slimmad organisation känner av minsta manfall. Emellanåt var vi bara två personer på firman, i normala fall är vi fem, minst. Så vad gör vi? släcker bränder och försöker hålla huvudet påskruvat.
En lapp på dörren: ring på så kommer vi och öppnar [skoskav].
Telefonsamtalen hölls kortare än normalt, mailen fick vänta ett tag. Textkatalogiseringen och research hinns med, sporadiskt, mellan förhandling och mottagning av nytt material och utbärande av möbler och tavlor. [huvudet i dimma]

Efter jobbet; en tur till simhallen. Kallt, turkosklart vatten, bastubad, ångande duschar och doftande kroppar, och jag börjar ana fritiden. Först helgens inköp på mataffären, men sen hem och sätta brasa - det var 11 timmar sist men huset håller ännu 15°. Värmen stiger fort, katterna får en extra portion, och till Roma på Netflix (underbar!) tar jag ett glas Ardbeg (en fantastisk whisky). Strategin funkar,  och jag somnar likt ett litet barn.

Nu är det helg och jag har sovit länge. Brasan är tänd och jag lyssnar på sådant som jag gillar, och tittar på när regnet droppar där utanför. Det gillar jag med. Himlens pärlemornyans varken lockar eller roar - mer än på bild - men innerst inne vet jag hur skönt det är när man väl har dragit på sig stövlarna och klafsat ut. Så när kaffet är bryggt och drucket blir det av, och ikväll kommer en middagsgäst. En överlever.

Opeth - Windowpane

Baruch-schrift

“We neither strive for, nor will, neither want, nor desire anything because we judge it to be good; on the contrary, we judge something to be good because we strive for it, will it, want it, and desire it.”

Baruch Spinoza

Jovars. Skönhet, godhet och äkthet ligger i betraktarens öga. Sanningen är aldrig neutral. Det är likt den där tecknade stripen där två motstående parter hetsar varandra till strid på samma villkor och med samma paroll. Kärnan finns där, men förklaringen ser annorlunda ut beroende på viljan.

Jag är kulturrelativist och jag älskar postmodernismen som den undflyende parafras på modernismen den är. Har man inte läst Lyotard eller tagit del av samhället efter 1979 kan det vara svårt att förstå storheten. Till de belackare som gärna vill låta påskina att postmodernismen är roten till allt ont idag vill jag berätta sagan om när modernismen växte ifrån sin kunskapskritiska kärna och blev en objektiv jätte i brittisk domarperuk.

Efter krigen, när allt fler kunde ta del av medialandskapet och började jämföra sig med det objektiva uttalandet, sprack den romantiska drömmen om universalitet. Modernismen gick in i en oundviklig fas när fler och väldigt olika röster tog plats. Kravet på objektivitet blev en omöjlighet.

Postmodernism är ett tillstånd. Jag påstår att det inte är en egen teori, utan en länk i en ontologisk kedja av händelser som bygger på viljan att förstå kunskap. Den är en självkritisk rörelse inom modernismen, och en vital gren av den. Postmodernismen är sålunda del i en lång kunskapstradition som sträcker sig tillbaka till upplysningstiden, visserligen mer självkritiskt lagd, men inte dess mindre viktig (tvärtom). Kritiken fanns där redan, liksom samhällskritiken - det finns många historiska exempel på att det är nödvändigt att vara skeptisk mot många givna sanningar.

Röster som ständigt kräver fast grund har alltid funnits som motpol till en mer öppen, och relativ hållning. Båda polerna strider om makt. Eftersom makten idag ligger hos den ekonomiska sfären, förefaller det mig vara här som den starkaste aversionen mot postmodernitet ligger. Ju större glipa mellan ägare och ägd, dess mindre är viljan att förstå den andres resonemang.
Vem tjänar på kritiken mot det postmoderna? Är det kvinnor? arbetare? fattiga? invandrare? kulturarbetare?
Lyotard skriver: "... i den diskurs som förs av ­dagens finansiärer är makt det enda som finner tilltro. Det är inte för att ta reda på sanningen som man köper vetenskapsmän, teknisk personal och apparatur, utan för att öka sitt inflytande."

Kritiken mot det postmoderna handlar nästan alltid om det svårtillgängliga i något som är öppet. Det pratas om snömos, och om lek med ord, jag har hört talas om sagor och i andra fall rent hatiska uttalanden, alla har landat i frågan om makt. De som menar att postmodern kritik skadar kunskapsproduktion och sanning har oftast mest att förlora på en maktfördelning, eller omfördelning. Postmodernitet innebär att allt som genererar makt måste undersökas, må det vara sanning, kunskap eller ord. Det är detta förfarande som innebär grundforskning, postmodernistisk teori värnar kunskap för kunskapens skull.

Kunskap och sanningar är relativa, och de är inte sak samma. Det är inte sagoberättande när ord och företeelser granskas och tolkas.

Medvetet vald, öppet redovisad, objektivitet är en nödvändighet för framsteg, likaså är subjektivitet en av vägarna för tolkning. För att nå kunskap kan vi inte frångå vissa premisser, utan fasta kärnor har vi inget annat än lös sand att hålla oss till, men det finns vetenskapliga grunder nog att påstå att forskning mår bra av att granskas - som den mänskliga företeelse den ändå är.

sanningen är relativ

All Directions - Rival Sons

om rotlösheten

 Klockan är elva och grannpojken kommer galopperande i snögloppet och halkar in genom grinden. Tösen hade lovat att låna honom ett par Harry-Potter-filmer igår och otåligheten lyser i det allvarliga och svettigt rödflammiga ansiktet. Hur länge har han inte redan fått vänta...!

Jag tittar på min egen T och honom där ute, genom fönstret, ser på hennes förmanande gester, och på pojkens min, hur han helst hade materialiserat sig tillbaka. När han så kilar iväg igen, uppför gatan, tillbaka mot grannens gård går det oerhört snabbt. Han rör sig likt en vessla, som om livet stod på spel.

S är snart åtta år och har fått en andra chans i livet, med turen att hamna hos en rar familj som älskar honom som sin egen. S har just upptäckt litteraturens värld, som han nu slukar likt en besatt. Särskilt böckerna om trollkarlen som kom från ingenstans och blev hjälten som räddade världen. Likt Potter är S en vanlig grabb, med ovanliga talanger: för mindre än sju veckor sedan började han brottas, och igår vann han sitt första mästerskap.

Jag lyssnar på ett gammalt radioprogram om Simone Weil. I sökandet efter sammanhang, i ett ständigt frågande och vändande på begrepp, och i viljan att förstå omvärlden materialiserar hon de osynliga murar som omger henne, bara för att riva ner dem och starta om. Människan behöver sammanhang för att fungera, det är inte svårt att förstå resonemanget. Svårast är det, som alltid, att materialisera och bryta genom de förutfattade meningar som invanda tankemönster och tankebarriärer har skapat. Rätt/fel, logik/känsla, rättigheter/skyldigheter.
Möjligen är det enklare, att som utomstående se och peka ut skevheterna hos ett privilegierat levnadsmönster. Säkert är, att det behövs. Medlidande.

Simone Weil visar hur vi slår rot i andra - OBS P1

Pinnacle - Astral Traveller

Trafikplats Kropp

Cecily Brown. Night Passage, 1999

Så blev det då äntligen februari, igen.
Litet skarsnö, visserligen glashalt på vägen utanför, men så mycket mer ljus! Och igår hördes talgoxens solskenssång. Ny ork, nya tag med bilen som behöver fixas.

Idag har jag börjat drömma mig ut ur huset, mot små resor till konstutställningar som berör. På Louisiana visas brittiska Cecily Brown, och på Göteborgs konsthall kenyanskfödda Phoebe Boswell fr.o.m i morgon.
Båda är utställningar med kroppen som berättelse. Kroppen är minne och lager för glädje, skam, smärta och lycka, på samma gång ett tempel, fängelse och maskin. Den berättar om likheter och skillnader, och med hjälp av kroppen kan vi göra jämförelser och studier.
Tvärvetenskapligt, natur och kultur.

Målade kroppar är en ingångsport och källa till kontemplation och meditation. Måleri med kroppar öppnar upp för tankar som transcenderar fysiska barriärer, på ett sätt som fotografiet inte förmår. De Kooning sa en gång att kroppar är orsaken till att oljefärgen uppfanns. Oljemåleriet, som fick sitt genombrott någon gång på 1600-talet, uppfanns i 1400-talets Florens, och under renässanshumanismen får den fysiska människan slutligen upprättelse igen, efter långa tider av kroppsligt förtryck. Idag är berättelsen greppbar från olika vinklar, inte enbart den objektiva, manliga, vita, privilegierade.
Måleriet är stort, brett och sexuellt, därför väldigt allmänmänskligt, humant och befriande.

Linda Fagerström om Peter Johanssons utställning "Barnatro" på Galleri Leger i Malmö.
Cecily Browns genombrott i hemlandet, en utmärkt recension och programförklaring från 2005

Greta Van Fleet - Age of Man
Devin Townsend - Kingdom