fredag 30 augusti 2013

Gazing

jag funderar på vad jag skall berätta om idag, det finns så mycket man tänker på. Men kanske man skulle ge sig på något mer lättsmält, som TV för omväxlings skull. Kulturens marginalisering och vikt i samhället kan man ju ta en annan dag.

Jag har nu tittat på två avsnitt av Top of the Lake. Oss emellan har jag nu sett på det andra avsnittet två gånger, det var det värt. Läckert! det är egentligen allt man behöver säga...
Äntligen ges en serie av en kvinna åt kvinnor, med ett kvinnligt perspektiv och med mängder av djup och mystik, ångande sex och duktiga skådespelare med sug i blicken. Äntligen kom den, serien som bryr sig om att bearbeta teorin i praktiken. The gaze, made public. Made real.

Jag törs utan överdrift säga att Jane Campion, utan att vara alldeles uppenbar i sin kamp mot ett patriarkalt seende, har lyckats att skapa en serie som kan påverka vårt tänkande i omvänd riktning, bort från stereotypa utseenden, porrindustrins skapade ideal och våldsfixering. Utan akademisk torka. Genom att visa kvinnliga värderingar och frågeställnigar i ett populärkulturellt medium finns det en stor chans att nå ut på bred front. Om det inte vore för att SVT Play hade valt att markera den som "olämpligt innehåll för barn". Jag undrar naturligtvis varför, särskilt som svenska kriminalfilmer med alldeles uppenbar våldsfixering lyckas prångla sig igenom vår normalsfär. Klart det handlar om vem som avgör vad som skall ses som just normalt, avvikande och stötande.

Sociala gränser skapas av "vanliga" människor, inte nödvändigtvis av män. Socialkulturella fenomen upprätthålls med än större intensitet av kvinnor, inte sällan inom maktsfären. Kvinnor som har fått "kämpa sig dit" och som förstår att tala "maktens språk" kämpar med näbbar och klor för att bibehålla makten, som om de visste hur skör tråden de balanserar på är. Kvinnor som slår sig för bröstet och använder sig av en retorik som handlar om maktmetoder, att kämpa och vinna, att ensam är stark, har en tendens att bli mycket rabiata. Tyvärr. Jag tror att detta beror på att de försöker behärska ett paradigm de aldrig kommer att klara av, eftersom de erkänner könet som sin fiende. Ett matriarkat, liksom ett patriarkat handlar om att sätta sig över andra. I båda fallen handlar ordvalet om att förstärka och normalisera ett synsätt som är hierarkiskt och könsbestämt. Jane Campion visar att det finns andra vägar att nå förståelse och makt, inte nödvändigtvis oproblematiskt, vilket vi snart kommer att bli varse.

Jag ser fram emot del tre och sörjer redan att serien bara består av 6 delar!


Lovers Leaping - Ollie Halsall
Song for Insane Times - Kevin Ayers


onsdag 28 augusti 2013

solstorm

det har börjat bli krispigt ute om morgonen nu. Fyra grader. Tösen hoppar på bussen med sina tunna canvasskor, jeansen med det alltid så ojämna uppviket och en randig bomullströja. Håret utslaget. Hon är liknöjd, tycker inte det är så mycket att tänka på att hösten närmar sig. Just idag är det första gymnastiken för terminen, i väskan ligger de nya gympadojjorna, toppen och byxorna och hon har precis messat sin vän som bor i byn. Jag antar att det står något i stil med VGDN? p bussn och en rad smajlisar. De lever nu och det är bra så. Tidslighet kommer med tiden.

Igår pratade jag om drömmar med en god vän och fick då en ny förklaring till de oroliga nätterna runt den 21 augusti. Solstormar. Min vän som är tekniker och laserfysiker kunde berätta om en solstorm som varit farligt nära oss just under de nätterna. Jag googlar och får det bekräftat. Läser. Solstormar inträffar då solen får ett kraftigt utbrott och en häftig storm av partiklar slungas ut i rymden. Om dessa träffar jordytan orsakas magnetiskt kaos hos oss. Kraftiga solstormar kan slå ut all elektricitet på en nanosekund eftersom strömriktningarna löper amok, men detta har ännu inte skett. Vi var oerhört nära den 20-21 dock. Det är klart man funderar kring västvärldens mått av framgångar då. Tänk dig att alla datorer och elektricitet plötsligt skulle dö. Klick bara, så vore vi utan ström. Helt omöjligt att föreställa sig egentligen... men härligt på något vis.

En historisk solstorm med oerhört hög intensitet inträffade 1859, alltså en bra bit innan elektricitet blivit var mans skyldighet och nödtorft. På mitt torp bodde då en argsint biodlare och toffelmakare och Nils Forsberg, torparsonen från Riseberga gick i lära här. Kanske solstormen påverkade den unge Nils att rymma till Helsingborg till fots och få lära hos målarmästaren, som senare uppmuntrade honom att bli konstnär och hedrad prisvinnare av stora guldmedaljen i Paris... Om detta kan jag bara fantisera, precis som jag kan göra om solstormens påverkan på oss individer. Hjärnans elektriska finkalibrering och elektriska kretslopp kan få hicka. Kanske det är förklaringen till drömmarna. Kanske det...

Magic

måndag 26 augusti 2013

potatismos


jag anar en ny taktik hos närpolisen. Man skickar två trevliga hunkar som får en att fånle åt att anmälan läggs ner i brist på bevis. Mycket listigt


joråsåatte

söndag 25 augusti 2013

missnöjd

kom hem efter en bra fotodag i Landskrona med tösen och fann detta. Polisen har tagit den fjärrstyrda anmälningen och nu vilar ärendet hos Länsförsäkringar, som öppnar kontoret på måndag. Ingen tycks vilja komma hit och titta, så nu dammsuger jag upp bevismaterialet. Man vill ju inte ta skada.

lördag 24 augusti 2013

nöjd

de två senaste dagarna har jag varit litet utmattad, men det är en skön utmattning. Du vet känslan av tillfredsställelse man bara kan få att ett väl utfört värv... jag har nämligen arbetat med en utställning igen, på konsthallen ihop med Å som jag samarbetar så bra med.

Skillnaden mellan denna utställning och de förra vi har gjort ihop är att vi har fått arbeta med en konstnärsgrupp bestående av fem kvinnor, alla knutna till Kalmartrakten. En annan skillnad har varit att min vän, fotografen D velat dokumentera utställningen och göra en pilot för TV, så han frågade mig vid ett tidigt stadium om jag ville arbeta som intervjuande expert åt honom. Eftersom jag har svårt för hierarkier föreslog jag att grupputställningen bjöd in för en dynamisk diskussion istället. Jag vill hellre agera bollplank och låta agenterna diskutera och synas, ungefär som på ett kafferep. Min vision var att genom att visa på gruppens arbetsdynamik kunna ge en inblick i arbetsprocessen, tankarna och all dold kunskap som ligger till grund för ett till synes enkelt konstverk. Bort med genialitet och expertis - in med andlighet, blod, svett och skratt. Och genom att visa på dynamiken, i samspelet med lokalen, få folk att förstå att utställningen bara ges här och nu precis som en teaterföreställning. Jag fick klartecken.

Allt skulle ge sig efter konstruktionsdagen, efter den måste jag ha tillräckligt med information inför en kommande diskussion, så gårdagen ägnade jag mig, vid sidan av att bygga och hänga, åt att betrakta samarbetet, se hur man svarade på min och Å:s instick, om det fanns avvikande åsikter och hur dessa bearbetades. Under natten som kom skulle jag summera mina tankar kring personerna, deras verk och lokalen samt nätverket som utgör deras arbetsmetod. Och när det var dags för diskussionerna idag kände jag faktiskt personerna tillräckligt för att kunna belysa dem individuellt genom de olika verken och samtidigt få med arbetsdynamiken och det unika med just Klippans konsthall. Utställningen blev en syntes av dem fem ihop, med tillräckligt mycket respekt och integration för att varje objekt skall få lysa. Och alla älskar vår lokal.

Min långsamma arbetsmetod, liksom allt intellektuellt arbete, är väldigt tröttande men oerhört givande. Det var så tydligt att jag genom att ge dessa konstnärer av min tid, det utrymme de förtjänar, fick betalt genom respekt och uppenbar samarbetsvilja. En win-win-situation.

Framgång mäts inte i pengar, framgång står i relation till utveckling och är utvecklingen flerhövdad, d.v.s. om fler kan dra nytta av samarbetet, då har en nått framgång. Jag är hemskt nöjd och vet att jag har lämnat konstnärerna och filmaren nöjda. En av kvinnorna var faktiskt så överraskad av analysen att hon ville använda den i fortsättningen. Hon hade haft svårt att definiera sitt konstnärskap under de två-tre minuterna hon i vanliga fall får tala med media. Dagens media ger inte mer utrymme för ett kulturinslag och en reporter har oftast en färdig mall att applicera på konsten. Det gynnar ingen, allra minst konstnären. Mest nöjd är jag nog med att jag har fått visa att konst är så mycket mer än ett fysiskt objekt. Konst är mänskligt liv, den visar på våra villkor, vårt behov av sinnlighet och djup och på ett obändigt behov av att få vara levande. Med allt vad det innebär.


fredag 23 augusti 2013

Moget

när jag började skriva i bloggen för ganska exakt två år sedan var det för att kunna göra en jämförelse med egot i framtiden. Jag räknade med att göra framsteg, hade en plan och kunde ändå se framåt, vilket är en stor fördel för någon diagnostiserad för depression. Jag har dock inte riktigt orkat att läsa mina gamla texter än, förmodligen ligger de för nära i tiden, men med hjälp av musiken jag spelade då, eller snarare på grund av musiken... kan jag ändå minnas tiden och tankevärlden jag omgavs av då.  Tongångarna i mitt inre var som svarta brunnar och jag tolkade allt till min egen nackdel. Då. Men med  hjälp av bloggen kunde jag rensa ut tankarna i stället för att lägga dem på hög. Eftersom jag länge  skrev anonymt kunde jag successivt öva mig i att våga vara alltmer öppen och ärlig, vilket jag blivit med tiden.

Idag tillåter jag mig att vara knäpp, pinsam och göra fel och genom bloggen har jag orkat förlåta och förlika mig med personen jag verkligen är. Jag är glad över att ha blivit äldre. Jag slipper idag gå gatan fram och känna mig bedömd för mitt utseende, slipper gå hukad för att slippa känna att de mötande blickarna fastnar två dm under min haka, slipper ha komplex för finnarna, näsan, fötterna, munnen, att det ena bröstet är större, att ena foten pekar ut mer när jag går. Jag tar inte åt mig på samma vis längre,  när någon påpekar eller kritiserar min person. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag med den erfarenhet jag har kan ge tösen det ego och självkänsla jag själv har saknat.

Men kanske viktigast av allt, har jag ärligt börjat inse att jag bara är en människa i mängden. Som alla andra skiter och pissar och gråter och våndas, skrattar och njuter och längtar jag med. Och gör fel.
Precis som vilken jävel som helst.

Jag trivs med att vara med mig själv idag, även om jag kan bli trött på mig och ibland saknar någon att ha nära. Men när tiden är mogen är jag redo för det steget. Allt har sin tid.



These days 
Twice

Looking in


torsdag 22 augusti 2013

Damaskus

idag läser jag, googlar och letar förtvivlat efter ett grässtrå att greppa. Påstådda gasattacker. Påstådda gasattacker? när krig används som handelsincitament skys inga medel - vem ska man tro på. FN?

och Bradley Manning. Sedan domen föll kan man på Wikipedia läsa om en fiende och spion. T.om. den svenska sidan är feg och har ändrat uppgifterna. Jag ger upp, avvaktar och kryper in i mitt skal.

och a propos! hijabuppropet då. En kvinna som bär slöja i Sverige blir dubbelt bestraffad, dels för sin kropp som av religiösa skäl ses som en samling erogena zoner och därför är provocerande - dels för att hon i sin hijab provocerar i sin obegriplighet, genom sitt utsatta och synliga annorlundaskap.

Bränn hijaben istället, alla ni kvinnor som älskar att gona er i andras olycka genom att för en kort stund förklä er till en solidarisk medmänniska. Ni har möjligheten, rätten, stödet och ordet. Använd det!

Rise above - Black Flag
Three Nights - Black Flag

onsdag 21 augusti 2013

fatta!

ekot idag: fokus på vissa giftiga utsläpp, samelandet exproprieras, allt fler sjukskriver sig i stressrelaterade sjukdomar, mediateknik skall avlasta sjukvården, barn som dödar andra för nöjets skull, samlande patologiseras som sjukdom. Vart är vi på väg när och om människan inte ses som mer än fjärrstyrbara ekonomiska enheter? Vart tog ögonkontakten vägen? Var är värmen, samtalen, mjukheten, handlaget, djupet... förståelsen?

om man skall se en trend hos unga människor som hörs där ute idag (det är långt ifrån alla som har röster) kan jag tydligt skönja en avog inställning till styrning. Precis så som det altid har varit. Anti-hjältarna finns bland våra unga, det är här nyheter upptäcks och testas, antipatier, trender sprids och motviljor föds. Det är synd att ungdomar endast ges medialt utrymme som säljbanér för en ny produkt, när det är kommunikationen, kontakterna och mekanismen bakom tänkandet som borde vara det viktigaste forskningsämnet. Humaniora! Det är på skolornas rökrutor, alla inofficiella mötesplatser, parkbänkarna, caféerna de viktiga samtalen förs. Det är här människor byter tankar, blickar, vibbar och dofter. Det är IRL vi människor kommunicerar som bäst och det är i det verkliga livet vi kan undslippa att bli missförstådda, felciterade eller utnyttjade.

Unga konstnärer tar idag själv ordet och forskar om sitt kärnämne för att slippa bli citerade, tolkade, utnyttjade. Det är här jag kommer in, som konstvetare bör jag vara lyhörd, känna in och vara ett kitt, ett ligament mellan konstnärens intention och betraktarens nyfikenhet. Det är en svår balans. Jag får inte döda vare sig intention eller nyfikenhet, får inte ta över eller applicera mitt ego på konstverket. Idag kan vi humanister inte längre vara objektiva, eftersom objektivitet tillhör modernismens och de stora männens, geniernas och historiernas era. 1900-talet är passé. Idag är humanister tysta, medgörliga, förstående, läkande och osynliga. Det sätter oss i underläge på många vis, det är bl.a därför vi har svårt att sätta pris på vår kunskap, det är därför vi inte syns eller hörs annat än genom mediala frontfigurer och språkrör. Det är därför vi kan tas för givet och även därför forskningsanslag och politiska uttalanden lättvindigt kan bortse från att människan är en kontaktsökande individ med taktila behov. Allt går inte att datorisera, allt går inte att sopa under mattan genom en ny app, eller en robot.

Förståelse går inte att köpa.

Causa sui (Lonesome Traveler)

tisdag 20 augusti 2013

Blue Moon

vilken natt! Tekla och jag har båda drömt våldsamt, om utsatthet, människor i panik och om att klara sig undan döden. Själv tog jag kål på minst femton överfallande soldater inne i ett mörkt utrymme, samt en ondsint apa med mycket vassa tänder. T övervann en förgiftningsdöd med hjälp av gräslök och kunde fly med hjälp av en jetmotoriserad korvkiosk.

På fb berättas det om andra, liknande drömmar, en del gladare än vanligt men alla mycket mer, mustigare, uttryckligare än vanligt. Alla minns detaljer. Det är månen. En person åtog sig att tolka min dröm och berättade att Apan skulle betyda att jag skulle skapa utrymme åt kärleken eller den älskade i mitt liv. Jaha.

Ja, så fick vi hålla begravning idag. Hackkycklingen Amanda drog sin sista suck i morse och betar nu i gröngräset på andra sidan. Kanske det var månen där med, vem vet? men hon slipper sina belackare och fick en fin sista tid ihop med sin bästa vän i uteburen. Nu är alla de sista hönorna samlade och de tycks gå fint ihop.
Den som lever får se om slutet och allting blir gott. Månen vet säkert.

don't say no

söndag 18 augusti 2013

guldgubbe

är tillbaka från Österlen igen, där jag har hämtat hem min lilla efterlängtade guldgumma. Jag stannade till vid Ravlunda för att leta efter en gravsten och tog den lilla vägen ut till Haväng. Där blev jag länge och begrundade tidlösheten som känns där ute vid kusten. Vädret var perfekt, disigt och milt, mittimellan ickeväder, lagom för foto, för kontemplation, stämningsskapare. I det skugglösa diset framträder essensen av föremål och besökarna är få. Inget stör mig och mitt vara i min verklighet.

Jonas Foraeus kände kanske samma sak när han ca 1700 ville forska i möjligheten till att Haväng varit civilisationens bild av Paradiset. Jag kan förstå hans hänförelse eftersom på platsen smälter tid och rum ihop. Havängsdösen står här som en orubblig symbol över vår tillfälliga plats och litenhet, underordnad tidens gång, månens faser och vågornas puls. Hästarna och fåren betar och ekarna åldras.

Jag har avslutat sommarens jakt efter paradiset och knutit ihop säcken. Här stannar jag.

I got mine

Beethovens pianokoncert no1 i C moll, op 15. Allegro con brio


onsdag 14 augusti 2013

moln

jag läser något vackert och blir rörd till tårar. Jag är lättpåverkad, en känslig typ. Möjligen är det för att molnen som nu når samma nivå som min tröskel tränger på och vill in. Det har blivit kyligt och dörren som tidigare stod öppen hela dagarna har nu fått stängas till katternas förtret. De vet inte heller om de skall hålla sig inne, tätt ihopkurade på fällen som ligger på divanen, eller vara ute bland sorkarna. Divanen är platsen som vi tre brukar samsas om under inomhusmånaderna och som kan bli en grund till gnabb om vem som har mest rätt till huvudkudden. Inte är det väl dags för det än?
Kaffet smakar väldigt gott nu, det gör teet med. Jag vet inte riktigt om det är den stora koppen som värmer händerna så gott eller smaken av minnena från caféerna i somras, men kaffet smakar gott.

och i kväll blir det kräftor, sensommarkräftor.


måndag 12 augusti 2013

Medvetande

idag tänkte jag delge något jag funderat på alldeles för kort tid för att kunna smälta, men som jag hoppas klarnar en smula genom att beskrivas. Det handlar om medvetandet. Vad är ett medvetande för oss, historiskt och för närvarande och vad vinner vi på att fundera på vad ett medvetande är?

När jag lyssnade igenom två av tre avsnitt i radioserien om döden i Kropp och Själ igår fick jag en mängd uppslag som jag diskuterade med en god vän som går i samma tankar. Risken med att diskutera med någon lik en själv är alltid att man blir litet för litet kritisk. Fördelen är att inget bromsar in, man kan lugnt och ohämmat rulla ut sin trasmatta och testa om väven håller igenom diskussionen.

När jag dras in i något som intresserar mig blir jag oerhört engagerad, jag älskar att brainstorma och vill ta in så många aspekter som möjligt och som jag har kapacitet att förstå såklart... jag kan däremot vara väldigt bromsande om jag känner att diskussionen ensidigt drar åt ett bestämt håll. Människor som saknar förmågan att lyssna och förstå att den sanning man har lärt sig på universitet faktiskt är den man bör undersöka irriterar mig. I min mening är det vissa kategorier som är mer benägna att fastna i rätt och fel än andra, men det är min mening. Tag den svenska läkarkåren t.ex. Jag känner många människor som har utbildat sig till läkare och som är yrkesverksamma inom sitt credo, dock utan att vara det minsta källkritiska. Vart tog forskaretiken vägen? I min bekantskapskrets är det enbart en läkare som har vågat se utanför läkarkårens vetenskapliga dogm, de andra som klarar av det är alla sköterskor och underdogs och därför inga man lyssnar på eftersom hierarkier är viktiga.

Den vetenskapliga revolutionen, i den mån det går att utnämna en tid för detta, markerade en gång för alla att det väg- och mätbara, det faktiska och fysiska skulle stå som grundplåt för vårt kunnande. Konsekvensen var den, att allt annat och då framförallt allt som är mänskligt, fick stå undan. Känslor, tankar, smärta, kärlek, sorg, smak, sinnen. Sådana saker.

Under vissa tider kom dock dessa humanrelaterade ting att stå oss närmare, som under kristider då vi började fundera kring Weltschmerz, kollektiv ondska och döden. Saker som under vissa tider varit undanröjda och skamliga blir ibland alldeles för påtagliga för att undvikas. Så omvänt, vid goda tider kom vi att stuva undan saker som blev för luddiga och okalkylerbara och som inte gick att forma in i ett välfärdssamhälle eller tjäna pengar på. Idag t.ex. använder de flesta livsstilsmagasin och livsstilsprofeter som Paulo Coelho till guider i känslodjungeln. Ickefysiska erfarenheter tas om hand av proffs och vi dryftar inte öppet saker som är känsliga, smutsiga, stinkande eller kladdiga. Vi skiljer kliniskt mellan privat och offentligt, med hjälp av ord som har med äganderätt att göra. Kroppen är idag ett konsumtionstempel och bör vara hel och ren för att kunna sälja... och det som sker inom oss är bra så länge som vi kan köpa oss lycka genom trender som mindfulness, rekreation och nöjen.

Om kroppen är din att förvalta, om kroppen och din själ betraktas som ditt eget ansvar, när kroppen och själen är ett, går det att se den som den biologiska entitet som kan särskiljas från andra kroppar, likt en atomkärna. Genom att plantera ett medvetande hos oss om kroppen som står separat från andra kroppar, men som är till formen likadan och som därför går att jämföra och bearbetas på ett rationellt vis, har vi sått grunden för ett samhällssystem som är instrumentalt. Människor går att styra genom att jämföra, mäta och väga som enheter.

Om vi därför tänker oss medvetandet som en sak som vi bär inom oss, separat från alla andra och som behöver en nyckel för att öppna och förstå, är det inte svårt att dra slutsatsen att vissa institutioner kommer att kunna dra nytta av den kunskapen. 1988 kom den första juridiska döden att formuleras. Från att ha vant oss vid hjärtdöden formulerades en ny sorts död, hjärndöden. Att döden är en och samma ändå är klart, men plötsligt ställdes människor inför detta oerhörda -att vi måste ta ställning för vad som är vårt definitiva slut. En gräns skulle dras och vilken instans vore väl bättre lämpad än den juridiska, när det ankom abstrakta gränsdragningar?

Att dra en absolut gräns på något som inte har gränser är i sig själv en paradox. Kroppens celler, för att ta ett materiellt exempel, dör vid väldigt olika tid. Hörseln har jag hört... skall vara det sista som lämnar oss. Åtminstone är det vad vi vet idag, eftersom väldigt litet forskning läggs på det som inte går att väga och mäta och den vetenskapliga metoden (läs kvantitativ metodteori) jämställs med vetenskapligt tänkande i allmänhet idag. Allt annat, som humaniora och humanvetenskaper - där förövrigt medicinvetenskapen borde ingå - har betraktats som munkäbbel och tolkningsförfarande (läs hermeneutik) och sådant är inte jämförbart eller möjligt att samla in som empiriska fakta. Det skulle ta alldeles för lång tid att ta hänsyn till alla små krämpor, det är inte rationellt i ett välsmort samhälle...

Som väl är har min egen mamma insjuknat inom ett område som forskare har bedrivit mycket och lång forskning kring, dessutom handlar det om sådan forskning som har haft ett högt statusvärde under tiden vi betraktade hjärtdöd som absolut slutpunkt. Annat är det med invandrarmannen som är min väns bäste vän, som kämpar med neurologiska störningar och som snabbt blivit så dålig att han inte orkar röra på och vid kroppen idag. Eller med alla de individer som bär på allvarliga psykiska störningar. Så länge störningen är någorlunda jämförbar kan man ge dem en tablett eller tre, men i annat fall går man bet. Forskningen ges inte anslag om det inte angår ett flertal. Demokratiskt Nyttotänkande kallas det ibland. Framstegsekonomi kallar jag det.

När kommer vi att få höra en förebyggande diagnos? så länge som samhället eller ett försäkringsbolag kan ställas ansvarigt, så länge som kroppen är politiserad är det en utopi. Vi sitter fast i ett system som vill se oss som bruksentiteter och vi kommer snart att känna oss uträknade som mer eller mindre användbara i den matematiska kalkyl av återkommande mönster som kallas nationalekonomi. Ja, jag är väl en smula cynisk men inte uppgiven - för det är här radioprogrammet jag nämnde ovan kommer in.

I början av det andra avsnittet får jag höra någon ifrågasätta människan som entitet för första gången och jag blir så lycklig. Tänk dig bara vilken vetenskaplig revolution det vore om vi för en gång skull förmådde se utanför asken och inse att vi borde fundera på saker som vi inte kunnat ta tag i på grund av paradigmatiska rättesnören och avsaknad av just det rätta vetenskapliga instrumentet?

Ponera att människans medvetande ligger utom kroppen. Då kunde vi få förklarat saker som genom tiderna har blivit slängda på slasktratten som paranormalt, ockult och ovetenskapligt. Nära döden-uppevelser, känslan av närvaro, att tänka synkront med någon i ett annat rum, ett annat land, trender, tidsepoker, svängningar, allt sådant kunde plötsligt få en rationell förklaring... Min gode vän berättade om en studie som gjordes i 20-talets England av halsbandsflugsnappare som hade funnit på ett nytt, effektivt sätt att skaffa sig föda genom att öppna mjölkflaskor. Denna för fåglarna näringsviktiga kunskap spred sig snabbt globalt och till andra arter, så snabbt att det inte kunde handla om "vanlig kommunikation". Det var inte förrän alldeles nyligen (-98 tror jag) som en svensk doktorand i Uppsala började intressera sig för ämnet som saken kunde belysas och av olika discipliner. Med dagens tekniska landvinningar har människan lärt sig att se på traditionell kommunikation som något som kan vara utomspråkligt. I vissa kretsar går man så långt att man vill kalla fågelfenomenet ovan för ett Supermedvetande, Gaia-hypotesens anhängare vinner mark på bredare front.

Men jag behöver inte gå så långt för att ge exempel på utomkroppsligt medvetande. Med hjälp av facebook har jag haft möjligheten att studera människors vanor och känslor, om inte helt globalt, ändå över ett ganska stor spännvidd. Det har gått att se synkrona känslor genom musikinlägg och konstdiskussioner som har gått så fort i svängningarna att det knappast kan handla om vanlig kommunikativ spridning. I första hand har detta gällt mina vänner som på något vis har haft mycket tid att fundera, känna efter och vara i kontakt med sig själv. Vännerna befinner sig främst på samma tidszon, i Portugal, Grekland, och här i Sverige. På ett eller annat vis har vi ställts utanför samhället eftersom vi är utbrända, arbetslösa, sjuka eller genom det arbete vi har valt så har vi tillräckligt tid att fundera och känna in. I gruppen finns övervägande konstnärer och författare. Det är med dessa personer jag känner en särskild form av samhörighet, ibland så stark att vi kan lägga ut länkar som tangerar varandra. Vore det så enkelt som nyhetsreportage eller annat som är styrt av stora nätverk, men i dessa fall handlar det om musik, poesi och konst, alltså känsloengagerande intressen och med ett närmast gränslöst utbud.

Min egen pappa berättade om en nära döden-upplevelse, väldigt lik den andra människor har berättat om. Det är tack vare den berättelsen som jag idag inte är rädd för att dö. Däremot saknar jag förtroende för sjukvården, men det är en helt annan historia.

you, you point your finger
I'm not sorry

lördag 10 augusti 2013

truism

allt tar slut. Jo! så är det faktiskt, tro't om du vill. En rask promenad, vänner på besök, huset fullt, en god cigarr, en bra låt på radio, en kul dag, semestrar, ett glas rödvin, vattnet i brunnen, Historieätarna, you name it- allt tar faktiskt slut. Men det finns andra saker att se fram emot. En av de många oerhört viktiga truismer jag fick ta med mig ur serien Historieätarna på SVT var att man gör sig så roligt man kan. Kul saker kommer inte av sig själv, de kommer liksom inifrån. Jag tänker mest på det sista avsnittet om beredskapstiden, där människor faktiskt mådde både fysiskt och psykiskt bättre än man gör idag. Det är som Henrik Berggren (salig salig! jag håller helt med dig Lotta Lundgren) säger, att en stor sorg tar ut många små...

Om jag nu skall drämma till med en anekdot ur familjearkivet igen, kan jag nämna att mormor ofta kunde blicka tillbaka till tiden med en nostalgisk glimt i ögat och sa ofta att det var en hel tid. Detta kan tyckas paradoxalt för en utomstående. Detta gäller Tyskland, Ruhrområdet dessutom. Men jag tror att det hon egentligen syftade på var den gemenskap och den tacksamhet man kände över att få ha en dag till att leva ihop med sina vänner och närmaste. En dag till som kunde firas.

Jag älskar hennes obändiga optimism. Min mormor kunde verkligen se det vackra i det lilla. 

onsdag 7 augusti 2013

Platon

 jag vakande med den mest underbara drömmen i minnet. De bästa drömmarna är de som lämnar mjuka spår efter sig, som är så luddiga att det blir svårt att skilja ut dem från verkligheten. Det är nästan på riktigt, detaljer är hämtade ur minnet men modifierade.

Vad är sant? drömmen eller vardagen? Ibland går de båda in i varandra, färgar av sig på dagen genom stämningar och känslor likt en tunn men urstark hjärttråd.

I drömmen befann jag mig i en bil på väg någonstans, jag och min hemliga ungdomskärlek satt bak i bilen, dottern satt i framsätet och någon jag inte minns, körde. Det var en tight gemenskap av de finaste i mitt liv, där i den lilla bilen. Vi omgavs av ett sjuttiodalsdisigt sommarljus som förgyllde allt omkring oss. Armfjun glittrade som spunnet guld, kroppar var gyllenbruna av sommarlek och hudar lena av bad och av frisk luft. Det var trångt utan att vara svettigt, ett fönster i framsätet var öppet och släppte in en lätt bris. Jag minns en arm vid mina läppar, ett finger som omärkt smög sig in i min hand, som krökte sig erkännande när jag försiktigt slöt handen. Sidan vid min sida, andetag som smälte ihop. Små ord, små leenden, mjuka blickar, en fjärilskyss i nacken, precis där det litet strävare håret krusar sig och en fin liten grop uppstår. Den finaste punkten på kroppen. Subtilt, mjukt, varmt och ljuvligt som en sommaräng.

Den känslan tar jag med mig idag.

lördag 3 augusti 2013

Relativt

det är kväll och känslorna tränger sig på. Det är svårt att inte ha någon att prata med, som man kan få spegla tankarna hos och som hjälper en att förstå. Att klä känslor i ord är svårt men hjälper, de konkretiserar. Mamma har blivit plötsligt sjuk och fick åka ambulans in till Helsingborgs lasarett idag. Helt plötsligt är min mamma skröplig och behöver hjälp. Min mamma som aldrig har bett om hjälp, som alltid skytt tabletter, läkare och sjukhus. Eller är det kanske jag som projicerar... känner jag min egen mamma egentligen?

Jag kan inte säga att jag har haft en innerlig relation till mamma, men hon har alltid funnits, där bakom någonstans. Likt en skugga.

I min familj har kvinnorna blivit sist kvar och fått klara sig själv. Kallats starka. I min familj har det varit regel snarare än undantag att bli ensam med barn, klara arbete och hem, känsloliv och uppfostran på egen hand. Idag har jag fått klart för mig hur det känns att bli äldst i familjen innan femtio, att stå utan ekonomiskt skydd inför pension och att inte ha någon att ty mig till, annat än till sina barn. Som min mamma.

Min mamma har två barn, jag har ett, liksom mormor. Vi har alla tre flyttat från en gemenskap till en annan, på grund av arbete och av kärlek. I alla fall har vi förlorat dessa incitament, dock av smått olika skäl. I mormors fall tog kriget slut och hon såg sig nödd att återgå från sitt älskade arbete till livet som hemmafru, dock startade hon upp en verksamhet ihop med morfar, men som hon på grund av hans 100% krigsinvaliditet fick sköta nästan helt på egen hand. Ovanpå allt ärvde hon en enorm skuld från sin svärfar, som skulle betalas tillbaka med kort frist. Den tyska statskassan var tom och man tog säkert till alla medel. Det finns en rolig familjeanekdot från den tiden, när skatteindrivaren blir utskrattad och gjord till åtlöje med hjälp av mormors kunder. På den tiden, strax efter kriget, var det anarki som gällde bland folket, samhället var raserat och strukturen lös. Så när farbror skattmasen ställde sin portfölj på bardisken och hotade med indrivning, fann han den snart full med fekalier och han återkom aldrig igen. Mormor fick faktiskt anstånd med några månader och kunde betala skulden och behålla verksamheten. Den historien har vi skrattat gott åt många gånger, mormor, morfar och jag. Humor är bästa vapnet.

Min mamma förlorade pappa i sjukdom 1977 och ungefär samtidigt revs och skingrades hennes arbetsplats. Familjeföretaget och det sociala livet rycktes brutalt undan när vägen på hemorten skulle breddas och caféet och bageriet med familjenamnet som hade stått där sedan farfars mors tid stod i vägen för kommunens storvulna planer. Det finns en film inspelad när järnkulan krossar väggarna. Jag satt själv mitt emot, på trappan till fotografens lokal, och minns mycket väl när mamma höll i super-8 kameran och filmade skrattande när ortens ökände suput, Bierson, försökte att stoppa rivningen. Humor i svart-vitt.

I mitt eget fall fick jag se mig överflödig när en omstrukturering av företaget jag arbetat på under nio år gjordes. Detta hände när jag just hade blivit av med en skuld hos kronofogden, orsakad av okunskap kring mina rättigheter och efter en sambo som hade gått in i väggen och blivit djupt deprimerad. Vi blev vräkta, och jag fann mig utan hem med en dotter och en sambo på hispan långt ute på landet utanför Tyresö som vi fick ta oss till med buss eftersom bilen blivit konfiskerad. Ett tag fick vi bo på vandrarhem. Som väl var var det påsklov då, så mamma kom upp från Skåne och hämtade tösen. Den förlusten upplevde jag som det värsta i hela historien. Idag kan jag känna skam över flera känslor jag hade då, men den maktlösheten jag kände av att inte ha min dotter nära översteg allt. Jag fantiserade om vad socialtjänsten kunde göra, min egen mamma... När jag efter två veckor fann en respit hemma hos en kvinna i liknande situation, med en dotter i T:s ålder, visste jag att jag kunde klara allt. Lilla T var då fem och kunde fortsätta gå på samma dagis. Min buss till arbetet gick strax utanför det tillfälliga hemmet. Jag hade träffat en man som ville hjälpa mig med kronofogden, han blev min sambo under kommande sju år och jag är honom stort tack skyldig. T fick nu en dagisplats i innerstaden, jag kunde gå till arbetet. Under en extremt kort period av mitt liv hände så otroligt omvälvande saker. Jag blev befordrad, vi flyttade och genomgick två stora renoveringar och stambyten. Under hela min tid i innerstadslägenheten brötade det, det fanns inte en sekunds tystnad och jag gick in i väggen. För att inte bli av med arbetet förhandlade jag mig till en halvtids sjukskrivning, men det gagnade ingen. Såhär i efterhand vet jag vad jag hade gjort annorlunda, men då var mina fasta punkter och prioriteringar annorlunda. Arbetslivet, skulden och exet som inte var på fötter, dotterns skola och hennes relation till pappan, den nya relationen, mitt förflutna. När jag sedan stod utan arbete försvann ett av de målen som jag hade kämpat hårdast för. Jag fick tid att tänka och känna efter. Efter tre års betänketid i form av heltidsstudier och ett tafatt försök att starta eget företag - det är ju vad vi kvinnor i familjen har gjort - beslutade jag mig för att flytta tillbaka till Skåne. Jag skulle inte ha en chans att försörja mig själv och ett barn på en kulturarbetarlön i Stockholm och jag hade genom facebook upptäckt att jag hade ett litet kontaktnät kvar, trots mina tjugo år i storstaden och ytterligare tio år runt om i Sverige. Jag fick en chans, blev utköpt ur lägenheten och köpte mig ett nytt liv för pengarna. Jag köpte mig vingar. Idag lever jag ur hand i mun och vet att kvinnors styrka och fiffighet inte är ärftlig. Att lyckas mot alla odds beror på omständigheter, vänner, tajming och tur. Jag tror på framtiden... så humorn har jag kvar, och jag har klarat mig relativt helskinnad.

Allt Är Relativt.

Kevin Ayers - Shouting in a Bucket
Ollie Halsall - Steppin' out

fredag 2 augusti 2013

försök

det är alltid svårt att formulera känslor när man är mitt uppe i något. Varje dag kan styckas upp i stort och smått, småsaker blir viktigast när man försöker greppa det största och det som efter ett tag kan tyckas var den stora händelsen försvinner bakom detaljer. John Holm skrev att man söker lösningar om menigheten, där menighetens tankar inte nå... vi har svårt att greppa det självklaraste i livet. Livet och döden. Livet händer oss medan vi är upptagna med att planera det, som John Lennon skrev efter han fått Sean, döden är så ofantligt stor, så påträngande och oformlig.

Barn är en tidsmätare, en påminnelse om vad som skall komma och vad som har varit, men framför allt vad som är. Att ha barn innebär minnen, ett ansvar, en försäkring om att det en dag skall kunna ta hand om sig själv och en förhoppning om att man vid ålderdomen skall vara älskad. Tiden som till en början ter sig som en rak linje visar sig snart vara en cirkulär, bestående av många individuella minnesmärken. Det är minnesmärkena, Kairos, som utgör det specifika, individuella. Just ditt liv.

Det finns kulturer, vars känsla för döden ligger väldigt nära. På platser där döden är ett vanligt fenomen lär man sig närma den med humor och värme, döden blir en del av familjen och barnen leker med den. Vår egen kultur har tappat bort känslan för döden, vi orkar inte längre tacklas med förlusten. Vi har lämnat över ansvaret för döden, och även den ofta så långa vägen dit, åt institutioner. Hur skall vi då någonsin kunna förstå något?

Cornelis - Huvudlösen om aftonen

torsdag 1 augusti 2013

Tid

när jag läser en bok hamnar jag i två tider samtidigt. Oavsett om boken är en historisk roman eller behandlar inre värden och tankar så lever jag i den tiden samtidigt som jag utför mina dagliga sysslor. Det kallas Mood på modern svenska. Redan de gamla grekerna skilde på olika sorters tid och kallade den kronologiska, tidslinjebaserade ändlösa tiden för chrónos och det avgörande tillfället, det vi minns, kairós. I konst och litteratur gestaltas Kronos av en jätte, som för att undvika sitt framtida öde tvingas äta upp sina egna barn. På bild har Caerus blivit bortglömd idag, Kairos är i stället självaste konstverket, det tidsutsnitt som avgör händelseförloppet och som är det oundvikliga resultatet av det som man ibland kan kalla för ödet. Kairós är evigheten som bryter in i tidens flöde.

Under romantiken myntades uttrycket sublimitet och ingen bättre än Caspar David Friedrich förmår att ge oss den känslan på bild, av att tiden är nu och då och alltid och att det är både högst personligt och ytterst allmängiltigt.

Sören Kierkegaard är kairos personifierad. Hans platonska kärlek till Regine har förbryllat oss och fått oss att skriva spaltmetrar om hans fysiska och psykiska hälsa, men han ansåg att hans rena kärlek till Regine bara kunde bibehållas genom avståndet. För Sören är Kronos obarmhärtig. Det är enbart Kairós som räknas, känslan av att få hålla ut i evighet.

Samtidigt funderar Goethe på samma sak men tacklar saken omvänt- han har flera relationer med olika kvinnor och får även barn med några. Fast vid ett tillfälle faller han handlöst. Det är för en ung och outbildad blomsterflicka från orten som både påminner honom om hans passion under resan till Italien och om hans begynnande ålderdom. Han beslutar sig för att gifta sig med henne, men samtiden var hård för sådana mesallianser. Det är nu han skriver Faust, som för att beskriva sitt eget rastlösa liv. Faust rasar ständigt mot nya äventyr och mål, men då han uppnår dem försvinner de. Fausts förbannelse är att han aldrig får vila i ögonblicket. Hans liv utgörs av en ständig kamp mot klockan, Kronos, och när det sista ögonblicket inträffar är det för sent. Det är vid graven han slutligen stannar upp och reflekterar över vad som varit det livsavgörande ögonblicket. Sorgligt likt det som skrevs om australiska åldringar nyligen, när de fick frågan vid sin dödsbädd; vad är det du ångrar mest i livet?

När vi väljer att diskutera känslans storhet i materiella termer är ordet tid ett alldeles utmärkt exempel. Det både går att ta på, med nanosekunders exakthet - och inte. För det jag ser just nu är tätt förknippat med det jag har i bagaget, genom känslor och minnen som lagras i hjärnans Amygdala. För Marcel Proust räckte det med madeleinekakor doppade i lindblomste, eller plötsliga ljud utan mening annat än för honom, att föras tillbaka till Semlons gröna dal. För en del av oss är livet en evig kamp mot det oundvikliga slutet. För andra är det en chans på miljarden att få lov att uppleva, känna, utvecklas och leva.

Jag citerar Sven-Eric Liedman, som har stått bakom mig i tankarna idag:

"Konsten är för den sekulariserade människan vad religionen är för den fromme.
Konsten och kärleken."